KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 16 september 2024

Lagar: CISG Arts. 8 och 9, 17–19 §§ köplagen, 4 kap. konsumentköplagen

Rättsfall: NJA 1919 s. 359, NJA 1921 s. 511, NJA 1931 s. 483, NJA 1937 s. 312, NJA 1941 s. 150, NJA 1941 s. 393, NJA 1942 s 346, NJA 1948 s. 620, NJA 1950 s. 86, NJA 1951 s. 765, NJA 1954 s. 573, NJA 1957 s. 69, NJA 1959 s. 590, NJA 1961 s. 738, NJA 1962 s. 130 ”Mariefreds skola”, NJA 1963 s. 683, NJA 1969 s. 409, NJA 1974 s. 573, NJA 1974 s. 660 ”Industriportarna”, NJA 1978 s. 223, NJA 1978 s. 628, NJA 1980 s. 46, NJA 1980 s. 398, NJA 1981 s. 323, NJA 1981 s. 552, NJA 1981 s. 1072, NJA 1983 s. 3, NJA 1983 s. 865 ”Bjälklaget”, NJA 1984 s. 280, NJA 1984 s. 482, NJA 1986 s. 503, NJA 1986 s. 596, NJA 1989 s. 269, NJA 1992 s. 439, NJA 1987 s. 266, NJA 1987 s. 553, NJA 1988 s. 408, NJA 1989 s. 269, NJA 1989 s. 286, NJA 1998 s. 448, NJA 1989 s. 773, NJA 1990 s. 24, NJA 1992 s. 403, NJA 1992 s. 414, NJA 1992 s 439, NJA 1993 s. 436, NJA 1994 s. 236, NJA 1995 s. 586, NJA 1996 s. 400, NJA 1996 s. 727, NJA 1997 s. 86, NJA 1997 s. 382, NJA 1998 s. 3, NJA 1998 s. 364, NJA 1999 s. 35, NJA 2001 s. 750 ”Självrisken”, NJA 2002 s. 142, NJA 2005 s.142 ”Ränteskruven”, NJA 2006 s. 53, NJA 2007 s. 17, NJA 2007 s. 35, NJA 2007 s. 962, NJA 2008 s. 688, NJA 2009 s. 672 ”Malmbergsbagarn”, NJA 2010 s. 227, NJA 2010 s. 416, NJA 2010 s. 559, NJA 2010 s. 629, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 3, NJA 2012 s. 597, NJA 2012 s. 725, NJA 2012 s. 1095 ”Överförmyndaren”, NJA 2013 s. 253 ”BWE:s rättsskyddsförsäkring”, NJA 2013 s. 271 ”Skadorna på Läckebys arbeten”, NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget”; NJA 2015 s. 3, NJA 2015 s. 741 ”Partneravtalet”, NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen”, NJA 2015 s. 991, NJA 2015 s. 1040 ”De enstegstätade fasaderna II”, NJA 2017 s. 94, NJA 2017 s. 113 ”Den överlåtna övertagandebesiktningen”, NJA 2017 s. 237 ”Bygglovet och särskoleplaceringen”, NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby”, NJA 2018 s. 266 ”Högskoleavgiften”, NJA 2018 s. 653 ”De ingjutna rören”, NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen”, NJA 2019 s. 171 ”Belgor”, NJA 2019 s. 195 ”Husbilarna”; NJA 2019 s. 866”Branddammen på Malmö flygplats”, NJA 2020 s. 723 ”Vandrarhemmet i Lycksele”, NJA 2020 s. 822 ”Knoppens golvvärmesystem”, NJA 2021 s. 597 ”Mätarställningen”, NJA 2021 s. 643 ”Ramavtalet”, NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet”, NJA 2022 s. 574 ”Speditörpanten”, NJA 2023 s. 630 ”Epidemiavbrottsförsäkringen”, NJA 2023 s. 680 ”Mösseberg II”, NJA 2024 s. 52 ”Möbelvaruhuset i Boden”, HD:s dom 18 juli 2024 T 5438-23 ”Hökerums lånefordran”

AD 1934:7, AD 1946:2, AD 1950:29

MÖD 2012:59

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 7.5; A. Adlercreutz & L. Gorton & O. Svensson, Avtalsrätt II, 2024; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2020. Detta är endast tre läroböcker. Det finns oändligt mycket mer skrivet om fastställande av avtals innehåll

Internationella instrument: UNIDROIT Principles kap. 4 och 5, PECL 2:210, DCFR II-4:210, Restatement of Nordic Contract Law §§ 1-3, 5-2, 5-4 – 5.7 och 5.10

Inledning

Som framgår på www.avtalslagen2020.se 5.1 är den gemensamma partsavsikten en teoretisk utgångspunkt när avtalets innehåll ska fastställas. I praktiken går det nästan aldrig att bevisa en subjektiv gemensam partsavsikt. Därför är modellen i denna bestämmelse 5.3 i praktiken avgörande. Här framgår en rad relevanta omständigheter som ska ligga till grund för att fastställa avtalets innehåll.

Beträffande fastställande av avtalsinnehåll i standardiserade konsumentavtal, se www.avtalslagen2020.se 5.4.

Samlad helhetsbedömning

De relevanta omständigheterna ingår i en samlad helhetsbedömning, som beskrivs var och en för sig nedan. Observera att det är fråga om en samlad helhetsbedömning i vilken många faktorer ska sammanvägas (”värderingsjuridik”). Det är alltså inte fråga om logisk ”rekvisitjuridik”. Att omständigheterna ska vägas samman vid en helhetsbedömning påpekades redan i samband med tillkomsten av 1915 års avtalslag (Försl. s. 140).

HD uttalade i NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen”:

Vilken eller vilka tolkningsfaktorer som ska vara utslagsgivande kan inte anges generellt, utan får avgöras utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet.

Även i NJA 2023 s. 630 ”Epidemiavbrottsförsäkringen” ger HD uttryck för att det inte är fråga om en hierarkisk, stegvis metod:

Vid tolkningen av ett försäkringsvillkor av standardkaraktär ska hänsyn tas till ett antal faktorer. Det centrala är ofta det omtvistade villkorets ordalydelse, främst villkorets ordalydelse i objektiv mening utifrån textens normala språkliga betydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar kan ledning sökas i systematiken och de övriga försäkringsvillkoren. Också andra faktorer kan ha betydelse, exempelvis villkorets syfte, i den mån ett sådant går att utröna, och vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Vilken eller vilka tolkningsfaktorer som ska vara utslagsgivande får avgöras utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet.

Tolkning eller utfyllnad?

I juridisk litteratur görs ibland åtskillnad mellan avtalstolkning och utfyllnad. S.O. Johansson uttalar (i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 864): ”Såvitt framkommer av innevarande periods rättsfall [2005–2019] förekommer det inte att HD gör någon skillnad härvidlag.” K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2023, § 1.26) uttalar: ”Man kan på ett principiellt plan uppfatta att fastställa avtalsinnehållet är en verksamhet som är skild från tolkningen av avtalet. Denna distinktion är emellertid inte möjlig att upprätthålla. I praktiken blir det så att en tolkning av avtalet är nödvändigt för att kunna bestämma vad som är avtalsinnehållet. Det medför att distinktionen mellan att bestämma vilket innehåll ett avtal har och att tolka det är överflödig.” (Se även vid § 1.29.8 och § 36.36)

Det är vanligtvis inte möjligt att avgöra om avtalet har en lucka som ska fyllas ut eller om avtalet är otydligt och ska tolkas. Därför – och i enlighet med HDs angreppssätt – görs ingen skillnad mellan avtalstolkning och utfyllnad på www.avtalslagen2020.se. Istället omtalas ”fastställande av avtals innehåll”. Se mer nedan kommentaren till 5.3(b).

I NJA 2002 s. 142 hade två bostadsrättsföreningar bidragit med hälften var till investering i en panncentral som ägdes av den ena parten. Efter en tid sålde ägaren panncentralen till en utomstående. Frågan i målet var om den andra bostadsrättsföreningen hade rätt till halva försäljningsvinsten. I avtalet stod inget om vad som skulle gälla om panncentralen såldes. Förklaringen är att det vid avtalets ingående inte föresvävade någon av parterna att panncentralen i sig skulle representera något eget värde. Denna situation kan beskrivas som en lucka i avtalet, på så sätt att parterna inte reglerat vad som skulle gälla vid en försäljning. Situationen kan också ses som en fråga om avtalstolkning, på så sätt att avtalstexten var heltäckande och att en icke-ägare inte har rätt till del i vinster. HD förefaller ha behandlat situationen som en lucka och uttalade:

Vid starten måste frågan hur en upplösning av gemenskapen skulle ske ha saknat realitet. Det är därför inte märkligt att den frågan inte blivit föremål för någon reglering mellan föreningarna. När nu frågan visat sig uppkomma måste den lösas i belysning av föreningarnas inbördes relation. Med hänsyn till det som anförts om värmeförsörjningsprojektet som gemensamt för föreningarna får det anses att Volten vid rättsförhållandets upplösning skall ha rätt till del av den försäljningsintäkt som utgör resultatet av den av dem båda bekostade investeringen.

A. Adlercreutz & L. Gorton & O. Svensson, Avtalsrätt II, 2024, gör skillnad mellan tolkning och utfyllning. Det är oklart om de har stöd för en detta i HD:s prejudikat eller om framställningen disponerats på detta sätt i pedagogiskt syfte.

Argumentationsstrategi

Vid en tvist om avtalets innehåll bör ombudet inte skjuta ett ensamt skott med salongsgevär; dvs. rikta in sig på en enda viktig omständighet, t.ex. avtalets ordalydelse. Istället bör ombudet skjuta med hagelbössan; dvs. försöka visa att många olika omständigheter (tolkningsdata) talar till partens fördel. Genom att åberopa många olika omständigheter, möjliggör ombudet för domstolen att tillmäta olika omständigheter sådan vikt att de sammantagna leder till framgång. Det går alltså i regel inte till på det sättet att domstolen uteslutande tar fasta på en enda omständighet och stannar vid den. Istället sammanväger domstolen alla relevanta omständigheter.

Ibland ger HD missvisande uttryck för att det föreligger en sorts hierarkisk ordning mellan de olika relevanta omständigheterna, se t.ex. NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen” p. 12. HD:s prejudikat som helhet utvisar emellertid att det är fråga om en samlad helhetsbedömning av de olika relevanta omständigheterna, se t.ex. NJA 2015 s. 741 ”Partneravtalet”. S.O. Johanssons beskrivning av hur HD fastställer avtals innehåll harmonierar i struktur med vad som framgår på www.avtalslagen2020.se 5.3, S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 82, kap. 1.9.

Bevisfrågor

Den part som hänvisar till en relevant omständighet har bevisbördan för att omständigheten är korrekt. Den samlade helhetsbedömningen är emellertid inte en bevisfråga. Hur de olika (bevisade) omständigheterna ska vägas mot varandra är alltså inte något som någondera parten har bevisbördan för.

Helhetsbedömningen på www.avtalslagen2020.se 5.3 handlar inte om att bevisa vad som varit den verkliga gemensamma partsavsikten. Först kan en part försöka bevisa vad som utgjort den gemensamma partsavsikten (se www.avtalslagen2020.se 5.1). Det brukar misslyckas. Sedan kan man gå vidare till att försöka bevisa att motparten känt till den egna partens uppfattning om avtalets innehåll (ondtrosregeln, se www.avtalslagen2020.se 5.2). Det brukar också misslyckas. Slutligen tillämpas en samlad helhetsbedömning, som alltså inte handlar om att bevisa en fingerad gemensam partsavsikt.

Relevanta omständigheter, överblick

HD har gett vägledning till vilka omständigheter som är relevanta för att fastställa avtals innehåll. Relevanta omständigheterna återfinns även i internationella instrument, se UNIDROIT Principles kap. 4 och 5, PECL 2:210, DCFR II-4:210 och Restatement of Nordic Contract Law § 5-5.

I NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget” uttalade HD (mina fetläggningar):

Liksom vid avtalstolkning i allmänhet gäller […] vad parterna gemensamt har kommit överens om. Hur parterna har diskuterat vid avtalets ingående och liknande utgör sådana omständigheter som kan ge uttryck för den gemensamma partsavsikten. Utgångspunkten för en tolkning på objektiva grunder av ett standardavtalsvillkor är det omtvistade villkorets ordalydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar, liksom när ordalydelsen inte ger något besked alls, ska ledning sökas i systematiken och de övriga villkoren i standardavtalet. Det gäller särskilt när bestämmelserna i avtalet är avsedda att utgöra ett sammanhängande system. När inte heller avtalets systematik ger någon ledning ska avtalsvillkoret tolkas i ljuset av dispositiv rätt […] Den dispositiva rättens genomslagskraft kan i vissa fall behöva begränsas, t.ex. när visserligen på den ena sidan avtalskontexten inte ger någon direkt ledning men på den andra sidan den relevanta dispositiva rättsregeln passar illa i avtalssystemet. Således ska ytterst och sist göras en mer övergripande rimlighetsbedömning, som undantagsvis kan innebära att en avtalslucka fylls med en till det specifika avtalet tillpassad regel.

De relevanta omständigheterna nedan är inte uppställda i prioritetsordning – möjligen med undantag för avtalets ordalydelse, 5.3(a), eftersom avtalets ordalydelse ofta väger särskilt tungt vid den samlade bedömningen. Se även NJA 2024 s. 52 ”Möbelvaruhuset i Boden”.

5.3(a) Avtalets ordalydelse

Avtalets ordalydelse (det objektiva förklaringsinnehållet) är en självklar och viktig utgångspunkt för att fastställa avtalets innehåll. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 7.5.2.

I NJA 2007 s. 35 framhöll HD att avtalets ordalydelse är utgångspunkten vid fastställande av avtalets innehåll ("med utgångspunkt från textens normala språkliga betydelse"). Se även NJA 2023 s. 630 ”Epidemiavbrottsförsäkringen”.

På samma sätt ansåg HD i NJA 2013 s. 271 ”Skadorna på Läckebys arbeten” att tolkningen bör inriktas på villkorets ordalydelse när det inte föreligger någon gemensam partsavsikt eller omständigheter vid sidan av avtalstexten som kan klargöra hur parterna uppfattat ett omtvistat avtalsvillkor. Se rättsfallskommentar M. Wallin & M. Pärssinen, Högsta domstolen om tolkning av standardvillkor i entreprenadavtal, SvJT 2013 s. 815.

Se även NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget”, NJA 2017 s. 94 om tolkning av stadfäst förlikningsavtal, NJA 2017 s. 237 ”Bygglovet och särskoleplaceringen”, NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen”, NJA 2019 s. 638 II ”Connecta”, NJA 2024 s. 52 ”Möbelvaruhuset i Boden”.

Betydelsen av skriftliga avtalsdokument

Det finns många skäl för att låta skriftliga avtalsdokument få särskilt stor betydelse vid avtalstolkningen:

1. 1. Det ger incitament för parter att säkra bevisning om avtalets innehåll och att uttrycka sig tydligt i avtal, vilket i förlängningen bidrar till förutsebarhet i avtalsförhållanden.
2. 2. Det ger incitament för parter att noga och kritiskt läsa avtalstext och därigenom förebygga framtida missförstånd.
3. 3. Andra än de personer som deltagit i avtalsförhandlingarna kan lägga det skrivna avtalet till grund för sitt handlande.
4. 4. När avtalet kräver slutligt godkännande av någon annan än de personer som framförhandlat det skriftliga avtalsdokumentet, t.ex. en bolagsstyrelse eller ett moderbolag, kan det komma som en obehaglig överraskning om annat än ordalydelsen läggs till grund för avtalstolkningen.
5. 5. I kommersiella sammanhang är det från allmän synpunkt viktigt att åstadkomma förutsebarhet i fråga om avtalsinnehållet.

Korrigering, avtalsinnehåll som strider mot ordalydelsen

Det händer – även om det är ovanligt – att avtalets innehåll fastställs på annat sätt än vad som följer av en entydig ordalydelse (korrigering). Det blir aktuellt när andra omständigheter än ordalydelsen tyder på att parterna i realiteten avsett något annat än vad som kommit till uttryck genom ordalydelsen (falsa demonstratio non nocet). Detta var fallet i NJA 2017 s. 113 ”Den övertagna överlåtelsebesiktningen” där HD beaktade det sammanhang i vilket avtalet slutits. Se S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 865; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 180 f.; A. Adlercreutz & L. Gorton & O. Svensson, Avtalsrätt II, 2024, s. 123.

NJA 2007 s. 17 ”Scana Steels maskinförsäkring” handlade om tolkning begreppet ”oförutsedd skada” i ett avtal om företagsförsäkring där HD gav avtalets syfte och ändamål större vikt än begreppets strikt semantiska innebörd. HD uttalade om 2007 års avgörande i NJA 2024 s. 52 ”Möbelvaruhuset i Boden”:

Domstolen gav i avgörandet uttryck för att begreppet inte kunde ges den bokstavliga innebörden att ingen faktiskt ska ha förutsett skadan. I stället måste villkoret uppfattas så att skadan i någon rimlig mening inte har varit möjlig att förutse. […] Det är fråga om en objektiverad bedömning utifrån vad som typiskt sett är möjligt att förutse.

I HD:s dom 18 juli 2024 T 5438-23 ”Hökerums lånefordran” konstaterade HD att ordalydelsen i ett kreditavtal gav stöd för att skulden uppgick till ett visst belopp men tolkade med stöd av avtalets ändamål och syfte skulden till ett annat belopp.

Korrigering av avtalets ordalydelse kan naturligtvis ske när ordalydelsen strider mot tvingande lag.

Det förekommer att parter inte läser avtalstexten och då kan det finnas anledning att låta andra faktorer än avtalstexten få större betydelse. Exempel på sådana fall är när en näringsidkare hänvisar till ensidigt upprättade standardvillkor i samband med köp via internet. Det förekommer också att affärsmän inte tar del av de omfattande avtalsdokument som deras juridiska ombud upprättar eller att de inte är insatta i sådana standardvillkor som deras offerter och andra dokument hänvisar till. Då uppkommer en motsättning mellan å ena sida behovet av att skydda avtalsparternas verkliga vilja (viljeprincipen) och å andra sidan behovet av förutsebarhet (med stöd i argumentet att även om det är klarlagt att ingen av parterna läst texten, så har de haft möjlighet att ta del av den).

I NJA 1984 s. 280 ansåg HD att den muntliga information som säljaren lämnat om en indexklausul var av avgörande betydelse och HD tog fasta på vad konsumenten/köparen rimligen kunnat förutse om klausulens ekonomiska konsekvenser till skillnad från indexklausulens språkliga lydelse. Se även NJA 1931 s. 483, NJA 1937 s. 312, NJA 1942 s. 346, NJA 1959 s. 590 och NJA 1974 s. 660 ”Industriportarna”. Se mer om betydelsen av omständigheterna före avtalets ingående nedan under (c).

Korrigering av ordalydelsen kan aktualiseras på grund av parternas efterföljande beteende, inklusive passivitet. Detta klargjorde HD i NJA 2017 s. 203 ”Kravmjölken” och NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby”. Se mer om betydelsen av efterföljande beteende nedan under (d).

NJA 1941 s. 150 rörde en borgensförbindelse. En kyrkoherde hade undertecknat ett dokument med texten att omstående förbindelse blir till fullo inbetalt; därför ansvarar undertecknad. Trots denna ordalydelse tolkade HD inte förbindelsen som en borgensförbindelse. HDs motivering är inte särskilt klargörande men sannolikt var skälighetsaspekter betydelsefulla. Se nedan under 5.3(g).

NJA 2012 s. 1095 ”Överförmyndaren” påvisar att den isolerade ordalydelsen inte alltid är avgörande. Observera dock att rättsfallet rörde frågan om avtalsbundenhet och inte fastställande av avtalets innehåll.

Ulf Bernitz påpekar att svenska domstolar tar hänsyn till många faktorer och är obenägna att lösa tvister om innebörden i avtal genom att enbart ”rida på ordalagen” och falla tillbaka på bokstavstolkning (U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 89).

I NJA 2009 s. 877 var ett visst ord definierat i parternas försäkringsavtal. Enligt försäkringsvillkoren förstods med inbrott att någon olovligen med våld brutit sig in i en lokal eller med dyrk tagit sig in i en lokal. Förövarna hade brukat våld genom att klippa upp ett hänglås på en gallergrind. Men för att komma in till lokalen hade förövarna använt nycklar. HD valde att ändå anse att det förelåg inbrott (sannolikt med stöd av en analys av avtalets ändamål). S.O. Johansson anser att NJA 2009 s. 877 utvisar att HD ”ogärna lägger in mer i ordalydelsen än vad som kan läsas ut av texten” (S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 870).

Jori Munukka anser att NJA 2012 s. 597 är ett exempel på att HD inte lagt ordalydelsen till grund för att fastställa innehållet i en vitesbestämmelse (J. Munukka, Anmälan av David Dryselius, Avtalsviten, JT 2020/21 s. 228, på s. 233).

K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2023, § 1.29.3, uttalar: ”Vad som utmärker nordisk rättspraxis rörande avtalstolkning är strävan att komma till rimliga resultat även i de fall avtalets ordalydelse framstår som stelt, formalistiskt och så standardiserat att det framstår som mindre lämpligt i det enskilda fallet. Det är genomförbart eftersom domstolen har flera tolkningsstrategier som gör det möjligt att även i sådana fall nå fram till rimliga resultat. … Det pragmatiska elementet i nordisk tolkningslära framstår som ett positivt drag. Denna inställning gör det möjligt att tolka avtal på ett flexibelt sätt och anses ge den nordiska tolkningsläran ett försteg i detta avseende framför vad som gäller t.ex. i amerikansk rätt i detta avseende.”

Ordalydelsen ger ingen eller begränsad vägledning

Många gånger är det omöjligt att fastställa avtalets innehåll enbart med hjälp av ordalydelsen, t.ex. på grund av att ett begrepp är mångtydigt eller på grund av att avtalet inte är heltäckande (det finns en lucka i avtalstexten). För att fastställa avtalsinnehållet i sådana fall blir andra omständigheter avgörande. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 7.5.

I NJA 2015 s. 741 ”Partneravtalet” uttalade HD:

Utgångspunkten är då avtalets ordalydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar, liksom när ordalydelsen inte ger något besked alls, måste ledning sökas i andra faktorer.

Se snarlika uttryckssätt i NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen” punkt 12, NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen”, NJA 2020 s. 822 ”Knoppens golvvärmesystem”.

I NJA 2005 s. 142 ”Ränteskruven” framkom uttryckligen av avtalstexten att en leasegivare hade rätt att ändra leasingavgiften vid ändringar i ränteläget. Denna rätt utnyttjade leasegivaren för att höja leasingavgiften. Det framgick inte vad som gällde om leasegivarens skyldighet att sänka leasingavgiften på grund av ändringar i ränteläget. HD uttalade:

Klausulen ger enligt sin ordalydelse leasegivaren rätt att ensidigt avgöra om en ändring av leasingavgiften är befogad med hänsyn till ändringar i det ränteläge som klausulen hänvisar till. Det får därvid ankomma på leasegivaren att tillämpa klausulen på ett lojalt och konsekvent sätt. Rätten att höja leasingavgiften vid en ränteuppgång motsvaras således av en skyldighet att sänka avgiften vid en räntenedgång.

Fallet är eventuellt ett exempel på att HD preciserat en ofullständig ordalydelse. Alternativt kan fallet ses som ett exempel på avtalskorrigering genom att HD ålagt en part att tillämpa ett avtalsvillkor på ett annat sätt än vad som framgår av ordalydelsen. Se www.avtalslagen2020.se 5.3(e) rörande avtalets ändamål.

Motstridigt avtalsinnehåll

När avtalets innehåll är motstridigt, ska man fastställa avtalets innehåll med hjälp av alla de omständigheter som framkommer på www.avtalslagen2020 5.3.

NJA 2016 s. 689 rörde tolkning av motstridigt innehåll i köpkontrakt och köpebrev i samband med fastighetsköp. HD förefaller ha lagt avgörande vikt vid avtalets ändamål.

Motstridighet: Individuellt förhandlat går före standardtext

Normalt får ett villkor som blivit föremål för individuell förhandling större genomslag är standardiserad text som parterna inte övervägt tillsammans. Se PECL 5:104 och DCFR II-8:104 samt J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 190.

NJA 2009 s. 388 rörde frågan om en entreprenör åtagit sig strikt ansvar för takkupornas funktion. Enligt avtalet (AB 72) hade entreprenören inte långtgående ansvar. Enligt ett särskilt tillägg hade parterna avtalat att kontraktssumman omfattar en fullt färdig funktionell produkt. HD la det individuellt förhandlade villkoret till grund för att hålla entreprenören strikt ansvarig.

Motstridighet: Skrivet går före tryckt

Det finns en tolkningsregel som uttrycks med satsen skrivet går före tryckt. Att parterna gör ett tillägg till ett i förväg tryckt avtalsdokument tyder på att det särskilda tillägget har större betydelse än den standardiserade texten.

Observera att vad som skrivits och vad som är tryckt endast är en omständighet bland andra som är relevant i helhetsbedömningen av avtalets innehåll. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 191.

I NJA 1990 s. 24 använde parterna ett standardavtal med vissa bestämmelser om när slutbetalning skulle ske. Parterna hade därutöver skrivit en särskild bestämmelse om slutbetalning. HD la den särskilda bestämmelsen till grund för domen.

Tolkningsregeln om skrivet går före tryckt har avgörande betydelse endast om tillägget är tillräckligt genomtänkt för att kunna undantränga en allmänt vedertagen grundtext i ett välkänt standardavtal. Se J. Ramberg, Cancellation, 1970, s. 421 f.

NJA 2015 s. 1040 ”De enstegstätade fasaderna II” är ett är ett exempel på tolkningsproblem när parter gjort en ändring i standardavtalstext, se mer om det rättsfallet under 5.3(f) rörande avtalets systematiska uppbyggnad.

Motstridighet: Senare går före tidigare

Det finns en tolkningsregel som innebär att sådant som parterna kommit överens om senare under avtalsförhandlingarna har företräde framför det som de tidigare kommit överens om.

I NJA 2016 s. 689, som rörde fastighetsköp, ansåg HD emellertid att köpekontraktets ordalydelse hade företräde framför ordalydelsen i det köpebrev som senare upprättats.

Observera att tidsföljden endast är en omständighet bland andra som är relevant i helhetsbedömningen av avtalets innehåll.

Det förekommer att parter avtalar om olika dokuments prioritetsordning. Se t.ex. AB 04 kap. 1 § 3.

Motstridighet: Speciellt går före generellt

En annan tolkningsregel är att det som preciserats gäller framför det som är allmänt hållet. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 191. Observera att preciseringsgraden endast är en omständighet bland andra som är relevant i helhetsbedömningen av avtalets innehåll.

I 19 § köplagen finns en uttrycklig regel att allmänna ansvarsbegränsningar inte gäller när säljaren lämnat en preciserad uppgift. Denna bestämmelse ger sannolikt uttryck för en oskriven allmän avtalsrättslig regel som gäller också utanför köplagens tillämpningsområde.

I NJA 2016 s. 237 ”Bostadsrättslokalen”, som rörde köp av en lokalbostadsrätt, ansåg HD att säljaren bar ansvar för en preciserad areauppgift i annonsen och objektsbeskrivningen, trots att säljaren tydligt friskrivit sig från allt felansvar med undantag för lämnade garantier (arean var inte angiven som en garanti).

I NJA 1993 s. 436 konstaterade HD att en ”allmän friskrivning, gällande allt ansvar för fel, anses dock inte ha någon verkan mot positiva uppgifter”. På denna grund ansåg HD att den allmänt hållna ansvarsbegränsningsklausulen inte tillräckligt tydligt eliminerade ansvaret för de preciserade uppgifter som säljaren lämnat i avtalets ingress.

NJA 1975 s. 620 rörde köp av en bil av 1966 års modell med villkor om att den såldes i befintligt skick. Efter köpet visade det sig att bilen var av 1965 års modell. Köparen fick rätt till felpåföljder trots säljarens ansvarsbegränsning i avtalet.

I NJA 1983 s. 865 ”Bjälklaget” hade en kommun sålt ett 50 år gammalt renoverat småhus i befintligt skick till en privatperson. I kommunens annons framgick att huset var ”nyrenoverat och moderniserat”, bland annat var golvet nylagt. Efter köpet visade det sig att bjälklaget som höll uppe golvet var angripet av röta och insektsangrepp samt måste läggas om till en hög kostnad. HD ansåg att avtalet innebar att säljaren inte var ansvarig, men lämnade ansvarsbegränsningen utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen och gav köparen rätt till påföljder på grund av fel.

Se J. Herre, Något om ansvarsbegränsningar och positiva uppgifter, Festskrift till Stefan Lindskog, 2018 s. 243.

Oklara uttryck

Tvister om avtals innehåll handlar ofta om oklara uttryckssätt. Då krävs en helhetsbedömning med beaktande av omständigheter som kompletterar ordalydelsen.

Vissa uttryck är helt tydligt oklara, t.ex. ”sedvanligt underhåll” som var föremål för tolkning i NJA 2002 s. 378. Men även synbart tydliga begrepp kan vara svårtydda. Ett exempel på detta är att HD i NJA 1989 s. 346 skulle ta ställning till om ordet ”dyrk” omfattade olovligen kopierade nycklar. Ett annat exempel är begreppet ”lägenhetens golv”. I NJA 2020 s. 822 var det svårt att avgöra hur djupa golvlager som omfattades av uttrycket ”lägenhetens golv”.

NJA 2024 s. 52 ”Möbelvaruhuset i Boden” handlade om tolkning av uttrycket ”plötslig och oförutsedd fysisk skada på egendom”. HD analyserade begreppet ”plötslig” isolerat semantiskt och konstaterade att det ska vara ett momentant förlopp vars utveckling inte går att förhindra. Därefter fortsatte HD med en ändamålsinriktad analys och förklarade att begreppet ”plötsligt” syftade till att försäkringen inte skulle täcka skador som utvecklar sig över tid (stycke 23). HD uttalade:

Det råder ingen tvekan om att de skador som uppkom när taket på butiksdelen rasade in var i det närmaste omedelbara. Skadan var alltså plötslig i försäkringsvillkorens mening.

HD fortsatte med en analys av begreppet ”oförutsedd” utan att göra en analys av dess isolerat semantiska betydelse (se mer om detta nedan, under avtalets ändamål).

NJA 2020 s. 822 ”Knoppens golvvärmesystem” rörde tolkning av ordet golv och frågan om golvvärmesystemet innefattades i begreppet.

I NJA 2012 s. 3 konstaterade HD att båda parters tolkning av ett villkor var språkligt möjliga (det rörde begreppet arbetsskada).

Oklara uttryck ska enligt HD bedömas enligt sin normala språkliga betydelse (NJA 2007 s. 35) men om uttrycket har en specifik fackmässig innebörd i en viss bransch, så ska den läggas till grund även om den strider mot den normala språkliga betydelsen. Detta följer av NJA 2013 s. 835 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” och NJA 2009 s. 388. Se S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 869. Johansson anser att i konsumentförhållanden gäller den fackspråkliga innebörden om den är till konsumentens fördel.

I NJA 1988 s. 408 bedömde HD innebörden av uttrycket lämnats kvar i ett försäkringsavtal. Försäkringstagarens värdefulla musikinstrument låg i en bil där de stals. Försäkringen gällde inte för värdeföremål som lämnats kvar. TR och HovR ansåg att uttrycket var klart och innebär att när man inte längre har omedelbar uppsikt över egendomen så har den lämnats kvar. HD ansåg däremot att innebörden i uttrycket är oklart. När HD satte uttrycket lämnats kvar i sitt sammanhang kom HD fram till att det inte omfattar fall då försäkringstagaren lämnat föremålen i bilen under kort tid (i det aktuella fallet 15–20 minuter). Se www.avtalslagen2020.se 5.3(e) rörande avtalets ändamål.

I NJA 1981 s. 323 var begreppet parkering oklart på så sätt att parterna var oense om uppställning av bil under kortare tid för lastning av flyttsaker utgjorde parkering. HD tog fasta på innehållet i dispositiv rätt. Se även NJA 2012 s. 1095 ”Överförmyndaren” punkt 8. Se www.avtalslagen2020.se 5.3(b) rörande bakgrundsrätten.

NJA 1978 s. 628 rörde tolkning av ordet bestånd vilket var avgörande för att bedöma hur hög ersättning ett försäkringsbolag skulle betala för stormskadad skog. I målet hänvisade ena parten till en definition av ordet bestånd i 1969 års skogsordlista: ”ett större antal träd eller plantor som växer tillsammans och karakteriseras av viss enhetlighet beträffande ålder, träslagsblandning m.m.”. TR ansåg att uttrycket bestånd var oklart och lutade sig mot andra omständigheter än avtalets ordalydelse. HD fastställde däremot avtalsinnehållet med stöd av begreppets lexikaliska betydelse. Se om rättsfallet J. Hellner, SvJT 1982 s. 389 f.

NJA 1989 s. 773 rörde tolkning av uttrycket inflyttningsklart i ett entreprenadavtal eftersom det var först när huset var inflyttningsklart som beställaren skulle göra slutbetalningen (ett stort belopp under en tid då ränteläget var högt) till entreprenören. Tingsrätten ansåg att huset var inflyttningsklart medan hovrätten och HD ansåg att kvarstående arbeten var alltför omfattande för att kunna beteckna huset som inflyttningsklart. Se om rättsfallet J. Ramberg, JT 1989–90 s. 63.

Det förekommer att parter i avtal använder underligt tempus – t.ex. att parten ska överlåta något, istället för att säga att parten överlåter något (se NJA 1995 s. 586). Då uppkommer fråga om ska förutsätter att överlåtaren gör något ytterligare eller om ska innebär att saken är överlåten. Denna fråga bör avgöras mot bakgrund inte endast av ordalydelsen utan genom en bedömning av andra faktorer, särskilt avtalets ändamål och syfte. Se E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 50, och www.avtalslagen2020.se 5.3(e) rörande avtalets ändamål.

NJA 2017 s. 113 ”Den överlåtna övertagandebesiktningen” handlade om en fastighetsköpare som övertog fastighetssäljarens rättigheter mot en besiktningsman. Enligt ordalydelsen i överlåtelseavtalet mellan fastighetsköparen och besiktningsmannen framgick att besiktningsmannen ansvarade för uppdragsgivarens skada och att det var rätten till ersättning för denna skada som den andra personen skulle överta. HD ansåg emellertid att ordet överta är oklart och menade att det sammanhang i vilket överlåtelsen skett inte kunde tolkas på annat sätt än att besiktningsmannen åtagit sig ansvar för den andra personens (övertagarens) skada.

Oklara uttryck; indirekt och direkt förlust/skada

Det är vanligt att kontrakt begränsar skadeståndsskyldighet för indirekt förlust. Se J. Herre, Direkt och indirekt förlust – var står vi idag, SvJT 2019 s. 210, på s. 221 ff.

Det saknas vägledande uttalanden från HD om vad som utgör direkt respektive indirekt förlust. Antagligen kan vägledning hämtas från definitionen i 67 § köplagen.

I NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” anmärkte HD:

Det är däremot omdiskuterat om vitet i tidigare led utgör en direkt eller indirekt förlust mellan köparen och säljaren ...

Norsk rätt: (Rt. 2005 s. 257) rörde försäljning av en hårborttagningsapparat och en massageapparat, där den förra bedömdes ha varit så felaktig att köparen var berättigad att häva köpet av båda apparaterna (p.g.a. sambandet mellan dem). Köparen krävde ersättning för den minskade omsättning som blivit följden av att apparaten inte fungerade som den skulle ha gjort enligt säljarens försäkran. Detta var enligt Høyesterett klart en indirekt förlust i form av antingen förlust till följd av minskad produktion eller omsättning eller annan förlust till följd av att varan inte kunde användas på avsett sätt.

Finsk rätt: I finska HD 1994:98 hade säljaren sålt garnkassar som skulle användas vid odling av fisk i havet. Det fanns emellertid öppningar i kassarna som var större än de skulle vara och fiskar hade därför rymt ur kassarna. Köparen, en fiskodlare, drabbades genom detta av minskning i produktionen. Finska HD ansåg att detta utgjorde en indirekt förlust enligt 67 § första punkten köplagen.

Finska HD 1992:86 handlade om köp av en motorbåt där det efter köpet konstaterades att motorn var skadad, vilket fick till följd att köparen inte kunde använda båten under större delen av sommaren. Enligt finländska HD utgjorde skadan av att inte kunna använda båten under sommaren en indirekt förlust.

I ett finskt rättsfall ansåg finska Högsta domstolen att en kostnad som en part haft för en rättegång mot en part i senare säljled utgjorde en ersättningsgill direkt skada, se L. Sisula–Tulokas & B. Sandvik, HD 2010:101 Ett nytt köplagsfall, JFT 2/2013 s. 143-150.

Ersättning för prisskillnad (täckningstrasaktion vid hävning) är en direkt skada.

Oklara uttryck; grov vårdslöshet

I NJA 2014 s. 425 ”Akzo Nobel” uttalade HD (nästan exakt samma uttalande i NJA 2023 s. 680 ”Mösseberg II”):

På skadestånds- och försäkringsrättens område har Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1992 s. 130 uttalat att det enligt vedertagen uppfattning måste vara fråga om vårdslöshet av mycket allvarligt slag för att den ska kunna betecknas som grov. Det är då fråga om ett handlande som ligger på gränsen till uppsåtligt förfarande, dvs. som vittnar om en betydande hänsynslöshet eller nonchalans och som medför en avsevärd risk för skada. När det gäller tillämpningen av transporträttslig lagstiftning som enbart talar om grov vårdslöshet, såsom 38 § lagen (1974:610) om inrikes vägtransport, framgår det av rättsfallet NJA 1986 s. 61 att begreppet måste anses innefatta även andra fall än där det visats att ett medvetet risktagande från fraktförarens sida förelegat […] Utredningen ger inte något stöd för slutsatsen att lokförarens underlåtenhet att kontrollera bromsarna skedde med insikt om att en skada sannolikt skulle uppkomma. Hans handlande kan därför inte karaktäriseras som sådan kvalificerad vårdslöshet som krävs för att järnvägens begränsningsrätt enligt artikel 44 i CIM ska falla bort.

I NJA 2023 s. 680 ”Mösseberg II” rörde en gammal träbyggnad som börjat brinna på grund av stark hetta från en varmluftspistol som använts av en målerifirma för att avlägsna färg. HD ansåg att målerifirman inte varit grovt vårdslös genom att använda varmluftspistol eftersom det inte var möjligt att använda något annat redskap. Men HD ansåg att målerifirman varit grovt vårdslös genom en kombination av att (1) inte vidta rimliga säkerhetsåtgärder för att minska brandrisken, (2) anlita en snickare som saknade utbildning och erfarenhet av varmluftspistol och (3) inte ordnade med tillsyn över arbetet. HD lutade sig mot säkerhetsföreskrifter i målarbranschen.

I NJA 1992 s. 130 ”Mariefreds skola” uttalade HD:

Det ligger i sakens natur att begreppet grov vårdslöshet inte kan ges en enhetlig innebörd på alla områden där det används.

Fallet rörde ansvar för en byggnadsentreprenör för felaktig uppregling och spikning av taket till en skola, vilket medfört att taket rasade in. HD ansåg att det var fråga om grov vårdslöshet, trots att entreprenören i det aktuella fallet inte varit medveten om skaderisken. HD markerade att entreprenaden avsåg en lokal där risken för personskador var uppenbar.

Se P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, s 261 ff., med ingående analys av rättsfallen NJA 1992 s. 130 ”Mariefreds skola” och NJA 1996 s. 118 ”Skärbrännaren”. Samuelsson konkluderar att det inte endast är medvetet risktagande som kan innefatta grov vårdslöshet och att det i kommersiella förhållanden kan vara tillräckligt att styrka kvalificerad avvikelse från normal aktsamhet.

Se om grov vårdslöshet J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, kap. 4.7.1.3. Se även J. Ramberg, JT 1994-95 s. 771 ff.; J. Ramberg, ansvarsfriskrivningar och försäkring, 2007.

Oklara uttryck: garanti

Betydelsen av att något ”garanteras” ger upphov till svåra tolkningsproblem. Begreppet ”garanti” är positivt värdeladdat. En avtalspart tror ofta att den genom garantin kommer i ett bättre rättsligt läge än vad den skulle ha gjort om motparten inte lämnat en garanti. Det är emellertid vanligt att garantiklausulen enligt sin ordalydelse uttryckligen medför sämre rättigheter än dispositiv rätt, t.ex. att en part inte får göra gällande vissa påföljder.

Begreppet garanti medför vissa rättsliga effekter även om parterna inte angett effekterna uttryckligen i garantiklausulen. Av 21 § andra stycket köplagen följer t.ex. att tidpunkten för bedömningen av varans avtalsenlighet senareläggs vid s.k. hållbarhetsgarantier. Enligt 40 § tredje stycket köplagen ger en ”särskild utfästelse” (dvs. en garanti) rätt till skadeståndsersättning för all förlust, inklusive indirekt förlust. I.4 kap. 2–23 §§ konsumentköplagen och 14 § konsumenttjänstlagen finns specialregler om garantiers innebörd. Det är tveksamt om ordet garanti medför automatiska rättsliga effekter utanför uttryckligen lagreglerat område. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 196 f.; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018 kap. 5.3; J. Hellner & R. Hager & A. H. Persson, 2:a häftet, 2020, kap. 20.2; J. Herre, Konsumentköplagen, 2019; C.A. Svensson m.fl., Praktisk marknadsrätt, 2010, s. 407 ff. Därför är det lämpligt att i avtal precisera effekterna av garantin. Det är alltså olämpligt att endast skriva ”prestanda garanteras”.

Garantier har ofta samband med reklamations- och preskriptionsregler. Om garantitiden är en annan än preskriptionstiden enligt lag (garantitiden kanske är ett år, men enligt köplagen gäller en tvåårig preskriptionstid), uppkommer svårigheter att synkronisera felansvaret med garantin. Innebär avtalet att preskriptionstiden endast är ett år eller innebär avtalet att garantiklausulen gäller i ett år och att felansvaret för påföljande år regleras i köplagen? En garanti för kortare tid än den dispositiva preskriptionstiden innebär alltså inte automatiskt en förkortning av preskriptionstiden beträffande fel som inte omfattas av garantin. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 192; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, kommentaren till 32 §, kap. 8.4.7.

Det är vanligt att parterna i avtalet i samband med garantiklausuler anger att en part ska anmäla (reklamera) avvikelser från garantin till naturagäldenären. Sådana bestämmelser kan vara svåra att synkronisera med reklamationsregler i lagar för den aktuella avtalstypen. Det kan t.ex. vara oklart om parten har hela garantitiden på sig att reklamera fel eller om parten måste reklamera felet så snart den upptäckt eller borde ha upptäckt det. Det kan vidare uppkomma problem att avgöra om garantin är ett självständigt avtal för vilket – om inget annat avtalats – en allmän preskriptionstid om tio år gäller eller om garantin utgör en del av t.ex. ett köp med endast tvåårig preskriptionstid. Se S. Lindskog, Om tolkning av balansräkningsgarantier vid aktiebolagsöverlåtelse, Festskrift till Grönfors, 1991, s. 305.

I lagtext och rättspraxis krävs ibland att det ska vara fråga om en garanti (”särskild utfästelse”), se t.ex. 40 § tredje stycket köplagen. Det är ofta svårt att avgöra skillnaden mellan en vanlig utfästelse och en särskild utfästelse, se t.ex. NJA 2001 s. 309. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 176 f.; G. Millqvist, Tidsgarantier och andra fullgörelsegarantier i köp- och uppdragsavtal, JT 1995–1996 s. 109. H. Karlgren föreslog begreppet ”enuntiation” för sådana uppgifter som inte var lika starkt förpliktande som en utfästelse, SvJT 1970 s. 125. Se även J. Hellner & R. Hager & A. H. Persson, 2:a häftet, 2020, kap. 20.3.

Oklara uttryck; och samt eller

Särskilda problem uppkommer ofta vid användningen av ordet eller.

Ordet eller kan antingen betyda att en part ska uteslutande välja ett av två alternativ eller att parten får välja båda. Först det sammanhang i vilket ordet eller förekommer visar den rätta betydelsen.

3 § köplagen hänvisar till vad som ”följer av avtalet ... eller ... av handelsbruk eller annan sedvänja”. I detta sammanhang betyder ordet ”eller” att det som sammanbinds kan gälla alternativt eller tillsammans. En part kan i en köprättslig tvist åberopa både en uttrycklig överenskommelse och ett handelsbruk av samma innebörd.

Om en force majeureklausul ger rätt till förlängd tid för att utföra prestationen ”om det inträffar ett förhållande som en part inte kunnat förutse eller vars konsekvenser parten inte kunnat förebygga med rimliga ansträngningar”, är det troligt att det är fråga om alternativa omständigheter som får åberopas var för sig, eftersom motsvarande förutsättningar för ansvarsbefrielse i förekommande lagtexter sammanbinds av bindeordet ”och”. Se t.ex. 27 § köplagen ”hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han heller inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit”.

De omständigheter som sammanbinds med bindeordet och sammanläggs. Det rör sig sålunda om ”båda” och inte ”det ena alternativt det andra”. Står det t.ex. i ett kontrakt att kreditgivaren får säga upp en kredit till omedelbar betalning om ”ränta och amortering ej erläggs på föreskriven tid” räcker det inte att gäldenären har försummat att betala räntan – gäldenären måste också ha försummat amorteringen. Står det i avtalet att gäldenärens ”försummelse med betalningen av räntan eller amorteringen” medför rätt för kreditgivaren att säga upp krediten, räcker det med att försummelsen avser endera av räntebetalning eller amortering.

Ofta kan andra faktorer än semantiken få betydelse för att fastställa avtalsinnehållet när innebörden i eller samt och är oklar.

Oklara uttryck: skrift, distans, närvaro

Vid elektronisk kommunikation kan det vara svårt att tolka ord, vars innebörd tidigare varit självklar. Vad betyder t.ex. skrift, distans och närvaro? Är ett e-mail skrift? Och är en person närvarande eller på distans när personen deltar i ett sammanträde via videokonferens? Se om detta i kommentaren nedan under (e) om avtalets ändamål och funktionell ekvivalens.

Garantier och särskilda utfästelser

I lagtext och rättspraxis görs ibland skillnad mellan vad som gäller beträffande utfästelser och särskilda utfästelser (garantier), se t.ex. 40 § tredje stycket köplagen. Det är ofta svårt att avgöra skillnaden mellan en ”vanlig” utfästelse och en särskild utfästelse, se t.ex. NJA 2001 s. 309. Det är oklart vilka rättsliga effekter garantier och särskilda utfästelser har utanför uttryckligen lagreglerat område. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 176; J. Hellner & R. Hager & A. H. Persson, Speciell avtalsrätt, 2:a häftet, 2019 kap. 20.2.

En garanti är vanligen tidsbegränsad. Om garantitiden är en annan än ansvarstiden enligt lag (garantitiden kanske är ett år enligt avtalet, men enligt köplagen gäller en tvåårig ansvarstid), uppkommer svårigheter att synkronisera felansvaret med garantin. Innebär avtalet att ansvarstiden endast är ett år eller innebär avtalet att garantiklausulen gäller i ett år och att felansvaret för påföljande år regleras i köplagen? En garanti för kortare tid än den ansvarstid som följer av bakgrundsrätten innebär inte automatiskt en förkortning av ansvarstiden för fel som inte omfattas av garantin. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 14; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, kap. 8.4.7. Se nedan om betydelsen av avtalets syfte och ändamål.

Det kan uppkomma problem att avgöra om garantin är ett självständigt avtal för vilket – om inget annat avtalats – en allmän preskriptionstid om tio år gäller eller om garantin utgör en del av t.ex. ett köp med endast tvåårig ansvarstid. Se NJA 1976 s. 341; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 176 f. och s. 196 f.; C. Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1997, s. 176 f. Se nedan om betydelsen av avtalets syfte och ändamål.

Medveten otydlighet

Särskilda svårigheter uppkommer när parterna medvetet använt uttryck med oklar innebörd, t.ex. för att vid oenighet finna en kompromiss (s.k. medveten otydlighet). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 194.

Det kan ibland vara svårt att avgöra den rättsliga innebörden av sådana uttalanden som inte enligt sin ordalydelse utgör tydliga garantier (borgensåtaganden) för annans prestation. I koncernförhållanden förekommer ofta att moderbolag inte vill gå i borgen utan i stället gör andra uttalanden eller utfästelser med varierande rubriker och innehåll. Dessa kallas bl.a. letters of comfort, letters of support, letters of responsibility, letters of awareness, letters of intent och Patronatserklärung. I sådana dokument brukar moderbolaget uttala att dotterbolagets åtaganden är kända och att moderbolaget förbinder sig eller uttrycker sin avsikt att utöva sitt inflytande i dotterbolaget och därigenom verka för att dess åtaganden blir infriade. Det förekommer ord och meningar som avviker från den vanliga utfästelseterminologin, t.ex. förklaringar att moderbolaget avser (inte utfäster) att stödja dotterbolaget så att det kan fullgöra sina förpliktelser mot banken/leverantören. I dessa fall blir det fråga om avtalstolkning inställd på en semantisk analys av orden samt på andra uttryck för partsavsikterna och omständigheterna i samband med avtalets tillkomst. I regel kvarstår emellertid en betydande osäkerhet som ska bedömas med stöd av andra omständigheter, t.ex. bakgrundsrätten och avtalets ändamål. Se www.avtalslagen2020.se 5.3(b) rörande bakgrundsrätten och 5.3(e) rörande avtalets ändamål. HD ansåg i NJA 1995 s. 586 att uttrycket "it is our intention . . . to honour . . ." var en garanti och en bindande utfästelse att ersätta motparten när gäldenären inte kunde betala. Se rättsfallkommentar av J. Ramberg, Stödbrev och den svårfångade partsavsikten, JT 1995-96 s. 827.

Observera att Letters of Intent i samband med avtalsförhandlingar normalt inte har med Comfort Letters att göra, se www.avtalslagen2020.se 2.2.2 och 3.

Oförutsedd

Begreppet ”oförutsedd” finns ofta i försäkringsavtal som en förutsättning för att en skada ska medföra försäkringsersättning. Begreppet finns också i force majeure och hardship-klausuler.

I NJA 2024 s. 52 ”Möbelvaruhuset i Boden” analyserade HD begreppet ”oförutsedd” i ett företagsförsäkringsavtal med stöd av villkorets syfte, nämligen att försäkring ska vara utesluten beträffande skador som beror på bl.a. förslitningar till följd av normal användning (stycke 24). HD uttalade:

Mot bakgrund av de nämnda förhållandena [att försäkringstagaren inte hade kännedom om bristande byggnadskonstruktion, att den bristande konstruktionen inte var möjlig att upptäcka med blotta ögat, att det skett en besiktning några år tidigare varvid ingen konstruktionsbrist konstaterades], samt med hänsyn till att den befintliga snölasten inte kan sägas ha varit onormal för årstiden, har skadan i någon rimlig mening inte varit möjlig att förutse för [försäkringstagarens] ledning. Den har därmed varit oförutsedd i försäkringsvillkorens mening.

HD tolkade i NJA 2007 s. 17 ”Scana Steels maskinförsäkring” begreppet ”oförutsedd skada”. HD tolkade begreppet i strid mot dess isolerat semantiska betydelse. HD uttalade om 2007 års avgörande i NJA 2024 s. 52 ”Möbelvaruhuset i Boden”:

Domstolen gav i avgörandet uttryck för att begreppet inte kunde ges den bokstavliga innebörden att ingen faktiskt ska ha förutsett skadan. I stället måste villkoret uppfattas så att skadan i någon rimlig mening inte har varit möjlig att förutse. Vid bedömningen av förutsebarheten ska även omständigheter som har blivit kända under försäkringstiden beaktas. Det är fråga om en objektiverad bedömning utifrån vad som typiskt sett är möjligt att förutse.

Bevisfrågor

Avtalets ordalydelse är en tungt vägande faktor för att fastställa avtalets innehåll. Observera att det är en faktor bland många som ingår i en samlad helhetsbedömning. Det föreligger alltså ingen bevisbörda för den som hävdar att avtalets innehåll avviker från ordalydelsen. Det är endast fråga om en uppförsbacke som kan övervinnas genom att peka på andra relevanta omständigheter.

5.3(b) Bakgrundsrätten: dispositiv skriven och oskriven lag, handelsbruk, branschpraxis

Vad är bakgrundsrätt?

Bakgrundsrätten består av skriven lag (t.ex. köplagen och kommissionslagen) och av oskriven lag (t.ex. regler om konsultavtal) samt av handelsbruk och branschpraxis.

I NJA 2007 s. 17 la HD branschpraxis till grund för att tolka uttrycket ”oförutsedd” skada i ett allriskförsäkringsvillkor.

När bakgrundsrätten baseras på internationella konventioner är de principer som ligger bakom konventionen relevanta, vilket HD gett uttryck för i NJA 2019 s. 171 ”Belgor” (p. 14).

I 2 § tredje stycket kommissionslagen finns en bestämmelse om att handelsbruk och annan sedvänja är jämställt med uttryckliga avtalsvillkor. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 7.5.3.

Johnny Herre redogör (i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, kap. 2.3, 2.8–2.10 och 2.12) för bakgrundsrätt så som den fastställts av HD med avseende på en mängd förhållanden, bl.a. bestämning av pris, kvalitet (felansvar), riskövergång, borgensavtal, avkastnings- och kostnadsfördelning samt avtalstider.

Hur är bakgrundsrätten relevant?

Bakgrundsrätten spelar roll för att fastställa avtals innehåll på tre sätt.

För det första kan bakgrundsrätten fylla luckor i avtal (gap filling), dvs. ge en fingervisning om vad som ska gälla beträffande sådant som parterna inte kommit överens om vid avtalets ingående.

För det andra kan bakgrundsrätten få betydelse för att bedöma hur oklarheter i avtalets ordalydelse ska tolkas.

För det tredje har bakgrundsrätten betydelse när ett avtal innehåller motstridiga bestämmelser. Detta är förvånansvärt vanligt, t.ex. när parterna vid sina förhandlingar gör tillägg och ändringar till ett standardavtal.

I lagar finns ibland legaldefinitioner som är av betydelse (men inte ensamt avgörande) för att tolka oklara uttryck i avtal.

I NJA 2002 s. 378 skulle HD tolka vad som innefattades i uttrycket ”sedvanligt underhåll”. HD uttalade med hänvisning till 12 kap. 16 § 3 st. jordabalken:

… begreppet sedvanligt underhåll i standardavtal skall tilläggas samma innebörd som enligt lagen.

I NJA 1989 s. 346 skulle ta ställning till om ordet ”dyrk” omfattade olovligen kopierade nycklar. HD beaktade allmänt språkbruk, legaldefinitionen i § lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg samtförarbetsuttalanden.

I NJA 2018 s. 653 ”De ingjutna rören” uttalade HD:

När varken kontraktets ordalydelse eller systematik ger tillräcklig ledning ska avtalet tolkas i ljuset av den dispositiva entreprenadrätten. Frågan blir vilken rättsregel som skulle ha varit tillämplig i avsaknad av villkorsreglering av den omtvistade frågan ...

I NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget” gav HD dispositiv rätt stort genomslag genom uttalandet:

Om parterna i ett kontrakt har angett en viss påföljd för ett kontraktsbrott, så utesluter det i regel inte att den förfördelade parten har rätt till sådana andra påföljder som kan följa av på avtalsförhållandet tillämpliga rättsregler. För att en i ett sådant kontrakt föreskriven påföljd ska vara exklusiv krävs det i allmänhet att detta framgår av kontraktsvillkoret eller att det finns annat stöd för att uppfatta regleringen som heltäckande.

I NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen”, som rörde tolkning av en preskriptionsbestämmelse, uttalade HD att det är:

naturligt att tolka villkoren i ljuset av den dispositiva rätt som annars skulle ha tillämpats.

I NJA 2012 s. 597 uttalade HD att det är naturligt att "vid bestämningen av avtalsinnehållet utgå från vad som gäller enligt dispositiv rätt" när avtalets ordalydelse är oklar och det saknas möjlighet att få ledning med stöd av avtalets systematik eller vad parterna uttalat i samband med avtalsförhandlingarna.

I NJA 2009 s. 672 ”Malmbergsbagarn”, som rörde ett återförsäljaravtal, saknades en uttrycklig bestämmelse om uppsägningstid. HD uttalade:

Frågan blir därmed vad den utfyllande rätten innehåller om uppsägningstid för den aktuella avtalstypen.

Därefter konstaterade HD att det saknas lagrum om återförsäljaravtal och uttalade:

Den utfyllande rätten får därför konstrueras med stöd av lagbestämmelser rörande jämförbara avtalsförhållanden och praxis.

I NJA 2013 s. 271 ”Skadorna på Läckebys arbeten” uttalade HD att det är naturligt att tolka standardvillkor (AB 04) som framförhandlats mot bakgrund av allmänna obligationsrättsliga principer i ljuset av den dispositiva rätt som annars skulle ha tillämpats.

I NJA 2001 s. 750 ”Självrisken” uttalade HD att man vid "tolkningen av ett försäkringsavtal har [...] att ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, [...] anslutning till lagens uttryckssätt...". Se även NJA 1986 s. 503, NJA 1969 s. 409, NJA 1992 s. 414, NJA 1998 s. 3.

NJA 2018 s. 266 ”Högskoleavgiften” handlade bl.a. om vilka krav en student kan ställa på avtal om högskoleutbildning. HD ansåg att utgångspunkten är studentens befogade förväntningar på utbildningens kvalitet, vilket innebär att utbildningen ska svara mot de kvalitetskrav som följer av högskolelagen (och tillade att uppgifter som högskolan lämnat i marknadsföringen av utbildningen också kan vara av betydelse).

Eric M. Runesson analyserar tolkning av grant-back-klausuler och grant-forward-klausuler i licensavtal (avtal om förbättringar till patent) med tonvikt på bakgrundsrätten. Se E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 51.

Se allmänt om bakgrundsrätt och fastställande av avtals innehåll: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 7.5.3; A. Adlercreutz & L. Gorton & O. Svensson, Avtalsrätt II, 2024, s. 179; B. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, kap. 4.1 och 4.2; L. Vahlén, Avtal och tolkning, 1960, s. 259 ff.; K. Grönfors, Festskrift till Nial, 1966, s. 222.

Bakgrundsrätten är inte ensam avgörande

Att parterna inte uttryckligen reglerat en viss fråga behöver inte betyda att de är överens om att bakgrundsrätten ska fylla luckan. Det är möjligt att andra omständigheter talar för att avtalet ska ges ett annat innehåll än vad som följer av bakgrundsrätten.

I NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget” uttalade HD:

Den dispositiva rättens genomslagskraft kan i vissa fall behöva begränsas, t.ex. när visserligen på den ena sidan avtalskontexten inte ger någon direkt ledning men på den andra sidan den relevanta dispositiva rättsregeln passar illa i avtalssystemet.

Fallet rörde frågan om avtalet uttömmande reglerade påföljder på grund av avtalsbrott eller om avtalet kunde fyllas ut med de påföljdstyper som gäller enligt bakgrundsrätten men inte omtalats i avtalstexten. HD valde att fylla ut avtalet med bakgrundsrätten, trots sitt påpekande om försiktighet med avseende på att ge bakgrundsrättens genomslag. Se mer om fallet strax nedan.

I NJA 2018 s. 301 ”NSAB-försäkringen” uttalade HD att en kommentar som skrivits gemensamt av dem som utformat ett agreed document (dvs. ett standardavtal som utarbetats av i samarbete mellan parter som representerar motstående intressen) har betydelse vid tolkning av avtalet och att en sådan kommentar kan ha större betydelse än bakgrundsrätten. Se S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 886.

I NJA 2012 s. 597 ansåg HD att det var naturligt att vid bestämningen av avtalsinnehållet utgå från vad som gäller enligt dispositiv rätt. Men HD hade dessförinnan konstaterat att HD inte fått vägledning av vad parterna diskuterat vid avtalsförhandlingarna, ordalydelsen, avtalets systematik eller andra omständigheter.

I NJA 2010 s. 559, som rörde ett licensavtal, redogjorde HD inledningsvis noga för dispositiv rätt och för utgångspunkten att upphovsmannen har en ensamrätt till sitt verk. Intrycket är att dispositiv rätt var en utgångspunkt för att fastställa licensavtalets innehåll, även om dispositiv rätt inte blev avgörande för hur HD fastställde avtalets innehåll.

I NJA 1992 s. 439 valde HD att ta större hänsyn till avtalets ändamål än till dispositiv rätt, se nedan www.avtalslagen2020.se 5.3(e).

EXEMPEL: Robert och Klara har kommit överens om att Klara ska få köpa Roberts bil för 350 000 kr. De har inte sagt något om när Robert ska leverera bilen och de har inte sagt något om när Klara ska betala till Robert. Det finns alltså två ”luckor” i deras avtal. Dessa luckor kan man fylla ut med köplagens regler om tid för leverans och om tid för betalning. I så fall ska Robert leverera bilen inom skälig tid från köpet (9 § köplagen) och Klara ska betala när Robert begär det, men tidigast i samband med att hon får leveransen (kontantköp enligt 49 § köplagen). Men saken kan förändras om Klara i samband med förhandlingarna berättade för Robert att hon skulle använda bilen för en längre resa samma kväll utan att Robert gjorde någon invändning eller kommentar. Även om de inte uttryckligen avtalade att leverans skulle ske samma dag är det möjligt att parternas beteenden i samband med avtalets ingående (www.avtalslagen2020.se 5.3(c)) medför att Klara ska få bilen med en gång i samband med att de sluter avtalet, trots att köplagens regel kanske skulle ge Robert rätt att vänta med leveransen någon dag.

J. Hellner, Tolkning av standardavtal, Jussens Venner 1994 s. 266, manar till försiktighet vid utfyllning med stöd av dispositiv rätt. Se även T. Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt, 2022, s. 32; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2020, s. 221 f; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019 s. 102 not 64. J. Rosengren påtalar att dispositiv svensk försäkringsrätt har särskilt liten betydelse för att tolka sjöförsäkringsavtal (Tolkning av sjöförsäkringsavtal, SvJT 2018 s. 178, kap. 3.5). Engelsk rätt söker i första hand efter "the implied terms" och är generellt sett ovillig att ge dispositiv rätt genomslag. A. Adlercreutz & L. Gorton & O. Svensson, Avtalsrätt II, 2024, s. 139 ff., uppmärksammar frågan men det är oklart vad de anser om dispositiv rätts genomslagskraft.

Om parterna avtalat bort bakgrundsrätten uttryckligen – vilket är vanligt i internationella avtal genom avtalsvillkor om att köplagen inte ska gälla – är det påkallat att vara särskilt försiktig med att ge bakgrundsrätten betydelse. Se B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2020, s. 209.

Har avtalet en lucka eller är det fullständigt?

Det är ofta svårt att bedöma om avtalet har en lucka eller om en bestämmelse ska tolkas på så sätt att den uttömmande reglerar vad som gäller mellan parterna. Detta problem är särskilt vanligt beträffande påföljder på grund av avtalsbrott. Problemet är om ett avtalsvillkor om en viss påföljd innebär att påföljder som inte omnämns i avtalet är uteslutna eller om avtalet ska fyllas ut med de påföljder som gäller enligt bakgrundsrätten. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 195; S. Lindskog, JT 1992–93 s. 709 f., rörande frågan om en avtalad rätt till prisavdrag medför att hävningsrätt uteslutits.

I NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget” kompletterade HD avtalet med påföljder i bakgrundsrätten. HD uttalade:

Om parterna i ett kontrakt har angett en viss påföljd för ett kontraktsbrott, så utesluter det i regel inte att den förfördelade parten har rätt till sådana andra påföljder som kan följa av på avtalsförhållandet tillämpliga rättsregler. För att en i ett sådant kontrakt föreskriven påföljd ska vara exklusiv krävs det i allmänhet att detta framgår av kontraktsvillkoret eller att det finns annat stöd för att uppfatta regleringen som heltäckande. Denna ordning gäller i princip också när det, såsom i förevarande fall, är fråga om ett standardavtal.

Problemet med lucka eller fullständighet kan uppkomma även i andra fall än beträffande påföljder på grund av avtalsbrott.

I NJA 2005 s. 142 ”Ränteskruven” hade parterna i ett leasingavtal uttryckligen reglerat att leasegivaren hade rätt att ändra leasingavgiften om ränteläget ändrades. Av avtalet framgick inte uttryckligen om leasegivaren var skyldig att sänka leasingavgiften om låneräntorna sjönk. Utgör denna tystnad en lucka i avtalet? I så fall är det naturligt att fylla luckan med bakgrundsrätt, som inte ger leasetagaren rätt till sänkt leasingavgift. Eller ska det uttryckliga avtalsvillkoret inte uppfattas som en lucka utan i stället tolkas vidsträckt (ex analogia)? I så fall skulle leasetagaren ha rätt till sänkt leasingavgift. Se mer om rättsfallet vid kommentarerna till § 5.3(a), (e) och (g).

HD:s avgörande 2021-07-30 T 4071 ”Ramavtalet” handlade om på vilka villkor en marknadsföringskonsult skulle sälja tjänster till en myndighet under en tvåårsperiod. I ramavtalet stod ingenting om konsultens ensamrätt. HD ”såg” en lucka i avtalet och fyllde den med ett avtalsvillkor om ensamrätt.

NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet” rörde en företagsöverlåtelse där köparen skulle överta säljarens borgensåtagande mot en bank under förutsättning att målbolaget nådde en viss omsättning. I avtalet stod ingenting om köparens skyldighet att driva målbolaget vidare. HD ”såg” en lucka i avtalet och kompletterade luckan med en skyldighet för köparen att verka för att omsättningsmålet uppnåddes.

Minimiregeln

Minimiregeln ger uttryck för principen att den som önskar ålägga motparten en tyngre förpliktelse än den motparten har enligt bakgrundsrätten ska göra det på ett tydligt sätt, eftersom parten annars riskerar att bakgrundsrätten läggs till grund för att fastställa avtalets innehåll.

Den part som hävdar att avtalets innehåll överensstämmer med bakgrundsrätten har en fördel på så sätt att motparten inte tillräckligt tydligt visat att parterna varit överens om att ändra på vad som gäller enligt bakgrundsrätten. Stefan Lindskog uttalar i linje med detta att villkor i borgensåtaganden in dubio ska tolkas till gäldenärens/garantens fördel (Garantier med dokumentvillkor – kommentarer med anledning av ett rättsfall, JT 2014-15 s. 829, s. 849).

I NJA 1989 s. 269 tolkade HD ett borgensavtal mot bakgrund av allmänna borgensrättsliga principer. Enligt ett villkor i borgensavtalet hade banken rätt att medge ändringar beträffande säkerheten. Frågan var om banken med stöd av avtalsvillkoret kunde befria två av fem borgensmän från borgensansvaret. HD uttalade:

Enligt allmänna borgensrättsliga principer får en borgenär inte utan särskilt förbehåll friskriva någon solidariskt ansvarig borgensman, om inte de övriga borgensmännen godkänner åtgärden. Villkoret bör därför tolkas restriktivt.

HD tolkade alltså avtalet till nackdel för den part som påstod att parterna kommit överens om att avvika från bakgrundsrätten.

NJA 1981 s. 552 rörde en hembudsklausul vid överlåtelse av andel i bostadsrättsförening. Enligt dispositiv rätt behöver en andelsägare inte hembjuda sin andel utan kan sälja den "fritt". Bostadsrättsföreningens stadgar var otydligt utformade och HD valde den tolkning som innebar den minst betungande förpliktelsen för den som påstods vara skyldig att hembjuda, dvs. han ansågs inte skyldig att hembjuda. HD fastställde alltså avtalets innehåll i överensstämmelse med bakgrundsrätten.

I NJA 2021 s. 643 ”Ramavtalet” tog minoriteten bakgrundsrätten som utgångspunkt, d.v.s. att en beställare enligt bakgrundsrätten är fri att köpa tjänster från vem som helst och att en leverantör som vill begränsa motpartens rätt enligt bakgrundsrätten måste säkerställa att detta kommer till uttryck i avtalet. Minoriteten skrev: ”En ensamrätt för leverantören innebär för den upphandlande myndigheten en betydande inskränkning i möjligheterna att träffa avtal:” och att det ”ter sig … långtgående att läsa in en underförstådd ensamrätt…”. Majoriteten ansåg emellertid att avtalets syfte och ändamål vägde tyngre än bakgrundsrätten (se om detta nedan).

Allmänna leveransbestämmelser avseende köp av småhus (AL 74) innehöll bestämmelser som gav köparen en rätt att häva avtalet på förmånliga villkor jämfört med dispositiv rätt om det förekommit "långvarig allvarlig sjukdom, dödsfall inom köparens familj eller upplösning av äktenskap". I NJA 1987 s. 553 uppkom frågan om motsvarande fördel för köparen gällde när det visserligen inte förekommit "upplösning av äktenskap" men en upplösning av ett samboförhållande. HD framhöll att "uttrycket upplösning av äktenskap är som sådant klart och entydigt" och innefattar alltså inte upplösning av samboförhållande. HD fortsatte med att konstatera avtalsvillkoret om avbeställningsrätt är en avvikelse jämfört med bakgrundsrätten till köparens förmån. Därför ansåg HD att det inte fanns "grund för att tolkningsvis utfylla avtalet med ytterligare undantag, även om undantaget skulle ha framstått som lika berättigat som det undantag som har gjorts". Observera att bakgrundsrätten (konsumenttjänstlagen) är förändrad sedan rättsfallet.

Vid friskrivningar händer det ibland att den part som friskriver sig agerar motstridigt, genom att t.ex. lämna garantier eller precisa uppgifter. Vid sådan motstridighet får den part som hävdar att avtalets innehåll överensstämmer med bakgrundsrätten en fördel, eftersom den andra parten inte tillräckligt tydligt visat att de varit överens om att ändra på vad som gäller enligt bakgrundsrätten. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 198.

Rörande tolkning av friskrivningar uttalar K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar 2023, § 1.29.6: ”En viktig regel vid avtalstolkning är att friskrivningsklausuler ska tolkas restriktivt … Det är viktigt att uppmärksamma att en friskrivningsklausul inte … generellt ska föranleda en inskränkande tolkning. En sådan klausul kan vara ett mycket medvetet uttryck för en riskfördelning som parterna noga övervägt för ett visst avtal.”

Se ang. minimiregeln: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 197; A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, kap. 4; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, kap 4.1; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2020, kap. 9.3; M. Mellqvist & I. Persson, Fordran och skuld, 2022, kap. 2.2.3.; G. Wallin & T. Ingvarsson, Borgen och tredjemanspant, 2013.

Branschpraxis och handelsbruk

Inte endast sådana normer som uttryckts i lag kan vara av betydelse. Även andra normer (t.ex. sådana som etablerats genom handelsbruk eller branschpraxis) ingår i helhetsbedömningen vid fastställande av avtals innehåll. Man ska ta hänsyn till vad som är ett vanligt förekommande avtalsinnehåll i branschen eftersom det ligger i linje med vad parterna vanligtvis har förväntat sig. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 198 f.

I engelsk rätt skiljer man mellan "custom" som rättskälla och "trade usage" som underförstådda avtalsvillkor (implied terms), se J. Coetzee, The role and function of trade usage in modern international sales law, Uniform Law Review, Vol. 20 2015 p. 243.

I NJA 1989 s. 269 tog HD fasta på vad branschorganisationer uttalat om hur en bestämmelse om borgen vanligtvis tillämpades i branschen. Se även NJA 1994 s. 236, NJA 1992 s. 414. Johan Adestam (Den dokumentvillkorade garantin, 2014, s. 337 ff.) förespråkar en branschlexikalisk tolkningsmetod av garantiåtaganden, dvs. en metod som baseras enbart på ordalydelsen i kombination med vad som är vanligt förekommande språkbruk i branschen. Stefan Lindskog är kritisk till en så begränsad tolkningsmetod (Garantier och dokumentvillkor - kommentarer med anledning av en avhandling, JT 2014-15 s. 829 på s. 849).

Standardvillkor som är dominerande i en bransch kan påverka fastställande av avtalets innehåll, t.ex. Incoterms (som förklarar innebörden i vanligt förekommande transportklausuler) och UCP 600 (rörande remburser). I NJA 2022 s. 574 ”Speditörpanten” ansåg HD att NSAB utgjorde avtalsinnehåll trots att parterna inte hänvisat till det. HD uttalade att ”flertalet sedvanerättsliga regler har tagits in i standardavtal” samt att det ”kan leda till att [standard]avtalet får ställning som handelsbruk eller annan sedvänja”. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 199; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 60 f.; J. Ramberg & J: Herre, Allmän köprätt, 2016, s. 41.

I entreprenadavtalsrätten har HD emellertid visat benägenhet att vid fastställande av avtalsinnehåll ge större tyngd åt dispositiv rätt än den branschpraxis som kommer till uttryck i AB 04 och därmed sammanhörande standardavtal. Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 104 f.; I Willborg, Högsta domstolens tolkning av entreprenadavtal, JT 2016-17 s. 864, på s. 875 f.

J. Rosengren analyserar betydelsen av bransch- och försäkringspraxis vid sjöförsäkringsavtal (Tolkning av sjöförsäkringsavtal, SvJT 2018 s. 178, kap. 3.3).

I NJA 1998 s. 448 ansågs vanligt förekommande standardvillkor ge uttryck för ett etablerat mönster i försäkringsbranschen, utan att för den sakens skull utgöra handelsbruk, vilket fick betydelse för att fastställa avtalets innehåll.

I NJA 1996 s. 400 var fråga om ett försäkringsbolag var skyldigt att betala rättshjälpsersättning direkt till ombudet (och alltså inte till försäkringstagaren som anlitat ombudet). Trots att det inte framgick av avtalets ordalydelse fastställde HD avtalets innehåll så att utbetalning av rättshjälpsersättning skulle ske direkt till ombudet, om inte försäkringstagaren visade att han betalat till ombudet. HD hänvisade till att detta utgjorde fast etablerad branschpraxis. Numera regleras frågan om direktkrav i 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen.

NJA 2010 s. 629, rörde frågan om en vitesklausul var uttömmande på så sätt att ersättning utöver vitet inte skulle betalas. HD hänvisade till vad som var vanligt i standardavtal för entreprenader.

I NJA 2001 s. 750 ”Självrisken” uttalade HD att man vid

tolkningen av ett försäkringsavtal har [...] att ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, [...] traditioner i fråga om formulering [...] gängse praxis...

Se även NJA 1994 s. 236 och NJA 1992 s. 414.

En del uttryck kan inte förstås utan en närmare undersökning av språkbruket i branschen. Exempel på sådana uttryck är fetthalten i torrmjölk, egenskaper hos ett haverifritt fartyg, invändig rengöring, timlön, avtalsenlig lön och handhavande av fartyg. Se NJA 1921 s. 511, NJA 1941 s. 393, AD 1934:7, AD 1946:2, AD 1950:29 samt NJA 1961 s. 738. Se för ytterligare exempel på sådana uttryck K. Krüger, Norsk kontraktsrett, 1989, § 13.1.

Det är inte alltid man kan få vägledning av språkbruket i branschen, vilket NJA 1990 s. 24 är exempel på. Branschpraxis fick inte betydelse eftersom uttrycket samtliga arbeten inte användes i någon bestämd betydelse i entreprenadbranschen.

Betydelsen av näringsrättsliga och marknadsrättsliga regler

Näringsrättsliga och marknadsrättsliga regler tar sikte på hur verksamheter ska bete sig i förhållande till staten och sanktioneras med t.ex. näringsrättsliga viten. Sådana handlingsregler kan få betydelse även för verksamhetens avtalsrättsliga förhållanden med kunder, som en form av underförstådda avtalsvillkor. Även om dessa regler tar sikte på att skydda insättarnas medel, kan de få betydelse också som underförstådda avtalsvillkor i avtalsförhållanden mellan banken och en låntagare. Detta framgår av en serie prejudikat från HD rörande näringsrättsliga regler om kreditgivning, NJA 1993 s. 163, NJA 1996 s. 3 och NJA 1999 s. 304. I NJA 1993 s. 163 uttalade HD:

Enligt 36 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen, som reglerade den aktuella kreditgivningen, fick kredit beviljas endast om låntagaren på goda grunder kunde förväntas fullgöra låneförbindelsen. Dessutom krävdes som huvudregel betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Motsvarande bestämmelser finns i 2 kap 13 § bankrörelselagen (1987:617). Bestämmelserna ingår som ett led i skyddet för insättarnas medel (prop 1983/84:146 s 11) och tar alltså inte primärt sikte på att reglera enskilda kontraktsförhållanden som det aktuella. Har emellertid bestämmelserna åsidosatts bör likväl - åtminstone i mera kvalificerade situationer - detta kunna uppfattas så att banken därmed åsidosatt grundläggande förutsättningar för ett borgensåtagande.

Särskilt om standardavtal som ”automatiskt” avtalsinnehåll

HD har i NJA 2022 s. 574 ”Speditörpanten” klarlagt att etablerade standardavtal kan utgöra del av parternas avtal enbart i kraft av sin existens, dvs. utan att parterna refererat till det. HD uttalade:

användningen av ett standardavtal kan leda till att avtalet får ställning som handelsbruk eller annan sedvänja. En förutsättning för detta är att användningen har vunnit erforderlig stadga och spridning […] Att ett standardavtal allmänt används är emellertid inte detsamma som att det föreligger ett handelsbruk (jfr ”Sydkraft” NJA 1999 s. 629 med hänvisningar). Det kan också vara så att vissa avtalsbestämmelser har fått sådan stadga och spridning att de utgör handelsbruk medan andra, som tillkommit senare, inte har uppnått samma grad av stadga och spridning. Om det saknas konkurrerande standardavtal inom en bransch kan detta tyda på att handelsbruk föreligger. Detsamma gäller för en viss reglering, om den återfinns i flera standardavtal inom branschen. […] Andra omständigheter som är av betydelse är hur standardavtalet har kommit till och hur länge det har använts. Vidare har det betydelse om avtalet ensidigt speglar vissa kommersiella intressen. Är det däremot välavvägt och tillgodoser båda parters intressen ökar förutsättningarna för att se det som handelsbruk. Detsamma gäller om bruket av standardavtalet fyller ett behov som inte tillgodoses på något annat sätt.

Äldre litteratur om denna sak har i och med NJA 2022 s. 574 ”Speditörpanten” spelat ut sin roll (J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 199.; A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, s. 67 ff.; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, kap. 3.2; S.O. Johansson, Svensk rättspraxis – sjörätt och annan transporträtt 2001–2005, SvJT 2007 s. 292; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, kap. 2.4.8).

I norsk rätt finns en större beredvillighet att tillerkänna de vanligt förekommande speditionsvilloren NSAB verkan som handelsbruk, se Rt 2013 s. 129 och bestämmelsen i NSAB om kopplad panträtt.

Se vidare www.avtalslagen2020.se 5.4 om standardvillkor.

5.3(c) Omständigheterna före avtalets ingående (avtalsförhandlingarna och partsbruk)

Det som förekommit före avtalets ingående – de s.k. avtalspreliminärerna – kan få betydelse för avtalstolkningen, t.ex. vad parterna sagt eller vad de gett uttryck för vid avtalsförhandlingar, i avtalsutkast eller i letters of intent.

I NJA 2019 s. 195 ”Husbilarna” uttalade HD att sedvanlig avtalstolkning innebär att ”vad som förekommit inför […] avtalsslutet” får betydelse.

CISG Art. 8(3), UNIDROIT Principles Art. 4.3(a), PECL 5:102(a), DCFR II-8.102(1)(a) och Restament of Nordic Contract Law § 5-5(c) hänvisar till "preliminary negotiations". 18 § köplagen och 4 kap. 2 § punkt 4 konsumentköplagen föreskriver att vilseledande uppgifter om en varas beskaffenhet eller användning som säljaren lämnat före köpet (t.ex. på varans förpackning eller i en annons) medför att varan är behäftad med fel, om uppgiften har inverkat på köpet. 17 § andra stycket tredje punkten köplagen om att prov som säljaren visat före köpet är relevant för felbedömningen utvisar också att avtalspreliminärer är relevanta för att fastställa avtalsinnehåll.

Det är alltså relevant hur parterna uppträtt inte bara vid själva avtalsögonblicket utan också dessförinnan. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 7.5.4. Se även Restatement of Nordic Contract Law § 6-2.

Se www.avtalslagen2020.se 5.5 om integrationsklausuler (entire agreement clauses, merger clauses) och i vilken utsträckning sådana avtalsvillkor exkluderar relevansen av avtalspreliminärer.

Betydelsen av sådant som uttalats i samband med avtalsförhandlingarna

I NJA 1980 s. 398 satte HD ordalydelsen (en friskrivning) i ett kontrakt ur spel på grund av muntliga uppgifter som säljaren lämnat vid förhandlingarna.

I NJA 1984 s. 280 var fråga om innebörden av en indexklausul i ett kontrakt avseende köp av småhus. I samband med ett stormöte en tid innan parterna slöt avtalet gav säljaren information om det beräknade framtida utfallet av indexklausulen. HD la stor vikt vid informationen (trots att köparen inte varit närvarande vid stormötet) och begränsade säljarens möjligheter att få full kompensation enligt indexklausulens ordalydelse.

I NJA 2011 s. 316 var ett hyresavtal motstridigt. I avtalet angavs hyran till 36 000 kr per år dessutom angavs i avtalet att parterna förband sig att godta den hyra som framkom enligt gällande förhandlingsordning och detta var en högre hyra än 36 000 kr. HD kom fram till att avtalet innebar att årshyran var 36 000 kr och tog bland annat fasta på att parterna inte diskuterat förhandlingsordningsvillkoret inför avtalsslutet.

I NJA 2018 s. 266 ”Högskoleavgiften” ansåg HD att sådana uppgifter om en utbildnings upplägg, innehåll och mål som en högskola gett studenten i förväg var relevant för att bedöma vilken kvalitet studenten hade rätt att förvänta sig i avtalsförhållandet. Se även NJA 2014 s. 970 ”Det Andra Bolaget”.

I NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet” uttalade HD att det framgår av utredningen i målet att parterna var inställda på att avtalet hade en viss innebörd.

Viss försiktighet är påkallad beträffande vad parterna sagt och gjort före avtalets ingående eftersom det är möjligt att parterna vid avtalsförhandlingarna uttryckligen eller underförstått tagit avstånd från vad de tidigare sagt. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 200.

I NJA 1957 s. 69 rörande stormfälld skog beaktade HD vid avtalstolkningen säljarens förhandlingar före avtalet med en annan person som köparen inte hade haft inblick i.

Förarbeten till standardvillkor

”Förarbeten” till standardvillkor som upprättats av branschorganisationer kan ibland ha betydelse för att fastställa avtalsinnehållet.

I NJA 2018 s. 301 NSAB-försäkringen” uttalade HD att en kommentar som skrivits gemensamt av dem som utformat ett agreed document (dvs. ett standardavtal som utarbetats i samarbete mellan parter som representerar motstående intressen) har betydelse vid tolkning av avtalet och att en sådan kommentar kan ha större betydelse än bakgrundsrätten. Se S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 886.

I NJA 2007 s. 17, som rörde tolkning av ett försäkringsvillkor, förefaller HD ha tagit fasta på försäkringsbranschens kommentar till maskinvillkor för företagsförsäkring.

NJA 2009 s. 388 handlade om tolkning av ett entreprenadavtal (AB 72). HD beaktade uttalanden i motiven till standardavtalet, men gav inte uttalandena avgörande betydelse. I NJA 2015 s. 3, som rörde tolkningen av ett villkor i standardavtalet AB 04, beaktade HD vad författarna till standardavtalet hade avsett med villkoret i samband med standardavtalets tillkomst. Se om rättsfallen, S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 885.

Sannolikt har ICC:s introduktion till Incoterms också betydelse. Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 100, som allmänt anser att förarbeten till standardvillkor ofta har liten betydelse för avtalstolkningen.

J. Rosengren analyserar betydelsen av förarbeten och kommentarer till sjöförsäkringsavtal (Tolkning av sjöförsäkringsavtal, SvJT 2018 s. 178, kap. 3.1).

Betydelsen av avtalstidpunkten

I och med att man vid fastställande av avtalsinnehållet har möjlighet att beakta sådant som inträffat både före och efter avtalstidpunkten minskar behovet av att fastställa den exakta avtalstidpunkten. Avtalstidpunkten är alltså inte ”helig” även om den text (eller de ord) som förelåg vid avtalstidpunkten utgör utgångspunkt för fastställande av avtalets innehåll (i den mån avtalstidpunkten går att fastställa). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 204.

I NJA 2011 s. 600 förefaller HD emellertid ha gett tidpunkten för avtalets ingående stor betydelse. HD uttalade:

Huvudregeln anses vara att standardvillkor måste bringas till motpartens kännedom före avtalsslutet för att bli en del av avtalet. För villkor som inte varit föremål för individuell förhandling, dvs. villkor som konsumenten inte har beretts möjlighet att påverka, krävs att näringsidkaren vidtagit skäliga åtgärder för att uppmärksamma konsumenten på dem senast i samband med avtalsingåendet.

Det är oklart om uttalandet har relevans för andra avtal än konsumentavtal och för andra avtalsvillkor än standardvillkor.

I äldre rätt ansågs tidpunkten för avtalets ingående viktigt för att fastställa avtalsinnehållet eftersom man då försökte använda reglerna i första kapitlet avtalslagen 1915 som verktyg för avtalstolkningen. Numera är det klarlagt genom HD att reglerna om avtals ingående inte står som modell för avtalstolkningen. K. Grönfors & R. Dotevall uttalar i Avtalslagen en kommentar, 2023, kapitel 1, Kapitelrubriken: ”De regler som återfinns i första kapitlet avtalslagen kan mer ses som exempel på olika sätt att sluta avtal än som en viss modell som ska fungera som en bestämd utgångspunkt vid avtalstolkningen. Detta har inneburit att avtalsrätten har kunnat utvecklas på ett ändamålsenligt sätt i takt med den tekniska och kommersiella utvecklingen”.

Klandervärt beteende (illojalitet) vid avtalsförhandlingarna

Problem som sammanhänger med fastställande av avtalets innehåll kan bero på missförstånd mellan parterna. Därför är det angeläget att parterna på olika sätt förebygger missförstånd, se www.avtalslagen2020.se 1.3.4 om lojalitetsprincipen och www.avtalslagen2020.se 1.3.9 om förutsättningsläran. Att ta hänsyn till vilken part som bort undanröja risken för missförstånd skapar incitament för förhandlande parter att diskutera potentiella missförstånd redan i samband med avtalsförhandlingarna.

Att en part borde ha insett risken för missförstånd och är närmast att bära risken för missförståndet har relevans för att fastställa avtalets innehåll. Det är alltså inte fråga om en situation där de stränga subjektiva dubbla insiktsrekvisiten i ondtrosregeln är uppfyllda (se www.avtalslagen2020.se 5.2). Att en part borde ha insett risken för missförstånd har kallats för culparegeln (se t.ex. A. Adlercreutz & L. Gorton & O. Svensson, Avtalsrätt II, 2024, kap. 7.3). Jag anser att det är missvisande att kalla detta för en regel, eftersom det endast är fråga om en omständighet bland många andra som är relevant för att fastställa avtalets innehåll.

När avtalsparterna är juridiska personer eller när avtalsförhandlingarna genomförts med hjälp av mellanmän kan problem uppkomma med vilka fysiska personers onda tro som ska tillräknas avtalsparterna. Detta behandlas på www.avtalslagen2020.se 4, se särskilt 4.2(5) om tillräknande.

I praktiken är det ofta svårt att lasta den ena parten mer än den andra för ett missförstånd. När en part anklagas för att ha försummat att klargöra något för motparten, kan man ofta kasta tillbaka anklagelsen mot den andra parten. Ofta har ingen av parterna större skyldighet än den andra att klargöra det oklara.

Ibland kan en part med starkare ställning i form av kunskap och erfarenhet (eng. unequal bargaining power) ha större anledning att undanröja missförstånd, vilket är relevant vid helhetsbedömningen för att fastställa avtals innehåll. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 200 f.; A. Adlercreutz & L. Gorton & O. Svensson, Avtalsrätt II, 2024, s. 116, s. 154 f. och s. 158; Restatement of Nordic Contract Law, kommentaren till § 5-2 på s. 169 f.

I NJA 2021 s. 597 ”Mätarställningen”, som rörde ett förlikningsavtal, ansåg HD att näringsidkaren borde ha klargjort en otydlighet i förhållande till en konsument.

I NJA 2012 s. 3 beaktade HD att den ena parten (ett försäkringsbolag) kände till risken för att avtalstexten kunde leda till missförstånd. HD uttalade:

Assuransinvest måste ha känt till att klausulen uppfattades olika bland bolagen på den svenska marknaden. Det hade varit möjligt för bolaget att formulera klausulen så att det tydligt framgick att undantaget avsåg alla skador som drabbar arbetstagare på en arbetsplats, oberoende av om skadan sker hos försäkringstagaren eller någon annan arbetsgivare. Det kan noteras att andra bolag har vidtagit åtgärder och förtydligat klausulen så att undantaget uttryckligen begränsas till försäkringstagarens anställda.

I NJA 1980 s. 46 la HD vikt vid att en lastbilscentral måste ha förstått motpartens uppfattning om en skiljeklausul i ett standardavtal. HD uttalade:

Även om lastbilscentralen skulle ha haft uppfattningen, att slutligt avtal kommit till stånd vid sammanträffandet d. 15 juni, har lastbilscentralen när den mottog byggnadsfirmans brev av d. 16 juni måst förstå, att byggnadsfirman ansett sig slutligt bunden först i och med avlåtandet av detta brev. Då lastbilscentralen, utan att framställa någon invändning mot brevet, påbörjat det beställda arbetet, får avtal mellan parterna anses träffat i enlighet med vad som framgår av brevet.

Det kan vara av rättslig betydelse i vilken anda avtalsförhandlingarna genomfördes. Har avtalet träffats i en anda av positiv samverkan och öppenhet bör man kunna kräva större lojalitet av parterna än vad som är fallet om avtalet slutits i en fientlig atmosfär, t.ex. ett förlikningsavtal inför en huvudförhandling i domstol. I det senare fallet gör sig vigilansprincipen starkare gällande, se www.avtalslagen2020.se 1.3.3 om vigilansprincipen. Ibland framgår av avtalets ingress vilken miljö avtalet slutits. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 201; C. Hultmark, Upplysningsplikt vid ingående av avtal, 1993, s. 75; E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 48.

Partsbruk

Hur samma avtalsparter uppträtt när de tidigare ingått samma typ av avtal (partsbruk) är av betydelse för att fastställa avtals innehåll. Detta framgår av 2 § tredje stycket kommissionslagen, CISG Art. 8(3), UNIDROIT Principles Art. 4.3(b), PECL 5:102(d), DCFR och Restatement of Nordic Contract Law § 5-5(e). Också andra avtal som är kopplade till det aktuella avtalet kan vara relevant, särskilt för att förstå avtalets syfte och ändamål. Se B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2020, s. 169.

När det t.ex. gäller frågan om ett standardavtal inkluderats i avtalet kan det bli avgörande om parterna tidigare använt sig av ett visst standardavtal. Se www.avtalslagen2020.se 5.4 om standardvillkor samt J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 201 f.

I NJA 2004 s. 363 ansåg HD att det var underförstått mellan parterna att samma villkor skulle gälla för deras avtal som gällt för två tidigare avtal. Det var fråga om ett avtal om fotografering och om i hur stor utsträckning beställaren kunde utnyttja fotografierna. Målet komplicerades av att en lagändring skett i tiden mellan de första två och det senare avtalet.

Se även NJA 1948 s. 620.

I NJA 2019 s. 195 ”Husbilarna” uttalade HD att sedvanlig avtalstolkning innebär att ”parternas tidigare mellanhavanden” får betydelse.

Se om partsbruk, J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 201 f. Bert Lehrberg varnar för att ge massavtal i tidigare avtalsförhållanden betydelse, Avtalstolkning, 2020, s. 173.

5.3(d) Parternas beteenden (inklusive passivitet) efter avtalets ingående

Parternas beteenden efter avtalets ingående är av betydelse för att fastställa avtalets innehåll. Detta framgår av CISG Art. 8(3), UNIDROIT Principles Art. 4.3(c), PECL 5:102(b) och DCFR II-8:102(b) som hänvisar till conduct of the parties subsequent to the conclusion of the contract. Se även Restatement of Nordic Contract Law § 5-5(d).

NJA 2019 s. 171 ”Belgor” ger tydligt uttryck för att parternas efterföljande beteende är relevant för att fastställa avtals innehåll. Det var fråga om tolkning av omfattningen av en skiljeklausul. En skiljenämnd hade lagt till grund för att bedöma skiljeklausulens omfattning att parterna efter avtalets ingående hade etablerat en ordning för att förhandla och avtala om hur avvecklingen av deras avtalsrelation skulle ske (p. 22). HD accepterade skiljenämndens analys (p. 24).

I NJA 2019 s. 866 ”Branddammen på Malmö flygplats” uttalade HD (obiter dictum) att:

de faktiska omständigheterna kan vara sådana – det kan t.ex. ha framkommit nya vetenskapliga rön angående miljökonsekvenserna av ett ämne – att det finns anledning till en försiktig tolkning av avtalet när innebörden inte är klar.

I NJA 2011 s. 316 var ett hyresavtal motstridigt. I avtalet angavs hyran till 36 000 kr per år dessutom angavs i avtalet att parterna förband sig att godta den hyra som framkom enligt gällande förhandlingsordning och detta var en högre hyra än 36 000 kr. HD kom fram till att avtalet innebar att årshyran var 36 000 kr och tog bland annat fasta på att parterna under en följd av år efter avtalets ingående inte tillämpat förhandlingsklausulen.

I NJA 2012 s. 1095 ”Överförmyndaren” tolkade HD ett villkor om överlåtelse av fast egendom i ljuset av ett senare upprättat dokument. HD ansåg att det första dokumentets (ett förlikningsavtals) ordalydelse gav uttryck för att det var fråga om en överlåtelseförklaring, men på grund av att ett senare dokument angav att "överlåter härmed till fullföljd av ... förlikningsavtalet" ansåg HD att det första dokumentet inte utgjorde ett bindande överlåtelseavtal.

I NJA 2019 s. 195 ”Husbilarna” uttalade HD att sedvanlig avtalstolkning innebär att ”vad som förekommit … efter avtalsslutet” har betydelse.

Minoriteten i NJA 2010 s. 559 la parternas kommunikation efter avtalets ingående till grund för att fastställa avtalets innehåll och la den ena parten till last att oklarheten inte hade retts ut. Majoriteten behövde inte ta ställning till efterföljande beteende.

S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, uttalar på s. 866: ”… parternas handlande efter avtalet. Sådant handlande utgör ofta underlag som en objektiv faktor för att fastställa avtalsinnehållet.”

Lars Edlund (SvJT 2001 s. 172) har gjort följande iakttagelse: ”Vad gäller allmänt i situationen att parterna tillämpat en bestämmelse på ett visst sätt under en längre tid? Enligt den klassiska tillämpningen av parol evidenceregeln hade parternas beteende efter avtalet ingen inverkan på avtalstolkningen. Denna formella och orealistiska syn har numera börjat överges även i common lawsystemet. Enligt svenska avtalstolkningsprinciper är parternas faktiska tillämpning av avtalet ett viktigt indicium på avtalets rätta innebörd.”

Eric M. Runesson anser att en licensgivare har skyldighet att upplysa licenstagaren om licensgivaren efter avtalets ingående får kännedom om förhållanden som leder till inskränkningar i nyttjandemöjligheten eller konkurrensskyddet (E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 101, se även s. 222 om betydelsen av efterföljande händelser).

Bert Lehrberg omtalar att det är teoretiskt problematiskt att ge efterföljande beteende relevans för att tolka avtal (men mindre problematiskt vid utfyllnad). Han säger att parternas handlande efter avtalsslutet kan få betydelse som bevis för hur de ursprungligen uppfattat avtalet och vad de insett om varandras uppfattningar. Han anser att om en part systematiskt och noggrant fullgjort sin prestationsskyldighet enligt ett avtal, så måste det till speciella omständigheter för att den senare ska kunna övertyga en domstol om att den inte ansett sig skyldig att prestera på så sätt som skett. Lehrberg fortsätter och uttalar att det kan få betydelse att en part med avseende på medkontrahentens prestationsskyldighet medverkat till att tillämpa avtalet på ett för denna förmånligt sätt. Se B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2020, s. 76 och kap. 7, särskilt s. 196 och s. 197.

K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2023, § 1.29.3 och § 1.29.7, menar att vad som förekommit efter avtalsslutet har ”en mer begränsad betydelse. Parternas agerande efter denna tidpunkt kan uppfattas som uttryck för vilket syfte parterna har med avtalet. … I princip gäller att sådana omständigheter som uppkommer efter avtalets ingående saknar relevans när det gäller att bestämma avtalsinnehållet. Samtidigt gäller att omständigheter som rör tiden efter avtalsslutet kan få betydelse vid tolkningen av avtal som bevisfakta. Om en avtalspart stillatigande börjar tillämpa avtalet och inte reklamerar får detta betydelse vid tolkningen.” Det förefaller alltså som om Dotevall anser att parternas efterföljande beteende är relevant men systematiskt vill inordna detta under rubriken avtalets ändamål (5.3.(e)). Detta innebär sannolikt ingen skillnad vid den samlade helhetsbedömningen. Han uttalar emellertid (§ 1.29.7) att i ”de fall bekräftelsen sker genom att ett standardavtal skickas kan detta inte som utgångspunkt betraktas som en del av avtalet. Avtalet är ju redan slutet och standardavtalet kan endast ingå i avtalet om det genom konkludent handlade från parternas sida eller t.ex. tidigare avtal mellan samma parter kan uppfattas som avtalsinnehåll”. Detta är svårt att i praktiken förena med uttalandet under § 1.29.7: ”… kan en situation förekomma där parterna slutit avtal muntligen eller genom e-post utan att närmare ange villkoren. I sådana fall kan avtalsslutet följas av att parterna önskar att dokumentera vad som avtalats. Om medkontrahenten inte reklamerar i dessa fall blir bekräftelsen ett starkt bevis för vilket innehåll avtalet ska anses ha.” Dotevall uttalar vidare (§ 1.29.7): ”Särskilt vid långvariga avtal blir den praxis som utvecklats mellan parterna av betydelse för att avgöra vilket som ska vara avtalsinnehållet.”

A. Adlercreutz & L. Gorton & O. Svensson, Avtalsrätt II, 2024, s. 38, uttalar att ”fakta efter avtalsslutet, den kritiska tidpunkten [har] i princip ingen betydelse.” Men skriver ändå på s. 225: ”Likväl kan även efter avtalstidpunkten tillkomna fakta få betydelse.” De uttalar vidare på s. 229 f.: ”En utgångspunkt i avtalsrätten är att en avtalshandling måste ha tillförts avtalet före avtalets ingående för att ges rättsverkan. Starka skäl kan dock anföras för en alternativ lösning i vissa fall. […] Man kan därför skilja mellan ett stadium för avtalsslut och ett stadium för dokumentation. […] Villkorspreciseringar kan också ges rättsverkan i efterhand genom konkludent rättshandlande.” Och på s. 233: ”Kan part visa att alltifrån avtalsslutet bestämmelsen tillämpats på visst sätt utan att motparten – med vetskap därom– gjort invändningar däremot, är detta ett mycket starkt bevis för att parterna avsett att avtalet ska ha denna innebörd.”

Försiktighet kan vara påkallad med avseende på efterföljande beteende. En part kan medvetet ha avvikit från avtalet till förmån för motparten utan att avsikten varit att avtalets innehåll ska påverkas för framtiden (s.k. kulans). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 204. För att undvika att avtalsinnehållet påverkas av avtalstillämpningen kan den part som gör en eftergift till förmån för den andra avtalsparten upplysa om att t.ex. en utbetalning skett ex gratia eller without prejudice.

Se allmänt om efterföljande beteende och fastställande av avtals innehåll, J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 7.5.5; A. Adlercreutz & L. Gorton & O. Svensson, Avtalsrätt II, 2024, kap. 9; K. Huser, Avtaletolking, s. 411 ff.; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2020, s. 76.

Konsumentavtal

I konsumentavtal saknar efterföljande beteende som är till nackdel för konsumenten relevans. Detta följer av uttalanden i prejudikat samt av 13 § avtalsvillkorslagen om att priset inte kan ändras utan konsumentens uttryckliga godkännande. Se dock NJA 1981 s. 400 (som presenteras nedan).

NJA 2007 s. 962 handlade om ett avtal mellan en näringsidkare (besiktningsman) och konsument. Besiktningsmannen hade refererat till sina allmänna villkor i samband med att han överlämnade besiktningsprotokollet, dvs. efter det att han utfört sin tjänst. HD ansåg att den korta preskriptionsfristen i villkoren inte var en del av parternas avtal, trots att uppdragsgivarna inte invänt mot den. HD ansåg att hänvisningen till de allmänna villkoren var gjord på ett alltför sent stadium. Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 84 f.

NJA 2011 s. 600 handlade om ett tandvårdsavtal mellan en näringsidkare (tandläkare) och en konsument. HD förefaller ha gett tidpunkten för avtalets ingående stor betydelse. HD uttalade:

Huvudregeln anses vara att standardvillkor måste bringas till motpartens kännedom före avtalsslutet för att bli en del av avtalet. För villkor som inte varit föremål för individuell förhandling, dvs. villkor som konsumenten inte har beretts möjlighet att påverka, krävs att näringsidkaren vidtagit skäliga åtgärder för att uppmärksamma konsumenten på dem senast i samband med avtalsingåendet.

Offentlig upphandling

Vid offentligt upphandlade kontrakt bör man vara försiktig med att tillägga efterföljande beteende betydelse, eftersom det kan innebära en glidning och förändring av avtalsvillkoren som medför att de anbudsgivare som inte vunnit kontraktet missgynnas. Detta gäller särskilt om det efterföljande beteendet är till fördel för den part som vunnit upphandlingen, dvs. till nackdel för beställaren (den upphandlande enheten).

I NJA 2021 s. 643 ”Ramavtalet” uttalade HD att innehållet i offentligt upphandlade avtal ska utgå från en helhetsbedömning av avtalet och dess. Syfte med beaktande av dess upphandlingsrättsliga sammanhang. Jag (Christina Ramberg) tror efterföljande beteende till fördel för anbudsgivaren är en sådan omständighet som ska särbehandlas på grund av upphandlingsrättens särart.

Särskilt om fakturans betydelse

Det förekommer att fakturor innehåller nya avtalsvillkor. Utgångspunkten är att det är alltför sent för en part att tillföra nya avtalsvillkor efter det att parten har utfört sin prestation. I långvariga avtalsförhållanden är det dock inte uteslutet att den betalningsskyldigas underlåtenhet att invända mot avtalsvillkor i fakturor kan medföra att avtalsvillkoret blir gällande som avtalsinnehåll eller att det föreligger en eftergift på grund av passivitet (se www.avtalslagen2020.se 11.3). Se U. Bernitz. Standardavtalsrätt, 2018, s. 85; A. Adlercreutz & L. Gorton & O. Svensson, Avtalsrätt II, 2024, kap. 9.4.

Passivitet

Att en part utan att protestera har funnit sig i en viss tillämpning av avtalet, trots att avtalstexten och andra tolkningsdata inte ger klart stöd för en sådan tillämpning, kan belysa hur avtalsparterna själva uppfattat avtalet.

Enligt 21 § handelsagentlagen, 3 § kommissionslagen och 47 § köplagen kan en parts underlåtenhet (passivitet) att protestera mot innehållet i en bekräftelse eller annat dokument som kommuniceras efter avtalsingåendet leda till att parten inte senare kan påstå att bekräftelsen varit oriktig. Se också UNIDROIT Principles Art. 2.1.12, PECL 2:210 och DCFR II-4:210 (bestämmelserna i PECL och DCFR gäller dock inte mot konsument).

HD uttalade i NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby”:

För att en parts passivitet ska få den följden att ett befintligt avtal anses ändrat måste passiviteten typiskt sett kunna ges verkan som en viljeförklaring. Det gäller fall där parterna gemensamt får anses ha ändrat avtalet, liksom när motparten har fått det befogade intrycket att den part som har tillämpat ett avtal generöst har permanent avstått från sin rätt att åberopa det eller de avtalsvillkor som avviker från den generösa tillämpningen. För att passiviteten ska kunna uppfattas som en bindande viljeförklaring krävs som huvudregel att den passiva avtalsparten har varit medveten om att avtalstillämpningen avvikit från vad som ursprungligen avtalats.

Uttalandet utvisar alltså att det är möjligt att parts passivitet kan medföra avtalsinnehållet ändras så att det får ett innehåll som strider mot ordalydelsen. För detta uppställde HD två stränga krav: dels att den passiva parten varit medveten om att hen avvikit från avtalets ordalydelse, dels att motparten fått ett befogat intryck av att den passiva parten permanent avstått från sin rätt enligt avtalet. Samma stränga krav gäller inte när det är fråga om att ge passiviteten betydelse för att tolka ett oklart avtal.

Till och med i konsumentavtal kan passivitet efter avtalets ingående få betydelse. NJA 1981 s. 400 rörde ett entreprenadavtal mellan en näringsidkare och två konsumenter. Entreprenören hänvisade till en friskrivning först i samband med att han lämnade en likvidavräkning (ett kvitto). Friskrivningen ingick alltså inte i parternas ursprungliga entreprenadavtal. HD uttalade:

Det är angeläget att en part, som genom en tilläggsöverenskommelse vill ändra ett ingånget avtal, ser till att motparten får detta förhållande klart för sig. Uppstår tvekan om tilläggsöverenskommelsens giltighet eller innebörd, har man därför anledning att inta en sträng hållning mot den part som har tagit initiativ till denna. I detta fall är emellertid friskrivningsklausulens innebörd i och för sig klar, och makarna C har inte gjort gällande annat än att de uppmärksammade klausulen när likvidräkningen presenterades. Med hänsyn härtill kan omständigheterna vid klausulens tillkomst inte anses utgöra anledning att frånkänna klausulen giltighet. Ej heller kan Ulla C undgå att bli bunden av klausulen därför att hon inte undertecknat likvidräkningen.

Betydelsen av NJA 1981 s. 400 är emellertid överspelad av den senare rättsutvecklingen på konsumenträttens område.

Det förekommer att en part medvetet och i illojalt syfte avviker från avtalet till sin egen fördel (t.ex. genom att i ett bekräftelsemeddelande medvetet göra tillägg till ett redan ingånget avtal, se ovan om betydelsen av illojalitet vid fastställande av avtalsinnehållet). E.P. Björkdahl, Passivitet och konkludent handlande – särskilt i samband med hyresavtal, JT 2013-14 s. 237, analyserar betydelsen av passivitet efter avtalets ingående med referens till NJA 1939 s. 579 och NJA 1965 s. 427. Hon konstaterar att rättsfallen ger stöd för att underlåtenhet att åberopa ett berättigat anspråk leder till att parten blir bunden av sin passivitet i det avseendet (s. 252). Hon anser att om ”dispositionen ger ett befogat intryck av att kontrahenten inte vill göra sin rätt gällande bör den inte kunna åberopas i efterhand, så länge som motparten inrättat sig härefter” och hänvisar till reglerna om condictio indebiti (s. 253). Björkdahl gör en principiell skillnad mellan passivitet som medför förlust av rättigheter som uppkommit tidigare och förlust av framtida rättigheter. Hon anser att effekten ”av en tillämpning av passivitetsreglerna blir att ett avtalsvillkor ändras permanent, i strid med sin lydelse, varför viss försiktighet bör iakttas”. Hennes resonemang är i viss mån bekräftat (överspelat) i NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby”.

Betydelsen av avtalstidpunkten

I och med att man vid fastställande av avtalsinnehållet har möjlighet att beakta sådant som inträffat både före och efter avtalstidpunkten minskar behovet av att fastställa den exakta avtalstidpunkten. Avtalstidpunkten är alltså inte ”helig” även om den text (eller de ord) som förelåg vid avtalstidpunkten utgör utgångspunkt för fastställande av avtalets innehåll (i den mån den går att fastställa). Observera att annat gäller beträffande konsumentavtal, se ovan.

K. Grönfors & R. Dotevall (Avtalslagen en kommentar, § 1.29.3) förklarar att det ”är av vikt att skilja frågan om avtalets tillkomst, d.v.s. då bundenheten uppkommer, och fastställandet av avtalets innehåll”.

Jag (Christina Ramberg) anser – de lege ferenda – att det är lämpligt att ta hänsyn till hur parterna agerat efter avtalets ingående och låta sådana omständigheter vara relevanta för att fastställa avtalets innehåll istället för att kategoriskt avvisa sådant beteende som ”för sent” för att vara relevant. Man kan ha olika uppfattningar om vad som är lämpligast de lege ferenda. Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 84 ff.; C. Ramberg, Inkorporering av standardavtal, JT 2007-08, s. 717. För avtal B2C (avtal mellan näringsidkare och konsument) är saken klarlagd (se ovan).

När det är fråga om villkor i bekräftelser som översänds i nära anslutning till avtalets ingående finns specialbestämmelser i UNIDROIT Principles 2.1.12, PECL 2:210 och DCFR II-4:210.

I NJA 1980 s. 46 var avtalstidpunkten av mindre betydelse. Frågan var om beställarens standardvillkor blivit en del av avtalet. Parterna hade förhandlat muntligen om avtalet och det gick inte att klarlägga om avtal slutits vid de muntliga förhandlingarna. Dagen efter de muntliga förhandlingarna sände beställaren ett skriftligt meddelande till uppdragstagaren med avtalsinnehållets viktigaste delar (pris och uppdragets omfattning) samt med en referens till standardvillkoren AB 72. Uppdragstagaren reagerade inte mot innehållet i det skriftliga meddelandet och började utföra sin prestation. HD tog inte ställning till den exakta avtalstidpunkten utan uttalade:

Genom att lastbilscentralen inte gjort erinran mot orderbekräftelsen utan påbörjat de avtalade arbetena efter dess mottagande får avtal anses ha kommit till stånd i enlighet med orderbekräftelsens innehåll.

AB 72 utgjorde alltså avtalsinnehåll.

HD har emellertid på senare tid visat en tendens att inte fästa avseende vid hur parterna agerat efter avtalets ingående.

I NJA 2010 s. 559 ansåg majoriteten (tre justitieråd) att vad avtalsparterna gjort efter avtalstidpunkten inte var relevant för att fastställa avtalsinnehållet:

Att det därefter [efter att ena parten accepterat ett bud från motparten] framkom att [parterna] hade olika uppfattningar om omfattningen av upplåtelsen ändrar inte den bedömningen.

Minoriteten (2 justitieråd) ansåg att parternas kommunikation efter avtalstidpunkten var relevant för att fastställa avtalsinnehållet och la den ena parten till last att oklarheten inte hade retts ut: ”I korrespondensen härefter [efter avtalstidpunkten] bekräftades att parterna hade olika uppfattningar om vad betalningen skulle omfatta [...] EMI betalade fakturan den 28 maj utan att meningsskiljaktigheterna hade klarats ut och utan att EMI samtidigt angav att betalningen förutsatte att EMI och dess försäljare i senare led fick använda fotografiet vid marknadsföringen av cd-skivan. Därmed får EMI anses ha godtagit G.N:s ståndpunkt. Ett avtal i enlighet med dennes uppfattning har därmed kommit till stånd.”

Eftergift, kulans, waiver

Det förekommer att avtalets innehåll förändras genom att en part t.ex. frånfaller sina rättigheter (kulans eller eftergift, eng. waiver). Det kan ske genom uttryckligt avtal eller konkludent/underförstått genom parternas beteenden efter det att avtalet slöts, se www.avtalslagen2020.se 11.3 och 11.4.

I kontrakt ser man ibland s.k. ”no waiver clauses” där parterna avtalar om att en parts underlåtenhet att göra gällande rättigheter enligt avtalet inte ska uppfattas som eftergifter med avseende på framtiden. Se www.avtalslagen2020.se 5.7.

Ibland preciseras i kontrakt formkrav för ändringar av avtalsvillkor, se www.avtalslagen2020.se 5.6.

5.3(e) Avtalets ändamål

För att fastställa avtalets innehåll är det relevant att förstå ändamålet och syftet med avtalet som helhet och det individuella avtalsvillkor som parterna tvistar om. Ändamålet med avtalet har betydelse både när avtalstexten är mångtydig och när det finns luckor i avtalet. Ofta kan man med stöd av avtalets ändamål och syfte identifiera underförstådda, självklara, avtalsvillkor (implied terms) som inte kommit till uttryck i avtalstexten. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 7.5.6.

Vad är avtalets ändamål och syfte? Det handlar om att ett avtal ska ges ett innehåll som är kommersiellt rationellt (makes commercial sense). Ulf Bernitz kallar detta för ”allmänna förnuftsöverväganden”. Den part som gör gällande en förnuftig och praktiskt användbar innebörd står sig bättre än en part som hävdar en egendomlig eller svårtillämpad innebörd. Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 95); A. Adlercreutz & L. Gorton & O. Svensson, Avtalsrätt II, 2024, kap. 5.2.

För att förstå vad som är kommersiellt rationellt kan avtalet analyseras i perspektivet samhällsekonomisk effektivitet och hur avtalet ökar nyttan för båda avtalsparter. Ett exempel är NJA 1972 s. 1 tolkade Högsta domstolen en bankgaranti med hänsyn till hur systemet med bankgarantier fungerar. I kommersiellt rationella avtal ska riskförledningen allokeras till den part som till lägst kostnad kan förebygga eller försäkra sig mot en risk, se A. Adlercreutz & L. Gorton & O. Svensson, Avtalsrätt II, 2024, s. 84.

Se om underförstådda avtalsvillkor, L. Heuman, Rättsverkningar av underförstådda uppfattningar och näraliggande uttryck, JT 2018-19 s. 518.

I UNIDROIT Principles Arts. 4.3(d) och 4.8(b), PECL 5:102(c) och DCFR II-8:102(e) anges the nature and purpose of the contract som relevanta omständigheter att ta hänsyn till vid fastställande av avtalets innehåll. I Restatement of Nordic Contract Law § 5-5, kommentaren s. 182, påpekas att reasonableness might be understood as a norm of logical or rational interpretation.

EXEMPEL: Vid ett restaurangbesök hänger Hassan sin tröja på en krok under skylten För ytterkläder ansvaras ej. När Hassan ska hämta tröjan, är den borta. Är restaurangen ansvarig? Man kan fastställa textens innehåll genom att tolka den e contrario, så att restaurangen är ansvarig för alla andra saker än ytterkläder. Om man emellertid tar hänsyn till syftet med ansvarsfriskrivningen, ligger det närmare till hands att restaurangen inte ansvarar för något som gästerna hänger på krokar under skylten (en tolkning a fortiori eller ex analogia). Det stämmer bättre med ändamålet att göra en tolkning ex analogia. Därför kommer Hassan troligtvis inte att kunna hålla restaurangen ansvarig för den försvunna tröjan.

Prejudikat där ändamålet spelat stor roll

HD har hänvisat till betydelsen av avtalets ändamål och syfte i många avgöranden.

NJA 2024 s. 52 ”Möbelvaruhuset i Boden” handlade om tolkning av uttrycket ”plötslig och oförutsedd fysisk skada på egendom”. HD tog fasta på ändamålet med avseende på både innebörden i ”plötslig” och ”oförutsedd”. HD uttalade att ”plötslig” syftade till att försäkringen inte skulle täcka skador som utvecklar sig över tid (stycke 23). HD uttalade vidare att begreppet ”oförutsedd” syftar till att försäkring ska vara utesluten beträffande skador som beror på bl.a. förslitningar till följd av normal användning (stycke 24). Se beträffande ”oförutsedd” även NJA 2007 s. 17 ”Scana Steels maskinförsäkring”.

I NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet” fick ändamålsöverväganden avgörande betydelse. Det handlade om en företagsöverlåtelse där köparen åtagit sig att överta säljarens borgensåtagande mot banken när målbolaget uppnått viss omsättning. Frågan var om köparen kunnat undgå att överta borgensåtagandet genom att överlåta målbolagets verksamhet så att omsättningsmålet för målbolaget inte uppnåddes. HD ansåg att avtalet innebar att köparen hade en skyldighet att lojalt eftersträva att målbolaget nådde omsättningsmålet och uttalade:

Om köparna inte skulle ha någon som helst skyldighet att verka för att omsättningsmålet uppnås framstår klausulen som tämligen innehållslös för säljaren.

HD utvecklade ändamålsresonemanget:

Ett skäl till att koppla övertagandet av borgensåtagandet till ett omsättningsmål får antas ha varit att begränsa köparnas risk om det skulle visa sig att förvärvet inte blev framgångsrikt. Säljaren fick därmed bära en risk för att bolaget efter överlåtelsen inte gav det utfall som förväntades. Samtidigt förlorade säljaren, sedan aktierna hade tillträtts, möjligheten att i någon reell mening påverka verksamheten. Detta ställde särskilda krav på köparna att agera så att avtalet genomfördes på ett lojalt sätt.

Parterna var vid avtalstidpunkten medvetna om att Evonet var likvidationspliktigt och att ekonomin i bolaget var minst sagt bekymmersam. Köparna får mot denna bakgrund anses ha varit fria att vidta åtgärder för att bolaget skulle kunna drivas vidare på ett ekonomiskt sunt sätt. Den aktuella klausulen uteslöt inte heller att köparna, om det visade sig vara företagsekonomiskt nödvändigt, avvecklade bolagets verksamhet. […] [Köparnas åtgärder]motverkade direkt det mellan parterna förutsatta omsättningsmålet.

I NJA 2019 s. 171 ”Belgor” uttalade HD i anslutning till omfattningen av en standardiserad skiljeklausul där ordalydelsen gav utrymme för olika tolkningar:

I de fall där ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar och andra relevanta tolkningsdata inte ger ledning, är det naturligt att utgå från att skiljeavtalet ska fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen (jfr ”Partneravtalet” NJA 2015 s. 741 p. 10). Parterna får då antas ha avsett att uppkomna tvister ska lösas snabbt och i ett sammanhållet förfarande inför en av parterna vald skiljenämnd. […] Det finns i dessa fall anledning att utgå ifrån att parter i ett kommersiellt avtalsförhållande eftersträvar att tvister inom ramen för deras relation ska avgöras i ett och samma forum, eftersom en annan ordning medför risk för tidsutdräkt, ökade kostnader och motstridiga avgöranden i frågor som har samband med varandra.

I NJA 2002 s. 142 var fråga om att avgöra innehållet i en avtalslucka. Två bostadsrättsföreningar hade investerat halva kostnaden i en panncentral som ägdes av den ena bostadsrättsföreningen. Frågan var om rätt till del i försäljningsvinsten när den föreningen som ägde panncentralen senare sålde den. HD ansåg att båda parter hade rätt till andel av försäljningsvinsten och löste frågan enbart med stöd av avtalets syfte och ändamål:

Innebörden av det arrangemang som ursprungligen gjordes med avseende på värmeförsörjningen får anses vara att värmeförsörjningsprojektet var gemensamt för Farmen och Volten oavsett hur det formella rättsförhållandet mellan föreningarna gestaltade sig. Vid starten måste frågan hur en upplösning av gemenskapen skulle ske ha saknat realitet. Det är därför inte märkligt att den frågan inte blivit föremål för någon reglering mellan föreningarna. När nu frågan visat sig uppkomma måste den lösas i belysning av föreningarnas inbördes relation. Med hänsyn till det som anförts om värmeförsörjningsprojektet som gemensamt för föreningarna får det anses att Volten vid rättsförhållandets upplösning skall ha rätt till del av den försäljningsintäkt som utgör resultatet av den av dem båda bekostade investeringen.

NJA 2020 s. 822 ”Knoppens golvvärmesystem” utvisar att avtalets ändamål ofta kan vara utslagsgivande. Fallet utvisar också möjligheten att argumentera ”åt olika håll” med stöd av avtalets funktion och syfte. Majoriteten drog en slutsats och minoriteten en annan slutsats av avtalets ändamål. Majoriteten ”hittade” ändamålet med stöd av avtalets systematik.

Även i NJA 2021 s. 643 ”Ramavtalet” spelade avtalets syfte och ändamål en helt avgörande roll (se mer om detta nedan under rubriken Ändamålsanalyser i ramavtal).

NJA 2015 s. 991 rörde också tolkning av en skiljeklausul och HD tillämpade en ändamålsinriktad avtalstolkning.

NJA 2020 s. 723 ”Vandrarhemmet i Lycksele” rörde ett fastighetsköp och tolkning av ett köpekontrakt. HD uttalade att

innebörden av motstridiga eller mångtydiga avtalsvillkor [ska] som utgångspunkt bedömas så att avtalet blir meningsfullt utifrån sitt syfte och ändamål som fastighetsköp.

I NJA 2019 s. 960 ”Det Andra Bolaget” ansåg HD att det ska göras en övergripande rimlighetsbedömning som kan innebära att en avtalslucka fylls ut med en till avtalet tillpassad regel.

HD:s dom 18 juli 2024 T 5438-23 ”Hökerums lånefordran” handlade om ett kreditavtal. Kredittagarens skuld minskade successivt i takt med att kreditgivarens tillgångsmassa ökade genom att en tredjeman (som var närstående till kredittagaren) eftergav sina krav mot kreditgivaren. När tredje mannen gick i konkurs upprättade kreditgivaren och kredittagaren ett nytt kreditavtal som angav att kredittagaren var skyldig det återstående kreditbeloppet. Därefter återvann tredje mans konkursbo de eftergifter som kreditgivaren fått från tredje man. HD ansåg att kredittagaren skulle kompensera kreditgivaren för den minskning i kreditgivarens tillgångsmassa som återvinningen orsakat. HD bedömde frågan med stöd av avtalstolkning samt gav avtalets bakgrund och syfte avgörande betydelse. HD uttalade: (mina understrykningar)

Av utredningen framgår att bakgrunden till att den nya reversen upprättades var att [kredittagarna] hade svårt att följa de villkor för deras lån från Hökerum [kreditgivaren] som gällde enligt tidigare reverser och att Hökerum ville hjälpa dem med deras betalningssvårigheter. Det framgår också att reversen upprättades i syfte att sammanfatta vad som då återstod att betala på skulden och att justera räntevillkoren. Men det finns inget stöd för att syftet var att helt ersätta det skuldförhållande som uppkommit genom de tidigare lånen. Säkerheten i form av pantbreven gäller därmed fortfarande som säkerhet för Hökerums fordran grundad på det skuldförhållande som redan gällde mellan parterna enligt de låneavtal som ingåtts tidigare.

I NJA 2015 s. 741 ”Partneravtalet” hade avtalets ändamål och syfte avgörande betydelse. Det var fråga om tolkning av ett konkurrensbegränsningsvillkor i ett aktieägaravtal, vars syfte var att "verka avskräckande". HD tolkade villkoret i enlighet med detta syfte och gav det ett omfattande tillämpningsområde.

I NJA 1981 s. 323 hänvisade HD till att avtalet "bygger på tanken att..".

I NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen” uttalade HD:

Frågan om den aktuella regelns ändamål kan föranleda att den ska tolkas på ett sätt som inte har stöd i dess ordalydelse.

Därefter analyserade HD ingående parternas syfte med ett avtalsvillkor om preskription.

NJA 2005 s. 142 ”Ränteskruven” avsåg tolkning av en indexklausul i ett leasingavtal. HD tog fasta på att syftet med klausulen varit att säkerställa att leasegivaren fick täckning för ökade upplåningskostnader.

I NJA 1992 s. 439 var frågan om uppsägningstidens längd i ett avtal mellan varuhuset Åhléns och skokedjan Sko-City. I avtalet åtog sig Åhléns bl.a. att inte använda namnet ”City” vid marknadsföring av skor. Åhléns sa upp avtalet. Avtalet innehöll ingen bestämmelse om hur länge det skulle gälla. Med stöd av bakgrundsrätten skulle ”luckan” i avtalet avseende avtalstidens längd fyllas med regeln att avtalet gäller tills vidare och alltså kan sägas upp av endera parten med skäligt varsel. HD la emellertid större vikt vid avtalets ändamål och ansåg att en naturlig tolkning är att parterna avsett att reglera förhållandet mellan parterna så länge Åhléns användning av namnet ”City” skulle kunna föranleda tvist. Åhléns blev därför skyldigt att betala vite (skadestånd) till Sko-City. Se EU-domstolens dom den 19 september 2013 i mål C-661/11 [2013] ECR 0000 (Martin Y Paz Diffusion) om varumärkesinnehavares rätt att motsätta sig avtalsfullgörelse.

NJA 1998 s. 364 rörde tolkning av en s.k. spärrförbindelse, dvs. ett åtagande från en bank att ge en leverantör betalt för utförda leveranser ur ett belopp som banken spärrat på byggherrens bankkonto. HD underströk ”spärrförbindelsens uppenbara syfte att tjäna som säkerhet för leverantören” och ifrågasatte ”om den rättighetsöverlåtelse som spärrförbindelsen syftar till att åstadkomma över huvud taget är meningsfull” om banken skulle kunna göra den verkningslös genom att säga upp krediten i förhållande till byggherren.

I NJA 1997 s. 86 prövade HD frågan om motstridiga bestämmelser i ett kreditavtal. I låneformuläret stod att räntan på lånet kunde variera (rörlig ränta). På ett annat ställe i låneformuläret stod att låntagaren skulle återbetala lånet (amorteringar och räntor) med ett fast belopp varje månad under fem år. Referensräntan steg, vilket medförde att låntagaren inte hade slutbetalat lånet när de fem åren gått till ända. Låntagaren hävdade att betalningsskyldigheten upphörde efter fem år. HD gjorde en ändamålsinriktad analys som ledde fram till att låntagaren var skyldig att fortsätta betalningarna efter femårsperioden till dess samtliga räntor och amorteringar blivit slutbetalda. Med en annan tolkning, av innebörd att samma fasta belopp skulle betalas varje månad under hela femårsperioden, skulle bestämmelsen om rörlig ränta – till skillnad från fast ränta – ha blivit meningslös.

I NJA 2010 s. 559 rörande ett licensavtal uttalade HD:

När ett avtal om upplåtelse av rättigheter till ett verk ska tolkas eller utfyllas måste särskild hänsyn tas till att fråga är om just ett verk, till det aktuella avtalsobjektets natur (såsom verkets art och graden av ideellrättslig prägel), till reproducerbarheten av en immaterialrätt samt till att upphovsmannen kan ha haft en svag avtalsposition. Hänsyn måste också tas till avtalets syfte och praktiska funktion.

I NJA 2012 s. 597 handlade om den avtalspart som har rätt till vite kan bli överkompenserad när flera avtalsparter ska utge vite. Det var fråga om en entreprenad där flera sidoentreprenörer kommit i dröjsmål i förhållande till beställaren. HD uttalade att skyldigheten att betala vite inte påverkas av om också andra entreprenörer ska utge förseningsvite och hänvisade till "förseningsvitets typiska syften".

I NJA 2015 s. 3 (punkt 13) konstaterade HD att regleringen i AB 04 syftar till ett rationellt och kostnadseffektivt genomförande av byggprojekt. Därefter analyserade HD vad som var kostnadseffektivt för båda parter och la den analysen till grund för att fastställa avtalsinnehållet.

I NJA 2017 s. 94, som rörde tolkning av en stadfäst förlikning, uttalade HD:

Domen får läsas även mot bakgrund av relevanta bestämmelser och dessas ändamål snarare än med hänsyn till vad rätten menat eller vad parterna avsett.

NJA 2009 s. 672 beaktade HD vilka syften uppsägningstider fyller för att avgöra uppsägningstidens längd när avtalet inte uttryckligen reglerade den saken.

I NJA 2007 s. 35 fäste HD stor vikt vid syftet med en bestämmelse om preskription för att fastställa innebörden i uttrycket "skadan upptäckts".

Ibland talar ändamål bakom avtal i olika riktning, se t.ex. NJA 2017 s. 237 ”Bygglovet och särskoleplaceringen” där HD konstaterade att det fanns ändamålsskäl som talade i olika riktning och viktade dem mot varandra (se mer om fallet nedan).

NJA 1989 s. 269 är också ett exempel på ändamålsinriktad avtalstolkning. Se G. Lennander, Tolkning av borgensförbindelse, m.m., vid eftergift av borgensansvar, JT 1989-90 s. 513. Se även NJA 2017 s. 113 ”Den överlåtna övertagandebesiktningen”. Ett äldre fall är NJA 1965 s. 427 om återförsäljaravtal.

Prejudikat där ändamålet inte varit avgörande

I vissa fall har ändamålet inte avgörande betydelse.

I NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen” ansåg HD att ändamålsargument (en lämplig ordning) inte ”vann” över en tolkning med stöd av ordalydelsen och bakgrundsrätten. Se S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 886.

I NJA 2010 s. 629 förklarade HD att eftersom

en vitesklausul kan fylla olika funktioner och förhållandena varierar, kan det inte generellt anges huruvida en vitesklausul in dubio utgör en exklusiv reglering av ersättningen vid ett kontraktsbrott. I stället får klausulen i allmänhet tolkas utan tillämpning av en sådan hjälpregel.

I NJA 1997 s. 382 valde HD:s majoritet att inte lägga annat än ordalydelsen till grund för att fastställa avtalets innehåll, trots att det var fråga om en situation som inte reglerades uttryckligen i avtalet. Minoriteten ansåg emellertid att tolkningen måste ske så att avtalet i den omtvistade situationen fick "någon förnuftig mening".

I NJA 2000 s. 538 och NJA 2000 s. 773 visade HD obenägenhet att med ändamålsinriktad metod intolka förpliktelser i skiljeklausuler om parternas skyldigheter att iaktta sekretess respektive svara för betalning av säkerhetsbelopp under pågående skiljeförfarande. Se J. Ramberg, Avtalstolkningsmetoder, 2002, s. 499. Se även NJA 1987 s. 553.

Funktionell ekvivalens, elektronisk kommunikation

Vid elektronisk kommunikation kan det vara svårt att tolka ord, vars innebörd tidigare varit självklar. Vad betyder t.ex. skrift eller distans eller närvaro? Är ett e-mail skrift? Och är en person närvarande eller på distans när personen deltar i ett sammanträde via videokonferens? För att tolka sådana ord är det ofta lämpligt att använda sig av en ändamålsinriktad analys och fråga sig vad parterna åsyftat med att ta in ett krav på att ett visst meddelande ska vara skriftligt eller att rösträtt vid ändring i ett samarbetsavtal förutsätter närvaro på ett årsmöte. När man klargjort vad syftet är så kan man fortsätta analysen med att bedöma om syftet uppnås med den moderna formen av kommunikation. Metoden kallas för funktionell ekvivalens. Se UNCITRAL Model Law on Electronic Commerce Art. 6.

Det råder numera ganska stor enighet om att ett krav på skrift är uppfyllt när det elektroniska dokumentet går att läsa och spara. 2 kap. 3 a § distansavtalslagen som omtalar text “i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig”. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 136; B. Bengtsson i J. Kihlman, Elektronisk signering, 2013, s. 37.

I DCFR I.-1:106 definieras ”writing” som något ”in textual form and in characters which are directly legible from paper or another durable medium”. Med ”textual form” avses information som ”permits reading, recording [...] and reproduction”. Med ”durable medium” avses ”any material on which information is stored so that it is accessible for future reference for a period of time adequate ...”.

Av EU:s förordning 910/2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden framgår att ett elektroniskt dokument inte får nekas rättslig effekt endast på grund av att det är i elektronisk form. Det innebär att e-post, chatt och webbsidor är rättsligt giltiga under förutsättning att det inte finns ett specifikt undantag för en viss transaktion och undantaget är motiverat av ett särskilt skäl. Men förordningen omfattar inte avtalsrättsliga rättshandlingar (Art. 2:3).

Se om begreppet ”närvaro”, C. Ramberg, Bolagsstämma on-line, Juridisk Tidskrift 1998-99, s. 845.

Ändamålsanalyser i försäkringsavtal

I NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” bedömde HD syftet med ett försäkringsvillkor. I domskälen behandlade HD syftet och ändamålet på tre ställen. Först konstaterade HD att syftet med försäkringen är att skydda den försäkrade mot de ekonomiska följderna av ansvar för tredje mans skada samt indirekt att skydda den skadelidandes rätt till skadestånd. Därefter återkom HD till frågan om villkorets syfte under en särskild rubrik (”Villkorets syfte”). HD kom fram till att det är troligt att försäkringsbolagets syfte med avtalet var att försäkringen inte skulle omfatta viten i bakre led. Men HD ansåg att detta syfte hos ena avtalsparten inte kom tillräckligt tydligt till uttryck om man beaktar ordalydelsen och övriga bestämmelser i avtalet. HD ansåg alltså att det inte är tillräckligt att den ena avtalspartens syfte kan fastställas, detta syfte måste också harmoniera med den andra avtalspartens syfte eller i vart fall inte motsägas av andra tolkningsfaktorer. HD återkom till betydelsen av syftet och ändamålet i p. 31-32 och drog slutsatsen att en ”förnuftig och rimlig innebörd av regleringen är mot den bakgrunden att den inte syftar till ett sådant för försäkringstagaren inskränkt försäkringsskydd”. Vi ser alltså att HD å ena sidan beaktade försäkringsbolagets syfte och å andra sidan gjorde en objektiv bedömning – frikopplad från parternas individuella syften – av vad som är ändamålsenligt.

I NJA 2001 s. 750 ”Självrisken” uttalade HD att man vid

tolkningen av ett försäkringsavtal har [...] att ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, klausulens syfte [...] man får också pröva vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering...

En liknande formulering finns i NJA 2013 s. 253 ”BWE:s rättsskyddsförsäkring”. HD uttalade att syftet med en avtalsbestämmelse om reklamation av försäkringsfall

får antas överensstämma med det som ligger bakom bestämmelsen i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen, nämligen att förhindra att frågan om försäkringsgivarens betalningsskyldighet ska hållas svävande alltför länge. Samtidigt har man velat skydda den försäkrade mot alltför stränga krav på aktivitet.

I NJA 2006 s. 53, som rörde tolkning av försäkringsavtal, uttalade HD att avtalets syfte var en faktor bland många att ta hänsyn till:

Ett sådant villkor [av standardkaraktär] bör tolkas med hänsyn tagen till ordalydelsen, klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till uttryckssätt i relevant lagstiftning, gängse praxis osv.

I NJA 2024 s. 52 ”Möbelvaruhuset i Boden” uttalade HD att:

Också andra faktorer kan ha betydelse, exempelvis villkorets syfte, i den mån ett sådant går att utröna, och vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering.

I NJA 2010 s. 227 rörde tolkning av uttrycket verklig ägare i ett försäkringsavtal. HD beaktade vid tolkningen försäkringsgivarens syften att inte behöva betala ersättning för egendom som tidigare varit föremål för tillgrepp samt försäkringsgivarens behov av att förhindra bulvanförhållanden, liksom att personer som endast lånat bilen skulle få rätt till ersättning. Se NJA 2008 s. 688 om tolkning av ordet äger i försäkringsvillkor.

I NJA 2012 s. 3 tog HD hänsyn till en naturlig och rimlig tolkning av ett försäkringsvillkor samt det affärsmässiga sammanhanget.

NJA 2017 s. 237 ”Bygglovet och särskoleplaceringen” rörde tolkning av ett försäkringsavtals tidsmässiga täckning. HD konstaterade att ordalydelsen gav viss men otillräcklig ledning och att det saknades tydlig branschsedvänja. Därefter tog HD fasta på avtalsvillkorets syfte. HD konstaterade att det fanns ändamålsskäl som talade i olika riktningar och viktade ändamålen mot varandra.

I NJA 2023 s. 630 ”Epidemiavbrottsförsäkringen” betonade HD betydelsen av försäkringsavtalets ordalydelse och uttalade att först ”om något resultat inte kan uppnås enligt de angivna kriterierna [villkorets ordalydelse i objektiv mening och textens normala språkliga betydelse] har man anledning att falla tillbaka på mer generella tolkningsprinciper. Trots att HD ansåg att uttrycket ”myndighets ingripande” var oklart la HD inte avtalets syfte och ändamål till grund för tolkningen.

I NJA 2023 s. 680 ”Mösseberg II” återkom HD till att avtalets syfte är relevant vid tolkning av försäkringsavtal med en viss försiktighet:

Också andra faktorer kan ha betydelse, exempelvis villkorets syfte i den mån ett sådant går att utröna och vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. (Jfr ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2018 s. 834 p. 10 med där gjorda hänvisningar.)

I NJA 2007 s. 17 ”Scana Steels maskinförsäkring” och NJA 2024 s. 52 ”Möbelvaruhuset i Boden” förefaller HD tvärtom ha låtit försäkringsavtalets ändamål väga tyngre än den isolerat semantiska innebörden i begreppet ”oförutsedd”.

Se om tolkning av försäkringsavtal, M. Radetzki, Tolkning av försäkringsvillkor, 2020. Se om tolkning av sjöförsäkringsavtal med hänsyn till avtalets ändamål och syfte, J. Rosengren, Tolkning av sjöförsäkringsavtal, SvJT 2018 s. 178, kap. 4.

Ändamålsanalyser i licensavtal

E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, kap. 2.2.2.4, redogör för syfte och ändamål med licensavtal. På s. 222 omtalar han syftet med vidareöverlåtelseförbud. Han anser att patentlicensavtal i regel överlåts med ett underförstått avtalsvillkor om ”befintligt skick” (E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 97).

E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 44 f., analyserar oklarhet om ensamlicens (enkel licens) och exklusiv licens bland annat mot bakgrund av syftet och ändamålet med avtalet.

E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 42 ff., analyserar tolkning av change of control-klausuler i licensavtal bland annat mot bakgrund av syftet och ändamålet med avtalet. Se om change of control-klausuler, C. Ramberg, Aktieägaravtal, 2011.

I NJA 2010 s. 559 uttalade HD:

Om inte annat klargjorts av upphovsrättsinnehavaren får det därför, vid ett avtal om upplåtelse av rätt att använda ett verk på förpackningen till en vara avsedd för vidareförsäljning till konsumenter, i regel anses vara underförstått att upplåtelsen även omfattar en rätt för producenten och för försäljare i senare led att utnyttja förpackningen för marknadsföring av varan på vedertaget sätt.

Ändamålsanalyser i ramavtal

I NJA 2021 s. 643 ”Ramavtalet” ansåg HD att en beställare saknade rätt att köpa tjänster av en annan leverantör än leverantören som vunnit en upphandling av ett ramavtal (offentlig upphandling), trots att en sådan ensamrätt för leverantören inte framgick uttryckligen av ramavtalet. HD fäste vikt vid följande ändamålsargument.

• - Ramavtalet skulle sakna värde för leverantören och enbart innebära kostsamma åtaganden i form av beredskap för att kunna leverera om beställaren hade rätt att köpa tjänster av andra leverantörer.
• - Det fanns inget åtagande av beställaren att köpa en viss minsta volym.
• - Beställaren hade rätt att frånträda ramavtalet med en uppsägningstid om tolv månader (en sådan uppsägningsrätt skulle inte behövas om beställaren kunnat köpa tjänster av andra leverantörer).

Ett skiljaktigt justitieråd tog fasta på ytterligare några omständigheter vid sin analys av syftet med ramavtal, när han kom till samma slutsats som majoriteten (att leverantören hade ensamrätt):

• - Ramavtal syftar till att minska de transaktionskostnader som annars skulle uppstå vid köp av tjänster enligt separata avtal om enskilda projekt.
• - Det är inte rimligt att utan tydligt stöd i ramavtalet se det som en gratis option för beställaren eftersom de skulle skapa incitament för beställaren att använda ramavtalet som en referenspunkt för andra som vill konkurrera med leverantören, vilket skulle väcka frågor om ramavtalet var allvarligt menat.

I ramavtalet fanns bestämmelser om utvärdering av avslutade projekt, vilket tyder på att ramavtalet syftade till att etablera en kontinuerlig relation mellan parterna, vilket är lättare att åstadkomma om beställaren måste vända sig till leverantören.

Ändamålsanalyser i samband med vitesklausuler

I NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” uttalade HD angående tolkning av vitesklausuler:

Med vite avses i kontraktsrättsliga sammanhang en i förväg avtalad ersättning för skada. Ett sådant vite kan fylla olika funktioner. En vitesreglering kan förstärka preventionen mot kontraktsbrott, den kan ge den skadelidande större ersättning och med andra ansvarsförutsättningar än som skulle följa av skadeståndsrättsliga regler, den kan utgöra en ansvarsbegränsning till förmån för den kontraktsbrytande parten och den kan förenkla skadehantering, bl.a. genom att befria den skadelidande från skyldigheten att styrka individuellt liden skada. (Jfr t.ex. NJA 2010 s. 629 p. 10–12 med hänvisningar.)

Rörande oskäliga vitesklausuler, se kommentaren www.avtalslagen2020.se kommentaren till 6.6.4.:

Betydelsen av avtalsingresser

Det är vanligt att avtal inleds med en ingress, dvs. en text som kortfattat förklarar avtalets bakgrund och syfte. Om parternas ändamål och syfte med avtalet klart framgår av ingressen, kan avtalets innehåll fastställas mot bakgrund av detta. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 210 f.

I NJA 1993 s. 436 uttalade HD att uppgifter i ingressen inte utgör avtalsvillkor i vanlig mening men att innehållet i en ingress, vars funktion är att ange utgångspunkterna för avtalet, normalt kan förutsättas vara ostridigt mellan parterna. I avtalets ingress angavs en uppgift att 161 order avropats. Denna uppgift la HD till grund för säljarens ansvar när det senare visade sig att uppgiften var felaktig och endast 62 order avropats.

Det kan vara så att det av ingressen framgår att parternas syfte med avtalet inte längre är detsamma vid tidpunkten för tvisten som när avtalet slöts, vilket kan påverka bedömningen av om avtalet är oskäligt på grund av ändrade förhållanden, se www.avtalslagen2020.se 6.3.

Betydelseregeln

Normalt kan man utgå från att parterna menat att det som sagts eller skrivits ska ha en självständig betydelse. Man utgår därför från att avtalstext inte är överflödig (den s.k. betydelseregeln).

I NJA 1992 s. 403 uttalade HD i linje med betydelseregeln:

Om avtalet ... kunde hävas i ett sådant fall även enligt punkten 10.3, skulle punkten 3.4 inte fylla någon självständig funktion.

Se UNIDROIT Principles Art. 4.5, PECL 5:106, DCFR II-8:106, Restatement of Nordic Contract Law § 5-7 samt J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 211; Stefan Lindskog, Garantier och dokumentvillkor – kommentarer med anledning av en avhandling, JT 2014-15 s. 829, på s. 849.

I NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” definierade HD betydelseregeln enligt följande:

Normalt skulle den s.k. betydelseregeln tala emot den angivna tolkningen; en avtalsföreskrift ska som utgångspunkt antas ha en självständig betydelse.

HD ansåg emellertid att man inte kan fästa alltför stor vikt vid betydelseregeln. HD konstaterade att en klausul inte skulle ha någon självständig betydelse i förhållande till andra klausuler i avtalet om klausulen gavs en viss innebörd men detta var inte avgörande när HD fastställde avtalets innehåll. Jag (Christina Ramberg) uppfattar att HD menade att försäkringsvillkor ofta är överlappande, kanske i syfte att vara pedagogiska. HD:s uttalande visar att betydelseregeln inte är en isolerad regel utan endast en faktor bland många andra för att fastställa avtals innehåll. Se S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 889.

Ejusdem generis-regeln

I en del fall när en generell formulering följer efter en uppräkning av vissa konkreta företeelser kan det finnas anledning att tolka den generella formuleringen så att den avser situationer av samma slag (lat. ejusdem generis) som de särskilt uppräknade. Det är ofta ändamålsenligt att situationer av samma slag behandlas på samma rättsliga rättsligt sätt. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 211.

EXEMPEL: En force majeureklausul räknar upp ett antal händelser som ska verka befriande från prestationen (krig, myndighetsingripanden, generalstrejk osv.). Klausulen avslutas med den generella formuleringen samt alla andra händelser utom kontroll. Då ligger det nära till hands att ge det generella begreppet utom kontroll en innebörd som harmonierar med uppräkningen av de konkreta händelserna så att de innefattar liknande allvarliga samhällsstörningar, t.ex. terroristhandlingar av typen 11 september 2001 riktade mot bl.a. World Trade Center i New York, men inte händelser som endast rör den enskilda parten, t.ex. brand i en lagerlokal, trots att branden ligger utom partens kontroll.

I NJA 1996 s. 727 var frågan om en rättsskyddsförsäkring gällde när före detta makar tvistade om ett lån som mannen löst och som makarna gemensamt tagit upp under sitt äktenskap. Från rättsskyddsförsäkringen undantogs tvist, som har samband med äktenskapsskillnad eller som avser andra frågor som vid äktenskapsskillnad aktualiseras - t.ex. vårdnad, underhåll, bodelning och äganderätt. Enligt HD var det naturligt att med beaktande av exemplifieringen i klausulen tolka bestämmelsen på så sätt att tvisten mellan makarna inte omfattades av försäkringen.

Det är tveksamt om ejusdem generis-regeln är befogad och om den har vunnit fäste i svensk rätt. Ejusdem generis-principen ska tillämpas med försiktighet. Den uppräkning som föregår det generella uttrycket kan ha tagits in i pedagogiskt syfte, mera som en upplysning. Det är inte alltid så att man ska fästa mer avseende vid uppräkningen än det generella uttrycket. K Krüger, Norsk kontraktsrett 1989, s. 534, anser det tveksamt om ejusdem generis-regeln har bärkraft.

Se NJA 1983 s. 3 (på s. 71 f.) beträffande ejusdem generis-principens betydelse vid konventionstolkning. HD erinrade om principens användning och kritiken mot den i engelsk rätt och avvisade möjligheten att tillämpa den vid tolkningen av Art. III. 2 oljeansvarighetskonventionen som motsvarar § 2 andra stycket tredje punkten i den svenska lagen.

Bevisfrågor

Det är processrättsligt viktigt för de tvistande parterna att förklara vad ändamålet med avtalet är, eftersom domstolen inte självständigt kan lägga sådant till grund för avtalstolkningen, 17 kap. 3 § andra meningen rättegångsbalken.

5.3(f) Avtalets systematiska uppbyggnad. Avtalets struktur

Vissa avtal är systematiskt uppbyggda så att avtalsbestämmelserna ingår i en konsekvent struktur. Ett sådan struktur kan ge vägledning och förståelse för oklarheter i avtalet Vid en analys av avtalet som helhet kan man ibland bilda sig en uppfattning om avtalskontexten och det bakomliggande syftet med avtalet, vilket kan underlätta förståelsen av enskilda avtalsvillkor.

När ett avtalsvillkor kan förstås på olika sätt, är det ofta lämpligt att välja den tolkning som harmonierar bäst med övriga avtalsvillkor. Genom att analysera avtalet som helhet kan man få stöd genom att bedöma om ett oklart avtalsvillkor har karaktär av undantagsbestämmelse.

A. Adlercreutz & L. Gorton & O. Svensson, Avtalsrätt II, 2024, s. 136, använder uttrycket ”analogimetoden” som beskrivning av att ett avtalsvillkor som enligt sin ordalydelse är tillämplig på en situation kan tillämpas också på en annan situation.

I NJA 2013 s. 271 ”Skadorna på Läckebys arbeten” uttalade HD:

När villkorets innebörd ska bedömas kan ledning hämtas från systematiken och de övriga villkoren i AB 92; bestämmelserna är avsedda att utgöra ett sammanhängande system.

I NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget” uttalade HD:

…ska ledning sökas i systematiken och de övriga villkoren i standardavtalet. Det gäller särskilt när bestämmelserna i avtalet är avsedda att utgöra ett sammanhängande system.

HD ansåg mot bakgrund av ABT 94:s systematik och hur avtalet var avsett att fungera (ändamålet) att bakgrundsrättens regel om skadestånd var avtalsinnehåll.

I NJA 2024 s. 52 ”Möbelvaruhuset i Boden” uttalade HD:

Vid tolkningen av ett försäkringsvillkor av standardkaraktär ska hänsyn tas till ett antal faktorer. (…] kan ledning sökas i systematiken och de övriga försäkringsvillkoren.

HD tog fasta på hur försäkringsavtalet var strukturerat (stycke 17–21). HD hänvisade till att beträffande två andra skadetyper än den som var aktuell i målet fanns ett uttryckliga undantag från grundförsäkringen. HD ansåg att den i målet aktuella skadetypen omfattades av grundförsäkringen eftersom den – till skilland från de två andra skadetyperna – inte var uttryckligen undantagen från grundförsäkringen.

NJA 2020 s. 822 ”Knoppens golvvärmesystem” ansåg HD att ett oklart ord (golv) skulle tolkas med stöd av ett annat ord (inre) i avtalet eftersom det andra ordet gav förståelse för syftet och ändamålet med avtalsvillkoret.

I NJA 2021 s. 643 ”Ramavtalet” tog HD bland annat fasta på ett avtalsvillkor om rätt att säga upp avtalet i förtid för att bedöma om ett ramavtal gav en konsult ensamrätt under ramavtalstiden.

I NJA 2002 s. 142 la HD till ordalydelsen till grund för avtalstolkningen ”sedd i dess relation till avtalets innehåll i övrigt.” HD ansåg att ett visst avtalsvillkor i punkten 7 hade större samband med ett avtalsvillkoret i punkten 8 än med texten i avtalets ingress.

HD la i NJA 1992 s. 403 vikt vid det systeminriktade argumentet ("vid tolkningen av en avtalsbestämmelse kan man därför ofta hämta vägledning i andra avtalsbestämmelser"). Tvisten rörde frågan om en återförsäljare var skyldig att betala skadestånd när han inte sålt så mycket som krävdes enligt kontraktets angivna minimikvantitet. HD ansåg att skadeståndsskyldighet inte förelåg bl.a. med hänvisning till att bestämmelsen om minimikvantitet inte var samordnad med avtalets bestämmelse om avtalsbrott utan var placerad i en klausul som reglerade huvudmannens hävningsrätt. Se J. Ramberg, JT 1992-93 s. 683-687.

I NJA 1984 s. 482 bedömde HD om säljarens uttryck att han var villig att försälja skulle tolkas som en överlåtelseförklaring i jordabalkens mening. HD konstaterade att uttrycket sett isolerat inte utgjorde en överlåtelseförklaring men med hänsyn till kontraktet sett i sin helhet (där fanns bestämmelser om köpeskilling, tillträde, namnteckningar m.m.) ansåg HD att säljaren tillräckligt tydligt hade gett uttryck för en överlåtelseförklaring. Se dock en snävare inställning till om en formulering utgjorde en överlåtelseförklaring i ljuset av senare inträffade omständigheter, NJA 2012 s. 1095 ”Överförmyndaren”.

I NJA 2015 s. 3 är ett exempel på att den systematiska analysen inte alltid är avgörande. HD tog först fasta på det sakliga sambandet mellan olika bestämmelser i AB 04 och uttalade att tillämpningen av andra bestämmelser ”bör utgå från samma principer som bär upp andra bestämmelser”. Men därefter konstaterade HD att uttrycket fackmässig förekommer i flera bestämmelser i AB 04 och att det behandlar olika situationer, eftersom systematiken i avtalet var inkonsekvent gav HD uttrycket fackmässig olika innebörd.

I NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen” analyserade majoriteten och minoriteten i HD noga betydelsen av avtalets systematiska uppbyggnad. Det var fråga om tolkning av ett villkor om preskription i ett entreprenadavtal. Majoriteten ansåg att avtalets systematik inte gav någon direkt ledning under det att minoriteten ansåg att systematiken tillsammans med avtalets ändamål och syfte var avgörande för tolkningen.

Avtalets systematiska uppbyggnad var relevant i NJA 2015 s. 741 ”Partneravtalet” om tolkning av aktieägaravtal, NJA 2018 s. 653 ”De ingjutna rören” och NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen”. I NJA 2004 s. 534 om tolkning av försäkringsavtal och i NJA 2007 s. 35 hänvisade HD till avtalets systematik. I NJA 2004 s. 534 och i NJA 2023 s. 630 ”Epidemiavbrottsförsäkringen”, båda fallen rörande försäkringsavtal, hänvisade HD till avtalets systematik. Se även NJA 1987 s. 266 om tolkning av kollektivavtal samt NJA 1990 s. 24 och NJA 2017 s. 94.

UNIDROIT Principles Art. 4.4, PECL 5:105 förordar en tolkning in the light of the whole contract. Se en snarlik formulering i Restatement of Nordic Contract Law § 5-6. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 7.5.7.

5.3(g) Skälighet

Vid fastställande av avtalets innehåll är det naturligt att utgå från att båda parter har eftersträvat ett skäligt avtalsinnehåll med en rimlig balans mellan parternas intressen. Det finns en allmän förväntan i kommersiella avtalsförhållanden att motparten ska agera hederligt (an expectation of honesty), vilket är en förutsättning för effektiva kommersiella transaktioner (business efficacy).

Skälighetsaspekten hänger nära samman med betydelserna av avtalets ändamål 5.3(e) och klandervärt beteende i samband med avtalets ingående 5.3(c).

I NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget” uttalade HD:

Således ska ytterst och sist göras en mer övergripande rimlighetsbedömning.

I NJA 2018 s. 653 ”De ingjutna rören”, som rörde tolkning av entreprenadkontraktet ABT 96, uttalade HD:

… vid tolkningen av det enskilda kontraktet finns det anledning att beakta behovet av en rimlig balans mellan rättigheter och skyldigheter för parterna. […] Så långt möjligt ska alltså eftersträvas att risker som är förknippade med entreprenadverksamheten fördelas mellan parterna på ett sätt som är effektivt och förutsebart.

NJA 2005 s. 142 ”Ränteskruven” rörde tolkning av en klausul i ett leasingkontrakt som löd: Skulle ränteläget ändras på marknad där leasegivaren finansierar sin verksamhet, äger han i motsvarande mån ändra angiven leasingavgift. Frågan var om leasegivaren var skyldig att sänka leasingavgiften om ränteläget på marknaden sjönk. Enligt ordalydelsen stipulerade klausulen endast en ensidig rätt för leasegivaren att avgöra om en ändring av leasingavgiften är befogad med hänsyn till ändringar i ränteläget. HD ansåg emellertid att klausulen skulle tolkas så att rätten att höja leasingavgiften vid en ränteuppgång motsvaras av en skyldighet att sänka avgiften vid en räntenedgång. Det förefaller som om HD lagt skälighetsaspekter till grund för tolkningen när HD refererade till att det ankommer på leasegivaren att tillämpa klausulen på ett lojalt och konsekvent sätt.

I NJA 2001 s. 750 ”Självrisken” uttalade HD att man vid tolkningen av ett försäkringsavtal får pröva vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering.

Enligt UNIDROIT Principles Arts 4.8(c), PECL 5:102(g) samt DCFR II-8:102(1)(g) är det relevant att vid fastställande av avtalets innehåll ta hänsyn till good faith and fair dealing. I Restatement of Nordic Contract Law § 5-5(g) används uttrycket reasonableness and loyalty. Se C. Ramberg & J. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap 9.8.

Oskälighet eller fastställande av avtals innehåll?

Enligt 36 § avtalslagen 1915 kan avtal jämkas på grund av oskälighet, men oskäligheten har relevans också som en av flera faktorer i samband med fastställande av avtalets innehåll. Domstolar föredrar ofta att fastställa ett skäligt avtalsinnehåll framför att först fastställa ett oskäligt avtalsinnehåll för att sedan jämka det med tillämpning av 36 § avtalslagen.

NJA 1983 s. 865 ”Bjälklaget” illustrerar det nära sambandet mellan skälighet som moment vid fastställande av avtalets innehåll (dold kontroll) och jämkning av avtalet med stöd av 36 § avtalslagen (öppen kontroll). En 50-årig villabyggnad hade sålts efter uppgift i en annons att huset var nyrenoverat och moderniserat. Säljaren hade lagt in ett nytt golv på ett bjälklag som var svårt skadat av röta och insektsangrepp. HovR ansåg att den citerade uppgiften innefattade en utfästelse att bjälklaget inte skulle vara så dåligt som det visade sig vara, eftersom det möjligen kunde förutsättas att en fastighetsägare inte lägger nya golv utan att kontrollera bjälklaget. På denna grund åsidosatte HovR en i och för sig klar friskrivning från dolda fel i fastigheten (Köparen . . . förklarar sig . . . avstå från all rätt att klandra köpet . . .). HDs majoritet ansåg däremot för det första att uppgifterna i annonsen inte innebar en utfästelse att bjälklaget var i godtagbart skick och för det andra att friskrivningen omfattade även dåligt bjälklag. HD kom alltså fram till att avtalet innebar att säljaren inte var ansvarig. Därefter åsidosatte HD friskrivningsklausulen som oskälig med stöd av avtalslagen § 36 (se även NJA 2009 s. 408).

NJA 1941 s. 150 rörde en borgensförbindelse. En kyrkoherde trodde att han endast undertecknade ett intyg om gäldenärens redbarhet (vederhäftighetsbevis). Trots de tämligen klargörande slutorden i texten att omstående förbindelse blir till fullo inbetalt; därför ansvarar undertecknad tolkade HD inte förbindelsen som en borgensförbindelse. HDs motivering är inte särskilt klargörande men sannolikt var skälighetsaspekter betydelsefulla.

Betydelsen av partsställningen/underlägsen part

Vid bedömningen av avtalsinnehållet med hänsyn till skälighet kan partsställningen vara av betydelse.

I NJA 2010 s. 559 ansåg HD att man vid fastställande av avtalets innehåll ska ta hänsyn till att en upphovsman kan ha haft en svag avtalsposition.

I NJA 2015 s. 1040 ”De enstegstätade fasaderna II” förefaller HD ha låtit partsställningen få avgörande betydelse. Det var fråga om tolkning av begreppet vårdslöshet i entreprenadavtal mellan en stor entreprenör och konsumenter.

I NJA 1990 s. 24 avvisade HD skälighetsargumentet med hänvisning till att den som skulle drabbas av en strikt tolkning efter ordalydelsen – som var ett av Sveriges största företag – själv genom sitt eget beteende hade möjlighet att lindra effekterna av avtalet.

I NJA 2015 s. 741 ”Partneravtalet” angav HD att parternas ställning är relevant för att fastställa avtalets innehåll. Det var fråga om ett aktieägaravtal och en tvist mellan ett stort företag och en f.d. anställd person. Trots detta tolkade HD – med stöd av ändamålshänsyn – avtalet till nackdel för den svagare parten (alltså till nackdel för den f.d. anställde):

Det går därför inte att fästa någon avgörande vikt vid att klausulen blir betungande för den partner som har trätt ut ur partnerkretsen.