KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 28 april 2025

Lagar: 25, 39, 54 och 55 §§ köplagen, CISG Art. 25, 49, 51, 64, 70, 72 och 73, 4 kap. 12 §, 8 kap. 23-24 §§ och 12 kap. 42–44 §§ jordabalken, 7 kap. 18–25 §§ bostadsrättslagen, 3 kap. 2, 5–6 §§, 5 kap. 1, 8 och 10 §§, 7 kap. 5 och 6 §§, 9 kap. 10 och 12 §§ konsumentköplagen, 21, 29 och 46 §§ konsumenttjänstlagen, 13 kap. 11 §, 13 kap. 14 § och 14 kap. 29 § sjölagen, 3 kap. 1 § lagen om företagsrekonstruktion

Rättsfall: NJA 1962 s. 359, NJA 1979 s. 94, NJA 1988 s. 583, NJA 1989 s. 74, NJA 1990 s. 405, NJA 1991 s. 343, NJA 1991 s. 574, NJA 1991 s. 682, NJA 1994 s. 746, NJA 2001 s. 241, NJA 2007 s. 86 ”Motocrossbanan”, NJA 2019 s. 445 ”Entré Malmö”, NJA 2020 s. 115 ”De försvunna korna”

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 11.8; B. Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1967; B. Bengtsson, Hävningsrätten i nytt läge? JT 1990/91 s. 579; J. Bärlund, Om icke-ringa och väsentliga fel som hävningsgrund i nordisk kontraktsrätt, Festskrift till M.B. Andersen, 2018, s. 385; J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II 2 häftet, 2024, kap. 28.2 och kap. 31.7; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 459; S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005-2019, SvJT 2020 s. 821; J. Munukka, Rättsmissbruk, Stockholm Centre for Commercial Law. Årsbok 1, 2008, s. 135-164; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen en kommentar, 2019, s. 263 ff., s. 276 ff., s. 482 ff., s. 495, s. 500; P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, kap. 9.4 (med ingående analys av äldre och nyare doktrin) och kap. 9.7

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.3.1; PECL 8:103; DCFR III.-3:502, Restatement of Nordic Contract Law § 8-11

12.3.1(1) Den allmänna huvudregeln

Hävning innebär att båda parters prestationsskyldighet upphör. Det är en ingripande påföljd. Det kan vara lockande att häva ett avtal som visar sig vara en dålig affär. Då är det inte avtalsbrottet som är den egentliga orsaken till hävningen; motpartens avtalsbrott är i stället endast en förevändning för att komma ifrån avtalsbundenheten. Därför finns ett särskilt rekvisit för att hävningspåföljden ska kunna göras gällande; avtalsbrottet måste vara väsentligt. Kravet på väsentlighet är en oskriven avtalsrättslig regel.

Se www.avtalslagen2020.se 12.3.3 om rättsföljderna av hävning (bortfall av prestationsskyldighet och restitution).

Enligt 3 kap. 1 § lagen om företagsrekonstruktion är hävningspåföljden utesluten vid avtalsbrottet dröjsmål som inträffat före beslutet om företagsrekonstruktion. En part som är under företagsrekonstruktion har rätt att kräva fullgörelse av avtalet (3 kap. 2–5 §§). Dessa lagbestämmelse är tvingande och gäller även om ett avtalsvillkor ger part rätt att häva vid dröjsmål (kap. 3 § 10). Den som drabbas av dröjsmål med prestation är alltså hänvisad till andra påföljder. Om rätt att säga upp avtal med företagsrekonstruktörens samtycke, se kap. 3 § 9.

Vid hävning av hyresavtal används det synonyma begreppet vräkning och vid hävning av anställningsavtal begreppet avsked. Ibland används begreppen förverkande och förtida uppsägning som synonyma med hävning. När avtal upphör utan samband med avtalsbrott används ofta uttrycken uppsägning och avbeställning.

12.3.1(2) Väsentlighetsbedömningen

Det finns lagar där det framgår vilka faktorer som är relevanta för att avgöra om ett avtalsbrott är väsentligt. Det finns regler om väsentlighet i 25, 39, 54 och 55 §§ köplagen, CISG Art. 25, 49, 51, 64, 70, 72 och 73, 4 kap. 12 § och 8 kap. 23–24 §§ jordabalken, 12 kap. 42–44 §§, 7 kap. 18–25 §§ bostadsrättslagen, 33 § konsumentkreditlagen, 21, 29 och 46 §§ konsumenttjänstlagen samt 13 kap. 11 och 14 §§ samt 14 kap. 29 § sjölagen. Se O. Svensson, Tankar om hävningsreglerna i köplagen, SvJT 2019 s. 295, rörande väsentlighetskravet för hävning enligt köplagen.

När det saknas lagreglerat väsentlighetsrekvisit för en viss avtalstyp eller ett visst avtalsbrott är en rad faktorer relevanta för att avgöra om väsentlighet föreligger. Vid väsentlighetsbedömningen ska man alltså enligt oskrivna allmänna avtalsrättsliga regler ta hänsyn till flera faktorer och göra en helhetsbedömning. Observera att det är fråga om en samlad helhetsbedömning i vilken många faktorer ska sammanvägas (”värderingsjuridik”). Det är alltså inte fråga om logisk ”rekvisitjuridik”. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 275 ff.

Johnny Herre i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005-2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 963, uttalar att ”hänsyn ska tas till alla omständigheter”. I Restatement of Nordic Contract Law § 8-11(2) ges dock en mer begränsad lista av relevanta omständigheter för väsentlighetsbedömningen i linje med köplagens hävningsbestämmelser.

Stöd för vilka faktorer som är relevanta vid väsentlighetsbedömningen finns i rättsfallen NJA 1979 s. 94, NJA 1988 s. 583, NJA 1989 s. 74, NJA 1990 s. 405, NJA 1991 s. 343, NJA 1991 s. 574, NJA 1991 s. 682, NJA 1994 s. 746, NJA 2001 s. 241 samt i PECL 8:103, UNIDROIT Principles Art. 7.3.1 och DCFR III.-3:502.

(a) Vad parten huvudsakligen hade rätt att förvänta sig

En tungt vägande faktor i väsentlighetsbedömningen är om avtalsbrottet handlar om en central huvudförpliktelse eller endast rör brott mot en mindre viktig biförpliktelse. HD uttalade i NJA 2019 s. 445 ”Entré Malmö” att väsentlighetsbedömningen främst handlar

om att avgöra om bristen innebär att hyresgästen i huvudsak berövas vad han hade rätt att vänta sig enligt avtalet (jfr t.ex. artikel 25 i den internationella köplagen, CISG).

Tidsaspekten är relevant. I NJA 2019 s. 445 ”Entré Malmö” tog HD fasta på tidsaspekten:

En viktig omständighet är om bristen är eller kan förväntas bli långvarig.

I NJA 1991 s. 682 (som rörde ett certeparti, dvs. avtal om hyra av fartyg) uttalade HD att det vid väsentlighetsbedömningen är relevant att avtalsförhållandet pågått under lång tid utan några allvarliga olägenheter för befraktaren och att avtalsbrottet "i själva verket inte hade sådan tyngd att de kunde anses gälla väsentligt fel vid fullgörandet av" avtalsförpliktelserna.

Att det är fråga om avtalsbrott mot en underförstådd avtalsförpliktelse, som alltså inte framgår uttryckligen av avtalet, kan vara ett tecken på att det inte är fråga om ett väsentligt avtalsbrott. Vanligtvis omfattas viktiga avtalsåtaganden av uttryckliga avtalsbestämmelser. Men ibland är avtalsåtagandet så grundläggande och självklart att it goes without saying, och i så fall kan det vara fråga om ett väsentligt avtalsbrott.

Som utgångspunkt medför inte många bagatellartade avtalsbrott att den avtalsbrytande partens avtalsbrott berövar motparten vad parten huvudsakligen hade rätt att förvänta sig. Men om de många små avtalsbrotten medför att förtroendet skadas eller medför höga kostnader för den drabbade parten i form av kontroller så kan man kan tänka sig att de många bagatellartade avtalsbrotten medför att väsentlighetskravet för hävning är uppfyllt enligt uttrycket droppen som fick bägaren att rinna över. Se nedan om relevansen av förtroende och oro för framtida avtalsbrott.

I kommentaren till PECL finns illustrationer av väsentlighetsbedömningen som återspeglar svensk rätt (O. Lando & H. Beale, Principles of European Contract Law, 2000, s. 365).

EXEMPEL: En byggnadsentreprenör åtar sig att bygga fem garage och att asfaltsbelägga vägen till garagen samt att vara färdig den 1 oktober då beställaren ska ta sin lagerlokal i bruk. Den 1 oktober är garagen färdiga men vägen dit är inte belagd med asfalt, vilket omöjliggör för beställaren att använda garagen. Detta talar för att avtalsbrottet är väsentligt och beställaren kan häva avtalet avseende asfaltsbeläggningen.

EXEMPEL: Förhållandena är som i föregående exempel med det undantaget att vägen är sådan att beställaren i och för sig kan köra sina lastbilar på den även om den inte är asfalterad. Byggnadsentreprenören asfalterar vägen strax efter den 1 oktober. Detta talar för att avtalsbrottet inte är väsentligt.

B. Bengtsson, Avtal om naturvård, SvJT 2014 s. 256, på s. 261, anser att staten har rätt att häva ett naturvårdsavtal om markägaren gör förbjudna ingrepp i naturmiljön även om det inte innebär någon ekonomisk förlust för det allmänna. Bengtsson anser att intresset av miljöskydd i sådana fall väger tyngre än ekonomiska intressen.

För konsumenter gäller sannolikt en lägre hävningströskel än för andra avtalsparter, se J. Bärlund, Om icke-ringa och väsentliga fel som hävningsgrund i nordisk kontraktsrätt, Festskrift till M.B. Andersen, 2018, s. 385.

(b) Insikt om väsentlighetens betydelse

Den avtalsbrytande partens insikt om avtalsbrottets väsentlighet för motparten är relevant vid väsentlighetsbedömningen men det är inte ett nödvändigt rekvisit för hävning. Jan Hellner m.fl. uttalar att det knappast finns stöd för att uppställa en konsekvent princip [regel] om synbarhet som förutsättning för hävning vid avtalsbrott (Speciell avtalsrätt, 2 häftet, 2024, kap. 28.2.1.(c)). Se även J. Heidbrink, Logistikavtalet, 2005, s. 213 ff.

I köplagarna och konsumenttjänstlagen finns ett nödvändigt rekvisit att den avtalsbrytande parten ska ha insett väsentligheten, t.ex. 25 § köplagen och 21 § andra stycket konsumenttjänstlagen. I 26 § köplagen om tillverkningsköp saknas motsvarande insiktskrav. Inte heller i 4 kap. 12–13 §§ jordabalken finns något insiktsrekvisit, det är tillräckligt att felet respektive dröjsmålet är av väsentlig betydelse. I CISG (internationella köplagen) Art. 49 och Art. 25 finns inget individuellt, subjektivt insiktskrav. Istället ingår i väsentlighetsbedömningen om en normal säljare vid tiden för avtalets ingående skulle ha förutsett att en försening skulle ha varit väsentlig för köparen.

Enligt 29 § konsumenttjänstlagen gäller ett insiktskrav endast om konsumenten vill göra gällande hävning med retroaktiv effekt. Det gäller alltså inget insiktskrav för hävning med avseende på framtida prestationer.

I jordabalkens bestämmelser om fastighetsägarens/hyresvärdens rätt till hävning (förverkande) finns inget insiktsrekvisit för hävning, 8 kap. 23 § och 12 kap. 42 § jordabalken. Samma sak gäller enligt 7 kap. 18–19 §§ bostadsrättslagen. Inte heller 14 kap. 29 § sjölagens bestämmelse om resebefraktarens rätt att häva på grund av resebortfraktarens dröjsmål innehåller något insiktsrekvisit.

I 26 § 1 stycket 1 p. lagen om handelsagentur finns ett synbarhetskrav.

Väsentligheten ska bedömas objektivt, vilket i praktiken innebär att det indirekt kan vara relevant vad den avtalsbrytande parten typiskt sett borde ha förstått om hur avtalsbrottet skulle drabba motparten. En sådan borde-förståelse kan t.ex. föreligga på grund av vad som följer av avtalsvillkoren eller på grund av vad parterna gett uttryck för under avtalsförhandlingarna eller efter avtalets ingående. I UNIDROIT Principles kommentaren till Art. 7.3.1, s. 255, uttrycks det såhär: The aggrieved party cannot terminate the contract if the non-performing party can show that it did not foresee, and could not reasonably have foreseen, that the non-performance was fundamental for the other party.

Utgångspunkten är att det är den avtalsbrytande partens insikt om väsentligheten vid tidpunkten för avtalets ingående som är avgörande. Men vad den part som drabbats av avtalsbrottet ger uttryck för efter avtalstidpunkten kan vara relevant. Om den drabbade parten under avtalstiden indikerat att den inte ser allvarligt på avtalsbrottet, så är det svårare att nå upp till väsentlighetströskeln. Att den drabbade parten under avtalstiden, tvärtom, indikerar att den anser att avtalsbrottet är väsentligt innebär emellertid inte att avtalsbrottet ”automatiskt” är väsentligt. En sådan indikation kan ändå vara av viss betydelse för att bedöma avtalsbrottets väsentlighet, särskilt i långvariga avtalsförhållanden.

I kommentaren till PECL finns illustrationer av väsentlighetsbedömningen som återspeglar svensk rätt (O. Lando & H. Beale, Principles of European Contract Law, 2000, s. 365):

EXEMPEL: A åtar sig att installera ett kylsystem i Bs vinkällare som ska säkerställa att Bs fina viner inte påverkas negativt av temperaturförändringar. På grund av en felaktighet fungerar inte kontrollsystemet, vilket får till följd att Bs fina viner blir förstörda. Att A var medveten om konsekvenserna av det felaktiga kylsystemet talar för att avtalsbrottet är väsentligt.

EXEMPEL: A har åtagit sig att installera centralvärme i Bs lokal med ett kontrollsystem som ger en konstant temperatur om 20 grader. A känner inte till att det i ett av rummen i lokalen förvaras ovanliga växter som är extremt känsliga för temperaturväxlingar och som det tagit många år att odla fram. På grund av ett fel i ett av uppvärmningsrören faller temperaturen med två grader och alla växterna dör. En omständighet som talar för att avtalsbrottet inte är väsentligt är att A inte rimligen kunnat inse att en mindre temperaturskillnad i en lokal skulle få så allvarliga konsekvenser.

(c) Dolöst eller culpöst avtalsbrott

Om avtalsbrottet är uppsåtligt eller vårdslöst är relevant, trots att detta inte är relevant i köplagarnas hävningsbestämmelser.

I NJA 2020 s. 115 ”De försvunna korna”, i anslutning till frågan om en försäkringstagares avtalsbrott var väsentligt, uttalade HD (p. 14):

Det kan också handla om att försäkringstagaren uppsåtligen eller av grov vårdslöshet framkallar försäkringsfallet eller lämnar vilseledande uppgifter vid skaderegleringen.

I kommentaren till PECL finns illustrationer av väsentlighetsbedömningen som återspeglar svensk rätt (O. Lando & H. Beale, Principles of European Contract Law, 2000, s. 365):

EXEMPEL: A är distributör av Bs produkter och har ensamrätt. A har åtagit sig att inte sälja produkter som konkurrerar med Bs produkter men sluter trots detta ett avtal med C om att sälja konkurrerande produkter. Även om As ansträngningar att sälja Cs produkter misslyckas och inte påverkar försäljningen av Bs produkter, har As avtalsbrott undergrävt Bs förtroende för A, vilket talar för att avtalsbrottet är väsentligt. Dessutom har A begått avtalsbrottet dolöst.

EXEMPEL: Principalens agent, som har rätt att få sina kostnader ersatta av principalen, skickar en falsk kostnadsräkning till principalen. Avtalsbrottet undergräver principalens förtroende för agenten och agenten har handlat vårdslöst eller eventuellt uppsåtligt, vilket talar för att avtalsbrottet är väsentligt, även om det belopp som agenten krävt ersättning för är obetydligt.

(d) Rubbat förtroende

Rubbat förtroende är relevant i väsentlighetsbedömningen, trots att detta inte är relevant i köplagarnas hävningsbestämmelser. Särskilt i långvariga avtalsförhållanden är det rimligt att en part får häva om den inte längre kan lita på motpartens framtida prestationer. Rubbat förtroende har nära samband med om avtalsbrottet är uppsåtligt eller vårdslöst på så sätt att ju mer moraliskt klandervärd den avtalsbrytande parten är, desto mindre skäl att känna förtroende under återstående avtalstid.

Av NJA 1962 s. 359, som rörde ett samarbetsavtal, framgår att ett avtalsbrott som rubbar det personliga förtroendet är relevant för väsentlighetsbedömningen även när avtalsparterna är juridiska personer. Se även NJA 2020 s. 115 ”De försvunna korna” (p.14) där HD uttalade (obiter dictum):

Ett väsentligt åsidosättande kan exempelvis vara att försäkringstagaren agerar på ett sätt som i betydande grad ökar risken.

EXEMPEL: Ett typexempel på förtroendeskadligt avtalsbrott är att en part som är berättigad till ersättning för utgifter överlämnar falska verifikat. Även om beloppet är litet, är avtalsbrottet till sin karaktär så förtroendeskadligt att det kan utgöra ett väsentligt avtalsbrott.

Frågan om rubbat förtroende har nära samband med om avtalsbrottet är vårdslöst eller uppsåtligt, se 12.3.1(c).

EXEMPEL: Parterna har två olika avtal. I avtal 1 har en part begått ett allvarligt avtalsbrott och motparten har därför hävt det avtalet. I avtal 2 har parten begått ett bagatellartat avtalsbrott. Är det allvarliga avtalsbrottet i avtal 1 relevant för väsentlighetsbedömningen i avtal 2 på så sätt att det är förtroendeskadligt? Detta är oklart men kan sannolikt vara av viss relevans, i vart fall när de båda avtalen har ett naturligt samband.

I kreditavtal förekommer s.k. cross-default-klausuler, som innebär att kredittagarens betalningsdröjsmål i kreditavtal A, är grund för att säga upp kreditavtal B. Liknande klausuler förekommer också i ramavtal.

(e) Den egentliga anledningen till hävningen

Det kan vara lockande att häva ett avtal som visar sig vara en dålig affär. Då är det inte avtalsbrottet som är den egentliga orsaken till hävningen; motpartens avtalsbrott är istället en förevändning för att komma ifrån avtalsbundenheten.

I NJA 1991 s. 682 (som rörde ett certeparti, dvs. avtal om hyra av fartyg) uttalade HD att det vid väsentlighetsbedömningen är relevant att andra skäl än avtalsbrottet låg bakom hävningen.

I engelsk rättspraxis finns fall då en dags dröjsmål med betalningen gett motparten rätt att häva. Hävningen medförde att den hävande parten gjorde en stor vinst genom att komma ifrån ett oförmånligt avtal (The Laconia [1977] 1 Lloyd’s Rep. 315). Detta har gett upphov till speciella klausuler (s.k. anti-technicality clauses), enligt vilka den försumliga betalaren medges viss möjlighet till rättelse. I senare engelsk rättspraxis har domstolarna varit mer restriktiva med att medge hävning.

(f) Betydelsen av alternativa påföljder

HD uttalade i NJA 2019 s. 445 ”Entré Malmö”:

Det ska beaktas också om bristen kan avhjälpas; hyresvärden ska normalt beredas tillfälle att avhjälpa en uppkommen brist. En brist som inte från början utgör grund för en förtida uppsägning kan emellertid sedermera bli av väsentlig betydelse, om bristen inte avhjälps inom rimlig tid.

I NJA 1991 s. 682 (som rörde ett certeparti, dvs. avtal om hyra av fartyg) uttalade HD att det vid väsentlighetsbedömningen är relevant att den part som drabbats av avtalsbrottet kan tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder än en hävning.

Sannolikt påverkas väsentlighetsbedömningen av om avtalet ger den part som drabbats av avtalsbrottet rätt till ett högt eller lågt vite. Se D. Dryselius, Avtalsviten, 2019, s. 237 f.

Se P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, kap. 9.7, om samspelet mellan rättelse och hävning i entreprenadrätten. M. Mellqvist (Entreprenadrätten och kontraktsrättens finrum, SvJT 2013 s. 233, på s. 262) är kritisk till Samuelssons analys. Se även NJA 1999 s. 71.

(g) Den avtalsbrytande partens perspektiv

Det är i viss (liten) mån relevant om den avtalsbrytande parten drabbas oproportionerligt hårt av en hävning, även om HD har uttalat att väsentlighetsbedömningen främst ska ske från den drabbade partens synvinkel (alltså inte den avtalsbrytande partens).

I NJA 2020 s. 115 ”De försvunna korna” (p.14) uttalade HD:

Vid bedömningen av om ett sådant kontraktsbrott är så allvarligt att det ska medföra uppsägningsrätt bör man, liksom annars i kommersiella förhållanden, se kontraktsbrottets betydelse främst från den uppsägande partens sida. (Se prop. 2003/04:150 s. 460 f.).

I NJA 2019 s. 445 ”Entré Malmö” uttalade HD att väsentlighetsbedömningen ”i princip ska ske från den drabbades synpunkt”.

I kommentaren till UNIDROIT Principles Art. 7.3.2(e), s. uttalas om hävningsrätt: … regard is to be had to the extent to which that party suffers disproportionate loss if the non-performance is treated as fundamental. […] Whether a performance tendered or rendered can be of any benefit to the non-performing party if it is refused or has to be returned to that party is also of relevance.

Övrigt

Rörande väsentlighetsbedömningen för hävning av kreditavtal, se G. Lennander, Kredit och säkerhet, 2020, s. 41 ff., samt S. Bergström, Om hävning av penninglån vid låntagarens dröjsmål, Festskrift till Rodhe, 1976, s. 20–30.

Beträffande väsentlighetsbedömningen i flerpartsavtal, se N. Arvidsson, Avtals efterverkan vid utträden ur varaktiga flerpartsavtal, JT 2016-17 s. 19, på s. 35 f.

Är omständigheter som anförs eller inträffat efter att hävning skett relevanta för att avgöra om ett avtalsbrott är väsentligt? Se www.avtalslagen2020.se 12.3.4 om hävningsförklaringens rättsverkningar.

Avtalsvillkor om vilka avtalsbrott som ger rätt att häva kan ibland vara oskäliga, t.ex. rätt att häva vid bagatellartade avtalsbrott. Se om jämkning av oskäliga avtalsvillkor, www.avtalslagen2020.se 6.4.1.

Angående hävning vid motpartens konkurs och vilken lag som är mest lämpad att analogisera ifrån, se Hellner m.fl., 2 häftet, 2024, kap. 18.4.3 (särskilt kap. 18.4.3.3).

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 3 februari 2023

Lagrum: 43 § köplagen, CISG Art. 51, 29 och 46 §§ konsumenttjänstlagen, 13 kap. 11 § tredje stycket sjölagen

Rättsfall:

Litteratur: CISG AC Opinion No 9: Consequences of Avoidance of the Contract, på www.cisgac.com,

Internationella instrument: PECL 9:302, DCFR III.-3:506(2)

Det är osäkert om en drabbad part kan välja att häva avtalet endast delvis. Det finns inget stöd i rättspraxis för att det skulle föreligga rätt till partiell hävning utan stöd i lagtext.

EXEMPEL: X ska ombesörja transporter, lagerhålla varor samt städa ett kontor enligt tre olika avtal. X begår avtalsbrott genom att slarva med städningen. Det råder då inget tvivel om att väsentlighetsbedömningen ska avgöras med avseende städavtalet sett isolerat. Om X åtaganden istället framgår av ett samlat kontraktsdokument är det osäkert om väsentlighetsbedömningen ska avgöras i relation till hela avtalsåtagandet, dvs. med beaktande även av transport- och lagerhållningsåtagandena.

Exemplet ovan utvisar att det saknas ändamålsskäl (ratio legis) för varför det skulle vara otillåtet med partiell hävning. Detta talar för att man genom analogier till 43 § köplagen, 29 och 46 §§ konsumenttjänstlagen, 13 kap. 11 § tredje stycket sjölagen samt CISG Art 5 kan att häva ett avtal partiellt när avtalsprestationerna ska presteras i delar och det är möjligt att bedöma värdet av motprestationens delar.

Ett (svagt) argument för varför det inte vore lämpligt att acceptera partiell hävning utan stöd i lagtext är att den avtalsbrytande parten kanske endast har intresse av att avtalet står fast under förutsättning att hela avtalet gäller. I sådana fall skyddas den avtalsbrytande partens intresse bäst genom att avtalet inte är delbart – även om det vid en ytlig analys skulle framstå som delbart.

EXEMPEL: Ett bevakningsbolag har i ett avtal åtagit sig att bevaka nio lagerlokaler som är utspridda i landet. Det uppstår ett allvarligt problem (avtalsbrott) i Gävlelokalen. Om detta avtalsbrott är väsentligt med avseende på den isolerade Gävlelokalen, kan uppdragsgivaren häva partiellt med avseende på Gävle-lokalen.

Partiell hävning är möjlig enligt PECL 9:302 och DCFR III.-3:506(2). Det står inget om partiell hävning i UNIDROIT Principles.

Avtal om partiell hävning

I NJA 2015 s. 438 ”Systembolaget”, som rörde klander av en skiljedom, framgår att det i parternas avtal fanns en klausul som medgav partiell hävning. Skiljenämnden (Johnny Herre, Axel Calissendorff och Magnus Andrén) ansåg att Systembolaget hade rätt till partiell hävning.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 28 april 2025

Lagar: 44 andra stycket, 56 andra stycket, 61 och 62 §§ köplagen, CISG Art. 72

Rättsfall: NJA 1963 s. 136

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 279.; S.O. Johansson, Stoppningsrätt, 2001, s. 85; J. Hellner m.fl., 2 häftet, 2024, kap. 18.3.2, kap. 19.3, kap. 28.4 och kap. 31.7.2.

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.3.3, PECL 9:304, DCFR III.-3:504, Restatement of Nordic Contract Law § 8-11(4)

Normalt förutsätter hävning ett fullbordat avtalsbrott. En part som häver innan avtalsbrottet är fullbordat tar risken att motparten lyckas prestera avtalsenligt. I så fall är partens hävning obefogad och utgör ett avtalsbrott (se www.avtalslagen2020.se 12.3.6 om obefogad hävning). I vissa fall kan en part ha rätt att häva när parten befarar att motparten kommer att begå ett väsentligt avtalsbrott (anteciperat avtalsbrott) och alltså inte anses ha begått avtalsbrott genom obefogad hävning om det senare visar sig att farhågan inte besannades och att motparten lyckades prestera. Anledningen till denna rätt att häva vid befarat avtalsbrott är att en part ska medges handlingsalternativ när det står klart att motparten kommer att begå ett avtalsbrott.

Rätten att häva vid befarat avtalsbrott utgör troligen en oskriven allmän avtalsrättslig regel. J. Hellner m.fl. påpekar (2 häftet, 2024, kap. 18.3.2 (s. 91) och kap. 19.3.1) att rättsläget utanför lagreglerat område är ovisst, men uttalar (kap. 28.4): ”Som huvudregel torde gälla att, om det står klart att det kommer att inträffa ett väsentligt kontraktsbrott, det finns rätt att häva i förtid. … Detta innebär att, om det är klart att väsentligt kontraktsbrott kommer att ske och väsentligheten är synbar för den part vars kontraktsbrott befaras, avtalet kan hävas i förtid”.

I lagar finns olika grader av sannolikhet:

56 § andra stycket köplagen: "om det inte saknas anledning anta"

44 § andra stycket köplagen: "ger anledning anta"

61 § köplagen: "finns starka skäl att anta",

62 § köplagen: "det står klart"

Se om de olika sannolikhetsnivåerna, S.O. Johansson, Stoppningsrätt, 2001, kap. 8.4. I PECL 9:304, UNIDROIT Principles Art. 7.3.3, DCFR III.-3:504 och CISG Art. 72 används kravet "it is clear" vilket på svenska närmast kan översättas med "det står klart".

Utanför lagreglerat område är det ovisst vilken grad av sannolikhet som krävs, men mycket talar för att tröskeln är hög, det ska alltså stå klart att motparten kommer att göra sig skyldig till ett väsentligt avtalsbrott.

Att en part förklarar att den inte kommer att fullgöra sin prestation i enlighet med avtalet eller uppställer ett otillåtet villkor för sin prestation innebär att det står klart att motparten kommer att göra sig skyldig till avtalsbrott (men inte nödvändigtvis ett väsentligt avtalsbrott). Motparten har ingen skyldighet att försöka förmå parten att ta tillbaka sin uttryckta avsikt. Se J. Hellner m.fl., 2 häftet, 2024, kap. 19.3.2.

Vid bedömningen av om en part ska medges rätt att häva innan avtalsbrott är fullbordat, bör man fråga sig om det är rimligt att hålla fast parten vid avtalet när det finns en överhängande risk att motparten inte kommer att fullfölja sitt åtagande.

I NJA 1963 s. 136 hade en köpare åtagit sig att betala mot dokument men förklarade att han inte hade för avsikt att betala innan han fått möjlighet att undersöka varan (vilket köparen inte hade rätt till enligt avtalet). HD ansåg att säljaren hade rätt att häva avtalet trots att betalningsdröjsmål ännu inte var för handen. Det var tillräckligt att köparen förklarade att han hade för avsikt att begå ett väsentligt avtalsbrott.

Mads Bryde Andersen uppställer stränga krav för rätt att häva på grund av befarat avtalsbrott. Han skriver att det krävs en till visshet gränsande sannolikhet. Som exempel ger han att den avtalspart som vid 19 tidigare tillfällen brutit mot avtalet inte nödvändigtvis behöver bryta mot avtalet en 20e gång. Andersen ytterligare ett exempel: Det är möjligt att avtalspart som ger en person som saknar tillräcklig förmåga i uppdrag att utföra avtalsprestationer ändå lyckas prestera avtalsenligt. Se M.B. Andersen, Lærebog i Obligationsret,, 2020, kap. 5.3c. Observera dock att Danmark har kvar den gamla köplagen som uppställer strängare krav för rätt att häva på grund av befarat avtalsbrott än vad 1990 års köplag gör. J. Hellner m.fl., anser att de mindre hårda kraven i 1990 års köplagen inte är en källa för analogier, (2 häftet, 2024, s. 111) men att 1990 års köplag ibland fungerar som källa för analogier (s. 112).

Hävningsrätten bortfaller om motparten ställer säkerhet för sin prestation.

Beträffande frågan om konkurs och befarat avtalsbrott, se J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt, 2 häftet, 2024, kap. 18.3.2 (s. 91) och kap. 19.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 28 april 2025

Lagar: 47 § kommissionslagen, 29 och 39 §§ köplagen, CISG Arts. 39 och 49, 3 kap. 6 § konsumentköplagen

Rättsfall: NJA 1953 s. 602; NJA 1992 s. 728; NJA 2006 s.120, NJA 2017 s. 203 ”Kravmjölken”, NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring”

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 277 f.; R. Hagelberg, Återkallelse av hävningsförklaring, JT 2006/07 s. 409; V. Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2011, kap 18.8; J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt 2 häftet, 2024, kap. 28.5.1, kap. 28.5.2 och kap. 31.7.4; J. Herre, Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, på s. 720; J. Herre, Något om reklamationsplikt vid köp av varor och tjänster, i festskrift till Lennander, 2010, s. 119 f.; C. Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996, kap. 7; J. Kleineman, Reklamationsplikt vid rådgivaransvar, i Festskrift till Håstad, 2010, s. 333; J. Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2020-21, s. 437; J. Munukka, Rättsmissbruk, En rättsfigur under framväxt, Stockholm Centre for Commercial Law. Årsbok 1, 2008, s. 135 på s. 150 f; C. Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 142 ff.

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.3.2; PECL 9:303; DCFR III.-3:507-508, Restatement of Nordic Contract Law §§ 8-5 och 8-11(5)

12.3.4(1) Förlust av hävningspåföljden

På www.avtalslagen2020.se 11.3 beskrivs vad som gäller om eftergift av påföljd och på www.avtalslagen2020.se 11.4 beskrivs vad som gäller allmänt om reklamation vid avtalsbrott (neutral reklamation utan angivande av vilken påföljd som görs gällande). Denna bestämmelse handlar specifikt om vad som gäller när en part önskar häva avtalet på grund av motpartens avtalsbrott. Denna bestämmelse gäller alltså i tillägg till vad som följer av 11.3 och. 11.4.

I avsaknad av lagstöd gäller enligt oskriven avtalsrätt ett krav på hävningsförklaring (hävningsreklamation). Rätt till hävning förutsätter alltså att den drabbade parten meddelar den avtalsbrytande parten att parten vill häva, dvs. framställer en hävningsförklaring. Detta följer av prejudikat (se nedan) samt av analogier till 39 § köplagen, CISG Art. 49. I juridisk litteratur råder enighet om att rätten till påföljden hävning kan gå förlorad om hävningsmeddelande görs för sent. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 257 f.; J. Herre, Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, på s. 720; V. Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2013, kap. 18.8; PECL 9:303; UNIDROIT Principles Art. 7.3.2; DCFR III.-3:507-508; Restatement of Nordic Contract Law § 8-5.

Det kan framgå av uttrycklig lag att hävningsförklaring inte är nödvändig, t.ex. enligt 47 § kommissionslagen vid motpartens konkurs.

Hävningsförklaringens innehåll

I NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring” klargjorde HD att hävningsförklaringen ska vara så tydlig att motparten förstår att den som häver vill att parternas prestationer ska återgå. HD uttalade att ordet ”hävning” inte behöver finnas med i hävningsmeddelandet.

HD var i NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring” påfallande vänlig i sin tolkning av hävningsmeddelandet. En kommun hade fattat beslut att häva ett fastighetsköp på grund av att köparen var i betalningsdröjsmål. Kommunen sände ett protokollsutdrag med ungefär följande lydelse (den framgår på olika ställen i tingsrättens dom):

Rubrik:

Upphävning av försäljning av fastigheten Fågelsången, Bjällsta 2:1127.

Ärendebeskrivning:

Det finns grund för att verkställa en hävning av försäljning av den aktuella fastigheten till följd av betalningsdröjsmål på ca 3 månader.

Beslut

Teknik- och fastighetsutskott beslutar att samhällsbyggnadsförvaltningen får i uppdrag att verkställa försäljningen av fastigheten Bällsta 2:1127 är upphävd.

HD ansåg att det av denna text var möjligt att utläsa att kommunen beslutat att häva avtalet. HD tog hänsyn till att motparten var medveten om sitt väsentliga avtalsbrott. HD:s dom kan i detta avseende sammanfattas i följande rättsregel: En hävningsförklaring ska tydligt ange att den hävande parter har bestämt sig för att häva. Hävningsförklaringen kan vara otydligt formulerad om den avtalsbrytande parten är medveten om sitt avtalsbrott och att det är väsentligt.

Ibland är hävningsförklaringen underförstådd eller följer av parternas sätt att agera (konkludent aktivt eller passivt handlande). I NJA 1992 s. 728 krävde HD inte en uttrycklig hävningsförklaring eftersom det stod klart att avtalet inte skulle komma att fullgöras. Se J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, § 64, kap. 14.2.1; J. Ramberg & J. Herre, CISG-kommentaren, avsnitt 5.3.1.

J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt 2 häftet, 2024, kap. 28.5.2, anser att hävningsverkningar kan inträda utan särskild förklaring när fullgörande är helt uteslutet och ger följande exempel. ”Om den som sålt hästen Domino och har den i sin besittning meddelar köparen, att Domino tyvärr dött, lär köparen inte vara tvingad att avge en särskild hävningsförklaring för att kunna göra rättsföljder av hävning gällande. Motsvarande torde gälla vid andra avtalstyper. … Om säljaren är skadeståndsskyldig får köparen efter sådan automatisk hävning göra täckningsköp och lägga det till grund för skadeståndsberäkning.

Jan Ramberg och Johnny Herre uttalar om hävningsförklaringens innehåll vid köp (Köplagen, 2019, § 64, kap. 14.2.1, med hänvisning till NJA 1954 s. 602): ”Det räcker alltså inte med svävande besked att hävning “kan komma i fråga” eller “övervägs” eller den andra parten hotas med hävning, om han inte vidtar vissa begärda åtgärder. Inte heller är det tillräckligt att meddelandet enbart innefattar ett påstående att ett hävningsgrundande avtalsbrott föreligger; det måste dessutom framgå att hävning verkligen sker.”

Hävningsmeddelandet behöver inte innehålla en beskrivning av vilket eller vilka avtalsbrott som hävningen grundar sig på. Det är tillräckligt att det framgår att parten påkallar hävning på grund av avtalsbrott. Detta framgår av HD:s avgörande NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring” p. 16. Men enligt den allmänna reklamationsskyldigheten (se www.avtalslagen2020.se 11.4) gäller att den part som drabbats av avtalsbrott måste reklamera avtalsbrottet genom en s.k. neutral reklamation och däri ligger ett krav på beskrivning av varför den drabbade parten är missnöjd. Därför gäller i praktiken samma krav på specificering av avtalsbrottet för hävningsförklaringen som för en neutral reklamation. Men om avtalsbrottet specificerats i en neutral reklamation behöver det inte upprepas i en efterföljande hävningsförklaring (se J. Munukka, ; J. Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2020-21, s. 437). Den hävande parten behöver inte heller specificera avtalsbrottet om den avtalsbrytande parten är införstådd med orsaken till hävningen.

När ett meddelande inte är tillräckligt tydligt för att utgöra en hävning, kan det ändå tänkas uppfylla kraven på en reklamation (neutral reklamation), se www.avtalslagen2020.se 11.4. Rättsföljden av att meddelandet inte utgör en hävningsförklaring, kan vara att tidsfristen för att göra gällande hävning löpt ut och att alltså rätten att häva går förlorad men rätt till andra påföljder kvarstår. Se nedan om rättsföljden av för sen hävning.

När ska hävningsmeddelandet ges (hävningsfristen)?

Den drabbade parten får inte vänta onödigt länge med att framställa hävningsförklaringen. Anledningen är att den drabbade parten genom att dra ut på tiden får möjlighet att spekulera i prisförändringar utan egen risk. Ytterligare en anledning är att den avtalsbrytande parten effektivare kan vidta skadeförebyggande åtgärder genom att få ett snabbt besked om att avtalet hävs.

EXEMPEL: Fraktpriser varierar kraftigt. I ett avtal om transporttjänst under en bestämd tidsperiod har transportören gjort sig skyldig till väsentligt avtalsbrott. Beställaren kan då avvakta med att häva och på så sätt spekulera i prisförändringar utan att ta egen risk: Om fraktpriserna sjunker kan beställaren välja att häva och om det visar sig att fraktpriserna stiger välja att inte häva. Kravet på att beställaren framför sitt hävningsanspråk i nära anslutning till att beställaren får kännedom om transportörens avtalsbrott, tillgodoser syftet att transportören ska slippa sådan spekulation – där transportören är en given förlorare.

Hävningsfristens starttidpunkt är beroende av vilken typ av avtalsbrott det är fråga om. När det handlar om en felaktig prestation löper fristen för att göra hävningen gällande från den tidpunkt då den part som drabbats av avtalsbrottet konstaterat att det föreligger en felaktig prestation (NJA 2017 s. 1195 ”Skogssällskapet”). När det rör sig om ett fortgående (perdurerande) avtalsbrott – t.ex. dröjsmål med att leverera en tjänst – påbörjas tidsfristen först när prestation har skett. Se 29 § köplagen, CISG Art. 49.2(a), PECL 9:303(3) och Restatement of Nordic Contract Law § 8-5(2) samt NJA 2018 s. 127 ”Flyget till Antalya”. Se www.avtalslagen2020.se 11.3 om eftergift genom passivitet

Per Samuelsson uttalar (Entreprenadavtal, 2011, s. 307) i anslutning till entreprenadavtal och AB04: ”Vill en part komma i åtnjutande av hävningens rättsverkningar, exempelvis skadestånd, åligger det däremot denna att ge det till känna för motparten. Det får ofta godtas att part väntar med att förklara sin ståndpunkt i detta avseende tills de ekonomiska följderna av den bristande fullgörelsen går att överblicka.” Till detta ska klargöras att förlusten av hävningsrätten inte automatiskt innebär att parten förlorar rätt till skadestånd (om inte annat följer av avtalet).

Det är osäkert om den köprättsliga regeln att säljaren inte kan häva på grund av betalningsdröjsmål efter det att säljaren betalat (59 § köplagen och en snarlik regel i CISG Art. 64(2)(a)) gäller också utan lagstöd. J. Hellner m.fl., 2 häftet, 2024, kap.31.2.2(b), uttalar: ”Det är högst tvivelaktigt om köplagens regel kan tillämpas analogt på andra avtal än köp, t.ex. vid hyra. Däremot förefaller det rimligt att tillämpa den äldre köprättsliga regeln analogt, dvs. kräva att penningborgenären häver avtalet inom skälig tid efter det att han eller hon fått för sen betalning.”

Det är svårt att säga något generellt om hävningsfristens längd. Som framgått ovan varierar den, främst beroende på hur stor risken är att den drabbade parten kan spekulera i prisförändringar utan egen risk. En annan relevant faktor för att bedöma hävningsfristens längd är om den avtalsbrytande parten haft anledning att inrätta sig efter att hävning inte kommer att ske.

I 54 § fjärde stycket köplagen finns en särskild bestämmelse om att säljarens hävningsrätt bortfaller efter det att varan levererats till köparen (om säljaren inte gjort ett återtagandeförbehåll/äganderättsförbehåll/hävningsförbehåll). Se A.H. Persson, Förbehållsklausuler, 1999.

Rättsföljden av för sent hävningsmeddelande

Konsekvensen av att en part väntar för länge med hävningsförklaringen är att parten förlorar möjligheten att häva (men behåller rätten att göra gällande andra påföljder, i analogi med 29 § köplagen och CISG Art. 29). Detta är antagligen en oskriven allmän avtalsrättslig regel, se PECL 9:303, UNIDROIT Principles Art. 7.3.2 och DCFR III.-3:507-508. Se C Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996, kap. 7; J Munukka, Rättsmissbruk, En rättsfigur under framväxt, Stockholm Centre for Commercial Law. Årsbok 1, 2008, s. 135 på s. 150 f.

Risken för att hävningsmeddelandet inte når fram till mottagaren

Hävningsmeddelandet går på mottagarens risk. Se NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring”, 8 kap. 6 § konsumentköplagen och www.avtalslagen2020.se 1.5; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 278; Restatement of Nordic Contract Law § 8-5(3). PECL 1:303. Annorlunda UNIDROIT Principles 1.10(2. En part som sänt ett hävningsmeddelande på ändamålsenligt sätt riskerar alltså inte att förlora rätten att häva, även om hävningsmeddelandet inte kommer fram till mottagaren.

I NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring” klargjorde HD att det inte är ändamålsenligt att skicka meddelandet till fel adress (även om den felaktiga adressen framgått på en webbsida som inte tillhörde mottagaren). HD antydde att det är OK att sända hävningsmeddelandet till en felaktig adress om den felaktiga adressen framgått på Bolagsverkets webbsida eller om mottagaren själv angett den felaktiga adressen.

Återtagande av hävningsförklaring

Av NJA 2006 s. 120 framkommer att hävningsförklaringen är en ensidig rättshandling som inte kan återtas utan motpartens medgivande. Senaste tidpunkt för återtagande är när den avtalsbrytande parten tagit del av hävningsförklaringen. Se R. Hagelberg, Återkallelse av hävningsförklaring, JT 2006/07 s. 409; P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, s. 307; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, § 64, kap. 14.2.1.

Hävningsförklaringen innebär att den hävningsförklarande parten avsäger sig rätten att kräva fullgörelse eller prisavdrag (men bibehåller rätten att kräva skadestånd i kombination med hävningen).

12.3.4(2) Varsel om hävning

Varsel om hävning kan uttryckas på olika sätt. Antingen kan den som varslar säga: Om du inte presterar avtalsenligt inom fyra veckor, så förbehåller jag mig rätten att häva. Eller: Om du inte presterar avtalsenligt inom fyra veckor så är avtalet automatiskt hävt. För att hävning ska ske automatiskt enligt denna bestämmelse, krävs att det framgår av varselmeddelandet att den part som drabbats av avtalsbrottet avser att avtalet ska vara automatiskt hävt. Varslet ska tolkas i enlighet med bestämmelser om fastställande av avtals innehåll (se www.avtalslagen2020.se kap. 5, särskilt 5.3.

12.3.4(3) Kompletterande hävningsgrunder

Det förekommer att en part som hävt efter hävningen upptäcker att motparten gjort sig skyldig till fler avtalsbrott än de som angetts i hävningsmeddelandet. Kan den hävande parten åberopa sådana tillkommande ”nya” avtalsbrott till stöd för att avtalsbrotten sammantagna når upp till väsentlighetskravet för hävning? Frågan om kompletterande hävningsgrunder är svår – rättsläget är osäkert. Saken är inte reglerad i lagtext.

Som anmärkts ovan, gäller enligt den allmänna reklamationsskyldigheten (se www.avtalslagen2020.se 11.4) att den part som drabbats av avtalsbrott måste reklamera avtalsbrottet och däri ligger ett krav på beskrivning av varför den drabbade parten är missnöjd. Här behandlas en situation där hävningsreklamation skett beträffande ett avtalsbrott och om det är möjligt att för väsentlighetsbedömningen komplettera med ytterligareavtalsbrott.

I NJA 2020 s. 115 ”De försvunna korna” uttalade HD (obiter dictum) att bevisbedömningen

ska ta sikte på de förhållanden som rent faktiskt har förelegat, vilket betyder att även utredning som inte låg till grund för uppsägningen kan föras in vid en efterföljande prövning av [avtalsbrottet].

Detta fall rörde frågan om en försäkringstagar över huvud taget gjort sig skyldig till avtalsbrott. HD ansåg att den frågan skulle bedömas med hänsyn till sådan kunskap som konstaterats efter det att försäkringsbolaget hävt försäkringsavtalet. Fallet rörde alltså inte frågan om väsentlighetsbedömningen, men ger ändå en antydan om att även väsentlighetsbedömningen kan påverkas av faktorer som blir kända efter hävningsförklaringen. Sådana omständigheter kan verka förstärkande eller försvagande på väsentlighetsbedömningen.

Jori Munukka påpekar i en kommentar till NJA 2020 s. 115 ”De försvunna korna” (J. Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2020-21, s. 437, på s. 480): ”Nu är det fråga om åberopande av omständigheter till styrkande av ett och samma avtalsbrott, i detta fall bedrägeriförstadier, och inte helt andra omständigheter rörande andra avtalsbrott. Om sådana andra avtalsbrott kan visas får de i tid åberopas och göras gällande i egen ordning. Från ett allmänt kontraktsrättsligt perspektiv borde en därför inte behöva oroa sig för att det skulle ha blivit fritt för motparten att komma med vad som helst i efterhand.”

Klara Håstad behandlar kompletterande hävningsgrunder (i Festskrift till Torgny Håstad) och anser (i sammandrag) att en part i efterhand torde kunna komplettera eller ändra en redan angiven hävningsgrund. Hon drar denna försiktiga slutsats med hänvisning till att det inte finns krav att ange grund i hävningsförklaringen. Klara Håstad bedömer att mottagaren av det ofullständiga hävningsmeddelandet kan vara berättigad till skadestånd för den eventuella skada som denne drabbats av till följd av att hävningsgrunden inte var fullständig från början. Hon skriver att sådan skada exempelvis kan bestå av ombudskostnader för utredning av om den först angivna grunden var tillräcklig för hävning av avtalet.

Även skälighetsaspekter talar för att det skulle bli stötande och formalistiskt om man inte får åberopa avtalsbrott efter det att man gjort en hävningsförklaring.

Engelsk rätt ligger i linje med Klara Håstads slutsats (Citat från E. McKendrick, Contract Law, 11 ed, s. 334 f.): “As we noted in Chapter 10, the party electing to terminate need not put forward the ‘real reason’ for his decision; as long as the terms of the contract entitle him to terminate he is justified in doing so, irrespective of his motive (Arcos Ltd v E A Ronaasen & Son [1933] AC 470, see Section 10.3). Indeed, the law goes so far as to allow the innocent party to put forward no reason or even an invalid reason for deciding to terminate but, provided that the innocent party can subsequently point to a good reason which, unknown to him, existed at the moment of breach, he will still generally be entitled to terminate (The Mihalis Angelos [1971] 1 QB 164, 200, 204).”

Mycket talar alltså för att det finns en oskriven avtalsrättslig regel av innebörd att en hävande part kan komplettera sin argumentation med omständigheter som blir kända efter hävningsmeddelandet.

Det finns ett motsatt synsätt som går ut på att hävningsförklaringen är en disposition och utlösande faktor. Enligt detta synsätt gäller att om hävningen är obefogad på grund av att de omständigheter som åberopats i hävningsmeddelandet inte utgör väsentligt avtalsbrott, så föreligger avtalsbrottet obefogad hävning vilket ger motparten rätt till skadestånd för det positiva kontraktsintresset. Viggo Hagstrøm (Obligasjonsrett, 2a utg, 2011, s. 464) anser för norsk rätts del att utgångspunkten är att den hävande parten inte kan grunda hävningen på andra omständigheter än de som ursprungligen angivits i hävningsförklaringen (med hänvisning till Rt 1994 s. 1617). Förklaringen är att motparten (den part mot vilken hävningen företas) ska ha möjlighet att bedöma om den vill godta hävningen eller inte – dvs. om den ska kräva fullgörelse eller inrätta sig efter att avtalet är hävt. Hagstrøm anser (utan stöd i rättskällor) att det eventuellt finns möjligheter att åberopa andra hävningsgrunder än dem som framkommer i hävningsförklaringen under förutsättning att de framställs inom rimlig (kort) tid efter hävningsförklaringen.

EXEMPEL: I tillägg till Hagstrøms resonemang är följande exempel relevant: Den part som mottar hävningsförklaringen anser sig inte skyldig till ett väsentligt avtalsbrott (anser alltså att hävningen är obefogad) och mothäver därför. Den mothävande parten genomför därefter en täckningstransaktion i förlitan på att den kommer att få skadestånd av sin motpart. När motparten senare åberopar nya hävningsanledningar, inser det mothävande parten att motpartens ursprungliga hävning skulle ha varit befogad om samtliga hävningsanledningar angetts från början. Den mothävande parten skulle inte ha gjort täckningstransaktionen om den vetat om att hävningen var befogad. Klara Håstad behandlar denna situation och menar att den part som ursprungligen hävde får rätt att häva och att den mothävande parten eventuellt skulle kunna få skadestånd för den förlust som hade kunnat undvikas om hävningsmeddelandet varit komplett.

Min bedömning är att HD sannolikt kommer att utforma en regel som tillåter kompletterande hävningsgrunder efter att hävningsmeddelande skickats, men rättsläget är, som sagt, osäkert.

12.3.4(4) Återkallelse av hävning

Hävningsförklaringen är en ensidig rättslig disposition och är rättsligt bindande för den som avger den. Motparten har rätt att inrätta sig efter den hävande partens besked. Hävningen kan alltså inte återtas utan motpartens medgivande. Se www.avtalslagen2020.se 1.3.5 om tillitsprincipen.

I NJA 2006 s. 120 var fråga om parterna kommit överens om att den hävande parten fick återkalla hävningen. Den återkallande parten kunden inte bevisa att sådana överenskommelse förelåg.

Se www.avtalslagen2020.se 11.3 om avstående (eftergift) från rätt till hävning och om avstående (eftergift) från en påkallad hävning.

Särskilt om hävning och sakrätt (verkan mot motpartens borgenärer)

Denna bestämmelse handlar endast om relationen mellan avtalsparterna. Det är möjligt att strängare krav på hävningsförklaringens tydlighet gäller för att den ska få verkan i förhållande mot den hävningsförklarande partens motparts borgenärer när motparten gått i konkurs. Saken ställs på sin spets framför allt när det är fråga om transaktioner som får sakrättsligt skydd redan genom avtalet (dvs. inte genom tradering av en fysisk sak), t.ex. avtal om överlåtelse av patent. Se NJA 2010 s. 617.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 24 april 2025

Lagar: 47 § kommissionslagen, 29, 39, 64–66 §§ köplagen, 8 kap. 2–4 §§ och 9 kap. 15–17 §§ konsumentköplagen, 48 § konsumenttjänstlagen, CISG Arts. 29 och 49; 29

Rättsfall: NJA 1963 s. 105; NJA 1973 s. 175; NJA 1978 s. 147, NJA 1990 s. 745, NJA 2008 s. 352, NJA 2008 s. 392, NJA 2010 s. 709, NJA 2014 s. 1006, NJA 2016 s. 799, NJA 2022 s. 82 ”Lägenheten på Karlaplan”

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 273 ff.; B. Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1967; CISG AC Opinion No 9: Consequences of Avoidance of the Contract, på www.cisgac.com; J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt 2 häftet, 2024, kap. 28; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, § 64, kap. 14.2; C. Ramberg, Torgny och guldägget, i Festskrift till Håstad, 2011; Restatement of Nordic Contract Law § 8-13: Ö. Teleman, Nyttjandeersättning, JT 2018-19, s. 815

Internationella instrument: UNIDROIT Principles 7.3.5–7; PECL 9:305-309; DCFR III.-3:509-514,

12.3.5(1) Framåtverkande rättsverkan av hävning

Hävning innebär att båda parters prestationsskyldighet upphör. Om fullgörande av prestationerna inte påbörjats händer alltså ingenting. Se B. Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1967; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, § 64 kap. 14.2.3; CISG AC Opinion No 9: Consequences of Avoidance of the Contract, på www.cisgac.com.

EXEMPEL: En konsult och en beställare har slutit ett avtal om tekniska beräkningar. Beställaren har åtagit sig betala ett förskott den 1 maj. Förskottsbetalningen uteblir (avtalsbrott). Konsulten häver därför avtalet, vilket innebär att konsultens skyldighet att leverera bortfaller och att beställaren inte behöver betala någon ersättning.

Vid flerpartsavtal uppkommer frågor om övriga parters möjlighet att häva avtalet i förhållande till den avtalsbrytande parten samt om hävningen medför att avtalet upphör att gälla för samtliga parter eller endast för den avtalsbrytande parten. Se för aktieägaravtals del, C. Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, kap. 12.4.2. Se allmänt N. Arvidsson, Avtals efterverkan vid utträden ur varaktiga flerpartsavtal, JT 2016-17 s. 19, på s. 36 f.; S. Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2019, 1 § 2:1:6.1.2.

12.3.5(2) Återgång på grund av hävning

När en eller båda parter redan presterat helt eller delvis medför hävningen att prestationerna ska gå tillbaka (restitution).

EXEMPEL: Beställaren har betalat 100 000 kr till en konstnär för ett porträtt av beställarens dotter. Det visar sig att konstnären har använt oljefärger av så dålig kvalitet att färgen börjar flagna redan efter två veckor (avtalsbrott). Beställaren häver därför avtalet. Det innebär att beställaren ska lämna tillbaka den dåliga tavlan till konstnären och att konstnären ska betala tillbaka 100 000 kr till beställaren.

Vid långvariga avtal fungerar återgång dåligt

Vid hävning av avtal där prestationer utväxlats successivt under en längre tid, är det ofta svårt att åstadkomma återgång. I UNIDROIT Principles Art. 7.3.7 gäller att långvariga avtal endast kan hävas med verkan för framtiden, under förutsättning att det är möjligt att dela på prestationerna i tiden före och efter hävningen.

Det är vanligt att långvariga avtal föreskriver att hävning ska ha verkan endast för framtiden, på så sätt att utförda prestationer inte ska gå åter och endast framtida prestationsskyldigheter bortfaller.

I praktiken är ofta den ersättning som ska betalas när en prestation inte kan återlämnas, lika stor som om avtalet hade hävts med endast framåtverkande verkan.

Avkastningsersättning

Av oskrivna allmänna avtalsrättsliga regler följer att den som fått avkastning av en prestation som ska återgå på grund av hävning har rätt till avkastningen. Stöd för detta finns i NJA 2016 s. 799:

Det som ska ersättas är alltså principiellt betalningsmottagarens utbyte eller nytta

Köplagarnas bestämmelser om rätt till avkastning vid hävning ger också analogiskt stöd för denna regel. Se t.ex. 65 § köplagen.

Avkastningsränta

Av oskrivna allmänna avtalsrättsliga regler följer att den som har rätt att återbära betalning på grund av hävning också har rätt till avkastningsränta som ersättning för att motparten haft fördelen av att disponera beloppet. Detta gäller även om den återbärande parten inte uppburit någon ränta på beloppet.

I NJA 2016 s. 799 uttalade HD att

en part inte ska få inneha motpartens prestation räntefritt om prestationen sedermera ska gå åter. Det som ska ersättas är alltså principiellt betalningsmottagarens utbyte eller nytta av att under en tid ha innehaft pengar som han eller hon annars inte skulle ha haft.

Avkastningsräntan motsvarar vad som följer av 2 § andra stycket räntelagen. I NJA 2016 s. 799 uttalade HD:

Utgångspunkten är dock att avkastningsräntan, liksom dröjsmålsräntan, ska vara schabloniserad och att ersättning därför ska kunna utgå utan avseende på de närmare omständigheter som gäller i ett enskilt fall. Det betyder att en betalningsmottagares möjligheter att i det enskilda fallet erhålla en högre eller lägre avkastning på kapitalet normalt inte ska ha någon betydelse för rätten till avkastningsränta. (Jfr a. prop. s. 97 och prop. 1988/89:76 s. 219.) Ett visst, om än begränsat, utrymme för en annan bedömning torde dock finnas, åtminstone när det skulle vara fråga om en analogisk tillämpning av bestämmelsen.

NJA 2008 s. 392 rörde rätt till avkastningsränta. Se även NJA 2010 s. 709 ; J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt 2 häftet, 2024, kap. 28.6.1; C. Ramberg, Torgny och guldägget, Festskrift till T. Håstad, 2011.

Beträffande avkastningsränta på moms finns två avgöranden, NJA 2014 s. 1006 och NJA 2016 s. 799. Av NJA 2014 s. 1006 framgår att avkastningsränta på moms ska ersättas när återgången avser betalningen för en tjänst. Av NJA 2016 s. 799 framgår att avkastningsränta inte ska betalas när återgången handlar enbart om en återbetalningsskyldighet avseende ett för högt mervärdesskattebelopp. Observera att NJA 2016 s. 799 inte handlar om återgång till följd av hävning

Nyttoersättning

Utöver avkastning och avkastningsränta har den part som får tillbaka en prestation rätt till ersättning för den nytta som motparten haft av prestationen under tiden fram till återlämnandet. Detta är en oskriven avtalsrättslig regel som har stöd i prejudikat.

I NJA 2016 s. 799 uttalade HD:

Det som ska ersättas är alltså principiellt betalningsmottagarens utbyte eller nytta av att under en tid ha innehaft pengar som han eller hon annars inte skulle ha haft.

Även om uttalandet tar sikte på pengar, är det sannolikt tillämpligt också på annan egendom.

Stöd finns också i analogier till köplagar, t.ex. 65 § köplagen som omtalar ”annan nytta av varan”.

Se om nyttjandeersättning vid upphörande av familjerättsliga avtal, Ö. Teleman, Nyttjandeersättning, JT 2018-19, s. 815.

Ersättning för kvalitetsförsämringar och kvalitetsförbättringar

Det är osäkert vad som gäller om ersättning för kvalitetsförsämringar och kvalitetsförbättringar. På www.avtalslagen2020.se finns ingen regel om detta. Enligt Johnny Herre och Jan Ramberg kan den återbärande parten enligt allmänna avtalsrättsliga regler ha rätt till ersättning för kvalitetsförbättringar om den återburna prestationen ökat i värde (Köplagen, 2019, § 65, kap. 14.3.1). Ersättning för kvalitetsförbättringar och kvalitetsförsämringar kan ske genom skadeståndspåföljden (se www.avtalslagen2020.se 12.5) men är då endast tillgänglig för den part som drabbats av avtalsbrott – alltså inte för den avtalsbrytande parten. Men, som påpekas i kommentaren till UNIDROIT Principles 7.3.6, s. 266, kan oförmågan att återlämna en prestation ibland utgöra ett avtalsbrott (alltså ett avtalsbrott av den part som drabbats av det hävningsgrundande avtalsbrottet).

Ersättning när återgång inte är möjlig

Vissa typer av prestationer går inte att lämna tillbaka, t.ex. när en målare målat fel vägg eller när en rådgivare lämnat ett felaktigt råd. I så fall ska ersättning ges för den utförda prestation som inte kan återlämnas. I praktiken betyder det ofta att hävningen endast får verkan för framtiden – och alltså inte retroaktiv effekt.

EXEMPEL: En person har abonnerat på vissa nyhetstjänster för ett år. Nyhetsförmedlaren begår avtalsbrott bestående i att inte bevaka alla de avtalade nyhetskällorna. Därför häver abonnenten avtalet. De redan förmedlade nyheterna kan inte ”lämnas tillbaka” till nyhetsförmedlaren. Hävningen innebär att nyhetsförmedlaren inte fortsättningsvis ska förmedla nyheter och att abonnenten inte behöver betala abonnemangsavgiften avseende resterande avtalstid. Abonnenten ska betala ersättning för de tjänster som inte kan återbäras. I praktiken betyder det ofta att abonnenten ska betala avtalad abonnemangsavgift fram till hävningen. Men om tjänsten varit felaktig, och värdet därför är lägre än det avtalade, blir ersättningen för tjänsten lägre.

UNIDROIT Principles Art. 7.3.7 har en specialregel för långvariga avtal av innebörd att hävningen endast får effekt med avseende på framtida prestationer, under förutsättning att avtalet är delbart. I kommentaren till bestämmelsen ges avtal om service på soft- och hardware som exempel på avtal där hävningen endast får effekt på framtida prestationer.

Enligt 29 § konsumenttjänstlagen kan en redan utförd tjänst hävas. Den bestämmelsen ger inte uttryck för en oskriven allmän avtalsrättslig regel beträffande tjänster. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 274.

12.3.5(3) Hävning i relation till andra påföljder

Det är vanligt att hävning kombineras med skadestånd (se www.avtalslagen2020.se 12.5). Hävning kan också kombineras med innehållande (www.avtalslagen2020.se 12.1). Hävning kan inte kombineras med prisavdrag eller med krav på fullgörelse – om det inte är så att den part som drabbats av avtalsbrottet först krävt fullgörelse och att fullgörelse skett så otillfredsställande att den avtalsbrytande parten väljer att häva.

Den part som blivit utsatt för klandervärt beteende kan välja att kräva påföljder på grund av avtalsbrott (t.ex. hävning) eller att kräva ogiltighet, vilket HD klargjort i NJA 2022 s. 82 ”Lägenheten på Karlaplan”. Det är därför viktigt att den utsatta parten analyserar om hävning är en mer fördelaktig rättsföljd än ogiltighet.

Det är inte klarlagt om hävning får verkan i förhållande till tredje man.

EXEMPEL: A och B har slutit ett avtal. A överlåter sina rättigheter enligt avtalet till X. Därefter häver B avtalet. Vilka rättigheter har X i förhållande till A?

Vid ogiltighet är det klarlagt genom NJA 2022 s. 82 ”Lägenheten på Karlaplan” att X inte kan grunda rättigheter mot A med stöd av ett avtal som senare blivit ogiltigt. HD uttalade generellt: Utgångspunkten är att en part vid ett partsbyte inte kan få bättre rätt än vad som gällde mellan de tidigare parterna i avtalet. Men uttalandet tog sikte på vad som gäller vid ogiltighet och det är osäkert vad som gäller vid hävning.

12.3.5(4) Vissa avtalsvillkor överlever hävning

Att avtalet hävs innebär inte att det fullkomligt försvinner. Vissa åtaganden "lever kvar" trots hävningen. Om det t.ex. blir tvist om avtalet, gäller fortfarande skiljeklausuler. Om en part efter hävningen gör gällande skadeståndsskyldighet, gäller fortfarande friskrivnings- och ansvarsbegränsningsklausuler. Andra klausuler som överlever hävning kan vara klausuler om konkurrens, återlämning av lagervaror och marknadsföringsmaterial, sekretess, garantier beträffande utförda prestationer som inte gått åter, upphovsrätt m.m. Se UNIDROIT Principles Art. 7.3.5(3).

Ibland kan avtalet uttryckligen föreskriva att vissa åtaganden ska leva kvar även efter en hävning. Det är vanligt beträffande konkurrensförbud och sekretessåtaganden.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 24 maj 2024

Lagar: 32 § kommissionslagen, 7 kap. 7 § försäkringsavtalslagen

Rättsfall: NJA 2007 s. 909 ”Jehanders grus”, NJA 2017 s. 203 ”Kravmjölken”, NJA 2020 s. 115 ”De försvunna korna”

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 280; K. Håstad, Obefogade hävningsförklaringar, i Festskrift till Håstad, 2010, s. 269; C. Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011, kap. 12.4.9; E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 83; P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, kap. 9.9

Internationella instrument: -

Det förekommer att en part häver ett avtal utan grund. Det kan t.ex. vara så att den hävande parten felaktigt tror att motparten gjort sig skyldig till ett avtalsbrott eller att den hävande parten anser att ett avtalsbrott är väsentligt trots att det senare bedöms vara oväsentligt. En sådan hävning är obefogad och utgör avtalsbrott.

Torgny Håstad anser att en obefogad hävning är ogiltig men att den kan uppfattas som ett anteciperat kontraktsbrott (T. Håstad, De försvunna korna än en gång, JT 2020-21 s. 956, på s. 957). Jag anser att det är enklare och mer rättvisande att betrakta en obefogad hävning som ett avtalsbrott.

Medför en obefogad hävning att motparten har rätt till hävning?

En obefogad hävning utgör inte automatiskt ett väsentligt avtalsbrott. Det finns situationer där en obefogad hävning inte utgör hävningsgrundande avtalsbrott, trots att hävningen innebär att den hävande parten förklarar att den inte kommer att fullgöra sin prestation. I ett fall där den hävande parten redan har utfört sin prestation avtalsenligt, är det ofta så att den obefogade hävningen inte utgör ett väsentligt avtalsbrott.

I NJA 2007 s. 909 ”Jehanders grus” uttalade HD:

Det finns således inga direkt tillämpliga bestämmelser rörande påföljder vid kontraktsbrott i form av obefogad uppsägning eller hävning av återförsäljaravtal.

Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 280; K. Håstad, Obefogade hävningsförklaringar, 2010 s. 269; C. Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011, kap. 12.4.9. P. Samuelsson uttalar beträffande entreprenadavtal (Entreprenadavtal, 2011, s. 311) att det inte kan uteslutas att en obefogad hävning ger upphov till hävningsgrund för motparten.

EXEMPEL: I ett aktieägaravtal mellan X och Y står att part som gör sig skyldig till väsentligt avtalsbrott är skyldig att överlåta sina aktier till motparten till ett lågt pris. X häver avtalet och begär att Y överlåter aktierna till X. Y – som inte har begått ett väsentligt avtalsbrott – åberopar X:s obefogade hävning, häver och begär att få köpa X:s aktier.

Medför en obefogad hävning att motparten har rätt till fullgörelse?

I vissa fall kan en part som utsatts för en obefogad hävning sakna rätt att kräva fullgörelse och måste nöja sig med ett krav på skadestånd. Rätten till fullgörelse behandlas på www.avtalslagen2020.se 12.2.

Medför en obefogad hävning att motparten har rätt till skadestånd?

Rätten till skadestånd behandlas på www.avtalslagen2020.se 12.5. Typiskt sett medför avtalsbrott rätt till skadestånd. I en situation där en part begått ett avtalsbrott som inte är väsentligt och den andra parten har hävt obefogat, kan alltså båda parter ha rätt till skadestånd: Den part som begått avtalsbrott mot en avtalad förpliktelse kan vara skadeståndsskyldig för den skada som detta avtalsbrott orsakat. Och den part som gjort en obefogad hävning kan vara skadeståndsskyldig för den skada som den obefogade hävningen orsakat (i normalfallet torde denna skada inte vara särskilt stor).

Jori Munukka uttalar (J. Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2020-21, s. 437, på s. 481 och s. 486): ”Det enligt mig närmast ofrånkomliga att skadeståndsskyldighet skulle uppkomma för den som utan tillräckligt fog har sagt upp ett avtal antingen i förtid, utan att iaktta lagstadgad, avtalad eller skälig uppsägningstid för upphörandet, eller hävt avtalet, eller sagt upp avtalet och obstruerat motparten under uppsägningstiden”. […] Enligt min uppfattning svarar den som obefogat säger upp ett agentavtal eller ett kommissionsavtal fortsatt strikt för den skada som åsamkas motparten, även om lagstiftaren har valt att formellt klassificera detta som presumtionsansvar.”

Återkallelse (rättelse) av obefogad hävning

Se www.avtalslagen2020.se 11.2 om möjligheterna för en part som begått avtalsbrott att rätta (avhjälpa) avtalsbrottet.

Reklamation mot obefogad hävning

När en part gjort sig skyldig till obefogad hävning finns ingen lagstadgad reklamationsskyldighet men den följer av oskrivna allmänna avtalsrättsliga regler, Se www.avtalslagen2020.se 11.4.

HD ansåg i NJA 2017 s. 203 ”Kravmjölken” att en leverantör genom sitt beteende (konkludenta handlande) i kombination med passivitet förlorat sin rätt att få skadestånd på grund av en obefogad hävning.

7 kap. 7 § försäkringsavtalslagen handlar om att ett försäkringsbolag sagt upp försäkringsavtalet utan grund (dvs. gjort sig skyldigt till obefogad hävning). I ett sådant fall kan försäkringstagaren väcka talan om att ogiltigförklara uppsägningen (dvs. kräva fullgörelse) inom sex månader. Motsvarande formkrav gäller inte utan lagstöd. Det är alltså tillräckligt att reklamationen sker formlöst. I NJA 2020 s. 115 ”De försvunna korna” saknade HD anledning att pröva om försäkringstagare som krävde skadestånd på grund av obefogad hävning eftersom försäkringsbolaget inte gjorde gällande försummad reklamation.