12.1 Innehållande (detentions- och retentionsrätt)

(1) När parter ska utföra sina avtalsprestationer samtidigt (zug um zug), kan endera parten innehålla sin prestation intill dess motparten presterar.

(2) En part kan innehålla sin prestation som säkerhet för sina anspråk om motparten gjort sig skyldig till avtalsbrott (detentionsrätt). Den innehållande parten gör sig inte skyldig till avtalsbrott genom sådant innehållande.

(3) En part som har starka skäl att befara att motparten kommer att göra sig skyldig till väsentligt avtalsbrott, kan innehålla sin prestation intill dess att motparten ställer säkerhet för sin prestation. Den innehållande parten gör sig inte skyldig till avtalsbrott genom sådant innehållande.

(4) En part som innehåller sin prestation ska genast meddela motparten detta. Om parten inte gör det, har motparten rätt till ersättning för den skada som orsakas av att meddelandet lämnats för sent.

(5) En avtalspart kan kvarhålla motpartens egendom som säkerhet för sitt anspråk (retentionsrätt) under förutsättning att det inte strider mot allmänna intressen. Den kvarhållande parten gör sig inte skyldig till avtalsbrott genom sådant kvarhållande.

(6) Innehållande och kvarhållande enligt (2)–(5) ska stå i rimlig proportion till motpartens avtalsbrott.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 10, 22, 30, 42, 61 §§ köplagen; 19, 27 och 49 §§ konsumenttjänstlagen, CISG Art. 71, lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats, lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst, 17 § kommissionslagen, 15 § första stycket handelsagenturlagen.

Rättsfall: NJA 1979 s. 670, NJA 1979 s. 295, NJA 1979 s. 670, NJA 1981 s. 1050, NJA 1982 s. 404, NJA 1985 s. 29, NJA 1986 s. 136, NJA 2008 s. 642, NJA 2011 s. 600, NJA 2014 s. 978

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 13.4; J. Hellner & R. Hager & A.H. Persson, Speciell avtalsrätt II 2:a häftet, 2020, kap. 26; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt i praxis, SvJT 2005 s. 549, kap. 4.3.2.; S.O. Johansson, Stoppningsrätt, 2001, kap. 8.5; S. Lindskog, Betalning, 2018; J. Munukka, Rättsmissbruk, En rättsfigur under framväxt, Stockholm Center for Commercial Law. Årsbok 1, 2008 s. 135, på s. 142 f.; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen en kommentar, 2019, K. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 391 ff.

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.1.3; PECL 9:201; DCFR III.-3:401; Restatement of Nordic Contract Law § 8-9

12.1(1) Huvudregeln om samtidiga prestationer

I ett ömsesidigt förpliktande avtal där en part ska prestera före den andra eller prestationerna ska utväxlas samtidigt och motparten inte kan eller vill prestera finns rätt att innehålla sin prestation (s.k. detentionsrätt). Därigenom undviker den innehållande parten en kreditrisk och samtidigt skapas incitament för motparten att prestera i enlighet med avtalet.

Rätten att hålla inne sin egen prestation är en allmän oskriven avtalsrättslig regel i ömsesidigt förpliktande avtal, vilket kommer till uttryck i bl.a. 10, 22, 30 och 42 §§ köplagen, 19 och 24 §§ konsumenttjänstlagen, CISG Art. 71 samt i PECL 9:201, UNIDROIT Principles Art. 7.1.3, DCFR III.-3:401 och Restatement of Nordic Contract Law § 8-9. Se även NJA 1979 s. 670. Se även J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 13.4.

HD uttalade i NJA 2011 s. 600:

När parterna inte särskilt avtalat om när betalning ska ske uppkommer frågan om när en part är skyldig att betala vid ett ömsesidigt förpliktande avtal. Huvudregeln är härvid att prestationerna ska ske samtidigt. Regeln innebär att part har rätt att hålla inne sin egen prestation intill dess motparten fullgör sin (jfr exempelvis 10 och 49 §§ köplagen). […]

I många avtalstyper är det inte möjligt att utväxla prestationerna samtidigt. Det gäller t.ex. vid de flesta avtal om hyra, tjänster och prenumerationer. För tjänster gäller då att beställaren har rätt att betala i efterskott, om parterna inte avtalat om annat. HD uttalade i NJA 2011 s. 600:

Samtidig utväxling av prestationerna är emellertid ofta inte möjlig vid avtal om tjänsteprestationer när tjänsten kräver viss tid att utföra. Huvudregeln vid sådana avtal är att rätt till betalning anses föreligga först när tjänsten har utförts. Enligt 41 § konsumenttjänstlagen är konsumenten, om inget annat avtalats, skyldig att betala vid anfordran sedan näringsidkaren utfört tjänsten. Bestämmelsen ger uttryck för den allmänna princip som gäller vid tjänsteprestationer (jfr prop. 1984/85:110 s. 99).

12.1(2) Innehållande vid avtalsbrott

Rätt att hålla inne sin prestation föreligger när motparten begått avtalsbrott.

HD uttalade i NJA 1982 s. 404 att det av

allmänna principer om ömsesidigt förpliktande avtal får anses följa att uppdragstagaren inte är skyldig att utan ersättning lämna ifrån sig sådant räkenskapsmaterial som han själv har upprättat.

Stefan Lindskog behandlar i boken Betalning, 2018, rätten att innehålla prestationen betalning.

Jan Hellner m.fl. anser att innehållanderätt vid fullbordat avtalsbrott gäller för fastighetsköp trots att det inte finns regler om innehållande i 4 kap. jordabalken (Speciell avtalsrätt II 2:a häftet, 2020, kap. 26.2.2). Detsamma bedömer de gäller för entreprenadavtal, hyra av lös egendom samt immateriella tjänster (kap. 26.2.3 och 26.2.4).

12.1(3) Befarat avtalsbrott och innehållande (suspension och stoppningsrätt)

Det är osäkert om denna bestämmelse överensstämmer med gällande rätt. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 248, som uttalar osäkerhet om rättsläget. Se även J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II 2:a häftet, 2020, kap. 26.2.4.

En part som på goda grunder befarar att motparten inte kommer att fullgöra sitt åtagande (anteciperat avtalsbrott) kan ha rätt att hålla inne sin egen prestation även om tiden ännu inte är inne för motparten att prestera. www.avtalslagen2020,se 12.1(3) motsvarar 61 § köplagen och vad HD uttalade i NJA 2014 s. 978:

Emellertid har stoppningsrätten, som den kommit till uttryck i köplagen, tillagts betydelse inom hela kontraktsrätten då den anses ge uttryck för allmänna principer om befogenheter vid befarat avtalsbrott […] Det saknas anledning att göra någon annan bedömning än att stoppningsrätten gäller också beträffande den här aktuella situationen.

Fallet rörde en resenärs rätt att innehålla betalning för en flygresa när flygbolaget ställt in alla resor och sina betalningar. HD:s uttalande är specifikt riktat mot just avtal om flygresor men ger samtidigt intryck av att vara allmängiltigt. Det är oklart om HD delar uppfattningen att köplagens regel har betydelse inom hela kontraktsrätten. I NJA 2014 s. 978 kunde man i efterhand konstatera att det var fråga om ett avtalsbrott. Därför ställdes inte frågan om innehållande på grund av befarat avtalsbrott på sin spets. Det är alltså svårt att bedöma hur starkt/brett vägledande HD:s uttalande är.

I NJA 1986 s. 136 gjorde HD en analogi till köplagens regler om innehållande och uttalade att en upplåtelse av skogsavverkningsrätt har så stora likheter med ett köpavtal – den avsåg en rotpost som skulle uttas under en kort tidrymd – att de grundsatser som lagfästs i fråga om köp av lös egendom var tillämpliga på upplåtelsen.

Det som talar för att en part kan innehålla sin prestation vid befarat avtalsbrott är: NJA 1986 s. 136 och NJA 2014 s. 978. Analogier till 61 § köplagen, CISG Art. 71, 17 § kommissionslagen samt 15 § handelsagenturlagen. I Restatement of Nordic Contract Law § 8-9(2) hävdas att innehållanderätt föreligger vid befarat avtalsbrott ("strong reasons to believe that it will fail to perform a significant part of its obligations"). Det som talar mot en allmän oskriven avtalsrättslig regel om rätt att hålla inne sin prestation vid befarat avtalsbrott är PECL och UNIDROIT Principles som saknar regel om rätt att hålla inne prestation vid befarat avtalsbrott. Enligt min (Christina Ramberg) bedömning talar mest för att det föreligger en rätt att hålla inne prestation vid befarat avtalsbrott.

Den part som håller inne sin prestation vid befarat avtalsbrott löper en risk (om det inte finns uttryckligt lagstöd). Hur ser risken ut närmare bestämt? Om det senare visar sig att farhågan inte förverkligas, dvs. om det visar sig att motparten inte begår avtalsbrott, så utgör innehållandet ett avtalsbrott.

EXEMPEL: Konrad ska betala 25 % av priset i förskott till konstnären Lisa som ska porträttera honom inför hans födelsedag. Innan Lisa hunnit påbörja sitt arbete bryter hon båda armarna under ett fyllekalas. Konrad befarar att Lisa kommer att bli försenad och att porträttet inte kommer att bli klart i tid. Man kan säga att Konrad har starka skäl att anta att motparten kommer att göra sig skyldig till väsentligt avtalsbrott. Därför har Konrad rätt att hålla inne sin förskottsbetalning. Om det i efterhand visar sig att Lisa lyckas måla porträttet i tid, har Lisa som utgångspunkt rätt till påföljder på grund av Konrads avtalsbrott. Men eftersom Konrad haft rätt att hålla inne sin prestation, undgår Konrad påföljd (dvs. slipper betala dröjsmålsränta).

Ett oberättigat innehållande utgör ett avtalsbrott som kan ge motparten rätt att häva och få skadestånd om det senare visar sig att motparten presterar avtalsenligt eller hade kunnat prestera avtalsenligt (se www.avtalslagen2020.se 12.3.6 om hävning vid befarat avtalsbrott).

12.1(5) Retentionsrätt

Retentionsrätt innebär att en avtalspart kan kvarhålla motpartens egendom som säkerhet för sitt anspråk. En sådan rätt kallas ibland för retentionsrätt. Det är en annan sak att kvarhålla motpartens egendom (retentionsrätt) än att innehålla sin egen prestation (detentionsrätt).

Normalt kan den kvarhållna egendomen inte säljas. Vissa undantag finns, t.ex. lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats och lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst.

Det finns tre HD-avgöranden som särskilt handlar om kvarhållande av räkenskapsmaterial. Dessa tre fall handlar i hög grad om en part har rätt att kvarhålla egendom som tillhör motparten som säkerhet för sitt anspråk.

I NJA 1981 s. 1050 ansåg HD att en uppdragstagare inte hade rätt att kvarhålla bokföringsmaterial som en uppdragsgivare upprättat. HD uttalade obiter dictum att det kunde förhålla sig annorlunda om uppdragstagaren upprättat bokföringsmaterialet.

I NJA 1982 s. 404 förelåg inte heller kvarhållanderätt beträffande räkenskapsmaterial när uppdragstagaren i endast obetydlig omfattning bearbetat räkenskapsmaterial som tillhandahållits av uppdragsgivaren.

I NJA 1985 s. 29 hade en bokföringsbyrå inte särskilt omfattande kvarhållanderätt rörande bokföringsmaterial. Se även NJA 1981 A 1.

Rätt att kvarhålla motpartens egendom kan vara utesluten på grund av allmänna intressen. I NJA 1979 s. 295 ansåg HD att registreringsskyltar till husvagnar inte kunde kvarhållas eftersom det finns ett allmänintresse att skyltarna följde husvagnarna så att de kunde identifieras.

12.1(6) Proportionellt innehållande

Rätt till innehållande och kvarhållande föreligger även om motpartens avtalsbrott är obetydligt men innehållandet/kvarhållandet måste stå i proportion till avtalsbrottet. En part kan alltså inte hålla inne hela sin betalning om motparten gjort sig skyldig till ett litet obetydligt avtalsbrott. Ibland kan det föreligga en rätt att innehålla hela prestationen även om motpartens avtalsbrott är obetydligt, t.ex. när prestationen är odelbar.

I NJA 1979 s. 670 mottog en näringsidkare en båtmotor för vinterförvaring och visst arbete. Det uppkom tvist om näringsidkarens ersättning för utfört arbete. Näringsidkaren höll kvar motorn under tvisten. Domstolen fann att näringsidkaren var berättigad till 22 kr 50 öre, vilket motsvarade endast någon procent av motorns värde. Därför ansåg HD att näringsidkaren inte varit berättigad att kvarhålla motpartens motor till säkerhet för sin fordran.

För regeln om proportionellt innehållande finns stöd i 42, 51 och 61–63 §§ köplagen, PECL 9:201(1) samt i principerna om lojalitet (www.avtalslagen2020.se 1.3.4) och ekvivalens (www.avtalslagen2020.se 1.3.6). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 247; S.O. Johansson, Stoppningsrätt, 2001, kap. 8.5; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen en kommentar, 2019, s. 402.