KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 6 kap. 1 § skadeståndslagen

Rättsfall: NJA 1978 s. 432, NJA 1997 s. 127, NJA 2006 s. 136, NJA 2012 s. 725

Litteratur: J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, kap 4.7.2.3

Internationella instrument: UNIDROIT Principles 7.4.7, PECL 9:504, DCFR III.-3:704

Av rättspraxis framkommer att skadeståndet kan sättas ner om den part som drabbats av avtalsbrott medverkat till avtalsbrottet eller dess skadeverkningar.

NJA 1997 s. 127 rörde ett skadeståndsanspråk från en köpare mot en mäklare för den ersättning som köparen fått utge till säljaren i samband med att ett fastighetsköp hävts. Mäklaren hade begått avtalsbrott genom att inte upplysa köparen om konsekvenserna av en klausul där köpet villkorades av att köparen skulle få lån för att finansiera köpet. Mäklaren var därför i princip skadeståndsskyldig. Köparen hade innan köpet fått ett preliminärt lånelöfte baserat på en viss uppgiven inkomst och efter köpet nekats lån på grund av en ändrad uppgift om nästan hälften så låg inkomst. HD ansåg att köparen genom den ändrade inkomstuppgiften hade ett medansvar och jämkade skadeståndet med ca två tredjedelar.

I NJA 1978 s. 432 hade ett reseföretag brutit mot en förpliktelse att medverka till att konsumenten – som missat flyget genom sin egen förskyllan – kunde företa resan på billigast och lämpligast sätt. Konsumenten hade emellertid inte vidtagit alla åtgärder som rimligen kunnat krävas av henne för att begränsa verkningarna, exempelvis genom att aktivt försöka få kontakt med reseledaren eller representanter för bolaget. HD ansåg att konsumenten bidragit till skadan och jämkade skadeståndet till hälften.

I NJA 2006 s. 136 hade en revisor begått avtalsbrott genom att inte genomföra en tillräckligt omfattande granskning av bolagets räkenskaper. Skadeståndet till bolaget jämkades till två tredjedelar med hänsyn till att bolagets företrädare inte fullgjort sin bolagsrättsliga skyldighet att kontrollera uppgifterna.

NJA 2012 s. 725 rörde ett avtalsförhållande mellan en kreditgivare och en kredittagare/köpare. Kredittagaren/köparen hade begått avtalsbrott genom att lämna felaktiga uppgifter till kreditgivaren. HD ansåg att kreditgivaren skulle tillräknas säljarens bedrägliga beteende och att kreditgivaren därför varit medvållande till avtalsbrottet. HD jämkade skadeståndet från 500 000 kr till 100 000 kr. Avgörandets prejudikatvärde kan ifrågasättas eftersom fyra justitieråd (av fem) var skiljaktiga. Två skiljaktiga justitieråd uttalade: "...inte varje oaktsamhet på en skadelidandes sida motiverar jämkning... Vad som i medvållandehänseende är att anse som en relevant oaktsamhet beror således på olika omständigheter, såsom skyddsändamålet med den norm vars åsidosättande utlöste skadeståndsansvaret och karaktären av den skadegörande handlingen (jfr i det sistnämnda hänseendet NJA 1989 s. 796)." Samma två skiljaktiga justitieråd uttalade: "När en i ett kontrakt lämnad uppgift för vilken uppgiftslämnaren i och för sig svarar är felaktig, så bör utrymmet för uppgiftslämnaren att få sitt skadeståndsansvar jämkat på grund av mottagarens bristande kontroll av denna vara mycket begränsat. Även om uppgiftsmottagaren med hänsyn till frågans vikt i sitt eget intresse kanske borde ha undersökt hur det förhöll sig med det bekräftade förhållandet, bör han därför i regel inte begränsas i sin rätt till påföljd annat än när det fanns ett tydligt indicium på att bekräftelsen kunde vara oriktig och han trots det handlade som om uppgiften var riktig..."