12. Påföljder vid avtalsbrott

12.1 Innehållande (detentions- och retentionsrätt)

(1) När parter ska utföra sina avtalsprestationer samtidigt (zug um zug), kan endera parten innehålla sin prestation intill dess motparten presterar.

(2) En part kan innehålla sin prestation som säkerhet för sina anspråk om motparten gjort sig skyldig till avtalsbrott (detentionsrätt). Den innehållande parten gör sig inte skyldig till avtalsbrott genom sådant innehållande.

(3) En part som har starka skäl att befara att motparten kommer att göra sig skyldig till väsentligt avtalsbrott, kan innehålla sin prestation intill dess att motparten ställer säkerhet för sin prestation. Den innehållande parten gör sig inte skyldig till avtalsbrott genom sådant innehållande.

(4) En part som innehåller sin prestation ska genast meddela motparten detta. Om parten inte gör det, har motparten rätt till ersättning för den skada som orsakas av att meddelandet lämnats för sent.

(5) En avtalspart kan kvarhålla motpartens egendom som säkerhet för sitt anspråk (retentionsrätt) under förutsättning att det inte strider mot allmänna intressen. Den kvarhållande parten gör sig inte skyldig till avtalsbrott genom sådant kvarhållande.

(6) Innehållande och kvarhållande enligt (2)–(5) ska stå i rimlig proportion till motpartens avtalsbrott.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 10, 22, 30, 42, 61 §§ köplagen; 19, 27 och 49 §§ konsumenttjänstlagen, CISG Art. 71, lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats, lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst, 17 § kommissionslagen, 15 § första stycket handelsagenturlagen.

Rättsfall: NJA 1979 s. 670, NJA 1979 s. 295, NJA 1979 s. 670, NJA 1981 s. 1050, NJA 1982 s. 404, NJA 1985 s. 29, NJA 1986 s. 136, NJA 2008 s. 642, NJA 2011 s. 600, NJA 2014 s. 978

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 13.4; J. Hellner & R. Hager & A.H. Persson, Speciell avtalsrätt II 2:a häftet, 2020, kap. 26; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt i praxis, SvJT 2005 s. 549, kap. 4.3.2.; S.O. Johansson, Stoppningsrätt, 2001, kap. 8.5; S. Lindskog, Betalning, 2018; J. Munukka, Rättsmissbruk, En rättsfigur under framväxt, Stockholm Center for Commercial Law. Årsbok 1, 2008 s. 135, på s. 142 f.; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen en kommentar, 2019, K. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 391 ff.

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.1.3; PECL 9:201; DCFR III.-3:401; Restatement of Nordic Contract Law § 8-9

12.1(1) Huvudregeln om samtidiga prestationer

I ett ömsesidigt förpliktande avtal där en part ska prestera före den andra eller prestationerna ska utväxlas samtidigt och motparten inte kan eller vill prestera finns rätt att innehålla sin prestation (s.k. detentionsrätt). Därigenom undviker den innehållande parten en kreditrisk och samtidigt skapas incitament för motparten att prestera i enlighet med avtalet.

Rätten att hålla inne sin egen prestation är en allmän oskriven avtalsrättslig regel i ömsesidigt förpliktande avtal, vilket kommer till uttryck i bl.a. 10, 22, 30 och 42 §§ köplagen, 19 och 24 §§ konsumenttjänstlagen, CISG Art. 71 samt i PECL 9:201, UNIDROIT Principles Art. 7.1.3, DCFR III.-3:401 och Restatement of Nordic Contract Law § 8-9. Se även NJA 1979 s. 670. Se även J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 13.4.

HD uttalade i NJA 2011 s. 600:

När parterna inte särskilt avtalat om när betalning ska ske uppkommer frågan om när en part är skyldig att betala vid ett ömsesidigt förpliktande avtal. Huvudregeln är härvid att prestationerna ska ske samtidigt. Regeln innebär att part har rätt att hålla inne sin egen prestation intill dess motparten fullgör sin (jfr exempelvis 10 och 49 §§ köplagen). […]

I många avtalstyper är det inte möjligt att utväxla prestationerna samtidigt. Det gäller t.ex. vid de flesta avtal om hyra, tjänster och prenumerationer. För tjänster gäller då att beställaren har rätt att betala i efterskott, om parterna inte avtalat om annat. HD uttalade i NJA 2011 s. 600:

Samtidig utväxling av prestationerna är emellertid ofta inte möjlig vid avtal om tjänsteprestationer när tjänsten kräver viss tid att utföra. Huvudregeln vid sådana avtal är att rätt till betalning anses föreligga först när tjänsten har utförts. Enligt 41 § konsumenttjänstlagen är konsumenten, om inget annat avtalats, skyldig att betala vid anfordran sedan näringsidkaren utfört tjänsten. Bestämmelsen ger uttryck för den allmänna princip som gäller vid tjänsteprestationer (jfr prop. 1984/85:110 s. 99).

12.1(2) Innehållande vid avtalsbrott

Rätt att hålla inne sin prestation föreligger när motparten begått avtalsbrott.

HD uttalade i NJA 1982 s. 404 att det av

allmänna principer om ömsesidigt förpliktande avtal får anses följa att uppdragstagaren inte är skyldig att utan ersättning lämna ifrån sig sådant räkenskapsmaterial som han själv har upprättat.

Stefan Lindskog behandlar i boken Betalning, 2018, rätten att innehålla prestationen betalning.

Jan Hellner m.fl. anser att innehållanderätt vid fullbordat avtalsbrott gäller för fastighetsköp trots att det inte finns regler om innehållande i 4 kap. jordabalken (Speciell avtalsrätt II 2:a häftet, 2020, kap. 26.2.2). Detsamma bedömer de gäller för entreprenadavtal, hyra av lös egendom samt immateriella tjänster (kap. 26.2.3 och 26.2.4).

12.1(3) Befarat avtalsbrott och innehållande (suspension och stoppningsrätt)

Det är osäkert om denna bestämmelse överensstämmer med gällande rätt. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 248, som uttalar osäkerhet om rättsläget. Se även J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II 2:a häftet, 2020, kap. 26.2.4.

En part som på goda grunder befarar att motparten inte kommer att fullgöra sitt åtagande (anteciperat avtalsbrott) kan ha rätt att hålla inne sin egen prestation även om tiden ännu inte är inne för motparten att prestera. www.avtalslagen2020,se 12.1(3) motsvarar 61 § köplagen och vad HD uttalade i NJA 2014 s. 978:

Emellertid har stoppningsrätten, som den kommit till uttryck i köplagen, tillagts betydelse inom hela kontraktsrätten då den anses ge uttryck för allmänna principer om befogenheter vid befarat avtalsbrott […] Det saknas anledning att göra någon annan bedömning än att stoppningsrätten gäller också beträffande den här aktuella situationen.

Fallet rörde en resenärs rätt att innehålla betalning för en flygresa när flygbolaget ställt in alla resor och sina betalningar. HD:s uttalande är specifikt riktat mot just avtal om flygresor men ger samtidigt intryck av att vara allmängiltigt. Det är oklart om HD delar uppfattningen att köplagens regel har betydelse inom hela kontraktsrätten. I NJA 2014 s. 978 kunde man i efterhand konstatera att det var fråga om ett avtalsbrott. Därför ställdes inte frågan om innehållande på grund av befarat avtalsbrott på sin spets. Det är alltså svårt att bedöma hur starkt/brett vägledande HD:s uttalande är.

I NJA 1986 s. 136 gjorde HD en analogi till köplagens regler om innehållande och uttalade att en upplåtelse av skogsavverkningsrätt har så stora likheter med ett köpavtal – den avsåg en rotpost som skulle uttas under en kort tidrymd – att de grundsatser som lagfästs i fråga om köp av lös egendom var tillämpliga på upplåtelsen.

Det som talar för att en part kan innehålla sin prestation vid befarat avtalsbrott är: NJA 1986 s. 136 och NJA 2014 s. 978. Analogier till 61 § köplagen, CISG Art. 71, 17 § kommissionslagen samt 15 § handelsagenturlagen. I Restatement of Nordic Contract Law § 8-9(2) hävdas att innehållanderätt föreligger vid befarat avtalsbrott ("strong reasons to believe that it will fail to perform a significant part of its obligations"). Det som talar mot en allmän oskriven avtalsrättslig regel om rätt att hålla inne sin prestation vid befarat avtalsbrott är PECL och UNIDROIT Principles som saknar regel om rätt att hålla inne prestation vid befarat avtalsbrott. Enligt min (Christina Ramberg) bedömning talar mest för att det föreligger en rätt att hålla inne prestation vid befarat avtalsbrott.

Den part som håller inne sin prestation vid befarat avtalsbrott löper en risk (om det inte finns uttryckligt lagstöd). Hur ser risken ut närmare bestämt? Om det senare visar sig att farhågan inte förverkligas, dvs. om det visar sig att motparten inte begår avtalsbrott, så utgör innehållandet ett avtalsbrott.

EXEMPEL: Konrad ska betala 25 % av priset i förskott till konstnären Lisa som ska porträttera honom inför hans födelsedag. Innan Lisa hunnit påbörja sitt arbete bryter hon båda armarna under ett fyllekalas. Konrad befarar att Lisa kommer att bli försenad och att porträttet inte kommer att bli klart i tid. Man kan säga att Konrad har starka skäl att anta att motparten kommer att göra sig skyldig till väsentligt avtalsbrott. Därför har Konrad rätt att hålla inne sin förskottsbetalning. Om det i efterhand visar sig att Lisa lyckas måla porträttet i tid, har Lisa som utgångspunkt rätt till påföljder på grund av Konrads avtalsbrott. Men eftersom Konrad haft rätt att hålla inne sin prestation, undgår Konrad påföljd (dvs. slipper betala dröjsmålsränta).

Ett oberättigat innehållande utgör ett avtalsbrott som kan ge motparten rätt att häva och få skadestånd om det senare visar sig att motparten presterar avtalsenligt eller hade kunnat prestera avtalsenligt (se www.avtalslagen2020.se 12.3.6 om hävning vid befarat avtalsbrott).

12.1(5) Retentionsrätt

Retentionsrätt innebär att en avtalspart kan kvarhålla motpartens egendom som säkerhet för sitt anspråk. En sådan rätt kallas ibland för retentionsrätt. Det är en annan sak att kvarhålla motpartens egendom (retentionsrätt) än att innehålla sin egen prestation (detentionsrätt).

Normalt kan den kvarhållna egendomen inte säljas. Vissa undantag finns, t.ex. lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats och lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst.

Det finns tre HD-avgöranden som särskilt handlar om kvarhållande av räkenskapsmaterial. Dessa tre fall handlar i hög grad om en part har rätt att kvarhålla egendom som tillhör motparten som säkerhet för sitt anspråk.

I NJA 1981 s. 1050 ansåg HD att en uppdragstagare inte hade rätt att kvarhålla bokföringsmaterial som en uppdragsgivare upprättat. HD uttalade obiter dictum att det kunde förhålla sig annorlunda om uppdragstagaren upprättat bokföringsmaterialet.

I NJA 1982 s. 404 förelåg inte heller kvarhållanderätt beträffande räkenskapsmaterial när uppdragstagaren i endast obetydlig omfattning bearbetat räkenskapsmaterial som tillhandahållits av uppdragsgivaren.

I NJA 1985 s. 29 hade en bokföringsbyrå inte särskilt omfattande kvarhållanderätt rörande bokföringsmaterial. Se även NJA 1981 A 1.

Rätt att kvarhålla motpartens egendom kan vara utesluten på grund av allmänna intressen. I NJA 1979 s. 295 ansåg HD att registreringsskyltar till husvagnar inte kunde kvarhållas eftersom det finns ett allmänintresse att skyltarna följde husvagnarna så att de kunde identifieras.

12.1(6) Proportionellt innehållande

Rätt till innehållande och kvarhållande föreligger även om motpartens avtalsbrott är obetydligt men innehållandet/kvarhållandet måste stå i proportion till avtalsbrottet. En part kan alltså inte hålla inne hela sin betalning om motparten gjort sig skyldig till ett litet obetydligt avtalsbrott. Ibland kan det föreligga en rätt att innehålla hela prestationen även om motpartens avtalsbrott är obetydligt, t.ex. när prestationen är odelbar.

I NJA 1979 s. 670 mottog en näringsidkare en båtmotor för vinterförvaring och visst arbete. Det uppkom tvist om näringsidkarens ersättning för utfört arbete. Näringsidkaren höll kvar motorn under tvisten. Domstolen fann att näringsidkaren var berättigad till 22 kr 50 öre, vilket motsvarade endast någon procent av motorns värde. Därför ansåg HD att näringsidkaren inte varit berättigad att kvarhålla motpartens motor till säkerhet för sin fordran.

För regeln om proportionellt innehållande finns stöd i 42, 51 och 61–63 §§ köplagen, PECL 9:201(1) samt i principerna om lojalitet (www.avtalslagen2020.se 1.3.4) och ekvivalens (www.avtalslagen2020.se 1.3.6). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 247; S.O. Johansson, Stoppningsrätt, 2001, kap. 8.5; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen en kommentar, 2019, s. 402.

12.2 Rätt att kräva avtalsenlig prestation (fullgörelse)

(1) En part som drabbats av avtalsbrott kan kräva att den avtalsbrytande parten presterar i enlighet med avtalet under förutsättning att

(a) fullgörelsen inte utgör en personligt präglad prestation, och att

(b) fullgörelse inte skulle vara oskäligt betungande för den avtalsbrytande parten.

(2) Rätten att kräva avtalsenlig prestation går förlorad om den part som drabbats av ett avtalsbrott väntar oskäligt länge med att kräva avtalsenlig prestation från det att parten fick kännedom om avtalsbrottet.

(3) Även om en part saknar rätt att kräva avtalsenlig prestation, kvarstår rätten till övriga påföljder.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 18 januari 2021

Lagar: 23 och 24 §§ köplagen, CISG Art. 46, 12 och 26 §§ konsumentköplagen, 20 och 28 §§ konsumenttjänstlagen, 32 § kommissionslagen

Rättsfall: NJA 1941 s. 705, NJA 1985 s. 397 II; NJA 2002 s. 630 (Restaurang Pelé); NJA 2003 s. 630, NJA 2004 s. 804, NJA 2009 N 33; NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget); NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken); NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören)

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 13.5 och 13.6; J. Hellner & R. Hager & A.H. Persson, Speciell avtalsrätt II. 2:a häftet, 2020, kap. 25; J. Herre, Något om reklamationsplikt vid köp av varor och tjänster, i festskrift till Lennander, 2010, s 119 f.; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, kap. 4.4; J. Kleineman, Reklamationsplikt vid rådgivaransvar, i festskrift till Håstad, 2010, s. 333; S. Lindskog, Aktieägaravtal, SvJT 2011 s. 265, på s. 284; C. Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 142; P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, kap. 8

Internationella instrument: UNIDROIT Principles 7.2.1 - 7.2.5, PECL 9:101-103, DCFR III.-3:303, Restatement of Nordic Contract Law §§ 8-6 och 8-8(1)

12.2(1) Huvudregeln om rätt till fullgörelse

En part kan ibland framtvinga en avtalsförpliktelse om motparten inte frivilligt medverkar till att fullgöra sitt avtalsåtagande. Det innebär att parten tvingas utföra den avtalade prestationen (eng. specific performance). Det är omdiskuterat i vad mån en avtalspart kan välja att begå avtalsbrott och utge skadestånd (eller avtalat vite) i stället för att fullgöra avtalet avtalsenligt när frågan inte är uttryckligen behandlad i lag. Sannolikt gäller en oskriven allmän avtalsrättslig regel om rätt till fullgörelse, men rättsläget är osäkert.

Enligt köplagarna och konsumenttjänstlagen gäller rätt till fullgörelse (23 och 24 §§ köplagen, CISG Art. 46, 12 och 26 §§ konsumentköplagen, 20 och 28 §§ konsumenttjänstlagen). Enligt 32 § kommissionslagen kommer motsatt regel indirekt till uttryck. En kommissionär eller kommittent som drabbas av att motparten säger upp avtalet i förtid kan inte kräva att avtalet fortsätter gälla, utan får nöja sig med skadestånd.

Försäkringstagaren har rätt att kräva fullgörelse när försäkringsbolaget sagt upp försäkringen utan fog. Enligt 7 kap. 7 § försäkringsavtalslagen sker det på ett ganska krångligt sätt (och med märklig terminologi) genom att försäkringstagaren inom sex månader ska väcka talan om att ogiltigförklara uppsägningen.

I PECL 9:102 och UNIDROIT Principles Art. 7.2.3, DCFR III.-3:302 och Restatement of Nordic Contract Law § 8-8(1) finns en allmän rätt att kräva avhjälpande, vilket är en form av fullgörelse.

Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 249; J. Hellner & R. Hager & A. H. Persson, 2:a häftet, 2020, kap. 25.3.2. S. Lindskog, Aktieägaravtal, SvJT 2011 s. 265, på s. 284. För dansk rätt, se M.B. Andersen & J. Lookofsky, Lærebog i obligationsret I, 2015 kap. 5.2 och 7.2.b. För norsk rätt, se V. Hagstrøm, Obligationsrett, 2011, kap. 15 och 16.2.

Undantaget för personliga prestationer

Vid vissa typer av förpliktelser, t.ex. personliga arbetsprestationer (att måla ett porträtt, spela en konsert eller skriva en bok i allmän avtalsrätt), kan fullgörelse inte framdrivas med tvång. Se PECL 9:102(2)(c), UNIDROIT Principles 7.2.2.(d), DCFR III.-3:302(3)(c). I prop. 2008/09:88 s. 66 anges att fullgörelse inte är möjlig beträffande sysslomannauppdrag.

Enligt 32 § kommissionslagen medför en obefogad hävning att avtalet upphör automatiskt. En kommissionär som utsatts för en obefogad hävning har alltså inte rätt att kräva fullgörelse och kan med andra ord inte kräva att kommissionsavtalet fortsätter under resterande avtalstid. Denna bestämmelse är tillämplig också när den avtalsbrytande parten är en juridisk person och har alltså inte samband med att prestationen skulle vara personlig. Istället motiveras den av att fullgörelse inte är meningsfullt när avtalet går ut på att parterna ska samarbeta och är djupt oense..

Licensavtal

Enligt ett avgörande av EU-domstolen kan en licenstagare till varumärke inte framtvinga rätt till licensen utan får nöja sig med skadestånd om varumärkesinnehavaren säger upp avtalet i förtid (EU-domstolens dom den 19 september 2013 i mål C-661/11 [2013] ECR 0000 (Martin Y Paz Diffusion).

Se om domen E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 234 f., som anser att det saknas rätt till fullgörelse vid licensavtal (s. 83).

Entreprenadavtal

HD har klarlagt rättsläget för entreprenadavtal. Där finns rätt till fullgörelse, vilket innebär att entreprenören är skyldighet att avhjälpa fel. HD uttalade i NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget):

Liksom i fråga om köp har en entreprenör enligt dispositiv rätt både skyldighet och rätt att avhjälpa fel och brister i entreprenaden.

Se t.ex. P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011 s. 229 ff.,

Tjänster på djur och människor

HD förefaller anse att det är en allmän princip att tjänstetillhandahållare har skyldighet att avhjälpa fel på egen bekostnad, se ett vagt uttalande obiter dictum i NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören):

Beträffande tjänster generellt, och då särskilt arbete på fast egendom eller lös sak, har sedan lång tid ansetts gälla att uppdragstagaren har en skyldighet att på egen bekostnad avhjälpa fel i prestationen (se t.ex. Bertil Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 2 uppl. 1976, s. 120 och 142 samt SOU 1979:36 s. 300 med vidare hänvisningar och prop. 1984/85:110 s. 60).

EXEMPEL: En veterinär gipsar en hund som brutit benet men benet läker fel. Hundägaren kan sannolikt kräva att veterinären avhjälper felet genom att operera hunden och gipsa om benet.

Vad är oskäligt betungande?

Skyldigheten att prestera (fullgöra) i enlighet med avtalet faller bort om den skulle vara oskäligt betungande (t.ex. innebära oskäliga kostnader eller olägenheter). Ett krav på fullgörelse kan ibland vara uttryck för rättsmissbruk, t.ex. när den part som drabbats av avtalsbrott inte har någon reell nytta av fullgörelse. Se principen om rättsmissbruk, www.avtalslagen2020.se 1.3.7.

Regler motsvarande den på www.avtalslagen2020.se 12.2 kommer till uttryck i 23 och 24 §§ köplagen, 12 och 26 §§ konsumentköplagen, 20 § konsumenttjänstlagen, UNIDROIT Principles 7.2.2, PECL 9:102(2) och DCFR III.-3:302.

För att bedöma vad som är oskäligt betungande ska man göra en intresseavvägning mellan parterna. Det är fråga om en samlad helhetsbedömning i vilken många faktorer ska sammanvägas (”värderingsjuridik”). Det är alltså inte fråga om logisk ”rekvisitjuridik”.”

Ibland är avhjälpande uteslutet som påföljd eftersom det är alltför kostsamt. Se NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) p. 26 samt J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019 s. 248. I en sådan kostnadsanalys är det relevant att bedöma om fullgörelsen är transaktionsekonomiskt effektiv. Eller med andra ord, om fullgörelse innebär att totala samhällsresurser slösas bort (an economic waste argument).

EXEMPEL: I en byggnadsentreprenad visar det sig att entreprenören inte dragit en ledning i enlighet med ritningarna. Det skulle vara mycket kostsamt att dra om ledningen i enlighet med ritningarna eftersom den är inbyggd i väggar och golv. Dessutom är det inte viktigt för funktionen om ledningen dras på det kontraktsenliga eller felaktiga viset. Därför har beställaren inte rätt att kräva avhjälpande och får istället göra gällande andra påföljder.

EXEMPEL: A har åtagit sig i avtal med B att förflytta en stor kran från Kiel till Stockholm sjövägen. På vägen dit sjunker kranen på 200 meters djup. Kostnaden för att bärga kranen skulle uppgå till fyrtio gånger kranens värde. I så fall skulle det vara orimligt att ge B rätt att kräva naturaluppfyllelse.

I NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) (p. 15) påpekade HD att entreprenören enligt ABT 94 inte är skyldig att avhjälpa fel som inte i väsentlig grad påverkar entreprenadens bestånd, utseende eller möjligheten att använda den på ändamålsenligt sätt. Det framgår emellertid inte av HD:s domskäl vad som gäller om detta när ABT 94 inte är tillämpligt. Se A. Ingvarsson & M. Utterström, Tolkning av entreprenadavtal, 2020, s. 127 ff., angående relevansen av HD:s tolkningspraxis för individuellt utformade villkor.

Även avtalsbrottets väsentlighet spelar roll. I NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) p. 31 och p. 36-37 framkommer att bedömningen av om fullgörelse är oskäligt betungande (”proportionalitetsbedömningen”) är av ett annat slag vid entreprenader jämfört med köp. HD uttalade i NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) p. 40 att entreprenörer enligt dispositiv rätt har en obegränsad skyldighet att avhjälpa väsentliga fel och att entreprenören då ska svara för alla de åtgärder som krävs för att entreprenaden ska bli avtalsenlig.

En relevant faktor är i vad mån den part som drabbats av avtalsbrottet kan tillgodoses genom prestation från någon annan, vilket framhålls i UNIDROIT Principles 7.2.2(c). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 248 f.

En part kan inte begära fullgörelse om det är omöjligt (t.ex. på grund av att den egendom som avtalet avser har gått förlorad) eller om det skulle strida mot lag eller goda seder (se www.avtalslagen2020.se 7). Rörande fullgörelse av avtal som strider mot konkurrensrätten, se sakkunnigutlåtanden i NJA 2004 s. 804, till vilka hovrätten hänvisar.

Ytterligare en relevant faktor som talar mot en rätt att kräva fullgörelse kan vara att avtalet förutsätter lojalt och förtroendefullt samarbete mellan parterna. Avtalsbrott kan vara orsak till att förtroendet är brutet. Och tvärtom; bristande förtroende kan vara orsaken till avtalsbrott. I sådana avtalsförhållanden kan fullgörelse ibland vara oskäligt betungande, i linje med vad som följer av 32 § kommissionslagen.

Fullgörelse genom avhjälpande

Avhjälpande (eng. cure) och omleverans (eng. replacement) är speciella former av fullgörelse. Det finns lagregler om avhjälpande i 34 § köplagen, CISG Art. 46(3), 26 § konsumentköplagen och 20 § konsumenttjänstlagen.

HD uttalade i NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) p. 51 (se även pp. 41-45):

En entreprenörs avhjälpandeskyldighet får vidare enligt dispositiv rätt anses omfatta inte bara åtgärdandet av felet som sådant, utan också vid avtalstillfället påräkneliga arbeten för åtkomst av detta samt återställande efter åtgärdande. Det gäller även om arbeten för åtkomst och återställande avser åtgärder beträffande annat än själva entreprenaden, dvs. annat än entreprenörens egen prestation. Skyldigheten omfattar emellertid bara sådant som har ett direkt och nödvändigt samband med avhjälpandet av den del av entreprenaden som inte utförts kontraktsenligt.

Rörande den avtalsbrytande partens rätt att få avhjälpa avtalsbrott, se www.avtalslagen2020.se § 11.2.

Ersättning för avhjälpande på den avtalsbrytande partens bekostnad

Underlåtenhet att efterkomma en avhjälpandeskyldighet utgör avtalsbrott. Se NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) där HD uttalade:

Underlåtenhet att efterkomma en avhjälpandeskyldighet utgör vidare ett kontraktsbrott. En påföljd är då att beställaren får avhjälpa felet på entreprenörens bekostnad.

I NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) p. 49 uttalade HD att beställarens ersättning för avhjälpandekostnader när entreprenören inte avhjälpt fel inte utgör skadestånd, utan är en form av ersättning som ska kategoriseras under fullgörelsepåföljden (avhjälpandepåföljden). Det medförde att entreprenadavtalets avtalsbestämmelse om begränsning av skadeståndets storlek inte begränsade beställarens rätt till ersättning för avhjälpandekostnader. Det är oklart om HD:s uttalande begränsar sig till vad som följer av ABT 96 eller om detsamma gäller enligt dispositiv rätt för alla avtalstyper.

I och med NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) är HD:s uttalande i NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) att avhjälpandeersättningen utgör skadestånd överspelat.

Den part som avhjälper på den avtalsbrytande partens bekostnad ska vara lojal och begränsa kostnaderna (se www.avtalslagen2020.se 1.3.4 om lojalitetsprincipen). Rätten till ersättning för avhjälpningskostnader är därför begränsad till kostnader som är försvarliga och skäliga. HD uttalade i NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören):

När beställaren har rätt att själv avhjälpa felet krävs det för rätt till ersättning för avhjälpandekostnaderna att beställaren har handlat försvarligt och alltså skäligen begränsat avhjälpandekostnaderna.

HD (pp. 45) pekade vidare på att kostnader som beställaren skulle ha haft oavsett felet inte kan övervältras på entreprenören.

HD uttalade i NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) p. 48 att skadebegränsningsskyldigheten är en allmän princip som omfattar ersättning för avhjälpningskostnad.

12.2(2) Meddelande om krav på fullgörelse

Rätten till fullgörelse kan falla bort om den part som drabbats av avtalsbrottet inte gör gällande anspråk på fullgörelse i tid. Rörande den allmänna reklamationsskyldigheten (utan att specificera vilken påföljd som görs gällande, s.k. neutral reklamation) se www.avtalslagen2020.se 11.4

I NJA 2003 s. 630 uttalade HD i ett mål rörande entreprenad B2B med hänvisning till 23 § tredje stycket 3 köplagen att

en part som vill kräva naturaprestation [är] skyldig att göra det inom rimlig tid.

I NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken) uttalade HD:

Även när det gäller fullgörelse av ett avtalsåtagande finns det i vissa situationer en plikt att meddela motparten att ett anspråk görs gällande, t.ex. när en part vet att den andra parten inrättar sig på visst sätt i förlitan på en rättslig bedömning som är felaktig, när en part har gett motparten intrycket att han har eftergivit sin rätt eller när en part under mycket lång tid underlåtit att göra sin rätt gällande …

Se ett liknande uttalande av HD i NJA 2002 s. 630 (Restaurang Pelé) samt 28 § konsumenttjänstlagen.

Det är inte klarlagt i rättspraxis när reklamationsfristen för krav på fullgörelse börjar löpa. Enligt www.avtalslagen2020.se 12.2(2) börjar den löpa i och med att den part som drabbats av ett avtalsbrott blir medveten om avtalsbrottet (dvs. vid faktisk kännedom). Rättsläget är osäkert. Det är möjligt att denna bestämmelse inte motsvarar gällande svensk rätt rörande starttidpunkten för när krav på fullgörelse ska meddelas. I UNIDROIT Principles 7.2.2.(e), PECL 9:102(3) och Restatement of Nordic Contract Law § 8-5(2) börjar reklamationsfristen beträffande krav på fullgörelse (dvs. inte rörande andra påföljder) löpa redan när den part som drabbats av avtalsbrottet borde ha insett att avtalsbrott förelåg. I DCFR III.-3:302(3)(4) anges att starttidpunkten börjar när den part som drabbats av avtalsbrottet "could reasonably be expected to have become, aware of the non-performance".

Det är inte klarlagt i rättspraxis hur lång reklamationsfristen beträffande krav på fullgörelse är. Det är därför svårt att ge riktlinjer för vad som utgör oskäligt länge. En relevant faktor är i hur hög grad den part som drabbats av avtalsbrottet kan spekulera i prisförändringar utan egen risk genom att avvakta mellan att välja mellan att häva respektive kräva fullgörelse. Ju större denna spekulationsmöjlighet är, desto kortare reklamationsfrist. Det innebär att reklamationsfristen är kortare när avtalsobjektet är utsatt för snabba prisvariationer. En annan relevant faktor är i vad mån den avtalsbrytande parten drabbats ekonomiskt av att kravet på fullgörelse framställts sent.

Det kan förekomma att den part som vill kräva fullgörelse reklamerar onödigt sent, men inte så sent att parten går miste om rätten till fullgörelse. I så fall kan parten ha försummat den allmänna skyldigheten att begränsa den avtalsbrytande partens skada (se www.avtalslagen2020.se 12.5.2(5)) och därför behöva kompensera den avtalsbrytande parten. Detta framkommer uttryckligen av DCFR III.-3:302(5).

För sen reklamation rörande anspråk på fullgörelse innebär inte med automatik att rätten till andra påföljder går förlorad.

12.2(3) Förhållandet till övriga påföljder

Även om fullgörelsepåföljden är utesluten, kan den drabbade parten ändå ha rätt till prisavdrag. I NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) p. 29 uttalade HD:

När beställaren har avhjälpt ett fel fastän förhållandena är sådana som avses i kap. 7 § 26 första stycket ABT 94 föreligger det således inte någon rätt till ersättning för avhjälpandekostnaderna (men väl rätt till avdrag på entreprenadsumman).

och:

Av proportionalitetsskäl bör det således kunna tänkas att beställaren får nöja sig med avdrag på entreprenadsumman i stället för en rätt att få felet avhjälpt.

Även om fullgörelse är utesluten, kan den drabbade parten ha rätt till skadestånd. Se www.avtalslagen2020.se 12.5 samt UNIDROIT Principles 7.2.5, PECL 9:103 och DCFR III.-303:2(5).

Avtal om fullgörelse

Parterna kan ha avtalat bort rätten till fullgörelse genom en s.k. friköpsklausul, dvs. en rätt att säga upp avtalet (avbeställning) mot en viss ersättning. Se www.avtalslagen2020.se 10.2 om avbeställning.

I NJA 1941 s. 705 hade parterna avtalat att en handpenning skulle förverkas vid köparens bristande fullgörelse. HD ansåg att avtalet innebar att köparen hade rätt att frånträda avtalet genom att betala handpenningen och att parterna alltså hade avtalat bort säljarens rätt att kräva fullgörelse. Se D. Dryselius, Avtalsviten, 2019, s. 144. Se allmänt om fastställande av avtals innehåll, www.avtalslagen2020.se kap. 5.

Bert Lehrberg anser att klausuler i köpavtal som begränsar rätten till fullgörelse inte behöver bli föremål för jämkning om parten blir tillräckligt tillgodosedd genom övriga påföljder (B. Lehrberg, Köplagens dispositiva karaktär, SvJT 2019 s. 236, på s. 247). Se om jämkning av oskäliga avtalsvillkor, www.avtalslagen2020.se6.4.1–3.

12.3.1 Förutsättningar för hävning (väsentlighetskravet)

(1) En part kan häva ett avtal om motparten gjort sig skyldig till väsentligt avtalsbrott.

(2) Vid väsentlighetsbedömningen ska samtliga omständigheter beaktas, däribland om

(a) avtalsbrottet leder till att den drabbade parten går miste om det som parten huvudsakligen hade rätt att förvänta sig enligt avtalet,

(b) om den avtalsbrytande parten vid tiden för avtalets ingående eller vid tiden för avtalsbrottet borde ha insett avtalsbrottets betydelse för den drabbade parten,

(c) avtalsbrottet är avsiktligt eller vårdslöst,

(d) avtalsbrottet rubbar förtroendet mellan parterna,

(e) avtalsbrottet inte är den egentliga anledningen till hävningen,

(f) den drabbade partens intressen kan tillgodoses genom andra påföljder än hävning, och om

(g) den avtalsbrytande parten drabbas oproportionerligt hårt av hävning.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 25, 39, 54 och 55 §§ köplagen, CISG Art. 25, 49, 51, 64, 70, 72 och 73, 4 kap. 12 §, 8 kap. 23-24 §§ och 12 kap. 42–44 §§ jordabalken, 7 kap. 18–25 §§ bostadsrättslagen, 21, 29 och 46 §§ konsumenttjänstlagen, 13 kap. 11 §, 13 kap. 14 § och 14 kap. 29 § sjölagen

Rättsfall: NJA 1962 s. 359, NJA 1979 s. 94, NJA 1988 s. 583, NJA 1989 s. 74, NJA 1990 s. 405, NJA 1991 s. 343, NJA 1991 s. 574, NJA 1991 s. 682, NJA 1994 s. 746, NJA 2001 s. 241, NJA 2007 s. 86, NJA 2019 s. 445 (Entré Malmö), NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna)

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 13.8; B. Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1967; B. Bengtsson, Hävningsrätten i nytt läge? JT 1990/91 s. 579; J. Bärlund, Om icke-ringa och väsentliga fel som hävningsgrund i nordisk kontraktsrätt, Festskrift till M.B. Andersen, 2018, s. 385; J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II 2:a häftet, 2020, kap. 28.2; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 459; J. Munukka, Rättsmissbruk, Stockholm Centre for Commercial Law. Årsbok 1, 2008, s. 135-164; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen en kommentar, 2019, s. 263 ff., s. 276 ff., s. 482 ff., s. 495, s. 500; P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, kap. 9.4 (med ingående analys av äldre och nyare doktrin) och kap. 9.7

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.3.1; PECL 8:103; DCFR III.-3:502, Restatement of Nordic Contract Law § 8-11

12.3.1(1) Den allmänna huvudregeln

Hävning är en ingripande påföljd. Det kan vara lockande att häva ett avtal som visar sig vara en dålig affär. Då är det inte avtalsbrottet som är den egentliga orsaken till hävningen; motpartens avtalsbrott är i stället endast en förevändning för att komma ifrån avtalsbundenheten. Därför finns ett särskilt rekvisit för att hävningspåföljden ska kunna göras gällande; avtalsbrottet måste vara väsentligt. Kravet på väsentlighet är en allmän avtalsrättslig princip.

Se www.avtalslagen2020.se 12.3.3 om rättsföljderna av hävning (bortfall av prestationsskyldighet och restitution).

12.3.1(2) Väsentlighetsbedömningen

Det finns lagar där det framgår vilka faktorer som är relevanta för att avgöra om ett avtalsbrott är väsentligt. Det finns regler om väsentlighet i 25, 39, 54 och 55 §§ köplagen, CISG Art. 25, 49, 51, 64, 70, 72 och 73, 4 kap. 12 § och 8 kap. 23–24 §§ jordabalken, 12 kap. 42–44 §§, 7 kap. 18–25 §§ bostadsrättslagen, 33 § konsumentkreditlagen, 21, 29 och 46 §§ konsumenttjänstlagen samt 13 kap. 11 och 14 §§ samt 14 kap. 29 § sjölagen. Se O. Svensson, Tankar om hävningsreglerna i köplagen, SvJT 2019 s. 295, rörande väsentlighetskravet för hävning enligt köplagen.

När det saknas lagreglerat väsentlighetsrekvisit för en viss avtalstyp eller ett visst avtalsbrott är en rad faktorer relevanta för att avgöra om väsentlighet föreligger. Vid väsentlighetsbedömningen ska man alltså enligt oskrivna allmänna avtalsrättsliga regler ta hänsyn till flera faktorer och göra en helhetsbedömning. Observera att det är fråga om en samlad helhetsbedömning i vilken många faktorer ska sammanvägas (”värderingsjuridik”). Det är alltså inte fråga om logisk ”rekvisitjuridik”. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 254 ff.

Johnny Herre i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005-2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 963, uttalar att ”hänsyn ska tas till alla omständigheter”. I Restatement of Nordic Contract Law § 8-11(2) ges dock en mer begränsad lista av relevanta omständigheter för väsentlighetsbedömningen i linje med köplagens bestämmelser.

Stöd för vilka faktorer som är relevanta vid väsentlighetsbedömningen finns i rättsfallen NJA 1979 s. 94, NJA 1988 s. 583, NJA 1989 s. 74, NJA 1990 s. 405, NJA 1991 s. 343, NJA 1991 s. 574, NJA 1991 s. 682, NJA 1994 s. 746, NJA 2001 s. 241 samt i PECL 8:103, UNIDROIT Principles Art. 7.3.1 och DCFR III.-3:502.

(a) Vad parten huvudsakligen hade rätt att förvänta sig

HD uttalade i NJA 2019 s. 445 (Entré Malmö) att väsentlighetsbedömningen främst handlar

om att avgöra om bristen innebär att hyresgästen i huvudsak berövas vad han hade rätt att vänta sig enligt avtalet (jfr t.ex. artikel 25 i den internationella köplagen, CISG).

Tidsaspekten är relevant. I NJA 2019 s. 445 (Entré Malmö) tog HD fasta på tidsaspekten:

En viktig omständighet är om bristen är eller kan förväntas bli långvarig.

I NJA 1991 s. 682 (som rörde ett certeparti, dvs. avtal om hyra av fartyg) uttalade HD att det vid väsentlighetsbedömningen är relevant att avtalsförhållandet pågått under lång tid utan några allvarliga olägenheter för befraktaren och att avtalsbrottet "i själva verket inte hade sådan tyngd att de kunde anses gälla väsentligt fel vid fullgörandet av" avtalsförpliktelserna.

Att det är fråga om avtalsbrott mot en underförstådd avtalsförpliktelse, som alltså inte framgår uttryckligen av avtalet, kan vara ett tecken på att det inte är fråga om ett väsentligt avtalsbrott. Vanligtvis omfattas viktiga avtalsåtaganden av uttryckliga avtalsbestämmelser. Men ibland är avtalsåtagandet så grundläggande och självklart att it goes without saying, och i så fall kan det vara fråga om ett väsentligt avtalsbrott.

Som utgångspunkt medför inte många bagatellartade avtalsbrott att den avtalsbrytande partens avtalsbrott berövar motparten vad parten huvudsakligen hade rätt att förvänta sig. Men om de många små avtalsbrotten medför att förtroendet skadas eller medför höga kostnader för den drabbade parten i form av kontroller så kan man kan tänka sig att de många bagatellartade avtalsbrotten medför att väsentlighetskravet för hävning är uppfyllt enligt uttrycket droppen som fick bägaren att rinna över. Se nedan om relevansen av förtroende och oro för framtida avtalsbrott.

I kommentaren till PECL finns illustrationer av väsentlighetsbedömningen som återspeglar svensk rätt (O. Lando & H. Beale, Principles of European Contract Law, 2000, s. 365).

EXEMPEL: En byggnadsentreprenör åtar sig att bygga fem garage och att asfaltsbelägga vägen till garagen samt att vara färdig den 1 oktober då beställaren ska ta sin lagerlokal i bruk. Den 1 oktober är garagen färdiga men vägen dit är inte belagd med asfalt, vilket omöjliggör för beställaren att använda garagen. Detta talar för att avtalsbrottet är väsentligt och beställaren kan häva avtalet avseende asfaltsbeläggningen.

EXEMPEL: Förhållandena är som i föregående exempel med det undantaget att vägen är sådan att beställaren i och för sig kan köra sina lastbilar på den även om den inte är asfalterad. Byggnadsentreprenören asfalterar vägen strax efter den 1 oktober. Detta talar för att avtalsbrottet inte är väsentligt.

B. Bengtsson, Avtal om naturvård, SvJT 2014 s. 256, på s. 261, anser att staten har rätt att häva ett naturvårdsavtal om markägaren gör förbjudna ingrepp i naturmiljön även om det inte innebär någon ekonomisk förlust för det allmänna. Bengtsson anser att intresset av miljöskydd i sådana fall väger tyngre än ekonomiska intressen.

För konsumenter gäller sannolikt en lägre tröskel än för andra avtalsparter, se J. Bärlund, Om icke-ringa och väsentliga fel som hävningsgrund i nordisk kontraktsrätt, Festskrift till M.B. Andersen, 2018, s. 385.

(b) Insikt om väsentlighetens betydelse

Den avtalsbrytande partens insikt om avtalsbrottets väsentlighet för motparten är relevant vid väsentlighetsbedömningen men det är inte ett absolut rekvisit för hävning. Jan Hellner m.fl. uttalar att det knappast finns stöd för att uppställa en konsekvent princip om synbarhet som förutsättning för hävning vid avtalsbrott (Speciell avtalsrätt, 2:a häftet, 2020, kap. 28.2.1.c). Se även J. Heidbrink, Logistikavtalet, 2005, s. 213 ff.

I köplagarna och konsumenttjänstlagen finns ett krav att den avtalsbrytande parten ska ha insett väsentligheten, t.ex. 25 § köplagen och 21 § andra stycket konsumenttjänstlagen. I 26 § köplagen om tillverkningsköp saknas motsvarande insiktskrav. Inte heller i 4 kap. 12–13 §§ jordabalken finns något insiktsrekvisit, det är tillräckligt att felet respektive dröjsmålet är av väsentlig betydelse. I CISG (internationella köplagen) Art. 49 och Art. 25 finns inget individuellt, subjektivt insiktskrav. Istället ingår i väsentlighetsbedömningen om en normal säljare vid tiden för avtalets ingående skulle ha förutsett att en försening skulle ha varit väsentlig för köparen.

Enligt 29 § konsumenttjänstlagen gäller ett insiktskrav endast om konsumenten vill göra gällande hävning med retroaktiv effekt. Det gäller alltså inget insiktskrav för hävning med avseende på framtida prestationer.

I jordabalkens bestämmelser om fastighetsägarens/hyresvärdens rätt till hävning (förverkande) finns inget insiktsrekvisit för hävning, 8 kap. 23 § och 12 kap. 42 § jordabalken. Samma sak gäller enligt 7 kap. 18–19 §§ bostadsrättslagen. Inte heller 14 kap. 29 § sjölagens bestämmelse om resebefraktarens rätt att häva på grund av resebortfraktarens dröjsmål innehåller något insiktsrekvisit.

I 26 § 1 stycket 1 p. lagen om handelsagentur finns ett synbarhetskrav.

Väsentligheten ska bedömas objektivt, vilket i praktiken innebär att det indirekt kan vara relevant vad den avtalsbrytande parten typiskt sett borde ha förstått om hur avtalsbrottet skulle drabba motparten. En sådan förståelse kan t.ex. föreligga på grund av vad som följer av avtalsvillkoren eller på grund av vad parterna gett uttryck för under avtalsförhandlingarna eller efter avtalets ingående.

I kommentaren till PECL finns illustrationer av väsentlighetsbedömningen som återspeglar svensk rätt (O. Lando & H. Beale, Principles of European Contract Law, 2000, s. 365):

EXEMPEL: A åtar sig att installera ett kylsystem i Bs vinkällare som ska säkerställa att Bs fina viner inte påverkas negativt av temperaturförändringar. På grund av en felaktighet fungerar inte kontrollsystemet, vilket får till följd att Bs fina viner blir förstörda. Att A var medveten om konsekvenserna av det felaktiga kylsystemet talar för att avtalsbrottet är väsentligt.

EXEMPEL: A har åtagit sig att installera centralvärme i Bs lokal med ett kontrollsystem som ger en konstant temperatur om 20 grader. A känner inte till att det i ett av rummen i lokalen förvaras ovanliga växter som är extremt känsliga för temperaturväxlingar och som det tagit många år att odla fram. På grund av ett fel i ett av uppvärmningsrören faller temperaturen med två grader och alla växterna dör. En omständighet som talar för att avtalsbrottet inte är väsentligt är att A inte rimligen kunnat inse att en mindre temperaturskillnad i en lokal skulle få så allvarliga konsekvenser.

(c) Dolöst eller culpöst avtalsbrott

Om avtalsbrottet är uppsåtligt eller vårdslöst är relevant, trots att dessa omständigheter inte är relevanta i köplagarnas bestämmelser.

I NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna), i anslutning till frågan om en försäkringstagares avtalsbrott var väsentligt, uttalade HD (p. 14):

Det kan också handla om att försäkringstagaren uppsåtligen eller av grov vårdslöshet framkallar försäkringsfallet eller lämnar vilseledande uppgifter vid skaderegleringen.

I kommentaren till PECL finns illustrationer av väsentlighetsbedömningen som återspeglar svensk rätt (O. Lando & H. Beale, Principles of European Contract Law, 2000, s. 365):

EXEMPEL: A är distributör av Bs produkter och har ensamrätt. A har åtagit sig att inte sälja produkter som konkurrerar med Bs produkter men sluter trots detta ett avtal med C om att sälja konkurrerande produkter. Även om As ansträngningar att sälja Cs produkter misslyckas och inte påverkar försäljningen av Bs produkter, har As avtalsbrott undergrävt Bs förtroende för A, vilket talar för att avtalsbrottet är väsentligt. Dessutom har A begått avtalsbrottet dolöst.

EXEMPEL: Principalens agent, som har rätt att få sina kostnader ersatta av principalen, skickar en falsk kostnadsräkning till principalen. Avtalsbrottet undergräver principalens förtroende för agenten och agenten har handlat vårdslöst eller eventuellt uppsåtligt, vilket talar för att avtalsbrottet är väsentligt, även om det belopp som agenten krävt ersättning för är obetydligt.

(d) Rubbat förtroende

Rubbat förtroende är relevant i väsentlighetsbedömningen, trots att detta inte är en relevant omständighet i köplagarnas bestämmelser.

Av NJA 1962 s. 359, som rörde ett samarbetsavtal, framgår att ett avtalsbrott som rubbar det personliga förtroendet är relevant för väsentlighetsbedömningen även när avtalsparterna är juridiska personer. Se även NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna) (p.14) där HD uttalade:

Ett väsentligt åsidosättande kan exempelvis vara att försäkringstagaren agerar på ett sätt som i betydande grad ökar risken.

EXEMPEL: Ett typexempel på förtroendeskadligt avtalsbrott är att en part som är berättigad till ersättning för utgifter överlämnar falska verifikat. Även om beloppet är litet, är avtalsbrottet till sin karaktär så förtroendeskadligt att det kan utgöra ett väsentligt avtalsbrott.

Frågan om rubbat förtroende har nära samband med om avtalsbrottet är vårdslöst eller uppsåtligt, se 12.3.1(c).

EXEMPEL: Parterna har två olika avtal. I avtal 1 har en part begått ett allvarligt avtalsbrott och motparten har därför hävt det avtalet. I avtal 2 har parten begått ett bagatellartat avtalsbrott. Är det allvarliga avtalsbrottet i avtal 1 relevant för väsentlighetsbedömningen i avtal 2 på så sätt att det är förtroendeskadligt? Detta är oklart men kan sannolikt vara av viss relevans, i vart fall när de båda avtalen har ett naturligt samband.

I kreditavtal förekommer s.k. cross-default-klausuler, som innebär att kredittagarens betalningsdröjsmål i kreditavtal A, är grund för att säga upp kreditavtal B. Liknande klausuler förekommer också i ramavtal.

(e) Den egentliga anledningen till hävningen

Det kan vara lockande att häva ett avtal som visar sig vara en dålig affär. Då är det inte avtalsbrottet som är den egentliga orsaken till hävningen; motpartens avtalsbrott är istället en förevändning för att komma ifrån avtalsbundenheten.

I NJA 1991 s. 682 (som rörde ett certeparti, dvs. avtal om hyra av fartyg) uttalade HD att det vid väsentlighetsbedömningen är relevant att andra skäl än avtalsbrottet låg bakom hävningen.

I engelsk rättspraxis finns fall då en dags dröjsmål med betalningen gett motparten rätt att häva. Hävningen medförde att den hävande parten gjorde en stor vinst genom att komma ifrån ett oförmånligt avtal (The Laconia [1977] 1 Lloyd’s Rep. 315). Detta har gett upphov till speciella klausuler (s.k. anti-technicality clauses), enligt vilka den försumliga betalaren medges viss möjlighet till rättelse. I senare engelsk rättspraxis har domstolarna varit mer restriktiva med att medge hävning.

(f) Betydelsen av alternativa påföljder

HD uttalade i NJA 2019 s. 445 (Entré Malmö):

Det ska beaktas också om bristen kan avhjälpas; hyresvärden ska normalt beredas tillfälle att avhjälpa en uppkommen brist. En brist som inte från början utgör grund för en förtida uppsägning kan emellertid sedermera bli av väsentlig betydelse, om bristen inte avhjälps inom rimlig tid.

I NJA 1991 s. 682 (som rörde ett certeparti, dvs. avtal om hyra av fartyg) uttalade HD att det vid väsentlighetsbedömningen är relevant att den part som drabbats av avtalsbrottet kan tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder än en hävning.

Sannolikt påverkas väsentlighetsbedömningen av om avtalet ger den part som drabbats av avtalsbrottet rätt till ett högt eller lågt vite. Se D. Dryselius, Avtalsviten, 2019, s. 237 f.

Se P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, kap. 9.7, om samspelet mellan rättelse och hävning i entreprenadrätten. M. Mellqvist (Entreprenadrätten och kontraktsrättens finrum, SvJT 2013 s. 233, på s. 262) är kritisk till Samuelssons analys. Se även NJA 1999 s. 71.

(g) Den avtalsbrytande partens perspektiv

Det är i viss (liten) mån relevant om den avtalsbrytande parten drabbas oproportionerligt hårt av en hävning, även om HD har uttalat att väsentlighetsbedömningen främst ska ske från den drabbade partens synvinkel (alltså inte den avtalsbrytande partens).

I NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna) (p.14) uttalade HD:

Vid bedömningen av om ett sådant kontraktsbrott är så allvarligt att det ska medföra uppsägningsrätt bör man, liksom annars i kommersiella förhållanden, se kontraktsbrottets betydelse främst från den uppsägande partens sida. (Se prop. 2003/04:150 s. 460 f.).

I NJA 2019 s. 445 (Entré Malmö) uttalade HD att väsentlighetsbedömningen ”i princip ska ske från den drabbades synpunkt”.

Övrigt

Rörande väsentlighetsbedömningen för hävning av kreditavtal, se G. Lennander, Kredit och säkerhet, Juno 2020, s. 40 ff., samt S. Bergström, Om hävning av penninglån vid låntagarens dröjsmål, Festskrift till Rodhe, 1976, s. 20–30.

Beträffande väsentlighetsbedömningen i flerpartsavtal, se N. Arvidsson, Avtals efterverkan vid utträden ur varaktiga flerpartsavtal, JT 2016-17 s. 19, på s. 35 f.

Är omständigheter som anförs eller inträffat efter att hävning skett relevanta för att avgöra om ett avtalsbrott är väsentligt? Se www.avtalslagen2020.se 12.3.4 om hävningsförklaringens rättsverkningar.

Avtalsvillkor om vilka avtalsbrott som ger rätt att häva kan ibland vara oskäliga, t.ex. rätt att häva vid bagatellartade avtalsbrott. Se om jämkning av oskäliga avtalsvillkor, www.avtalslagen2020.se 6.4.1.

12.3.2 Partiell hävning

Ett avtal kan hävas delvis när avtalsprestationerna ska presteras i delar och det är möjligt att bedöma värdet av motprestationen av varje del. Väsentlighetsbedömningen ska då ske med avseende på den del av avtalet som är föremål för hävning.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagrum: 43 § köplagen, CISG Art. 51, 29 och 46 §§ konsumenttjänstlagen, 13 kap. 11 § tredje stycket sjölagen

Rättsfall:

Litteratur: CISG AC Opinion No 9: Consequences of Avoidance of the Contract, på www.cisgac.com

Intern... instrument: PECL 9:302, DCFR III.-3:506(2)

Det är osäkert om en drabbad part kan välja att häva avtalet endast delvis. Det finns inget stöd i rättspraxis för att det skulle föreligga rätt till partiell hävning utan stöd i lagtext.

EXEMPEL: X ska ombesörja transporter, lagerhålla varor samt städa ett kontor enligt tre olika avtal. X begår avtalsbrott genom att slarva med städningen. Det råder då inget tvivel om att väsentlighetsbedömningen ska avgöras med avseende städavtalet sett isolerat. Om X åtaganden istället framgår av ett samlat kontraktsdokument är det osäkert om väsentlighetsbedömningen ska avgöras i relation till hela avtalsåtagandet, dvs. med beaktande även av transport- och lagerhållningsåtagandena.

Exemplet ovan utvisar att det saknas ändamålsskäl (ratio legis) för varför det skulle vara otillåtet med partiell hävning. Detta talar för att man genom analogier till 43 § köplagen, 29 och 46 §§ konsumenttjänstlagen, 13 kap. 11 § tredje stycket sjölagen samt CISG Art 5 kan att häva ett avtal partiellt när avtalsprestationerna ska presteras i delar och det är möjligt att bedöma värdet av motprestationens delar.

Ett (svagt) argument för varför det inte vore lämpligt att acceptera partiell hävning utan stöd i lagtext är att den avtalsbrytande parten kanske endast har intresse av att avtalet står fast under förutsättning att hela avtalet gäller. I sådana fall skyddas den avtalsbrytande partens intresse bäst genom att avtalet inte är delbart – även om det vid en ytlig analys skulle framstå som delbart.

EXEMPEL: Ett bevakningsbolag har i ett avtal åtagit sig att bevaka nio lagerlokaler som är utspridda i landet. Det uppstår ett allvarligt problem (avtalsbrott) i Gävlelokalen. Om detta avtalsbrott är väsentligt med avseende på den isolerade Gävlelokalen, kan uppdragsgivaren häva partiellt med avseende på Gävle-lokalen.

Partiell hävning är möjlig enligt PECL 9:302 och DCFR III.-3:506(2). Det står inget om partiell hävning i UNIDROIT Principles.

Avtal om partiell hävning

I NJA 2015 s. 438 (Systembolaget), som rörde klander av en skiljedom, framgår att det i parternas avtal fanns en klausul som medgav partiell hävning. Skiljenämnden (Johnny Herre, Axel Calissendorff och Magnus Andrén) ansåg att Systembolaget hade rätt till partiell hävning.

12.3.3 Hävning vid befarat avtalsbrott

När det står klart att ett avtalsbrott kommer att inträffa som ger en part rätt att häva, får parten häva redan innan avtalsbrottet inträffat. Den hävande parten gör sig inte skyldig till avtalsbrott genom sådan hävning även om det senare visar sig att motparten kunde prestera i enlighet med avtalet. Hävningen är dock utan verkan om den avtalsbrytande parten genast ställer godtagbar säkerhet för sin prestation.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 44 andra stycket, 56 andra stycket, 61 och 62 §§ köplagen, CISG Art. 72

Rättsfall: NJA 1963 s. 136

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 259 f.; S.O. Johansson, Stoppningsrätt, 2001, s. 85; J. Hellner m.fl., 2:a häftet, 2020, kap. 19.3

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.3.3, PECL 9:304, DCFR III.-3:504, Restatement of Nordic Contract Law § 8-11(4)

Normalt förutsätter hävning ett fullbordat avtalsbrott. En part som häver innan avtalsbrottet är fullbordat tar risken att motparten lyckas prestera avtalsenligt. I så fall är partens hävning obefogad och utgör ett avtalsbrott (se www.avtalslagen2020.se 12.3.6 om obefogad hävning). I vissa fall kan en part ha rätt att häva när parten befarar att motparten kommer att begå ett väsentligt avtalsbrott (anteciperat avtalsbrott) och alltså inte anses ha begått avtalsbrott genom obefogad hävning om det senare visar sig att farhågan inte besannades och att motparten lyckades prestera. Anledningen till denna rätt att häva vid befarat avtalsbrott är att en part ska medges handlingsalternativ när det står klart att motparten kommer att begå ett avtalsbrott.

Rätten att häva vid befarat avtalsbrott utgör troligen en oskriven allmän avtalsrättslig regel. J. Hellner m.fl. påpekar att rättsläget utanför lagreglerat område är ovisst, J. Hellner m.fl., 2:a häftet, 2020, kap. 19.3.1.

I lagar finns olika grader av sannolikhet:

56 § andra stycket köplagen: "om det inte saknas anledning anta"

44 § andra stycket köplagen: "ger anledning anta"

61 § köplagen: "finns starka skäl att anta",

62 § köplagen: "det står klart"

Se om de olika sannolikhetsnivåerna, S.O. Johansson, Stoppningsrätt, 2001, kap. 8.4. I PECL 9:304, UNIDROIT Principles Art. 7.3.3, DCFR III.-3:504 och CISG Art. 72 används kravet "it is clear" vilket på svenska närmast kan översättas med "det står klart".

Utanför lagreglerat område är det ovisst vilken grad av sannolikhet som krävs, men mycket talar för att tröskeln är hög, det ska alltså stå klart att motparten kommer att göra sig skyldig till ett väsentligt avtalsbrott.

Vid bedömningen av om en part ska medges rätt att häva innan avtalsbrott är fullbordat, bör man fråga sig om det är rimligt att hålla fast parten vid avtalet när det finns en överhängande risk att motparten inte kommer att fullfölja sitt åtagande.

I NJA 1963 s. 136 hade en köpare åtagit sig att betala mot dokument men förklarade att han inte hade för avsikt att betala innan han fått möjlighet att undersöka varan (vilket köparen inte hade rätt till enligt avtalet). HD ansåg att säljaren hade rätt att häva avtalet trots att betalningsdröjsmål ännu inte var för handen. Det var tillräckligt att köparen förklarade att han hade för avsikt att begå ett väsentligt avtalsbrott.

Hävningsrätten bortfaller om motparten ställer säkerhet för sin prestation.

Beträffande frågan om konkurs och befarat avtalsbrott, se M. Möller, Konkurs och kontrakt 1998.

12.3.4 Hävningsmeddelande

(1) En part som inte gör gällande hävning inom skälig tid förlorar rätten att häva.

(2) En part som meddelat en avtalsbrytande part att avtalet ska vara automatiskt hävt om avtalsenlig prestation inte skett inom viss tid, behöver inte lämna hävningsmeddelande enligt föregående stycke.

(3) En part som lämnat hävningsmeddelande kan komplettera eller ändra de hävningsgrunder som eventuellt angetts i hävningsmeddelandet.

(4) En part som hävt kan inte ensidigt återkalla sin hävning.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 47 § kommissionslagen, 29 och 39 §§ köplagen, CISG Arts. 39 och 49

Rättsfall: NJA 1953 s. 602; NJA 1992 s. 728; NJA 2006 s.120, NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken), NJA 2020 s. 470 (Kommunens hävningsförklaring)

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 257 f.; R. Hagelberg, Återkallelse av hävningsförklaring, JT 2006/07 s. 409; V. Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2011, kap 18.8; J. Herre, Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, på s. 720; J. Herre, Något om reklamationsplikt vid köp av varor och tjänster, i festskrift till Lennander, 2010, s. 119 f.; C. Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996, kap. 7; J. Kleineman, Reklamationsplikt vid rådgivaransvar, i Festskrift till Håstad, 2010, s. 333; J. Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2020-21, s. 437; J. Munukka, Rättsmissbruk, En rättsfigur under framväxt, Stockholm Centre for Commercial Law. Årsbok 1, 2008, s. 135 på s. 150 f; C. Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 142 ff.

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.3.2; PECL 9:303; DCFR III.-3:507-508, Restatement of Nordic Contract Law §§ 8-5 och 8-11(5)

12.3.4(1) Förlust av hävningspåföljden

På www.avtalslagen2020.se 11.3 beskrivs vad som gäller om eftergift av påföljd och på www.avtalslagen2020.se 11.4 beskrivs vad som gäller allmänt om reklamation vid avtalsbrott (neutral reklamation utan angivande av vilken påföljd som görs gällande). Denna bestämmelse handlar specifikt om vad som gäller när en part önskar häva avtalet på grund av motpartens avtalsbrott. Denna bestämmelse gäller alltså i tillägg till vad som följer av 11.3 och. 11.4.

I avsaknad av lagstöd gäller enligt oskriven avtalsrätt ett krav på hävningsförklaring. Rätt till hävning förutsätter alltså att den drabbade parten meddelar den avtalsbrytande parten att hen vill häva, dvs. framställer en hävningsförklaring. Detta följer av prejudikat (se nedan) samt av analogier till 39 § köplagen, CISG Art. 49. I juridisk litteratur råder enighet om kravet på hävningsförklaring. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 257 f.; J. Herre, Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, på s. 720; V. Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2013, kap. 18.8; PECL 9:303; UNIDROIT Principles Art. 7.3.2; DCFR III.-3:507-508; Restatement of Nordic Contract Law § 8-5.

Det kan framgå av uttrycklig lag att hävningsförklaring inte är nödvändig, t.ex. enligt 47 § kommissionslagen vid motpartens konkurs.

Hävningsförklaringens innehåll

I NJA 2020 s. 470 (Kommunens hävningsförklaring) klargjorde HD att hävningsförklaringen ska vara så tydlig att motparten förstår att den som häver vill att parternas prestationer ska återgå. HD uttalade att ordet ”hävning” inte behöver finnas med i hävningsmeddelandet.

HD var i NJA 2020 s. 470 (Kommunens hävningsförklaring) påfallande vänlig i sin tolkning av hävningsmeddelandet. En kommun hade fattat beslut att häva ett fastighetsköp på grund av att köparen var i betalningsdröjsmål. Kommunen sände ett protokollsutdrag med ungefär följande lydelse (den framgår på olika ställen i tingsrättens dom):

Rubrik:

Upphävning av försäljning av fastigheten Fågelsången, Bjällsta 2:1127.

Ärendebeskrivning:

Det finns grund för att verkställa en hävning av försäljning av den aktuella fastigheten till följd av betalningsdröjsmål på ca 3 månader.

Beslut

Teknik- och fastighetsutskott beslutar att samhällsbyggnadsförvaltningen får i uppdrag att verkställa försäljningen av fastigheten Bällsta 2:1127 är upphävd.

HD ansåg att det av denna text var möjligt att utläsa att kommunen beslutat att häva avtalet. HD tog hänsyn till att motparten var medveten om sitt väsentliga avtalsbrott. HD:s dom kan i detta avseende sammanfattas i följande rättsregel: En hävningsförklaring ska tydligt ange att den hävande parter har bestämt sig för att häva. Hävningsförklaringen kan vara otydligt formulerad om den avtalsbrytande parten är medveten om sitt avtalsbrott och att det är väsentligt.

Ibland är hävningsförklaringen underförstådd eller följer av parternas sätt att agera (konkludent aktivt eller passivt handlande). I NJA 1992 s. 728 krävde HD inte en uttrycklig hävningsförklaring eftersom det stod klart att avtalet inte skulle komma att fullgöras. Se J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, § 64, kap. 14.2.1; J. Ramberg & J. Herre, CISG-kommentaren, avsnitt 5.3.1.

Jan Ramberg och Johnny Herre uttalar om hävningsförklaringens innehåll vid köp (Köplagen, 2019, § 64, kap. 14.2.1, med hänvisning till NJA 1954 s. 602): ”Det räcker alltså inte med svävande besked att hävning “kan komma i fråga” eller “övervägs” eller den andra parten hotas med hävning, om han inte vidtar vissa begärda åtgärder. Inte heller är det tillräckligt att meddelandet enbart innefattar ett påstående att ett hävningsgrundande avtalsbrott föreligger; det måste dessutom framgå att hävning verkligen sker.”

Hävningsmeddelandet behöver inte innehålla en beskrivning av vilket eller vilka avtalsbrott som hävningen grundar sig på. Det är tillräckligt att det framgår att parten påkallar hävning på grund av avtalsbrott. Detta framgår av HD:s avgörande NJA 2020 s. 470 (Kommunens hävningsförklaring) p. 16. Men enligt den allmänna reklamationsskyldigheten (se www.avtalslagen2020.se 11.4) gäller att den part som drabbats av avtalsbrott måste reklamera avtalsbrottet genom en s.k. neutral reklamation och däri ligger ett krav på beskrivning av varför den drabbade parten är missnöjd.

När ett meddelande inte är tillräckligt tydligt för att utgöra en hävning, kan det ändå tänkas uppfylla kraven på en reklamation (neutral reklamation), se www.avtalslagen2020.se 11.4. Rättsföljden av att meddelandet inte utgör en hävningsförklaring, kan vara att tidsfristen för att göra gällande hävning löpt ut och att alltså rätten att häva går förlorad men rätt till andra påföljder kvarstår. Se nedan om rättsföljden av för sen hävning.

När ska hävningsmeddelandet ges (hävningsfristen)?

Den drabbade parten får inte vänta onödigt länge med att framställa hävningsförklaringen. Anledningen är att den drabbade parten genom att dra ut på tiden får möjlighet att spekulera i prisförändringar utan egen risk. Ytterligare en anledning är att den avtalsbrytande parten effektivare kan vidta skadeförebyggande åtgärder genom ett snabbt besked om att avtalet hävs.

EXEMPEL: Fraktpriser varierar kraftigt. I ett avtal om transporttjänst under en bestämd tidsperiod har transportören gjort sig skyldig till väsentligt avtalsbrott. Beställaren kan då avvakta med att häva och på så sätt spekulera i prisförändringar utan att ta egen risk: Om fraktpriserna sjunker kan beställaren välja att häva och om det visar sig att fraktpriserna stiger välja att inte häva. Kravet på att beställaren framför sitt hävningsanspråk i nära anslutning till att beställaren får kännedom om transportörens avtalsbrott, tillgodoser syftet att transportören ska slippa sådan spekulation – där transportören är en given förlorare.

Hävningsfristens starttidpunkt är beroende av vilken typ av avtalsbrott det är fråga om. När det handlar om en felaktig prestation löper fristen för att göra hävningen gällande från den tidpunkt då den part som drabbats av avtalsbrottet konstaterat att det föreligger en felaktig prestation (NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet)). När det rör sig om ett fortgående (perdurerande) avtalsbrott – t.ex. dröjsmål med att leverera en tjänst – påbörjas tidsfristen först när prestation har skett. Se 29 § köplagen, CISG Art. 49.2(a), PECL 9:303(3) och Restatement of Nordic Contract Law § 8-5(2) samt NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya). Se www.avtalslagen2020.se 11.3 om eftergift genom passivitet

Per Samuelsson uttalar (Entreprenadavtal, 2011, s. 307) i anslutning till entreprenadavtal och AB04: ”Vill en part komma i åtnjutande av hävningens rättsverkningar, exempelvis skadestånd, åligger det däremot denna att ge det till känna för motparten. Det får ofta godtas att part väntar med att förklara sin ståndpunkt i detta avseende tills de ekonomiska följderna av den bristande fullgörelsen går att överblicka.” Till detta ska klargöras att förlusten av hävningsrätten inte automatiskt innebär att parten förlorar rätt till skadestånd (om inte annat följer av avtalet).

Det är svårt att säga något generellt om hävningsfristens längd. Som framgått ovan varierar den, främst beroende på hur stor risken är att den drabbade parten kan spekulera i prisförändringar utan egen risk. En annan relevant faktor för att bedöma hävningsfristens längd är om den avtalsbrytande parten haft anledning att inrätta sig efter att hävning inte kommer att ske.

I 54 § fjärde stycket köplagen finns en särskild bestämmelse om att säljarens hävningsrätt bortfaller efter det att varan levererats till köparen (om säljaren inte gjort ett återtagandeförbehåll/äganderättsförbehåll/hävningsförbehåll). Se A.H. Persson, Förbehållsklausuler, 1999.

Rättsföljden av för sent hävningsmeddelande

Konsekvensen av att en part väntar för länge med hävningsförklaringen är att parten förlorar möjligheten att häva (men behåller rätten att göra gällande andra påföljder, i analogi med 29 § köplagen och CISG Art. 29). Detta är antagligen en allmän avtalsrättslig princip, se PECL 9:303, UNIDROIT Principles Art. 7.3.2 och DCFR III.-3:507-508. Se C Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996 kap. 7; J Munukka, Rättsmissbruk, En rättsfigur under framväxt, Stockholm Centre for Commercial Law. Årsbok 1, 2008 s. 135 på s. 150 f.

Risken för att hävningsmeddelandet inte når fram till mottagaren

Hävningsmeddelandet går på mottagarens risk. Se NJA 2020 s. 470 (Kommunens hävningsförklaring) och www.avtalslagen2020.se 1.5; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 259; Restatement of Nordic Contract Law § 8-5(3). En part som sänt ett hävningsmeddelande på ändamålsenligt sätt riskerar alltså inte att förlora rätten att häva, även om hävningsmeddelandet inte kommer fram till mottagaren.

I NJA 2020 s. 470 (Kommunens hävningsförklaring) klargjorde HD att det inte är ändamålsenligt att skicka meddelandet till fel adress (även om den felaktiga adressen framgått på en webbsida som inte tillhörde mottagaren). HD antydde att det är OK att sända hävningsmeddelandet till en felaktig adress om den felaktiga adressen framgått på Bolagsverkets webbsida eller om mottagaren själv angett den felaktiga adressen.

Återtagande av hävningsförklaring

Av NJA 2006 s. 120 framkommer att hävningsförklaringen inte kan återtas utan motpartens medgivande. Senaste tidpunkt för återtagande är när den avtalsbrytande parten tagit del av hävningsförklaringen. Se R. Hagelberg, Återkallelse av hävningsförklaring, JT 2006/07 s. 409; P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, s. 307; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, § 64, kap. 14.2.1.

12.3.4(2) Varsel om hävning

Varsel om hävning kan uttryckas på olika sätt. Antingen kan den som varslar säga: Om du inte presterar avtalsenligt inom fyra veckor, så förbehåller jag mig rätten att häva. Eller: Om du inte presterar avtalsenligt inom fyra veckor så är avtalet hävt. För att hävning ska ske automatiskt enligt denna bestämmelse, krävs att det framgår av varselmeddelandet att den part som drabbats av avtalsbrottet avser att avtalet ska vara automatiskt hävt. Varslet ska tolkas i enlighet med bestämmelser om fastställande av avtals innehåll (se på www.avtalslagen2020.se kap. 5, särskilt 5.3.

12.3.4(3) Kompletterande hävningsgrunder

Det förekommer att en part som hävt senare upptäcker att motparten gjort sig skyldig till fler avtalsbrott än de som angetts i hävningsmeddelandet. Kan den hävande parten åberopa sådana ”nya” avtalsbrott till stöd för att avtalsbrotten sammantagna når upp till väsentlighetskravet för hävning? Frågan om kompletterande hävningsgrunder är svår – rättsläget är osäkert. Saken är inte reglerad i lagtext.

Som anmärkts ovan, gäller enligt den allmänna reklamationsskyldigheten (se www.avtalslagen2020.se 11.4) att den part som drabbats av avtalsbrott måste reklamera avtalsbrottet och däri ligger ett krav på beskrivning av varför den drabbade parten är missnöjd. Här behandlas en situation där reklamation skett beträffande ettavtalsbrott och om det är möjligt att komplettera väsentlighetsbedömningen komplettera med ytterligareavtalsbrott.

I NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna) uttalade HD (obiter dictum) att bevisbedömningen

ska ta sikte på de förhållanden som rent faktiskt har förelegat, vilket betyder att även utredning som inte låg till grund för uppsägningen kan föras in vid en efterföljande prövning av [avtalsbrottet].

Detta fall rörde frågan om försäkringstagaren över huvud taget gjort sig skyldig till avtalsbrott. HD ansåg att den frågan skulle bedömas med hänsyn till sådan kunskap som konstaterats efter det att försäkringsbolaget hävt försäkringsavtalet. Fallet rörde alltså inte frågan om väsentlighetsbedömningen, men ger ändå en antydan om att även väsentlighetsbedömningen kan påverkas av faktorer som blir kända efter hävningsförklaringen. Sådana omständigheter kan verka förstärkande eller försvagande på väsentlighetsbedömningen.

Jori Munukka påpekar i en kommentar till NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna) (J. Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2020-21, s. 437, på s. 480): ”Nu är det fråga om åberopande av omständigheter till styrkande av ett och samma avtalsbrott, i detta fall bedrägeriförstadier, och inte helt andra omständigheter rörande andra avtalsbrott. Om sådana andra avtalsbrott kan visas får de i tid åberopas och göras gällande i egen ordning. Från ett allmänt kontraktsrättsligt perspektiv borde en därför inte behöva oroa sig för att det skulle ha blivit fritt för motparten att komma med vad som helst i efterhand.”

Klara Håstad behandlar kompletterande hävningsgrunder (i Festskrift till Torgny Håstad) och anser (i sammandrag) att en part i efterhand torde kunna komplettera eller ändra en redan angiven hävningsgrund. Hon drar denna slutsats med hänvisning till att det inte finns krav att ange grund i hävningsförklaringen. Klara Håstad bedömer att mottagaren av det ofullständiga hävningsmeddelandet kan vara berättigad till skadestånd för den eventuella skada som denne drabbats av till följd av att grunden inte var fullständig från början. Hon skriver att skadan exempelvis kan bestå av ombudskostnader för utredande av om den först angivna grunden var tillräcklig för hävning av avtalet.

Även skälighetsaspekter talar för att det skulle bli stötande och formalistiskt om man inte får åberopa avtalsbrott senare.

Engelsk rätt ligger i linje med Klara Håstads slutsats (Citat från E. McKendrick, Contract Law, 11 ed, s. 334 f.): “As we noted in Chapter 10, the party electing to terminate need not put forward the ‘real reason’ for his decision; as long as the terms of the contract entitle him to terminate he is justified in doing so, irrespective of his motive (Arcos Ltd v E A Ronaasen & Son [1933] AC 470, see Section 10.3). Indeed, the law goes so far as to allow the innocent party to put forward no reason or even an invalid reason for deciding to terminate but, provided that the innocent party can subsequently point to a good reason which, unknown to him, existed at the moment of breach, he will still generally be entitled to terminate (The Mihalis Angelos [1971] 1 QB 164, 200, 204).”

Mycket talar alltså för att det finns en oskriven avtalsrättslig regel av innebörd att en hävande part kan komplettera sin argumentation med omständigheter som blir kända efter hävningsmeddelandet.

Det finns ett motsatt synsätt som går ut på att hävningsförklaringen är en disposition och utlösande faktor. Enligt detta synsätt gäller att om hävningen är obefogad på grund av att de omständigheter som åberopats inte utgör väsentligt avtalsbrott, så föreligger avtalsbrottet obefogad hävning vilket ger motparten rätt till skadestånd för det positiva kontraktsintresset. Viggo Hagstrøm (Obligasjonsrett, 2a utg, 2011, s. 464) anser för norsk rätts del att utgångspunkten är att den hävande parten inte kan grunda hävningen på andra omständigheter än de som ursprungligen angivits i hävningsförklaringen (med hänvisning till Rt 1994 s. 1617). Förklaringen är att motparten (den part mot vilken hävningen företas) ska få möjlighet att bedöma om den ska godta hävningen eller inte – dvs. om den ska kräva fullgörelse eller inrätta sig efter att avtalet är hävt. Hagstrøm anser (utan stöd i rättskällor) att det eventuellt finns möjligheter att åberopa andra hävningsgrunder än dem som framkommer i hävningsförklaringen under förutsättning att de framställs inom rimlig (kort) tid efter hävningsförklaringen.

EXEMPEL: I tillägg till Hagstrøms resonemang är följande exempel relevant: Den part som mottar hävningsförklaringen anser att sig inte skyldig till ett väsentligt avtalsbrott (anser alltså att hävningen är obefogad) och mothäver därför. Den mothävande parten genomför därefter en täckningstransaktion i förlitan på att den kommer att få skadestånd av sin motpart. När motparten senare åberopar nya hävningsanledningar, inser det mothävande parten att motpartens ursprungliga hävning skulle ha varit befogad om samtliga hävningsanledningar angetts från början. Den mothävande parten skulle inte ha gjort täckningstransaktionen om den vetat om att hävningen var befogad. Klara Håstad behandlar denna situation och menar att den part som ursprungligen hävde får rätt att häva och att den mothävande parten eventuellt skulle kunna få skadestånd för den förlust som hade kunnat undvikas om hävningsmeddelandet varit komplett.

Min bedömning är att HD sannolikt kommer att utforma en regel som tillåter kompletterande hävningsgrunder efter att hävningsmeddelande skickats.

12.3.4(4) Återkallelse av hävning

Hävningsförklaringen är en rättslig disposition och är rättsligt bindande för den som avger den. Motparten har rätt att inrätta sig efter den hävande partens besked. Hävningen kan alltså inte återtas utan motpartens medgivande. Se www.avtalslagen2020.se 1.3.5 om tillitsprincipen.

I NJA 2006 s. 120 var fråga om parterna kommit överens om att den hävande parten fick återkalla hävningen. Den återkallande parten kunden inte bevisa att sådana överenskommelse förelåg.

Särskilt om hävning och sakrätt (verkan mot motpartens borgenärer)

Denna bestämmelse handlar endast om relationen mellan avtalsparterna. Det är möjligt att strängare krav på hävningsförklaringens tydlighet gäller för att den ska få verkan i förhållande mot den hävningsförklarande partens motparts borgenärer när motparten gått i konkurs. Saken ställs på sin spets framför allt när det är fråga om transaktioner som får sakrättsligt skydd redan genom avtalet (dvs. inte genom tradering av en fysisk sak), t.ex. avtal om överlåtelse av patent. Se NJA 2010 s. 617.

12.3.5 Rättsföljderna av hävning

(1) Hävning innebär att båda parter befrias från sina framtida förpliktelser och att rätten till framtida prestation från motparten bortfaller.

(2) Vid hävning har part rätt att återbära det parten har presterat, under förutsättning att parten återlämnar den prestation parten fått av motparten. Återbäring innefattar avkastning på den tillgång som ska återbäras. Om återbäringen avser betalning, ska avkastningsränta utgå från den dag betalningen mottogs. Återbäring innefattar ersättning för den nytta som motparten haft av prestationen innan den återbärs. Om en prestation inte kan återbäras eller om återbäring är orimligt betungande, har part rätt till skälig ersättning för prestationens värde.

(3) Hävning utesluter inte att part kan ha rätt till skadestånd på grund av avtalsbrott.

(4) Hävning medför inte att avtalets villkor om ansvarsbegränsningar, fastställande av avtalets innehåll, tvistlösning och tillämplig lag med mera upphör. Sådana avtalsvillkor gäller alltså även om avtalet hävs.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 47 § kommissionslagen, 29, 39, 64–66 §§ köplagen, 43–44 §§ konsumentköplagen, 48 §§ konsumenttjänstlagen, CISG Arts. 29 och 49; 29

Rättsfall: NJA 1963 s. 105; NJA 1973 s. 175; NJA 1978 s. 147, NJA 1990 s. 745, NJA 2008 s. 352, NJA 2008 s 392, NJA 2010 s. 709, NJA 2014 s. 1006, NJA 2016 s. 799

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 253 ff.; B. Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1967; CISG AC Opinion No 9: Consequences of Avoidance of the Contract, på www.cisgac.com; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, § 64, kap. 14.2; C. Ramberg, Torgny och guldägget, i Festskrift till Håstad, 2011; Restatement of Nordic Contract Law § 8-13: Ö. Teleman, Nyttjandeersättning, JT 2018-19, s. 815

Internationella instrument: UNIDROIT Principles 7.3.4-5; PECL 9:305-309; DCFR III.-3:509-514,

12.3.5(1) Framåtverkande rättsverkan av hävning

Hävning innebär att båda parters prestationsskyldighet upphör. Om fullgörande av prestationerna inte påbörjats händer alltså ingenting. Se B. Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1967; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, § 64 kap. 14.2.3; CISG AC Opinion No 9: Consequences of Avoidance of the Contract, på www.cisgac.com.

EXEMPEL: En konsult och en beställare har slutit ett avtal om tekniska beräkningar. Beställaren har åtagit sig betala ett förskott den 1 maj. Förskottsbetalningen uteblir (avtalsbrott). Konsulten häver därför avtalet, vilket innebär att konsultens skyldighet att leverera bortfaller och att beställaren inte behöver betala någon ersättning.

Vid flerpartsavtal uppkommer frågorna om övriga parters möjlighet att häva avtalet i förhållande till den avtalsbrytande parten samt om hävningen medför att avtalet upphör att gälla för samtliga parter eller endast för den avtalsbrytande parten. Se för aktieägaravtals del, C. Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, kap. 12.4.2. Se allmänt N. Arvidsson, Avtals efterverkan vid utträden ur varaktiga flerpartsavtal, JT 2016-17 s. 19, på s. 36 f.; S. Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2019, 1 § 2:1:6.1.2.

12.3.5(2) Återgång på grund av hävning

När en eller båda parter redan presterat medför hävningen att prestationerna ska gå tillbaka (restitution).

EXEMPEL: Beställaren har betalat 100 000 kr till en konstnär för ett porträtt av beställarens dotter. Det visar sig att konstnären har använt oljefärger av så dålig kvalitet att färgen börjar flagna redan efter två veckor (avtalsbrott). Beställaren häver därför avtalet. Det innebär att beställaren ska lämna tillbaka den dåliga tavlan till konstnären och att konstnären ska betala tillbaka 100 000 kr till beställaren.

Vid långvariga avtal fungerar återgång dåligt

Vid hävning av avtal där prestationer utväxlats successivt under en längre tid, är det ofta svårt att åstadkomma återgång. Det är vanligt att sådana avtal föreskriver att hävning ska ha verkan endast för framtiden, på så sätt att utförda prestationer inte ska gå åter och endast framtida prestationsskyldigheter bortfaller.

I praktiken är det ofta så att den ersättning som ska betalas när en prestation inte kan återlämnas, medför samma resultat som om avtalet hävs med endast framåtverkande verkan.

Avkastningsersättning

Av oskrivna allmänna avtalsrättsliga regler följer att den som fått avkastning av en prestation som ska återgå på grund av hävning har rätt till avkastningen. Stöd för detta finns i NJA 2016 s. 799:

Det som ska ersättas är alltså principiellt betalningsmottagarens utbyte eller nytta

Köplagarnas bestämmelser om rätt till avkastning vid hävning ger också analogiskt stöd för denna regel. Se t.ex. 65 § köplagen.

Avkastningsränta

Av oskrivna allmänna avtalsrättsliga regler följer att den som har rätt att återbära betalning på grund av hävning också har rätt till avkastningsränta som ersättning för att motparten haft fördelen av att disponera beloppet. Detta gäller även om den återbärande parten inte uppburit någon ränta på beloppet.

I NJA 2016 s. 799 uttalade HD att

en part inte ska få inneha motpartens prestation räntefritt om prestationen sedermera ska gå åter. Det som ska ersättas är alltså principiellt betalningsmottagarens utbyte eller nytta av att under en tid ha innehaft pengar som han eller hon annars inte skulle ha haft.

Avkastningsräntan motsvarar vad som följer av 2 § andra stycket räntelagen. I NJA 2016 s. 799 uttalade HD:

Utgångspunkten är dock att avkastningsräntan, liksom dröjsmålsräntan, ska vara schabloniserad och att ersättning därför ska kunna utgå utan avseende på de närmare omständigheter som gäller i ett enskilt fall. Det betyder att en betalningsmottagares möjligheter att i det enskilda fallet erhålla en högre eller lägre avkastning på kapitalet normalt inte ska ha någon betydelse för rätten till avkastningsränta. (Jfr a. prop. s. 97 och prop. 1988/89:76 s. 219.) Ett visst, om än begränsat, utrymme för en annan bedömning torde dock finnas, åtminstone när det skulle vara fråga om en analogisk tillämpning av bestämmelsen.

NJA 2008 s. 392 rörde rätt till avkastningsränta. Se även NJA 2010 s. 709 och C. Ramberg, Torgny och guldägget, Festskrift till T. Håstad, 2011.

Beträffande avkastningsränta på moms finns två avgöranden, NJA 2014 s. 1006 och NJA 2016 s. 799. Av NJA 2014 s. 1006 framgår att avkastningsränta på moms ska ersättas när återgången avser betalningen för en tjänst. Av NJA 2016 s. 799 framgår att avkastningsränta inte ska betalas när återgången handlar enbart om en återbetalningsskyldighet avseende ett för högt mervärdesskattebelopp. Observera att NJA 2016 s. 799 inte handlar om återgång till följd av hävning

Nyttoersättning

Utöver avkastning och avkastningsränta har den part som får tillbaka en prestation rätt till ersättning för den nytta som motparten haft av prestationen under tiden fram till återlämnandet. Detta är en oskriven avtalsrättslig regel som har stöd i prejudikat.

I NJA 2016 s. 799 uttalade HD:

Det som ska ersättas är alltså principiellt betalningsmottagarens utbyte eller nytta av att under en tid ha innehaft pengar som han eller hon annars inte skulle ha haft.

Även om uttalandet tar sikte på pengar, är det sannolikt tillämpligt också på annan egendom.

Stöd finns också i analogier till köplagar, t.ex. 65 § köplagen som omtalar ”annan nytta av varan”.

Se om nyttjandeersättning vid upphörande av familjerättsliga avtal, Ö. Teleman, Nyttjandeersättning, JT 2018-19, s. 815.

Ersättning för kvalitetsförsämringar och kvalitetsförbättringar

Det är osäkert vad som gäller om ersättning för kvalitetsförsämringar och kvalitetsförbättringar. På www.avtalslagen2020.se finns ingen regel om detta. Enligt Johnny Herre och Jan Ramberg kan den återbärande parten enligt allmänna avtalsrättsliga regler ha rätt till ersättning för kvalitetsförbättringar om den återburna prestationen ökat i värde (Köplagen, 2019, § 65, kap. 14.3.1). Ersättning för kvalitetsförbättringar och kvalitetsförsämringar kan ske genom skadeståndspåföljden (se www.avtalslagen2020.se 12.5) men är då endast tillgänglig för den part som drabbats av avtalsbrott – alltså inte för den avtalsbrytande parten.

Ersättning när återgång inte är möjlig

Vissa typer av prestationer går inte att lämna tillbaka, t.ex. när en målare målat fel vägg eller när en rådgivare lämnat ett felaktigt råd. I så fall ska ersättning ges för den utförda prestation som inte kan återlämnas. I praktiken betyder det ofta att hävningen endast får verkan för framtiden – och alltså inte retroaktiv effekt.

EXEMPEL: En person har abonnerat på vissa nyhetstjänster för ett år. Nyhetsförmedlaren begår avtalsbrott bestående i att inte bevaka alla de avtalade nyhetskällorna. Därför häver abonnenten avtalet. De redan förmedlade nyheterna kan inte ”lämnas tillbaka” till nyhetsförmedlaren. Hävningen innebär att nyhetsförmedlaren inte fortsättningsvis ska förmedla nyheter och att abonnenten inte behöver betala abonnemangsavgiften avseende resterande avtalstid. Abonnenten ska betala ersättning för de tjänster som inte kan återbäras. I praktiken betyder det ofta att abonnenten ska betala avtalad abonnemangsavgift fram till hävningen. Men om tjänsten varit felaktig, och värdet därför är lägre än det avtalade, blir ersättningen för tjänsten lägre.

UNIDROIT Principles Art. 7.3.7 har en specialregel för långvariga avtal av innebörd att hävningen endast får effekt med avseende på framtida prestationer, under förutsättning att avtalet är delbart. I kommentaren till bestämmelsen ges avtal om service på soft- och hardware som exempel på avtal där hävningen endast får effekt på framtida prestationer.

Enligt 29 § konsumenttjänstlagen kan en redan utförd tjänst hävas. Den bestämmelsen ger inte uttryck för en oskriven allmän avtalsrättslig regel. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 254.

12.3.5(3) Hävning i relation till andra påföljder

Det är vanligt att hävning kombineras med skadestånd (se www.avtalslagen2020.se 12.5). Hävning kan också kombineras med innehållande (www.avtalslagen2020.se 12.1). Hävning kan inte kombineras med prisavdrag eller med krav på fullgörelse.

12.3.5(4) Vissa avtalsvillkor överlever hävning

Att avtalet hävs innebär inte att det fullkomligt försvinner. Vissa åtaganden "lever kvar" trots hävningen. Om det t.ex. blir tvist om avtalet, gäller fortfarande skiljeklausuler. Om en part efter hävningen gör gällande skadeståndsskyldighet, gäller fortfarande friskrivnings- och ansvarsbegränsningsklausuler.

Ibland kan avtalet uttryckligen föreskriva att vissa åtaganden ska leva kvar även efter en hävning. Det är vanligt beträffande konkurrensförbud och sekretessåtaganden.

12.3.6 Obefogad hävning

En obefogad hävning utgör avtalsbrott för vilket bestämmelserna om påföljder är tillämpliga. En obefogad hävning utgör inte automatiskt ett väsentligt avtalsbrott.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 32 § kommissionslagen, 7 kap. 7 § försäkringsavtalslagen

Rättsfall: NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus), NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken), NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna)

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 260; K. Håstad, Obefogade hävningsförklaringar, i Festskrift till Håstad, 2010, s. 269; C. Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011, kap. 12.4.9; E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 83; P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, kap. 9.9

Internationella instrument: -

Det förekommer att en part häver ett avtal utan grund. Det kan t.ex. vara så att den hävande parten felaktigt tror att motparten gjort sig skyldig till ett avtalsbrott eller att den hävande parten anser att ett avtalsbrott är väsentligt trots att det senare bedöms vara oväsentligt. En sådan hävning är obefogad och utgör avtalsbrott.

Medför en obefogad hävning att motparten har rätt till hävning?

En obefogad hävning utgör inte automatiskt ett väsentligt avtalsbrott. Det finns situationer där en obefogad hävning inte utgör hävningsgrundande avtalsbrott, trots att hävningen innebär att den hävande parten förklarar att den inte kommer att fullgöra sin prestation. I ett fall där den hävande parten redan har utfört sin prestation avtalsenligt, är det ofta så att den obefogade hävningen inte utgör ett väsentligt avtalsbrott.

I NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus) uttalade HD:

Det finns således inga direkt tillämpliga bestämmelser rörande påföljder vid kontraktsbrott i form av obefogad uppsägning eller hävning av återförsäljaravtal.

Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 260; K. Håstad, Obefogade hävningsförklaringar, 2010 s. 269; C. Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011, kap. 12.4.9. P. Samuelsson uttalar beträffande entreprenadavtal (Entreprenadavtal, 2011, s. 311) att det inte kan uteslutas att en obefogad hävning ger upphov till hävningsgrund för motparten.

EXEMPEL: I ett aktieägaravtal mellan X och Y står att part som gör sig skyldig till väsentligt avtalsbrott är skyldig att överlåta sina aktier till motparten till ett lågt pris. X häver avtalet och begär att Y överlåter aktierna till X. Y – som inte har begått ett väsentligt avtalsbrott – åberopar X:s obefogade hävning, häver och begär att få köpa X:s aktier.

Medför en obefogad hävning att motparten har rätt till fullgörelse?

I vissa fall kan en part som utsatts för en obefogad hävning sakna rätt att kräva fullgörelse och måste nöja sig med ett krav på skadestånd. Rätten till fullgörelse behandlas på www.avtalslagen2020.se 12.2.

Medför en obefogad hävning att motparten har rätt till skadestånd?

Rätten till skadestånd behandlas på www.avtalslagen2020.se 12.5. Typiskt sett medför avtalsbrott rätt till skadestånd. I en situation där en part begått ett avtalsbrott som inte är väsentligt och den andra parten har hävt obefogat, kan alltså båda parter ha rätt till skadestånd: Den part som begått avtalsbrott mot en avtalad förpliktelse kan vara skadeståndsskyldig för den skada som detta avtalsbrott orsakat. Och den part som gjort en obefogad hävning kan vara skadeståndsskyldig för den skada som den obefogade hävningen orsakat (i normalfallet torde denna skada inte vara särskilt stor).

Jori Munukka uttalar (J. Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2020-21, s. 437, på s. 481 och .s 486): ”Det enligt mig närmast ofrånkomliga att skadeståndsskyldighet skulle uppkomma för den som utan tillräckligt fog har sagt upp ett avtal antingen i förtid, utan att iaktta lagstadgad, avtalad eller skälig uppsägningstid för upphörandet, eller hävt avtalet, eller sagt upp avtalet och obstruerat motparten under uppsägningstiden”. […] Enligt min uppfattning svarar den som obefogat säger upp ett agentavtal eller ett kommissionsavtal fortsatt strikt för den skada som åsamkas motparten, även om lagstiftaren har valt att formellt klassificera detta som presumtionsansvar.”

Återkallelse (rättelse) av obefogad hävning

Se www.avtalslagen2020.se 11.2 om möjligheterna för en part som begått avtalsbrott att rätta (avhjälpa) avtalsbrottet.

Reklamation mot obefogad hävning

När en part gjort sig skyldig till obefogad hävning finns ingen lagstadgad reklamationsskylidghet men den följer av oskrivna allmänna avtalsrättsliga regler, Se www.avtalslagen2020.se 11.4.

HD ansåg i NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken) att en leverantör genom sitt beteende (konkludenta handlande) i kombination med passivitet förlorat sin rätt att få skadestånd på grund av en obefogad hävning.

7 kap. 7 § försäkringsavtalslagen handlar om att ett försäkringsbolag sagt upp försäkringsavtalet utan grund (dvs. gjort sig skyldigt till obefogad hävning). I ett sådant fall kan försäkringstagaren väcka talan om att ogiltigförklara uppsägningen (dvs. kräva fullgörelse) inom sex månader. Motsvarande formkrav gäller inte utan lagstöd. Det är alltså tillräckligt att reklamationen sker formlöst. I NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna) saknade HD anledning att pröva om försäkringstagare som krävde skadestånd på grund av obefogad hävning eftersom försäkringsbolaget inte gjorde gällande försummad reklamation.

12.4 Prisavdrag och värdeskillnad

(1) En part som mottar en avtalsstridig prestation har rätt till avdrag på priset. Prisavdraget ska utgöra skillnaden i värde mellan avtalsenlig och avtalsstridig prestation vid tiden för prestationen.

(2) En part som får prisavdrag kan inte samtidigt få skadestånd för täckningstransaktion eller värdeskillnad enligt www.avtalslagen2020.se 12.5.2. Skadestånd kan dock avse andra skador.

(3) Det finns inget särskilt krav på reklamation avseende prisavdrag. Se om eftergift och reklamation www.avtalslagen2020.se 11.3 och 11.4.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 37 § köplagen, 4 kap. 9 c § jordabalken, 8 kap. 9–11 §§ jordabalken, 12 kap. 11 § p. 3 och 12–14 §§ jordabalken, 21–22 §§ konsumenttjänstlagen, CISG Art. 50, 24 § fastighetsmäklarlagen, 16 § paketreselagen

Rättsfall: NJA 1979 s 790, NJA 1984 s. 3, NJA 1988 s. 3, NJA 1988 s. 363, NJA 1991 s. 808, NJA 1996 s. 584, NJA 1998 s. 792, NJA 2000 s. 629, NJA 2003 s. 99, NJA 2008 s. 642, NJA 2009 N:3, NJA 2014 s. 651, NJA 2014 s. 651, NJA 2014 s. 798, NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget), NJA 2016 s. 303 (Radonhuset), NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften), NJA 2019 s. 445 (Entré Malmö), HD:s dom T 2829-19 10 december 2020 (Badrummet i radhuset)

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 13.7; J. Hellner, Speciell avtalsrätt 2 häftet, 1996, s. 167; J, Herre, i Minnesskrift till Rodhe, 1999, s. 147; J. Herre, Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt 1978–2004, SvJT 2005 s. 721 ff.; J. Herre, Ersättningar i köprätten, 1996, kap. 3; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, s. 359 ff.; C. Ramberg, Skiljedom om jämkning av ansvarsbegränsning, reklamation, rådgivaransvar, skadeståndsberäkning och prisavdrag, JT 2010-11, s. 918; Restatement of Nordic Contract Law § 8-10; E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014

Internationella instrument: PECL 9:401, DCFR III.-3:601, UNIDROIT Principles innehåller ingen specialregel om prisavdrag

12.4(1) Rätt till prisavdrag

Är prisavdrag en oskriven allmän avtalsrättslig regel?

Prisavdrag (ersättningsavdrag, arvodesavdrag) är sannolikt en oskriven allmän avtalsrättslig regel som alltså gäller utan stöd i uttrycklig lag, t.ex. beträffande tjänster och i entreprenadavtal B2B.

HD har gett stöd för att prisavdrag är en oskriven allmän avtalsrättslig regel som gäller utan uttryckligt lagstöd. I NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften) uttalade HD:

Av allmänna kontraktsrättsliga principer får anses följa att en part som erhåller en prestation med fel eller brist har rätt att kräva avdrag på priset.

NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften) handlade om kvalitetsbrister vid tillhandahållande av utbildningstjänst och det är inte självklart att den i prejudikatet uttalade rättsregeln omfattar också andra avtalstyper, t.ex. konsultavtal.

I NJA 2008 s. 642 tillerkändes föräldrar prisavdrag i barnomsorgsavgiften när förskolan varit stängd på grund av strejk. HD uttalade att det var fråga om ett ömsesidigt bindande avtal och att den som inte får en avtalad prestation inte heller behöver betala för den.

I NJA 2000 s. 629 uttalade HD att det som regel föreligger skäl att sätta ner ersättningen till en fastighetsmäklare om uppdragsgivaren felaktigt räknat med att mäklaren var registrerad (dvs. auktoriserad). Numera framgår detta uttryckligen av 24 § fastighetsmäklarlagen.

I NJA 2003 s. 99 nedsatte HD en konkursförvaltares arvode med hänvisning till att han åsidosatt sin plikt att i en viss situation kommunicera med tillsynsmyndigheten. Även NJA 2014 s. 798 rörde nedsättning av en konkursförvaltares arvode. HD ansåg att brist i förvaltarens omsorgsförpliktelse kan sanktioneras med nedsättning av arvodet.

UNIDROIT Principles innehåller ingen allmän regel om att avtalsbrott ger rätt till prisavdrag.

Prisavdrag fungerar ofta dåligt när avtalsbrottet utgörs av dröjsmål. Då aktualiseras vanligtvis andra påföljder. Men det finns situationer där en snabb prestation är mer värd än en långsam och då kan prisavdrag aktualiseras. Ett exempel är minoritetens uttalande i NJA 2009 N 3 som rörde en SJ-resenär med årskort som drabbats av många förseningar: ”Prisavdraget har bestämts genom en beräkning av antalet förseningar och dessas omfattning. Om förseningarna är att betrakta som dröjsmål och inte som fel i tjänsten, skall reglerna om prisavdrag vid fel tillämpas analogt.”

Vid vissa typer av avtalsbrott i samband med avtal om tjänster, är skiljelinjen mellan fel och dröjsmål svår att dra, ibland fungerar det med prisavdrag (som i NJA 2009 N3) och ibland inte.

Prisavdrag trots att det inte föreligger skada

Prisavdrag kan göras gällande även om den part som drabbats av avtalsbrottet inte lidit ekonomisk skada.

EXEMPEL: En förvarare åtar sig att mot fast pris förvara ett objekt i en viss temperatur. Objektet förvaras i fel temperatur (avtalsbrott) men kan ändå lämnas tillbaka oskadat. Då har uppdragsgivaren inte rätt till skadestånd eftersom uppdragsgivaren inte har lidit någon skada. Med stöd av de prejudikat som beskrivits ovan, har uppdragsgivaren sannolikt rätt till påföljden prisavdrag eftersom uppdragsgivaren betalat för en (dyr) tjänst som uppdragsgivaren inte har tillhandahållit.

EXEMPEL: En konsult har åtagit sig ett arbete på löpande räkning med viss timersättning. Konsulten arbetar långsamt, så långsamt att det inte motsvarar fackmässighet (avtalsbrott). Resultatet av konsultens arbete är bra. Med stöd av de prejudikat som beskrivits ovan, kan uppdragsgivaren sannolikt få arvodesavdrag motsvarande de onödigt många timmarna.

EXEMPEL: En managementkonsult med ett känsligt förtroendeuppdrag arbetar parallellt åt uppdragsgivarens konkurrent trots ett avtalsvillkor som förbjuder detta (avtalsbrott). Resultatet av konsultens arbete är bra och avtalsbrottet orsakar inte uppdragsgivaren ekonomisk skada. Med stöd av de prejudikat som beskrivits ovan, kan uppdragsgivaren sannolikt få avdrag på konsultarvodet.

EXEMPEL: Företaget A har under ett års tid abonnerat på nyhetsförmedlingstjänster från företaget B. När avtalet slöts kunde A välja den stora tjänsten omfattande bevakning av 100 tidskrifter för 10 000 kr per månad eller den lilla tjänsten omfattande 50 tidskrifter för 5 000 kr per månad. A valde den stora tjänsten. När året gått till ända visar det sig att B endast täckt 50 tidskrifter (avtalsbrott). A läste aldrig Bs rapporter särskilt noga och lade dem inte till grund för något beslut (ingen skada). Trots detta kan A sannolikt (med stöd av de prejudikat som beskrivits ovan) kräva prisavdrag med 5 000 kr per månad.

För analyser av prisavdrag, se J. Herre, Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt 1978–2004, SvJT 2005 s. 721 ff., och densamme Ersättningar i köprätten, 1996, kap. 3; C. Ramberg i Skiljedom om jämkning av ansvarsbegränsning, reklamation, rådgivaransvar, skadeståndsberäkning och prisavdrag, JT 2010–11, s. 918. Eric M. Runesson anser att prisavdrag är en relevant påföljd för licensavtal, E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014. I kommentaren till Restatement of Nordic Contract Law § 8-10 (s. 271) förklaras att prisavdrag är en tillgänglig påföljd oberoende av vårdslöshet också när den avtalsbrytande parten inte är skyldig att utge skadestånd.

Förutsättningar för rätt till prisavdrag

Det finns inget krav på att ett avtalsbrott ska vara väsentligt för att den drabbade parten ska ha rätt till prisavdrag. I kommentaren till Restatement of Nordic Contract Law § 8-10 (s. 271) förklaras att den part som drabbas av ett avtalsbrott endast behöver visa att det är fråga om ett avtalsbrott (som inte behöver vara väsentligt) för att ha rätt till prisavdrag. Se även J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt 2:a häftet, 2020, kap. 27.1.2.

I köprätten är prisavdrag tillgängligt först om köparen gett säljaren möjlighet att avhjälpa felet. Motsvarande krav för prisavdragspåföljden finns inte utan lagstöd med undantag för avtalstyper där det är mycket näraliggande att göra en analogi till köplagen (t.ex. entreprenadavtal). I NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften) uttalade HD:

Vid vissa typer av prestationer, såsom vid köp av varor och vid arbeten på lösa saker eller fast egendom, har motparten en rätt att avhjälpa felet, dvs. att genom åtgärder återställa den utförda prestationen till avtalad standard. Endast om så inte sker eller inte sker inom skälig tid föreligger en rätt till prisavdrag. Vid tillhandahållande av utbildningstjänster av det slag som är aktuellt finns det emellertid inget tydligt stöd i svensk rätt för att utbildningsanordnaren ska anses ha en rätt att avhjälpa bristerna som en förutsättning för rätten till avdrag på priset. […] Mot denna bakgrund bör CA anses ha rätt till ett avdrag på den studieavgift som hon har erlagt.

Se J. Heidbrink, Ett avtal i gränslandet mellan offentlig och privat rätt, JT 2018-19 s. 137, på s. 146, som uttalar att prisavdraget inte nödvändigtvis förutsätter att den avtalsbrytande parten fått möjlighet till men försummat att avhjälpa avtalsbrottet.

I entreprenadrätten är prisavdrag en subsidiär påföljd i förhållande till avhjälpande, trots att det saknas lagstöd. Detta beror sannolikt på en analogi till köprätten. I NJA 2016 s. 222 förlorade en beställare rätten att göra gällande prisavdrag eftersom beställaren utan godtagbara skäl avvisat entreprenörens erbjudande om avhjälpande. HD uttalade i NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) p. 27:

Om entreprenören inte avhjälper ett fel eller en brist, har beställaren rätt till avdrag på den avtalade entreprenadsumman.

NJA 2014 s. 960 (det Andra Bolaget) och NJA 2016 s. 222 är sannolikt inte överspelade på grund av NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften).

Prisavdrag är sannolikt en tillgänglig påföljd även om avtalsbrottet orsakats av en händelse utanför den avtalsbrytande partens kontroll eller force majeure. Men detta kan jämkas på grund av oskälighet med stöd av 36 § avtalslagen 1915 om ändrade förhållanden (se www.avtalslagen2020.se 6.3).

Beräkning av prisavdragets storlek

Prisavdrag är en form av ersättning för värdeskillnad. Det handlar om att återställa avtalsbalansen mellan prestation och pris efter ett avtalsbrott, NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 13.7. Enligt kommentaren till Restatement of Nordic Contract Law § 8-10 (s. 272) är syftet med prisavdrag att återställa balansen i prestationens värde till det avtalade värdet.

HD uttalade i HD:s dom T 2829-19 10 december 2020 (Badrummet i radhuset), som rörde fel i en bostadsrätt och prisavdrag enligt köplagen:

Grundtanken med prisavdragspåföljden är att det får antas föreligga en ekonomisk balans mellan parternas respektive prestationer, men att den balansen har rubbats genom felet i varan. Köparen ska därför anses berättigad till ett belopp som återställer balansen. Prisavdraget åstadkommer en sådan utjämning genom att värderelationen mellan prestationerna blir densamma efter prisavdraget som enligt det ursprungliga avtalet. Bedömningen ska ske objektiverat. Felets betydelse för den enskilde köparen är därför normalt inte en relevant faktor. (Jfr bl.a. Johnny Herre, Ersättningar i köprätten, Särskilt om skadeståndsberäkning, ak.avh. 1996, s. 107, 114 ff., 149 ff.; jfr a. prop. s. 132.)

Prisavdrag innebär för köpavtal att säljaren kompenserar köparen för en felaktig vara genom att priset på varan sätts ner i proportion till förhållandet mellan värdet på den felaktiga varan jämfört med värdet på avtalsenlig vara. Se 37 § köplagen, 4 kap. 19 c § jordabalken, CISG Art. 50 samt PECL 9:401. I transporträtten har köplagens regel om prisavdrag fungerat som en inspirationskälla, se K. Grönfors, SvJT 1988 s. 181, på s. 188. Sannolikt ska motsvarande synsätt tillämpas också utanför lagarnas tillämpningsområden. Man ska alltså jämföra marknadsvärdet på den avtalsenliga prestationen med marknadsvärdet på den avtalsstridiga prestationen.

I NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften) p. 24 framhöll HD att prisavdraget beräknas olika beroende på vilken kontraktstyp prestationen avser. HD uttalade att avdraget ska återställa balansen mellan prestation och pris. I p. 26 gjorde HD en skälighetsbedömning men det är inte möjligt att av domen utläsa exakt vad som ska ligga till grund för skälighetsbedömningen.

I NJA 2019 s. 445 (Entré Malmö) uttalade HD:

Ett riktmärke bör vara att hyran efter nedsättningen ska förhålla sig till den avtalade hyran så som nyttjanderättens faktiska värde med hinder eller men förhåller sig till det värde nyttjanderätten skulle ha haft om lokalen hade varit i avtalsenligt skick (jfr 38 § köplagen).

Målet rörde nedsättning av lokalhyra och HD ansåg att man vid bestämning av nedsättningens storlek (prisavdragets storlek) vid hinder och men i nyttjanderätt dessutom ska ta hänsyn till (1) effekterna för verksamhetstypen, (2) om hyresgästen måste inskränka eller ändra sin verksamhet (3) lokalens yta jämfört med den yta som inte kan utnyttjas, rörelsens resultat före och efter störningen – där även budgeten är relevant.

Den proportionella jämförelsen utgår inte från avtalsobjektets "verkliga" värde utan från det avtalade priset. Men HD klargjorde i HD:s dom T 2829-19 10 december 2020 (Badrummet i radhuset) att som utgångspunkt gäller en presumtion om att värdet motsvarar det avtalade priset.

EXEMPEL: Om en part har gjort en god affär, t.ex. köpt en vara för 100 kr som egentligen är värd 200 kr, och det visar sig att det finns en tioprocentig defekt i den så får köparen genom prisavdraget endast tio procent av 100 kr, dvs. 10 kr.

En särskild svårighet uppkommer när parterna kommit överens om ett visst timpris utan att komma överens om hur många timmar som ska gå åt. Då ska det enligt den allmänna regeln om ”skäligt pris” gå åt skäligt många timmar (jfr ersättning för ombud enligt timtaxan i rättegångar som handlar om skäligt arvode utan samband med avtalsbrott).

EXEMPEL: Konsulten (rådgivaren) lägger ner 100 arbetstimmar till fast timpris. Konsultens råd är inte fackmässigt (avtalsbrott). Konsulten borde ha lagt ner ytterligare 20 timmars arbete och upptäckt saker som skulle ha påverkat rådgivningen. Uppdragsgivaren har rätt till skadestånd. Har uppdragsgivaren dessutom rätt till avdrag på arvodet? Uppdragsgivaren har ”tjänat” på att inte behöva betala för de 20 timmarna. Men samtidigt är en konsult som slarvar inte värd samma timarvode som en fackmässig konsult. Rättsläget är osäkert. Stefan Lindskog uttalade om denna situation i ett särskilt tillägg till NJA 2014 s. 798: ”När försumligheten består i underlåtenhet att utföra vad som borde ha varit ett självständigt arbetsmoment kan det anförda leda till att ingen arvodesnedsättning är möjlig; eftersom inget arbete som kan medföra rätt till arvode har utförts, så finns det inget arvode att reducera. Detta kan framstå som otillfredsställande, men det är en nödvändig konsekvens av att skadestånd inte får tas ut bakvägen genom arvodesreduktion. Arvodet är ett vederlag för utfört arbete. Försumligheter som ligger utanför det vederlagsgrundande arbetet kan därför inte inverka på arvodets storlek.”

Jag vill modifiera Lindskogs synsätt enligt följande: Man kan välja att se rådgivarens prestation som en helhet (och inte som enskilda timmar) eftersom det är rådgivaren själv som avgör hur många timmar som rådgivaren anser att lämpligt att lägga ner på ärendet. Om man anlägger ett helhetsperspektiv, är det logiskt möjligt att medge prisavdrag fristående från frågan om skadeståndsersättning. Se C. Ramberg, Skiljedom om jämkning av ansvarsbegränsning, reklamation, rådgivaransvar, skadeståndsberäkning och prisavdrag, JT 2010-11, s. 918. Se om arvodesnedsättning vid konsultiuppdrag på lösa timmar, skiljedomen Profilgruppen ./. KPMG 2010-12-22 (se www.skiljedomsforeningen.se).&... finns likheter mellan beräkning av prisavdrag och ersättningen i samband hävning och värdeersättning för prestationer som inte kan återbäras, se www.avtalslagen2010.se 12.3.5(2).

Särskilt om skönsmässiga bedömningar av prisavdragets storlek

I NJA 1998 s. 3 uttalade HD att det vid bestämmande av prisavdraget kan

vara svårt att med någon säkerhet bestämma de värden som enligt det sagda skall ligga till grund för beräkningen av ett prisavdrag och att det då kan bli nödvändigt att göra en mera skönsmässig uppskattning.

I NJA 1984 s. 3 och NJA 1996 s. 584 (båda om fastighetsköp) samt NJA 1998 s. 792 (köp av bostadsrätt) och NJA 2001 s. 155 (köp av segelbåt) kan man ana att avhjälpningskostnaderna spelat roll för att skönsmässigt bestämma prisavdragets storlek.

I och med att HD i NJA 2019 s. 445 (Entré Malmö), gav preciserad vägledning för bedömning av prisavdragets storlek, har sannolikt betydelsen av skönsmässiga bedömningar (och därigenom betydelsen av avhjälpningskostnaderna) minskat.

I HD:s dom T 2829-19 10 december 2020 (Badrummet i radhuset) ansåg HD att skönsmässiga bedömningar av prisavdrag ska vara normstyrda, i linje med vad som framgår i NJA 2019 s. 445 (Entré Malmö):

När det saknas tydliga marknadsvärden för varor i felaktigt skick och reparationskostnaden inte är en relevant faktor får prisavdraget bestämmas utifrån en skönsmässig uppskattning av felet och dess värde i relation till det avtalade priset. […] Skälighetsbedömningen ska vara normstyrd. En friare bedömning får dock godtas om den görs inom vissa ramar. (Jfr ”Entré Malmö” NJA 2019 s. 445 p. 10 med hänvisning.)

I NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) uttalade Dag Mattsson (skiljaktig) att beräkningen av ersättning för avhjälpningskostnad skiljer sig från prisavdrag eftersom prisavdrag ”måste bygga på en skälighetsbedömning”. Teoretiskt sett grundas emellertid inte prisavdragsberäkningen på en skälighetsbedömning, även om det i praktiken ofta är nödvändigt med skönsmässiga beräkningar.

Särskilt om prisavdrag och avhjälpandekostnader

Prisavdragets storlek har teoretiskt sett inget att göra med kostnaden för avhjälpande (även om det ibland finns ett visst samband mellan vad ett avtalsstridigt avtalsobjekt är värt och avhjälpningskostnaden). HD uttalade i NJA 1998 s. 3:

Skulle reparationskostnaden vara väsentligt högre än den värdeminskning felet medfört är emellertid köparen inte berättigad att kräva full ersättning för denna kostnad i form av prisavdrag. Om det å andra sidan kan klargöras att egendomen även efter en fullgod reparation skulle ha ett marknadsvärde som understiger värdet på motsvarande från början felfria egendom, kan prisavdraget böra bestämmas så att det ger kompensation även för denna kvarstående värdeminskning. Ofta torde det därför även i dessa fall bli nödvändigt att bestämma prisavdraget med ledning av vad det kostar att avhjälpa felet och dess följder. Klart är emellertid att rätten till prisavdrag inte ger köparen någon obetingad rätt till ersättning för dessa kostnader.

Rättsfallet rör köp av fastighet och det är inte klart vad som gäller för andra avtalstyper. I HD:s dom T 2829-19 10 december 2020 (Badrummet i radhuset) för HD ett långt resonemang om relationen mellan prisavdrag och avhjälpandekostnader.

I NJA 2014 s. 651, som rörde edition avseende reparationskostnader avseende fel i bostadsrätt när köparen yrkat prisavdrag beräknat på marknadspriset uttalade HD:

Oavsett viken metod som läggs till grund för ett eventuellt prisavdrags storlek kan en utredning om reparationskostnaderna för de påstådda felen antas vara av betydelse som bevis i målet.

Bestämmelsen i 22 § konsumenttjänstlagen utgör inte en allmän avtalsrättslig regel. Se om avhjälpandekostnader och prisavdrag, J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 252. J. Hellner, Speciell avtalsrätt 2 häftet, 2020, kap. 27.2.2, kallar konsumenttjänstlagens bestämmelse för "säregen". Se även J. Herre, i Minnesskrift till Rodhe, 1999 s. 147. Enligt kommentaren till Restatement of Nordic Contract Law § 8-10 (s. 271) kan prisavdraget beräknas på grundval av avhjälpningskostnaderna.

Tidpunkten för värdejämförelsen

Frågan om tiden för värdejämförelsen ställs på sin spets främst när avtalsobjektet är föremål för kraftiga ändringar i marknadspris. Tidpunkten för värdejämförelsen är tiden då prestationen utförs. Detta följer analogt av 38 § köplagen samt av HD:s uttalande i NJA 1988 s. 3 (om fastighetsköp):

I den mån ett prisavdrag inte täcker den värdeminskning egendomen efter köparens tillträde har undergått som följd av felet återstår endast möjligheten att utverka gottgörelse härför i form av skadestånd.

Prisavdragets storlek påverkas alltså inte av ändringar i marknadspriset för avtalsobjektet efter prestationen. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 252.

Tidpunkten vid prisavdrag vid perdurerande avtalsbrott

Vid prisavdrag i hyresavtal gäller att det inte finns rätt till hyresnedsättning för tiden innan hyresgästen påtalat avtalsbrottet. Detta följer av NJA 2019 s. 445 (Entré Malmö), NJA 1917 s. 331 och NJA 1928 s. 70 samt av NJA II 1939 s. 566 f. I NJA 2016 s. 303 (Radonhuset) hänvisade HD till lämplighetsöverväganden bestående i att hyresvärden först efter meddelande om fel kan vidta skadebegränsande åtgärder och säkra bevisning samt att det innebär en rimlig riskfördelning i situationer där felet är dolt. Enligt HD i NJA 2016 s. 303 gäller dock att hyresnedsättning kan ske tidigare om hyresvärden agerat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder. Se även Johnny Herre (i S.O. Johansson & J. Herre, Svenskt rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005-2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 967 f.) som gör en parallell till den allmänna reklamationsplikten. Det är möjligt att detta är en oskriven allmän avtalsrättslig regel som gäller även för andra avtalstyper än hyra av fast egendom.

12.4(2) Prisavdraget i förhållande till andra påföljder

Prisavdrag och skadestånd

Prisavdrag kan kombineras med skadeståndspåföljden, se www.avtalslagen2020.se 12.5, vilket emellertid inte ansågs vara fallet i skiljedomen Profilgruppen ./. KPMG 2010-12-22 (se www.skiljedomsforeningen.se). Skiljeavgörandet kritiseras i detta avseende av mig (C. Ramberg, Skiljedom om jämkning av ansvarsbegränsning, reklamation, rådgivaransvar, skadeståndsberäkning och prisavdrag, JT 2010-11, s. 918). J. Marszalek, Reklamationsplikt vid fel i utförd överlåtelsebesiktning, JT 2013-14 s. 875, på s. 896 fotnot 64, anser att det går att kombinera prisavdrag med skadestånd när besiktningsmän gjort fel vid överlåtelsebesiktning.

Eftersom prisavdrag i kombination med skadestånd kan leda till att den part som drabbats av avtalsbrottet försätts i ett bättre läge än parten skulle ha varit i om parten fått avtalsenligt prestation (alltså får mer än det positiva kontraktsintresset), finns begränsningar. För att undvika sådan överkompensation kan en part som får prisavdrag inte dessutom få skadestånd för värdeminskning eller prisskillnad.

HD ansåg i NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) att regleringen i ABT 94 innebär ett avsteg från dispositiv entreprenadrätt på så sätt att beställaren inte har rätt till värdeminskningsavdrag om entreprenören inte avhjälper ett fel (beställaren har enligt HD:s tolkning av ABT 94 endast rätt till skadestånd i en sådan situation). Stefan Lindskog var skiljaktig och ansåg att beställaren har rätt att välja mellan värdeminskningsavdrag eller skadestånd.

För en analys av skadestånd istället för prisavdrag, se R. Beheshti, Price reduction versus damages: a battle without a winner, Uniform Law Reveiw, 2016 s. 216.

Prisavdrag och vite

Det kan vara svårt att kombinera prisavdrag med avtalsvillkor om vite. Utgångspunkten i dispositiv rätt är att skadestånd avseende värdeminskning/täckningstransaktion ska minskas med vad som betalats som prisavdrag. Eftersom vitesklausuler utgör schabloner utan uppdelning i olika typer av skador, kan det vara svårt att tolka avtal som ger rätt till både prisavdrag och vite. Se om fastställande av avtals innehåll, www.avtalslagen2002.se kap. 5, främst 5.3. Se särskilt om kombinationen prisavdrag och vite, D. Dryselius, Avtalsviten, 2019, kap. 8.4.2.

Prisavdrag och avhjälpande

Prisavdrag medges inte när avtalsbrottet har avhjälpts helt. I NJA 1988 s. 3 uttalade HD:

För den händelse byggfelen i de nu ifrågavarande fastigheterna inte hade avhjälpts av säljaren skulle köparna ha ägt fordra prisavdrag på grund av felen.

Meddelande om prisavdrag

Det finns inget särskilt krav på meddelande/reklamation avseende prisavdrag. De allmänna reglerna om eftergift och passivitet gäller, se www.avtalslagen2020.se 11.3 och 11.4.

12.5.1 Rätt till skadestånd och undantag för skadeståndsskyldighet

(1) En part som drabbas av avtalsbrott har rätt till skadestånd med undantag för vad som följer av nästa stycke.

(2) En avtalsbrytande part kan undgå att betala skadestånd om

(a) avtalsbrottet beror på en omständighet som ligger utanför den avtalsbrytande partens kontroll, och

(b) den avtalsbrytande parten vid tiden för avtalets ingående inte skäligen kunde förväntas ha räknat med eller tagit i beaktande risken för den omständighet som avtalsbrottet beror på, och

(c) den avtalsbrytande parten skäligen inte kunde ha undvikit eller övervunnit följderna av sitt avtalsbrott, och

(d) avtalet inte inneburit att den avtalsbrytande parten tagit på sig risken för den omständighet som orsakat avtalsbrottet.

(3) Skadestånd kan kombineras med övriga påföljder.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 22, 27, 28, 30, 40, 41, 51, 57, 67 §§ köplagen, 10, 14, 22, 22a, 30, 31, 39, 41, 42 §§ konsumentköplagen, 31 § konsumenttjänstlagen, 4 kap. 12-19 §§, 7 kap 18-20 §§, 4 kap. 17-19 §§, 12 kap. 24 § och 14 kap. 7 § jordabalken, CISG Art. 45(1)(b), Art. 61(1)(b), Art. 61(2), Art. 74, art. 79; 43 § kommissionslagen, 34 § lagen om handelsagentur, 7 § andra stycket skuldebrevslagen, 16 § andra stycket paketreselagen, 7 kap. 2 § aktiekontolagen, 13 kap. 15 § sjölagen, 10 kap. 8 § handelsbalken. Det finns många lagar om skadestånd på grund av avtalsbrott och förteckningen är inte fullständig.

Rättsfall: NJA 1939 s. 347, NJA 1957 s. 621, NJA 1970 s. 122, NJA 1978 s. 618, NJA 1979 s. 85, NJA 1983 s. 617, NJA 1987 s. 710, NJA 1991 s. 217, NJA 1992 s. 243, NJA 1995 s. 274, NJA 1996 s. 564, NJA 1999 s. 197, NJA 2001 s. 309, NJA 2002 s. 477, NJA 2005 s. 443; NJA 2011 s. 454; NJA 2012 s. 725, NJA 2013 s. 271 (Skadorna på Läckebys arbeten); NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget), NJA 2016 s. 107, NJA 2017 s. 113 (Den övertagna överlåtelsebesiktningen), NJA 2018 s. 414 (Advokatens skadeståndsansvar), NJA 2019 s. 899 (Advokatens skatterådgivning), NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna). Det finns många rättsfall om skadestånd på grund av avtalsbrott och förteckningen är inte fullständig.

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 13.9; J. Adestam & N. Arvidsson, Avtalsbrott och skadestånd – skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2020 s. xxx; M.B. Andersen, Grundlæggende aftaleret, 2013, s. 21; M.B. Andersen & J. Lookofsky, Lærebog i obligationsret I, 2015, s. 261; B. Bengtsson, Allmänna principer om kontraktsansvar, Festskrift till Lars Gorton, 2007, s. 25; B. Bengtsson, Civilrätt och offentliga tjänster, SvJT 2012 s. 429, på s. 432 f.; B. Bengtsson, Avtal om naturvård, SvJT 2014 s. 256, på s. 261; B. Bengtsson, Om allmänna skadeståndsrättsliga principer, JT 2017–18 s. 265, på s. 267; B. Bengtsson m.fl, Allehanda om skadestånd i avtalsförhållanden, 2019, s. 21; H. Bruserud, Hardshipklausuler, 2010, s. 72 ff.; B. Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, i SvJT 100 år, 2016, s. 23, på s. 29; J. Gustafsson, Om culparegeln - särskilt inom kontraktsförhållanden, JT 2008-09 s. 17; V. Hagstrøm,Obligasjonsrett, 2011, kap. 19.4.5; J. Hellner & R. Hager & A.H. Persson, Speciell Avtalsrätt, 2 häftet, 2020, kap. 29; J. Herre ,Direkt och indirekt förlust – var står vi idag, SvJT 2019 s. 210; J. Herre, Köprättens divergerande innehåll, SvJT 100 år, 2016 s. 53, på s. 57 f.; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, kap 4.7.1.1; Johnny Herre i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005-2019, SvJT 2020 s. 821, kap. 4.5; A. Ingvarsson & M. Utterström, Tolkning av entreprenadavtal – det köprättsliga kontrollansvaret möter hindersbestämmelserna i AB 04, SvJT 2014 s. 20; K. Lilleholt, Kontraktsrett og obligasjonsrett, 2017, kap. 24; S. Lindskog, Betalning, 2014; S. Lindskog, Garantier och dokumentvillkor — kommentarer med anledning av en avhandling, JT 2014–15 s. 829 på s. 867; J. Munukka, 36 § avtalslagen som universalverktyg mot friskrivningar och ansvarsbegränsningar, JT 2017–18 s. 393; C. Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott, SvJT 2020 s. 589; Restatement of Nordic Contract Law § 8-16; K. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 540 ff. och s. 583; E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 99; B. Sandvik, Finns det en allmän avtalsrättslig princip om kontrollansvar? JT 2014-15 s. 369; L. Taxell, Skadestånd vid avtalsbrott, 1993, s. 133–139; L. Taxell, Köplagen några riktlinjer, 1991, s. 134–138; T. Wilhelmsson, Senmodern avtalsrätt, 2001, s. 247

Internationella instrument: UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts Arts. 7.1.7 och 7.4.2, PECL 8:101, 8:108, 9:501 och 9:502, DCFR III.-3:104 och III.-3:701-713,

12.5(1)(1) Huvudregeln: Avtalsbrott är en skadeståndsgrund

Denna bestämmelse handlar om en situation där man kunnat konstatera att det föreligger ett avtalsbrott. Avtalsbrottet konstateras genom att fastställa avtalets innehåll (se www.avtalslagen2020.se kap. 5, särskilt 5.3). Rätten till skadestånd grundas på avtalsbrott.

I avtalsrätten gäller principen att löften ska hållas (pacta sunt servanda). Avtalsrätten grundas på idén att de parter som slutit ett avtal ska tillförsäkras det ekonomiska värdet av avtalslöftena, det positiva kontraktsintresset. En part ska kunna lita på löften och om någon bryter ett löfte (begår avtalsbrott) ska de ekonomiska förväntningar som löftet gett upphov till tillgodoses. Detta innebär att den part som bryter mot sitt avtalsåtagande genom påföljder ska försätta motparten i samma ekonomiska läge som om den avtalsbrytande parten agerat avtalsenligt. Rörande principen om avtalsbundenhet, se www.avtalslagen2020.se 1.3.2. Se rörande avtalsbrott och skadestånd UNIDROIT Principles Art 7.4.2; PECL 9:502; DCFR III.-3:701(1); J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 261.

Skadestånd fyller ofta en kompletterande funktion när övriga påföljder (fullgörelse, prisavdrag, hävning) inte fullt ut tillgodoser det positiva kontraktsintresset. I vissa fall är skadestånd den enda påföljd som fungerar i praktiken, det är t.ex. ofta fallet när en rådgivare inte agerat fackmässigt eller när en part utan fog sagt upp ett avtal i förtid.

Skadeståndslagens relation till skadestånd i avtalsförhållanden är svårfångad och omdiskuterad. Jori Munukka formulerar sig slagkraftigt om detta (J. Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2020-21, s. 437, på s. 483): ”Som så ofta på senare tid påpekade HD envist att SkL finns i bakgrunden. Det är nu svårt att förstå hur detta faktum skulle kunna vara relevant här, när fråga är om obefogad uppsägning av avtal med i högsta grad indirekt ren förmögenhetsskada som följd (verksamhetsinriktningsförluster, jfr rörelseskada vid lokalhyresflytt). Möjligen hade flörten med den utomobligatoriska skadeståndsrätten en djupare mening men den har i så fall undgått mig. Alla vet att vi börjar med avtalet och avtalsnormer om det finns ett avtal, även om det skulle finnas ett skadeståndsanspråk. Som jag skulle vilja uppfatta saken är SkL och dess bakomliggande principer ett välkommet brandsegel när kontraktsrättens skadeståndsregler varit ofullständiga eller otillräckliga, men SkL utövar inte någon magnetism över kontraktsrättsliga skadeståndsnormer.”

Är vårdslöshet en förutsättning för skadeståndsansvar?

Avtalsbrottet (inte vårdslösheten) utgör skadeståndsansvarsgrunden. Skadeståndsansvaret är med andra ord oberoende av avtalsförpliktelsens karaktär. Avtalsförpliktelsernas innehåll bestäms med stöd av www.avtalslagen2020.se kap. 5. När en part inte uppfyller sin avtalsförpliktelse föreligger avtalsbrott, se www.avtalslagen2020.se 11.1, vilket utlöser skadeståndsskyldighet.

Johnny Herre är av annan uppfattning och anser att vårdslöshet är en förutsättning för skadeståndsansvar med undantag för garantiåtaganden och uppgiftslämnande, se J. Herre i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 968 och s. 974. Se även J. Adestam & N. Arvidsson, Avtalsbrott och skadestånd – skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2020 s. xxx. För en sammanställning av uttalanden i juridisk litteratur om skadestånd och vårdslöshet, se C. Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott, SvJT 2020 s. 589.

Det råder enighet i juridisk litteratur om att skadestånd är en tillgänglig påföljd om det föreligger vårdslöshet/culpa. Det råder också enighet om att skadestånd är en tillgänglig påföljd när det är fråga om avtalsbrott mot en garanti – eller som det ibland kallas, en särskild utfästelse. Den fråga som det råder oenighet om i litteraturen är om det föreligger rätt till skadestånd när ett avtalsbrott inte är vårdslöst och det inte föreligger en garanti.

Det är möjligt att 12.5.1 inte motsvarar innehållet i gällande rätt. Den teoretiska diskussion i juridisk doktrin om ansvarsgrunden har i praktiken begränsad betydelse, om någon. Jag (Christina Ramberg) har valt att presentera avtalsrätten på det för den praktisk verksamma juristen enklaste sättet. Se kritik mot mitt förhållningssätt, J. Adestam & N. Arvidsson, Avtalsbrott och skadestånd – skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2020 s. xxx.

I undantagsfall kan en avtalsbrytande part undgå skadeståndsansvar, se nedan under 12.5.1(2).

Det föreligger alltid skadeståndsskyldighet om avtalsbrottet är vårdslöst.

EXEMPEL: En teknisk konsult som är vårdslös/inte agerar fackmässigt är skadeståndsskyldig. När avtalsförpliktelsen utgör en omsorgsförpliktelse räcker det alltså att konstatera att det föreligger ett avtalsbrott för att slå fast att den avtalsbrytande parten är skadeståndsskyldig. Om detta är HD och juridisk doktrin enig.

Skadeståndsansvar föreligger även om avtalsbrottet inte är vårdslöst.

EXEMPEL: Vägran att infria ett borgensåtagande, obefogad hävning, förtida uppsägning, försenad betalning, garantibrist, fel vid köp och att en konsumententreprenörs arbete inte motsvarar konsumentens befogade förväntningar ger upphov till skadeståndsskyldighet.

I många fall har HD uttalat att det föreligger en rätt till skadestånd eftersom den avtalsbrytande parten varit vårdslös eller försumlig, t.ex. NJA 1987 s. 710, NJA 1995 s. 274, NJA 1996 s. 564, NJA 1999 s. 197, NJA 2012 s. 725 och NJA 2017 s. 113 (Den övertagna överlåtelsebesiktningen). I alla dessa avgöranden ansåg HD att avtalsbrottet var vårdslöst. Därför ställdes inte frågan om vad som gäller för ej vårdslösa avtalsbrott på sin spets.

I flera rättsfall har HD konstaterat att det inte föreligger avtalsbrott och då aktualiseras naturligtvis inget skadeståndsansvar, t.ex. NJA 1978 s. 618 angående förvaring, NJA 1979 s. 85 angående en researrangör, NJA 1983 s. 617 angående en travtränare och NJA 1996 s. 564 angående en hundägares avtalsbrott i förhållande till ett hundpensionat. HD:s uttalanden i dessa avgöranden om vad som gäller om förutsättningar för skadeståndsansvar är obiter dictum och ger inte vägledning om vad som gäller.

I andra fall är HD:s uttalanden svårtolkade. I NJA 2013 s. 271 (Skadorna på Läckebys arbeten) uttalade HD att

…rätt till skadestånd på grund av motpartens kontraktsbrott och liknande förutsätter oaktsamhet eller annan grund för ansvar på dennes sida.

Detta uttalande är kryptiskt framför allt på grund av att det inte framgår vad annan grund syftar på.

HD:s uttalande i NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna) är också svårtolkat:

Enligt allmänna kontraktsrättsliga principer gäller att en avtalsbrytande part är skadeståndsskyldig för skador till följd av ett avtalsbrott men att skadeståndsskyldighet i allmänhet förutsätter oaktsamhet, såvida det inte finns någon garanti eller annan särskild utfästelse eller annat följer av särskild lagstiftning.

HD inledde med att skriva att avtalsbrottet utgör skadeståndsansvarsgrunden men fortsatte med att skadestånd i allmänhet endast gäller om det är fråga om brott mot en garanti eller annan särskild utfästelse. Det är oklart om HD menade att skadeståndsansvar inte föreligger vid brott mot utfästelser som inte är särskilda (vad det nu är, se t.ex. NJA 2001 s. 309). Det är också oklart om HD menade att en särskild utfästelse är något annat än en garanti. Slutligen är det oklart vad HD menade med uttrycket i allmänhet. Menade HD att det finns fler avtalsbrott som medför skadeståndsansvar än brott mot särskilda utfästelser och vårdslösa avtalsbrott och, i så fall, vilka är de? Hursomhelst, HD:s svårtolkade uttalande är ett obiter dictum eftersom målet inte handlade om ett ej vårdslöst avtalsbrott (HD ansåg att avtalsbrottet var vårdslöst).

För skadestånd krävs inte att avtalsbrottet är uppenbart

I NJA 2005 s. 443 uttalade HD, efter att ha konstaterat att en konkursförvaltare gjort en felaktig juridisk bedömning beträffande en återvinningsfråga:

För att den rent juridiska bedömningen skall vara skadeståndsgrundande får också anses krävas att den inte endast framstår som felaktig utan uppenbart felaktig.

Det förefaller som om HD ansåg att avtalsbrott föreligger endast om konkursförvaltarens bedömning är uppenbart felaktig. Domen ger alltså inte stöd för att endast uppenbara avtalsbrott är skadeståndsgrundande.

12.5.1(2) Undantag från skadeståndsskyldighet

Det finns en begränsad möjlighet för en avtalsbrytande part att undgå skadeståndspåföljden. Detta avgörs med stöd av en analys som ligger nära 36 § avtalslagen 1915 med inspiration från lagregler om force majeure och kontrollansvar, soft law-regler om hardship samt förutsättningsläran. Rättsläget är dock osäkert och det saknas en fast etablerad analysmodell.

Det finns inget avgörande från HD där en avtalsbrytande avtalspart undgått skadeståndspåföljden. Därför finns ingen ratio decidendi-vägledning från HD om vad som gäller om möjligheten för en avtalsbrytande part att slippa skadeståndspåföljden enligt oskrivna allmänna avtalsrättsliga regler.

En part som orsakat avtalsbrott vårdslöst kan inte undgå skadeståndspåföljden. När avtalsförpliktelsen är strikt, dvs. när det föreligger en garanti eller ett resultatansvar, kan en avtalsbrytande part undgå skadeståndspåföljden under vissa förutsättningar.

HD har tecknat en delvis motstridig och svårfångad bild av vilka förutsättningarna är för att undgå skadestånd vid avtalsbrott, vilket i hög grad beror på att HD:s uttalanden ofta rör situationer där avtalsbrottet per automatik är vårdslöst t.ex. rådgivning, förmedling och förvaring. Om rådet, förmedlingen eller förvaringen inte skett med omsorg (inte är fackmässig) har saknats möjlighet att undgå skadestånd eftersom bristande omsorg är synonymt med vårdslöshet. Se NJA 1987 s. 710, NJA 1995 s. 274, NJA 1996 s. 564, NJA 1999 s. 197 och NJA 2017 s. 113 som alla rörde avtalsbrott som innebar att en tjänst inte utförts fackmässigt. I sådana fall ställs frågan om när den avtalsbrytande parten kan undgå skadeståndspåföljden inte på sin spets. HD:s uttalanden i dessa mål om möjligheter att undgå eller inte undgå skadeståndspåföljden saknar i princip prejudikatvärde, vilket bland annat beror på att parterna i dessa mål saknat anledning att fördjupa sin argumentation rörande undantag från skadeståndspåföljden.

I vissa fall har HD förklarat att den avtalsbrytande parten kan undgå skadeståndspåföljden om avtalsbrottet orsakats av force majeure, vilket är ett snävare begrepp än kontrollansvar. I NJA 1991 s. 217 uttalade HD:

När dröjsmål med penningprestation föranleder skadeståndsansvar inträder ansvaret normalt oberoende av vållande på gäldenärens sida med de begränsningar som kan följa av force majeure.

Detta uttalande gjordes 1991 när köplagen med kontrollansvarsregeln var endast ett år gammal och andra lagar med kontrollansvarsregeln ännu inte införts. Därför är uttalandet sannolikt överspelat av den följande rättsutvecklingen. Dessutom gjordes inte gällande att det förelåg en force majeure-situation eller att avtalsbrottet orsakades av en händelse utanför den avtalsbrytande partens kontroll.

I NJA 2017 s. 113 (Den övertagna överlåtelsebesiktningen) uttalade HD att kontrollansvarsregeln i konsumentskyddande lagar inte ger uttryck för en princip. Frågan om den avtalsbrytande parten kunde undgå skadeståndspåföljden med hänvisning till kontrollansvaret ställdes emellertid inte på sin spets i NJA 2017 s. 113 eftersom den avtalsbrytande parten utvisat bristande omsorg och ansvaret då ligger inom kontroll. HD tog följaktligen inte ställning till om möjligheten att undgå skadeståndspåföljden följer av force majeure, kontrollansvar eller något annat. HD:s uttalande obiter dictum om kontrollansvaret utanför lagreglerat område var inte föremål för diskussion av parterna i målet och har därför begränsat prejudikatvärde.

Mot bakgrund av att lagbestämmelser om undantag för skadeståndspåföljden har varierat innehåll, är det olämpligt att göra analogier eller motsatsslut till lagbestämmelser. Se för en redogörelse av olika lagar om möjligheter att undgå skadeståndspåföljden, C. Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott, SvJT 2020 s. 589, kapitel 5.

För en sammanställning av oenigheter i juridisk litteratur om möjligheterna att undgå skadeståndsansvar vid avtalsbrott, se C. Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott, SvJT 2020 s. 589, kapitel 4.

Praktiska exempel på tillämpning av regeln om undantag från skadeståndsskyldighet vid avtalsbrott

Bristande garanti

En borgensman har i avtal med en leverantör lämnat en garanti att en beställare kommer att betala 1 Mkr till en leverantör som gett beställaren kredit. Beställaren går i konkurs utan att betala och borgensmannen betalar inte till leverantören, vilket är ett avtalsbrott. Leverantören har rätt till fullgörelse, vilket innebär att borgensmannen måste betala 1 Mkr. Enligt räntelagen har leverantören dessutom rätt till dröjsmålsränta (ett sorts normerat skadestånd). Enligt oskriven avtalsrätt har leverantören också rätt till skadestånd (se NJA 1991 s. 217) för den skada som uppkommit genom att leverantören gått miste om ett fördelaktigt avtal på grund av bristande likviditet. Kan borgensmannen undgå skadeståndspåföljden?

För att bedöma det måste vi förstå varför borgensmannen inte betalade i tid. Låt oss anta att borgensmannen inte betalade på grund av att borgensmannens bank nekat att överföra pengar med hänvisning till lagen om penningtvätt, låt oss vidare anta att borgensmannen inte ägnade sig åt penningtvätt, låt oss också anta att lagar om bankens skyldighet att hindra utbetalningar skärpts i tiden efter borgensavtalets ingående.

Borgensmannens avtalsbrott är i så fall orsakat av en händelse utanför borgensmannens kontroll, som borgensmannen inte skäligen borde ha beaktat vid avtalets ingående och inte heller kunde ha undvikit eller övervunnit följderna av. Slutligen innebär borgensåtagandet inte att borgensmannen tagit på sig risken för skärpningar i lagen mot penningtvätt. I detta exempel skulle alltså borgensmannen undgå skadeståndspåföljden – men naturligtvis inte undgå påföljderna att fullgöra avtalet (betala 1 Mkr) och att betala dröjsmålsränta.

Bristande hållbarhetsgaranti

En teknisk konsult har garanterat sin uppdragsgivare att en teknisk lösning kommer att medföra en viss kapacitet. Det visar sig att garantin inte håller. Konsulten har begått avtalsbrott och är skadeståndsskyldig. För att bedöma om konsulten kan undgå skadestånd måste vi förstå varför garantin brister.

Om garantibristen beror på att konsultens underleverantör lämnat felaktiga uppgifter till konsulten så ligger orsaken inom konsultens kontroll (man ansvarar för sina egna kontraktsmedhjälpare) och konsulten kan inte undgå skadeståndspåföljden.

Outsourcing

Ett IT-företag har i avtal med en uppdragsgivare åtagit sig att driva en verksamhet med bemanning av tolv namngivna individer i Ukraina. På grund av ukrainska myndighetsbeslut till följd av en epidemi är dessa tolv individer förhindrade att utföra uppdraget. Att IT-företaget inte tillhandahåller de tolv namngivna individerna utgör avtalsbrott. Uppdragsgivaren kan kräva att IT-företaget ”avhjälper” avtalsbrottet (fullgörelse) med likvärdiga personer som inte omfattas av det ukrainska myndighetsbeslutet. Uppdragsgivaren har också rätt till skadestånd för de kostnader som uppkommit under den period som verksamheten varit obemannad. Kan IT-företaget undgå skadeståndspåföljden?

IT-företagets avtalsbrott beror på epidemin, vilket är en omständighet som ligger utanför IT-företagets kontroll. Man kan knappast kräva av IT-företaget att det borde ha räknat med risken för sådana myndighetsbeslut och kunnat förebygga följderna av dem. Bemanningsavtalet innebär inte att IT-företaget tagit på sig risken för epidemier och åtföljande myndighetsbeslut. Därför är det troligt att IT-företaget undgår skadeståndspåföljden.

Försenad överföring av pengar

I NJA 1991 s. 217 hade en bank begått avtalsbrott genom dröjsmål med att betala ut pengar till en låntagare i enlighet med bankens lånelöfte. Frågan var om låntagaren kunde få skadestånd i tillägg till dröjsmålsränta. HD ansåg att bankens avtalsbrott var skadeståndsgrundande. Anledningen till bankens försening var brister i bankens interna rutiner. Anledningen till bankens avtalsbrott (den försenade överföringen) låg alltså inom bankens kontroll och en tillämpning av den i avsnitt 3 förslagna analysmodellen innebär att banken inte kan undgå skadeståndspåföljden, i likhet med vad som gällde i HD-fallet.

Finns alternativa scenarier till NJA 1991 s. 217 där banken skulle ha kunnat slippa skadeståndspåföljden? Ja, om t.ex. överföringen försenats på grund av ett terroristangrepp mot elförsörjningen i Sverige. I så fall skulle bankens avtalsbrott ha hindrats av en omständighet som legat utanför bankens kontroll och som man inte kan begära att banken borde ha räknat med eller undvikit följderna av. Banken avtalsåtagande innebär inte heller att banken har tagit på sig risken för ett terrorangrepp. I en sådan situation skulle banken undgå skadeståndspåföljden.

Obefogad hävning

NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna) handlar om rättsföljden av obefogad hävning. Ett försäkringsbolag sa upp ett försäkringsavtal utan grund. En obefogad hävning utgör avtalsbrott. Försäkringsbolagets obefogade hävning utgör ett avtalsbrott och är därför skadeståndsgrundande. Frågan är nu om försäkringsbolaget kan undgå skadeståndsansvaret. Det ligger inom försäkringsbolagets kontroll att utreda om försäkringstagaren gjort sig skyldig till hävningsgrundande avtalsbrott. Risken för att en hävning är obefogad ligger på den hävande parten (se www.avtalslagen2020.se 12.3.6). Därför kan försäkringsbolaget inte undgå skadeståndspåföljden.

Privatborgen

Boris har genom avtal med Jamal gått i borgen för sin dotter Gärdis skuld till Jamal. Gärdis betalar inte. När Jamal kräver Boris på betalning så nekar han utan grund att betala Gärdis skuld, vilket leder till att Jamal på grund av likviditetsbrist går miste om en fördelaktig affär. Boris har begått avtalsbrott och är, förutom skyldigheten att fullgöra sitt borgensåtagande, skyldig att betala dröjsmålsränta och skadestånd (NJA 1991 s. 172). I samband med att Jamal och Boris slöt borgensavtalet, påtalade Jamal att syftet med borgensåtagandet var att säkerställa att han skulle ha likvida medel tillgängliga när Gärdis skuld förföll till betalning eftersom Jamal då skulle ingå ett fördelaktigt annat avtal.

Frågan är om Boris kan undgå skadeståndspåföljden. Anledningen till att Boris inte betalade till Jamal är att hans bankkonton spärrades interimistiskt i samband med ett oväntat anspråk på skatt, som senare visade sig vara ogrundat. Eftersom Boris ansvarar för sina kontraktsmedhjälpare (banken) har Boris gjort sig skyldig till avtalsbrott (dröjsmål med betalningen) och är i och för sig skadeståndsskyldig. Spärrningen av bankkontot har inte legat inom Boris kontroll och inte heller inom bankens – Boris kontraktsmedhjälpares – kontroll. Det är klart av omständigheterna att Boris inte borde ha räknat med risken för spärrningen vid tiden när han ingick borgensavtalet och att han inte haft möjlighet att undvika eller övervinna konsekvenserna av spärrningen. Slutligen innebär borgensåtagandet inte att Boris tagit på sig risken för att hans bankkonton skulle bli spärrade (det kan kanske finnas anledning att ha en generös inställning till privatpersoner som begår avtalsbrott). Därför undgår Boris skadeståndspåföljden (och behöver alltså endast betala skulden till Jamal med dröjsmålsränta).

12.5.1(3) Skadestånd i relation till andra påföljder

För att en part som drabbats av ett avtalsbrott ska kunna försättas i samma ekonomiska läge som om avtalet hade uppfyllts avtalsenligt (det positiva kontraktsintresset) kan det vara nödvändigt att parten får ekonomisk kompensation av den avtalsbrytande parten. Det kan ske i form av skadestånd. Ofta kombineras skadestånd med andra påföljder; en part som drabbas av ett avtalsbrott kan begära prisavdrag och skadestånd, eller häva och kräva skadestånd, eller kräva fullgörelse och skadestånd. Se CISG Art. 45.(2) och Art. 61(2).

EXEMPEL: En entreprenör som byggt en vägg på fel ställe kan tvingas att avhjälpa felet, dvs. att riva den felaktiga väggen och uppföra en ny vägg på det avtalade stället. Entreprenören kan dessutom bli skadeståndsskyldig om felet medfört att beställaren haft kostnader för att den inte kunnat flytta in i byggnaden som planerat. Om parterna inte i avtalet reglerat i vilken utsträckning entreprenören är skyldig att avhjälpa respektive utge skadeståndsersättning, ska beställaren enligt principen om det positiva kontraktsintresset inte lida någon ekonomisk skada på grund av entreprenörens avtalsbrott.

EXEMPEL: En konsult har lämnat ett vårdslöst råd (avtalsbrott) som har orsakat uppdragsgivaren skada. Uppdragsgivaren har rätt till skadestånd.

EXEMPEL: En bank tillhandahåller inte pengar enligt ett kreditlöfte. Kredittagaren kan kräva att få pengarna (fullgörelse) samt dröjsmålsränta (en form av normerat skadestånd) och skadestånd (NJA 1991 s. 271).

12.5.2 Skadeståndets storlek

(1) Skadeståndet på grund av avtalsbrott ska, eventuellt i kombination med övriga påföljder, försätta den part som drabbats av avtalsbrott i samma ekonomiska position som om prestation skett i enlighet med avtalet.

(2) Skadeståndet omfattar ersättning för utgifter, kostnader och förluster som orsakats av avtalsbrottet samt ersättning för framtida skada och förlust som kommer att inträffa på grund av avtalsbrottet, under förutsättning att skadan vid tiden för avtalets ingående var förutsebar som en sannolik följd av avtalsbrottet.

(3) Förlust innefattar utebliven vinst.

(4) När avtalet hävts och den hävande parten har gjort en täckningstransaktion inom skälig tid och med skälig omsorg, har den hävande parten rätt till ersättning för prisskillnaden mellan det avtalade priset och priset för täckningstransaktionen. När den hävande parten inte har gjort en täckningstransaktion och det finns ett marknadspris för den avtalsbrytande partens prestation, har den hävande parten rätt till ersättning för värdeskillnaden mellan det avtalade priset och marknadspriset vid tiden för hävningsförklaringen. Ersättning för täckningstransaktion eller värdeskillnad utesluter inte att den avtalsbrytande parten är ersättningsskyldig även för annan skada.

(5) Den avtalsbrytande parten är inte ersättningsskyldig för sådan skada som hade kunnat undvikas om den drabbade parten vidtagit skäliga åtgärder för att begränsa skadeverkningarna av avtalsbrottet. Den drabbade parten har rätt till ersättning för skäliga utgifter för att försöka begränsa skadan till följd av avtalsbrottet.

(6) Skadeståndet omfattar endast sådan skada som kan fastställas med rimlig säkerhet. Skadan får uppskattas till skäligt belopp när skadeståndet inte kan fastställas med tillräcklig säkerhet på grund av att full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras. Så får också ske om bevisningen medför kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek och skadeståndet avser ett mindre belopp (se 35 kap. 5 § rättegångsbalken).

(7) När avtalsbrottet innebär för sen betalning, gäller bestämmelserna i räntelagen. Om skadan inte täcks av räntan, har den part som drabbats av betalningsdröjsmålet rätt till ytterligare skadestånd.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 22, 27, 28, 30, 40, 41, 51, 67-70 §§ köplagen; 10, 14, 22, 22a, 30-32, 34, 39, 41, 42 §§ konsumentköplagen; 34 § konsumenttjänstlagen, 4 kap.12-19 §§ och 7 kap. 18-20 §§ jordabalken, CISG Art. 45(1)(b), Art. 61(1)(b), Art. 61(2), Art. 74–76; 43 § kommissionslagen; 34 § lagen om handelsagentur, 35 kap. 5 § rättegångsbalken; 25 § fastighetsmäklarlagen, 39 § vägtransportlagen, 6 kap. 2 § skadeståndslagen, 6 § lag om finansiell rådgivning till konsumenter

Rättsfall: NJA 1913 s. 276, NJA 1953 s. 14, NJA 1978 s. 432, 1979 s. 670, NJA 1981 s. 1091,NJA 1978 s. 307, NJA 1981 s. 1091, NJA 1990 s. 678, NJA 1991 s. 217, NJA 1991 s. 625, NJA 1992 s. 213, NJA 1997 s. 127, NJA 1998 s. 438, NJA 1998 s. 625, NJA 1998 s. 893, NJA 1998 s. 625, NJA 2000 s. 225, NJA 2001 s. 657, NJA 2002 s. 477, NJA 2002 s. 644, NJA 2007 s. 513, NJA 2011 s. 576; NJA 2012 s. 597, NJA 2013 s. 145, NJA 2014 s. 272 (BDO-målet), NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget), NJA 2016 s. 107, NJA 2016 s. 900, NJA 2017 s. 9 (Multitotal), NJA 2017 s. 261 (Sjukhuscaféet), NJA 2018 s. 19 (Traktoråterförsäljaren), NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören), NJA 2018 s. 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen)

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 266 ff.; B. Bengtsson. Om allmänna skadeståndsrättsliga principer, JT 2017-18 s. 265; B. Bengtsson, Om ideellt skadestånd – särskilt vid kontraktsbrott, Festskrift till Lindskog, 2018 s. 49; CISG AC Opinion No 6: Calculation of Damages under CISG Article 74; CISG AC Opinion No 8: Calculation of Damages under CISG Articles 75 and 76; CISG AC Opinion No 12 (Claims for Damages Caused by Defective Goos or Services Under the CISG); P. Eriksson, Är tid pengar, JT 2004-5 s. 404, J. Hellner & R. Hager & A.H. Persson, Speciell avtalsrätt, 2:a häftet, 2020, kap. 29.7; J. Herre Direkt och indirekt förlust – var står vi idag, SvJT 2019 s. 210; J. Herre, Ersättningar i köprätten, 1996 passim; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 459, kap. 4.7.2; Johnny Herre i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005-2019, SvJT 2020 s. 821, kap. 4.5.2; E. Hondius, Corruption in contract law and disgorgement of damages, in Eppur si muove, The age of uniform law, 2016 Vol II s. 1044; T. Iversen, Erstatningsberegning i kontraktsforhold, 2000, s. 722 ff.; A. Krzymowska, Obefogad hävning av uppdrag: Något om förmedlarens skada, SvJT 2019 s. 41; S. Lindskog, Betalning – Om kongruent infriande av penningskulder och andra betalningsrättsliga frågor, 2014; K. Lundberg, Några ytterligare reflektioner kring pengars tidsvärde, JT 2004-5 s. 970, ; F. Raaman, The Golden Victory – skadeståndsberäkning vid hävning och betydelsen av händelser efter hävningstidpunkten, SvJT 2010 s. 807; C. Ramberg, Skiljedom om jämkning av ansvarsbegränsning, reklamation, rådgivaransvar, skadeståndsberäkning och prisavdrag, JT 2010-11 s. 918; Restatement of Nordic Contract Law §§ 8-2, 8-14, 8-18, 8-19, 8-22, 8-23; K. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 308, s. 483; E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, kap. 8 och kap. 9.5.5.5; H. Saxén Skadestånd vid avtalsbrott – HD praxis i Finland, 1995, kap. 7,8 och 10; M. Schultz, Kausalitet, 2007; L. Sisula-Tulokas, Kausalitet och tvivel, Festskrift til M.B. Andersen, 2018 s. 671; L. Sisula–Tulokas & B. Sandvik, HD 2010:101 Ett nytt köplagsfall, JFT 2/2013 s. 143-150

Internationella instrument: UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts Art. 7.4.2-7.4.8, PECL 9:501-503, 9:505-7, DCFR III.-3:702–703, 705-710,

12.5.2(1) Det positiva kontraktsintresset

Differensläran

Utgångspunkten vid beräkningen av skadeståndet är att den part som drabbats av ett avtalsbrott ska försättas i samma ekonomiska läge som om avtalet fullgjorts avtalsenligt. Man ska som utgångspunkt jämföra ett hypotetiskt förlopp med ett verkligt händelseförlopp (den s.k. differensläran). I äldre doktrin har man uttryckt skepsis mot differensläran. HD har emellertid i senare praxis klargjort att differensläran är en utgångspunkt för skadeståndsberäkningen.

I NJA 2016 s. 900 uttalade HD:

Det är också att notera att differensteorin – som i regel används för att bestämma ersättningför att sätta en avtalspart i samma position som om avtalet hade fullgjorts på rätt sätt – är inriktad mot avtalets ekonomiska effekter.

I NJA 2002 s. 477 uttalade HD, efter att ha funnit att skadeståndsansvar förelåg för felaktigt uppgiven lägenhetsyta för en hyreslägenhet, att man vid prövning om hyresgästen lidit skada ska göra en jämförelse mellan den hyra hyresgästen faktiskt betalat och den hyra som hyresgästen skulle ha haft att betala, om det vid förhandlingsöverenskommelserna om hyressättningen hade varit känt att lägenhetsytan var mindre än den som utfästs.

I NJA 2017 s. 261 (Sjukhuscaféet), som avsåg en obefogad hävning av ett lokalhyresavtal, ansåg HD att den part som drabbats av avtalsbrottet var fri att utgå från det alternativa hypotetiska händelseförlopp som ger den högsta ersättningen:

I vissa fall kan det saknas möjligheter att driva rörelsen vidare i en likvärdig lokal och detta kan föra med sig att rörelsen måste läggas ned. Ersättningen ska då återspegla det förhållandet att hyresgästen, om hyresförhållandet bestått, skulle ha haft olika handlingsalternativ. Hyresgästen hade typiskt sett kunnat fortsätta rörelsen eller överlåta den. Bestämningen av skadan ska svara mot något av de handlingsalternativ som hyresgästen hade i det enskilda fallet. Det står hyresgästen fritt att utgå från det alternativ som ger den högsta ersättningen.

Det är osäkert om den vägledning HD gav i NJA 2017 s. 261 (Sjukhuscaféet) sträcker sig utanför det hyresrättsliga området.

I och med NJA 2017 s. 261 (Sjukhuscaféet) har antagligen HD:s uttalande i NJA 2014 s. 272 (BDO-målet) modifierats. HD förklarade i NJA 2014 s. 272 (BDO-målet) att man ska göra en jämförelse mellan vad som faktiskt har hänt och ett hypotetiskt händelseförlopp och att domstolen ”bör ta fasta på vad som typiskt sett skulle ha varit en näraliggande och rimlig händelseutveckling”. Om olika händelseförlopp är rimliga och näraliggande anser HD att utgångspunkten bör vara ”den händelseutveckling som framstår som mest sannolik”. Till hjälp för en sådan bedömning är ”det faktiska skeendet som föregick det skadegörande händelseförloppet, liksom efterföljande händelser” relevanta. NJA 2017 s. 261 (Sjukhuscaféet) ger – till skillnad från vad som beskrivs i NJA 2014 s. 272 (BDO-målet) – den skadeståndsberättigade parten fördelen att fritt utgå från det alternativ som ger den högsta ersättningen.

Se NJA 1981 s. 1091, NJA 1998 s. 893, NJA 2002 s. 477, NJA 2017 s. 261 (p. 9), och NJA 2011 s. 576 (särskilt Lindskogs tillägg). Se CISG AC Opinion No 6: Calculation of Damages under CISG Article 74; CISG AC Opinion No 8: Calculation of Damages under CISG Articles 75 and 76, på www.cisgac.com; H. Saxén Skadestånd vid avtalsbrott – HD praxis i Finland, 1995, kap. 10; K. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 483. Se även UNIDROIT Principles Art. 7.4.2(1).

12.5.2(2) Förutsebarhet (adekvat kausalitet)

Det ska finnas ett orsakssamband (kausalitet) mellan skadan och avtalsbrottet och detta orsakssamband ska vara adekvat. Kravet på adekvat kausalitet är i praktiken jämförbart med ett krav på förutsebarhet. Skillnaderna mellan adekvat kausalitet och förutsebarhet är större i teorin än i praktiken. Se J. Herre, Ersättningar i köprätten, 1996, kap. 9 och M. Schultz, Kausalitet, 2007, passim. CISG Art. 74, PECL 9:503 och UNIDROIT Principles 7.4.4 omtalar förutsebarhet – alltså inte adekvat kausalitet.

HD har sammanfattat kravet på adekvat kausalitet på följande sätt i NJA 2017 s. 9 (Multitotal):

Av läran om adekvat kausalitet följer att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att det föreligger ett faktiskt eller logiskt orsakssamband mellan handling och effekt. Det krävs också att sambandet är av viss särskild beskaffenhet eller har viss kvalitet (jfr Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, 1993, s. 87 ff., särskilt s. 95 med omfattande hänvisningar). Kausalsambandet måste värderas för att utröna om, som det anförs i förarbetena till skadeståndslagen (se prop. 1972:5 s. 21 f.), skadan har framstått som en beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet. Skadan ska alltså ha varit i någon mening förutsebar (jfr exempelvis NJA 1991 s. 217). Det som ska skäras bort från ett konstaterat skadeståndsansvar är sålunda effekter av den skadegörande handlingen som är så osedvanliga eller osannolika att den skadevållande parten inte borde ha tagit dem i beräkning.

EXEMPEL: Yasmine överväger att sälja sin fastighet som Moa erbjudit sig att köpa för 5 Mkr. Hon frågar en skattekonsult hur stor skatten blir med anledning av försäljningen. Konsulten slarvar med sin beräkning och beräknar skatten till för högt belopp (avtalsbrott). Yasmine avstår från att sälja fastigheten eftersom hon skulle få så lite kvar när skatten är betald. När hon senare inser att konsulten har gjort sig skyldig till avtalsbrott lyckas hon sälja fastigheten för 4 Mkr. Om Yasmine skulle fått ett korrekt råd, skulle hon ha sålt fastigheten för 5 Mkr och varit 1 Mkr rikare. Konsulten blir skadeståndsskyldig eftersom det finns ett orsakssamband mellan avtalsbrottet och Yasmines skada (under förutsättning att adekvanskravet är uppfyllt, se nedan).

EXEMPEL: Som i föregående exempel men slarvet leder till att konsulten beräknar skatten till för lågt belopp efter det att Yasmine redan sålt fastigheten till Moa. Yasmine måste betala högre skatt än vad hon räknat med. Det saknas kausalitet mellan den högre skattekostnaden och konsultens avtalsbrott. Yasmine skulle ha behövt betala den högre skatten även om konsulten lämnat korrekt information. Se www.avtalslagen2020.se 12.4 om möjligheten för Yasmine att få arvodesavdrag.

Kausaliteten ska vara adekvat, dvs. en rimlig konsekvens av avtalsbrottet som är förutsebar för den avtalsbrytande parten och som framstår som en beräknelig och i viss mån typisk följd av avtalsbrottet. Adekvansbedömningen är svår och blir i praktiken ofta skönsmässig.

I NJA 1991 s. 217 ansåg HD att en bank måste räkna med att även små förseningar kan leda till förluster av de mest skilda slag och tillerkände därför en bankkund skadestånd på grund av att han gått miste om en fördelaktig transaktion.

I NJA 1998 s. 893, som inte avsåg skadestånd på grund av avtalsbrott, ansåg HD att kravet på adekvat kausalitet innebär att

skadan skall för en person med kännedom om alla föreliggande omständigheter ha framstått som en beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet. […] I en marknadsekonomi ändras marknadsräntan fortlöpande. Det är då självklart att varje dröjsmål i handläggningen av ett ärende rörande lån till en ränta som är kopplad till marknadsräntan innebär en risk för att en räntehöjning eller räntesänkning på kapitalmarknaden slår igenom på det lån som slutligen beviljas. Den högre räntekostnaden [...] kan därför inte anses som en oväntad eller osannolik konsekvens av dröjsmålet med utbetalning av lånet. [...] Den typiska risken att den försenade handläggningen skulle leda till en högre räntesats på det sökta lånet skall bäras av den försumlige och inte av den som lider skada.

Stefan Lindskog, Betalning – Om kongruent infriande av penningskulder och andra betalningsrättsliga frågor, 2018, avsnitt 11.5.2.1, ger exempel på kausala skador i samband med avtalsbrottet betalningsdröjsmål: "Ett viktigt typfall är att det rör sig om en likviditetsskada. Ett exempel på en kausal likviditetskada är att borgenären förhindras att göra en värdeförbättrande disposition. Han kan också tvingas till en värdeförsämrande disposition eller bli förhindrad att undvika en värdeförstöring."

Förutsebarhet vid tiden för avtalets ingående

Skadan ska ha varit förutsebar som en sannolik följd av avtalsbrottet vid tiden för avtalets ingående. Denna regel framgår av CISG Art. 74 som sannolikt harmonierar med en oskriven allmän avtalsrättslig regel.

I NJA 1991 s. 217, som handlade om en banks skadeståndsansvar för sen utbetalning av penningmedel, uttalade HD:

När det, som i förevarande fall, är fråga om ett banktillgodohavande som skall lyftas vid anfordran, åligger det i princip banken att, sedan begäran därom framställts av kontohavaren eller företrädare för denne, omedelbart verkställa utbetalning. Det finns ofta anledning räkna med att även smärre förseningar med utbetalningar från bankkonton kan leda till att ekonomiska transaktioner av olika slag försvåras eller omöjliggörs

HD ansåg alltså att banken redan när parterna slöt sitt avtal kunde förutse skadorna till följd av utbetalningsdröjsmål. Senare i domskälen tar HD emellertid fasta på vad banken kunnat förutse vid tiden för utbetalningen, då bankkunden påtalade att förseningen skulle medföra skada:

En förutsättning för skadeståndsansvar är dock att den skada som uppkommit kan anses ha varit förutsebar. […] I förevarande fall har HovR:n funnit det styrkt att Jörgen R tydligt klargjort för företrädare för banken att han var i behov av att snabbt få ut pengar för att slutföra en fastighetsaffär […] har de uppgifter som Jörgen R lämnat varit tillräckliga för att den uppkomna skadan skall anses ha varit förutsebar för banken.

I juridisk litteratur uttrycks osäkerhet om rättsläget. Bertil Bengtsson anser att skada som orsakats genom oaktsamt förfarande möjligen inte omfattas av kravet på förutsebarhet vid tiden för avtalets ingående. Se B. Bengtsson. Om allmänna skadeståndsrättsliga principer, JT 2017-18 s. 265, på s. 273; J. Herre, Ersättningar i köprätten, 1996, s. 409 (rörande CISG Art. 74).

Stefan Lindskog anser att förutsebarheten i vissa fall ska anknytas till en senare tidpunkt än avtalets ingående. Han skriver (Betalning, 2018, avsnitt 11.5.2.2): "Det är inte helt klart vid vilken tidpunkt borgenären skall ha kunnat förutse (risken för) skadan. I äldre judikatur och rättslitteratur har avtalets ingående utpekats som den relevanta tidpunkten. För det synsättet talar att borgenären då gör sin bedömning av de risker avtalet är förenat med. I ”WH-Finans” NJA 1991 s 217 har dock HD tagit fasta på tidpunkten för avtalsbrottet. ... Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer handlar det då om förutsebarheten vid tidpunkten för den skadegörande handlingen." I not 221 anmärker Lindskog: "Enligt Ussing (a st) skulle vid strikt ansvar den kritiska tidpunkten för adekvansbedömningen vara avtalstillfället. Det kan nog vara motiverat när skadan inträffar utan att gäldenären har haft någon möjlighet att förhindra detta. Men om en oförutsebar skaderisk inträder efter det att avtalet har slutits, så bör nog inte sällan frågan om adekvans knytas till den tidpunkt när gäldenären sist hade kunnat förhindra riskens realiserande och därmed skadans uppkomst."

Konkurrerande skadeorsaker

Ibland föreligger konkurrerande skadeorsaker, dvs. att två olika händelser orsakat samma skada. Då är huvudregeln att båda händelserna medför fullt skadeståndsansvar.

I NJA 2012 s. 597 uttalade HD:

I de fall då två ansvarsgrundande händelser medför samma skada vid samma tidpunkt eller under samma tidsrymd (faktisk orsakskonkurrens) råder det, när det gäller utomobligatoriskt skadeståndsansvar, i nordisk doktrin närmast enighet om att båda händelserna medför skadeståndsansvar [...] Skadevållarna ansvarar i dessa fall solidariskt för hela den uppkomna skadan. Synsättet ligger i linje med principen att den skadelidande genom skadeståndet inte ska försättas i en bättre ekonomisk situation än den som skulle ha förelegat om den skadevållande händelsen inte hade inträffat [...] När det gäller hur konkurrerande skadeorsaker ska bedömas i kontraktsförhållanden framstår det som välmotiverat att hämta ledning i det som gäller i utomobligatoriska förhållanden (jfr Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 308 och Bill Dufwa, a.a. s. 1065 f...).

HD ansåg att utgångspunkten är att skadevållarna är solidariskt skadeståndsansvariga vid orsakskonkurrens mellan två avtalsbrott som medför samma skada under samma tidsrymd. HD uttalade i NJA 2012 s. 597:

För att skadeståndsskyldighet ska föreligga fordras det alltså inte att avtalsbrottet har varit en nödvändig betingelse för den inträffade skadan. Den icke kontraktsbrytande parten är följaktligen berättigad till ett skadestånd som försätter honom i samma situation som om avtalet hade fullgjorts på ett riktigt sätt, även när det finns två eller fler andra parter som har orsakat samma skada genom skadeståndsgrundande kontraktsbrott.

Johnny Herre uttalar om konkurrerande skadeorsaker (SvJT 2005 s. 549, kap. 4.7.16: "Det förekommer att en skada uppkommer till följd av flera skilda orsaker. I dessa fall gäller det, om inte skadevållaren ansvarar för samtliga orsaker, att avgöra om och i vilken utsträckning de olika orsakerna orsakat skadan. Denna fråga var uppe till bedömning i NJA 1990 s. 608, där en flock sålda höns hade sjukdomar som medförde att köparen nödgades slakta dessa höns och även egna höns. Eftersom dessa sedan tidigare ägda höns också hade en sjukdom som kunde leda till produktionsstörningar fick enligt HD anses att också denna sjukdom medverkat till beslutet att slakta hela hönsflocken. Skadan hade därför till en del grund i omständigheter för vilka säljaren inte ansvarade. Säljaren skulle därför inte ansvara för mer än "en del av den skada som uppkommit för" köparen. Ansvaret fastställdes, oklart på vilka grunder, till hälften av skadan."

Kravet på förutsebarhet när det föreligger grov vårdslöshet

I PECL 9:503 och DCFR III.-3:703 finns ett undantag från kravet på förutsebarhet när avtalsbrottet är uppsåtligt eller grovt vårdslöst. Jag (Christina Ramberg) och Jan Ramberg bedömer att detta inte motsvarar svensk rätt. Med andra ord bedömer vi att en avtalsbrytande part inte blir skadeståndsskyldig för skador som inte omfattas av kravet på förutsebarhet (och adekvans) även om avtalsbrottet är uppsåtligt eller grovt vårdslöst. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 267, fotnot 67.

12.5.2(3) Ersättningsgilla skadetyper

I 67 § första stycket köplagen finns en uppräkning av ersättningsgilla skadetyper som ger uttryck för en oskriven allmän avtalsrättslig regel: "Skadestånd på grund av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter, prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indirekt förlust med anledning av avtalsbrottet." Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän Avtalsrätt, 2019, s. 269.

Utgifter och kostnader

Skadestånd omfattar utgifter och kostnader. Det kan t.ex. vara fråga om kostnader för resor, inspektioner, undersökningar för att klargöra om det föreligger avtalsbrott eller tillfällig hyra av ersättningsobjekt under avhjälpningstiden. Vid hävning eller avhjälpande kan skadeståndet omfatta kostnader för att transportera avtalsobjektet till den avtalsbrytande parten.

I NJA 2007 s. 513 fick en bostadsrättsförening inte ersättning för ombudskostnader i samband med en tvångsförsäljning av en bostadsrätt. Det förefaller som om bostadsrättsföreningen inte gjorde gällande rätt till skadestånd på grund av avtalsbrott.

Utebliven vinst

Skadestånd omfattar ersättning för utebliven vinst. Det följer av principen om det positiva kontraktsintresset, dvs. att en avtalspart ska tillförsäkras det ekonomiska värdet av avtalslöften, se www.avtalslagen2020.se 1.3.2 om principen om avtalsbundenhet.

Särskilt om direkt och indirekt förlust samt följdförluster

I 67 § köplagen finns en uppdelning av direkt och indirekt förlust av innebörd att den avtalsbrytande parten är skadeståndsskyldig för indirekt förlust endast under särskilda förutsättningar. Denna regel ger inte uttryck för en oskriven allmän avtalsrättslig regel. Bestämmelsen är alltså inte tillämplig utanför köplagens tillämpningsområde. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 269; J. Hellner & R. Hager & A.H. Persson, Speciell avtalsrätt, 2:a häftet, 2020, kap. 29.7.2; J. Herre, Direkt och indirekt förlust – var står vi idag, SvJT 2019 s. 210.

Se kommentaren till www.avtalslagen2020.se 5.3 om tolkning av begreppen indirekt och direkt förlust.

Skadeståndet omfattar följdförluster, t.ex. produktionsbortfall på grund av stillestånd i en fabrik eller ersättning för att en part gått miste om vinster i förhållande till andra avtalsparter.

I NJA 2018 s. 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) förklarade HD med hänvisning till NJA 1913 s. 276:

Av allmänna kontraktsrättsliga principer följer att ett vite i ett kontraktsled typiskt sett utgör ett skadestånd när ansvaret förs vidare i kontraktskedjan.

I Restatement of Nordic Contract Law § 8-19(3) finns en märklig bestämmelse om "indirect loss". I kommentaren sägs: "... it can be assumed that, if control liability is applied in favour of a business, indirect loss will not be covered, whereas such loss will be covered where control liability is applied in favour of a consumer." Jag förstår vaken logiken eller på vilken grund detta uttalande baseras.

Värderingsmetoder

Det finns olika metoder för att bestämma uteblivna vinster på rörelser. HD omtalade i NJA 2019 s. 693 (Vikens Pizzeria) avkastningsvärdering, substansvärdering, likvidationsvärdering, och marknadsvärdering. Enligt HD hade den skadeståndsberättigade parten (en hyrestagare i ett hyresavtal) rätt till ersättning baserad på en avkastningsvärdering. I NJA 2017 s. 261 (Sjukhuscaféet) var den skadeståndsberättigade berättigad till ersättning baserad på marknadsvärdemetoden (ortprismetoden).

HD uttalade om avkastningsvärdering i NJA 2019 s. 693 (Vikens Pizzeria):

Den syftar till att sätta ett rimligt pris på rörelsen, exempelvis vid köp eller försäljning av rörelsen. Metoden innebär typiskt sett att man gör en beräkning av rörelsens förmåga att i framtiden ge ekonomisk avkastning. Olika mått på avkastning kan användas, t.ex. rörelsens resultat eller kassaflöde. Nuvärdet av rörelsens framtida förväntade avkastning beräknas. Underlaget för beräkningen hämtas vanligen från bokföringsmaterialet för de senaste tre till fem åren. Vid användningen av metoden måste beaktas alla faktorer och insatser som krävts för att rörelsen skulle generera avkastningen. […] I en rörelse som drivs som enskild näringsverksamhet är ägaren inte att betrakta som anställd. Resultatet i rörelsen belastas därför inte av någon lönekostnad för det arbete som rörelseidkaren har lagt ned i verksamheten.

HD uttalade om marknadsvärdemetoden i NJA 2017 s. 261 (Sjukhuscaféet):

Värderingen baseras normalt på en bedömning av överlåtelser av liknande rörelser bedrivna i lokaler som i grova drag är jämförbara med avseende på lokaltyp, läge, storlek, hyresnivå och standard. […] En form av bevisning är överlåtelseavtal för liknande rörelser. Ibland kan köpanbud ge viss vägledning. Det är också vanligt förekommande att parterna åberopar bevisning om marknadsläget i form av sakkunnigutlåtanden från värderingsmän. Bevisvärdet av ett sådant utlåtande är beroende av bl.a. värderingsmannens kvalifikationer och det jämförelsematerial som utlåtandet baseras på.

Produktskador

Köplagen behandlar inte skador på annat än den sålda varan (67 § köplagen), s.k. produktskador eller följdskador. Frågan om säljarens köprättsliga ansvar för produktskador måste alltså lösas med hjälp av andra regler t.ex. ansvar på grund av en särskild utfästelse (garanti) eller på grund av regler om utomkontraktuellt ansvar (främst skadeståndslagen och produktansvarslagen). Utanför köplagens tillämpningsområde är det oklart vad som gäller om skadestånd avseende skador på annan egendom än den sålda varan. CISG Advisory Council har kommit fram till att säljaren är skadeståndsansvarig på köp- och avtalsrättslig grund för egendomsskador på annat än den sålda varan (www.cisg.com Opinion No. 12).

Ränta

För betalningsdröjsmål finns särskilda regler i räntelagen som är ett sorts standardiserat skadestånd (dröjsmålsränta). Den avtalsbrytande parten kan vara skyldig att ersätta motparten för mer än dröjsmålsränta.

I NJA 1991 s. 217 hade en bankkund fått tillåtelse att tillfälligt övertrassera sitt konto men banken dröjde med utbetalningen i cirka två timmar (avtalsbrott). HD ansåg att bankkunden, utöver dröjsmålsränta, hade rätt till skadestånd eftersom han på grund av dröjsmålet gått miste om chansen att köpa en fastighet.

I NJA 2000 s. 225 anmärkte HD att rätten till ränta traditionellt hanteras fristående från den fordringsrätt som en skada kan ge upphov till men uttalade att

dröjsmålsränta enligt räntelagen i viss utsträckning har likheter med skadestånd

och att det i och med räntelagen har

skapats ett regelsystem där den ersättningsberättigade tillförsäkras en ersättning utöver fordringsbeloppet, där en fiktiv avkastning på beloppet ingår som en komponent.

Se om skadestånd i tillägg till dröjsmålsränta: J. Herre, Ersättningar i köprätten, 1996 s. 263 ff.; J. Herre, SvJT 2005 s. 549, kap. 4.7.2.9; S. Lindskog, Betalning - Om kongruent infriande av penningskulder och andra betalningsrättsliga frågor, 2018, kap. 11.5.1.1; Restatement of Nordic Contract Law §§ 8-2 och 8-14(2) som medger skadestånd utöver ränta vid betalningsdröjsmål.

Diskontering (nuvärdesberäkning)

Skadestånd som avser framtida intäkter ska diskonteras till nuvärde med stöd av en antagen diskonteringsränta. Se E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, kap. 9.5.5.5; P. Eriksson, Är tid pengar, JT 2004-5 s. 404; K. Lundberg, Några ytterligare reflektioner kring pengars tidsvärde, JT 2004-5 s. 970.

Eric Runesson förordar att man vid skadeståndsberäkning tillämpar den modell för bestämning av diskonteringsränta som motsvarar vad den skadeståndsberättigade parten sannolikt skulle ha använt sig av om den skulle beräkna ett nuvärde på framtida utfallande belopp. Runesson anser vidare att börjedagen för diskonteringen rimligen är dagen när ersättningen förfaller till betalning. Se E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, kap. 9.5.5.5.

Skadestånd för förlorad möjlighet till vinst (loss of chance)

Det är osäkert vad som gäller om skadestånd för förlorad möjlighet till vinst (loss of chance).

De som är kritiska mot skadestånd för loss of chance menar att det kan vara ett sätt att kringgå kausalitetskravet. Skadestånd för loss of chance är emellertid inte tillgängligt vid alla typer av osäkra kausalsamband. Det ska föreligga ett kausalsamband mellan avtalsbrottet och den förlorade möjligheten att göra vinst. Möjligheten att göra vinst är alltså en tillgång som har ett värde och detta värde kan gå förlorat på grund av motpartens avtalsbrott. Värdet av tillgången möjlighet-att-göra-vinst är inte maxvinsten utan motsvarar hur stor sannolikheten är att vinsten realiseras.

Enligt UNIDROIT Principles Art. 7.4.3(2) ska skadan för förlorad möjlighet till vinst fastställas i proportion till sannolikheten för att vinsten skulle ha realiserats. Motsvarande bestämmelse saknas i PECL och DCFR. Enligt CISG Advisory Council är sådan proportionerlig ersättning rimlig när avtalets huvudsakliga syfte är att få chansen göra en vinst (CISG-AC Opinion No. 6, Calculation of Damages under CISG Article 74, avsnitt 3.16). J. Ramberg & J. Herre anser att proportionerlig ersättning inte är möjlig enligt svensk rätt med hänvisning till att skadan måste uppskattas med rimlig säkerhet (Internationella köplagen, Artikel 74, kap. 13.2.2).

Skadestånd för förlorad möjlighet till vinst diskuteras ingående i angloamerikansk litteratur. Se för en intressant komparativ studie, W. Th. Nininga, D.J. Verheij, C. Kahn, F. Auvray, C. Borucki, Chances as Legally Protected Assets, ERPL 2-2020 [375-406].

Jag (Christina Ramberg) anser att proportionalitetsmetoden ger mer stadga än den totala skönsmässighet som anvisas i 35 kap. 5 § rättegångsbalken – se nedan kommentaren till www.avtalslagen2020.se 12.5.2(6) – och tror att HD därför skulle vara benägen att tillämpa en proportionalitetsmetod när avtalsbrottet är orsaken till att motparten förlorat möjligheten att göra en vinst. Se vidare nedan kommentaren till 12.5.2(6) om bevisfrågor.

Se beträffande dansk rätt, MB Andersen & J Lookofsky, Lærebog i obligationsret, 2015, s. 238.

EXEMPEL: En advokat är inte fackmässig genom att för sent överklaga en tingsrättsdom (= avtalsbrott) som rörde ett anspråk på 1 Mkr. Klienten önskar skadestånd för den förlorade möjligheten att vinna i hovrätten. Genom att tillämpa skadestånd för ”loss of chance” kan man uppskatta möjligheten till vinst i hovrätten till 10 % och ge klienten 100 000 kr i skadestånd. Det är ett alternativ till att istället bedöma om klienten skulle vinna i hovrätten (en rättegång i rättegången) och ge klienten antingen noll eller 1 Mkr i skadestånd.

EXEMPEL: En hästtävlingsanordnare begår avtalsbrott genom att utan grund neka en häst att tävla i ett lopp med chans att vinna 1 Mkr. Hästägaren har rätt till skadestånd. Genom att tillämpa skadestånd för ”loss of chance” kan man uppskatta möjligheten till att hästen skulle vinna till 30 % och ge hästägaren 300 000 kr i skadestånd. Det är ett alternativ till att istället bedöma om hästen skulle vinna i tävlingen (en i princip omöjlig bedömning) och ge hästägaren antingen noll eller 1 Mkr i skadestånd.

Vems skada? Skadestånd och ersättning till avtalspart i tidigare avtalsled

Ibland är det svårt att avgöra vems skada som är relevant.

I NJA 2016 s. 107 var fråga om skadestånd på grund av en ej infriad emissionsgaranti. HD ansåg att

skadeberäkningen ska göras ur bolagets perspektiv. Det är bolaget som är berättigat under garantin, och det ska då till starka skäl för att bestämma den ersättningsgilla skadan med utgångspunkt i hur aktieägarna har drabbats av det bristande fullgörandet.

HD ansåg vidare att en utgångspunkt för beräkning av skadan är att den ska "anses svara mot vad garanten var skyldig att tillföra bolaget" med avdrag för "värdet för bolaget av att inte behöva emittera de aktier som garanten var skyldig att teckna". Detta värde för bolaget ansåg HD var så osäkert "att det för bolaget bör antas vara lika med noll, om inte garanten förmår visa något annat." Denna lösning kan innebära att aktieägarna (som slipper utspädning av sina ägarandelar i bolaget) gör en vinst på garantens bekostnad. HD uttalade om detta:

Men garanten har begått ett avtalsbrott genom att underlåta att infria garantin, och de särskilda svårigheterna att bestämma avdragsvärdet är så förknippade med det avtalsbrottet, att de bör gå ut över garanten och inte bolaget och därmed dess borgenärer, även om det kan innebära att aktieägarna berikas.

Ett näraliggande problem uppstår vid företagsöverlåtelser där skadan s.a.s. ligger i målbolaget men det är köparen (den nya ägaren av målbolaget) som har rätt till skadestånd. Problemet är att skadan i målbolaget inte per automatik motsvarar skadan för köparen/ägaren.

Endast skadestånd för ekonomisk skada (ideella skador, förlust av fritid mm)

I den utomkontraktuella skadeståndsrätten kan den skadeståndsberättigade få skadestånd för sveda och värk samt annan ideell skada (se skadeståndslagen). I kontraktsförhållanden gäller däremot som huvudregel att skadeståndet endast omfattar ekonomisk skada. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 270 f.; B. Bengtsson, Om ideellt skadestånd – särskilt vid kontraktsbrott, Festskrift till Lindskog, 2018, s, 49; S.O. Johanssons tillägg i NJA 2016 s. 900.

HD har i ett par rättsfall tillerkänt skadestånd för förlust av fritid och förklarade i NJA 2016 s. 900 att skador på grund av att avtalssyftet förfelas är svåra att mäta i pengar.

I NJA 2016 s. 900 bedömde HD flygpassagerares rätt till skadestånd för förlorad fritid och mistad semester. Passageraren fick inte rätt till skadestånd för tidsförlust eller för förlorad fritid.

Se även NJA 1979 s. 670 (en avtalspart kunde inte utnyttja sin fritidsbåt och fick skadestånd) samt NJA 1992 s. 213 (en dragkrok på en bil lossnade vilket förstörde bilägarens husvagnssemester; tillverkaren av dragkroken blev skadeståndsskyldig med stöd av skadeståndslagen).

Vissa typer av skador som kanske upplevs som ideella kan mätas i ekonomiska termer, t.ex. dåligt rykte, och är alltså ersättningsgilla.

EXEMPEL: En ung arkitekt, som har börjat bygga upp ett fördelaktigt renommé, ingår ett avtal om att rita ett stadsmuseum, vilket leder till uppmärksamhet i media. Staden säger upp avtalet med arkitekten (avtalsbrott) och ger istället uppdraget till en mer erfaren arkitekt. Den unga arkitekten kan få ersättning inte endast för sin uteblivna vinst utan också för skada i form av värdeförlust på sitt "varumärke".

PECL 9:501(a) och UNIDROIT Principles 7.4.2(2) tillerkänner ersättning för ”non-pecuniary loss” vid avtalsbrott. De illustrationer som ges där kan emellertid översättas i ekonomiska termer (förlust av gott rykte samt ej avtalsenlig kvalitet på hotellrum – det senare hanteras lämpligen med påföljden prisavdrag).

Se J. Frank, Duty to mitigate and intentional breaches of contract, SvJT 2018 s. 464, på s. 467. Bertil Bengtsson diskuterar ideellt skadestånd vid avtalsbrott de lege ferenda, Om ideellt skadestånd – särskilt vid kontraktsbrott, Festskrift till Lindskog, 2018 s. 49.

Skadestånd i förhållande till avhjälpandekostnad

Det är vanligt att skadeståndsskyldigheten är begränsad genom avtalsbestämmelser. NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) var frågan om skadeståndsbegränsningen omfattade en entreprenörs avhjälpningskostnader för att destruera och återuppbygga badrumsgolv för att komma åt fel i ingjutna rör, när badrumsgolven inte omfattades av entreprenadarbetena. HD ansåg (p. 49) att ersättningen för avhjälpningskostnaderna inte utgjorde skadestånd, utan skulle kategoriseras under påföljden fullgörelse. Se www.avtalslagen2020.se 12.2.

Avdrag (compensatio lucri cum damno)

Avdrag från skadeståndet kan ske om den part som drabbats av ett avtalsbrott gjort besparingar (compensatio lucri cum damno), t.ex. inbesparad transportkostnad för en transport som blivit obehövlig.

Det är osäkert vad som gäller om skadestånd för kostnader när den part som häver avtalet tjänar på hävningen. Om priset för en tjänst faller efter avtalets ingående kan det vara en fördel för beställaren om fullgörelsen uteblir, om nämligen prestationen är mindre värd än priset som ju inte behöver betalas vid hävning. I sådana fall utgår antagligen inte skadestånd för kostnader och utlägg som understiger vad parten tjänat på att komma ifrån avtalet. Detta ligger i harmoni med UNIDROIT Principles 7.4.2(1): "...taking into account any gain to the aggrieved party."

EXEMPEL: Beställaren har beställt ett fartyg av ett skeppsvarv för 400 Mkr och har rätt att häva avtalet på grund av skeppsvarvets avtalsbrott. Om fartyget på grund av vikande sjöfartskonjunkturer endast är värt 300 Mkr vid tiden för hävningen, slipper beställaren en betydande förlust. Ska beställaren i sådant fall ha rätt till ersättning för de kostnader som hen har haft för t.ex. besiktningsmän och projektledning och som genom hävningen blir onyttiga? Ska man med andra ord göra en ekonomisk helhetsbedömning eller ska man behandla varje vinst och förlust för sig? Det finns inget säkert svar på denna fråga. Se J. Herre, Ersättningar i köprätten, 1996, s. 308; Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, kap. 4.7.2.4, hänvisar till att rättsläget är osäkert och att det är svårt att dra några slutsatser av NJA 1990 s. 705. Se även J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 270; T. Iversen, Erstatningsberegning i kontraktsforhold, 2000, s. 722 ff.; kommentaren till Restatement of Nordic Contract Law § 8-19, s. 294.

NJA 2016 s. 107 behandlar bl.a. fallet då aktieägare indirekt berikas när aktiebolaget får ett skadestånd. HD gjorde inget avdrag i skadeståndets storlek på grund av detta med motiveringen att det var fråga om ett avtalsbrott.

Ersättning för negativt kontraktsintresse

Begreppet "det negativa kontraktsintresset" (eng. reliance interest) ställer till svåra problem. Med detta begrepp avses vanligen de kostnader och förluster som kan drabba en part på grund av att parten gett sig in på förhandlingar om ett avtal som inte blir av eller som saknar rättslig verkan. Det negativa kontraktsintresset handlar om att en part ska försättas i samma ekonomiska läge som parten skulle ha varit i om avtalet intekommit till stånd eller om avtalsförhandlingarna inte pågått onödigt länge. Det kan t.ex. röra sig om kostnader för resor, sammanträden och materialframställning. Jag vill avråda från att använda begreppet negativa kontraktsintresset eftersom det är en förenkling som inte återspeglar de relevanta förhållandena för fastställande av skadestånd. Se även J. Kleineman, som anser att begreppet negativa kontraktsintresset inte är meningsfullt vid tillitsskador, Ren förmögenhetsskada, s. 432 not 48.

Det negativa kontraktsintresset kan aktualiseras vid culpa in contrahendo (se www.avtalslagen2020.se kap. 3) men inte vid avtalsbrott. HD hänvisade till det negativa intresset i NJA 2012 s. 1095 i samband med handpenningavtal av innebörd att parterna avtalat om att parts skadeståndsansvar ska bestämmas på så sätt att den skadelidande försätts i samma ekonomiska situation som om avtal inte kommit till stånd.

Jämkning

Ibland kan principen om fullt skadestånd bli synnerligen betungande. 70 § köplagen, 34 § konsumentköplagen, 34 § konsumenttjänstlagen, 34 § konsumenttjänstlagen, 25 § fastighetsmäklarlagen och 39 § vägtransportlagen medger jämkningsmöjlighet som stämmer överens med möjligheten att jämka utomkontraktuellt skadestånd enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen. Det är oklart om dessa bestämmelser ger uttryck för en oskriven allmän avtalsrättslig regel om jämkning av kontraktuella skadestånd.

De som menar att det är lämpligt att analogisera från skadeståndslagen till kontraktuella förhållanden – trots att det av 1 kap. 1 § skadeståndslagen framgår att lagen inte gäller om annat föranleds av avtal – anser att det är självklart att man kan jämka kontraktuella skadestånd. Se t.ex. Johnny Herre i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005-2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 1018 ff. Motsvarande generella jämkningsregel återfinns inte i CISG eller UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts.

I Restatement of Nordic Contract Law § 8-23 anses att det finns en allmän avtalsrättslig regel av innebörd att skadestånd kan jämkas. Av kommentaren (s. 300 f.) framkommer dock att jämkningen förefaller vara kopplad till skyldigheten att begränsa skadan.

I NJA 2012 s. 725 jämkades en avtalsbrytande parts skadeståndsskyldighet för felaktig upplysning. Avgörandet är kontroversiellt och dess prejudikatvärde kan ifrågasättas (fyra justitieråd var skiljaktiga).

Se om bortfall av skadeståndsskyldighet www.avtalslagen.se 12.5.1(2) och om jämkning av oskäliga avtal www.avtalslagen2020.se kap. 6.

12.5.2(4) Skadestånd vid hävning

Prisskillnad - konkret täckningstransaktion

Om prestationen helt uteblir måste den part som drabbats av avtalsbrottet i regel göra en täckningstransaktion genom att antigen skaffa sig prestation på annat håll (täckningsköp eller täckningsbeställning) eller sälja sin prestation till någon annan (täckningsförsäljning). Den part som drabbas av avtalsbrottet har rätt till ersättning för prisskillnad om hen måste köpa dyrare eller sälja billigare än avtalat. Denna regel kommer till uttryck i 68 och 69 §§ köplagen, CISG Art. 75 och 76, UNIDROIT Principles Art. 7.4.5, PECL 9:506 och DCFR III.-3:307. Regeln följer av principen om avtalsbundenhet och det positiva kontraktsintresset. Se www.avtalslagen2020.se 1.3.2 samt J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 268.

Täckningstransaktionen ska genomföras inom skälig tid. För att bestämma vad som är skälig tid ska man ta hänsyn till hur snabb prisvariation som avtalsobjektet är utsatt för; ju större prisvolatilitet, desto snabbare ska täckningstransaktionen genomföras. Om det är ett avtalsobjekt som inte är enkelt att omsätta, är skälig tid för genomförande av täckningstransaktionen längre eftersom det är viktigt att täckningstransaktionen inte sker till ett dåligt pris.

Värdeskillnad - abstrakt beräkning

När den part som har rätt till skadestånd anpassar sig utan att skaffa ersättningsprestation eller gör en för sen täckningstransaktion, utgår man från en "tänkt" ersättningsprestation s.k. abstrakt beräkning. Det innebär att man försöker fastställa det positiva kontraktsintresset mot bakgrund av ett marknadspris. Se 69 § köplagen, CISG Art. 76 samt UNIDROIT Principles Art. 7.4.6, PECL 9:507 och DCFR III.-3:707; J. Herre, Ersättningar i köprätten, 1996; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 268. Se även NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget).

Värdeskillnaden ska beräknas med utgångspunkt från marknadsvärdet vid tidpunkten för hävningsförklaringen.

Betydelsen av förhållanden som inträffar efter hävningstidpunkten

Det är osäkert hur skadeståndsberäkningen påverkas av händelser som inträffar efter hävningstidpunkten.

EXEMPEL: I ett 10 årigt avtal om hyra av fartyg begår hyrestagaren ett väsentligt avtalsbrott och uthyraren häver därför avtalet när det återstår 8 år av hyrestiden. Hyrespriserna har gått ner betydlig sedan parterna slöt avtalet och uthyraren har därför rätt till ett högt skadestånd på grund av utebliven vinst. Ett halvår efter hävningen uppkommer ett krig som skulle ha gett hyrestagaren rätt att säga upp avtalet. Kan hyrestagaren åberopa detta som grund för att endast betala skadestånd för ett halvårs utebliven vinst istället för skadestånd för 8 års utebliven vinst?

Två grundläggande intressen står mot varandra; det ena handlar om materiell rättvisa och det andra om intresset av förutsebarhet. Kontraktuellt skadestånd vilar på principen att den som drabbas av ett avtalsbrott ska hamna i samma ekonomiska läge som om avtalet fullgjorts avtalsenligt – inte i ett bättre ekonomiskt läge. Detta talar för att man ska beakta förhållanden som inträffar efter hävningen. Intresset av förutsebarhet handlar om att kommersiella parter ska kunna agera rationellt med utgångspunkt i tydliga regler (rigor commercialis). De tydliga reglerna kan leda till orättvisa konsekvenser i ett enskilt fall men de är nödvändiga offer på förutsebarhetens altare. Detta talar för att man inte ska beakta förhållanden som inträffar efter hävningen.

Det mesta talar för att intresset av materiell rättvisa väger tyngst, vilket innebär att den skadeståndsskyldiga (avtalsbrytande) parten troligen har rätt att minska skadeståndet med hänsyn till vad som inträffat efter hävningstidpunkten. Se NJA 2017 s. 938 (inklusive Lindskogs tillägg); F. Raaman, The Golden Victory – skadeståndsberäkning vid hävning och betydelsen av händelser efter hävningstidpunkten, SvJT 2010 s. 807.

För engelsk rätt se https://www.supremecourt.uk/cases/docs/uksc-2014-0019-judgment.pdf och https://www.bailii.org/uk/cases/UKHL/2007/12.html.

12.5.2(5) Skyldigheten att begränsa skadan

En part som lidit skada på grund av motpartens avtalsbrott är skyldig att vidta rimliga åtgärder för att begränsa skadeverkningarna. Utgångspunkten är att den part som har rätt till skadestånd ska handla ekonomiskt förnuftigt på samma sätt som om hen inte kunnat påräkna ersättning från motparten. Om den part som har rätt till skadestånd underlåter att begränsa förlusten, begränsas den avtalsbrytande partens skadeståndsskyldighet.

Den bakomliggande förklaringen till skyldigheten att begränsa motpartens förlust är dels det allmänna intresset av att samhällsekonomisk effektivitet, dels att parter i avtalsförhållanden är skyldiga att vara lojala mot varandra även om motparten begått avtalsbrott, se www.avtalslagen2020.se 1.3.4 om lojalitetsprincipen.

HD uttalade i NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) att skadebegränsningsskyldigheten är en allmän kontraktsrättslig princip, dvs. utgör en oskriven avtalsrättslig regel.

NJA 2017 s. 9 (Multitotal) rörde utomkontraktuellt skadestånd. HD uttalade obiter dictum om skadebegränsning i avtalsförhållanden:

Inom kontraktsrätten finns det en allmän skyldighet att begränsa skadan. Exempelvis framgår av 70 § första stycket köplagen att den skadelidande parten ska vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada och att han eller hon själv får bära en motsvarande del av förlusten om den skadelidande försummar det.

NJA 2013 s. 145 rörde utomkontraktuellt skadestånd. HD uttalade sig principiellt om skyldigheten att vara aktiv och begränsa skadan och uttalandena har sannolikt bäring på kontraktuella skadestånd. HD:

… det inte sällan är motiverat att påbjuda ett farereducerande handlande […] den skadelidande har att visa ett handlande som skulle ha förhindrat skadan och att det varit oaktsamt att inte handla, så har han att visa endast vad som var ett möjligt och lämpligt farereducerande handlande [...] bedömningen får normativa drag. Genom att inte vidta en farereducerande åtgärd kommer den som borde ha gjort det att löpa större risk att behöva svara för de ekonomiska följderna av att faran förverkligas[…] När det gäller frågan om bevisskyldigheten kan […] i vissa fall rent av […] bevisbördan kastas om […] motiverat att ta fasta mer på hur beslutet har kommit till än på dess innehåll. Om ett beslut [att inte agera, min parentes] fattats efter en för beslutssituationen god metodologisk ordning, bör dess innehåll i regel anses godtagbart.

Principen om skyldigheten att begränsa motpartens förlust är lagfäst för köpavtal i 70 § köplagen, 42 § konsumentköplagen och CISG Art. 77 samt för tjänster i 50 a § konsumenttjänstlagen.

Se om skyldigheten att begränsa skadan: UNIDROIT Principles Art. 7.4.8, PECL 9:505 och DCFR III.-3:705). Se även J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 271; J. Frank, Duty to mitigate and intentional breaches of contract, SvJT 2018 s. 464; J. Hellner & R. Hager & A.H. Persson, Speciell avtalsrätt 2:a häftet, 2020, kap. 29.7.7; J. Herre, Ersättningar i köprätten, 1996, kap. 13; J. Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, 2007, kap. 4.4.5; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, kommentaren till 70 §; E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, kap. 10.1.1.

Tidpunkten för skadebegränsande åtgärder

Skyldigheten att vidta skadebegränsande åtgärder uppkommer omedelbart men parten behöver vidta aktiva åtgärder först efter att parten fått rimligt rådrum för att bedöma olika handlingsalternativ NJA 2017 s. 9 (Multitotal) (p. 33). Även när det finns anledning att göra omvärderingar har den skadebegränsande parten rätt till skäligt rådrum. (p. 34).

HD uttalade i NJA 2017 s. 9 (Multitotal) (p. 29):

Skyldigheten att vidta skäliga åtgärder för begränsning av skadan gäller under hela skadeförloppet.

Se J Frank, Duty to mitigate and intentional breaches of contract, SvJT 2018 s. 464, på s. 467.

Vad innebär skäliga skadebegräsningsåtgärder?

Vad ligger i kravet på att de skadebegränsande åtgärderna ska vara skäliga och tillräckliga? Skälighetsprövningen ska ske genom en helhetsbedömning där man tar hänsyn till flera faktorer. Observera att det är fråga om en samlad helhetsbedömning i vilken många faktorer ska sammanvägas (”värderingsjuridik”). Det är alltså inte fråga om logisk ”rekvisitjuridik”).

Följande faktorer ingår i helhetsbedömningen.

- ”Hur en normal skadelidande under motsvarande omständigheter skulle ha handlat om hen visste att ersättning inte skulle erhållas från motparten”. Se NJA 2017 s. 9 (Multitotal) (p. 32).

- Den skadebegränsande åtgärdens förväntade effekt. Se NJA 2017 s. 9 (Multitotal) (p. 35).

- Om den skadebegränsande åtgärden är enkel eller svår att genomföra. Se NJA 2017 s. 9 (Multitotal) (p. 35).

- Riskerna med åtgärden. Se NJA 2017 s. 9 (Multitotal) (p. 35).

- Olägenheter. Se NJA 2017 s. 9 (Multitotal) (p. 35).

- Om den avtalsbrytande partens avtalsbrott varit uppsåtligt eller klandervärt. Se NJA 1953 s. 14. I NJA 2017 s. 9 (Multitotal) (p 32) uttalade HD emellertid att plikten bör vara densamma oavsett hur den skadevållande parten agerat. Se kritik mot uttalandet J. Frank, Duty to mitigate and intentional breaches of contract, SvJT 2018 s. 464, på s. 470 ff., med analogier till vad som gäller om reklamationsskyldighet.

- Allmänt sett ställs bara krav på att den part som har rätt till skadestånd tar begränsade risker som inte medför betydande kostnader i förhållande till förväntad skada. Se NJA 2017 s. 9 (Multitotal) (p. 36).

I kravet på att begränsa skadan ligger att hålla den avtalsbrytande parten informerad om att en viss åtgärd inte vidtas, t.ex. på grund av att den innebär stora risker eller kostnader. Se NJA 2017 s. 9 (Multitotal) (p. 36).

Risken för skadebegränsande åtgärder

De skadebegränsande åtgärderna vidtas på den avtalsbrytande partens risk, se NJA 2017 s. 9 (Multitotal) (p. 35). Det innebär att en åtgärd som medför större skada kan omfattas av den avtalsbrytande partens skadeståndsskyldighet, under förutsättning att åtgärden varit befogad.

12.5.2(6) Bevisning om skadan

Differensläran är svårtillämpad när det råder osäkerhet om den framtida händelseutvecklingen och då kan det vara nödvändigt att göra en skönsmässig bedömning av skadeståndets storlek.

Den part som kräver skadestånd har bevisbördan för skadans storlek. I NJA 2002 s. 644 var bevisbördan inte överdrivet tung. Det är egentligen inte så mycket en fråga om bevisbörda som en fråga om vad som framstår som sannolikt vid en samlad bedömning. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 270.

I NJA 2017 s. 261 (Sjukhuscafét) förklarade HD att man inte kan göra en förenklad bevisbördefördelning:

Hyresgästen [den skadeståndsberättigade avtalsparten] har bevisbördan för att hyresförhållandets upphörande kommer att medföra en förlust som överstiger minimiersättningen. Kraven på bevisning i ett enskilt fall beror av olika faktorer och måste ställas i relation till bl.a. vilken bevisning som är möjlig att lägga fram, vem av parterna som har de bästa förutsättningarna att göra detta och tvisteföremålets storlek. Om hyresgästen [den skadeståndsberättigade avtalsparten] lägger fram bevisning som utgör ett tillräckligt underlag för påståendet om förlustens storlek, så ankommer det på hyresvärden [den avtalsbrytande parten] att presentera ett sådant stöd för sina invändningar att hyresgästens bevisning inte längre är tillräcklig. Domstolen har sedan att slutligt avväga all åberopad bevisning för att avgöra om hyresgästen har uppfyllt sin bevisbörda

Men HD var ändå generös mot den som har rätt till skadestånd genom att uttala:

Ersättningen ska då återspegla det förhållandet att [den skadelidande avtalsparten], om [avtalet] bestått, skulle ha haft olika handlingsalternativ. [Den skadelidande avtalsparten] hade typiskt sett kunnat fortsätta rörelsen eller överlåta den. Bestämningen av skadan ska svara mot något av de handlingsalternativ som [den skadelidande avtalsparten] hade i det enskilda fallet. Det står [den skadelidande avtalsparten] fritt att utgå från det alternativ som ger den högsta ersättningen.

I NJA 2018 s. 19 (Traktoråterförsäljaren) (p. 27) uttalade HD att man vid skadeberäkningen ska ta hänsyn till att den skadelidande kan ha svårt att visa vilken försäljning som skulle ha uppnåtts om avtalet fullföljts kontraktsenligt. HD hänvisade till NJA 2017 s. 9 (Multitotal) som handlade om beräkning av utomkontraktuellt skadestånd.

I NJA 2017 s. 9 (Multitotal) uttalade HD om bevisning av hypotetiska händelseförlopp:

När det gäller ett skadeståndsanspråk mot den som har utverkat ett interimistiskt förbud för någon annan att använda ett varumärke, blir prövningen av vilken skada som har uppkommit med nödvändighet hypotetisk. Den kritiska frågan är vad som skulle ha inträffat om förbudet inte hade meddelats. Detta medför bedömningssvårigheter. Ett skäl till detta är att det inte är ens teoretiskt möjligt att bevisa hur en komplex utveckling skulle ha varit under andra omständigheter. Vad som kan bevisas är endast omständigheter som kan ligga till grund för antaganden om en möjlig händelseutveckling. (Se NJA 2009 s. 104 och NJA 2014 s. 272 p. 41…).

I p. 51 uttalade HD:

Det är alltså exempelvis inte möjligt att fastställa hur försäljningen av en vara skulle ha utvecklats om det inte hade meddelats ett interimistiskt förbud att använda ett visst varumärkevid marknadsföring och försäljning.

Och i p. 52 sammanfattade HD:

Ibland kan det finnas skäl att lindra det beviskrav som gäller när den skadelidande parten möter bevissvårigheter avseende den uteblivna vinstens storlek...

Bevisbördan för kausaliteten

Generellt gäller att den part som kräver skadestånd har bevisbördan för kausaliteten.

När det gäller konsultavtal och vårdslös rådgivning, gäller som utgångspunkt att uppdragsgivaren skulle ha fattat ett annat beslut om rådgivningen skett fackmässigt. Se NJA 1991 s. 625, NJA 1998 s. 625 och skiljedomen Profilgruppen ./. KPMG. För rådgivningsavtal kan man alltså inte säga att det är den part som kräver skadestånd som har bevisbördan. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 267. J. Herre har uttryckt sig försiktig om denna bevisbörderegel gäller när den drabbade parten är näringsidkare (SvJT 2005 s 549, på s. 748 f.): "Det bör nämnas att det är osäkert om den i NJA 1991 s. 625 etablerade principen för dessa komplicerade fall äger någon giltighet utanför rådgivningsfall där uppdragsgivaren varit en privatperson. Det är nämligen tveksamt om en presumtion om att en utgift motsvarar den skadelidandes förlust äger giltighet utanför detta område. Det normala är ju tvärtom att det generellt åligger den skadelidande att visa att han lidit en förlust." I den nämnda skiljedomen tillämpades dock samma utgångspunkt som i NJA 1991 s. 625 när den part som drabbats av avtalsbrottet var ett börsnoterat företag.

I NJA 2014 s. 272 (BDO-målet) (som inte gällde kontraktuellt skadestånd) uttalade HD en regel som antagligen också gäller för skadestånd på grund av avtalsbrott:

…det kan sägas ha varit motiverat allvarligt överväga ett annat handlande, om beslutsunderlaget haft det innehåll som det skulle ha haft oaktsamheten förutan […] Det kan också uttryckas så att det ska röra sig om en typiskt sett beslutsrelevant informationsbrist.

HD gjorde en objektiv analys, frikopplad från vad den individuella parten skulle ha gjort.

Om orsakssamband mellan avtalsbrott och skada när en förmedlare får ersättning av typen success fee, se A. Krzymowska, Obefogad hävning av uppdrag: Något om förmedlarens skada, SvJT 2019 s. 41, på s. 45 f.

Bevisbördan för skadebegränsning

Den avtalsbrytande parten har bevisbördan för att motpartens skadebegränsande åtgärder vidtagits för sent och/eller varit otillräckliga, se NJA 2017 s. 9 (Multitotal) (p. 37).

Skönsmässig bedömning av skadeståndet (skälig uppskattning)

Beräkningen av skadeståndets storlek kan vara svårt. Exempel på svåra fall finns i NJA 1978 s. 307, NJA 1998 s. 893, NJA 1991 s. 625, NJA 1998 s. 438, NJA 1998 s. 625, NJA 2017 s. 9 (Multitotal), NJA 2017 s. 216 (Sjukhuscaféet) och NJA 2018 s. 19 (Traktoråterförsäljaren). Om bevissvårigheterna är betydande kan domstolen enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskatta skadan till skäligt belopp. Se även UNIDROIT Principles Art. 7.4.3(3).

I NJA 2017 s. 9 (Multitotal) – som visserligen rörde beräkning av skadestånd vid utomkontraktuell skada, men till vilket HD hänvisade till i NJA 2018 s. 19 (Traktoråterförsäljaren) i fråga om beräkning av kontraktuellt skadestånd – uttalade HD om 35 kap. 5 rättegångsbalken:

52. Ibland kan det finnas skäl att lindra det beviskrav som gäller när den skadelidande parten möter bevissvårigheter avseende den uteblivna vinstens storlek (se p. 49 i det föregående). I andra fall kan det finnas skäl att tillämpa 35 kap. 5 § första meningen RB. Enligt den bestämmelsen får rätten, om det är fråga om en inträffad skada och full bevisning inte alls eller endast med svårighet kan föras, uppskatta skadan till skäligt belopp. Av förarbetena framgår att bestämmelsen inte är avsedd att innebära att den som yrkar skadestånd befrias från skyldigheten att förebringa den utredning som skäligen kan åstadkommas (se NJA II 1943 s. 449). 53. Bestämmelsen är alltså inte en ersättningsregel som innebär att domstolen kan uppskatta skadan till ett skäligt belopp om utredningen om den lidna skadan är bristfällig. Den är i stället en bevislättnadsregel som är tillämplig om full bevisning inte alls eller endast med svårighet kan föras. (Se exempelvis NJA 2005 s. 180, där HD kom fram till att det saknades utrymme för en tillämpning av bestämmelsen, när den skadelidande parten i ett mönsterintrångsmål framfört ett antal påståenden om skadans art men inte hade åberopat någon bevisning eller skäl för att sådan inte presenterats.) 54. Det är typiskt sett den skadelidande parten som har bevisbördan för de omständigheter som är avgörande för att domstolen ska kunna göra en skälighetsbedömning, men däremot inte för själva skäligheten som ytterst beror av en rättslig bedömning (se NJA 2006 s. 367). En bevislättnad avseende skadans storlek med tillämpning av 35 kap. 5 § första meningen RB bör därför endast kunna motiveras av svårigheter för den skadelidande att prestera full bevisning som är generella för bevissituationen. Bevislättnad bör alltså bara komma i fråga om också en skadelidande i en motsvarande situation skulle ha haft svårt att prestera full bevisning om skadans storlek (jfr nyssnämnda NJA 2006 s. 367, där bestämmelsen ansågs inte vara tillämplig i ett fall där de faktiska kostnaderna hade kunnat styrkas genom en räkning eller liknande; jfr även Heuman, a.a., s. 294).

I NJA 2017 s. 261 (Sjukhuscafeét) (p. 15) framhöll HD att värderingar inte handlar om sanningar utan om uppskattningar:

För marknadsvärdemetoden gäller, liksom för andra värderingsmetoder, att det inte går att styrka ett visst värde i den meningen att endast ett värde är riktigt och att alla andra värden är felaktiga. Det handlar i stället om att domstolen på grundval av den utredning som lagts fram ska finna ett värde som är det mest sannolika uttrycket för vad en köpare skulle betala för rörelsen. Att bestämma detta värde är en rättslig bedömning som domstolen har att göra. Hyresgästens bevisbörda avser alltså inte värdet i sig utan de omständigheter som ska vara underlag för domstolens bedömning av rörelsens värde. (Jfr prop. 1971:122 s. 171.)

HD framhöll också (p. 14) att bevisvärdet av värderingsutlåtanden

är beroende av bl.a. värderingsmannens kvalifikationer och det jämförelsematerial som utlåtandet baseras på.

12.5.2(7) Ränta och skadestånd

Utöver dröjsmålsränta kan den avtalsbrytande parten vara skyldig att betala ytterligare skadestånd. I NJA 1991 s. 217 hade en bankkund fått tillstånd att tillfälligt övertrassera sitt konto men banken dröjde med utbetalningen så att den försenades med cirka två timmar (avtalsbrott). HD ansåg att bankkunden, utöver dröjsmålsränta, hade rätt till skadestånd eftersom dröjsmålet medförde att bankkunden gick miste om möjligheten att köpa en fastighet.

Se ovan i denna kommentar om ränta som skadestånd.

12.5.3 Skada delvis orsakad av den drabbade parten (medverkan)

Den avtalsbrytande parten är inte skyldig att utge ersättning i den utsträckning som motparten bidragit till avtalsbrottet eller dess skadeverkningar.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 6 kap. 1 § skadeståndslagen

Rättsfall: NJA 1978 s. 432, NJA 1997 s. 127, NJA 2006 s. 136, NJA 2012 s. 725

Litteratur: J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, kap 4.7.2.3

Internationella instrument: UNIDROIT Principles 7.4.7, PECL 9:504, DCFR III.-3:704

Av rättspraxis framkommer att skadeståndet kan sättas ner om den part som drabbats av avtalsbrott medverkat till avtalsbrottet eller dess skadeverkningar.

NJA 1997 s. 127 rörde ett skadeståndsanspråk från en köpare mot en mäklare för den ersättning som köparen fått utge till säljaren i samband med att ett fastighetsköp hävts. Mäklaren hade begått avtalsbrott genom att inte upplysa köparen om konsekvenserna av en klausul där köpet villkorades av att köparen skulle få lån för att finansiera köpet. Mäklaren var därför i princip skadeståndsskyldig. Köparen hade innan köpet fått ett preliminärt lånelöfte baserat på en viss uppgiven inkomst och efter köpet nekats lån på grund av en ändrad uppgift om nästan hälften så låg inkomst. HD ansåg att köparen genom den ändrade inkomstuppgiften hade ett medansvar och jämkade skadeståndet med ca två tredjedelar.

I NJA 1978 s. 432 hade ett reseföretag brutit mot en förpliktelse att medverka till att konsumenten – som missat flyget genom sin egen förskyllan – kunde företa resan på billigast och lämpligast sätt. Konsumenten hade emellertid inte vidtagit alla åtgärder som rimligen kunnat krävas av henne för att begränsa verkningarna, exempelvis genom att aktivt försöka få kontakt med reseledaren eller representanter för bolaget. HD ansåg att konsumenten bidragit till skadan och jämkade skadeståndet till hälften.

I NJA 2006 s. 136 hade en revisor begått avtalsbrott genom att inte genomföra en tillräckligt omfattande granskning av bolagets räkenskaper. Skadeståndet till bolaget jämkades till två tredjedelar med hänsyn till att bolagets företrädare inte fullgjort sin bolagsrättsliga skyldighet att kontrollera uppgifterna.

NJA 2012 s. 725 rörde ett avtalsförhållande mellan en kreditgivare och en kredittagare/köpare. Kredittagaren/köparen hade begått avtalsbrott genom att lämna felaktiga uppgifter till kreditgivaren. HD ansåg att kreditgivaren skulle tillräknas säljarens bedrägliga beteende och att kreditgivaren därför varit medvållande till avtalsbrottet. HD jämkade skadeståndet från 500 000 kr till 100 000 kr. Avgörandets prejudikatvärde kan ifrågasättas eftersom fyra justitieråd (av fem) var skiljaktiga. Två skiljaktiga justitieråd uttalade: "...inte varje oaktsamhet på en skadelidandes sida motiverar jämkning... Vad som i medvållandehänseende är att anse som en relevant oaktsamhet beror således på olika omständigheter, såsom skyddsändamålet med den norm vars åsidosättande utlöste skadeståndsansvaret och karaktären av den skadegörande handlingen (jfr i det sistnämnda hänseendet NJA 1989 s. 796)." Samma två skiljaktiga justitieråd uttalade: "När en i ett kontrakt lämnad uppgift för vilken uppgiftslämnaren i och för sig svarar är felaktig, så bör utrymmet för uppgiftslämnaren att få sitt skadeståndsansvar jämkat på grund av mottagarens bristande kontroll av denna vara mycket begränsat. Även om uppgiftsmottagaren med hänsyn till frågans vikt i sitt eget intresse kanske borde ha undersökt hur det förhöll sig med det bekräftade förhållandet, bör han därför i regel inte begränsas i sin rätt till påföljd annat än när det fanns ett tydligt indicium på att bekräftelsen kunde vara oriktig och han trots det handlade som om uppgiften var riktig..."

12.5.4 Avtalsvillkor om skadestånd, inklusive vitesklausuler

Parter kan avtala om att begränsa skadeståndsskyldigheten vid avtalsbrott eller om ett schabloniserat skadestånd (vitesklausul). Om tolkning av sådana avtalsvillkor, se www.avtalslagen2020.se 5.3. Om jämkning av sådana avtalsvillkor, se www.avtalslagen2020.se 6.4.1 och 6.4.3.

12.5.5 Meddelande om skadestånd

Det finns inget särskilt krav på reklamation avseende skadestånd. Se om eftergift och reklamation www.avtalslagen2020.se 11.3 och 11.4. Se om oskäliga krav på reklamation, www.avtalslagen2020.se 6.4.1 och 6.4.3.