KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 3 april 2025

Lagar: 6 kap. 1 § skadeståndslagen

Rättsfall: NJA 1978 s. 432, NJA 1997 s. 127, NJA 2006 s. 136, NJA 2012 s. 725, NJA 2024 s. 445 ”Strukturen”

Litteratur: J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, kap 4.7.2.3

Internationella instrument: UNIDROIT Principles 7.4.7, PECL 9:504, DCFR III.-3:704

Det vore orimligt att en part skulle ha till fullt skadestånd för skada som parten själv delvis orsakat. Denna regel har nära samband med skyldigheten att begränsa skadan (www.avtalslagen2020.se 12.5.2(5)) och jämkning av skadestånd (kommentaren till www.avtalslagen2020.se 12.5.2(3)).

Av rättspraxis framkommer att skadeståndet kan sättas ner eller helt falla bort om den part som drabbats av avtalsbrott medverkat till avtalsbrottet eller dess skadeverkningar.

Medverkan kan bestå i partens egna beteende eller utgöras av en risk som parten står. Beteendet kan vara aktivt eller bestå i en underlåtenhet. Se kommentaren till UNIDROIT Principles Art. 7.4.7, s. 280 f., med följande

EXEMPEL: En kryssningspassagerare skadas i en hiss och har rätt till skadestånd av skeppsägaren som i sin tur kräver skadestånd av hissreparatören på grund av fel i tjänsten. Eftersom passagerarskadan hade kunnat undvikas om skeppsägaren haft bättre belysning i hissen, kan skeppsägaren inte få fullt skadestånd av hissreparatören.

NJA 1997 s. 127 rörde ett skadeståndsanspråk från en köpare mot en mäklare för den ersättning som köparen fått utge till säljaren i samband med att ett fastighetsköp hävts. Mäklaren hade begått avtalsbrott genom att inte upplysa köparen om konsekvenserna av en klausul där köpet villkorades av att köparen skulle få lån för att finansiera köpet. Mäklaren var därför i princip skadeståndsskyldig. Köparen hade innan köpet fått ett preliminärt lånelöfte baserat på en viss uppgiven inkomst och efter köpet nekats lån på grund av en ändrad uppgift om nästan hälften så låg inkomst. HD ansåg att köparen genom den ändrade inkomstuppgiften hade ett medansvar och jämkade skadeståndet med ca två tredjedelar.

I NJA 1978 s. 432 hade ett reseföretag brutit mot en förpliktelse att medverka till att konsumenten – som missat flyget genom sin egen förskyllan – kunde företa resan på billigast och lämpligast sätt. Konsumenten hade emellertid inte vidtagit alla åtgärder som rimligen kunnat krävas av henne för att begränsa verkningarna, exempelvis genom att aktivt försöka få kontakt med reseledaren eller representanter för bolaget. HD ansåg att konsumenten bidragit till skadan och jämkade skadeståndet till hälften.

I NJA 2006 s. 136 hade en revisor begått avtalsbrott genom att inte genomföra en tillräckligt omfattande granskning av bolagets räkenskaper. Skadeståndet till bolaget jämkades till två tredjedelar med hänsyn till att bolagets företrädare inte fullgjort sin bolagsrättsliga skyldighet att kontrollera uppgifterna.

NJA 2012 s. 725 rörde ett avtalsförhållande mellan en kreditgivare och en kredittagare/köpare. Kredittagaren/köparen hade begått avtalsbrott genom att lämna felaktiga uppgifter till kreditgivaren. HD ansåg att kreditgivaren skulle tillräknas säljarens bedrägliga beteende och att kreditgivaren därför varit medvållande till avtalsbrottet. HD jämkade skadeståndet från 500 000 kr till 100 000 kr. Avgörandets prejudikatvärde kan ifrågasättas eftersom fyra justitieråd (av fem) var skiljaktiga. Två skiljaktiga justitieråd uttalade: "...inte varje oaktsamhet på en skadelidandes sida motiverar jämkning... Vad som i medvållandehänseende är att anse som en relevant oaktsamhet beror således på olika omständigheter, såsom skyddsändamålet med den norm vars åsidosättande utlöste skadeståndsansvaret och karaktären av den skadegörande handlingen (jfr i det sistnämnda hänseendet NJA 1989 s. 796)." Samma två skiljaktiga justitieråd uttalade: "När en i ett kontrakt lämnad uppgift för vilken uppgiftslämnaren i och för sig svarar är felaktig, så bör utrymmet för uppgiftslämnaren att få sitt skadeståndsansvar jämkat på grund av mottagarens bristande kontroll av denna vara mycket begränsat. Även om uppgiftsmottagaren med hänsyn till frågans vikt i sitt eget intresse kanske borde ha undersökt hur det förhöll sig med det bekräftade förhållandet, bör han därför i regel inte begränsas i sin rätt till påföljd annat än när det fanns ett tydligt indicium på att bekräftelsen kunde vara oriktig och han trots det handlade som om uppgiften var riktig..."

NJA 2024 s. 445 ”Strukturen” rörde skatterådgivning där uppdragsgivaren varit medveten om att rådgivarens föreslagna skatteupplägg var riskfyllt. Det är oklart om HD ansåg att (i) uppdragsgivarens riskmedvetenhet innebar att skatterådgivaren över huvud taget inte begått avtalsbrott, om HD menade att (ii) riskmedvetenheten medförde att skatterådgivaren undgick skadestånd, eller om HD menade att (iii) skadeståndet skulle jämkas till noll. Mycket talar för att HD ansåg att skatterådgivaren begått avtalsbrott men undgick skadeståndsansvar på grund av medvållande. HD uttalade:

Samtidigt kan det inte uteslutas att det kan finnas situationer där rådgivaren, även med beaktande av uppdragsgivarens risktagande och riskmedvetenhet, ska anses ha agerat oaktsamt och orsakat uppdragsgivaren skada. Det kan då finnas anledning att inom ramen för allmänna skadeståndsrättsliga principer om medvållande jämka skadeståndsskyldigheten […] Vid en samlad bedömning är omständigheterna sådana att även om den rådgivning [skatterådgivaren] har lämnat via B.B. har haft stora brister så är den, med hänsyn till [uppdragsgivarnas] risktagande och riskmedvetenhet, inte skadeståndsgrundande.