5. Avtals innehåll (avtalstolkning)

5.1 Den gemensamma partsavsikten

(1) Ett avtals innehåll ska fastställas i enlighet med parternas gemensamma partsavsikt vid tiden för avtalets ingående. Detta gäller även om den gemensamma partsavsikten avviker från avtalets ordalydelse.

(2) Om det inte är möjligt att fastställa den gemensamma partsavsikten, ska avtalets innehåll fastställas i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 8 augusti 2021

Lagar: avtalslagen 1915 6 § andra stycket, CISG Art. 8 och 9

Rättsfall: NJA 1997 s. 382, NJA 1999 s. 35, NJA 2012 s. 3, NJA 2012 s. 597, NJA 2014 s. 960, NJA 2015 s. 741 (Partneravtalet), NJA 2019 s. 171 (Belgor), HD:s dom 2021-07-15 T 4494-20 (Mätarställningen), HD:s dom 2021-07-30 T 4071-20 (Ramavtalet)

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 7.1; A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010; L.L. Andersen & P.B. Madsen, Aftaler og mellemmaend, Köpenhamn, 2017, kap. 9; B. Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 2019, Del 1 kap. 4; V. Boström, Tolkning av testamente, 2003; P. Fohlin, Avtalstolkning, 1989; J. Giertsen, Avtaler, 2014 Del III; K. Grönfors, Tolkning av fraktavtal, 1989; M. Hedwall, Tolkning av kommersiella avtal, 2004; J. Herre Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt 1978-2004, SvJT 2005, s. 611 ff.; J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821; L. Heuman, Fördjupning och vidsyn – En avtalsrättslig studie av några kreativitetsinstrument och argumentationsformer, JT 2002-03 s. 522; K. Huser, Avtaletolkning, Oslo, 1983; A.P. Högberg, Tolkningsstiler ved fortolkning av skriftlige kontrakter, Oslo, 2005; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, kap. 2.1 och 2.3; J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008; J. Samuelsson, Tolkningslärans gåta, 2011; L. Vahlén Avtal och tolkning; G. Woxholth, Avtalerett, 2019 Del IV (ej komplett förteckning)

Internationella instrument: UNIDROIT Principles kap. 4 och 5, PECL kap. 5 och 6, DCFR II.-8:101–9:109, Restatement of Nordic Contract Law § 5-1

Inledning

Avtalslagen 1915 behandlar inte hur man ska gå tillväga för att fastställa parternas rättigheter och skyldigheter, med undantag för 36 § avtalslagen. I svensk rätt finns endast två bestämmelser om fastställande av avtals innehåll (CISG Art. 8 och 9). Mot bakgrund av CISGs begränsade tillämpningsområde och bestämmelsernas ofullständighet är de inte till stor hjälp.

I svensk rätt följer metoden för fastställande av avtals innehåll av en rad rättsfall från HD som sammantagna ger viss vägledning (om än svårtillgänglig). I doktrin finns mycket skrivet om hur avtalets innehåll ska fastställas (se ovan). I UNIDROIT Principles kap. 4, 5 och 6, PECL kap. 5 och 6 samt DCFR II.-8:101–9:109 finns riktlinjer för att fastställa avtals innehåll. Principerna sammanfaller i hög grad med de metoder som HD utvecklat under de senaste 20 åren. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 162.

5.1(1) Den gemensamma partsavsikten

Eftersom parterna själva har möjlighet att komma överens om vilka prestationer som ska utföras är det självklart att deras gemensamma partsavsikt ska läggas till grund för att fastställa avtalsinnehållet. Denna regel gäller i de flesta rättssystem.

Betoning ligger på ordet gemensam partsavsikt. Det är alltså en partsavsikt, parterna ska ha sammapartsavsikt. När en tvist uppkommer, gör parterna ofta gällande att de har olika partsavsikter. Då fungerar inte regeln om att avtalets innehåll ska fastställas i enlighet med den gemensamma partsavsikten.

S.O. Johansson uttalar (i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 866): ”Under den här perioden [2005-2019] har det inte i något rättsfall förekommit att domstolen kunnat konstatera en gemensam partsvilja.” Se även J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 7.1.

Anledningen till att parterna gör gällande olika partsavsikter är ofta att de vid avtalets ingående inte tänkte på det förhållande som de nu är oeniga om. En annan anledning kan vara att de uppfattade innebörden i uttryck olika.

Vems avsikt?

Den gemensamma partsavsikten syftar på avsikten hos de avtalande parterna. Detta är medför svårigheter när de avtalande parterna är juridiska personer: Vilka fysiska personers avsikter ska då tillräknas den juridiska personen? Se om detta www.avtalslagen2020.se kap. 4, särskilt 4.2(5) om tillräknande.

Bevisproblem

Ibland – men det är ovanligt – ljuger en av parterna och påstår felaktigt att hen hade en annan avsikt vid avtalets ingående. Om motparten lyckas bevisa att parten ljuger och hade en annan avsikt än den hen nu gör gällande, ska avtalets innehåll fastställas i enlighet med den sanningsenliga gemensamma partsavsikten. Det är i praktiken svårt att förebringa sådan övertygande bevisning.

Falsa demonstratio non nocet

Regeln om den gemensamma partsavsikten gäller till och med när parterna i ett skriftligt avtal eller på annat sätt gett uttryck för en uppfattning som strider mot vad de gemensamt åsyftat. Den gemensamma viljan har företräde framför den gemensamma viljeförklaringen (se www.avtalslagen2020.se 1.3.5 om vilje-, tillits- och förklaringsprinciperna). Det innebär att den gemensamma partsavsikten läggs till grund i stället för det objektiva förklaringsinnehållet (lat. falsa demonstratio non nocet).

EXEMPEL: Parterna har använt det tekniska uttrycket CIF Incoterms 2020 i den gemensamma felaktiga tron att det innebär detsamma som "fritt" i 7 § köplagen. I så fall har avtalet ett innehåll som motsvarar 7 § köplagen.

EXEMPEL: Parterna har medvetet åsyftat något annat än vad de gett uttryck för i ett kontrakt. I så fall föreligger ett skenavtal. Se www.avtalslagen2020.se 8.

5.1(2) Fingerad gemensam partsavsikt

5.1(2) tar sikte på att det i praktiken är svårt att fastställa den gemensamma partsavsikten. Man måste fastställa en gemensam partsavsikt i ett läge där parterna hävdar att de har olika partsavsikter i den omtvistade frågan. Ofta är det omöjligt att i efterhand fastställa vad parternas gemensamma partsavsikt varit, särskilt eftersom det ofta aldrig förelegat en gemensam partsavsikt. Sökandet efter den gemensamma partsavsikten blir ofta en juridisk fiktion som inte svarar mot verkligheten. I stället för att försöka fastställa vad parterna subjektivt (och gemensamt) avsett, är det lämpligare att fastställa avtalets innehåll med hjälp av objektivt konstaterbara fakta.

HD anmärkte i NJA 2012 s. 3 att det inte förelåg någon gemensam partsavsikt och fortsatte därefter med en analys fristående från den gemensamma partsavsikten. Se även NJA 1999 s. 35, NJA 2012 s. 597.

I HD:s dom 2021-07-15 T 4494-20 (Mätarställningen) uttalade HD:

I en tvist om tolkningen av ett avtal ska domstolen som utgångspunkt försöka klarlägga vad parterna gemensamt avsett med avtalet. Det går emellertid inte alltid att fastställa en gemensam partsavsikt. När individuella förhållanden inte kan fastställas eller ge ledning får tolkningen bygga på objektiva grunder.

I NJA 2015 s. 741 uttalade HD:

Vidare kan avtalet och avtalssituationen vara av sådant slag att det knappast är relevant att försöka fastställa en gemensam partsavsikt. Det kan t.ex. gälla vid avtal med ett stort antal parter. Så är ofta också fallet då parternas förhållande regleras av ett standardavtal, låt vara att parternas diskussioner och liknande inför avtalets ingående kan utgöra omständigheter som ger uttryck för en gemensam partsavsikt som avviker från vad som annars skulle gälla enligt detta (jfr NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) p. 20).

Se mer om NJA 2015 s. 741 på www.avtalslagen2020.se 5.3 och 5.4.

I NJA 2019 s. 171 (Belgor), som rörde tolkning av en standardiserad skiljeklausul, uttalade HD:

Skiljeavtal är ofta standardmässigt utformade. Det finns därför sällan hållpunkter för att i det enskilda fallet utröna en specifik partsavsikt.

Se mer om NJA 2019 s. 171 (Belgor) på www.avtalslagen2020.se 5.3 och 5.4.

I HD:s dom 2021-07-30 T 4071-20 (Ramavtalet) förklarade HD att den gemensamma partsavsikten vanligtvis är irrelevant i samband med offentlig upphandling:

En avtalssituation kan vara sådan att det inte är relevant att försöka fastställa en gemensam partsavsikt. Detta gäller exempelvis när en leverantör av en vara eller en tjänst har accepterat och anslutit sig till ett ramavtal efter ett upphandlingsförfarande och det inte finns några kontakter under anbudstiden mellan upphandlaren och potentiella anbudsgivare som kan belysa avtalsinnehållet. Avtalsinnehållet får då i stället fastställas med ledning av ramavtalets ordalydelse och andra objektiva kriterier som exempelvis förfrågningsunderlag och administrativa föreskrifter. (Jfr ”Partneravtalet” NJA 2015 s. 741 p. 9 och 10.)

Anbud-acceptmodellens otillräcklighet

Det har skett en betydande utveckling av metoderna för tolkning av avtal. Så sent som i mitten av 1900-talet tog juridisk litteratur utgångspunkt i första kapitlet avtalslagen och extrapolerade från reglerna om anbud och accept, som handlar om avtalsbundenhet – och alltså inte om avtals innehåll. På den tiden låg fokus på vem av parterna som framförde den mest trovärdiga bevisningen för vad som utgjorde den verkliga gemensamma partsavsikten. Denna metod fungerade emellertid dåligt, vilket har sin förklaring i att det i realiteten ofta saknas en gemensam partsavsikt och analysen därför blev konstlad och fiktiv. Numera tillämpas en helt annan metod (samlad helhetsbedömning) som har utvecklats successivt av HD i samverkan med juridisk doktrin (se www.avtalslagen2020.se 5.3).

Anbud-acceptmodellen lämpar sig inte att använda i samband med att avtalets innehåll ska bestämmas. Att med hjälp av fiktioner försöka passa in luckor, mångtydighet, ändrade förhållanden och oskälighet i anbud-acceptmodellen leder endast till att avtalstolkaren riskerar att lura sig själv och trassla in sig i juridisk-tekniska resonemang istället för att göra en helhetsbedömning.

Enligt anbud-acceptmodellen för slutande av avtal i första kapitlet avtalslagen 1915 bestäms innehållet i avtalet av hur det gestaltade sig i avtalsögonblicket. En sådan modell går inte ihop med att omständigheter som inträffat före och efter avtalsögonblicket har betydelse för att fastställa avtalsinnehållet, se www.avtalslagen2020.se § 5.3(1)(d) och (f).

S.O. Johansson uttalar (i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 861) att en subjektiv utgångspunkt för avtalstolkning ofta är problematisk ”eftersom det i situationer där en tolkningsfråga uppkommer inte går att utröna den gemensamma partsavsikten. Analysen blir därför konstlad och fiktiv. Istället måste en helt annan metod tillämpas som är inriktad mot de objektiva omständigheterna.”

K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 89, avvisar analog tillämpning av 6 § andra stycket avtalslagen 1915 när avtalets innehåll ska fastställas (kritiken är mildrad i jämförelse med upplagan från 2010). F. Schmidt i princip finner det oriktigt att tillämpa regler om avtals ingående på avtalstolkning (Domaren forskar efter avtalsinnehållet, Festskrift till Nial, 1966, s. 488 ff.).

Lennart Vahlén ansåg att 6 § andra stycket och 32 § första stycket avtalslagen 1915 – eller snarare tänkesättet som dessa bestämmelser ger uttryck för – får stor betydelse för en avtalstolkning som inriktar sig på parternas uppträdanden och uppfattningar. Vahléns analys skedde emellertid långt innan HD:s nyare praxis.

5.2 Ondtrosregeln

En parts uttalanden och övriga uppträdande ska tolkas i enlighet med den partens avsikt om motparten kände till den vid avtalets ingående.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 26 juli 2021

Lagar: 6 § andra stycket, 32 § första stycket och 33 § avtalslagen 1915, CISG Art. 8(2) och Art. 35.2(b), 17 § andra stycket, andra punkten köplagen, 16 § andra stycket, andra punkten konsumentköplagen

Rättsfall: NJA 1980 s. 46, NJA 1997 s. 382, NJA 2012 s. 3, NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby)

Litteratur: Se referenser kommentaren till www.avtalslagen2020.se 5.1

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 4.1, PECL 5:101, DCFR II-8:101, Restatement of Nordic Contract Law § 5-2

Allmänt

Ondtrosregeln i praktiken

Ontrosregeln är viktig i teorin men saknar ofta praktisk betydelse. De praktiska problemen är av i huvudsak två slag.

  1. 1. Det är ganska vanligt att ingen av parterna medvetet funderade över den problematik som de nu är oense om.
  2. 2. Det är svårt att bevisa vad parterna tänkte och hur de medvetet uppfattade saker och ting; risken är stor att det endast är fråga om efterhandskonstruktioner (medvetna eller undermedvetna).

Analogier som stöd för ondtrosregeln

Ondtrosregeln är lagfäst i CISG Art. 8.1 där det står att en parts uttalanden och uppträdande ska tolkas enligt partens avsikt när motparten kände till den. Som ett bevislättnad gäller samma sak om motparten could not have been unaware om avsikten.

HD beskriver (obiter dictum) ondtrosregeln i HD:s dom 2021-07-15 T 4494-20 (Mätarställningen):

Det finns även situationer när den avtalsrättsliga s.k. dolusregeln kan aktualiseras. Den innebär att den part som måste ha insett att motparten uppfattat avtalet på ett annat sätt än parten, kan bli bunden av motpartens uppfattning (jfr t.ex. Jan Ramberg och Christina Ramberg, Allmän avtalsrätt, 11 uppl. 2019, s. 192 f.). Dolusregeln kommer till uttryck i bl.a. 6 § andra stycket (jfr 4 § andra stycket) avtalslagen.

Ondtrosregeln finns uttryckt i UNIDROIT Principles Art. 4.2(1), PECL 5.101(2) och DCFR II.-8:101(2) och Restatement of Nordic Contract Law § 5-2.

Det är visserligen inte en nödvändig slutsats att den som insett eller måste inse att motparten haft en viss avsikt också har accepterat ett avtal i enlighet med denna avsikt, men man kan normalt ställa anspråk på att en sådan ondtroende part medverkar till att klargöra förhållandet innan avtal ingås och att en försummelse kan påverka fastställande av avtalets innehåll.

Ondtrosregeln kommer till uttryck CISG i Art. 35.2(b), 17 § andra stycket, andra punkten köplagen och 16 § andra stycket, andra punkten konsumentköplagen, men med den ytterligare förutsättningen för att köparens särskilda ändamål ska beaktas, att köparen haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning. På grund av detta tilläggsrekvisit avviker dessa bestämmelser från den grundläggande tolkningsregeln i CISG Art. 8.1(2).

Ondtrosregeln ligger till grund för passivitetsregeln i 6 § andra stycket avtalslagen 1915, i bestämmelsen om förklaringsmisstag i 32 § första stycket avtalslagen 1915 och i 33 § avtalslagen 1915 om tro och heder på så sätt att dessa paragrafer tar avstånd från illojala beteenden.

Ratio legis, ändamålen bakom ondtrosregeln

Ondtrosregeln bygger på lojalitetsprincipen (se www.avtalslagen2020.se 1.3.4). Det är rimligt att en part är skyldig att uppmärksamma motparten på potentiella problem när parten under avtalsförhandlingarna förstår att motparten missuppfattat vad avtalet innebär. Den ondtroende bär alltså risken för missförståndet. Ondtrosregeln skapar incitament för den ondtroende att undanröja risken för missförstånd, t.ex. genom att diskutera det potentiella missförståndet med motparten i samband med avtalsförhandlingarna. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 194.

Ondtrosregeln syftar till att balansera intresset av att skydda den förpliktande partens vilja å ena sidan respektive intresset av att skydda den berättigade partens befogade tillit å andra sidan, se www.avtalslagen2020.se 1.3.5 om vilje-, tillits- och förklaringsprinciperna. Ondtrosregeln bygger också på intresset att tillgodose parternas befogade förväntningar, se www.avtalslagen2020.se 1.3.9 om förutsättningsläran. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt 2019, s. 194 och kap. 11.6; J. Ramberg, Avtalsautonomi och den dispositiva rätten, Festskrift till Agell, 1995 s. 507 f.

HD uttalade rörande rättsverkningarna av passivitet i NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby) (min understrykning):

För att passiviteten ska kunna uppfattas som en bindande viljeförklaring krävs som huvudregel att den passiva avtalsparten varit medveten om att avtalstillämpningen avvikit från vad som ursprungligen avtalats.

Uttalandet ger uttryck för att en ondtroende avtalspart inte är skyddsvärd.

I NJA 2012 s. 3 förefaller HD ha fäst stor vikt vid att den ena parten (ett försäkringsbolag) kände till risken för att avtalstexten kunde leda till missförstånd. HD uttalade (min understrykning):

Assuransinvest måste ha känt till att klausulen uppfattades olika bland bolagen på den svenska marknaden. Det hade varit möjligt för bolaget att formulera klausulen så att det tydligt framgick att undantaget avsåg alla skador som drabbar arbetstagare på en arbetsplats, oberoende av om skadan sker hos försäkringstagaren eller någon annan arbetsgivare. Det kan noteras att andra bolag har vidtagit åtgärder och förtydligat klausulen så att undantaget uttryckligen begränsas till försäkringstagarens anställda.

Men HD:s domskäl indikerar att detta inte utgjorde en tillämpning av ondtrosregeln, utan ingick som en relevant omständighet vid en samlad helhetsbedömning, se www.avtalslagen2020.se 7.3(c) om omständigheterna före avtalets ingående.

NJA 1980 s. 46 rörde frågan om en skiljeklausul i ett standardavtal ingick i avtalet. HD uttalade:

Även om lastbilscentralen skulle ha haft uppfattningen, att slutligt avtal kommit till stånd vid sammanträffandet d. 15 juni, har lastbilscentralen när den mottog byggnadsfirmans brev av d. 16 juni måst förstå, att byggnadsfirman ansett sig slutligt bunden först i och med avlåtandet av detta brev. Då lastbilscentralen, utan att framställa någon invändning mot brevet, påbörjat det beställda arbetet, får avtal mellan parterna anses träffat i enlighet med vad som framgår av brevet.

HD la alltså vikt vid att lastbilscentralen måste ha förstått vilken uppfattning byggnadsfirman hade men indikerade att detta inte var en ensamt avgörande omständighet. Se www.avtalslagen2020.se 5.3.

Bevisproblem

I NJA 1997 s. 382 framhöll HD att det inte var styrkt att ena parten kände till eller måste ha känt till att motparten hade en viss uppfattning om avtalsinnehållet. Därför tillämpade HD inte ondtrosregeln. Se även NJA 1957 s. 69 och NJA 1969 s. 409. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 1.4.10 och s. 160.

Hur fastställs ond tro? Subjektiv eller objektiv analys?

Den onda tro som är relevant i ondtrosregeln rör kännedomen om motpartens avsikt. Först ska den ena parten de facto ha en viss avsikt och sedan ska motparten ha insikt om den avsikten. I praktiken är det ofta svårt att bevisa dessa båda omständigheter (de s.k. dubbla insiktsrekvisiten).

Regeln är subjektiv på så sätt att intresset koncentreras till de avtalande parternas medvetna (subjektiva) avsikter och insikter. Man ska fråga sig vad de verkligen medvetet tänkte och hur just de avtalande personerna uppfattade situationen i samband med avtalets ingående.

Istället för att ta sikte på parternas subjektiva föreställningar, skulle man kunna tillämpa en objektiv analys enligt vilken man inte fokuserar på de individuella parternas uppfattningar utan istället på vad en "normal", typisk person skulle ha tänkt och uppfattat (the fly on the wall test). En sådan fiktiv analys fungerar dåligt i praktiken och det är därför lämpligare att konstatera att det inte går att bevisa ond tro om motpartens uppfattning samt gå vidare till en samlad helhetsbedömning enligt www.avtalslagen2020.se 5.3. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 1.4.10 och 7.1.

Dolusregeln fungerar endast när den ena parten hade insikt och inte den andra. De om detta, B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, s. 78. Paulo Fohlin har föreslagit att ondtrosregeln har följande innehåll: ”Om den ena, och endast den ena, parten bort inse att motparten kunde ha en annan uppfattning om avtalsinnehållet, anses motpartens uppfattning utgöra avtalsinnehållet, om inte den förstnämnde reklamerar”. Se P. Fohlin, Avtalstolkning, 1989, s. 88.

Ond tro saknas

De formuleringar som används i domsmotiveringarna uppvisar olika krav vid fastställandet av en parts avsikt eller insikt. För att en parts insikt ska bli relevant krävs ibland att parten haft insikt, ibland räcker det att parten måste ha insett förhållandet. 6 § andra stycket avtalslagen 1915 och CISG Art. 8.1(2), UNIDROIT Principles Art. 4.2(1). PECL 5:101(2) och DCFR II-8:101(2) använder uttrycket could not have been unaware. Restatement of Nordic Contract Law § 5-2 använder uttrycket must have been aware.

Ibland krävs endast att parten bort inse (jfr 32 § första stycket avtalslagen 1915). Kravet kan sedan urvattnas ytterligare till haft anledning räkna med, kan antas uppfatta eller liknande. Allteftersom kravet på partsinsikt mjukas upp, avlägsnar man sig från ondtrosregeln. Om en part endast kanske har insett något, föreligger inte samma mått av illojalitet. Därför bör man vara försiktig med att utsträcka ondtrosregelns tillämpningsområde genom att sänka beviskraven. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 193 ff.

Inte ens inom ramen för CISG tillämpas ondtrosregeln förbehållslöst. Enligt CISG Art.35.2(b) gäller nämligen – liksom enligt 17 § andra stycket andra punkten köplagen – att vad säljaren måste ha insett om köparens särskilda ändamål endast tillmäts avgörande betydelse när "köparen haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning".

NJA 1986 s. 596 rörde ett avtal om försäljning av ett monteringsfärdigt hus till en konsument. HD tog hänsyn till att den ena parten (en privatperson i ett avtal med en näringsidkare) hade svårigheter att förstå avtalets innebörd. Enligt sin ordalydelse avsåg avtalet endast försäljning av monteringsfärdigt material till ett hus. Varken leveransavtalet eller orderbekräftelsen innehöll något om monteringen av huset. Konsumenten hävdade att han önskat ett fast pris för materialet och stommonteringen. Han trodde att avtalet avsåg också monteringen. HovR löste problemet med en teknik som påminner om ondtrosregeln. Även om konsumenten haft fog för sin uppfattning att monteringen skulle ingå, ansåg HovR att säljaren inte insett eller borde ha insett vad konsumenten uppfattat. HD ansåg att försäljaren borde ha insett risken för att en konsument kunde uppfatta det skriftliga avtalet som ett avtal innefattande både husleverans och montering, trots att avtalstexten endast omfattade materialet. Eftersom det var fråga om en relation mellan näringsidkare och konsument ansåg HD att försäljaren var skyldig att klargöra för konsumenten att avtalet endast avsåg materialleveransen och att monteringen inte ingick i priset. Eftersom näringsidkaren inte hade klargjort detta, ingick monteringen i priset.

När två jämbördiga parter har ingått ett avtal är det inte självklart vem av parterna som ska klargöra oklarheten för vem. Därför är det olämpligt att tillämpa ondtrosregeln när ond tro (i bemärkelsen faktisk insikt) saknas och parterna är tämligen jämbördiga. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 194 f.; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2014, kap. 2.4.

Vems onda tro? Frågan om tillräknande

När avtalsparterna är juridiska personer eller när avtalet skett med hjälp av mellanmän kan problem uppkomma med vilka fysiska personers onda tro som ska tillräknas avtalsparterna. Se www.avtalslagen2020.se kap 4, särskilt 4.2(5) om tillräknande.

Ska avtals innehåll fastställas med stöd av första kapitlet avtalslagen 1915? Svar: Nej

Se kommentaren till www.avtalslagen2020.se 5.1.

5.3 Samlad helhetsbedömning

Vid fastställande av avtals innehåll ska man göra en samlad helhetsbedömning och ta hänsyn till samtliga omständigheter, däribland

(a) avtalets ordalydelse

(b) bakgrundsrätten (skriven och oskriven lag, handelsbruk samt branschpraxis)

(c) omständigheterna före avtalets ingående (avtalsförhandlingarna och partsbruk)

(d) parternas beteenden (inklusive passivitet) efter avtalets ingående

(e) avtalets ändamål

(f) avtalets systematiska uppbyggnad

(g) skälighet.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 8 augusti 2021

Lagar: CISG Arts. 8 och 9, 17–19 §§ köplagen, 19 § konsumentköplagen

Rättsfall: NJA 1919 s. 359, NJA 1921 s. 511, NJA 1931 s. 483, NJA 1937 s. 312, NJA 1941 s. 150, NJA 1941 s. 393, NJA 1942 s 346, NJA 1948 s. 620, NJA 1950 s. 86, NJA 1951 s. 765, NJA 1954 s. 573, NJA 1957 s. 69, NJA 1959 s. 590, NJA 1961 s. 738, NJA 1963 s. 683, NJA 1969 s. 409, NJA 1974 s. 573, NJA 1974 s. 660 (Industriportarna), NJA 1978 s. 223, NJA 1978 s. 628, NJA 1980 s. 46, NJA 1980 s. 398, NJA 1981 s. 323, NJA 1981 s. 552, NJA 1981 s. 1072, NJA 1983 s. 3, NJA 1983 s. 865, NJA 1984 s. 280, NJA 1984 s. 482, NJA 1986 s. 503, NJA 1986 s. 596, NJA 1989 s. 269, NJA 1992 s. 439, NJA 1987 s. 266, NJA 1987 s. 553, NJA 1988 s. 408, NJA 1989 s. 269, NJA 1989 s. 286, NJA 1998 s. 448, NJA 1989 s. 773, NJA 1990 s. 24, NJA 1992 s. 403, NJA 1992 s. 414, NJA 1992 s 439, NJA 1993 s. 436, NJA 1994 s. 236, NJA 1995 s. 586, NJA 1996 s. 400, NJA 1996 s. 727, NJA 1997 s. 86, NJA 1997 s. 382, NJA 1998 s. 3, NJA 1998 s. 364, NJA 1999 s. 35, NJA 2001 s. 750, NJA 2005 s.142, NJA 2006 s. 53, NJA 2007 s. 17, NJA 2007 s. 35, NJA 2007 s. 962, NJA 2008 s. 688, NJA 2009 s. 672 (Malmbergsbagarn), NJA 2010 s. 227, NJA 2010 s. 416, NJA 2010 s. 559, NJA 2010 s. 629, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 3 (Firefly), NJA 2012 s. 597, NJA 2012 s. 725, NJA 2012 s. 1095, NJA 2013 s. 253 (BWE:s rättsskyddsförsäkring), NJA 2013 s. 271 (Skadorna på Läckebys arbeten); NJA 2013 s. 253 (BWE:s rättsskyddsförsäkring), NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget); NJA 2015 s. 3, NJA 2015 s. 741 (Partneravtalet), NJA 2015 s. 862 (Den uteblivna slutbesiktningen), NJA 2015 s. 991, NJA 2015 s. 1040 (De enstegstätade fasaderna II), NJA 2017 s. 94, NJA 2017 s. 113 (Den överlåtna övertagandebesiktningen), NJA 2017 s. 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen), NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby), NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften), NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören), NJA 2018 s. 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen), NJA 2019 s. 171 (Belgor); NJA 2019 s. 195 (Husbilarna); NJA 2019 s. 866 (Branddammen på Malmö flygplats), NJA 2020 s. 723 (Vandrarhemmet i Lycksele), NJA 2020 s. 822 (Knoppens golvvärmesystem), HD:s dom 2021-07-30 T 4071-20 (Ramavtalet)

AD 1934:7, AD 1946:2, AD 1950:29

MÖD 2012:59

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 9; A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019. Detta är endast tre läroböcker. Det finns oändligt mycket mer skrivet om fastställande av avtals innehåll

Internationella instrument: UNIDROIT Principles kap. 4 och 5, PECL 2:210, DCFR II-4:210, Restatement of Nordic Contract Law §§ 1-3, 5-2, 5-4 – 5.7 och 5.10

Innehåll

Inledning

Som framgår på www.avtalslagen2020.se 5.1 är den gemensamma partsavsikten en teoretisk utgångspunkt när avtalets innehåll ska fastställas. I praktiken går det nästan aldrig att bevisa en subjektiv gemensam partsavsikt. Därför är modellen i denna bestämmelse 5.3 i praktiken avgörande. Här framgår en rad relevanta omständigheter som ska ligga till grund för att fastställa avtalets innehåll.

Beträffande fastställande av avtalsinnehåll i standardiserade konsumentavtal, se www.avtalslagen2020.se 5.4.

Samlad helhetsbedömning

De relevanta omständigheterna ingår i en samlad helhetsbedömning, som beskrivs var och en för sig nedan. Observera att det är fråga om en samlad helhetsbedömning i vilken många faktorer ska sammanvägas (”värderingsjuridik”). Det är alltså inte fråga om logisk ”rekvisitjuridik”. Att omständigheterna ska vägas samman vid en helhetsbedömning påpekades redan i samband med tillkomsten av 1915 års avtalslag (Försl. s. 140).

HD uttalade i NJA 2018 s. 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen):

Vilken eller vilka tolkningsfaktorer som ska vara utslagsgivande kan inte anges generellt, utan får avgöras utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet.

Tolkning eller utfyllnad?

I juridisk litteratur görs ibland åtskillnad mellan avtalstolkning och utfyllnad. S.O. Johansson uttalar (i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 864): ”Såvitt framkommer av innevarande periods rättsfall [2005–2019] förekommer det inte att HD gör någon skillnad härvidlag.”

Det är vanligtvis inte möjligt att avgöra om avtalet har en lucka som ska fyllas ut eller om avtalet är otydligt och ska tolkas. Därför – och i enlighet med HDs angreppssätt – görs ingen skillnad mellan avtalstolkning och utfyllnad på www.avtalslagen2020.se. Istället omtalas ”fastställande av avtals innehåll”. Se mer nedan kommentaren till 5.3(b).

Argumentationsstrategi

Vid en tvist om avtalets innehåll bör ombudet inte skjuta ett ensamt skott med salongsgevär; dvs. rikta in sig på en enda viktig omständighet, t.ex. avtalets ordalydelse. Istället bör ombudet skjuta med hagelbössan; dvs. försöka visa att många olika omständigheter (tolkningsdata) talar till partens fördel. Genom att åberopa många olika omständigheter, möjliggör ombudet för domstolen att tillmäta olika omständigheter sådan vikt att de sammantagna leder till framgång. Det går alltså i regel inte till på det sättet att domstolen uteslutande tar fasta på en enda omständighet och stannar vid den. Istället sammanväger domstolen alla relevanta omständigheter.

Ibland ger HD missvisande uttryck för att det föreligger en sorts hierarkisk ordning mellan de olika relevanta omständigheterna, se t.ex. NJA 2015 s. 862 (Den uteblivna slutbesiktningen) p. 12. HD:s prejudikat som helhet utvisar emellertid att det är fråga om en samlad helhetsbedömning av de olika relevanta omständigheterna, se t.ex. NJA 2015 s. 741 (Partneravtalet). S.O. Johansson beskrivning av hur HD fastställer avtals innehåll harmonierar i struktur med vad som framgår på www.avtalslagen2020.se 5.3, S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 82, kap. 1.9.

Bevisfrågor

Den part som hänvisar till en relevant omständighet har bevisbördan för att omständigheten är korrekt. Den samlade helhetsbedömningen är emellertid inte en bevisfråga. Hur de olika (bevisade) omständigheterna ska vägas mot varandra är alltså inte något som någondera parten har bevisbördan för.

Helhetsbedömningen på www.avtalslagen2020.se 5.3 handlar inte om att bevisa vad som varit den verkliga gemensamma partsavsikten. Först kan en part försöka bevisa vad som utgjort den gemensamma partsavsikten (se www.avtalslagen2020.se 5.1). Det brukar misslyckas. Sedan kan man gå vidare till att försöka bevisa att motparten känt till den egna partens uppfattning om avtalets innehåll (ondtrosregeln, se www.avtalslagen2020.se 5.2). Det brukar också misslyckas. Slutligen tillämpas en samlad helhetsbedömning, som alltså inte handlar om att bevisa en fingerad gemensam partsavsikt.

Relevanta omständigheter, överblick

HD har gett vägledning till vilka omständigheter som är relevanta för att fastställa avtals innehåll. Relevanta omständigheterna återfinns även i internationella instrument, se UNIDROIT Principles kap. 4 och 5, PECL 2:210, DCFR II-4:210 och Restatement of Nordic Contract Law § 5-5.

I NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) uttalade HD (mina fetläggningar):

Liksom vid avtalstolkning i allmänhet gäller […] vad parterna gemensamt har kommit överens om. Hur parterna har diskuterat vid avtalets ingående och liknande utgör sådana omständigheter som kan ge uttryck för den gemensamma partsavsikten. Utgångspunkten för en tolkning på objektiva grunder av ett standardavtalsvillkor är det omtvistade villkorets ordalydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar, liksom när ordalydelsen inte ger något besked alls, ska ledning sökas i systematiken och de övriga villkoren i standardavtalet. Det gäller särskilt när bestämmelserna i avtalet är avsedda att utgöra ett sammanhängande system. När inte heller avtalets systematik ger någon ledning ska avtalsvillkoret tolkas i ljuset av dispositiv rätt […] Den dispositiva rättens genomslagskraft kan i vissa fall behöva begränsas, t.ex. när visserligen på den ena sidan avtalskontexten inte ger någon direkt ledning men på den andra sidan den relevanta dispositiva rättsregeln passar illa i avtalssystemet. Således ska ytterst och sist göras en mer övergripande rimlighetsbedömning, som undantagsvis kan innebära att en avtalslucka fylls med en till det specifika avtalet tillpassad regel.

De relevanta omständigheterna nedan är inte uppställda i prioritetsordning – möjligen med undantag för avtalets ordalydelse, 5.3(a), eftersom avtalets ordalydelse ofta väger särskilt tungt vid den samlade bedömningen.

5.3(a) Avtalets ordalydelse

Avtalets ordalydelse (det objektiva förklaringsinnehållet) är en självklar och viktig utgångspunkt för att fastställa avtalets innehåll. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 179.

I NJA 2007 s. 35 framhöll HD att avtalets ordalydelse är utgångspunkten vid fastställande av avtalets innehåll ("med utgångspunkt från textens normala språkliga betydelse").

På samma sätt ansåg HD i NJA 2013 s. 271 (Skadorna på Läckebys arbeten) att tolkningen bör inriktas på villkorets ordalydelse när det inte föreligger någon gemensam partsavsikt eller omständigheter vid sidan av avtalstexten som kan klargöra hur parterna uppfattat ett omtvistat avtalsvillkor. Se rättsfallskommentar M. Wallin & M. Pärssinen, Högsta domstolen om tolkning av standardvillkor i entreprenadavtal, SvJT 2013 s. 815.

Se även NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget), NJA 2017 s. 94 om tolkning av stadfäst förlikningsavtal, NJA 2017 s. 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen), NJA 2018 s. 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen), NJA 2019 s. 638 II (Connecta).

Betydelsen av skriftliga avtalsdokument

Det finns många skäl för att låta skriftliga avtalsdokument få särskilt stor betydelse vid avtalstolkningen:

  1. 1. Det ger incitament för parter att säkra bevisning om avtalets innehåll och att uttrycka sig tydligt i avtal, vilket i förlängningen bidrar till förutsebarhet i avtalsförhållanden.
  2. 2. Det ger incitament för parter att noga och kritiskt läsa avtalstext och därigenom förebygga framtida missförstånd.
  3. 3. Andra än de personer som deltagit i avtalsförhandlingarna kan lägga det skrivna avtalet till grund för sitt handlande.
  4. 4. När avtalet kräver slutligt godkännande av någon annan än de personer som framförhandlat det skriftliga avtalsdokumentet, t.ex. en bolagsstyrelse eller ett moderbolag, kan det komma som en obehaglig överraskning om annat än ordalydelsen läggs till grund för avtalstolkningen.
  5. 5. I kommersiella sammanhang är det från allmän synpunkt viktigt att åstadkomma förutsebarhet i fråga om avtalsinnehållet.

Korrigering, avtalsinnehåll som strider mot ordalydelsen

Det händer – även om det är ovanligt – att avtalets innehåll fastställs på annat sätt än vad som följer av en entydig ordalydelse (korrigering). Det blir aktuellt när andra omständigheter än ordalydelsen tyder på att parterna i realiteten avsett något annat än vad som kommit till uttryck genom ordalydelsen (falsa demonstratio non nocet). Detta var fallet i NJA 2017 s. 113 (Den övertagna överlåtelsebesiktningen) där HD beaktade det sammanhang i vilket avtalet slutits. Se S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 865; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 181.

Korrigering av avtalets ordalydelse kan naturligtvis ske när ordalydelsen strider mot tvingande lag.

Det förekommer att parter inte läser avtalstexten och då kan det finnas anledning att låta andra faktorer än avtalstexten få större betydelse. Exempel på sådana fall är när en näringsidkare hänvisar till ensidigt upprättade standardvillkor i samband med köp via internet. Det förekommer också att affärsmän inte tar del av de omfattande avtalsdokument som deras juridiska ombud upprättar eller att de inte är insatta i sådana standardvillkor som deras offerter och andra dokument hänvisar till. Då uppkommer en motsättning mellan å ena sida behovet av att kunna fastställa den verkliga gemensamma partsavsikten och å andra sidan behovet av objektivitet och förutsebarhet (med stöd i argumentet att även om det är klarlagt att ingen av parterna läst texten, så har de haft möjlighet att ta del av den).

I NJA 1984 s. 280 ansåg HD att den muntliga information som säljaren lämnat om en indexklausul var av avgörande betydelse och HD tog fasta på vad konsumenten/köparen rimligen kunnat förutse om klausulens ekonomiska konsekvenser till skillnad från indexklausulens språkliga lydelse. Se även NJA 1931 s. 483, NJA 1937 s. 312, NJA 1942 s. 346, NJA 1959 s. 590 och NJA 1974 s. 660 (Industriportarna). Se mer om betydelsen av omständigheterna före avtalets ingående nedan under (c).

Korrigering av ordalydelsen kan aktualiseras på grund av parternas efterföljande beteende, inklusive passivitet. Detta klargjorde HD i NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken) och NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby). Se mer om betydelsen av efterföljande beteende nedan under (d).

NJA 1941 s. 150 rörde en borgensförbindelse. En kyrkoherde hade undertecknat ett dokument med texten att omstående förbindelse blir till fullo inbetalt; därför ansvarar undertecknad. Trots denna ordalydelse tolkade HD inte förbindelsen som en borgensförbindelse. HDs motivering är inte särskilt klargörande men sannolikt var skälighetsaspekter betydelsefulla. Se nedan under 5.3(g).

NJA 2012 s. 1095 påvisar att den isolerade ordalydelsen inte alltid är avgörande. Observera dock att rättsfallet rörde frågan om avtalsbundenhet och inte fastställande av avtalets innehåll.

Ulf Bernitz påpekar att svenska domstolar tar hänsyn till många faktorer och är obenägna att lösa tvister om innebörden i avtal genom att enbart ”rida på ordalagen” och falla tillbaka på bokstavstolkning (U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018 s. 89).

I NJA 2009 s. 877 var ett visst ord definierat i parternas försäkringsavtal. Enligt försäkringsvillkoren förstods med inbrott att någon olovligen med våld brutit sig in i en lokal eller med dyrk tagit sig in i en lokal. Förövarna hade brukat våld genom att klippa upp ett hänglås på en gallergrind. Men för att komma in till lokalen hade förövarna använt nycklar. HD valde att ändå anse att det förelåg inbrott (sannolikt med stöd av en analys av avtalets ändamål). S.O. Johansson anser att NJA 2009 s. 877 utvisar att HD ”ogärna lägger in mer i ordalydelsen än vad som kan läsas ut av texten” (S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 870).

Jori Munukka anser att NJA 2012 s. 597 är ett exempel på att HD inte lagt ordalydelsen till grund för att fastställa innehållet i en vitesbestämmelse (J. Munukka, Anmälan av David Dryselius, Avtalsviten, JT 2020/21 s. 228, på s. 233).

Ordalydelsen ger ingen eller begränsad vägledning

Många gånger är det omöjligt att fastställa avtalets innehåll enbart med hjälp av ordalydelsen, t.ex. på grund av att ett begrepp är mångtydigt eller på grund av att avtalet inte är heltäckande (det finns en lucka i avtalstexten). För att fastställa avtalsinnehållet i sådana fall blir andra omständigheter avgörande. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 9.3–9.11.

I NJA 2015 s. 741 (Partneravtalet) uttalade HD:

Utgångspunkten är då avtalets ordalydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar, liksom när ordalydelsen inte ger något besked alls, måste ledning sökas i andra faktorer.

Se snarlika uttryckssätt i NJA 2015 s. 862 (Den uteblivna slutbesiktningen) punkt 12, NJA 2018 s. 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen), NJA 2020 s. 822 (Knoppens golvvärmesystem).

I NJA 2005 s. 142 framkom uttryckligen av avtalstexten att en leasegivare hade rätt att ändra leasingavgiften vid ändringar i ränteläget. Denna rätt utnyttjade leasegivaren för att höja leasingavgiften. Det framgick inte vad som gällde om leasegivarens skyldighet att sänka leasingavgiften på grund av ändringar i ränteläget. HD uttalade:

Klausulen ger enligt sin ordalydelse leasegivaren rätt att ensidigt avgöra om en ändring av leasingavgiften är befogad med hänsyn till ändringar i det ränteläge som klausulen hänvisar till. Det får därvid ankomma på leasegivaren att tillämpa klausulen på ett lojalt och konsekvent sätt. Rätten att höja leasingavgiften vid en ränteuppgång motsvaras således av en skyldighet att sänka avgiften vid en räntenedgång.

Fallet är eventuellt ett exempel på att HD preciserat en ofullständig ordalydelse. Alternativt kan fallet ses som ett exempel på avtalskorrigering genom att HD ålagt en part att tillämpa ett avtalsvillkor på ett annat sätt än vad som framgår av ordalydelsen. Se www.avtalslagen2020.se 5.3(e) rörande avtalets ändamål.

Motstridigt avtalsinnehåll

När avtalets innehåll är motstridigt, ska man fastställa avtalets innehåll med hjälp av alla de omständigheter som framkommer på www.avtalslagen2020 5.3.

NJA 2016 s. 680 rörde tolkning av motstridigt innehåll i köpkontrakt och köpebrev i samband med fastighetsköp. HD förefaller ha lagt avgörande vikt vid avtalets ändamål.

Motstridighet: Individuellt förhandlat går före standardtext

Normalt får ett villkor som blivit föremål för individuell förhandling större genomslag är standardiserad text som parterna inte övervägt tillsammans. Se PECL 5:104 och DCFR II-8:104 samt J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 197.

NJA 2009 s. 388 rörde frågan om en entreprenör åtagit sig strikt ansvar för takkupornas funktion. Enligt avtalet (AB 72) hade entreprenören inte långtgående ansvar. Enligt ett särskilt tillägg hade parterna avtalat att kontraktssumman omfattar en fullt färdig funktionell produkt. HD la det individuellt förhandlade villkoret till grund för att hålla entreprenören strikt ansvarig.

Motstridighet: Skrivet går före tryckt

Det finns en tolkningsregel som uttrycks med satsen skrivet går före tryckt. Att parterna gör ett tillägg till ett i förväg tryckt avtalsdokument tyder på att det särskilda tillägget har större betydelse än den standardiserade texten.

Observera att vad som skrivits och vad som är tryckt endast är en omständighet bland andra som är relevant i helhetsbedömningen av avtalets innehåll. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 192.

I NJA 1990 s. 24 använde parterna ett standardavtal med vissa bestämmelser om när slutbetalning skulle ske. Parterna hade därutöver skrivit en särskild bestämmelse om slutbetalning. HD la den särskilda bestämmelsen till grund för domen.

Principen om skrivet går före tryckt har avgörande betydelse endast om tillägget är tillräckligt genomtänkt för att kunna undantränga en allmänt vedertagen grundtext i ett välkänt standardavtal. Se J. Ramberg, Cancellation, 1970, s. 421 f.

NJA 2015 s. 1040 (De enstegstätade fasaderna II) är ett är ett exempel på tolkningsproblem när parter gjort en ändring i standardavtalstext, se mer om det rättsfallet under 5.3(f) rörande avtalets systematiska uppbyggnad.

Motstridighet: Senare går före tidigare

Det finns en tolkningsregel som innebär att sådant som parterna kommit överens om senare under avtalsförhandlingarna har företräde framför det som de tidigare kommit överens om.

I NJA 2016 s. 689, som rörde fastighetsköp, ansåg HD emellertid att köpekontraktets ordalydelse hade företräde framför ordalydelsen i det köpebrev som senare upprättats.

Observera att tidsföljden endast är en omständighet bland andra som är relevant i helhetsbedömningen av avtalets innehåll.

Det förekommer att parter avtalar om olika dokuments prioritetsordning. Se t.ex. AB 04 kap. 1 § 3.

Motstridighet: Speciellt går före generellt

En annan tolkningsregel är att det som preciserats gäller framför det som är allmänt hållet. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 192. Observera att preciseringsgraden endast är en omständighet bland andra som är relevant i helhetsbedömningen av avtalets innehåll.

I 19 § köplagen finns en uttrycklig regel att allmänna ansvarsbegränsningar inte gäller när säljaren lämnat en preciserad uppgift. Denna bestämmelse ger sannolikt uttryck för en oskriven allmän avtalsrättslig regel som gäller också utanför köplagens tillämpningsområde.

I NJA 2016 s. 237 (Lokalarean), som rörde köp av en lokalbostadsrätt, ansåg HD att säljaren bar ansvar för en preciserad areauppgift i annonsen och objektsbeskrivningen, trots att säljaren tydligt friskrivit sig från allt felansvar med undantag för lämnade garantier (arean var inte angiven som en garanti).

I NJA 1993 s. 436 konstaterade HD att en ”allmän friskrivning, gällande allt ansvar för fel, anses dock inte ha någon verkan mot positiva uppgifter”. På denna grund ansåg HD att den allmänt hållna ansvarsbegränsningsklausulen inte tillräckligt tydligt eliminerade ansvaret för de preciserade uppgifter som säljaren lämnat i avtalets ingress.

NJA 1975 s. 620 rörde köp av en bil av 1966 års modell med villkor om att den såldes i befintligt skick. Efter köpet visade det sig att bilen var av 1965 års modell. Köparen fick rätt till felpåföljder trots säljarens ansvarsbegränsning i avtalet.

I NJA 1983 s. 865 hade en kommun sålt ett 50 år gammalt renoverat småhus i befintligt skick till en privatperson. I kommunens annons framgick att huset var ”nyrenoverat och moderniserat”, bland annat var golvet nylagt. Efter köpet visade det sig att bjälklaget som höll uppe golvet var angripet av röta och insektsangrepp samt måste läggas om till en hög kostnad. HD ansåg att avtalet innebar att säljaren inte var ansvarig, men lämnade ansvarsbegränsningen utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen och gav köparen rätt till påföljder på grund av fel.

Oklara uttryck

Tvister om avtals innehåll handlar ofta om oklara uttryckssätt. Då krävs en helhetsbedömning med beaktande av omständigheter som kompletterar ordalydelsen.

NJA 2020 s. 822 (Knoppens golvvärmesystem) rörde tolkning av ordet golv och frågan om golvvärmesystemet innefattades i begreppet.

I NJA 2012 s. 3 (Firefly) konstaterade HD att båda parters tolkning av ett villkor var språkligt möjliga (det rörde begreppet arbetsskada).

Oklara uttryck ska enligt HD bedömas enligt sin normala språkliga betydelse (NJA 2007 s. 35) men om uttrycket har en specifik fackmässig innebörd i en viss bransch, så ska den läggas till grund även om den strider mot den normala språkliga betydelsen. Detta följer av NJA 2013 s. 835 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) och NJA 2009 s. 388. Se S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 869. Johansson anser att i konsumentförhållanden gäller den fackspråkliga innebörden om den är till konsumentens fördel.

I NJA 1988 s. 408 bedömde HD innebörden av uttrycket lämnats kvar i ett försäkringsavtal. Försäkringstagarens värdefulla musikinstrument låg i en bil där de stals. Försäkringen gällde inte för värdeföremål som lämnats kvar. TR och HovR ansåg att uttrycket var klart och innebär att när man inte längre har omedelbar uppsikt över egendomen så har den lämnats kvar. HD ansåg däremot att innebörden i uttrycket är oklart. När HD satte uttrycket lämnats kvar i sitt sammanhang kom HD fram till att det inte omfattar fall då försäkringstagaren lämnat föremålen i bilen under kort tid (i det aktuella fallet 15–20 minuter). Se www.avtalslagen2020.se 5.3(e) rörande avtalets ändamål.

I NJA 1981 s. 323 var begreppet parkering oklart på så sätt att parterna var oense om uppställning av bil under kortare tid för lastning av flyttsaker utgjorde parkering. HD tog fasta på innehållet i dispositiv rätt. Se även NJA 2012 s. 1095 punkt 8. Se www.avtalslagen2020.se 5.3(b) rörande bakgrundsrätten.

NJA 1978 s. 628 rörde tolkning av ordet bestånd vilket var avgörande för att bedöma hur hög ersättning ett försäkringsbolag skulle betala för stormskadad skog. I målet hänvisade ena parten till en definition av ordet bestånd i 1969 års skogsordlista: ”ett större antal träd eller plantor som växer tillsammans och karakteriseras av viss enhetlighet beträffande ålder, träslagsblandning m.m.”. TR ansåg att uttrycket bestånd var oklart och lutade sig mot andra omständigheter än avtalets ordalydelse. HD fastställde däremot avtalsinnehållet med stöd av begreppets lexikaliska betydelse. Se om rättsfallet J. Hellner, SvJT 1982 s. 389 f.

NJA 1989 s. 773 rörde tolkning av uttrycket inflyttningsklart i ett entreprenadavtal eftersom det var först när huset var inflyttningsklart som beställaren skulle göra slutbetalningen (ett stort belopp under en tid då ränteläget var högt) till entreprenören. Tingsrätten ansåg att huset var inflyttningsklart medan hovrätten och HD ansåg att kvarstående arbeten var alltför omfattande för att kunna beteckna huset som inflyttningsklart. Se om rättsfallet J. Ramberg, JT 1989–90 s. 63.

Det förekommer att parter i avtal använder underligt tempus – t.ex. att parten ska överlåta något, istället för att säga att parten överlåter något (se NJA 1995 s. 586). Då uppkommer fråga om ska förutsätter att överlåtaren gör något ytterligare eller om ska innebär att saken är överlåten. Denna fråga bör avgöras mot bakgrund inte endast av ordalydelsen utan genom en bedömning av andra faktorer, särskilt avtalets ändamål och syfte. Se E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 50, och www.avtalslagen2020.se 5.3(e) rörande avtalets ändamål.

NJA 2017 s. 113 (Den överlåtna övertagandebesiktningen) handlade om en fastighetsköpare som övertog fastighetssäljarens rättigheter mot en besiktningsman. Enligt ordalydelsen i överlåtelseavtalet mellan fastighetsköparen och besiktningsmannen framgick att besiktningsmannen ansvarade för uppdragsgivarens skada och att det var rätten till ersättning för denna skada som den andra personen skulle överta. HD ansåg emellertid att ordet överta är oklart och menade att det sammanhang i vilket överlåtelsen skett inte kunde tolkas på annat sätt än att besiktningsmannen åtagit sig ansvar för den andra personens (övertagarens) skada.

Oklara uttryck; indirekt och direkt förlust/skada

Det är vanligt att kontrakt begränsar skadeståndsskyldighet för indirekt förlust. Se J. Herre, Direkt och indirekt förlust – var står vi idag, SvJT 2019 s. 210, på s. 221 ff.

Det saknas vägledande uttalanden från HD om vad som utgör direkt respektive indirekt förlust. Antagligen kan vägledning hämtas från definitionen i 67 § köplagen.

I NJA 2018 s. 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) anmärkte HD:

Det är däremot omdiskuterat om vitet i tidigare led utgör en direkt eller indirekt förlust mellan köparen och säljaren ...

Norsk rätt: (Rt. 2005 s. 257) rörde försäljning av en hårborttagningsapparat och en massageapparat, där den förra bedömdes ha varit så felaktig att köparen var berättigad att häva köpet av båda apparaterna (p.g.a. sambandet mellan dem). Köparen krävde ersättning för den minskade omsättning som blivit följden av att apparaten inte fungerade som den skulle ha gjort enligt säljarens försäkran. Detta var enligt Høyesterett klart en indirekt förlust i form av antingen förlust till följd av minskad produktion eller omsättning eller annan förlust till följd av att varan inte kunde användas på avsett sätt.

Finsk rätt: I finska HD 1994:98 hade säljaren sålt garnkassar som skulle användas vid odling av fisk i havet. Det fanns emellertid öppningar i kassarna som var större än de skulle vara och fiskar hade därför rymt ur kassarna. Köparen, en fiskodlare, drabbades genom detta av minskning i produktionen. Finska HD ansåg att detta utgjorde en indirekt förlust enligt 67 § första punkten köplagen.

Finska HD 1992:86 handlade om köp av en motorbåt där det efter köpet konstaterades att motorn var skadad, vilket fick till följd att köparen inte kunde använda båten under större delen av sommaren. Enligt finländska HD utgjorde skadan av att inte kunna använda båten under sommaren en indirekt förlust.

I ett finskt rättsfall ansåg finska Högsta domstolen att en kostnad som en part haft för en rättegång mot en part i senare säljled utgjorde en ersättningsgill direkt skada, se L. Sisula–Tulokas & B. Sandvik, HD 2010:101 Ett nytt köplagsfall, JFT 2/2013 s. 143-150.

Ersättning för prisskillnad (täckningstrasaktion vid hävning) är en direkt skada.

Oklara uttryck; grov vårdslöshet

I NJA 2014 s. 425 (Akzo Nobel) uttalade HD:

På skadestånds- och försäkringsrättens område har Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1992 s. 130 uttalat att det enligt vedertagen uppfattning måste vara fråga om vårdslöshet av mycket allvarligt slag för att den ska kunna betecknas som grov. Det är då fråga om ett handlande som ligger på gränsen till uppsåtligt förfarande, dvs. som vittnar om en betydande hänsynslöshet eller nonchalans och som medför en avsevärd risk för skada. När det gäller tillämpningen av transporträttslig lagstiftning som enbart talar om grov vårdslöshet, såsom 38 § lagen (1974:610) om inrikes vägtransport, framgår det av rättsfallet NJA 1986 s. 61 att begreppet måste anses innefatta även andra fall än där det visats att ett medvetet risktagande från fraktförarens sida förelegat […] Utredningen ger inte något stöd för slutsatsen att lokförarens underlåtenhet att kontrollera bromsarna skedde med insikt om att en skada sannolikt skulle uppkomma. Hans handlande kan därför inte karaktäriseras som sådan kvalificerad vårdslöshet som krävs för att järnvägens begränsningsrätt enligt artikel 44 i CIM ska falla bort.

I NJA 1992 s. 130 uttalade HD:

Det ligger i sakens natur att begreppet grov vårdslöshet inte kan ges en enhetlig innebörd på alla områden där det används.

Fallet rörde ansvar för en byggnadsentreprenör för felaktig uppregling och spikning av taket till en skola, vilket medfört att taket rasade in. HD ansåg att det var fråga om grov vårdslöshet, trots att entreprenören i det aktuella fallet inte varit medveten om skaderisken. HD markerade att entreprenaden avsåg en lokal där risken för personskador var uppenbar.

Se P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, s 261 ff., med ingående analys av rättsfallen NJA 1992 s. 130 och NJA 1996 s. 118. Samuelsson konkluderar att det inte endast är medvetet risktagande som kan innefatta grov vårdslöshet och att det i kommersiella förhållanden kan vara tillräckligt att styrka kvalificerad avvikelse från normal aktsamhet.

Se om grov vårdslöshet J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, kap. 4.7.1.3. Se även J. Ramberg, JT 1994-95 s. 771 ff.; J. Ramberg, ansvarsfriskrivningar och försäkring, 2007.

Oklara uttryck: garanti

Betydelsen av att något ”garanteras” ger upphov till svåra tolkningsproblem. Begreppet ”garanti” är positivt värdeladdat. En avtalspart tror ofta att den genom garantin kommer i ett bättre rättsligt läge än vad den skulle ha gjort om motparten inte lämnat en garanti. Det är emellertid vanligt att garantiklausulen enligt sin ordalydelse uttryckligen medför sämre rättigheter än dispositiv rätt, t.ex. att en part inte får göra gällande vissa påföljder.

Begreppet garanti medför vissa rättsliga effekter även om parterna inte angett effekterna uttryckligen i garantiklausulen. Av 21 § andra stycket köplagen följer t.ex. att tidpunkten för bedömningen av varans avtalsenlighet senareläggs vid s.k. hållbarhetsgarantier. Enligt 40 § tredje stycket köplagen ger en ”särskild utfästelse” (dvs. en garanti) rätt till skadeståndsersättning för all förlust, inklusive indirekt förlust. I 21 § konsumentköplagen och 14 § konsumenttjänstlagen finns specialregler om garantiers innebörd. Det är tveksamt om ordet garanti medför automatiska rättsliga effekter utanför uttryckligen lagreglerat område. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 14.1; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018 kap. 5.3; J. Hellner & R. Hager & A. H. Persson, 2:a häftet, 2020, kap. 20.2; J. Herre, Konsumentköplagen, 2014; C.A. Svensson m.fl., Praktisk marknadsrätt, 2010 s. 407 ff. Därför är det lämpligt att i avtal precisera effekterna av garantin. Det är alltså olämpligt att endast skriva ”prestanda garanteras”.

Garantier har ofta samband med reklamations- och preskriptionsregler. Om garantitiden är en annan än preskriptionstiden enligt lag (garantitiden kanske är ett år, men enligt köplagen gäller en tvåårig preskriptionstid), uppkommer svårigheter att synkronisera felansvaret med garantin. Innebär avtalet att preskriptionstiden endast är ett år eller innebär avtalet att garantiklausulen gäller i ett år och att felansvaret för påföljande år regleras i köplagen? En garanti för kortare tid än den dispositiva preskriptionstiden innebär alltså inte automatiskt en förkortning av preskriptionstiden beträffande fel som inte omfattas av garantin. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 14.1; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, kommentaren till 32 §, kap. 8.4.7.

Det är vanligt att parterna i avtalet i samband med garantiklausuler anger att en part ska anmäla (reklamera) avvikelser från garantin till naturagäldenären. Sådana bestämmelser kan vara svåra att synkronisera med reklamationsregler i lagar för den aktuella avtalstypen. Det kan t.ex. vara oklart om parten har hela garantitiden på sig att reklamera fel eller om parten måste reklamera felet så snart den upptäckt eller borde ha upptäckt det. Det kan vidare uppkomma problem att avgöra om garantin är ett självständigt avtal för vilket – om inget annat avtalats – en allmän preskriptionstid om tio år gäller eller om garantin utgör en del av t.ex. ett köp med endast tvåårig preskriptionstid. Se S. Lindskog, Om tolkning av balansräkningsgarantier vid aktiebolagsöverlåtelse, Festskrift till Grönfors, 1991, s. 305.

I lagtext och rättspraxis krävs ibland att det ska vara fråga om en garanti (”särskild utfästelse”), se t.ex. 40 § tredje stycket köplagen. Det är ofta svårt att avgöra skillnaden mellan en vanlig utfästelse och en särskild utfästelse, se t.ex. NJA 2001 s. 309. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 7.2; G. Millqvist, Tidsgarantier och andra fullgörelsegarantier i köp- och uppdragsavtal, JT 1995–1996 s. 109. H. Karlgren föreslog begreppet ”enuntiation” för sådana uppgifter som inte var lika starkt förpliktande som en utfästelse, SvJT 1970 s. 125. Se även J. Hellner & R. Hager & A. H. Persson, 2:a häftet, 2020, kap. 20.3.

Oklara uttryck; och samt eller

Särskilda problem uppkommer ofta vid användningen av ordet eller.

Ordet eller kan antingen betyda att en part ska uteslutande välja ett av två alternativ eller att parten får välja båda. Först det sammanhang i vilket ordet eller förekommer visar den rätta betydelsen.

3 § köplagen hänvisar till vad som ”följer av avtalet ... eller ... av handelsbruk eller annan sedvänja”. I detta sammanhang betyder ordet ”eller” att det som sammanbinds kan gälla alternativt eller tillsammans. En part kan i en köprättslig tvist åberopa både en uttrycklig överenskommelse och ett handelsbruk av samma innebörd.

Om en force majeureklausul ger rätt till förlängd tid för att utföra prestationen ”om det inträffar ett förhållande som en part inte kunnat förutse eller vars konsekvenser parten inte kunnat förebygga med rimliga ansträngningar”, är det troligt att det är fråga om alternativa omständigheter som får åberopas var för sig, eftersom motsvarande förutsättningar för ansvarsbefrielse i förekommande lagtexter sammanbinds av bindeordet ”och”. Se t.ex. 27 § köplagen ”hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han heller inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit”.

De omständigheter som sammanbinds med bindeordet och sammanläggs. Det rör sig sålunda om ”båda” och inte ”det ena alternativt det andra”. Står det t.ex. i ett kontrakt att kreditgivaren får säga upp en kredit till omedelbar betalning om ”ränta och amortering ej erläggs på föreskriven tid” räcker det inte att gäldenären har försummat att betala räntan – gäldenären måste också ha försummat amorteringen. Står det i avtalet att gäldenärens ”försummelse med betalningen av räntan eller amorteringen” medför rätt för kreditgivaren att säga upp krediten, räcker det med att försummelsen avser endera av räntebetalning eller amortering.

Ofta kan andra faktorer än semantiken få betydelse för att fastställa avtalsinnehållet när innebörden i eller samt och är oklar.

Oklara uttryck: skrift, distans, närvaro

Vid elektronisk kommunikation kan det vara svårt att tolka ord, vars innebörd tidigare varit självklar. Vad betyder t.ex. skrift, distans och närvaro? Är ett e-mail skrift? Och är en person närvarande eller på distans när personen deltar i ett sammanträde via videokonferens? Se om detta i kommentaren nedan under (e) om avtalets ändamål och funktionell ekvivalens.

Garantier och särskilda utfästelser

I lagtext och rättspraxis görs ibland skillnad mellan vad som gäller beträffande utfästelser och särskilda utfästelser (garantier), se t.ex. 40 § tredje stycket köplagen. Det är ofta svårt att avgöra skillnaden mellan en ”vanlig” utfästelse och en särskild utfästelse, se t.ex. NJA 2001 s. 309. Det är oklart vilka rättsliga effekter garantier och särskilda utfästelser har utanför uttryckligen lagreglerat område. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 14; J. Hellner & R. Hager & A. H. Persson, Speciell avtalsrätt, 2:a häftet, 2019 kap. 20.2.

En garanti är vanligen tidsbegränsad. Om garantitiden är en annan än ansvarstiden enligt lag (garantitiden kanske är ett år enligt avtalet, men enligt köplagen gäller en tvåårig ansvarstid), uppkommer svårigheter att synkronisera felansvaret med garantin. Innebär avtalet att ansvarstiden endast är ett år eller innebär avtalet att garantiklausulen gäller i ett år och att felansvaret för påföljande år regleras i köplagen? En garanti för kortare tid än den ansvarstid som följer av bakgrundsrätten innebär inte automatiskt en förkortning av ansvarstiden för fel som inte omfattas av garantin. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 14; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, kap. 8.4.7. Se nedan om betydelsen av avtalets syfte och ändamål.

Det kan uppkomma problem att avgöra om garantin är ett självständigt avtal för vilket – om inget annat avtalats – en allmän preskriptionstid om tio år gäller eller om garantin utgör en del av t.ex. ett köp med endast tvåårig ansvarstid. Se NJA 1976 s. 341; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 14; C. Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1997, s. 176 f. Se nedan om betydelsen av avtalets syfte och ändamål.

Medveten otydlighet

Särskilda svårigheter uppkommer när parterna medvetet använt uttryck med oklar innebörd, t.ex. för att vid oenighet finna en kompromiss (s.k. medveten otydlighet). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 183 f.

Det kan ibland vara svårt att avgöra den rättsliga innebörden av sådana uttalanden som inte enligt sin ordalydelse utgör tydliga garantier (borgensåtaganden) för annans prestation. I koncernförhållanden förekommer ofta att moderbolag inte vill gå i borgen utan i stället gör andra uttalanden eller utfästelser med varierande rubriker och innehåll. Dessa kallas bl.a. letters of comfort, letters of support, letters of responsibility, letters of awareness, letters of intent och Patronatserklärung. I sådana dokument brukar moderbolaget uttala att dotterbolagets åtaganden är kända och att moderbolaget förbinder sig eller uttrycker sin avsikt att utöva sitt inflytande i dotterbolaget och därigenom verka för att dess åtaganden blir infriade. Det förekommer ord och meningar som avviker från den vanliga utfästelseterminologin, t.ex. förklaringar att moderbolaget avser (inte utfäster) att stödja dotterbolaget så att det kan fullgöra sina förpliktelser mot banken/leverantören. I dessa fall blir det fråga om avtalstolkning inställd på en semantisk analys av orden samt på andra uttryck för partsavsikterna och omständigheterna i samband med avtalets tillkomst. I regel kvarstår emellertid en betydande osäkerhet som ska bedömas med stöd av andra omständigheter, t.ex. bakgrundsrätten och avtalets ändamål. Se www.avtalslagen2020.se 5.3(b) rörande bakgrundsrätten och 5.3(e) rörande avtalets ändamål. HD ansåg i NJA 1995 s. 586 att uttrycket "it is our intention . . . to honour . . ." var en garanti och en bindande utfästelse att ersätta motparten när gäldenären inte kunde betala. Se rättsfallkommentar av J. Ramberg, Stödbrev och den svårfångade partsavsikten, JT 1995-96 s. 827.

Observera att Letters of Intent i samband med avtalsförhandlingar normalt inte har med Comfort Letters att göra, se www.avtalslagen2020.se 2.2.2 och 3.

Bevisfrågor

Avtalets ordalydelse är en tungt vägande faktor för att fastställa avtalets innehåll. Observera att det är en faktor bland många som ingår i en samlad helhetsbedömning. Det föreligger alltså ingen bevisbörda för den som hävdar att avtalets innehåll avviker från ordalydelsen. Det är endast fråga om en uppförsbacke som kan övervinnas genom att peka på andra relevanta omständigheter.

5.3(b) Bakgrundsrätten: dispositiv skriven och oskriven lag, handelsbruk, branschpraxis

Vad är bakgrundsrätt?

Bakgrundsrätten består av skriven lag (t.ex. köplagen och kommissionslagen) och av oskriven lag (t.ex. regler om konsultavtal) samt av handelsbruk och branschpraxis.

I NJA 2007 s. 17 la HD branschpraxis till grund för att tolka uttrycket ”oförutsedd” skada i ett allriskförsäkringsvillkor.

När bakgrundsrätten baseras på internationella konventioner är de principer som ligger bakom konventionen relevanta, vilket HD gett uttryck för i NJA 2019 s. 171 (Belgor) (p. 14).

I 2 § tredje stycket kommissionslagen finns en bestämmelse om att handelsbruk och annan sedvänja är jämställt med uttryckliga avtalsvillkor. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 187.

Johnny Herre redogör (i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, kap. 2.3, 2.8–2.10 och 2.12) för bakgrundsrätt så som den fastställts av HD med avseende på en mängd förhållanden, bl.a. bestämning av pris, kvalitet (felansvar), riskövergång, borgensavtal, avkastnings- och kostnadsfördelning samt avtalstider.

Hur är bakgrundsrätten relevant?

Bakgrundsrätten spelar roll för att fastställa avtals innehåll på tre sätt.

För det första kan bakgrundsrätten fylla luckor i avtal (gap filling), dvs. ge en fingervisning om vad som ska gälla beträffande sådant som parterna inte kommit överens om vid avtalets ingående.

För det andra kan bakgrundsrätten få betydelse för att bedöma hur oklarheter i avtalets ordalydelse ska tolkas.

För det tredje har bakgrundsrätten betydelse när ett avtal innehåller motstridiga bestämmelser. Detta är förvånansvärt vanligt, t.ex. när parterna vid sina förhandlingar gör tillägg och ändringar till ett standardavtal.

I NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) uttalade HD:

När varken kontraktets ordalydelse eller systematik ger tillräcklig ledning ska avtalet tolkas i ljuset av den dispositiva entreprenadrätten. Frågan blir vilken rättsregel som skulle ha varit tillämplig i avsaknad av villkorsreglering av den omtvistade frågan ...

I NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) gav HD dispositiv rätt stort genomslag genom uttalandet:

Om parterna i ett kontrakt har angett en viss påföljd för ett kontraktsbrott, så utesluter det i regel inte att den förfördelade parten har rätt till sådana andra påföljder som kan följa av på avtalsförhållandet tillämpliga rättsregler. För att en i ett sådant kontrakt föreskriven påföljd ska vara exklusiv krävs det i allmänhet att detta framgår av kontraktsvillkoret eller att det finns annat stöd för att uppfatta regleringen som heltäckande.

I NJA 2015 s. 862 (Den uteblivna slutbesiktningen), som rörde tolkning av en preskriptionsbestämmelse, uttalade HD att det är:

naturligt att tolka villkoren i ljuset av den dispositiva rätt som annars skulle ha tillämpats.

I NJA 2012 s. 597 uttalade HD att det är naturligt att "vid bestämningen av avtalsinnehållet utgå från vad som gäller enligt dispositiv rätt" när avtalets ordalydelse är oklar och det saknas möjlighet att få ledning med stöd av avtalets systematik eller vad parterna uttalat i samband med avtalsförhandlingarna.

I NJA 2009 s. 672 (Malmbergsbagarn), som rörde ett återförsäljaravtal, saknades en uttrycklig bestämmelse om uppsägningstid. HD uttalade:

Frågan blir därmed vad den utfyllande rätten innehåller om uppsägningstid för den aktuella avtalstypen.

Därefter konstaterade HD att det saknas lagrum om återförsäljaravtal och uttalade:

Den utfyllande rätten får därför konstrueras med stöd av lagbestämmelser rörande jämförbara avtalsförhållanden och praxis.

I NJA 2013 s. 271 (Skadorna på Läckebys arbeten) uttalade HD att det är naturligt att tolka standardvillkor (AB 04) som framförhandlats mot bakgrund av allmänna obligationsrättsliga principer i ljuset av den dispositiva rätt som annars skulle ha tillämpats.

I NJA 2001 s. 750 uttalade HD att man vid "tolkningen av ett försäkringsavtal har [...] att ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, [...] anslutning till lagens uttryckssätt...". Se även NJA 1986 s. 503, NJA 1969 s. 409, NJA 1992 s. 414, NJA 1998 s. 3.

NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften) handlade bl.a. om vilka krav en student kan ställa på avtal om högskoleutbildning. HD ansåg att utgångspunkten är studentens befogade förväntningar på utbildningens kvalitet, vilket innebär att utbildningen ska svara mot de kvalitetskrav som följer av högskolelagen (och tillade att uppgifter som högskolan lämnat i marknadsföringen av utbildningen också kan vara av betydelse).

Eric M. Runesson analyserar tolkning av grant-back-klausuler och grant-forward-klausuler i licensavtal (avtal om förbättringar till patent) med tonvikt på bakgrundsrätten. Se E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 51.

Se allmänt om bakgrundsrätt och fastställande av avtals innehåll: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 9.3; B. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, kap. 4.1 och 4.2; L. Vahlén, Avtal och tolkning, 1960, s. 259 ff.; K. Grönfors, Festskrift till Nial, 1966, s. 222.

Bakgrundsrätten är inte ensam avgörande

Att parterna inte uttryckligen reglerat en viss fråga behöver inte betyda att de är överens om att bakgrundsrätten ska fylla luckan. Det är möjligt att andra omständigheter talar för att avtalet ska ges ett annat innehåll än vad som följer av bakgrundsrätten.

I NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) uttalade HD:

Den dispositiva rättens genomslagskraft kan i vissa fall behöva begränsas, t.ex. när visserligen på den ena sidan avtalskontexten inte ger någon direkt ledning men på den andra sidan den relevanta dispositiva rättsregeln passar illa i avtalssystemet.

Fallet rörde frågan om avtalet uttömmande reglerade påföljder på grund av avtalsbrott eller om avtalet kunde fyllas ut med de påföljdstyper som gäller enligt bakgrundsrätten men inte omtalats i avtalstexten. HD valde att fylla ut avtalet med bakgrundsrätten, trots sitt påpekande om försiktighet med avseende på att ge bakgrundsrättens genomslag. Se mer om fallet strax nedan.

I NJA 2018 s. 301 (NSAB-försäkringen) uttalade HD att en kommentar som skrivits gemensamt av dem som utformat ett agreed document (dvs. ett standardavtal som utarbetats av i samarbete mellan parter som representerar motstående intressen) har betydelse vid tolkning av avtalet och att en sådan kommentar kan ha större betydelse än bakgrundsrätten. Se S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 886.

I NJA 2012 s. 597 ansåg HD att det var naturligt att vid bestämningen av avtalsinnehållet utgå från vad som gäller enligt dispositiv rätt. Men HD hade dessförinnan konstaterat att HD inte fått vägledning av vad parterna diskuterat vid avtalsförhandlingarna, ordalydelsen, avtalets systematik eller andra omständigheter.

I NJA 2010 s. 559, som rörde ett licensavtal, redogjorde HD inledningsvis noga för dispositiv rätt och för utgångspunkten att upphovsmannen har en ensamrätt till sitt verk. Intrycket är att dispositiv rätt var en utgångspunkt för att fastställa licensavtalets innehåll, även om dispositiv rätt inte blev avgörande för hur HD fastställde avtalets innehåll.

I NJA 1992 s. 439 valde HD att ta större hänsyn till avtalets ändamål än till dispositiv rätt, se nedan www.avtalslagen2020.se 5.3(e).

EXEMPEL: Robert och Klara har kommit överens om att Klara ska få köpa Roberts bil för 350 000 kr. De har inte sagt något om när Robert ska leverera bilen och de har inte sagt något om när Klara ska betala till Robert. Det finns alltså två ”luckor” i deras avtal. Dessa luckor kan man fylla ut med köplagens regler om tid för leverans och om tid för betalning. I så fall ska Robert leverera bilen inom skälig tid från köpet (9 § köplagen) och Klara ska betala när Robert begär det, men tidigast i samband med att hon får leveransen (kontantköp enligt 49 § köplagen). Men saken kan förändras om Klara i samband med förhandlingarna berättade för Robert att hon skulle använda bilen för en längre resa samma kväll utan att Robert gjorde någon invändning eller kommentar. Även om de inte uttryckligen avtalade att leverans skulle ske samma dag är det möjligt att parternas beteenden i samband med avtalets ingående (www.avtalslagen2020.se 5.3(c)) medför att Klara ska få bilen med en gång i samband med att de sluter avtalet, trots att köplagens regel kanske skulle ge Robert rätt att vänta med leveransen någon dag.

J. Hellner, Tolkning av standardavtal, Jussens Venner 1994 s. 266, manar till försiktighet vid utfyllning med stöd av dispositiv rätt. Se även B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, s. 221 f. J. Rosengren påtalar att dispositiv svensk försäkringsrätt har särskilt liten betydelse för att tolka sjöförsäkringsavtal (Tolkning av sjöförsäkringsavtal, SvJT 2018 s. 178, kap. 3.5). Engelsk rätt söker i första hand efter "the implied terms" och är generellt sett ovillig att ge dispositiv rätt genomslag.

Om parterna avtalat bort bakgrundsrätten uttryckligen – vilket är vanligt i internationella avtal genom avtalsvillkor om att köplagen inte ska gälla – är det påkallat att vara särskilt försiktig med att ge bakgrundsrätten betydelse. Se B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, s. 209.

Har avtalet en lucka eller är det fullständigt?

Det är ofta svårt att bedöma om avtalet har en lucka eller om en bestämmelse ska tolkas på så sätt att den uttömmande reglerar vad som gäller mellan parterna. Detta problem är särskilt vanligt beträffande påföljder på grund av avtalsbrott. Problemet är om ett avtalsvillkor om en viss påföljd innebär att påföljder som inte omnämns i avtalet är uteslutna eller om avtalet ska fyllas ut med de påföljder som gäller enligt bakgrundsrätten. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 186; S. Lindskog, JT 1992–93 s. 709 f., rörande frågan om en avtalad rätt till prisavdrag medför att hävningsrätt uteslutits.

I NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) kompletterade HD avtalet med påföljder i bakgrundsrätten. HD uttalade:

Om parterna i ett kontrakt har angett en viss påföljd för ett kontraktsbrott, så utesluter det i regel inte att den förfördelade parten har rätt till sådana andra påföljder som kan följa av på avtalsförhållandet tillämpliga rättsregler. För att en i ett sådant kontrakt föreskriven påföljd ska vara exklusiv krävs det i allmänhet att detta framgår av kontraktsvillkoret eller att det finns annat stöd för att uppfatta regleringen som heltäckande. Denna ordning gäller i princip också när det, såsom i förevarande fall, är fråga om ett standardavtal.

Problemet med lucka eller fullständighet kan uppkomma även i andra fall än beträffande påföljder på grund av avtalsbrott.

I NJA 2005 s. 142 hade parterna i ett leasingavtal uttryckligen reglerat att leasegivaren hade rätt att ändra leasingavgiften om ränteläget ändrades. Av avtalet framgick inte uttryckligen om leasegivaren var skyldig att sänka leasingavgiften om låneräntorna sjönk. Utgör denna tystnad en lucka i avtalet? I så fall är det naturligt göra ett motsatsslut (e contrario) vilket innebär att leasetagaren inte har rätt till sänkt leasingavgift. Eller ska det uttryckliga avtalsvillkoret inte uppfattas som en lucka utan i stället tolkas vidsträckt (ex analogia)? I så fall skulle leasetagaren ha rätt till sänkt leasingavgift. Se mer om rättsfallet vid kommentarerna till § 5.3(a), (e) och (g).

Minimiregeln

Minimiregeln ger uttryck för principen att den som önskar ålägga motparten en tyngre förpliktelse än den motparten har enligt bakgrundsrätten ska göra det på ett tydligt sätt, eftersom parten annars riskerar att bakgrundsrätten läggs till grund för att fastställa avtalets innehåll.

Den part som hävdar att avtalets innehåll överensstämmer med bakgrundsrätten har en fördel på så sätt att motparten inte tillräckligt tydligt visat att parterna varit överens om att ändra på vad som gäller enligt bakgrundsrätten. Stefan Lindskog uttalar i linje med detta att villkor i borgensåtaganden in dubio ska tolkas till gäldenärens/garantens fördel (Garantier med dokumentvillkor – kommentarer med anledning av ett rättsfall, JT 2014-15 s. 829, s. 849).

I NJA 1989 s. 269 tolkade HD ett borgensavtal mot bakgrund av allmänna borgensrättsliga principer. Enligt ett villkor i borgensavtalet hade banken rätt att medge ändringar beträffande säkerheten. Frågan var om banken med stöd av avtalsvillkoret kunde befria två av fem borgensmän från borgensansvaret. HD uttalade:

Enligt allmänna borgensrättsliga principer får en borgenär inte utan särskilt förbehåll friskriva någon solidariskt ansvarig borgensman, om inte de övriga borgensmännen godkänner åtgärden. Villkoret bör därför tolkas restriktivt.

HD tolkade alltså avtalet till nackdel för den part som påstod att parterna kommit överens om att avvika från bakgrundsrätten.

NJA 1981 s. 552 rörde en hembudsklausul vid överlåtelse av andel i bostadsrättsförening. Enligt dispositiv rätt behöver en andelsägare inte hembjuda sin andel utan kan sälja den "fritt". Bostadsrättsföreningens stadgar var otydligt utformade och HD valde den tolkning som innebar den minst betungande förpliktelsen för den som påstods vara skyldig att hembjuda, dvs. han ansågs inte skyldig att hembjuda. HD fastställde alltså avtalets innehåll i överensstämmelse med bakgrundsrätten.

I HD:s dom 2021-07-30 T 4071-20 (Ramavtalet) tog minoriteten bakgrundsrätten som utgångspunkt, d.v.s. att en beställare enligt bakgrundsrätten är fri att köpa tjänster från vem som helst och att parter en leverantör som vill begränsa motpartens rätt enligt bakgrundsrätten måste säkerställa att detta kommer till uttryck i avtalet. Minoriteten skrev: ”En ensamrätt för leverantören innebär för den upphandlande myndigheten en betydande inskränkning i möjligheterna att träffa avtal:” och att det ”ter sig … långtgående att läsa in en underförstådd ensamrätt…”. Majoriteten ansåg emellertid att avtaltets syfte och ändamål vägde tyngre än bakgrundsrätten (se om detta nedan).

Allmänna leveransbestämmelser avseende köp av småhus (AL 74) innehöll bestämmelser som gav köparen en rätt att häva avtalet på förmånliga villkor jämfört med dispositiv rätt om det förekommit "långvarig allvarlig sjukdom, dödsfall inom köparens familj eller upplösning av äktenskap". I NJA 1987 s. 553 uppkom frågan om motsvarande fördel för köparen gällde när det visserligen inte förekommit "upplösning av äktenskap" men en upplösning av ett samboförhållande. HD framhöll att "uttrycket upplösning av äktenskap är som sådant klart och entydigt" och innefattar alltså inte upplösning av samboförhållande. HD fortsatte med att konstatera avtalsvillkoret om avbeställningsrätt är en avvikelse jämfört med bakgrundsrätten till köparens förmån. Därför ansåg HD att det inte fanns "grund för att tolkningsvis utfylla avtalet med ytterligare undantag, även om undantaget skulle ha framstått som lika berättigat som det undantag som har gjorts". Observera att bakgrundsrätten (konsumenttjänstlagen) är förändrad sedan rättsfallet.

Vid friskrivningar händer det ibland att den part som friskriver sig agerar motstridigt, genom att t.ex. lämna garantier eller precisa uppgifter. Vid sådan motstridighet får den part som hävdar att avtalets innehåll överensstämmer med bakgrundsrätten en fördel, eftersom den andra parten inte tillräckligt tydligt visat att de varit överens om att ändra på vad som gäller enligt bakgrundsrätten. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 187 och kap. 14.2.

Se ang. minimiregeln: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 187; A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, kap. 4; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, kap 4.1; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, kap. 9.3; M. Mellqvist & I. Persson, Fordran och skuld, 2019, s. 34 f.; G. Wallin & T. Ingvarsson, Borgen och tredjemanspant, 2013.

Branschpraxis och handelsbruk

Inte endast sådana normer som uttryckts i lag kan vara av betydelse. Även andra normer (t.ex. sådana som etablerats genom handelsbruk eller branschpraxis) ingår i helhetsbedömningen vid fastställande av avtals innehåll. Man ska ta hänsyn till vad som är ett vanligt förekommande avtalsinnehåll i branschen eftersom det ligger i linje med vad parterna vanligtvis har förväntat sig. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 186 f.

I engelsk rätt skiljer man mellan "custom" som rättskälla och "trade usage" som underförstådda avtalsvillkor (implied terms), se J. Coetzee, The role and function of trade usage in modern international sales law, Uniform Law Review, Vol. 20 2015 p. 243.

I NJA 1989 s. 269 tog HD fasta på vad branschorganisationer uttalat om hur en bestämmelse om borgen vanligtvis tillämpades i branschen. Se även NJA 1994 s. 236, NJA 1992 s. 414. Johan Adestam (Den dokumentvillkorade garantin, 2014, s. 337 ff.) förespråkar en branschlexikalisk tolkningsmetod av garantiåtaganden, dvs. en metod som baseras enbart på ordalydelsen i kombination med vad som är vanligt förekommande språkbruk i branschen. Stefan Lindskog är kritisk till en så begränsad tolkningsmetod (Garantier och dokumentvillkor - kommentarer med anledning av en avhandling, JT 2014-15 s. 829 på s. 849).

Standardvillkor som är dominerande i en bransch kan påverka fastställande av avtalets innehåll, t.ex. Incoterms (som förklarar innebörden i vanligt förekommande transportklausuler) och UCP 600 (rörande remburser). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 9.3; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 60 f.; J. Ramberg & J: Herre, Allmän köprätt, 2016, s. 41.

I entreprenadavtalsrätten har HD emellertid visat benägenhet att vid fastställande av avtalsinnehåll ge större tyngd åt dispositiv rätt än den branschpraxis som kommer till uttryck i AB 04 och därmed sammanhörande standardavtal. Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 104 f.; I Willborg, Högsta domstolens tolkning av entreprenadavtal, JT 2016-17 s. 864, på s. 875 f.

J. Rosengren analyserar betydelsen av bransch- och försäkringspraxis vid sjöförsäkringsavtal (Tolkning av sjöförsäkringsavtal, SvJT 2018 s. 178, kap. 3.3).

I NJA 1998 s. 448 ansågs vanligt förekommande standardvillkor ge uttryck för ett etablerat mönster i försäkringsbranschen, utan att för den sakens skull utgöra handelsbruk, vilket fick betydelse för att fastställa avtalets innehåll.

I NJA 1996 s. 400 var fråga om ett försäkringsbolag var skyldigt att betala rättshjälpsersättning direkt till ombudet (och alltså inte till försäkringstagaren som anlitat ombudet). Trots att det inte framgick av avtalets ordalydelse fastställde HD avtalets innehåll så att utbetalning av rättshjälpsersättning skulle ske direkt till ombudet, om inte försäkringstagaren visade att han betalat till ombudet. HD hänvisade till att detta utgjorde fast etablerad branschpraxis. Numera regleras frågan om direktkrav i 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen.

NJA 2010 s. 629, som rörde frågan om en vitesklausul var uttömmande på så sätt att ersättning utöver vitet inte skulle betalas. HD hänvisade till vad som var vanligt i standardavtal för entreprenader.

I NJA 2001 s. 750 uttalade HD att man vid

tolkningen av ett försäkringsavtal har [...] att ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, [...] traditioner i fråga om formulering [...] gängse praxis...

Se även NJA 1994 s. 236 och NJA 1992 s. 414.

En del uttryck kan inte förstås utan en närmare undersökning av språkbruket i branschen. Exempel på sådana uttryck är fetthalten i torrmjölk, egenskaper hos ett haverifritt fartyg, invändig rengöring, timlön, avtalsenlig lön och handhavande av fartyg. Se NJA 1921 s. 511, NJA 1941 s. 393, AD 1934:7, AD 1946:2, AD 1950:29 samt NJA 1961 s. 738. Se för ytterligare exempel på sådana uttryck K. Krüger, Norsk kontraktsrett, 1989, § 13.1.

Det är inte alltid man kan få vägledning av språkbruket i branschen, vilket NJA 1990 s. 24 är exempel på. Branschpraxis fick inte betydelse eftersom uttrycket samtliga arbeten inte användes i någon bestämd betydelse i entreprenadbranschen.

Särskilt om standardavtal som ”automatiskt” avtalsinnehåll

I doktrin har debatterats i vad mån starkt etablerade standardavtal kan bli del av parternas avtal enbart i kraft av sin existens, dvs. utan att parterna refererat till det. Det råder numera enighet om att det krävs någon form av referens eller partsbruk för att standardavtal ska bli del av parternas avtal. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 173 f.; A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, s. 67 ff.; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, kap. 3.2; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 87; S.O. Johansson, Svensk rättspraxis – sjörätt och annan transporträtt 2001–2005, SvJT 2007 s. 292; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, kap. 2.4.8.

I norsk rätt finns en större beredvillighet att tillerkänna de vanligt förekommande speditionsvilloren NSAB verkan som handelsbruk, se Rt 2013 s. 129 och bestämmelsen i NSAB om kopplad panträtt.

Se vidare www.avtalslagen2020.se 5.4 om standardvillkor.

5.3(c) Omständigheterna före avtalets ingående (avtalsförhandlingarna och partsbruk)

Det som förekommit före avtalets ingående – de s.k. avtalspreliminärerna – kan få betydelse för avtalstolkningen, t.ex. vad parterna sagt eller vad de gett uttryck för vid avtalsförhandlingar, i avtalsutkast eller i letters of intent.

I NJA 2019 s. 195 (Husbilarna) uttalade HD att sedvanlig avtalstolkning innebär att ”vad som förekommit inför […] avtalsslutet” får betydelse.

CISG Art. 8(3), UNIDROIT Principles Art. 4.3(a), PECL 5:102(a), DCFR II-8.102(1)(a) och Restament of Nordic Contract Law § 5-5(c) hänvisar till "preliminary negotiations". 18 § köplagen och 19 § konsumentköplagen föreskriver att vilseledande uppgifter om en varas beskaffenhet eller användning som säljaren lämnat före köpet (t.ex. på varans förpackning eller i en annons) medför att varan är behäftad med fel, om uppgiften har inverkat på köpet. 17 § andra stycket tredje punkten om att prov som säljaren visat före köpet är relevant för felbedömningen utvisar också att avtalspreliminärer är relevanta för att fastställa avtalsinnehåll.

Det är alltså relevant hur parterna uppträtt inte bara vid själva avtalsögonblicket utan också dessförinnan. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 9.7. Se även Restatement of Nordic Contract Law § 6-2.

Se www.avtalslagen2020.se 5.5 om integrationsklausuler (entire agreement clauses, merger clauses) och i vilken utsträckning sådana avtalsvillkor exkluderar relevansen av avtalspreliminärer.

Betydelsen av sådant som uttalats i samband med avtalsförhandlingarna

I NJA 1980 s. 398 satte HD ordalydelsen (en friskrivning) i ett kontrakt ur spel på grund av muntliga uppgifter som säljaren lämnat vid förhandlingarna.

I NJA 1984 s. 280 var fråga om innebörden av en indexklausul i ett kontrakt avseende köp av småhus. I samband med ett stormöte en tid innan parterna slöt avtalet gav säljaren information om det beräknade framtida utfallet av indexklausulen. HD la stor vikt vid informationen (trots att köparen inte varit närvarande vid stormötet) och begränsade säljarens möjligheter att få full kompensation enligt indexklausulens ordalydelse.

I NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften) ansåg HD att sådana uppgifter om en utbildnings upplägg, innehåll och mål som en högskola gett studenten i förväg var relevant för att bedöma vilken kvalitet studenten hade rätt att förvänta sig i avtalsförhållandet. Se även NJA 2014 s. 970 (Det Andra Bolaget).

Viss försiktighet är påkallad beträffande vad parterna sagt och gjort före avtalets ingående eftersom det är möjligt att parterna vid avtalsförhandlingarna uttryckligen eller underförstått tagit avstånd från vad de tidigare sagt. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 196.

Förarbeten till standardvillkor

”Förarbeten” till standardvillkor som upprättats av branschorganisationer kan ibland ha betydelse för att fastställa avtalsinnehållet.

I NJA 2018 s. 301 (NSAB-försäkringen) uttalade HD att en kommentar som skrivits gemensamt av dem som utformat ett agreed document (dvs. ett standardavtal som utarbetats i samarbete mellan parter som representerar motstående intressen) har betydelse vid tolkning av avtalet och att en sådan kommentar kan ha större betydelse än bakgrundsrätten. Se S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 886.

I NJA 2007 s. 17, som rörde tolkning av ett försäkringsvillkor, förefaller HD ha tagit fasta på försäkringsbranschens kommentar till maskinvillkor för företagsförsäkring.

NJA 2009 s. 388 handlade om tolkning av ett entreprenadavtal (AB 72). HD beaktade uttalanden i motiven till standardavtalet, men gav inte uttalandena avgörande betydelse. I NJA 2015 s. 3, som rörde tolkningen av ett villkor i standardavtalet AB 04, beaktade HD vad författarna till standardavtalet hade avsett med villkoret i samband med standardavtalets tillkomst. Se om rättsfallen, S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 885.

Sannolikt har ICC:s introduktion till Incoterms också betydelse. Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 100, som allmänt anser att förarbeten till standardvillkor ofta har liten betydelse för avtalstolkningen.

J. Rosengren analyserar betydelsen av förarbeten och kommentarer till sjöförsäkringsavtal (Tolkning av sjöförsäkringsavtal, SvJT 2018 s. 178, kap. 3.1).

Betydelsen av avtalstidpunkten

I och med att man vid fastställande av avtalsinnehållet har möjlighet att beakta sådant som inträffat både före och efter avtalstidpunkten minskar behovet av att fastställa den exakta avtalstidpunkten. Avtalstidpunkten är alltså inte ”helig” även om den text (eller de ord) som förelåg vid avtalstidpunkten utgör utgångspunkt för fastställande av avtalets innehåll (i den mån avtalstidpunkten går att fastställa). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 199; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 55 och s. 102.

I NJA 2011 s. 600 förefaller HD emellertid ha gett tidpunkten för avtalets ingående stor betydelse. HD uttalade:

Huvudregeln anses vara att standardvillkor måste bringas till motpartens kännedom före avtalsslutet för att bli en del av avtalet. För villkor som inte varit föremål för individuell förhandling, dvs. villkor som konsumenten inte har beretts möjlighet att påverka, krävs att näringsidkaren vidtagit skäliga åtgärder för att uppmärksamma konsumenten på dem senast i samband med avtalsingåendet.

Det är oklart om uttalandet har relevans för andra avtal än konsumentavtal och för andra avtalsvillkor än standardvillkor.

Klandervärt beteende (illojalitet) vid avtalsförhandlingarna

Problem som sammanhänger med fastställande av avtalets innehåll kan bero på missförstånd mellan parterna. Därför är det angeläget att parterna på olika sätt förebygger missförstånd, se www.avtalslagen2020.se 1.3.4 om lojalitetsprincipen och www.avtalslagen2020.se 1.3.9 om förutsättningsläran. Att ta hänsyn till vilken part som bort undanröja risken för missförstånd skapar incitament för förhandlande parter att diskutera potentiella missförstånd redan i samband med avtalsförhandlingarna.

Att en part borde ha insett risken för missförstånd och är närmast att bära risken för missförståndet har relevans för att fastställa avtalets innehåll. Det är alltså inte fråga om en situation där de stränga subjektiva dubbla insiktsrekvisiten i ondtrosregeln är uppfyllda (se www.avtalslagen2020.se 5.2).

När avtalsparterna är juridiska personer eller när avtalsförhandlingarna genomförts med hjälp av mellanmän kan problem uppkomma med vilka fysiska personers onda tro som ska tillräknas avtalsparterna. Detta behandlas på www.avtalslagen2020.se 4, se särskilt 4.2(5) om tillräknande.

I praktiken är det ofta svårt att lasta den ena parten mer än den andra för ett missförstånd. När en part anklagas för att ha försummat att klargöra något för motparten, kan man ofta kasta tillbaka anklagelsen mot den andra parten. Ofta har ingen av parterna större skyldighet än den andra att klargöra det oklara.

Ibland kan en part med starkare ställning i form av kunskap och erfarenhet (eng. unequal bargaining power) ha större anledning att undanröja missförstånd. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 194 f.; A. Adlercreutz & L. Gorton. Avtalsrätt II, 2010, kap. 11.4.4; Restatement of Nordic Contract Law, kommentaren till § 5-2 på s. 169 f.

I NJA 2012 s. 3 (Firefly) beaktade HD att den ena parten (ett försäkringsbolag) kände till risken för att avtalstexten kunde leda till missförstånd. HD uttalade:

Assuransinvest måste ha känt till att klausulen uppfattades olika bland bolagen på den svenska marknaden. Det hade varit möjligt för bolaget att formulera klausulen så att det tydligt framgick att undantaget avsåg alla skador som drabbar arbetstagare på en arbetsplats, oberoende av om skadan sker hos försäkringstagaren eller någon annan arbetsgivare. Det kan noteras att andra bolag har vidtagit åtgärder och förtydligat klausulen så att undantaget uttryckligen begränsas till försäkringstagarens anställda.

I NJA 1980 s. 46 la HD vikt vid att en lastbilscentral måste ha förstått motpartens uppfattning om en skiljeklausul i ett standardavtal. HD uttalade:

Även om lastbilscentralen skulle ha haft uppfattningen, att slutligt avtal kommit till stånd vid sammanträffandet d. 15 juni, har lastbilscentralen när den mottog byggnadsfirmans brev av d. 16 juni måst förstå, att byggnadsfirman ansett sig slutligt bunden först i och med avlåtandet av detta brev. Då lastbilscentralen, utan att framställa någon invändning mot brevet, påbörjat det beställda arbetet, får avtal mellan parterna anses träffat i enlighet med vad som framgår av brevet.

Det kan vara av rättslig betydelse i vilken anda avtalsförhandlingarna genomfördes. Har avtalet träffats i en anda av positiv samverkan och öppenhet bör man kunna kräva större lojalitet av parterna än vad som är fallet om avtalet slutits i en fientlig atmosfär, t.ex. ett förlikningsavtal inför en huvudförhandling i domstol. I det senare fallet gör sig vigilansprincipen starkare gällande, se www.avtalslagen2020.se 1.3.3 om vigilansprincipen. Ibland framgår av avtalets ingress vilken miljö avtalet slutits. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 190; C. Hultmark, Upplysningsplikt vid ingående av avtal, 1993, s. 75; E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 48.

Partsbruk

Hur samma avtalsparter uppträtt när de tidigare ingått samma typ av avtal (partsbruk) är av betydelse för att fastställa avtals innehåll. Detta framgår av 2 § tredje stycket kommissionslagen, CISG Art. 8(3), UNIDROIT Principles Art. 4.3(b), PECL 5:102(d), DCFR och Restatement of Nordic Contract Law § 5-5(e). Också andra avtal som är kopplade till det aktuella avtalet kan vara relevant, särskilt för att förstå avtalets syfte och ändamål. Se B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, s. 169.

När det t.ex. gäller frågan om ett standardavtal inkluderats i avtalet kan det bli avgörande om parterna tidigare använt sig av ett visst standardavtal. Se www.avtalslagen2020.se 5.4 om standardvillkor samt J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 196.

I NJA 2004 s. 363 ansåg HD att det var underförstått mellan parterna att samma villkor skulle gälla för deras avtal som gällt för två tidigare avtal. Det var fråga om ett avtal om fotografering och om i hur stor utsträckning beställaren kunde utnyttja fotografierna. Målet komplicerades av att en lagändring skett i tiden mellan de första två och det senare avtalet.

Se även NJA 1948 s. 620.

I NJA 2019 s. 195 (Husbilarna) uttalade HD att sedvanlig avtalstolkning innebär att ”parternas tidigare mellanhavanden” får betydelse.

Se om partsbruk, J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 187. Bert Lehrberg varnar för att ge massavtal i tidigare avtalsförhållanden betydelse, Avtalstolkning, 2019, s. 173.

5.3(d) Parternas beteenden (inklusive passivitet) efter avtalets ingående

Parternas beteenden efter avtalets ingående är av betydelse för att fastställa avtalets innehåll. Detta framgår av CISG Art. 8(3), UNIDROIT Principles Art. 4.3(c), PECL 5:102(b) och DCFR II-8:102(b) som hänvisar till conduct of the parties subsequent to the conclusion of the contract. Se även Restatement of Nordic Contract Law § 5-5(d).

NJA 2019 s. 171 (Belgor) ger tydligt uttryck för att parternas efterföljande beteende är relevant för att fastställa avtals innehåll. Det var fråga om tolkning av omfattningen av en skiljeklausul. En skiljenämnd hade lagt till grund för att bedöma skiljeklausulens omfattning att parterna efter avtalets ingående hade etablerat en ordning för att förhandla och avtala om hur avvecklingen av deras avtalsrelation skulle ske (p. 22). HD accepterade skiljenämndens analys (p. 24).

I NJA 2019 s. 866 (Branddammen på Malmö flygplats) uttalade HD (obiter dictum) att:

de faktiska omständigheterna kan vara sådana – det kan t.ex. ha framkommit nya vetenskapliga rön angående miljökonsekvenserna av ett ämne – att det finns anledning till en försiktig tolkning av avtalet när innebörden inte är klar.

I NJA 2012 s. 1095 tolkade HD ett villkor om överlåtelse av fast egendom i ljuset av ett senare upprättat dokument. HD ansåg att det första dokumentets (ett förlikningsavtals) ordalydelse gav uttryck för att det var fråga om en överlåtelseförklaring, men på grund av att ett senare dokument angav att "överlåter härmed till fullföljd av ... förlikningsavtalet" ansåg HD att att det första dokumentet inte utgjorde ett bindande överlåtelseavtal.

I NJA 2019 s. 195 (Husbilarna) uttalade HD att sedvanlig avtalstolkning innebär att ”vad som förekommit … efter avtalsslutet” har betydelse.

Minoriteten i NJA 2010 s. 559 la parternas kommunikation efter avtalets ingående till grund för att fastställa avtalets innehåll och la den ena parten till last att oklarheten inte hade retts ut. Majoriteten behövde inte ta ställning till efterföljande beteende.

S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, uttalar på s. 866: ”… parternas handlande efter avtalet. Sådant handlande utgör ofta underlag som en objektiv faktor för att fastställa avtalsinnehållet.”

Lars Edlund (SvJT 2001 s. 172) har gjort följande iakttagelse: ”Vad gäller allmänt i situationen att parterna tillämpat en bestämmelse på ett visst sätt under en längre tid? Enligt den klassiska tillämpningen av parol evidenceregeln hade parternas beteende efter avtalet ingen inverkan på avtalstolkningen. Denna formella och orealistiska syn har numera börjat överges även i common lawsystemet. Enligt svenska avtalstolkningsprinciper är parternas faktiska tillämpning av avtalet ett viktigt indicium på avtalets rätta innebörd.”

Eric M. Runesson anser att en licensgivare har skyldighet att upplysa licenstagaren om licensgivaren efter avtalets ingående får kännedom om förhållanden som leder till inskränkningar i nyttjandemöjligheten eller konkurrensskyddet (E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 101, se även s. 222 om betydelsen av efterföljande händelser).

Bert Lehrberg omtalar att det är teoretiskt problematiskt att ge efterföljande beteende relevans för att tolka avtal (men mindre problematiskt vid utfyllnad). Han säger att parternas handlande efter avtalsslutet kan få betydelse som bevis för hur de ursprungligen uppfattat avtalet och vad de insett om varandras uppfattningar. Han anser att om en part systematiskt och noggrant fullgjort sin prestationsskyldighet enligt ett avtal, så måste det till speciella omständigheter för att den senare ska kunna övertyga en domstol om att den inte ansett sig skyldig att prestera på så sätt som skett. Lehrberg fortsätter och uttalar att det kan få betydelse att en part med avseende på medkontrahentens prestationsskyldighet medverkat till att tillämpa avtalet på ett för denna förmånligt sätt. Se B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, s. 76 och kap. 7, särskilt s. 196 och s. 197.

Försiktighet kan vara påkallad med avseende på efterföljande beteende. En part kan medvetet ha avvikit från avtalet till förmån för motparten utan att avsikten varit att avtalets innehåll ska påverkas för framtiden (s.k. kulans). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 198 f.; A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, kap. 9.5. För att undvika att avtalsinnehållet påverkas av avtalstillämpningen kan den part som gör en eftergift till förmån för den andra avtalsparten upplysa om att t.ex. en utbetalning skett ex gratia eller without prejudice.

Se allmänt om efterföljande beteende och fastställande av avtals innehåll, J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 197 ff.; A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, kap. 9; K. Huser, Avtaletolking, s. 411 ff.; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, s. 76,

Konsumentavtal

I konsumentavtal saknar efterföljande beteende som är till nackdel för konsumenten relevans. Detta följer av uttalanden i prejudikat samt av 13 § avtalsvillkorslagen om att priset inte kan ändras utan konsumentens uttryckliga godkännande. Se dock NJA 1981 s. 400 (som presenteras nedan).

NJA 2007 s. 962 handlade om ett avtal mellan en näringsidkare (besiktningsman) och konsument. Besiktningsmannen hade refererat till sina allmänna villkor i samband med att han överlämnade besiktningsprotokollet, dvs. efter det att han utfört sin tjänst. HD ansåg att den korta preskriptionsfristen i villkoren inte var en del av parternas avtal, trots att uppdragsgivarna inte invänt mot den. HD ansåg att hänvisningen till de allmänna villkoren var gjord på ett alltför sent stadium. Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 84 f.

NJA 2011 s. 600 handlade om ett tandvårdsavtal mellan en näringsidkare (tandläkare) och en konsument. HD förefaller ha gett tidpunkten för avtalets ingående stor betydelse. HD uttalade:

Huvudregeln anses vara att standardvillkor måste bringas till motpartens kännedom före avtalsslutet för att bli en del av avtalet. För villkor som inte varit föremål för individuell förhandling, dvs. villkor som konsumenten inte har beretts möjlighet att påverka, krävs att näringsidkaren vidtagit skäliga åtgärder för att uppmärksamma konsumenten på dem senast i samband med avtalsingåendet.

Offentlig upphandling

Vid offentligt upphandlade kontrakt bör man vara försiktig med att tillägga efterföljande beteende betydelse, eftersom det kan innebära en glidning och förändring av avtalsvillkoren som medför att de anbudsgivare som inte vunnit kontraktet missgynnas. Detta gäller särskilt om det efterföljande beteendet är till fördel för den part som vunnit upphandlingen, dvs. till nackdel för beställaren (den upphandlande enheten).

Passivitet

Att en part utan att protestera har funnit sig i en viss tillämpning av avtalet, trots att avtalstexten och andra tolkningsdata inte ger klart stöd för en sådan tillämpning, kan belysa hur avtalsparterna själva uppfattat avtalet.

Enligt 21 § handelsagentlagen, 3 § kommissionslagen och 47 § köplagen kan en parts underlåtenhet (passivitet) att protestera mot innehållet i en bekräftelse eller annat dokument som kommuniceras efter avtalsingåendet leda till att parten inte senare kan påstå att bekräftelsen varit oriktig. Se också UNIDROIT Principles Art. 2.1.12, PECL 2:210 och DCFR II-4:210 (bestämmelserna i PECL och DCFR gäller dock inte mot konsument).

HD uttalade i NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby):

För att en parts passivitet ska få den följden att ett befintligt avtal anses ändrat måste passiviteten typiskt sett kunna ges verkan som en viljeförklaring. Det gäller fall där parterna gemensamt får anses ha ändrat avtalet, liksom när motparten har fått det befogade intrycket att den part som har tillämpat ett avtal generöst har permanent avstått från sin rätt att åberopa det eller de avtalsvillkor som avviker från den generösa tillämpningen. För att passiviteten ska kunna uppfattas som en bindande viljeförklaring krävs som huvudregel att den passiva avtalsparten har varit medveten om att avtalstillämpningen avvikit från vad som ursprungligen avtalats.

Uttalandet utvisar alltså att det är möjligt att parts passivitet kan medföra avtalsinnehållet ändras så att det får ett innehåll som strider mot ordalydelsen. För detta uppställde HD två stränga krav: dels att den passiva parten varit medveten om att hen avvikit från avtalets ordalydelse, dels att motparten fått ett befogat intryck av att den passiva parten permanent avstått från sin rätt enligt avtalet. Samma stränga krav gäller inte när det är fråga om att ge passiviteten betydelse för att tolka ett oklart avtal.

Till och med i konsumentavtal kan passivitet efter avtalets ingående få betydelse. NJA 1981 s. 400 rörde ett entreprenadavtal mellan en näringsidkare och två konsumenter. Entreprenören hänvisade till en friskrivning först i samband med att han lämnade en likvidavräkning (ett kvitto). Friskrivningen ingick alltså inte i parternas ursprungliga entreprenadavtal. HD uttalade:

Det är angeläget att en part, som genom en tilläggsöverenskommelse vill ändra ett ingånget avtal, ser till att motparten får detta förhållande klart för sig. Uppstår tvekan om tilläggsöverenskommelsens giltighet eller innebörd, har man därför anledning att inta en sträng hållning mot den part som har tagit initiativ till denna. I detta fall är emellertid friskrivningsklausulens innebörd i och för sig klar, och makarna C har inte gjort gällande annat än att de uppmärksammade klausulen när likvidräkningen presenterades. Med hänsyn härtill kan omständigheterna vid klausulens tillkomst inte anses utgöra anledning att frånkänna klausulen giltighet. Ej heller kan Ulla C undgå att bli bunden av klausulen därför att hon inte undertecknat likvidräkningen.

Betydelsen av NJA 1981 s. 400 är emellertid överspelad av den senare rättsutvecklingen på konsumenträttens område.

Det förekommer att en part medvetet och i illojalt syfte avviker från avtalet till sin egen fördel (t.ex. genom att i ett bekräftelsemeddelande medvetet göra tillägg till ett redan ingånget avtal, se ovan om betydelsen av illojalitet vid fastställande av avtalsinnehållet). E.P. Björkdahl, Passivitet och konkludent handlande – särskilt i samband med hyresavtal, JT 2013-14 s. 237, analyserar betydelsen av passivitet efter avtalets ingående med referens till NJA 1939 s. 579 och NJA 1965 s. 427. Hon konstaterar att rättsfallen ger stöd för att underlåtenhet att åberopa ett berättigat anspråk leder till att parten blir bunden av sin passivitet i det avseendet (s. 252). Hon anser att om ”dispositionen ger ett befogat intryck av att kontrahenten inte vill göra sin rätt gällande bör den inte kunna åberopas i efterhand, så länge som motparten inrättat sig härefter” och hänvisar till reglerna om condictio indebiti (s. 253). Björkdahl gör en principiell skillnad mellan passivitet som medför förlust av rättigheter som uppkommit tidigare och förlust av framtida rättigheter. Hon anser att effekten ”av en tillämpning av passivitetsreglerna blir att ett avtalsvillkor ändras permanent, i strid med sin lydelse, varför viss försiktighet bör iakttas”. Hennes resonemang är i viss mån bekräftat (överspelat) i NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby).

Betydelsen av avtalstidpunkten

I och med att man vid fastställande av avtalsinnehållet har möjlighet att beakta sådant som inträffat både före och efter avtalstidpunkten minskar behovet av att fastställa den exakta avtalstidpunkten. Avtalstidpunkten är alltså inte ”helig” även om den text (eller de ord) som förelåg vid avtalstidpunkten utgör utgångspunkt för fastställande av avtalets innehåll (i den mån den går att fastställa). Observera att annat gäller beträffande konsumentavtal, se ovan.

K. Grönfors & R. Dotevall (Avtalslagen, 2016, s. 55) förklarar att det är nödvändigt att skilja mellan tidpunkten när bundenhet uppstår och avtalsinnehållet samt (s. 89) att man i princip får anse att fastställandet av avtalsinnehållet är en verksamhet som är helt skild från frågan om avtalsbundenhet.

Jag (Christina Ramberg) anser – de lege ferenda – att det är lämpligt att ta hänsyn till hur parterna agerat efter avtalets ingående och låta sådana omständigheter vara relevanta för att fastställa avtalets innehåll istället för att kategoriskt avvisa sådant beteende som ”för sent” för att vara relevant. Man kan ha olika uppfattningar om vad som är lämpligast de lege ferenda. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 199 f.; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 84 ff.; C. Ramberg, Inkorporering av standardavtal, JT 2007-08, s. 717. För avtal B2C (avtal mellan näringsidkare och konsument) är saken klarlagd (se ovan).

När det är fråga om villkor i bekräftelser som översänds i nära anslutning till avtalets ingående finns specialbestämmelser i UNIDROIT Principles 2.1.12, PECL 2:210 och DCFR II-4:210.

I NJA 1980 s. 46 var avtalstidpunkten av mindre betydelse. Frågan var om beställarens standardvillkor blivit en del av avtalet. Parterna hade förhandlat muntligen om avtalet och det gick inte att klarlägga om avtal slutits vid de muntliga förhandlingarna. Dagen efter de muntliga förhandlingarna sände beställaren ett skriftligt meddelande till uppdragstagaren med avtalsinnehållets viktigaste delar (pris och uppdragets omfattning) samt med en referens till standardvillkoren AB 72. Uppdragstagaren reagerade inte mot innehållet i det skriftliga meddelandet och började utföra sin prestation. HD tog inte ställning till den exakta avtalstidpunkten utan uttalade:

Genom att lastbilscentralen inte gjort erinran mot orderbekräftelsen utan påbörjat de avtalade arbetena efter dess mottagande får avtal anses ha kommit till stånd i enlighet med orderbekräftelsens innehåll.

AB 72 utgjorde alltså avtalsinnehåll.

HD har emellertid på senare tid visat en tendens att inte fästa avseende vid hur parterna agerat efter avtalets ingående.

I NJA 2010 s. 559 ansåg majoriteten (tre justitieråd) att vad avtalsparterna gjort efter avtalstidpunkten inte var relevant för att fastställa avtalsinnehållet:

Att det därefter [efter att ena parten accepterat ett bud från motparten] framkom att [parterna] hade olika uppfattningar om omfattningen av upplåtelsen ändrar inte den bedömningen.

Minoriteten (2 justitieråd) ansåg att parternas kommunikation efter avtalstidpunkten var relevant för att fastställa avtalsinnehållet och la den ena parten till last att oklarheten inte hade retts ut: ”I korrespondensen härefter [efter avtalstidpunkten] bekräftades att parterna hade olika uppfattningar om vad betalningen skulle omfatta [...] EMI betalade fakturan den 28 maj utan att meningsskiljaktigheterna hade klarats ut och utan att EMI samtidigt angav att betalningen förutsatte att EMI och dess försäljare i senare led fick använda fotografiet vid marknadsföringen av cd-skivan. Därmed får EMI anses ha godtagit G.N:s ståndpunkt. Ett avtal i enlighet med dennes uppfattning har därmed kommit till stånd.”

Eftergift, kulans, waiver

Det förekommer att avtalets innehåll förändras genom att en part t.ex. frånfaller sina rättigheter (kulans eller eftergift, eng. waiver). Det kan ske genom uttryckligt avtal eller konkludent/underförstått genom parternas beteenden efter det att avtalet slöts, se www.avtalslagen2020.se 11.3 och 11.4.

I kontrakt ser man ibland s.k. ”no waiver clauses” där parterna avtalar om att en parts underlåtenhet att göra gällande rättigheter enligt avtalet inte ska uppfattas som eftergifter med avseende på framtiden. Se www.avtalslagen2020.se 5.7.

Ibland preciseras i kontrakt formkrav för ändringar av avtalsvillkor, se www.avtalslagen2020.se 5.6.

5.3(e) Avtalets ändamål

För att fastställa avtalets innehåll är det relevant att förstå ändamålet och syftet med avtalet som helhet och det individuella avtalsvillkor som parterna tvistar om. Ändamålet med avtalet har betydelse både när avtalstexten är mångtydig och när det finns luckor i avtalet. Ofta kan man med stöd av avtalets ändamål och syfte identifiera underförstådda, självklara, avtalsvillkor (implied terms) som inte kommit till uttryck i avtalstexten. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 9.4.

I UNIDROIT Principles Arts. 4.3(d) och 4.8(b), PECL 5:102(c) och DCFR II-8:102(e) anges the nature and purpose of the contract som relevanta omständigheter att ta hänsyn till vid fastställande av avtalets innehåll. I Restatement of Nordic Contract Law § 5-5, kommentaren s. 182, påpekas att reasonableness might be understood as a norm of logical or rational interpretation.

EXEMPEL: Vid ett restaurangbesök hänger Hassan sin tröja på en krok under skylten För ytterkläder ansvaras ej. När Hassan ska hämta tröjan, är den borta. Är restaurangen ansvarig? Man kan fastställa textens innehåll genom att tolka den e contrario, så att restaurangen är ansvarig för alla andra saker än ytterkläder. Om man emellertid tar hänsyn till syftet med ansvarsfriskrivningen, ligger det närmare till hands att restaurangen inte ansvarar för något som gästerna hänger på krokar under skylten (en tolkning a fortiori eller ex analogia). Det stämmer bättre med ändamålet att göra en tolkning ex analogia. Därför kommer Hassan troligtvis inte att kunna hålla restaurangen ansvarig för den försvunna tröjan.

Prejudikat där ändamålet spelat stor roll

HD har hänvisat till betydelsen av avtalets ändamål och syfte i många avgöranden.

I NJA 2019 s. 171 (Belgor) uttalade HD i anslutning till omfattningen av en standardiserad skiljeklausul där ordalydelsen gav utrymme för olika tolkningar:

I de fall där ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar och andra relevanta tolkningsdata inte ger ledning, är det naturligt att utgå från att skiljeavtalet ska fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen (jfr ”Partneravtalet” NJA 2015 s. 741 p. 10). Parterna får då antas ha avsett att uppkomna tvister ska lösas snabbt och i ett sammanhållet förfarande inför en av parterna vald skiljenämnd. […] Det finns i dessa fall anledning att utgå ifrån att parter i ett kommersiellt avtalsförhållande eftersträvar att tvister inom ramen för deras relation ska avgöras i ett och samma forum, eftersom en annan ordning medför risk för tidsutdräkt, ökade kostnader och motstridiga avgöranden i frågor som har samband med varandra.

NJA 2020 s. 822 (Knoppens golvvärmesystem) utvisar att avtalets ändamål ofta kan vara utslagsgivande. Fallet utvisar också möjligheten att argumentera ”åt olika håll” med stöd av avtalets funktion och syfte. Majoriteten drog en slutsats och minoriteten en annan slutsats av avtalets ändamål. Majoriteten ”hittade” ändamålet med stöd av avtalets systematik.

Även i HD:s dom 2021-07-30 T 4071-20 (Ramavtalet) spelade avtalets syfte och ändamål en helt avgörande roll (se mer om detta nedan under rubriken Ändamålsanalyser i ramavtal)

NJA 2015 s. 991 rörde också tolkning av en skiljeklausul och HD tillämpade en ändamålsinriktad avtalstolkning.

NJA 2020 s. 723 (Vandrarhemmet i Lycksele) rörde ett fastighetsköp och tolkning av ett köpekontrakt. HD uttalade att

innebörden av motstridiga eller mångtydiga avtalsvillkor [ska] som utgångspunkt bedömas så att avtalet blir meningsfullt utifrån sitt syfte och ändamål som fastighetsköp.

I NJA 2019 s. 960 (Det Andra Bolaget) ansåg HD att det ska göras en övergripande rimlighetsbedömning som kan innebära att en avtalslucka fylls ut med en till avtalet tillpassad regel.

I NJA 2015 s. 741 (Partneravtalet) hade avtalets ändamål och syfte avgörande betydelse. Det var fråga om tolkning av ett konkurrensbegränsningsvillkor i ett aktieägaravtal, vars syfte var att "verka avskräckande". HD tolkade villkoret i enlighet med detta syfte och gav det ett omfattande tillämpningsområde.

I NJA 1981 s. 323 hänvisade HD till att avtalet "bygger på tanken att..".

I NJA 2015 s. 862 (Den uteblivna slutbesiktningen) uttalade HD:

Frågan om den aktuella regelns ändamål kan föranleda att den ska tolkas på ett sätt som inte har stöd i dess ordalydelse.

Därefter analyserade HD ingående parternas syfte med ett avtalsvillkor om preskription.

NJA 2005 s. 142 avsåg tolkning av en indexklausul i ett leasingavtal. HD tog fasta på att syftet med klausulen varit att säkerställa att leasegivaren fick täckning för ökade upplåningskostnader.

I NJA 1992 s. 439 var frågan om uppsägningstidens längd i ett avtal mellan varuhuset Åhléns och skokedjan Sko-City. I avtalet åtog sig Åhléns bl.a. att inte använda namnet ”City” vid marknadsföring av skor. Åhléns sa upp avtalet. Avtalet innehöll ingen bestämmelse om hur länge det skulle gälla. Med stöd av bakgrundsrätten skulle ”luckan” i avtalet avseende avtalstidens längd fyllas med regeln att avtalet gäller tills vidare och alltså kan sägas upp av endera parten med skäligt varsel. HD la emellertid större vikt vid avtalets ändamål och ansåg att en naturlig tolkning är att parterna avsett att reglera förhållandet mellan parterna så länge Åhléns användning av namnet ”City” skulle kunna föranleda tvist. Åhléns blev därför skyldigt att betala vite (skadestånd) till Sko-City. Se EU-domstolens dom den 19 september 2013 i mål C-661/11 [2013] ECR 0000 (Martin Y Paz Diffusion) om varumärkesinnehavares rätt att motsätta sig avtalsfullgörelse.

NJA 1998 s. 364 rörde tolkning av en s.k. spärrförbindelse, dvs. ett åtagande från en bank att ge en leverantör betalt för utförda leveranser ur ett belopp som banken spärrat på byggherrens bankkonto. HD underströk ”spärrförbindelsens uppenbara syfte att tjäna som säkerhet för leverantören” och ifrågasatte ”om den rättighetsöverlåtelse som spärrförbindelsen syftar till att åstadkomma över huvud taget är meningsfull” om banken skulle kunna göra den verkningslös genom att säga upp krediten i förhållande till byggherren.

I NJA 1997 s. 86 prövade HD frågan om motstridiga bestämmelser i ett kreditavtal. I låneformuläret stod att räntan på lånet kunde variera (rörlig ränta). På ett annat ställe i låneformuläret stod att låntagaren skulle återbetala lånet (amorteringar och räntor) med ett fast belopp varje månad under fem år. Referensräntan steg, vilket medförde att låntagaren inte hade slutbetalat lånet när de fem åren gått till ända. Låntagaren hävdade att betalningsskyldigheten upphörde efter fem år. HD gjorde en ändamålsinriktad analys som ledde fram till att låntagaren var skyldig att fortsätta betalningarna efter femårsperioden till dess samtliga räntor och amorteringar blivit slutbetalda. Med en annan tolkning, av innebörd att samma fasta belopp skulle betalas varje månad under hela femårsperioden, skulle bestämmelsen om rörlig ränta – till skillnad från fast ränta – ha blivit meningslös.

I NJA 2010 s. 559 rörande ett licensavtal uttalade HD:

När ett avtal om upplåtelse av rättigheter till ett verk ska tolkas eller utfyllas måste särskild hänsyn tas till att fråga är om just ett verk, till det aktuella avtalsobjektets natur (såsom verkets art och graden av ideellrättslig prägel), till reproducerbarheten av en immaterialrätt samt till att upphovsmannen kan ha haft en svag avtalsposition. Hänsyn måste också tas till avtalets syfte och praktiska funktion.

I NJA 2012 s. 597 handlade om den avtalspart som har rätt till vite kan bli överkompenserad när flera avtalsparter ska utge vite. Det var fråga om en entreprenad där flera sidoentreprenörer kommit i dröjsmål i förhållande till beställaren. HD uttalade att skyldigheten att betala vite inte påverkas av om också andra entreprenörer ska utge förseningsvite och hänvisade till "förseningsvitets typiska syften".

I NJA 2015 s. 3 (punkt 13) konstaterade HD att regleringen i AB 04 syftar till ett rationellt och kostnadseffektivt genomförande av byggprojekt. Därefter analyserade HD vad som var kostnadseffektivt för båda parter och la den analysen till grund för att fastställa avtalsinnehållet.

I NJA 2017 s. 94, som rörde tolkning av en stadfäst förlikning, uttalade HD:

Domen får läsas även mot bakgrund av relevanta bestämmelser och dessas ändamål snarare än med hänsyn till vad rätten menat eller vad parterna avsett.

NJA 2009 s. 672 beaktade HD vilka syften uppsägningstider fyller för att avgöra uppsägningstidens längd när avtalet inte uttryckligen reglerade den saken.

I NJA 2007 s. 35 fäste HD stor vikt vid syftet med en bestämmelse om preskription för att fastställa innebörden i uttrycket "skadan upptäckts".

Ibland talar ändamål bakom avtal i olika riktning, se t.ex. NJA 2017 s. 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) där HD konstaterade att det fanns ändamålsskäl som talade i olika riktning och viktade dem mot varandra (se mer om fallet nedan).

NJA 1989 s. 269 är också ett exempel på ändamålsinriktad avtalstolkning. Se G. Lennander, Tolkning av borgensförbindelse, m.m., vid eftergift av borgensansvar, JT 1989-90 s. 513. Se även NJA 2017 s. 113 (Den överlåtna övertagandebesiktningen).

Prejudikat där ändamålet inte varit avgörande

I vissa fall har ändamålet inte avgörande betydelse.

I NJA 2015 s. 862 (Den uteblivna slutbesiktningen) ansåg HD att ändamålsargument (en lämplig ordning) inte ”vann” över en tolkning med stöd av ordalydelsen och bakgrundsrätten. Se S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 886.

I NJA 2010 s. 629 förklarade HD att eftersom

en vitesklausul kan fylla olika funktioner och förhållandena varierar, kan det inte generellt anges huruvida en vitesklausul in dubio utgör en exklusiv reglering av ersättningen vid ett kontraktsbrott. I stället får klausulen i allmänhet tolkas utan tillämpning av en sådan hjälpregel.

I NJA 1997 s. 382 valde HD:s majoritet att inte lägga annat än ordalydelsen till grund för att fastställa avtalets innehåll, trots att det var fråga om en situation som inte reglerades uttryckligen i avtalet. Minoriteten ansåg emellertid att tolkningen måste ske så att avtalet i den omtvistade situationen fick "någon förnuftig mening".

I NJA 2000 s. 538 och NJA 2000 s. 773 visade HD obenägenhet att med ändamålsinriktad metod intolka förpliktelser i skiljeklausuler om parternas skyldigheter att iaktta sekretess respektive svara för betalning av säkerhetsbelopp under pågående skiljeförfarande. Se J. Ramberg, Avtalstolkningsmetoder, 2002, s. 499. Se även NJA 1987 s. 553.

Funktionell ekvivalens, elektronisk kommunikation

Vid elektronisk kommunikation kan det vara svårt att tolka ord, vars innebörd tidigare varit självklar. Vad betyder t.ex. skrift eller distans eller närvaro? Är ett e-mail skrift? Och är en person närvarande eller på distans när personen deltar i ett sammanträde via videokonferens? För att tolka sådana ord är det ofta lämpligt att använda sig av en ändamålsinriktad analys och fråga sig vad parterna åsyftat med att ta in ett krav på att ett visst meddelande ska vara skriftligt eller att rösträtt vid ändring i ett samarbetsavtal förutsätter närvaro på ett årsmöte. När man klargjort vad syftet är så kan man fortsätta analysen med att bedöma om syftet uppnås med den moderna formen av kommunikation. Metoden kallas för funktionell ekvivalens. Se UNCITRAL Model Law on Electronic Commerce Art. 6.

Det råder numera ganska stor enighet om att ett krav på skrift är uppfyllt när det elektroniska dokumentet går att läsa och spara. 2 kap. 3 a § distansavtalslagen som omtalar text “i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig”. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 128; B. Bengtsson i J. Kihlman, Elektronisk signering, 2013, s. 37.

I DCFR I.-1:106 definieras ”writing” som något ”in textual form and in characters which are directly legible from paper or another durable medium”. Med ”textual form” avses information som ”permits reading, recording [...] and reproduction”. Med ”durable medium” avses ”any material on which information is stored so that it is accessible for future reference for a period of time adequate ...”.

Av EU:s förordning 910/2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden framgår att ett elektroniskt dokument inte får nekas rättslig effekt endast på grund av att det är i elektronisk form. Det innebär att e-post, chatt och webbsidor är rättsligt giltiga under förutsättning att det inte finns ett specifikt undantag för en viss transaktion och undantaget är motiverat av ett särskilt skäl. Men förordningen omfattar inte avtalsrättsliga rättshandlingar (Art. 2:3).

Se om begreppet ”närvaro”, C. Ramberg, Bolagsstämma on-line, Juridisk Tidskrift 1998-99, s. 845.

Ändamålsanalyser i försäkringsavtal

I NJA 2018 s. 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) bedömde HD syftet med ett försäkringsvillkor. I domskälen behandlade HD syftet och ändamålet på tre ställen. Först konstaterade HD att syftet med försäkringen är att skydda den försäkrade mot de ekonomiska följderna av ansvar för tredje mans skada samt indirekt att skydda den skadelidandes rätt till skadestånd. Därefter återkom HD till frågan om villkorets syfte under en särskild rubrik (”Villkorets syfte”). HD kom fram till att det är troligt att försäkringsbolagets syfte med avtalet var att försäkringen inte skulle omfatta viten i bakre led. Men HD ansåg att detta syfte hos ena avtalsparten inte kom tillräckligt tydligt till uttryck om man beaktar ordalydelsen och övriga bestämmelser i avtalet. HD ansåg alltså att det inte är tillräckligt att den ena avtalspartens syfte kan fastställas, detta syfte måste också harmoniera med den andra avtalspartens syfte eller i vart fall inte motsägas av andra tolkningsfaktorer. HD återkom till betydelsen av syftet och ändamålet i p. 31-32 och drog slutsatsen att en ”förnuftig och rimlig innebörd av regleringen är mot den bakgrunden att den inte syftar till ett sådant för försäkringstagaren inskränkt försäkringsskydd”. Vi ser alltså att HD å ena sidan beaktade försäkringsbolagets syfte och å andra sidan gjorde en objektiv bedömning – frikopplad från parternas individuella syften – av vad som är ändamålsenligt.

I NJA 2001 s. 750 uttalade HD att man vid

tolkningen av ett försäkringsavtal har [...] att ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, klausulens syfte [...] man får också pröva vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering...

En liknande formulering finns i NJA 2013 s. 253 (BWE:s rättsskyddsförsäkring). HD uttalade att syftet med en avtalsbestämmelse om reklamation av försäkringsfall

får antas överensstämma med det som ligger bakom bestämmelsen i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen, nämligen att förhindra att frågan om försäkringsgivarens betalningsskyldighet ska hållas svävande alltför länge. Samtidigt har man velat skydda den försäkrade mot alltför stränga krav på aktivitet.

I NJA 2006 s. 53, som rörde tolkning av försäkringsavtal, uttalade HD att avtalets syfte var en faktor bland många att ta hänsyn till:

Ett sådant villkor [av standardkaraktär] bör tolkas med hänsyn tagen till ordalydelsen, klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till uttryckssätt i relevant lagstiftning, gängse praxis osv.

I NJA 2010 s. 227 rörde tolkning av uttrycket verklig ägare i ett försäkringsavtal. HD beaktade vid tolkningen försäkringsgivarens syften att inte behöva betala ersättning för egendom som tidigare varit föremål för tillgrepp samt försäkringsgivarens behov av att förhindra bulvanförhållanden, liksom att personer som endast lånat bilen skulle få rätt till ersättning. Se NJA 2008 s. 688 om tolkning av ordet äger i försäkringsvillkor.

I NJA 2012 s. 3 (Firefly) tog HD hänsyn till en naturlig och rimlig tolkning av ett försäkringsvillkor samt det affärsmässiga sammanhanget.

NJA 2017 s. 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) rörde tolkning av ett försäkringsavtals tidsmässiga täckning. HD konstaterade att ordalydelsen gav viss men otillräcklig ledning och att det saknades tydlig branschsedvänja. Därefter tog HD fasta på avtalsvillkorets syfte. HD konstaterade att det fanns ändamålsskäl som talade i olika riktningar och viktade ändamålen mot varandra.

Se om tolkning av försäkringsavtal, M. Radetzki, Tolkning av försäkringsvillkor, 2020. Se om tolkning av sjöförsäkringsavtal med hänsyn till avtalets ändamål och syfte, J. Rosengren, Tolkning av sjöförsäkringsavtal, SvJT 2018 s. 178, kap. 4.

Ändamålsanalyser i licensavtal

E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, kap. 2.2.2.4, redogör för syfte och ändamål med licensavtal. På s. 222 omtalar han syftet med vidareöverlåtelseförbud. Han anser att patentlicensavtal i regel överlåts med ett underförstått avtalsvillkor om ”befintligt skick” (E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 97).

E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 44 f., analyserar oklarhet om ensamlicens (enkel licens) och exklusiv licens bland annat mot bakgrund av syftet och ändamålet med avtalet.

E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 42 ff., analyserar tolkning av change of control-klausuler i licensavtal bland annat mot bakgrund av syftet och ändamålet med avtalet. Se om change of control-klausuler, C. Ramberg, Aktieägaravtal, 2011.

I NJA 2010 s. 559 uttalade HD:

Om inte annat klargjorts av upphovsrättsinnehavaren får det därför, vid ett avtal om upplåtelse av rätt att använda ett verk på förpackningen till en vara avsedd för vidareförsäljning till konsumenter, i regel anses vara underförstått att upplåtelsen även omfattar en rätt för producenten och för försäljare i senare led att utnyttja förpackningen för marknadsföring av varan på vedertaget sätt.

Ändamålsanalyser i ramavtal

HD:s dom 2021-07-30 T 4071-20 (Ramavtalet) ansåg HD att en beställare saknade rätt att köpa tjänster av en annan leverantör än leverantören som vunnit en upphandling av ett ramavtal (offentlig upphandling), trots att en sådan ensamrätt för leverantören inte framgick uttryckligen av ramavtalet. HD fäste vikt vid följande ändamålsargument.

  • - Ramavtalet skulle sakna värde för leverantören och enbart innebära kostsamma åtaganden i form av beredskap för att kunna leverera om beställaren hade rätt att köpa tjänster av andra leverantörer.
  • - Det fanns inget åtagande av beställaren att köpa en viss minsta volym.
  • - Beställaren hade rätt att frånträda ramavtalet med en uppsägningstid om tolv månader (en sådan uppsägningsrätt skulle inte behövas om beställaren kunnat köpa tjänster av andra leverantörer).

Ett skiljaktigt justitieråd tog fasta på ytterligare några omständigheter vid sin analys av syftet med ramavtal, när han kom till samma slutsats som majoriteten (att leverantören hade ensamrätt):

  • - Ramavtal syftar till att minska de transaktionskostnader som annars skulle uppstå vid köp av tjänster enligt separata avtal om enskilda projekt.
  • - Det är inte rimligt att utan tydligt stöd i ramavtalet se det som en gratis option för beställaren eftersom de skulle skapa incitament för beställaren att använda ramavtalet som en referenspunkt för andra som vill konkurrera med leverantören, vilket skulle väcka frågor om ramavtalet var allvarligt menat.
  • - I ramavtalet fanns bestämmelser om utvärdering av avslutade projekt, vilket tyder på att ramavtalet syftade till att etablera en kontinuerlig relation mellan parterna, vilket är lättare att åstadkomma om beställaren måste vända sig till leverantören.

Betydelsen av avtalsingresser

Det är vanligt att avtal inleds med en ingress, dvs. en text som kortfattat förklarar avtalets bakgrund och syfte. Om parternas ändamål och syfte med avtalet klart framgår av ingressen, kan avtalets innehåll fastställas mot bakgrund av detta. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 189 f.

I NJA 1993 s. 436 uttalade HD att uppgifter i ingressen inte utgör avtalsvillkor i vanlig mening men att innehållet i en ingress, vars funktion är att ange utgångspunkterna för avtalet, normalt kan förutsättas vara ostridigt mellan parterna. I avtalets ingress angavs en uppgift att 161 order avropats. Denna uppgift la HD till grund för säljarens ansvar när det senare visade sig att uppgiften var felaktig och endast 62 order avropats.

Det kan vara så att det av ingressen framgår att parternas syfte med avtalet inte längre är detsamma vid tidpunkten för tvisten som när avtalet slöts, vilket kan påverka bedömningen av om avtalet är oskäligt på grund av ändrade förhållanden, se www.avtalslagen2020.se 6.3.

Betydelseregeln

Normalt kan man utgå från att parterna menat att det som sagts eller skrivits ska ha en självständig betydelse. Man utgår därför från att avtalstext inte är överflödig (den s.k. betydelseregeln).

I NJA 1992 s. 403 uttalade HD i linje med betydelseregeln:

Om avtalet ... kunde hävas i ett sådant fall även enligt punkten 10.3, skulle punkten 3.4 inte fylla någon självständig funktion.

Se UNIDROIT Principles Art. 4.5, PECL 5:106, DCFR II-8:106, Restatement of Nordic Contract Law § 5-7 samt J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 191 f.; Stefan Lindskog, Garantier och dokumentvillkor – kommentarer med anledning av en avhandling, JT 2014-15 s. 829, på s. 849.

I NJA 2018 s. 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) definierade HD betydelseregeln enligt följande:

Normalt skulle den s.k. betydelseregeln tala emot den angivna tolkningen; en avtalsföreskrift ska som utgångspunkt antas ha en självständig betydelse.

HD ansåg emellertid att man inte kan fästa alltför stor vikt vid betydelseregeln. HD konstaterade att en klausul inte skulle ha någon självständig betydelse i förhållande till andra klausuler i avtalet om klausulen gavs en viss innebörd men detta var inte avgörande när HD fastställde avtalets innehåll. Jag (Christina Ramberg) uppfattar att HD menade att försäkringsvillkor ofta är överlappande, kanske i syfte att vara pedagogiska. HD:s uttalande visar att betydelseregeln inte är en isolerad regel utan endast en faktor bland många andra för att fastställa avtals innehåll. Se S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 889.

Ejusdem generis-regeln

I en del fall när en generell formulering följer efter en uppräkning av vissa konkreta företeelser kan det finnas anledning att tolka den generella formuleringen så att den avser situationer av samma slag (lat. ejusdem generis) som de särskilt uppräknade. Detta är på sätt och vis en ändamålsinriktad analys eftersom det är ändamålsenligt att situationer av samma slag ska behandlas på samma rättsliga sätt. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 190.

EXEMPEL: En force majeureklausul räknar upp ett antal händelser som ska verka befriande från prestationen (krig, myndighetsingripanden, generalstrejk osv.). Klausulen avslutas med den generella formuleringen samt alla andra händelser utom kontroll. Då ligger det nära till hands att ge det generella begreppet utom kontroll en innebörd som harmonierar med uppräkningen av de konkreta händelserna så att de innefattar liknande allvarliga samhällsstörningar, t.ex. terroristhandlingar av typen 11 september 2001 riktade mot bl.a. World Trade Center i New York, men inte händelser som endast rör den enskilda parten, t.ex. brand i en lagerlokal, trots att branden ligger utom partens kontroll.

I NJA 1996 s. 727 var frågan om en rättsskyddsförsäkring gällde när före detta makar tvistade om ett lån som mannen löst och som makarna gemensamt tagit upp under sitt äktenskap. Från rättsskyddsförsäkringen undantogs tvist, som har samband med äktenskapsskillnad eller som avser andra frågor som vid äktenskapsskillnad aktualiseras - t.ex. vårdnad, underhåll, bodelning och äganderätt. Enligt HD var det naturligt att med beaktande av exemplifieringen i klausulen tolka bestämmelsen på så sätt att tvisten mellan makarna inte omfattades av försäkringen.

Det är tveksamt om ejusdem generis-regeln är befogad och om den har vunnit fäste i svensk rätt. Ejusdem generis-principen ska tillämpas med försiktighet. Den uppräkning som föregår det generella uttrycket kan ha tagits in i pedagogiskt syfte, mera som en upplysning. Det är inte alltid så att man ska fästa mer avseende vid uppräkningen än det generella uttrycket. K Krüger, Norsk kontraktsrett 1989, s. 534, anser det tveksamt om ejusdem generis-regeln har bärkraft.

Se NJA 1983 s. 3 (på s. 71 f.) beträffande ejusdem generis-principens betydelse vid konventionstolkning. HD erinrade om principens användning och kritiken mot den i engelsk rätt och avvisade möjligheten att tillämpa den vid tolkningen av Art. III. 2 oljeansvarighetskonventionen som motsvarar § 2 andra stycket tredje punkten i den svenska lagen.

Bevisfrågor

Det är processrättsligt viktigt för de tvistande parterna att förklara vad ändamålet med avtalet är, eftersom domstolen inte självständigt kan lägga sådant till grund för avtalstolkningen, 17 kap. 3 § andra meningen rättegångsbalken.

5.3(f) Avtalets systematiska uppbyggnad. Avtalets struktur

Vissa avtal är systematiskt uppbyggda så att avtalsbestämmelserna ingår i en konsekvent struktur. Ett sådan struktur kan ge vägledning och förståelse för oklarheter i avtalet Vid en analys av avtalet som helhet kan man ibland bilda sig en uppfattning om avtalskontexten och det bakomliggande syftet med avtalet, vilket kan underlätta förståelsen av enskilda avtalsvillkor.

När ett avtalsvillkor kan förstås på olika sätt, är det ofta lämpligt att välja den tolkning som harmonierar bäst med övriga avtalsvillkor. Genom att analysera avtalet som helhet kan man få stöd genom att bedöma om ett oklart avtalsvillkor har karaktär av undantagsbestämmelse.

I NJA 2013 s. 271 (Skadorna på Läckebys arbeten) uttalade HD:

När villkorets innebörd ska bedömas kan ledning hämtas från systematiken och de övriga villkoren i AB 92; bestämmelserna är avsedda att utgöra ett sammanhängande system.

I NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) uttalade HD:

…ska ledning sökas i systematiken och de övriga villkoren i standardavtalet. Det gäller särskilt när bestämmelserna i avtalet är avsedda att utgöra ett sammanhängande system.

HD ansåg mot bakgrund av ABT 94:s systematik och hur avtalet var avsett att fungera (ändamålet) att bakgrundsrättens regel om skadestånd var avtalsinnehåll.

NJA 2020 s. 822 (Knoppens golvvärmesystem) ansåg HD att ett oklart ord (golv) skulle tolkas med stöd av ett annat ord (inre) i avtalet eftersom det andra ordet gav förståelse för syftet och ändamålet med avtalsvillkoret.

HD la i NJA 1992 s. 403 vikt vid det systeminriktade argumentet ("vid tolkningen av en avtalsbestämmelse kan man därför ofta hämta vägledning i andra avtalsbestämmelser"). Tvisten rörde frågan om en återförsäljare var skyldig att betala skadestånd när han inte sålt så mycket som krävdes enligt kontraktets angivna minimikvantitet. HD ansåg att skadeståndsskyldighet inte förelåg bl.a. med hänvisning till att bestämmelsen om minimikvantitet inte var samordnad med avtalets bestämmelse om avtalsbrott utan var placerad i en klausul som reglerade huvudmannens hävningsrätt. Se J. Ramberg, JT 1992-93 s. 683-687.

I NJA 1984 s. 482 bedömde HD om säljarens uttryck att han var villig att försälja skulle tolkas som en överlåtelseförklaring i jordabalkens mening. HD konstaterade att uttrycket sett isolerat inte utgjorde en överlåtelseförklaring men med hänsyn till kontraktet sett i sin helhet (där fanns bestämmelser om köpeskilling, tillträde, namnteckningar m.m.) ansåg HD att säljaren tillräckligt tydligt hade gett uttryck för en överlåtelseförklaring. Se dock en snävare inställning till om en formulering utgjorde en överlåtelseförklaring i ljuset av senare inträffade omständigheter, NJA 2012 s. 1095.

I NJA 2015 s. 3 är ett exempel på att den systematiska analysen inte alltid är avgörande. HD tog först fasta på det sakliga sambandet mellan olika bestämmelser i AB 04 och uttalade att tillämpningen av andra bestämmelser ”bör utgå från samma principer som bär upp andra bestämmelser”. Men därefter konstaterade HD att uttrycket fackmässig förekommer i flera bestämmelser i AB 04 och att det behandlar olika situationer, eftersom systematiken i avtalet var inkonsekvent gav HD uttrycket fackmässig olika innebörd.

I NJA 2015 s. 862 (Den uteblivna slutbesiktningen) analyserade majoriteten och minoriteten i HD noga betydelsen av avtalets systematiska uppbyggnad. Det var fråga om tolkning av ett villkor om preskription i ett entreprenadavtal. Majoriteten ansåg att avtalets systematik inte gav någon direkt ledning under det att minoriteten ansåg att systematiken tillsammans med avtalets ändamål och syfte var avgörande för tolkningen.

Avtalets systematiska uppbyggnad var relevant i NJA 2015 s. 741 (Partneravtalet) om tolkning av aktieägaravtal, NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) och NJA 2018 s. 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen). I NJA 2004 s. 534 om tolkning av försäkringsavtal och i NJA 2007 s. 35 hänvisade HD till avtalets systematik. I NJA 2004 s. 534 om tolkning av försäkringsavtal hänvisade HD till avtalets systematik. Se även NJA 1987 s. 266 om tolkning av kollektivavtal samt NJA 1990 s. 24 och NJA 2017 s. 94.

UNIDROIT Principles Art. 4.4, PECL 5:105 förordar en tolkning in the light of the whole contract. Se en snarlik formulering i Restatement of Nordic Contract Law § 5-6. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 9.5.

5.3(g) Skälighet

Vid fastställande av avtalets innehåll är det naturligt att utgå från att båda parter har eftersträvat ett skäligt avtalsinnehåll med en rimlig balans mellan parternas intressen. Det finns en allmän förväntan i kommersiella avtalsförhållanden att motparten ska agera hederligt (an expectation of honesty), vilket är en förutsättning för effektiva kommersiella transaktioner (business efficacy).

Skälighetsaspekten hänger nära samman med betydelserna av avtalets ändamål 5.3(e) och klandervärt beteende i samband med avtalets ingående 5.3(c).

I NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) uttalade HD:

Således ska ytterst och sist göras en mer övergripande rimlighetsbedömning.

I NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören), som rörde tolkning av entreprenadkontraktet ABT 96, uttalade HD:

… vid tolkningen av det enskilda kontraktet finns det anledning att beakta behovet av en rimlig balans mellan rättigheter och skyldigheter för parterna. […] Så långt möjligt ska alltså eftersträvas att risker som är förknippade med entreprenadverksamheten fördelas mellan parterna på ett sätt som är effektivt och förutsebart.

NJA 2005 s. 142 rörde tolkning av en klausul i ett leasingkontrakt som löd: Skulle ränteläget ändras på marknad där leasegivaren finansierar sin verksamhet, äger han i motsvarande mån ändra angiven leasingavgift. Frågan var om leasegivaren var skyldig att sänka leasingavgiften om ränteläget på marknaden sjönk. Enligt ordalydelsen stipulerade klausulen endast en ensidig rätt för leasegivaren att avgöra om en ändring av leasingavgiften är befogad med hänsyn till ändringar i ränteläget. HD ansåg emellertid att klausulen skulle tolkas så att rätten att höja leasingavgiften vid en ränteuppgång motsvaras av en skyldighet att sänka avgiften vid en räntenedgång. Det förefaller som om HD lagt skälighetsaspekter till grund för tolkningen när HD refererade till att det ankommer på leasegivaren att tillämpa klausulen på ett lojalt och konsekvent sätt.

I NJA 2001 s. 750 uttalade HD att man vid tolkningen av ett försäkringsavtal får pröva vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering.

Enligt UNIDROIT Principles Arts 4.8(c), PECL 5:102(g) samt DCFR II-8:102(1)(g) är det relevant att vid fastställande av avtalets innehåll ta hänsyn till good faith and fair dealing. I Restatement of Nordic Contract Law § 5-5(g) används uttrycket reasonableness and loyalty. Se C. Ramberg & J. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap 9.8.

Oskälighet eller fastställande av avtals innehåll?

Enligt 36 § avtalslagen kan avtal jämkas på grund av oskälighet, men oskäligheten har relevans också som en av flera faktorer i samband med fastställande av avtalets innehåll. Domstolar föredrar ofta att fastställa ett skäligt avtalsinnehåll framför att först fastställa ett oskäligt avtalsinnehåll för att sedan jämka det med tillämpning av 36 § avtalslagen.

NJA 1983 s. 865 illustrerar det nära sambandet mellan skälighet som moment vid fastställande av avtalets innehåll (dold kontroll) och jämkning av avtalet med stöd av 36 § avtalslagen (öppen kontroll). En 50-årig villabyggnad hade sålts efter uppgift i en annons att huset var nyrenoverat och moderniserat. Säljaren hade lagt in ett nytt golv på ett bjälklag som var svårt skadat av röta och insektsangrepp. HovR ansåg att den citerade uppgiften innefattade en utfästelse att bjälklaget inte skulle vara så dåligt som det visade sig vara, eftersom det möjligen kunde förutsättas att en fastighetsägare inte lägger nya golv utan att kontrollera bjälklaget. På denna grund åsidosatte HovR en i och för sig klar friskrivning från dolda fel i fastigheten (Köparen . . . förklarar sig . . . avstå från all rätt att klandra köpet . . .). HDs majoritet ansåg däremot för det första att uppgifterna i annonsen inte innebar en utfästelse att bjälklaget var i godtagbart skick och för det andra att friskrivningen omfattade även dåligt bjälklag. HD kom alltså fram till att avtalet innebar att säljaren inte var ansvarig. Därefter åsidosatte HD friskrivningsklausulen som oskälig med stöd av avtalslagen § 36 (se även NJA 2009 s. 408).

NJA 1941 s. 150 rörde en borgensförbindelse. En kyrkoherde trodde att han endast undertecknade ett intyg om gäldenärens redbarhet (vederhäftighetsbevis). Trots de tämligen klargörande slutorden i texten att omstående förbindelse blir till fullo inbetalt; därför ansvarar undertecknad tolkade HD inte förbindelsen som en borgensförbindelse. HDs motivering är inte särskilt klargörande men sannolikt var skälighetsaspekter betydelsefulla.

Betydelsen av partsställningen/underlägsen part

Vid bedömningen av avtalsinnehållet med hänsyn till skälighet kan partsställningen vara av betydelse.

I NJA 2010 s. 559 ansåg HD att man vid fastställande av avtalets innehåll ska ta hänsyn till att en upphovsman kan ha haft en svag avtalsposition.

I NJA 2015 s. 1040 (De enstegstätade fasaderna II) förefaller HD ha låtit partsställningen få avgörande betydelse. Det var fråga om tolkning av begreppet vårdslöshet i entreprenadavtal mellan en stor entreprenör och konsumenter.

I NJA 1990 s. 24 avvisade HD skälighetsargumentet med hänvisning till att den som skulle drabbas av en strikt tolkning efter ordalydelsen – som var ett av Sveriges största företag – själv genom sitt eget beteende hade möjlighet att lindra effekterna av avtalet.

I NJA 2015 s. 741 (Partneravtalet) angav HD att parternas ställning är relevant för att fastställa avtalets innehåll. Det var fråga om ett aktieägaravtal och en tvist mellan ett stort företag och en f.d. anställd person. Trots detta tolkade HD – med stöd av ändamålshänsyn – avtalet till nackdel för den svagare parten (alltså till nackdel för den f.d. anställde):

Det går därför inte att fästa någon avgörande vikt vid att klausulen blir betungande för den partner som har trätt ut ur partnerkretsen.

5.4 Standardvillkor

(1) Standardvillkor är villkor som är avsedda att användas i flera avtal och som inte varit föremål för individuell förhandling mellan parterna.

(2) En part kan åberopa standardvillkor som motparten inte kände till om parten vidtagit skäliga åtgärder för att uppmärksamma motparten på standardvillkoren.

(3) Ett överraskande och orimligt betungande standardvillkor utgör en del av parternas avtal endast för en part som uttryckligen godtagit det.

(4) Vid motstridighet har ett framförhandlat villkor företräde framför ett standardvillkor.

(5) I avtal mellan konsument och näringsidkare ska oklara standardvillkor tolkas till konsumentens förmån.

(6) När parter i ett avtal har hänvisat till olika standardvillkor (Battle of Forms), ska de villkor som är gemensamma i materiellt hänseende gälla mellan parterna. I övrigt gäller www.avtalslagen2020.se kap. 5 (särskilt 5.3) om fastställande av avtalets innehåll.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 3 § köplagen, 2 § tredje stycket kommissionslagen

Rättsfall: NJA 1933 s. 260, 1948 s. 620, 1949 s. 87, NJA 1973 s. 674, NJA 1978 s. 432, NJA 1979 s. 401, NJA 1980 s. 46, NJA 1981 s 323, NJA 1997 s. 44, NJA 1997 s. 524, NJA 1998 s. 448, NJA 2000 s. 462, 2004 s. 363; NJA 2007 s. 962, NJA 2011 s. 600; NJA 2015 s. 862 (Den uteblivna slutbesiktningen)

MD 2004:16, MD 2004:24

C322/14 21 May 2014, C-92/11, RWE Vertrieb, EU:C:2013:180 punkt 43

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 8; A. Adlercreutz, Avtalsrätt II, 2010, kap. 8.4.2 och 8.5.3; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018; CISG Advisory Opinion No. 13 (www.cisgac.com); K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016, s.70 ff; U. Göranson, Kolliderande standardavtal, 1988 s. 138; J. Hellner, Kommersiell avtalsrätt, 1993 s. 49; J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, C. Hultmark, Elektronisk handel och avtalsrätt, 1998 s. 72 ff.; S.O. Johansson, Svensk rättspraxis sjörätt och annan transporträtt 2006-2010, SvJT 2013 s. 905, på s. 914; K. Krüger, Norsk kontraktsrett, 1989 s. 496; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, kap. 3.2.3; C. Ramberg, Inkorporering av standardavtal, JT 2007-08, s. 717; J. Ramberg, Standardavtal, 1995 s. 11; J. Ramberg & J. Herre, Internationella köplagen (CISG), 2016, Artikel 14 kap. 4.2.6; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, Lagens rubrik, kap. 1.4;

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.1.19, 2.1.22; PECL 2:104, 2:209(1); DCFR II-1:109-110, II-4:209, II-9:103, II-9:402

5.4(2) Inkludering av standardvillkor

För att standardavtalstext ska bli en del av parternas avtal måste det på ett eller annat sätt inkluderas (inkorporeras) i avtalet. Inkludering kan ske genom att texten antingen

1. ingår i eller är bifogad till övrig dokumentation;

2. hänvisas till genom en referensklausul (se som exempel NJA 1980 s. 46); eller

3. har använts av samma parter i tidigare avtal (partsbruk, privat handelsbruk, jfr 3 § köplagen, NJA 1933 s. 260; 1948 s. 620; 1949 s. 87; 2004 s. 363 och 2 § tredje stycket kommissionslagen).

Utgångspunkten är att standardavtalstexten ska finnas med i sin helhet i parternas avtal eftersom parterna därigenom uttryckligen har accepterat den och haft möjlighet att ta del av den, J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 172. Om standardvillkoren är tryckta på baksidan av ett avtalsdokument krävs sannolikt att parten görs uppmärksam på baksidestexten.

Inkludering genom referens/hänvisning

Ibland räcker det att parterna endast har gjort en referens till standardavtalet utan att standardavtalet finns med i sin helhet i avtalsdokumentationen. När avtalstypen är sådan att en part typiskt sett kan förvänta sig att motparten använder standardvillkor (t.ex. kan en försäkringstagare förvänta sig att försäkringsbolag använder standardvillkor) är det ofta tillräckligt med en referensklausul för att inkludera standardvillkoren. En förutsättning för att det ska räcka med en referens är att standardavtalet är enkelt tillgängligt, t.ex. genom att det finns på företagets webbsida. Se NJA 1973 s. 674 (villkor för spårvagnsresa), NJA 1981 s. 323 (otydlig skylt på parkeringsplats) och NJA 1973 s. 674 (referens på tydliga skyltar vid spårvagn). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 172.

Om standardavtalet är ovanligt räcker det oftast inte med en enkel referens, utan det krävs att hela avtalet bifogas eller till och med ett särskilt uttryckligt meddelande av motparten att standardavtalet accepteras (se under 5.4(3) om överraskande och betungande klausuler).

Referensen eller villkoren ska vara utformade i text som kan läsas relativt enkelt. I MD 2004:24 var texten så liten att den var närmast oläslig och var därför inte tillräckligt tydlig för att ingå i avtalet. Se även MD 2004:16.

Referensen eller villkoren ska placeras på lämplig plats, alltså t.ex. under en rubrik som inte är vilseledande. Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018 s. 74, samt MD 2004:24.

Inkludering genom partsbruk

När det t.ex. gäller frågan om ett standardavtal inkluderats i avtalet kan det vara avgörande att parterna tidigare använt sig av ett visst standardavtal (partsbruk). Se www.avtalslagen2020.se 5.3(c) och J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 196.

Inkludering genom handelsbruk

I NJA 1997 s. 44 ansåg HD att standardvillkoren Hus AMA 72 inte gällde i relationen mellan beställaren och entreprenören, trots att standardvillkoren gällde i förhållandet mellan entreprenören och underentreprenören. Det fanns ingen uttrycklig referens till Hus AMA 72 i avtalet mellan beställaren och entreprenören. Beställaren (en bostadsrättsförening) kunde därför inte grunda anspråk på de för beställaren fördelaktiga reglerna i Hus AMA 72. HD påpekade att reglerna i Hus AMA 72 kunde få indirekt betydelse för bedömningen av om entreprenören utfört arbetena fackmässigt (som uttryck för branschpraxis).

I doktrin har debatterats i vad mån starkt etablerade standardavtal kan bli del av parternas avtal enbart i kraft av sin existens, dvs. utan att parterna refererat till det. Det råder numera enighet om att det krävs någon form av referens eller partsbruk för att standardavtal ska bli del av parternas avtal. Se A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, s. 67 ff.; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 59; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, 1 kapitlet , kapitelrubriken, kap. 23; S.O. Johansson, Svensk rättspraxis – sjörätt och annan transporträtt 2001–2005, SvJT 2007 s. 292; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, s. 105 ff. ; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, Lagens rubrik, kap. 1.4.

Även om ett etablerat standardavtal inte är formellt inkluderat, kan det få indirekt betydelse vid fastställande av avtalets innehåll, www.avtalslagen2010.se § 5.3(b). Det kan t.ex. vara så att vissa bestämmelser i ett standardavtal utgör handelsbruk och därigenom får betydelse för att avgöra vilka förpliktelser parterna åtagit sig (NJA 1997 s. 44, NJA 1998 s. 448). Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 60.

Inkludering vid avtal på webbsidor

I samband med att avtal sluts på internet är det vanligt att webbsidan endast har en länk till standardvillkoren. Det finns ingen rättspraxis från HD som klargör om en sådan länk är tillräcklig för att inkludera standardavtalet. Webbsidan bör för säkerhets skull utformas så att motparten aktivt måste klicka i en särskild OK-ruta som indikerar att standardavtalet accepteras. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 172 f.; F. Roos, i J. Kihlman, Elektronisk signering, 2013, kap. 4; C. Hultmark, Elektronisk handel och avtalsrätt, 1998, s. 72 ff. Det är antagligen inte tillräckligt att standardvillkoren finns på en parts webbsida utan att motparten blir särskilt uppmärksammad på villkorens existens. Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 64.

Ett avgörande från EU-domstolen den 21 maj 2015 i mål C-322/14 [2015] El Majdoub rör frågan om en lagvalsklausul i ett standardavtal på en webbsida utgjorde avtalsinnehåll. Det var fråga om ett avtal mellan två näringsidkare av en begagnad elektrisk bil. Avtalet skedde genom säljarens webbsida. Säljarens leveransvillkor var tillgängliga på webbsidan och köparen måste aktivt acceptera dem genom att klicka i en box. Leveransvillkoren synliggjordes inte automatiskt för köparen men det fanns en länk till dem med texten ”klicka här för att öppna leveransvillkoren i ett nytt fönster”. EU-domstolen ansåg att leveransvillkoren blivit avtalsinnehåll eftersom köparen uttryckligen accepterade leveransvillkoren genom att klicka i boxen på säljarens webbsida. Domstolen påpekade att forumval enligt Article 23(2) of Council Regulation (EC) No 44/2001 on jurisdiction and the recognition of enforecement of judgements in civil and commercial matters (The Brussels I Regulation) måste ”be strictly interpreted” samt att det måste föreligga ”consensus between the parties, which must be clearly and precisely demonstrated” för att forumklausulen ska utgöra avtalsinnehåll. Domstolen underströk ytterligare en gång att det ska vara fråga om ”real consent of the parties”.

Inkludering i konsumentavtal

Se om inkludering av standardavtal i konsumentavtal NJA 2011 s. 600, avtalsvillkorsdirektivet, ingressen punkt 20, EU-domstolens avgörande C-92/11, RWE Vertrieb, EU:C:2013:180 punkt 43. Se även U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 65.

I konsumentavtal saknar efterföljande beteende som är till nackdel för konsumenten relevans. Detta följer av uttalanden i prejudikat. Därför är tidpunkten för avtalets ingående av avgörande betydelse i konsumentavtal. Näringsidkaren kan inte inkludera standardvillkor som är till nackdel för konsumenten jämfört med bakgrundsrätten (skriven och oskriven lag, handelsbruk samt branschpraxis) efter avtalets ingående.

Prejudikatvärdet av NJA 1981 s. 400 är sannolikt överspelat av den senare rättsutvecklingen på konsumenträttens område. I NJA 1981 s. 400 hade en näringsidkare infogat en friskrivningsklausul i en den slutliga avräkningen mellan parterna ett år efter köpet. HD ansåg att den blivit en del av parternas avtal (men godtog den inte på grund av att den var oskälig).

I NJA 2007 s. 962 hade en besiktningsman refererat till sina allmänna villkor i samband med att han överlämnade besiktningsprotokollet, dvs. efter det att han utfört sin tjänst. HD ansåg att den korta preskriptionsfristen i villkoren inte var en del av parternas avtal, trots att uppdragsgivarna inte invänt mot den. HD ansåg att hänvisningen till de allmänna villkoren var gjord på ett alltför sent stadium.

I NJA 2011 s. 600 förefaller HD ha gett tidpunkten för avtalets ingående stor betydelse. HD uttalade:

Huvudregeln anses vara att standardvillkor måste bringas till motpartens kännedom före avtalsslutet för att bli en del av avtalet. För villkor som inte varit föremål för individuell förhandling, dvs. villkor som konsumenten inte har beretts möjlighet att påverka, krävs att näringsidkaren vidtagit skäliga åtgärder för att uppmärksamma konsumenten på dem senast i samband med avtalsingåendet.

Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 84 ff.; och J. Munukka, Sent införlivande av avtalsvillkor, Festskrift till Ronney Hagelberg, 2016, s. 144.

Tidpunkt för inkludering i avtal B2B

När avtalsförhandlingarna är utdragna i tiden är det ofta svårt att avgöra vid vilken tidpunkt avtalsbundenheten uppkommit och därför uppkommer problem med när inkludering ska ske. Utgångspunkten är att en part inte ensidigt kan ändra innehållet i avtalet efter det att parterna förhandlat klart om avtalsvillkoren. Eftersom man vid fastställande av avtalsinnehållet kan ta hänsyn till sådant som skett före och efter avtalstidpunkten (www.avtalslagen2020.se 5.3(c) och (d)) går det emellertid inte att bestämt säga exakt när det är för sent för en part att hänvisa till standardavtal.

Som framgått ovan är det för konsumentavtalens del klarlagt i prejudikat att standardvillkoren måste ha inkluderats före avtalets ingående (NJA 2011 s. 600). Det är oklart hur stor bäring denna konsumenträttsliga regel har för andra avtal. Jag (Christina Ramberg) är benägen att begränsa rättsregeln som kommer till uttryck i NJA 2011 s. 600 till endast transaktioner mellan näringsidkare och konsument. Men om detta kan man ha olika uppfattningar. Jan Ramberg och jag anser att det är mer ändamålsenligt att göra en allsidig tolkning av avtalsinnehållet istället för att lägga avgörande vikt vid frågan om tidpunkten för referensen till standardavtalet (J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 9.7). Se vidare U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2009, s. 63; C. Ramberg, Inkorporering av standardavtal, JT 2007-08, s. 717. F. Schmidt anser att det är oriktigt att tillämpa regler om avtals ingående på avtalstolkning (se Domaren forskar efter avtalsinnehållet, Festskrift till H Nial, 1966, s. 488 ff.). K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, 1 kap kapitelrubriken kap. 22, förklarar att det är nödvändigt att skilja mellan tidpunkten när bundenhet uppstår och avtalsinnehållet och att fastställandet av avtalsinnehållet är en verksamhet som är helt skild från tolkningen av avtalsinnehållet. B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, s. 95, uttalar att ”medkontrahenten fått del av standardvillkoren efter avtalsslutet torde i regel inte vara tillräckligt för att de skall ingå i avtalet”.

I NJA 1980 s. 46 var frågan om uppdragstagarens standardvillkor blivit en del av avtalet. Parterna hade förhandlat muntligen om avtalet och det gick inte att klarlägga om avtal slutits vid de muntliga förhandlingarna. Dagen efter de muntliga förhandlingarna sände uppdragstagaren ett skriftligt meddelande till beställaren med de viktigaste avtalsvillkoren (priset och uppdragets omfattning) samt med en referens till standardvillkoren AB 72. Beställaren reagerade inte mot innehållet i det skriftliga meddelandet och avtalet började verkställas. HD tog inte ställning till den exakta avtalstidpunkten utan uttalade:

Genom att [uppdragstagaren] inte gjort erinran mot orderbekräftelsen utan påbörjat de avtalade arbetena efter dess mottagande får avtal anses ha kommit till stånd i enlighet med orderbekräftelsens innehåll.

Standardvillkoren utgjorde alltså avtalsinnehåll.

I NJA 2010 s. 559 ansåg HD att vad avtalsparterna gjort efter avtalstidpunkten var irrelevant för att fastställa avtalsinnehållet:

Att det därefter [efter att ena parten accepterat ett bud från motparten] framkom att [parterna] hade olika uppfattningar om omfattningen av upplåtelsen ändrar inte den bedömningen.

Minoriteten (2 justitieråd) i NJA 2010 s. 559 ansåg att parternas kommunikation efter avtalstidpunkten var relevant för att fastställa avtalsinnehållet och la den ena parten till last att oklarheten inte hade retts ut: ”I korrespondensen härefter [efter avtalstidpunkten] bekräftades att parterna hade olika uppfattningar om vad betalningen skulle omfatta… EMI betalade fakturan den 28 maj utan att meningsskiljaktigheterna hade klarats ut och utan att EMI samtidigt angav att betalningen förutsatte att EMI och dess försäljare i senare led fick använda fotografiet vid marknadsföringen av CD-skivan. Därmed får EMI anses ha godtagit G.N:s ståndpunkt. Ett avtal i enlighet med dennes uppfattning har därmed kommit till stånd.”

Ett tyngande villkor som blivit del av avtalet kan jämkas på grund av att det är oskäligt (se www.avtalslagen.se 2020 6.4 och 36 § avtalslagen 1915; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 173 och kap. 10). Det gör att man inte behöver uppställa onödigt stränga krav på de åtgärder som ska vidtas för att uppmärksamma motparten på standardvillkoren (vilket HD framhöll i NJA 1980 s. 46 på s. 50).

Det förekommer att företag önskar revidera sina inköps- eller försäljningsvillkor och informerar sina kunder eller leverantörer om detta i en cirkulärmeddelande. Det är oklart om en sådan ensidig åtgärd binder företagets motparter. Eventuellt krävs att motparterna aktivt reagerar mot de reviderade villkoren för att undgå att bli bundna av dem vid framtida leveranser/inköp (J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 174). U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 69 gör skillnad mellan ändringar av mindre räckvidd och mer djupgående ändringar. Se www.avtalslagen2020.se § 5.3(d) om parternas beteende efter avtalets ingående som relevant omständighet vid fastställande av avtalets innehåll.

Soft law och utländsk rätt

Enligt PECL 2:104 och DCFR II.-9:103 gäller att standardvillkor är en del av avtalet om motparten känt till villkoren eller att ”reasonable steps” tagits för att uppmärksamma motparten på dem (jfr UNIDROIT Principles Art. 2.1.19). Se även CISG Advisory Council Opinion No. 13 (www.cisgac.com).

I vissa länder uppställs strängare krav på att motparten ska ha tagit del av standardvillkor, t.ex. i Tyskland. Enligt PECL 2:104(2) kan en "mere reference" till standardvillkor vara otillräckligt för att bringa standardvillkor till den andra partens "attention".

5.4(3) Överraskande och betungande standardvillkor

Särskilt betungande och överraskande standardvillkor ska godtas uttryckligen av motparten. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 173: U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, kap. 3.4.

Med överraskande avses villkor som motparten inte rimligen kunde förväntat sig. UNIDROIT Principles Art. 2.1.20 stipulerar att ett villkor som är "of such a character that the other party could not reasonably have expected it" inte gäller om det inte uttryckligen accepterats.

Man behöver inte uppställa onödigt stränga krav på vad som utgör ett uttryckligt godkännande av standardvillkoret. Det beror på att ett tyngande villkor som blivit del av avtalet kan jämkas på grund av att det är oskäligt, se NJA 1997 s. 524 samt 36 § avtalslagen 1915. HD uttalade i NJA 1980 s. 46 på s. 50:

... 36 § avtalslagen och som innebär ökade möjligheter att jämka eller lämna utan avseende avtalsvillkor som är oskäligt. Detta förhållande synes göra det mindre angeläget än det måhända kunnat framstå tidigare att kunna hävda, att bestämmelse som tekniskt omfattas av en i avtalet ingående hänvisning inte skall anses utgöra en del av avtalsinnehållet. Bestämmelsen kan, om fog därför finns, sättas åsido såsom oskälig med stöd av 36 § avtalslagen i dess nya lydelse.

I NJA 1979 s. 401 ansåg HD att en indexklausul medförde så överraskande och betungande resultat för en konsument att den inte utgjorde avtalsinnehåll. Näringsidkaren borde tydligare ha informerat om effekterna av den.

I NJA 2000 s. 462 (SAS) ansåg HD att en preskriptionsfrist om två år inte var överraskande och därför var det tillräckligt att flygbiljetten endast hade en referens till SAS allmänna befordringsvillkor.

I NJA 1978 s. 432 ansåg HD att en researrangörs allmänna resevillkor blivit en del av avtalet och uttalade:

I förevarande fall får anses utrett att resebroschyren, som innehöll nyssnämnda allmänna resevillkor, vid avtalstillfället fanns fritt tillgänglig i bolagets försäljningslokaler. Den i villkoren intagna bestämmelsen om vad resenär, som har för avsikt att avvika från gruppen i utlandet, har att iakttaga för anslutning till hemresan, kan inte anses innefatta något för resenären överraskande moment, och bestämmelsens innehåll framstår som sakligt motiverat och ej för resenären särskilt tyngande.

I italiensk rätt rävs att vissa typer av tyngande villkor i standardavtal godkänns skriftligen och speciellt för varje enskild klausul.

5.4(4) Motstridiga avtalsvillkor

Se om detta kommentaren till www.avtalslagen2020.se 5.3(a).

5.4(5) Tolkning av standardvillkor i konsumentavtal

I 10 § avtalsvillkorslagen finns en bestämmelse att oklara standardvillkor i avtal mellan näringsidkare och konsument ska tolkas till förmån för konsumenten. Bestämmelsen gäller enligt ett EU-direktiv.

Ibland hävdas att 10 § avtalsvillkorslagen ger uttryck för oklarhetsregeln (se www.avtalslagen2020.se 5.8 om oklarhetsregeln). Det är inte korrekt. Visserligen har näringsidkaren regelmässigt formulerat eller tillhandahållit standardvillkoren, men det avgörande är att ena parten är en skyddsvärd konsument och alltså inte vem av parterna som formulerat eller tillhandahållit standardavtalstexten. Regeln är varken contra stipuatorem (mot den som skrivit) eller contra proferentem (mot den som gynnas). Regeln skulle istället kunna kallas för contra mercator (mot näringsidkaren). Ulf Bernitz förefaller dock anse att 10 § avtalsvillkorslagen ger uttryck för oklarhetsregeln, Standardavtalsrätt, 2018, kap. 4.3.

10 § avtalsvillkorslagen gäller när avtalet är oklart (tveksamt). Av EU-domstolens praxis framgår att avtalet kan vara oklart i avtalsvillkorslagens mening även om texten i och för sig är formellt och grammatiskt tydlig. Villkor som inte framhållits tillräckligt tydligt kan betraktas som oklara. Se bl.a. mål C-26/13, Kásler m.fl., EU:C:2014:282 punkt 68 ff; mål C-96/14, J-C van Hove m.fl., EU:C:2015:262 punkt 40 ff. Oklarheten kan också bestå i att avtalets struktur är svårtillgänglig. Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 109 ff.; B. Bengtsson, Oklarhetsregeln vid villkorstolkning, Uppsatser om försäkringsvillkor, 2015, s. 43 ff.; T. Wilhelmsson, Standardavtal och oskäliga avtalsvillkor, 2008.

5.4(6) Kolliderande standardavtal. Battle of Forms

Problem uppkommer när båda parterna hänvisar till sina respektive standardavtal (s.k. Battle of Forms eller kolliderande standardavtal). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 174 ff.; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 83 f.; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, kap. 3.2.4. Som utgångspunkt ska sådan motstridighet lösas med den metod för fastställande av avtals innehåll som framgår av www.avtalslagen2020.se 5.3 med några speciella saker som är särskilt relevanta vid kolliderande standardavtal.

Utgångspunkten är att man ska bedöma avtalssituationen och försöka fastställa om parterna har hänvisat till respektive standardavtal slentrianmässigt eller om någon part har fäst särskild vikt vid att det egna standardavtalet skulle gälla i avtalsförhållandet. Det kan också vara så att en av parterna särskilt framhållit något visst avtalsvillkor i det egna standardavtalet.

När det inte framgår om någon av parterna gjort en särskilt tydlig individuell markering – vilket i praktiken är det vanligaste – får man fråga sig vad som är normalt för avtalstypen. Ett standardavtal som är vanligt förekommande i en viss bransch kan lättare accepteras som avtalsinnehåll än ett standardavtal som upprättats av en enskild part. Ett standardavtal upprättat av organisationer som företrätt båda partsintressena i den typ av avtalsförhållande som standardavtalet är avsett för – dvs. ett agreed document – har särskilt goda utsikter att slå igenom. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 170; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, 1 kap. 1 § kap. 21; J. Ramberg, Standardavtal, 1995 s. 11.

Av mindre betydelse är i vilken tidsföljd parterna har hänvisat till standardavtalen.

När man inte får någon viss övervikt som talar för tillämpningen av det ena standardavtalet framför det andra är det lämpligt att betrakta båda standardavtalen som avtalsinnehåll på sådana punkter där de stämmer överens och att de villkor som inte stämmer överens ”slår ut varandra”. Denna metod (the knock out-doctrine) återfinns i UNIDROIT Principles Art. 2.1.22, PECL 2:209(1) och DCFR II.-4:209. Bert Lherberg kallar detta för “klausulupplösning” (Avtalstolkning, 2019, s. 103). Innehållet i de tomrum som uppstår där villkoren slagits ut, får därefter lösas med hjälp av allmänna principer om fastställande av avtals innehåll, se www.avtalslagen2020.se 5.3.

I Restatement of Nordic Contract Law konstateras i kommentaren till § 2–6: "The legal doctrine suggests that there is growing support for the knock-out principle ... However, there is no clear precedent supporting this view. It is equally probable that a party performing without objection after the the (sic!) other party's modifying reply (last shot) shall be considered to have accepted the other party's standard form."

EXEMPEL: KöpAB har hänvisat till sina inköpsvillkor och SäljSA har hänvisat till sina leveransvillkor. I båda avtalen framgår att den årliga dröjsmålsräntan vid för sen betalning är 10 %. Villkoren om dröjsmålsränta är överensstämmande och gäller. De båda standardavtalen har olika regler om vite vid dröjsmål. Enligt SäljSA:s leveransvillkor ska SäljSA betala 100 000 kr i vite. Enligt KöpAB:s inköpsvillkor ska SäljSA betala 500 000 kr i vite. Nu uppstår dröjsmål och KöpAB:s skada på grund av SäljSA:s dröjsmål är 1 Mkr. Enligt the knock out-doctrine, slås båda villkoren om vite ut. Hur stor ersättning ska SäljSA betala till KöpAB? Enligt CISG (dispositiv rätt) ska SäljSA betala skadestånd för KöpAB:s skada på grund av dröjsmålet med 1 Mkr. Båda parternas standardvillkor innehåller regler om vite som begränsar SäljSA:s ansvar i förhållande till dispositiv rätt. Då kommer antagligen avtalsinnehållet att fastställas i enlighet med det standardvillkor som ligger närmast dispositiv rätt, på så sätt att SäljSA ska betala 500 000 kr i vite till KöpAB.

Bert Lehrberg varnar för att bortse från villkoren och tillämpa dispositiv rätt (B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, s. 103 f.).

5.5 Integrationsklausuler

(1) Parter kan komma överens om att deras avtalsdokument återger samtliga villkor som parterna kommit överens om och att parternas uttalanden och övriga beteenden innan avtalsdokumentet godkändes inte utgör avtalsinnehåll (integrationsklausul).

(2) Standardvillkor som näringsidkare uppställer i avtal med konsument att näringsidkaren inte ska vara bunden av muntliga utfästelser är inte gällande mot konsumenten.

(3) Trots en överenskommen integrationsklausul kan parternas uttalanden och beteenden innan avtalsdokumentet godkändes vara av betydelse för att tolka eller komplettera texten i avtalsdokumentet.

(4) En integrationsklausul är inte gällande i den utsträckning som en part med fog har förlitat sig på motpartens beteende i samband med avtalets ingående.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar:

Rättsfall: AD 2007 nr 86

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 197; A. Adlercreutz, Skriftlig avtalsform och integrationsklausuler, Festskrift till Jan Ramberg, 1997 s. 17 ff.; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 79 f. och s. 91; CISG AC Opinion No 3: Parol Evidence Rule, Plain Meaning Rule, Contractual Merger Clause and the CISG, på www.cisgac.com; CISG AC Opinion No 8: Calculation of Damages under CISG Articles 75 and 76, på www.cisgac.com; L. Gorton, Boilerplateklausuler, Erhvervsjuridisk Tidsskrift nr. 2 2009 s. 170, på s. 177 ff.; L. Gorton, Merger clauses in business contracts, Festskrift till Lars Heuman, 2008, s. 181; L. Gorton, Integrationsklausuler, Ny Juridisk Tidskrift 2009:4 s. 7; C. Hultmark Ramberg, European and U.S. Perspectives on Electronic Documents and Electronic Signatures, Tulane European and Civil Law Forum, Vol. 14, 1999, p. 123-153; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, kap. 3.5 och s. 209, s. 236

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.1.17, PECL 2:105, UNCITRAL Model Law on Electronic Commerce 1996 Art. 6; United Nations Convention on the Use of Electronic Communications in International Contracts Art. 9(2)

5.5(1) Integrationsklausuler

När parterna har förhandlat under en längre tid och bollat avtalsförslag kan det vara viktigt att endast det slutliga, skriftliga avtalet läggs till grund för fastställande av avtalsinnehållet. Det kan parterna åstadkomma genom att ta med en s.k. integrationsklausul (merger clause eller entire agreement clause) i kontraktet.

EXEMPEL: "This contract completely embodies the terms of the parties' agreement."

Integrationsklausuler är i och för sig giltiga enligt principen om avtalsfrihet (www.avtalslagen2020.se 1.3.1) och kan – beroende på hur de är formulerade – medföra att vad som förekommit vid förhandlingarna före det skriftliga avtalet (avtalspreliminärerna) får mindre eller ingen betydelse för att fastställa avtalets innehåll, se www.avtalslagen2020.se 5.3(c).

Integrationsklausuler fyller viktiga funktioner:

  1. 1. De ger parterna tryggheten att det kontrakt de skriver på uttrycker vad de är överens om.
  2. 2. Andra personer än de som deltagit i avtalsförhandlingarna kan känna sig trygga om att inget vid sidan av avtalsdokumentet påverkar avtalsinnehållet.
  3. 3. Parterna undviker senare problem med bevisning om vad som hänt under de muntliga förhandlingarna.

Se A. Adlercreutz, Skriftlig avtalsform och integrationsklausuler, Festskrift till J. Ramberg, 1997, s. 17 ff.; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 79 f.; L. Gorton, Boilerplateklausuler, Erhvervsjuridisk Tidsskrift nr 2 2009 s. 170, på s. 177 ff.

Beträffande vad som utgör ”skriftlig” i elektronisk miljö se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019 , kap. 5.9.2; UNCITRAL Model Law on Electronic Commerce 1996 Art. 6; United Nations Convention on the Use of Electronic Communications in International Contracts Art. 9(2) samt UNIDROIT Principles Art. 1.11; C. Hultmark Ramberg, European and U.S. Perspectives on Electronic Documents and Electronic Signatures, Tulane European and Civil Law Forum, Vol. 14, 1999, p. 123–153.

Bert Lehrberg anser att integrationsklausuler är tyngande och överraskande och därför ska tolkas restriktivt (B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, s. 115).

5.5(2) Undantag: Konsumentavtal

I konsumentavtal är standardvillkor som föreskriver att näringsidkaren inte ska vara bunden av muntliga utfästelser oskäliga (36 § avtalslagen 1915 samt MD 1982:8).

Om ett försäljningsombud lämnat utfästelser vid sidan av det skriftliga kontraktet, blir de bindande även omkontraktet skulle föreskriva att försäljningsombudet inte är behörigt att lämna utfästelser och även omkontraktet innehåller en integrationsklausul. Näringsidkarens ombud har med andra ord behörighet att lämna utfästelser som inte kan avtalas bort.

Det finns en särskild skyddsbestämmelse för konsumenter i 1 kap. 3 § distansavtalslagen. Samma sak gäller sannolikt som en oskriven regel i alla avtal mellan näringsidkare och konsument så att marknadsföringsuppgifter som lämnats till konsumenten av personer som saknar behörighet att ingå avtal får betydelse vid fastställande av avtalsinnehållet. Se minoriteten i HD:s dom NJA 2009 N 3 angående allmänna konsumenträttsliga principer som gäller även utanför konsumentskyddslagars tillämpningsområde. Se L. Olsen, Konsumentskyddets gränser, 1995 s. 148 ff. Se även www.avtalslagen2020.se 4.2(6).

5.5(3) Oklart, ofullständigt eller motstridigt avtalsdokument

Integrationsklausulen hindrar inte att avtalspreliminärerna kan få betydelse vid tolkningen av ett oklart, ofullständigt eller motstridigt skriftligt kontrakt. I praktiken medför detta att integrationsklausulen inte ”håller tätt” och att avtalspreliminärerna ofta får genomslag när parter tvistar om vad deras överenskommelse innebär.

Stöd för att avtalspreliminärer kan vara relevanta trots en integrationsklausul finns bl.a. i UNIDROIT Principles Art. 2.1.17 och PECL 2:105.

5.5(4) Befogad tillit

I vissa fall kan det vara oskäligt att en tidigare lämnad uppgift inte får inverka på fastställande av avtalsinnehållet.

I AD 2007 nr 86 åsidosatte AD en integrationsklausul med hänvisning till hur parterna tillämpat avtalet före och efter det skriftliga avtalsdokumentet med integrationsklausulen upprättades. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 197.

5.6 Klausuler om formkrav för ändringar

(1) Parter kan komma överens om att ändringar av avtalsvillkor måste ske i viss form.

(2) Standardvillkor som näringsidkare uppställer i avtal med konsument att näringsidkaren inte ska vara bunden av muntliga avtalsändringar är inte gällande mot konsumenten. Standardvillkor som näringsidkare uppställer i avtal med konsument att konsumenten måste reklamera eller säga upp avtal skriftligen är inte gällande mot konsumenten.

(3) En part kan genom sitt handlande förlora möjligheten att åberopa ett avtalat formkrav för ändringar om motparten med fog har förlitat sig på detta handlande.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: CISG Art. 29(2); 8 kap. 3 § jordabalken

Rättsfall: NJA 2009 N 3, NJA 2015 s. 186

MD 1982:8, MD 2005:23, MD 2015:3

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 200 f.; A. Adlercreutz, Skriftlig avtalsform och integrationsklausuler, Festskrift till Jan Ramberg, 1997, s. 17 ff.; A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, kap. 9.5.4; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 91; L. Gorton, Boilerplateklausuler, Erhvervsjuridisk Tidsskrift nr. 2 2009 s. 170, på s. 177 ff.; C. Hultmark Ramberg, European and U.S. Perspectives on Electronic Documents and Electronic Signatures, Tulane European and Civil Law Forum, Vol. 14, 1999, p. 123 - 153;; L. Olsen, Konsumentskyddets gränser, 1995 s. 148 ff.; C. Ramberg, Agreed form requirements in international construction contracts: is enrichment irrelevant? In Uniform Law Review 2013 1-2039 (tillgänglig på www.christinaramberg.se); C. Stridsberg, Avtalade formkrav i entreprenadförhållanden – entreprenörens rätt till ersättning för ÄTA-arbeten, i Affärsjuridiska uppsatser 2014, s 199–272; I. Willborg, Måste en entreprenör avisera om ÄT(A)-arbeten/mängdökning för att kunna kräva tidsförlängning enligt AB04/ABT06?, JT 2018-19 s. 832

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 1.11, PECL 2:106; UNCITRAL Model Law on Electronic Commerce 1996 Art. 6; United Nations Convention on the Use of Electronic Communications in International Contracts Art. 9(2).

5.6(1) Formkrav för ändringar är som huvudregel giltiga

Parterna kan vara angelägna om att ett långvarigt avtal inte gradvis förändras beroende på hur avtalet tillämpas. Dessa problem kan parterna reglera i en s.k. no oral modification clause (NOM-clause). Syftet med sådana avtalsvillkor är vanligtvis att underlätta bevisning och därigenom undvika tvister med anledning av muntliga diskussioner.

EXEMPEL: "Any modification to this contract must be made in writing."

Klausuler som innebär att senare avtalsändringar endast gäller om avtal träffas skriftligt är i och för sig giltiga enligt principen om avtalsfrihet (www.avtalslagen2020.se 1.3.1).

I 8 kap. 3 § jordabalken finns en lagstadgad bestämmelse om att tillägg eller ändringar till jordbruks-, bostads- och anläggningsarrendeavtal är utan verkan om de inte är skriftliga.

Vad är skrift?

Generellt sett utgör alla medium som kan (1) uppfattas och (2) sparas skrift. Det innebär alltså att ett inspelat röstmeddelande utgör skrift.

Beträffande vad som utgör skrift i elektronisk miljö, se UNCITRAL Model Law on Electronic Commerce 1996 Art. 6; United Nations Convention on the Use of Electronic Communications in International Contracts Art. 9(2) samt UNIDROIT Principles Art. 1.11; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.9.2; C. Hultmark Ramberg, European and U.S. Perspectives on Electronic Documents and Electronic Signatures, Tulane European and Civil Law Forum, Vol. 14, 1999, p. 123 - 153; C. Ramberg, Agreed form requirements in international construction contracts: is enrichment irrelevant? In Uniform Law Review 2013 1-2039.

Förbud mot sidolöpare, fullmakts- och behörighetsfrågor

Ibland preciseras i kontrakt vilka personer som är behöriga att fastställa avtalsvillkor och avtala om senare ändringar (förbud mot sidolöpare). Även sådana avtalsvillkor är som utgångspunkt giltiga. Det är naturligt att sådana klausuler är verksamma mellan näringsidkare (B2B) som kanske har en organiserat sig på så sätt att anställda har tydliga, begränsade ansvarsområden. Se A. Adlercreutz, Skriftlig avtalsform och integrationsklausuler, Festskrift till Jan Ramberg, 1997, s. 17 ff.; L. Gorton, Boilerplateklausuler, Erhvervsjuridisk Tidsskrift nr. 2 2009 s. 170, på s. 177 ff.

EXEMPEL: "Överenskommelse om ändringar av detta avtal kan endast ingås genom skriftligt avtal av Selmer Selim för säljarens räkning och Kerstin Köpberg för köparens räkning. Andra överenskommelser är utan rättslig verkan."

Avtalade förbud mot sidolöpare har nära samband med regler om fullmakt eftersom de utpekar vem som har behörighet att rättshandla (se www.avtalslagen2020.se 4.2).

Avvikelser från avtalade formkrav för ändringar

Parterna kan komma överens om att avvika från ett avtalat formkrav för ändringar. En sådan överenskommelse kan vara uttrycklig (skriftlig eller muntlig) eller underförstådd (t.ex. genom konkludent beteende). I NJA 2015 s. 186 uttalade HD:

I princip finns det inte något hinder mot att parter muntligen enas om att frånfalla ett avtalat skriftkrav. En muntlig överenskommelse om något som enligt avtalet fordrar skriftlighet måste i regel anses innebära ett sådant frånfallande.

Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 91.

Till och med konkludent handlande kan få betydelse trots ett avtalat formkrav för ändringar. HD uttalade i NJA 2015 s. 186:

Detsamma kan inte utan vidare sägas när det gäller verkningarna av konkludenta handlingar. Men om båda parter inrättat sig efter en ordning som avviker från vad som har avtalats, så bör i regel detta leda till att en bindande konkludent överenskommelse föreligger trots att skriftkravet inte har efterlevts.

Engelska högsta domstolen intog en strängare attityd i Rock Advertising Ltd v MWB Business Exchange Centres Ltd [2018] 2 WLR 1603. Parterna hade avtalat om skriftkrav för ändringar. Därefter kom de muntligen överens om att hyrestagaren skulle få anstånd med betalningen. Hyresvärden fick rätt att häva avtalet när hyrestagaren i enlighet med den muntliga överenskommelsen betalade senare än vad som framgick av det skriftliga kontraktet. Domstolen motiverade avgörandet bland annat med att skriftlighetskrav för ändringar främjar förutsebarhet och förebygger grundlösa anspråk. Se mer nedan om avgörandet.

5.6(2) Undantag 1: Formkrav i konsumentavtal

I konsumentavtal är standardvillkor som föreskriver att näringsidkaren inte ska vara bunden av muntliga utfästelser oskäliga (36 § avtalslagen 1915 samt MD 1982:8). Även krav på konsumenter att reklamera skriftligen eller säga upp abonnemangsavtal skriftligen är oskäliga (MD 2015:3; MD 2005:23). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 200.

Förbudet mot sidolöpare kan vara farligt för parter som inte har erfarenhet av avtalsteknik och kommersiella förhållanden. Därför finns en särskild skyddsbestämmelse för konsumenter i 1 kap. 3 § distansavtalslagen. Detta gäller sannolikt som en oskriven regel i alla avtal mellan näringsidkare och konsument. Se minoriteten i HD:s dom NJA 2009 N 3 angående allmänna konsumenträttsliga principer (oskriven konsumenträtt) som gäller även utanför konsumentskyddslagars tillämpningsområde. Se L. Olsen, Konsumentskyddets gränser, 1995, s. 148 ff.

5.6(3) Undantag 2: Befogad tillit

Ett avtalat formkrav för ändringar upprätthålls inte alltid. Det kan finnas skäl att inte upprätthålla skriftkravet när parterna muntligen kompletterat eller ändrat ett avtal och den ena parten därefter illojalt hänvisar till ett avtalat skriftlighetskrav för ändringar. Se om lojalitetsprincipen, www.avtalslagen2020.se 1.3.4.

HD uttalade i NJA 2015 s. 186:

… om båda parter inrättat sig efter en ordning som avviker från vad som har avtalats, så bör i regel detta leda till att en bindande konkludent överenskommelse föreligger trots att skriftkravet inte har efterlevts.

Stöd finns även i CISG Art. 29.2 p. 2: ”However, a party may be precluded by his conduct from asserting such a provision to the extent that the other party has relied on that conduct.” Bestämmelsen i CISG ger sannolikt uttryck för en allmän oskriven avtalsrättslig regel. Dessutom finns stöd i 36 § avtalslagen 1915 samt UNIDROIT Principles Art. 2.1.18 och PECL 2:106.

Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 182; UNIDROIT Principles Art. 2.1.18 och PECL 2:106 samt UNCITRAL Model Law on Electronic Commerce 1996 Art. 6; United Nations Convention on the Use of Electronic Communications in International Contracts Art. 9(2); A. Adlercreutz, Skriftlig avtalsform och integrationsklausuler, Festskrift till J. Ramberg, 1997, s. 17 ff.; A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010 kap. 9.5.4; L. Gorton, Boilerplateklausuler, Erhvervsjuridisk Tidsskrift nr. 2 2009 s. 170, på s. 177 ff.; C. Ramberg, Agreed form requirements in international construction contracts; is enrichment irrelevant? Uniform Law Review 2013 1-20; C. Stridsberg, Avtalade formkrav i entreprenadförhållanden – entreprenörens rätt till ersättning för ÄTA-arbeten, i Affärsjuridiska uppsatser 2014, s. 199–272.

Om oskälighet i samband med skriftlighetskrav för entreprenadrättsliga ÄTA-arbeten, se C. Stridsberg, Avtalade formkrav i entreprenadförhållanden – entreprenörens rätt till ersättning för ÄTA-arbeten, i Affärsjuridiska uppsatser 2014, s. 199, kap. 6.1.5 och 6.2.

När skriftkravet inte alls harmonierar med hur avtalet i praktiken kommer att tillämpas, t.ex. på så sätt att ändringen ska godkännas av firmatecknare eller styrelseledamöter som är svårtillgängliga och mycket långt ifrån utförandet av de avtalade prestationerna, är sannolikheten högre för att skriftkravet inte upprätthålls. Om emellertid en part tydliggjort för motparten att skriftkravet är viktigt och att partens organisation är uppbyggd så att en viss person ska godkänna ändringar (t.ex. eftersom den personen har budgetansvar) så ökar sannolikheten för att skriftkravet upprätthålls. Det beror på att motparten i sådant fall har mindre anledning att fästa befogad tillit till att skriftkravet inte gäller.

I England upprätthåller man No Oral Modification clauses i högre grad än i svensk rätt. I en dom från engelska Supreme Court 2018 Rock Advertising Limited v MWB Business Exchange Centres Limited ([2018] UKSC 24) fastslogs att utgångspunkten är att NOM-klausuler är bindande (”effective”). I domskälen framförs många argument för varför det är ändamålsenligt att NOM-klausuler är bindande. Bl.a. att det av principen om avtalsfrihet följer att parter ska kunna komma överens om att de inte ska vara bundna av sådant som parterna kommer överens om senare: The real offence against party autonomy is the suggestion that they cannot bind themselves as to the form of any variation, even if that is what they have agreed. There are many cases in which a particular form of agreement is prescribed by statute: contracts for the sale of land, certain regulated consumer contracts, and so on. There is no principled reason why the parties should not adopt the same principle by agreement. Engelska Supreme Court ansåg att en NOM-klausul inte kan avtalas bort genom ett muntligt avtal. Den ansåg vidare att en part som fäst befogad tillit till att en NOM-klausul inte längre är gällande på grund av ett muntligt avtal – och alltså tagit fasta på en muntlig överenskommelse – har ett visst begränsat skydd genom reglerna om estoppel. Det innebär i korthet att motparten till den part som fäst befogad tillit är förhindrad att åberopa formkravet fram tills dess att motparten påpekar att formkravet gäller. För att sådan estoppel ska föreligga gäller emellertid stränga krav. ”I would merely point out that the scope of estoppel cannot be so broad as to destroy the whole advantage of certainty for which the parties stipulated when they agreed upon terms including the No Oral Modification clause. At the very least, (i) there would have to be some words or conduct unequivocally representing that the variation was valid notwithstanding its informality; and (ii) something more would be required for this purpose than the informal promise itself”.

5.7 Klausuler om eftergift genom passivitet (no waiver)

(1) Parter kan komma överens om att en eftergift är bindande endast om den getts i viss form (no waiver-klausul).

(2) En part kan förlora möjligheten att åberopa en no waiver-klausul i den mån motparten med fog har förlitat sig på partens handlande.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: -

Rättsfall: -

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 202; L. Edlund, Boilerplate på svenska, SvJT 2001 s. 172 på s. 174; C. Stridsberg, Avtalade formkrav i entreprenadförhållanden – entreprenörens rätt till ersättning för ÄTA-arbeten, i Affärsjuridiska uppsatser, 2014 s. 199, kap. 5.4.4

Internationella instrument: -

5.7(1) Huvudregeln, klausulen är giltig

Ibland kommer parter överens om att parternas beteenden, inklusive passivitet, inte ska ligga till grund för att fastställa avtalets innehåll. De kallas ofta för no-waiver-klausuler. Sådana avtalsvillkor är i och för sig giltiga enligt principen om avtalsfrihet (www.avtalslagen2020.se 1.3.1). I avtal B2B (business-to-business) är det viktigt att ta fasta på vad parterna gett uttryck för i sitt avtal. Om parterna har skrivit i sitt avtal att passivitet inte ska medföra förändringar av avtalets innehåll, så ska detta som utgångspunkt respekteras.

No waiver-klausuler får till följd att aktivitetskrav ställs på den part som vill ta fasta på motpartens passiva (konkludenta) beteende.

Syftet med no waiver-klausuler är att förebygga att en part oavsiktligt råkar efterge sina rättigheter, t.ex. genom passivitet. Det är inte förvånande att parter önskar ställa upp sådana spelregler för sitt avtalsförhållande. I stora organisationer är arbetsuppgifterna ofta fördelade på olika personer och avdelningar. Det kan vara svårt för en enskild medarbetare att överblicka de ekonomiska konsekvenserna av en eftergift och därför kan en part vilja säkerställa att avtalet inte ändrar innehåll utan att rätt person hos avtalsparten aktivt tagit ställning till om ett anspråk ska efterges.

Om det hade funnits en no waiver-klausul i NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken) hade mejeriet enligt klausulens ordalydelse varit tvunget att fråga bonden hur han såg på den lägre ersättningen och frågat om bonden uttryckligen avstod från en eventuell rätt till högre ersättning.

Om det hade funnits en no waiver-klausul i NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby), hade hyresvärden enligt klausulen inte förlorat rätten att kräva omsättningshyra avseende förfluten tid.

Se om no waiver-klausuler i entreprenadrätten, C. Stridsberg, Avtalade formkrav i entreprenadförhållanden – entreprenörens rätt till ersättning för ÄTA-arbeten, i Affärsjuridiska uppsatser, 2014 s. 199, kap. 5.4.4.

5.7(2) Undantaget

No waiver-klausuler ska tillämpas med omdöme och med beaktande av lojalitetsprincipen (www.avtalslagen2020.se 1.3.4). I vissa fall kan en no-waiver klausul få oskäliga konsekvenser, t.ex. om ena parten medvetet utnyttjar passiviteten med insikt om att motparten missbedömer vad som gäller rättsligt. I så fall kan no waiver-klausulen lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen 1915. Frågan är alltså om en part utnyttjat klausulen så illojalt att avtalet blivit oskäligt.

Lars Edlund (Boilerplate på svenska, SvJT 2001 s. 172 på s. 174) ställer sig frågan om no waiver-klausuler går ihop med allmänna civilrättsliga principer: ”Vad gäller allmänt i situationen att parterna tillämpat en bestämmelse på ett visst sätt under en längre tid? ... Enligt svenska avtalstolkningsprinciper är parternas faktiska tillämpning av avtalet ett viktigt indicium på avtalets rätta innebörd. … Denna regel är grundad i allmänna avtalsrättsliga principer. Det är därför oklart vilken betydelse en klausul om icke-avstående kan ha. Såvitt jag känner till har saken aldrig ställts på sin spets i något rättsligt avgörande. Möjligen kan klausulen ha den effekten att bevisbördan blir något tyngre för den som i strid med avtalstexten vill hävda en tolkning baserad på den faktiska avtalstillämpningen.” Jag (Christina Ramberg) föredrar att problemet angrips med en oskälighetsanalys framför Edlunds förslag att laborera med stränga beviskrav.

5.8 Oklarhetsregeln

Ett avtal ska tolkas till nackdel för den som formulerat eller lagt fram avtalstexten endast om övriga bestämmelser på www.avtalslagen2020.se kap. 5 inte ger någon vägledning för att fastställa avtalets innehåll.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 9 augusti 2021

Lagar: -

Rättsfall: NJA 1950 s. 86, NJA 1951 s. 765, NJA 1954 s. 573, NJA 1963 s. 683, NJA 1974 s. 573, NJA 1978 s. 223, NJA 1981 s. 323, NJA 1981 s. 1072, NJA 1989 s. 269, NJA 1989 s. 269, NJA 1999 s. 35, NJA 2001 s. 750, NJA 2006 s. 53, NJA 2010 s. 416, NJA 2012 s. 597, NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby), HD:s dom 15 juli 2021 4494-20 (Mätarställningen), HD:s dom 2021-07-30 T 4071-20 (Ramavtalet)

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 9.9; A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, s. 110 ff.; B. Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 2019; U. Bernitz, Oklarhetsregeln och oskäliga avtalsvillkor: ny rättsutveckling för konsumentavtal, SvJT 2019 s. 679; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, kap. 4.3; S.O. Johansson i J. Herre & S.O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 889 f.; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, kap. 9.2; E. Lindell-Frantz, Några frågor om tolkning av försäkringsavtal, Festskrift till Millqvist, 2018, s. 396; M. Radetzki, Tolkning av försäkringsvillkor, 2020; J. Samuelsson, Avtalstolkning på europeiska, SvJT 2012 s. 1008.

För en historisk och komparativ analys se R. Zimmermann, The Law of Obligations, 1996, s. 639 ff.

prop. 1975/76:81 s. 116

SOU 1974:43 s. 115

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 4.6, PECL 5:103, DCFR II-8:103, Restatement of Nordic Contract Law § 5-10

I praktiken är det är irrelevant vem av parterna som har formulerat, föreslagit, lagt fram eller presenterat den avtalstext som är föremål för tvist. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 9.9.

För standardvillkor i konsumentavtal finns en specialregel, se www.avtalslagen2020.se 5.4.

Fastställande av avtalets innehåll innebär att man ska göra en samlad helhetsbedömning mot bakgrund av många faktorer, se www.avtalslagen2020.se 5.3. Det är ytterst sällan aktuellt att vid fastställande av avtalets innehållfästa vikt vid vem som tillhandahållit eller formulerat avtalet, eftersom man först måste ta ställning till alla andra omständigheter (bl.a. ordalydelsen, bakgrundsrätten, avtalets ändamål, vad parterna sagt och gjort före och efter avtalets ingående, illojalitet och skälighet). Därigenom får man en tillräckligt klar bild av vad avtalet innebär, utan att behöva beakta vem av parterna som ”hållit i pennan”. I ovanliga undantagsfall – när ingenting ger vägledning för att fastställa avtalets innehåll, – kan oklarhetsregeln möjligen bli aktuell. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 205.

Idén om att en part som tillhandahållit eller formulerat en avtalstext inte är skyddsvärd vilar antagligen på lojalitetsprincipen (www.avtalslagen2020.se 1.3.4) och möjligen på principen om rättsmissbruk (www.avtalslagen2020.se 1.3.7). Tanken är alltså att en part med någon form av ont uppsåt formulerat avtalsvillkoret vagt i syfte att lura sin motpart. I praktiken är sådana fall ovanliga. Vanligtvis har den som formulerat eller tillhandahållit avtalstexten inte varit medveten om otydligheten. Om det skulle föreligga medvetet och ensidigt lurigt beteende aktualiseras ondtrosregeln (www.avtalslagen2020.se 5.2) och betydelsen av parternas beteende i samband med avtalets ingående (www.avtalslagen2020.se 5.3(c)). I samband med oklarhetsregeln är ytterligare en princip relevant, nämligen vigilansprincipen (www.avtalslagen2020.se 1.3.3). Av den följer att den part som accepterar en avtalstext som motparten tillhandahållit måste läsa den noga och påtala om den är otydlig. Det vore illojalt av en part som varit vigilant och läst avtalstexten att inte uppmärksamma motparten på risken för missförstånd. Analysen av ratio legis för (ändamålen bakom) oklarhetsregeln utvisar alltså sammantaget att den är svagt underbyggd.

HD gav i NJA 2010 s. 416 uttryck för att oklarhetsregeln i praktiken spelat ut sin roll. I NJA 2010 s. 416 framkommer att oklarhetsregeln inte ska tillämpas när det finns andra faktorer som kan ge stöd för fastställande av avtalets innehåll. Frågan gällde om hovrätten skulle överpröva en tingsrättsdom där tingsrätten tillämpat oklarhetsregeln. HD uttalade:

Tillämpningsområdet för den av tingsrätten använda oklarhetsregeln anses generellt vara begränsat […]. Det finns i förevarande fall – där den avtalade skyldigheten i sig varit klar men den uppkomna situationen åtminstone inte uttryckligen reglerats – anledning att sätta i fråga om förutsättningar för en tillämpning av oklarhetsregeln förelegat.

Se S.O. Johansson i J. Herre & S.O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 889.

Att oklarhetsregeln ska användas i sista hand, först när andra tolkningsmetoder inte gett resultat framgår av NJA 2016 s. 689 och av HD:s dom 2021-07-30 T 4071-20 (Ramavtalet).

HD gav i NJA 2001 s. 750 uttryck för oklarhetsregelns underordnade ställning genom att ge en allmän sammanfattning av hur fastställande av avtals innehåll kan gå till:

... ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till lagens uttryckssätt, gängse praxis osv. Man får också pröva vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Först om något resultat inte kan uppnås vid en sådan prövning har man anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper, såsom den s.k. oklarhetsregeln.

I NJA 2001 s. 750 löd texten i ett försäkringsvillkor: Vid varje tvist är självrisken 20 % av basbeloppet jämte 20 % av överskjutande kostnader. Kostnaderna uppgick till 30 000 kronor och basbeloppet var 36 300 kr. 20 % av basbeloppet avrundades till 7 200 kronor. Försäkringsvillkoret kunde tolkas på två sätt. Antingen så att ingen ytterligare självrisk skulle betalas eftersom överskjutande kostnader relaterades till basbeloppet och kostnaderna inte översteg basbeloppet. Eller också kunde villkoret tolkas så att överskjutande kostnaderrelateras till vad som efter avdrag med 20 % av basbeloppet återstår (22 800). I så fall ökar självrisken med 20 % därav, dvs. med 4 560 kr. Tingsrätten tillämpade oklarhetsregeln och ansåg att den lägre självrisken gällde. Hovrätten ansåg det språkligt ligga närmast till hands att utgå från vad som kvarstod sedan 20 % av basbeloppet dragits av och tillämpade därför inte oklarhetsregeln. HD ansåg att prövningen ska inriktas på vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. En reglering som innebär att självrisken är 100 % upp till och med det första avdragsbeloppet (7 200 kronor), därefter 0 % upp till basbeloppet och sedan 20 % av överskjutande belopp framstod som mindre rimlig. HD tillämpade alltså inte oklarhetsregeln.

Se även HD:s dom 15 juli 2021 4494-20 (Mätarställningen) där HD uttalade:

Om något resultat inte kan uppnås vid en prövning av nu nämnda faktorer kan det finnas anledning att falla tillbaka på andra mera generella tolkningsprinciper. Det kan exempelvis gälla den så kallade oklarhetsregeln, som mycket förenklat kan beskrivas så att ett oklart avtalsvillkor ska tolkas till nackdel för den part som har formulerat det.

I NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby) påpekade HD att den ena parten utformat en omtvistad klausul, men lade inte denna omständighet till grund för tolkningen. Detsamma gäller för NJA 2012 s. 3 (Firefly). Men detta kan enligt Svante O. Johansson inte tas till intäkt för att HD åsyftade oklarhetsregeln (S.O. Johansson i J. Herre & S.O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 890).

HD:s dom 2021-07-30 T 4071-20 (Ramavtalet): I ett ramavtal (offentlig upphandling) framgick inte om beställaren var skyldig att avropa tjänster från leverantören. HD:s majoritet tolkade avtalet till nackdel för beställaren som hade utformat den otydliga avtalstexten men grundade inte detta på oklarhetsregeln utan på andra argument. Inte heller minoriteterna baserade sina ståndpunkter på oklarhetsregeln.

I NJA 2006 s. 53 kan man ana en skeptisk inställning till oklarhetsregeln. Se S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 889.

Självklart bör all avtalstext utformas klart och tydligt. Annars riskerar avtalsskrivaren att tvist uppkommer om textens innebörd. Den part som tillhandahållit eller skrivit den oklara texten kanske har önskat ändra rättsläget i förhållande till vad som gäller enligt bakgrundsrätten (skriven och oskriven lag, handelsbruk samt branschpraxis). Om den parten inte har uttryckt sig klart och tydligt, riskerar hen att inte uppnå sitt syfte, se www.avtalslagen2020.se 5.3(b).

EXEMPEL: Om en leverantör vill slippa att betala skadestånd vid avtalsbrott är det viktigt att leverantören formulerar ansvarsbegränsningsklausulen tydligt. Om leverantören formulerar sig otydligt, är risken stor att avtalet tolkas mot bakgrund av dispositiv rätt och att leverantörens omfattande skadeståndsansvar enligt dispositiv rätt kvarstår.

I HD:s dom 15 juli 2021 4494-20 (Mätarställningen) uttalade HD:

Oklarhetsregeln har beröringspunkter med principen om att det för vissa rättshandlingar och villkorstyper kan ställas särskilda krav på tydlighet och klarhet. Det handlar framför allt om villkor med särskilt ogynnsamma verkningar och villkor i konsumentrelationer. (Jfr Axel Adlercreutz och Lars Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010, s. 110 f. och 116 f.)

Oklarhetsregeln skulle, om den fanns, leda till stora samhällsproblem. Om den part som skrivit ett avtal alltid skulle förlora tvister om fastställande av avtalets innehåll, skulle ingen i längden våga skriva eller tillhandahålla avtalsförslag.

I äldre rättsfall förekommer tydliga uttalanden att HD anser sig ha tillämpat oklarhetsregeln, t.ex. NJA 1950 s. 86, NJA 1951 s. 765, NJA 1954 s. 573, NJA 1963 s. 683, NJA 1974 s. 573, NJA 1981 s. 323, NJA 1981 s. 1072, NJA 1989 s. 269 och möjligen NJA 1978 s. 223 där dock oklarhetsregeln endast används av två justitieråd. I NJA 1989 s. 269 användes oklarhetsregeln som ett förstärkande domskäl. Se för en analys av dessa rättsfall B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, kap. 9.2, som förefaller anse att oklarhetsregeln är ”alive and kicking”. Se även A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, kap. 10.2. I senare praxis har HD klargjort att oklarhetsregeln saknar betydelse i praktiken eftersom man först ska klargöra oklarheten genom en helhetsanalys. Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 107.

NJA 2001 s. 750 i förening med NJA 1999 s. 35, NJA 2006 s. 53, HD:s dom 15 juli 2021 4494-20 (Mätarställningen) och HD:s dom 2021-07-30 T 4071-20 (Ramavtalet) visar att oklarhetsregeln på senare tid undviks av HD.

I Restatement of Nordic Contract Law § 5-10, kommentaren på s. 189 sägs: "... one can ask whether the application of the rule is as robust as the wording suggests. The contra proferentem rule may be applied as a last resort or as a supporting factor, but not an absolute rule". Jfr UNIDROIT Principles Art. 4.6 och PECL 5:103 som efter detaljerade beskrivningar av hur avtalsinnehåll ska fastställas endast säger att en tolkning till nackdel för författaren är "preferred" . Se en liknande bestämmelse i DCFR II-8:103.

I försäkringsavtalsrätten fyller oklarhetsregeln möjligen en större funktion än för andra avtal. Försäkringsbolag formulerar avtalen ensidigt med stor omsorg. Trots detta uppstår tvister om vad föräkringsavtalen innebär. Ofta saknas i praktiken sådana omständigheter som behandlas på www.avtalslagen2020.se 5.3 som kan hjälpa till att fastställa avtalets innehåll; (i) parterna har sällan diskuterat villkoren i samband med avtalets ingående (avtalspreliminärerna), (ii) det är ganska vanligt att syftet och ändamålet respektive bakgrundsrätten inte ger vägledning och (iii) man kan sällan lägga försäkringsbolaget till last att försäkringsvillkoret varit ägnat att skapa missförstånd. Eva Lindell-Frantz anser att HD:s praxis rörande tolkning av försäkringsavtal utvisar att oklarhetsregeln är mer eller mindre död (Några frågor om tolkning av försäkringsavtal, Festskrift till Millqvist, 2018 s. 396, på s. 428 och s. 431). Se även J. Rosengren, Tolkning av sjöförsäkringsavtal, SvJT 2018 s. 178, kap. 5. Men Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 2019, Del I, kap. 4, och Marcus Radetzki, Tolkning av försäkringsavtal, 2020, anser att HD:s praxis ger stöd för att oklarhetsregeln har betydelse för försäkringsavtal. Jag (Christina Ramberg) anser, efter en analys av HD:s praxis, att HD inte tillämpat oklarhetsregeln (contra stipulatorem) i senare rättsfall om försäkringsrätt, utan en regel contra mercator, dvs. en tolkning mot näringsidkare till förmån för konsumenter. Se www.avtalslagen2002.se 5.4(5).

Ibland sägs att friskrivningar och ansvarsbegränsningar ska ”tolkas mot avfattaren”. Det är missvisande. Avtalsvillkor som innebär att en parts ansvar begränsas i förhållande till vad som gäller enligt dispositiv rätt tolkas ofta mot den part som gynnas i förhållande till vad som gäller enligt dispositiv rätt oavsett vem av parterna som formulerat villkoret. Se www.avtalslagen2020.se 5.3(b) om tolkning med utgångspunkt i bakgrundsrätten, vilket är en helt annan sak än oklarhetsregeln. Se www.avtalslagen2020.se 6.4.1 och 6.4.3 om oskäliga ansvarsbegränsningar.