5.8 Oklarhetsregeln

Ett avtal ska tolkas till nackdel för den som formulerat eller lagt fram avtalstexten endast om övriga bestämmelser på www.avtalslagen2020.se kap. 5 inte ger någon vägledning för att fastställa avtalets innehåll.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: -

Rättsfall: NJA 1950 s. 86, NJA 1951 s. 765, NJA 1954 s. 573, NJA 1963 s. 683, NJA 1974 s. 573, NJA 1978 s. 223, NJA 1981 s. 323, NJA 1981 s. 1072, NJA 1989 s. 269, NJA 1989 s. 269, NJA 1999 s. 35, NJA 2001 s. 750, NJA 2006 s. 53, NJA 2010 s. 416, NJA 2012 s. 597, NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby)

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 9.9; A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, s. 110 ff.; B. Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 2019; U. Bernitz, Oklarhetsregeln och oskäliga avtalsvillkor: ny rättsutveckling för konsumentavtal, SvJT 2019 s. 679; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, kap. 4.3; S.O. Johansson i J. Herre & S.O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 889 f.; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, kap. 9.2; E. Lindell-Frantz, Några frågor om tolkning av försäkringsavtal, Festskrift till Millqvist, 2018, s. 396; M. Radetzki, Tolkning av försäkringsvillkor, 2020; J. Samuelsson, Avtalstolkning på europeiska, SvJT 2012 s. 1008.

För en historisk och komparativ analys se R. Zimmermann, The Law of Obligations, 1996, s. 639 ff.

prop. 1975/76:81 s. 116

SOU 1974:43 s. 115

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 4.6, PECL 5:103, DCFR II-8:103, Restatement of Nordic Contract Law § 5-10

I praktiken är det är irrelevant vem av parterna som har formulerat, föreslagit, lagt fram eller presenterat den avtalstext som är föremål för tvist. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 9.9.

För standardvillkor i konsumentavtal finns en specialregel, se www.avtalslagen2020.se 5.4.

Fastställande av avtalets innehåll innebär att man ska göra en samlad helhetsbedömning mot bakgrund av många faktorer, se www.avtalslagen2020.se 5.3. Det är ytterst sällan aktuellt att vid fastställandet av avtalets innehållfästa vikt vid vem som tillhandahållit eller formulerat avtalet, eftersom man först måste ta ställning till alla andra omständigheter (bl.a. ordalydelsen, bakgrundsrätten, avtalets ändamål, vad parterna sagt och gjort före och efter avtalets ingående, illojalitet och skälighet). Därigenom får man en tillräckligt klar bild av vad avtalet innebär, utan att behöva beakta vem av parterna som ”hållit i pennan”. I ovanliga undantagsfall – när ingenting ger vägledning för att fastställa avtalets innehåll, –kan oklarhetsregeln möjligen bli aktuell. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 205.

Idén om att en part som tillhandahållit eller formulerat en avtalstext inte är skyddsvärd vilar antagligen på lojalitetsprincipen (www.avtalslagen2020.se 1.3.4) och möjligen på principen om rättsmissbruk (www.avtalslagen2020.se 1.3.7). Tanken är alltså att parten med någon form av ont uppsåt formulerat avtalsvillkoret vagt i syfte att lura sin motpart. I praktiken är det ovanligt. Vanligtvis har den som formulerat eller tillhandahållit avtalstexten inte varit medveten om otydligheten. Om det skulle föreligga medvetet och ensidigt lurigt beteende aktualiseras ondtrosregeln (www.avtalslagen2020.se 5.2) och betydelsen av parternas beteende i samband med avtalets ingående (www.avtalslagen2020.se 5.3(c)). I samband med oklarhetsregeln är ytterligare en princip relevant, nämligen vigilansprincipen (www.avtalslagen2020.se 1.3.3). Av den följer att den part som accepterar en avtalstext som motparten tillhandahållit måste läsa den noga och påtala om den är otydlig. Det vore illojalt av en part som varit vigilant och läst avtalstexten att inte uppmärksamma motparten på risken för missförstånd. Analysen av ratio legis för (ändamålen bakom) oklarhetsregeln utvisar alltså sammantaget att den är svagt underbyggd.

HD gav i NJA 2010 s. 416 uttryck för att oklarhetsregeln i praktiken spelat ut sin roll. I NJA 2010 s. 416 framkommer att oklarhetsregeln inte ska tillämpas när det finns andra faktorer som kan ge stöd för fastställande av avtalets innehåll. Frågan gällde om hovrätten skulle överpröva en tingsrättsdom där tingsrätten tillämpat oklarhetsregeln. HD uttalade:

Tillämpningsområdet för den av tingsrätten använda oklarhetsregeln anses generellt vara begränsat […]. Det finns i förevarande fall – där den avtalade skyldigheten i sig varit klar men den uppkomna situationen åtminstone inte uttryckligen reglerats – anledning att sätta i fråga om förutsättningar för en tillämpning av oklarhetsregeln förelegat.

Se S.O. Johansson i J. Herre & S.O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 889.

Att oklarhetsregeln ska användas först när andra tolkningsmetoder inte gett resultat (i sista hand) framgår av NJA 2016 s. 689.

HD gav i NJA 2001 s. 750 uttryck för oklarhetsregelns underordnade ställning genom att ge en allmän sammanfattning av hur fastställande av avtals innehåll kan gå till:

... ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till lagens uttryckssätt, gängse praxis osv. Man får också pröva vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Först om något resultat inte kan uppnås vid en sådan prövning har man anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper, såsom den s.k. oklarhetsregeln.

I NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby) påpekade HD att den ena parten utformat en omtvistad klausul, men lade inte denna omständighet till grund för tolkningen. Detsamma gäller för NJA 2012 s. 3 (Firefly). Men detta kan enligt Svante O. Johansson inte tas till intäkt för att HD åsyftade oklarhetsregeln (S.O. Johansson i J. Herre & S.O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 890).

I NJA 2006 s. 53 kan man ana en skeptisk inställning till oklarhetsregeln. Se S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 889.

Självklart bör all avtalstext utformas klart och tydligt. Annars riskerar avtalsskrivaren att tvist uppkommer om textens innebörd. Den part som tillhandahållit eller skrivit den oklara texten kanske har önskat ändra rättsläget i förhållande till vad som gäller enligt bakgrundsrätten (skriven och oskriven lag, handelsbruk samt branschpraxis). Om den parten inte har uttryckt sig klart och tydligt, riskerar hen att inte uppnå sitt syfte, se www.avtalslagen2020.se 5.3(b).

EXEMPEL: Om en leverantör vill slippa att betala skadestånd vid avtalsbrott är det viktigt att leverantören formulerar ansvarsbegränsningsklausulen tydligt. Om leverantören formulerar sig otydligt, är risken stor att avtalet tolkas mot bakgrund av dispositiv rätt och att leverantörens omfattande skadeståndsansvar enligt dispositiv rätt kvarstår.

Oklarhetsregeln skulle, om den fanns, leda till stora samhällsproblem. Om den part som skrivit ett avtal alltid skulle förlora tvister om fastställande av avtalets innehåll, skulle ingen i längden våga skriva eller tillhandahålla avtalsförslag.

I äldre rättsfall förekommer tydliga uttalanden att HD anser sig ha tillämpat oklarhetsregeln, t.ex. NJA 1950 s. 86, NJA 1951 s. 765, NJA 1954 s. 573, NJA 1963 s. 683, NJA 1974 s. 573, NJA 1981 s. 323, NJA 1981 s. 1072, NJA 1989 s. 269 och möjligen NJA 1978 s. 223 där dock oklarhetsregeln endast används av två justitieråd. I NJA 1989 s. 269 användes oklarhetsregeln som ett förstärkande domskäl. Se för en analys av dessa rättsfall B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, kap. 9.2, som förefaller anse att oklarhetsregeln är ”alive and kicking”. Se även A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, kap. 10.2. I senare praxis har HD klargjort att oklarhetsregeln saknar betydelse i praktiken eftersom man först ska klargöra oklarheten genom en helhetsanalys. Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 107.

NJA 2001 s. 750 (i förening med NJA 1999 s. 35 och NJA 2006 s. 53) visar att oklarhetsregeln på senare tid undviks av HD men fortfarande tillgrips alltför ofta av underinstanserna. Texten i ett försäkringsvillkor löd: Vid varje tvist är självrisken 20 % av basbeloppet jämte 20 % av överskjutande kostnader. Kostnaderna uppgick till 30 000 kronor och basbeloppet var 36 300 kr. 20 % av basbeloppet avrundades till 7 200 kronor. Försäkringsvillkoret kunde tolkas på två sätt. Antingen så att ingen ytterligare självrisk skulle betalas eftersom överskjutande kostnader relaterades till basbeloppet och kostnaderna inte översteg basbeloppet. Eller också kunde villkoret tolkas så att överskjutande kostnader relateras till vad som efter avdrag med 20 % av basbeloppet återstår (22 800). I så fall ökar självrisken med 20 % därav, dvs. med 4 560 kr. Tingsrätten tillämpade oklarhetsregeln och ansåg att den lägre självrisken gällde. Hovrätten ansåg det språkligt ligga närmast till hands att utgå från vad som kvarstod sedan 20 % av basbeloppet dragits av och tillämpade därför inte oklarhetsregeln. HD ansåg att prövningen ska inriktas på vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. En reglering som innebär att självrisken är 100 % upp till och med det första avdragsbeloppet (7 200 kronor), därefter 0 % upp till basbeloppet och sedan 20 % av överskjutande belopp framstod som mindre rimlig. HD tillämpade alltså inte oklarhetsregeln.

I Restatement of Nordic Contract Law § 5-10, kommentaren på s. 189 sägs: "... one can ask whether the application of the rule is as robust as the wording suggests. The contra proferentem rule may be applied as a last resort or as a supporting factor, but not an absolute rule". Jfr UNIDROIT Principles Art. 4.6 och PECL 5:103 som efter detaljerade beskrivningar av hur avtalsinnehåll ska fastställas endast säger att en tolkning till nackdel för författaren är "preferred" . Se en liknande bestämmelse i DCFR II-8:103.

I försäkringsavtalsrätten fyller oklarhetsregeln möjligen en större funktion än för andra avtal. Försäkringsbolag formulerar avtalen ensidigt med stor omsorg. Trots detta uppstår tvister om vad avtalen innebär. Ofta saknas i praktiken sådana omständigheter som behandlas på www.avtalslagen2020.se 5.3 som kan hjälpa till att fastställa avtalets innehåll; (i) parterna har sällan diskuterat villkoren i samband med avtalets ingående (avtalspreliminärerna), (ii) det är ganska vanligt att syftet och ändamålet respektive bakgrundsrätten inte ger vägledning och (iii) man kan sällan lägga försäkringsbolaget till last att försäkringsvillkoret varit ägnat att skapa missförstånd. Eva Lindell-Frantz anser att HD:s praxis rörande tolkning av försäkringsavtal utvisar att oklarhetsregeln är mer eller mindre död (Några frågor om tolkning av försäkringsavtal, Festskrift till Millqvist, 2018 s. 396, på s. 428 och s. 431). Se även J. Rosengren, Tolkning av sjöförsäkringsavtal, SvJT 2018 s. 178, kap. 5. Men Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 2019, Del I, kap. 4, och Marcus Radetzki, Tolkning av försäkringsavtal, 2020, anser att HD:s praxis ger stöd för att oklarhetsregeln har betydelse för försäkringsavtal. Jag (Christina Ramberg) anser, efter en analys av HD:s praxis, att HD inte tillämpat oklarhetsregeln i senare rättsfall om försäkringsrätt, utan en regel contra mercator, dvs. en tolkning mot näringsidkare till förmån för konsumenter. Se www.avtalslagen2002.se 5.4(5).

Ibland sägs att friskrivningar och ansvarsbegränsningar ska ”tolkas mot avfattaren”. Det är missvisande. Avtalsvillkor som innebär att en parts ansvar begränsas i förhållande till vad som gäller enligt dispositiv rätt tolkas ofta mot den part som gynnas i förhållande till vad som gäller enligt dispositiv rätt oavsett vem av parterna som formulerat villkoret. Se www.avtalslagen2020.se 5.3(b) om tolkning med utgångspunkt i bakgrundsrätten, vilket är en helt annan sak än oklarhetsregeln. Se www.avtalslagen2020.se 6.4.1 och 6.4.3 om oskäliga ansvarsbegränsningar.