Lagar: 36 § avtalslagen

Rättsfall: -

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 1.4.5 med litteraturhänvisningar. R. Dotevall, Ekvivalensprincipen och jämkning av långvariga avtal, SvJT 2002 s. 441; O. Svensson, Avtalsfrihet och rättvisa, 2012, kap. 5.D och 8.A.

Internationella instrument:

Vad är en princip? Hur kan den användas praktiskt?

Vad som utgör en rättsprincip och funktionerna med rättsprinciper är omtvistat. Jag kommer inte att hänvisa till den omfattande litteraturen rörande dessa frågor (se vidare allmän rättslära, rättsfilosofi).

Syftet med att ange principer på www.avtalslagen2020.se 1.3.1–1.3.9 är endast att peka på viktiga generella intressen som ligger till grund för specifika rättsregler. Principerna utgör inte självständiga rättsregler. Agerande som strider mot dem medför inte med automatik rättsliga konsekvenser. För att uppnå en rättsföljd krävs stöd i en rättsregel och det räcker alltså inte med stöd i en princip.

I NJA 2019 s. 23 ”Den betalande sambon” uttalade HD (med avseende på principen om obehörig vinst):

Obehörig vinst kan användas i olika betydelser. Det kan vara fråga om obehörig vinst som en övergripande princip (metanorm) som ligger bakom och kan förklara olika regler i rättssystemet och som kan påverka rättstillämpningen på olika sätt, t.ex. som en faktor av betydelse när regler ska tolkas. Uttrycket obehörig vinst kan emellertid också referera till en självständig rättsregel.

Principer kan praktisk användas som kraftfulla argumentationsverktyg. Eftersom principerna förklarar bakgrunden till rättsregler (ratio legis) kan hänvisningar till principerna ge vägledning om hur en rättsregel ska tillämpas i en viss situation där kanske de intressen som principen ger uttryck för är aktuella. Se vidare om detta A. Norlén & C. Ramberg, Vigilansprincipen i förmögenhetsrätten, SvJT 2021 s. 373.

Ofta står olika principer mot varandra och hur de bäst ska avvägas kommer till uttryck i specifika rättsregler. Om en motpart argumenterar med stöd av en viss princip, finns ofta möjlighet att motargumentera med stöd av en annan princip.

Ekvivalensprincipen

Det finns en grundläggande motsättning i avtalsrätten. Å ena sidan utgångspunkten att parter själva bäst avgör vilka avtal de önskar ingå och att rättssystemet inte ska göra ingrepp i avtal – enligt det liberala tankesättet god man reder sig själv (se principen om avtalsbundenhet, www.avtalslagen2020.se 1.3.2. Å andra sidan finns tanken att avtal ska vara balanserade på så sätt att parterna ska få jämförbara prestationer av varandra – denna tanke bygger på balanserat utbyte och ekvivalens (eller rättvisa) mellan prestationerna.

Ekvivalenstanken bygger på idén att avtalsprestationer har objektiva värden som ska stå i balans till varandra. Problemet är att det inte finns objektiva (riktiga) värden.

Det finns å ena sidan ett allmänt samhällsintresse att premiera personer som har skaffat sig unika kunskaper genom dyra investeringar. Detta talar för att personerna inte ska behöva ”gratis” upplysa andra om sina kunskaper. Å andra sidan är det angeläget att samhället skyddar individer från oförmånliga avtal som äventyrar deras ekonomi. Ett av de svåraste problemen i avtalsrätten är att ta hänsyn till å ena sidan en avtalsparts egen förmåga att själv bedöma vad som är bäst och vilket värde ett avtal har för parten själv samt å andra sidan tillgodose behovet av att ”hjälpa” avtalsparten att undgå effekterna av avtal som är oförmånliga (se om lojalitetsprincipen, www.avtalslagen2020.se 1.3.4.

Ekvivalensprincipen fungerar som ett korrigeringsinstrument när den annars etablerade rätten eller en avtalstext inte förmår leverera ett rimligt balanserat resultat. 36 § avtalslagen 1915 ger uttryck för ekvivalenstanken genom att stadga att ett avtal kan vara oskäligt och jämkas, trots att parterna frivilligt slutit det.

Ekvivalensprincipen är också en förklaring till rättsregler som innebär att en part inte ska kunna utnyttja att motparten är ensidigt bunden och på så sätt spekulera utan egen risk på motpartens bekostnad.