KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 18 juli 2022

Lagar: 44 andra stycket, 56 andra stycket, 61 och 62 §§ köplagen, CISG Art. 72

Rättsfall: NJA 1963 s. 136

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 279.; S.O. Johansson, Stoppningsrätt, 2001, s. 85; J. Hellner m.fl., 2:a häftet, 2020, kap. 19.3

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.3.3, PECL 9:304, DCFR III.-3:504, Restatement of Nordic Contract Law § 8-11(4)

Normalt förutsätter hävning ett fullbordat avtalsbrott. En part som häver innan avtalsbrottet är fullbordat tar risken att motparten lyckas prestera avtalsenligt. I så fall är partens hävning obefogad och utgör ett avtalsbrott (se www.avtalslagen2020.se 12.3.6 om obefogad hävning). I vissa fall kan en part ha rätt att häva när parten befarar att motparten kommer att begå ett väsentligt avtalsbrott (anteciperat avtalsbrott) och alltså inte anses ha begått avtalsbrott genom obefogad hävning om det senare visar sig att farhågan inte besannades och att motparten lyckades prestera. Anledningen till denna rätt att häva vid befarat avtalsbrott är att en part ska medges handlingsalternativ när det står klart att motparten kommer att begå ett avtalsbrott.

Rätten att häva vid befarat avtalsbrott utgör troligen en oskriven allmän avtalsrättslig regel. J. Hellner m.fl. påpekar att rättsläget utanför lagreglerat område är ovisst, J. Hellner m.fl., 2:a häftet, 2020, kap. 19.3.1.

I lagar finns olika grader av sannolikhet:

56 § andra stycket köplagen: "om det inte saknas anledning anta"

44 § andra stycket köplagen: "ger anledning anta"

61 § köplagen: "finns starka skäl att anta",

62 § köplagen: "det står klart"

Se om de olika sannolikhetsnivåerna, S.O. Johansson, Stoppningsrätt, 2001, kap. 8.4. I PECL 9:304, UNIDROIT Principles Art. 7.3.3, DCFR III.-3:504 och CISG Art. 72 används kravet "it is clear" vilket på svenska närmast kan översättas med "det står klart".

Utanför lagreglerat område är det ovisst vilken grad av sannolikhet som krävs, men mycket talar för att tröskeln är hög, det ska alltså stå klart att motparten kommer att göra sig skyldig till ett väsentligt avtalsbrott.

Vid bedömningen av om en part ska medges rätt att häva innan avtalsbrott är fullbordat, bör man fråga sig om det är rimligt att hålla fast parten vid avtalet när det finns en överhängande risk att motparten inte kommer att fullfölja sitt åtagande.

I NJA 1963 s. 136 hade en köpare åtagit sig att betala mot dokument men förklarade att han inte hade för avsikt att betala innan han fått möjlighet att undersöka varan (vilket köparen inte hade rätt till enligt avtalet). HD ansåg att säljaren hade rätt att häva avtalet trots att betalningsdröjsmål ännu inte var för handen. Det var tillräckligt att köparen förklarade att han hade för avsikt att begå ett väsentligt avtalsbrott.

Mads Bryde Andersen uppställer stränga krav för rätt att häva på grund av befarat avtalsbrott. Han skriver att det krävs en till visshet gränsande sannolikhet. Som exempel ger han att den avtalspart som vid 19 tidigare tillfällen brutit mot avtalet inte nödvändigtvis behöver bryta mot avtalet en 20e gång. Andersen ytterligare ett exempel: Det är möjligt att avtalspart som ger en person som saknar tillräcklig förmåga i uppdrag att utföra avtalsprestationer ändå lyckas prestera avtalsenligt. Se M.B. Andersen, Lærebog i Obligationsret,, 2020, kap. 5.3c.

Hävningsrätten bortfaller om motparten ställer säkerhet för sin prestation.

Beträffande frågan om konkurs och befarat avtalsbrott, se M. Möller, Konkurs och kontrakt, 1998.