2.3 Avtalsingående genom anbud och accept

Avtalsbundenhet kan uppkomma på olika sätt, bland annat genom att parterna utväxlar anbud och accept. Avtalsbundenheten uppkommer i så fall i två steg på så sätt att först blir anbudsgivaren bunden och därefter blir acceptanten bunden. När båda parter är bundna föreligger ett bindande avtal. I 2.3.1–2.3.8 framgår hur avtal uppkommer genom utväxling av anbud och accept.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

1 kap. avtalslagen 1915 handlar om avtal som sluts genom utväxling av anbud och accept. Enligt avtalslagen 1915 föreligger bundenhet för anbudsgivaren redan i och med att mottagaren tagit del av ett skriftligt anbud. Detta kallas för löftesprincipen. En part blir ensidigt bunden redan av löftet att på vissa villkor sluta avtal med annan. Avtalsbundenheten inträder alltså i två steg, först är anbudsgivaren ensidigt bunden av sitt anbud, därefter blir acceptanten bunden av sin accept. När båda parter härigenom är bundna uppkommer ett för båda parter bindande avtal.

Kontraktsprincipen innebär att båda parterna blir bundna samtidigt (s.k. gemensamt avtalsslut). Den innebär att anbudsgivaren kan återkalla sitt anbud fram till dess båda parter är bundna. I angloamerikansk rätt uppstår bundenheten samtidigt för båda parter när anbudsmottagaren avsänt sin accept (the mailbox rule). Kontraktsprincipen gäller för vissa formbundna avtal i svensk rätt (t.ex. fastighetsköp). Parter kan också komma överens om att bundenhet ska uppkomma samtidigt enligt kontraktsprincipen, se www.avtalslagen2020.se 2.2 om formkrav.

Reglerna i CISG Part II behandlar ingående av internationella köpavtal (Formation of the Contract, Art. 14–24). CISG bygger på kontraktsprincipen på så sätt att anbudsgivaren inte är ensidigt bunden av sitt anbud, utan fri att återkalla det fram till dess anbudstagaren avsänt sin accept, Art. 16(1). Anbudsgivaren är bunden i och med att anbudstagaren avsänt accepten, men anbudstagaren kan återkalla accepten till dess accepten kommit fram till anbudsgivaren, Art. 18(2).

Även enligt UNIDROIT Principles Art. 2.1.4, PECL 2:202 och DCFR II-4:202 är det möjligt att återkalla ett anbud intill dess att det accepterats. Anbudet är alltså inte ensidigt bindande enligt dessa internationella instrument. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 98.

2.3.1 Bindande anbud

(1) Ett bindande anbud föreligger om det är

(a) tillräckligt preciserat för att kunna ligga till grund för avtalsbundenhet, och

(b) utvisar anbudsgivarens vilja att bli rättsligt bunden i och med att anbudet accepteras, och

(c) har utgivits.

(2) Ett bindande anbud kan rikta sig till en eller flera personer. Ett erbjudande som är riktat till en obegränsad krets utgör inte ett bindande anbud.

(3) Ett bindande anbud är ensidigt bindande för anbudsgivaren under den tid som framgår av anbudet eller som på annat sätt indikerats av anbudsgivaren. Om ingen tidsfrist indikerats, är anbudsgivaren ensidigt bunden under skälig tid. Ett muntligt anbud som inte antas omedelbart är inte bindande.

(4) En anbudsgivare som förklarat sig ensidigt bunden tills vidare (stående anbud) kan säga upp sin ensidiga bundenhet med skäligt varsel genom ett meddelande till motparten.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 2, 3, 5, 8, 35 och 39 §§ avtalslagen 1915, CISG Arts. 14, 16 och 20

Rättsfall: NJA 1920 s. 446, NJA 1945 s. 193, NJA 1962 s. 276, NJA 1977 s. 92, NJA 2000 s. 747 I och II, NJA 2004 s. 862, NJA 2016 s. 1195 (Skåpet på Internetauktionen)

AD 1998 nr. 149

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.2 och 5.2.3; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, kap. 4; M. André, Marknadsföringsansvar, 1984, s. 220 ff.; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016; J. Hellner, Kommersiell avtalsrätt, 1993, s. 27; C. Hultmark, Elektronisk handel och avtalsrätt, 1998, s. 45 och kap 5c; S.O. Johansson i J. Herre & S.O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, kap. 1.2.1.2; E. Lindell-Frantz, Den legala acceptfristen, 2005; P.J. Nordell, Avtalsfrihet och prisinformation, SvJT 1995 s. 132; TemaNord 2009:507 Avtalsslutande vid internationella köp av varor

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.1.2 och 2.1.7, PECL 2:201(3) och 2:206, DCFR II-4:201 och II-4:206, Restatement of Nordic Contract Law §§ 1-3, 2-2, 2-3, 2-8, 2-9

2.3.1(1) Vad kvalificerar sig som ett bindande anbud?

Anbud vs. bindande anbud

Det bindande anbudet är den åtgärd som sätter igång avtalsmekanismen enligt anbud-acceptmodellen. Därför är det viktigt att avgöra vad som utgör ett bindande anbud.

Det är vanligt att förhandlande parter utväxlar inte endast två meddelanden – ett anbud och en accept. Istället sänder parterna en mängd dokument till varandra. Det kan då vara svårt att i efterhand reda ut vilket dokument som ska klassificeras som anbud och vilket som utgör accept eller om kanske inte något dokument kan ligga till grund för avtalsbundenhet enligt anbud-acceptmodellen.

Parter förhandlar ofta om villkor (t.ex. om priset eller omfattningen) under en förhandlingsfas innan de är mogna att lämna skarpa anbud som är rättsligt förpliktande. När det är fråga om okomplicerade avtal – t.ex. köp av en vara vars kvalitet är självklar och där priset är det enda villkoret som parterna förhandlar om – kan det förekomma att redan parternas första kommunikation utgör ett bindande anbud.

Så snart avtalet är komplext på så sätt att parterna behöver komma överens om flera villkor, är emellertid det vanliga att parterna först förhandlar genom att lämna (oförbindande) förslag och efter ett tag övergår i skarpt läge med utväxling av (bindande) anbud och accept.

Det spelar nästan ingen roll vad de förhandlande parterna använder för terminologi. Bara för att det står "anbud" betyder det inte att det utgör ett rättsligt förpliktande anbud. Vanliga namn på dokument som utväxlas är "förfrågan", "beställningsunderlag", "erbjudande", "offert", "prislista", "beställning", "bekräftelse", "konfirmation" och "anbud". Ibland kallas inte dokumentet för någonting alls. För att avgöra om ett dokument är ett bindande anbud måste man göra en analys och kan inte endast fästa sig vid vad dokumentet kallas.

Kravet att ett bindande anbud ska vara preciserat

Enligt CISG Art. 14(1) ska ett anbud vara "sufficiently definite".

I praktiken är det ofta svårt att avgöra om erbjudanden är tillräckligt konkreta för att utgöra bindande anbud (T. Almén och & R. Eklund, Lagen om avtal på förmögenhetsrättens område, 1960, s. 10). Hjalmar Karlgren anser att det avgörande för om ett meddelande är ett anbud i avtalslagens mening, är om det är utformat så att det direkt kan utgöra underlag för accept (Studier i allmän avtalsrätt, 1935, s. 149–153 samt Passivitet, 1965).

EXEMPEL: I ett norskt rättsfall Rt 1924 s. 929 skrev en styvfar ett brev för sin styvsons räkning till styvsonens långivare beträffande återbetalning av lånet: "Beklagar att det inte kan ordnas med så kort frist som tills i morgon. Men Ni kan vara förvissad om att det skall bli ordnat med det första." Långivaren tolkade detta som att styvfadern avsett att överta styvsonens skuld. Højesterett ansåg att uttalandet var alltför vagt för att binda styvfadern. (G. Woxholth, Avtalerett, 2017 s. 70 f.; J. Giertsen, Avtaler, 2014, kap. 8.1)

Vilja att förplikta sig rättsligt

Ett anbud ska inte bara vara preciserat. Det ska dessutom utvisa att anbudsgivaren vill förplikta sig rättsligt. Många gånger ges erbjudanden i samband med förhandlingar och syftar till moralisk men inte rättslig bundenhet. Detta gäller särskilt i samband med komplicerade förhandlingar som rör många detaljerade avtalsvillkor. En part kan t.ex. ge ett anbud på pris i ett komplicerat avtal (t.ex. ett outsourcingavtal eller en företagsöverlåtelse). Avsikten är då vanligen att detta pris ska vara en utgångspunkt för fortsatta förhandlingar och den part som angav priset avsåg inte därmed att förhandlingarna var avslutade och att parterna var bundna. När man ska bedöma om det är fråga om ett anbud, ska man alltså fråga sig om parterna fortfarande befinner sig på förhandlingsstadiet eller om deras kommunikation är av slutlig karaktär.

I praktiken framgår sällan tydligt om ett meddelande är avsett att vara ett rättsligt bindande anbud eller om de endast är avsett som en inledande förhandlingssondering. K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016, s. 51, förklarar att gränsdragningen mellan förhandlingstrevare och anbud i lagens mening kan erbjuda svåra avvägningsproblem. Se även J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 96 och kap. 5.4.

I CISG Art. 14(1) uppställs kravet att anbud ska "indicate the intention of the offeror to be bound in case of acceptance". Även i UNIDROIT Principles Art. 2.1.2, PECL 2:201(3), DCFR II-4:201 framhålls betydelsen av att det finns en vilja från anbudsgivaren att bli avtalsrättsligt bunden. Se även J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 96.

I NJA 1977 s. 92 förklarade ett bolag sig ”berett” att träffa en uppgörelse med motparten på vissa villkor, varvid bolaget tillade att ”nödvändiga avtal” skulle tillställas motparten så snart bolaget hade mottagit motpartens godkännande av brevet. Innebar denna förklaring att bolaget var ensidigt bunden? HD ansåg att bolagets förklaring inte var ett bindande anbud. Bolagets förklaring gav inte tillräckligt tydligt uttryck för att bolaget önskat förplikta sig rättsligt. Bolagets förklaring var istället en förhandlingstrevare, d.v.s. ett meddelande i ett ”uppvärmningsskede” innan parterna kommit så långt att det blivit dags för dem att lämna rättsligt bindande anbud- och acceptmeddelanden. (HD ansåg att parterna blivit bundna av avtal men avtalsbundenheten grundades inte på att bolagets förklaring var ett anbud.)

I K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016, s. 50 uttalas: "Viljeförklaringen" måste skiljas från sådana förklaringar som förekommer i det dagliga livet utan anspråk på att vara i juridisk mening bindande." Och på s. 40 f: "Endast bindande viljeförklaringar kan betecknas som anbud och svar i lagens mening. För att kunna avgöra, om det rör sig om ett bindande anbud, måste man alltså veta om anbudet är bindande." Tore Almén framhöll i förarbetena till avtalslagen 1915 att endast bindande viljeförklaringar är anbud i avtalslagens mening.

Ibland framgår det tydligt av meddelandet att det är avsett att vara bindande.

EXEMPEL: Jag erbjuder dig att få köpa denna tavla för 10 000 kr. Mitt erbjudande står fast till på måndag.

I andra fall kan det framgå klart att anbudet inte är bindande.

EXEMPEL: Jag erbjuder dig att köpa hallon för 20 kr litern, men jag förbehåller mig rätten att slutligen bekräfta att avtal har slutits.

En part som vill lämna ett obindande erbjudande kan markera detta genom att förklara sig ”beredd att diskutera” ett avtal på vissa villkor eller genom att be om ett anbud från den andra parten istället för att använda termen ”anbud”. Ett alternativ är att uttryckligen förklara att erbjudandet inte är bindande.

Erbjudanden som uppfyller kraven för ett anbud, men som förses med tillägget ”utan förbindelse”, ”friblivande”, ”utan obligo” eller liknande, är inte anbud i avtalslagens mening (dessa uttryck, som återfinns i 9 § avtalslagen 1915, används numera sällan), se Restatement of Nordic Contract Law § 2-9.

När det inte framkommer tydligt om ett förhandlingsmeddelande är avsett att vara juridiskt bindande, måste man göra en analys av sammanhanget. Utgångspunkten är att ett bindande anbud måste vara preciserat och på något sätt indikera att avsändaren avser att slutligt bli bunden – dvs. beredd att ta på sig det ansvar som följer vid avtalsbrott – om motparten accepterar erbjudandet. Samma tankegång återfinns i Restatement of Nordic Contract Law § 1-3 som omtalar en motparts reasonable expectations given the commercial, financial or social context.

I juridisk litteratur finns uttalanden som ger intryck av att inte ställa lika höga krav på att erbjudandet ska kommunicera en vilja att bli slutligt bunden.

K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016 s. 78, uttalar: "Ett under förhandlingar skrivet och översänt brev med angivande, att avsändaren är beredd att sluta avtal med visst innehåll och avser att senare upprätta särskilda avtalsdokument kan av motparten missuppfattas som ett anbud om slutligt avtal, om övriga omständigheter bidrar till att ge ett sådant intryck vilket framgår av NJA 1977 s. 92. Det ankommer på den som vill uppskjuta sitt slutliga ställningstagande till frågan om avtals ingående att verkligen klargöra detta för sin motpart." Det viktiga i detta citat är "om övriga omständigheter bidrar till att ge ett sådant intryck". Det är alltså inte så att det alltid föreligger en klargörandeplikt. Det är naturligtvis bra att vara klargörande till undvikande av missförstånd. Men en part som mottar ett brev där det står att avtalsdokument senare ska upprättas, kan normalt sett inte fästa befogad tillit till ett slutgiltigt avtal och därför skyddas avsändaren av erbjudandet mer än mottagaren. Se www.avtalslagen2020.se 2.2.2 om underförstådd avtalad skriftform.

Axel Adlercreutz och Lars Gorton anser att det avgörande för om det är fråga om ett anbud i avtalslagens mening är vilket befogat intryck mottagaren fått samt att det inte är nödvändigt att meddelandet uttryckligen klargör att det är fråga om ett rättsligt förpliktande erbjudande (Avtalsrätt I, 2011, s. 133). Motsvarande uttalande återfinns inte i den senare upplagan.

Se vidare T. Håstad, Avtalslagens modell för ingående, dissens, fullmakt, misstag med mera, i M.B. Andersen m.fl., Aftaleloven 100 år, Köpenhamn 2015 kap. 8, s. 183.

Oförbindande respektive bindande men återkalleliga anbud

Det är skillnad mellan anbud som är helt oförbindande (dvs. inget anbud alls i avtalslagens mening) och återkalleliga anbud, dvs. anbud som kan återkallas ända till dess att anbudsmottagaren har accepterat dem. Ett oförbindande erbjudande kan tas tillbaka även efter att det har "accepterats" medan ett återkalleligt anbud endast innebär att anbudet kan återkallas intill dess att det har accepterats men inte därefter (motsvarande reglerna om revocation och withdrawal i CISG, UNIDROIT Principles och PECL).

Ett bindande men återkalleligt anbud kan direkt ligga till grund för ett antagande svar så att avtalsverkan uppkommer.

Det är ofta svårt att avgöra om ett erbjudande är avsett att vara oförbindande eller återkalleligt. Förklaringen till att avsändaren uttrycker sig otydligt, är att hen sällan förstår de juridiska konsekvenserna. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 98.

Betydelsen av bekräftelser (konfirmation)

Det händer att en part säger att avtal ska föreligga först när hen har bekräftat förhandlingsresultatet (konfirmation). Ofta är det oklart om bekräftelsen är avsedd att utgöra ett slutled i avtalsmekanismen (dvs. en förutsättning för avtalsbundenhet) eller endast syftar till att säkerställa bevisning om ett redan existerande avtal.

Ett dokument som kallas "bekräftelse" kan få olika juridiska verkningar beroende på hur och i vilket skede det lämnas. Om en bekräftelse endast avser att dokumentera avtalsinnehållet så föreligger redan ett avtal och om bekräftelsen innehåller ett felaktigt återgivande av avtalets innehåll så innebär det inte att den avtalsbundenhet, som redan föreligger, upplöses. Annorlunda förhåller det sig om "bekräftelsen" lämnas innan avtalsbundenheten uppstått. Den kan då bli betraktad som en accept.

Kravet att anbudet ska ha utgivits

För att ett anbud ska vara bindande måste det vara utgivet. Det räcker inte att en part bara tänker att hen vill, parten måste kommunicera sin vilja genom att t.ex. säga det, skriva det eller genom sitt uppträdande ge uttryck för det (s.k. konkludent handlande). Detta har stöd genom ett motsatsslut (e contrarioslut) från 35 § avtalslagen 1915 som enbart reglerar löpande skuldebrev och andra värdepapper. Av 35 § avtalslagen 1915 framgår att löpande handlingar är förpliktande för gäldenären mot en förvärvare i god tro, även om de kommit i omlopp utan att gäldenären haft för avsikt att utge dem. Den bestämmelsen gäller enbart för värdepapper. För alla andra transaktioner gäller motsatsen. Detta motsatsslut har kritiserats som ett alltför generöst upprätthållande av viljan med de risker som följer för godtroende tredje man. Dessa risker är dock i praktiken inte så allvarliga eftersom den som påstår att ett undertecknat dokument kommit ur hens besittning utan hens vilja har bevisbördan för påståendets riktighet. Se K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 253, samt rättsfallet NJA 1945 s. 193. Dessutom är det ofta så att dokument som kommer i omlopp har vidarebefordrats genom anställda med behörighet.

Se NJA 2000 s. 747 I och II samt NJA 2012 s. 1095 om vilka krav som ställs för att ett undertecknat kontrakt ska vara utgivet. Se även www.avtalslagen2020.se 8 om skenavtal. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 100.

EXEMPEL: Ahmed har skrivit ett e-postmeddelande till Bibbi. Ahmed har inte tryckt på sänd-knappen. Meddelandet ligger i hans Utkast-mapp. Meddelandet är ännu inte utgivet. Ahmed är inte bunden av meddelandet.

2.3(2) Erbjudanden till en obegränsad krets

I avtalslagen 1915 finns ingen bestämmelse om erbjudanden till en obegränsad krets. Enligt CISG Art. 14(2) är erbjudanden som riktar sig till en obegränsad krets inte bindande.

Det saknas säkert stöd i lag eller prejudikat om vad som gäller i svensk rätt när CISG inte är tillämplig. I doktrinen antas allmänt att erbjudanden som riktas till en obestämd krets av personer inte är bindande, se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 97; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016, s. 56; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 90. Det skulle bli praktiskt svårt att upprätthålla en regel om bundenhet vid erbjudanden som riktar sig till en obestämd krets av personer. Anbudsgivaren skulle ju då vara bunden i förhållande till var och en av dem.

Anne Kuttenkeuler, Lagen om distansavtal, kommentaren till 1 kap. 2 §, redogör för ARNs praxis.

Enligt PECL 2:201(3) presumeras att ett erbjudande i en katalog eller annons är bindande anbud, men begränsat till lagret av varor eller tjänsteleverantörens kapacitet att utföra tjänster.

Moderna kommunikationsmetoder gör det möjligt att sända meddelanden till en stor krets som uppfattas vara personligt riktade till en viss mottagare, vilket försvårar bedömningen av om meddelandet ska klassificeras som ett anbud i lagens mening. Det relevanta är om mottagaren med fog uppfattar att det är fråga om ett masserbjudande.

I dansk rätt har Højesteret ansett bindande anbud föreligga när en vara exponerades i ett skyltfönster, men kunden ansågs i det aktuella fallet ha varit i ond tro och fick inte köpa varan - en TV-apparat - till det felaktiga priset (U1985.877 H), se om domen MB Andersen, Grundlæggende aftaleret, 2015 s. 176 f; LL Andersen & PB Madsen, Aftaler och mellemmaænd, 2006 s. 54 f.; Gomrad, Godsk Pedersen & Madsen, Almindelig kontaktsret, 2012, s. 120. Se även UfR 1991.43 H. Danska motsvarigheten till Allmänna Reklamationsnämnden (Forbrugeklagenævnet) anser att erbjudanden på internet är bindande anbud även om de riktar sig till en obegränsad krets och även om det inte finns varor kvar i lager. Förklaringen anges vara att säljaren enkelt kan ta bort erbjudandet så snart varan är slut i lager.

Det är också osäkert om annonsering på internet och hemsidor som är interaktiva utgör bindande anbud. Rolf Dotevall anser (med hänvisning till dansk doktrin) att i "dessa fall talar mycket för att det är att betrakta som bindande anbud om det är fråga om ett erbjudande av generiska varor dvs. varor som marknadsförs som varor av visst slag och inte genom ett varumärke."

För att komma tillrätta med oärliga näringsidkare som konsekvent anger fel pris i skyltfönster eller på webbsidor finns marknadsrättsliga sanktioner i marknadsföringslagen.

2.3(3) Hur lång tid är anbudsgivaren ensidigt bunden (acceptfristen)

Den tid under vilken anbudsgivaren är ensidigt bunden kallas för acceptfristen. Det är oförmånligt för anbudsgivaren att vara ensidigt bunden och i tveksamma fall är därför acceptfristen kort.

Acceptfristen för muntliga anbud

För muntliga löften gäller i praktiken ingen ensidig bundenhet (3 § andra stycket avtalslagen 1915). Den som mottar ett muntligt anbud och vill sluta ett avtal ska omedelbart anta anbudet. K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 100 anser att bestämmelsen om muntliga anbud är ett "... erkännande av det faktum, att lagmodellen anbud-accept inte följs vid muntliga förhandlingar mellan närvarande".

Den som avger ett muntligt anbud kan dock förklara att hen åtar sig ensidig bundenhet och i så fall gäller ensidig bundenhet enligt vad som framgår nedan.

Vad som utgör muntligt är ibland oklart, t.ex. när det är fråga om chatt-liknande kommunikation. Chatt-kommunikation kan å ena sidan sparas och liknar på så sätt skrift men å andra sidan liknar parternas förhållningssätt i samband med chatt mer det muntliga – det upplevs inte som lika seriöst som skriven kommunikation. Jag gissar att man kommer att utgå från att det inte råder någon acceptfrist i samband med chattkommunikation och att anbud i samband med chatt alltså måste antas omedelbart. Jag bedömer däremot att e-postmeddelanden inte utgör muntliga anbud (se nedan).

Angiven acceptfrist (och underförstådd acceptfrist)

Acceptfristens längd kan vara bestämd av anbudsgivaren. Den kan ha bestämts uttryckligen (2 § avtalslagen 1915), t.ex. att accept ska komma anbudsgivaren tillhanda senast visst datum och klockslag.

Ibland framgår inte från när en tidsfrist ska börja löpa. I CISG Art. 20 ges en hjälpregel för sådana fall. Om det t.ex. står i ett brev att acceptfristen är tre dagar, ska tredagarsperioden räknas från den dag brevet är daterat, inklusive helgdagar. CISG ger uttryck för att man vid tveksamhet ska tolka acceptfristens längd till fördel för anbudsgivaren, dvs. en så kort acceptfrist som möjligt. En sådan tolkningsmetod är naturlig eftersom anbudsgivaren är ensidigt bunden under acceptfristen. Se även Restatement of Nordic Contract Law § 2-3.

Acceptfristens längd kan vara underförstådd eller följa av parts- eller handelsbruk (1 § andra stycket avtalslagen 1915). Av NJA 2004 s. 862 framkommer obiter dictum att partsbruk, dvs. hur snabbt parterna tidigare under förhandlingarna svarat på erbjudanden, kan vara relevant för att avgöra acceptfristens längd. Det är alltså inte så att man alltid ska falla tillbaka på den legala acceptfristen när det saknas en uttryckligt angiven acceptfrist. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.4).

Acceptfristen när den varken framgår uttryckligen eller underförstått

Om fristens längd inte har preciserats av anbudsgivaren gäller legal acceptfrist. Under denna tid får anbudsgivaren i princip inte återkalla anbudet. För anbud som ges i brev eller telegram gäller enligt 2 § avtalslagen 1915 att anbudsgivaren är ensidigt bunden under en skälig tid. Samma regel gäller för anbud som ges i e-postmeddelanden.

I NJA 2004 s. 862 ansåg HD – föga förvånande – att den legala acceptfristen hade gått ut 24 dagar efter anbudet. HD angav att acceptfristens längd är beroende av en rad faktorer; (1) avtalets beskaffenhet, (2) om parterna är affärsmän eller privatpersoner, (3) om avtalsobjektet är föremål för prisväxlingar, (4) avtalsföremålets värde, (5) kostnaderna för långdragna förhandlingar, (6) om acceptanten i samband med tidigare förhandlingar var bekant med det tilltänkta avtalets ekonomiska konsekvenser samt (7) om det av parternas tidigare avtal kan utläsas något partsbruk rörande hur snabbt anbud och accept utväxlas.

För att bedöma vad som utgör skälig acceptfrist tar man hänsyn till å ena sidan hur lång betänketid anbudsmottagaren behöver och å andra sidan hur lång tid det är rimligt att anbudsgivaren är ensidigt bunden. Det är betungande för anbudsgivaren att vara ensidigt bunden eftersom anbudsgivaren under den perioden är helt i händerna på den andra parten som är fri att välja mellan att anta eller förkasta anbudet. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 102. K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016 s. 100 uttalar: "Det är emellertid inte skäligt att anbudstiden utsträcks så länge att 'förutsättningarna för dess avgivande antas vara rubbade'."

Acceptfristen är i de flesta fall mycket kort. Detta gäller särskilt om avtalsföremålet är utsatt för snabba prisförändringar. Då är det viktigt att inte hålla ena parten ensidigt bunden, eftersom det möjliggör för motparten att spekulera i prisförändringar utan egen risk (J. Hellner, Kommersiell avtalsrätt, 1993 s. 27; C. Hultmark, Elektronisk handel och avtalsrätt, 1998 kap. 5 c; E. Lindell-Frantz, Den legala acceptfristen, 2005). Det är ofta inte så allvarligt om acceptfristen går ut och anbudsgivarens ensidiga bundenhet upphör, eftersom mottagaren av anbudet kan lämna ett nytt anbud. Inget hindrar att parterna fortsätter att förhandla och kommer överens om ett avtal som de båda önskar ingå, se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.4.

EXEMPEL: Temur erbjuder sig i ett e-postmeddelande till Sissi att sälja tio ton aluminium för 1 800 US dollar per ton. Sissi svarar inte samma dag. Hon vill avvakta och se hur aluminiumpriset utvecklas på världsmarknaderna för råvaror. Nästa dag, då hon kan konstatera att marknadspriset för aluminium stigit med 5 %, svarar hon Temur att hon antar hans anbud. Temur anser att han inte längre är bunden av anbudet. Han anser att acceptfristen endast varade några få timmar, inte ett helt dygn. Temur anser att det vore orimligt att Sissi skulle kunna spekulera i hur priset på aluminium utvecklade sig utan att ta någon egen risk. Eftersom priset på aluminium varierar starkt, är acceptfristen kort och har gått till ända i detta exempel. Temur och Sissi har alltså inte slutit något avtal. Sissi kan sannolikt komma överens med Temur om att få köpa aluminiumet av Temur för dagens marknadspris (1 890 US dollar per ton).

Man kan ta hänsyn till att anbudsgivaren efter det att anbudsmottagaren tagit del av anbudet har preciseratacceptfristens längd eller genom interpellation begär besked av anbudsmottagaren. Det följer av 8 § första stycket avtalslagen 1915. Se även K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016, s. 96; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 101 f.

Förr i tiden, när det tog lång tid att överföra anbud, kunde acceptfristen vara ganska lång och det kunde vara betungande för anbudsgivaren att under en lång tid vara ensidigt bunden av anbudet. Numera, när kommunikationerna via t.ex. e-post går snabbt, blir det sällan fråga om särskilt långa perioder av ensidig bundenhet.

Acceptfristen avbryts om adressaten avslagit anbudet, 5 § avtalslagen 1915 och www.avtalslagen2020.se 2.3.3 och 2.3.7. Den som avslagit ett anbud kan alltså inte ångra sig och kräva att få anta anbudet inom den ursprungliga acceptfristen.

Tvingande regler om acceptfrist

I 13 a § konsumentkreditlagen ges konsumenten rätt att under minst sju dagar överväga ett erbjudande om en bostadskredit.

Avtalstidpunkten

Ibland ställs frågan när ett avtal har slutits, dvs. om avtalstidpunkten. Den exakta tidpunkten för avtalets ingående är sällan av intresse (och enligt anbud-acceptmodellen inträder bundenheten vid olika tidpunkter för de två parterna). Det intressanta i praktiken är vanligtvis om avtalsbundenhet över huvud taget föreligger och, i vissa fall, om anbudet kan återkallas.

2.3(4) Stående anbud

En anbudsgivare som förklarat sig ensidigt bunden tills vidare (stående anbud), kan säga upp sin ensidiga bundenhet med skäligt varsel genom ett meddelande till motparten. Detta följer av 8 § avtalslagen 1915.

Skäligt varsel lika långt som den legala acceptfristen i 2.3(3). Det rör sig alltså om ganska kort varseltid.

Se the Consumer Rights Directive 2011/83/EU Article 27. Se ävan NJA 1962 s. 276 och NJA 1977 s. 92 samt Restatement of Nordic Contract Law § 2-8.

2.3.2 Återkallelse av anbud

(1) Ett anbud kan återkallas under förutsättning att återkallelsen når anbudsmottagaren innan eller samtidigt som hen tar del av anbudet.

(2) När särskilda omständigheter föreligger kan anbudet återkallas efter det att anbudsmottagaren tagit del av det under förutsättning att det ännu inte inverkat bestämmande på anbudsmottagarens handlingssätt.

(3) Konsument som lämnat anbud till näringsidkare kan återkalla sitt anbud fram till dess att näringsidkaren accepterat det.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 7 och 39 §§ avtalslagen 1915, 9 § distansavtalslagen

Rättsfall: NJA 1999 s. 575, NJA 1999 s. 793, NJA 2016 s. 1195 (Skåpet på internetauktionen)

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.5; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016; E. Lindell-Franz, Den legala acceptfristen, Avtalslagen 90 år, utg. av B. Flodgren m.fl., 2005

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art.2.1.3(2)

2.3.2(1) Huvudregeln

Möjligheten att återkalla anbud är mycket begränsad i 1915 års avtalslag. Ett anbud kan återkallas om återkallelsen kommer mottagaren till handa (når mottagaren) innan mottagaren tagit del av det ursprungliga meddelandet (7 § avtalslagen).

Uttrycket ”når” (”kommer till handa”) innebär att postdistributören, budet eller en internet provider har gjort sitt; meddelandet har kommit fram. Detta begrepp motsvarar den engelska termen "reach" (se SOU 1996:40, K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016 s. 94, J. Ramberg & C. Ramberg. Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.5). Vid elektronisk kommunikation är ”reach” likställt med den tidpunkt då meddelandet når mottagarens informationssystem (typiskt sett när mottagarens server tar emot meddelandet).

Med "tar del av" avses den tidpunkt då mottagaren får kunskap om anbudets innehåll (dvs. läser texten eller lyssnar av det inspelade anbudet). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.5. Det är alltså möjligt att återkalla ett anbud efter det att anbudet nått fram till anbudsmottagaren, under förutsättning att återkallelsen kommer fram till anbudsmottagaren innan eller samtidigt som hen tar del av anbudet.

EXEMPEL: Anbudet från Alva kommer med e-post till Moa kl. 19:08. Då har Moa gått hem från kontoret och läser inte sin e-post. Senare samma kväll, kl. 23.45, återkallar Alva sitt anbud. Nästa morgon kl. 09:05 läser Moa sin e-post. Anbudet har nått fram till Moa innan återkallelsen, men Moa har inte tagit del av anbudet innan återkallelsen kommit fram. Därför är anbudet återkallat och Alva är inte bunden av det. Det spelar ingen roll om Moa läst anbudet eller återkallelsen först.

Risken för meddelandet

Återkallelsen sänds på avsändarens risk, se www.avtalslagen2020.se 1.5.

Återkallelse enligt CISG, UNIDROIT Principles och PECL

CISG, UNIDROIT Principles, PECL och DCFR skiljer mellan withdrawal och revocation. Withdrawal kan ske fram till dess att ett anbud kommit mottagaren till handa under det att revocation av ett anbud kan ske ända till dess att anbudsmottagaren sänt iväg sin accept. Observera att i detta sammanhang är den relevanta tidpunkten för withdrawal enligt CISG, UNIDROIT Principles, PECL och DCFR när meddelandet når mottagaren – alltså inte när mottagaren tar del av det, se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt 2019, s. 105.

Om anbudsgivaren i anbudet angett att det är oåterkalleligt (irrevocable) eller angett en acceptfrist, kan endast withdrawal och inte revocation ske.

Indelningen i withdrawal och revocation är inte nödvändig enligt modellen i avtalslagen 1915, eftersom avtalslagen 1915 endast handlar om bindande anbud, dvs. som är oåterkalleliga efter det att anbudsmottagaren tagit del av dem. En part kan frångå avtalslagens bestämmelser om anbud, t.ex. genom att i "anbudet" ange att det är återkalleligt fram till dess att anbudsmottagaren sänt iväg sin accept.

2.3.2(2) Undantaget: Anbudet har inte påverkat anbudsmottagaren

Avtalslagen 1915 bygger i stor utsträckning på att en part ska kunna fästa tillit vid avgivna förklaringar och lägga dem till grund för sitt eget handlande. Om anbudsmottagaren ännu inte har vidtagit någon åtgärd med anledning av anbudet, kan man ta viss hänsyn till att anbudsgivaren önskar återkalla det. Stöd för detta finns i den s.k. re integra-bestämmelsen i 39 § avtalslagen 1915 (av lat. re integra = medan saken fortfarande är orörd).

I NJA 2016 s. 1195 (Skåpet på Internetauktionen) uttalade HD:

I avtalslagens förarbeten anges att syftet med re integra-regeln är att undvika att det i vissa fall kan bli obilliga resultat i en avtalssituation. Som exempel nämns att ett muntligt anbud omedelbart antas men att anbudsgivaren innan parterna skilts åt upplyser att anbudet tillkommit av misstag. Det kan då finnas ett visst utrymme för bedömningen att avtal inte ingåtts. [...] En tillämpning av re integra-regeln medför att en återkallelse under vissa förhållanden kan godtas även efter att en accept nått mottagaren. [...] Det finns ett visst utrymme för att tillämpa såväl bestämmelsen om förklaringsmisstag som re integra-regeln även i situationer som inte direkt faller under ordalydelsen (jfr NJA 1999 s. 793). Med hänsyn till att båda bestämmelserna i sig har karaktär av undantag, bör emellertid tillämpningen ske med försiktighet.

I NJA 2016 s. 1195 gav HD alltså som ett exempel obiter dictum att ett muntligt anbud omedelbart antas och anbudsgivaren innan parterna skiljs åt upplyser att anbudet tillkommit av misstag. HD markerade att utrymmet för att tillämpa 39 § avtalslagen är begränsat genom att skriva: ”Det kan då finnas ett visst utrymme för bedömningen att avtal inte ingåtts.”

I NJA 1999 s. 575 avvisade HD en tillämpning av 39 § avtalslagen 1915 på grund av att återkallelsen inte varit tillräckligt tydlig och att den part som önskade återkalla gjort sig skyldig till viss oaktsamhet.

Inverkat bestämmande på handlingssättet

En anbudsmottagare som agerar aktivt på grundval av ett anbud är skyddad mot anbudsgivarens återkallelse. Även ett passivt inrättande ger skydd, t.ex. har en anbudsmottagare som beslutar sig för att inte göra en viss transaktion inrättat sig efter anbudet.

EXEMPEL: Annie avsåg att skriva 9,80 i sitt anbud till Mohammad men skrev felaktigt priset 9,30 kr per kilo. Mohammad ser anbudet i sin mobil när han sitter i ett föräldramöte. Han tycker att det är fördelaktigt och tänker att han ska acceptera det så snart mötet är avslutat. Mohammad är i god tro på så sätt att han inte förstår att Annie skrivit fel. När Annie efter en timme upptäcker felet, sänder hon en rättelse till Mohammad. Föräldramötet pågår då fortfarande. Mohammad blir genom rättelsen medveten om att Annie gjort ett förklaringsmisstag (han är nu i ond tro). Annie är inte bunden av erbjudandet att sälja för 9,30 kr eftersom anbudet inte hade hunnit inverka på Mohammads handlingssätt innan han kom i ond tro.

EXEMPEL (variation på föregående exempel): Annie avsåg att skriva 9,80 i sitt anbud till Mohammad men skrev felaktigt priset 9,30 kr per kilo. Mohammad tar del av anbudet och tycker att det är ett fördelaktigt pris. Mohammad sitter i ett möte, men meddelar Bertil via SMS att han avböjer ett erbjudande från Bertil eftersom han fått ett bättre erbjudande. När Annie efter en timme upptäcker sitt fel, sänder hon en rättelse till Mohammad. Han blir först genom rättelsen medveten om att Annie gjort ett förklaringsmisstag. Annie är bunden av erbjudandet att sälja för 9,30 kr eftersom anbudet hade hunnit inverka på Mohammads handlingssätt innan han blev medveten om Annies förklaringsmisstag.

Särskilda omständigheter

2.3.2(2) är en undantagsbestämmelse (L. Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 76, framhåller att ”någon större praktisk betydelse har stadgandet [39 § avtalslagen 1915] veterligen icke”). De ”särskilda omständigheter” som kan ge en utsträckt tid för återkallelse av anbud är t.ex. situationer när det föreligger ett ursäktligt missförstånd eller när anbudsmottagaren varit illojal och bort klargöra vad som gäller.

Se även L.L. Andersen och P.B. Madsen, Aftaler och mellemmænd, 2017, s. 41 f. med redogörelse för dansk rättspraxis där tillämpningen av 39 § avtalslagen 1915 synes vara mer restriktiv när båda parter är näringsidkare jämfört med vad som gäller vid konsumenttransaktioner. I det danska rättsfallet U2001.603 H tillämpades 39 § avtalslagen i ett fall där en person skriftligen sagt upp sig från sin anställning och två dagar därefter återkallat sin uppsägning. Højesteret hänvisade till att uppsägningen inte verkat bestämmande för arbetsgivaren och att det förelåg skyddsvärda intressen till förmån för den anställda. Rättsfallet är anmärkningsvärt eftersom tidigare dansk praxis varit restriktiv med tillämpningen av 39 § avtalslagen 1915.

Oskälighet

Numera kan man som ett alternativ till 39 § avtalslagen tillämpa generalklausulen i 36 § avtalslagen 1915 för att upplösa avtalsbundenheten när det är oskäligt att låta avtalet bestå (se www.avtalslagen2020.se 6).

Återkallelse även när mottagaren inrättat sig?

Utvecklingen inom avtalsrätten går i riktning mot att ge parternas lojalitetsförpliktelser större betydelse, vilket skulle kunna motivera att man i tillägg till vad som följer av ordalydelsen i 39 § avtalslagen 1915 medger återkallelse om den inte skulle orsaka större skada för motparten än vad som krävs för att i rimlig omfattning tillgodose den återkallande parten. Hj. Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, 1954 s. 26 f., har uttalat att man möjligen kan tillämpa undantagsregeln om re integra när en rättshandling visserligen inverkat på adressatens handlingssätt men endast i obetydlig omfattning. Han föreslår att man då skulle kunna lösa den rättshandlande från bundenheten mot förpliktelsen att betala ersättning till adressaten. Mot bakgrund av att ingen annan i litteraturen har anslutit sig till detta synsätt, bedömer jag att det inte finns utrymme att utsträcka rätten att återkalla i dessa situationer. Se vidare om oskälighet på grund av omständigheterna vid avtalets ingående, www.avtalslagen2020.se 6.2.

2.3.2(3) Konsumenter kan återkalla anbud

Enligt 41 § tredje stycket konsumentköplagen bortfaller näringsidkarens rätt till ersättning helt om konsumenten ”avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren”. Detta gäller sannolikt även utanför konsumentköplagens tillämpningsområde men rättsläget är osäkert.

EXEMPEL: Konsumenten Karin ger näringsidkaren NärAB ett anbud på måndagen: ”Jag erbjuder mig att köpa produkten XYZ av NärAB för 5 000 kr. Mitt erbjudande står fast till och med onsdag.” I princip innebär detta att Karin är ensidigt bunden under acceptfristen. På tisdagen återkallar Karin sitt anbud. På onsdag morgon accepterar NärAB Karins anbud. Eftersom NärAB svarat inom acceptfristen föreligger ett bindande avtal men enligt 41 § tredje stycket konsumentköplagen kan NärAB inte få ersättning för att Karin inte fullföljer avtalet.

Förstärkta möjligheter för konsumenter att undgå avtalsbundenhet

Även om det är för sent att återkalla ett anbud och avtal slutits, kan en part ibland undgå avtalsbundenhet genom en avbeställning (konsumentköplagen, konsumentkreditlagen, konsumenttjänstlagen) eller genom att utnyttja en ångerrätt (t.ex. enligt distansavtalslagen eller konsumentkreditlagen). Parterna kan också avtala om ångerrätt (t.ex. avtal om öppet köp).

2.3.3 Avböjande svar

Ett bindande anbud upphör att vara bindande i och med att anbudsgivaren tar del av ett meddelande om att anbudsmottagaren inte accepterar anbudet.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 5 § avtalslagen 1915

Rättsfall:

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 103; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016 s. 98; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.1.5, PECL 2:203, DCFR II-4:203, Restatement of Nordic Contract Law § 2-5

Acceptfristen avbryts om anbudsmottagaren avslagit anbudet. Den som avslagit ett anbud kan alltså inte ångra sig och kräva att få anta anbudet inom den ursprungliga acceptfristen (5 § avtalslagen 1915).

Att ett anbud delvis avslagits (dvs. är "orent") behandlas på www.avtalslagen2020.se 2.3.7. Ett sådant svar kan tyda på att förhandlingarna är så avancerade att parterna inte förhandlar enligt anbud-acceptmodellen och att www.avtalslagen2020.se 2.1 ska tillämpas istället.

2.3.4 Accept

(1) Ett bindande anbud kan accepteras genom ett meddelande från anbudsmottagaren att anbudet antas eller genom annat beteende som utvisar att anbudsmottagaren är villig att binda sig rättsligt.

(2) I och med att anbudsgivaren tar del av accepten, uppkommer ett ömsesidigt bindande avtal.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagtext: 1 § avtalslagen 1915

Rättsfall:

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.6–5.2.7; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, kap. 4.9

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.1.6, PECL 2:204, DCFR II-4:204

Eftersom acceptgivaren enligt 7 § avtalslagen 1915 kan återkalla accepten fram till dess att motparten (anbudsgivaren/acceptmottagaren) tagit del av den, uppkommer inte slutlig bundenhet för acceptgivaren förrän motparten tagit del av den. Se www.avtalslagen2020.se 2.3.5 för detaljer rörande möjligheterna att återkalla accept.

Risken för att accepten kommer fram ligger på acceptgivaren/avsändaren, se www.avtalslagen2020.se 1.5.

2.3.5 Återkallelse av accept

(1) En accept kan återkallas under förutsättning att återkallelsen når anbudsgivaren innan eller samtidigt som anbudsgivaren tar del av accepten.

(2) När särskilda omständigheter föreligger kan accepten återkallas efter det att anbudsgivaren tagit del av den under förutsättning att den ännu inte inverkat bestämmande på anbudsgivarens handlingssätt.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 7 och 39 §§ avtalslagen 1915, CISG Art. 21(2)

Rättsfall: NJA 1999 s. 575, NJA 2016 s. 1195 (Skåpet på Internetauktionen)

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.5; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016 kap. 4.7; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016;

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.1.6(2), PECL 2:205(1), DCFR II-4:205(1), Restatement of Nordic Contract Law § 2-7

2.3.5(1) Huvudregeln

Möjligheten att återkalla accepter är mycket begränsad i 1915 års avtalslag. En accept kan återkallas om återkallelsen kommer mottagaren till handa (når mottagaren) innan mottagaren tagit del av det ursprungliga meddelandet (7 § avtalslagen 1915).

Uttrycket ”når” (”kommer till handa”) innebär att postdistributören, budet eller en internet provider har gjort sitt; meddelandet har kommit fram. Detta begrepp motsvarar den engelska termen "reach" (se SOU 1996:40, K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 94, J. Ramberg & C. Ramberg. Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.5). Vid elektronisk kommunikation är ”reach” likställt med den tidpunkt då meddelandet når mottagarens informationssystem (typiskt sett när mottagarens server tar emot meddelandet).

Med "tar del av" avses den tidpunkt då mottagaren får kunskap om anbudets innehåll (dvs. läser texten eller lyssnar av det inspelade anbudet). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.5. Det är alltså möjligt att återkalla en accept efter det att accepten nått fram till anbudsgivaren, under förutsättning att återkallelsen kommer fram till anbudsgivaren innan eller samtidigt som hen tar del av accepten.

EXEMPEL: Accepten från Acke kommer med e-post till Agda kl. 19:08. Då har Agda gått hem från kontoret och läser inte sin e-post. Senare samma kväll, kl. 23.45, återkallar Acke sin accept. Nästa morgon kl. 9:05 läser Agda sin e-post. Accepten har nått fram till Agda innan återkallelsen, men Agda har inte tagit del av accepten innan återkallelsen kommit fram. Därför är accepten återkallad och Acke är inte bunden av den. Det spelar ingen roll om Agda läst anbudet eller återkallelsen först.

Förstärkta möjligheter för konsumenter att undgå avtalsbundenhet

Även om det är för sent att återkalla en accept och avtal slutits, kan en part ibland undgå avtalsbundenhet genom en avbeställning (konsumentköplagen, konsumenttjänstlagen, konsumentkreditlagen) eller genom att utnyttja en ångerrätt (t.ex. enligt distansavtalslagen eller konsumentkreditlagen). Parterna kan också avtala om ångerrätt (t.ex. avtal om öppet köp).

Risken för meddelandet

Återkallelsen sänds på avsändarens risk, se www.avtalslagen2020.se 1.5.

Återkallelse av accept enligt CISG, UNIDROIT Principles och PECL

Den relevanta tidpunkten för withdrawal enligt CISG, UNIDROIT Principles, PECL och DCFR är när meddelandet når mottagaren och inte när mottagaren tar del av det, se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 105.

2.3.5(2) Undantaget: Accepten har inte påverkat anbudsgivaren

Avtalslagen 1915 bygger i stor utsträckning på att en part ska kunna fästa tillit vid avgivna förklaringar och lägga dem till grund för sitt eget handlande. Om anbudsgivaren ännu inte har vidtagit någon åtgärd med anledning av accepten, kan man ta viss hänsyn till att acceptgivaren vill återkalla den. Stöd för detta finns i den s.k. re integra-bestämmelsen i 39 § avtalslagen 1915 (av lat. re integra = medan saken fortfarande är orörd).

I NJA 2016 s. 1195 (Skåpet på Internetauktionen) uttalade HD:

I avtalslagens förarbeten anges att syftet med re integra-regeln är att undvika att det i vissa fall kan bli obilliga resultat i en avtalssituation. Som exempel nämns att ett muntligt anbud omedelbart antas men att anbudsgivaren innan parterna skilts åt upplyser att anbudet tillkommit av misstag. Det kan då finnas ett visst utrymme för bedömningen att avtal inte ingåtts. [...] En tillämpning av re integra-regeln medför att en återkallelse under vissa förhållanden kan godtas även efter att en accept nått mottagaren. [...] Det finns ett visst utrymme för att tillämpa såväl bestämmelsen om förklaringsmisstag som re integra-regeln även i situationer som inte direkt faller under ordalydelsen (jfr NJA 1999 s. 793). Med hänsyn till att båda bestämmelserna i sig har karaktär av undantag, bör emellertid tillämpningen ske med försiktighet.

HD markerade i NJA 2016 s. 1195 att utrymmet för att tillämpa 39 § avtalslagen är begränsat genom att skriva: ”Det kan då finnas ett visst utrymme för bedömningen att avtal inte ingåtts.”

I NJA 1999 s. 575 avvisade HD en tillämpning av 39 § avtalslagen 1915 på grund av att återkallelsen inte varit tillräckligt tydlig och att den part som önskat återkalla rättshandlingen gjort sig skyldig till viss oaktsamhet.

Inverkat bestämmande på handlingssättet

En anbudsgivare som agerar aktivt på grundval av en accept är skyddad mot återkallelse. Även ett passivt inrättande ger skydd, t.ex. har en anbudsgivare som beslutar sig för att inte göra en viss transaktion inrättat sig efter anbudet

Särskilda omständigheter

2.3.5(2) är en undantagsbestämmelse (L. Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 76, framhåller att ”någon större praktisk betydelse har stadgandet [39 § avtalslagen 1915] veterligen icke”). De ”särskilda omständigheter” som kan ge en utsträckt tid för återkallelse av accept är t.ex. situationer när det föreligger ett ursäktligt missförstånd eller när anbudsgivaren varit illojal och bort klargöra vad som gäller.

Se även L.L. Andersen och P.B. Madsen, Aftaler och mellemmænd, 2017, s. 41 f. med redogörelse för dansk rättspraxis där tillämpningen av 39 § avtalslagen 1915 synes vara mer restriktiv när båda parter är näringsidkare jämfört med vad som gäller vid konsumenttransaktioner. I det danska rättsfallet U2001.603 H tillämpades 39 § avtalslagen i ett fall där en person skriftligen sagt upp sig från sin anställning och två dagar därefter återkallat sin uppsägning. Højesteret hänvisade till att uppsägningen inte verkat bestämmande för arbetsgivaren och att det förelåg skyddsvärda intressen till förmån för den anställda. Rättsfallet är anmärkningsvärt eftersom tidigare dansk praxis varit restriktiv med tillämpningen av 39 § avtalslagen 1915.

Oskälighet

Numera kan man som ett alternativ till 39 § avtalslagen tillämpa generalklausulen i 36 § avtalslagen 1915 för att upplösa avtalsbundenheten när det är oskäligt att låta avtalet bestå (se www.avtalslagen2020.se 6.2).

Återkallelse även när mottagaren inrättat sig?

Utvecklingen inom avtalsrätten går i riktning mot att ge parternas lojalitetsförpliktelser större betydelse, vilket skulle kunna motivera att man i tillägg till vad som följer av ordalydelsen i 39 § avtalslagen 1915 låter en återkallelse få verkan om återkallelsen inte skulle orsaka större skada för den ena parten än vad som krävs för att i rimlig omfattning tillgodose den andra. Hj. Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, 1954 s. 26 f., har uttalat att man möjligen kan tillämpa undantagsregeln om re integra när en rättshandling visserligen inverkat på adressatens handlingssätt men endast i obetydlig omfattning. Han föreslår att man då skulle kunna lösa den rättshandlande från bundenheten mot förpliktelsen att betala ersättning till adressaten. Mot bakgrund av att ingen annan i litteraturen har anslutit sig till detta synsätt, bedömer jag att det inte finns utrymme att utsträcka rätten att återkalla i dessa situationer. Se vidare om oskälighet på grund av omständigheterna vid avtalets ingående, www.avtalslagen2020.se 6.2.

2.3.6 Sen accept

(1) En accept som kommer fram till anbudsgivaren efter acceptfristen utgör ett nytt anbud.

(2) Anbudsgivaren ska utan oskäligt dröjsmål invända mot en för sen accept om anbudsgivaren borde ha varit medveten om att motparten tror att accepten kommit fram i rätt tid. Om anbudsgivaren inte gör sådan invändning i rätt tid, har avtal kommit till stånd.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 4 § avtalslagen 1915, CISG Art. 21

Rättsfall:

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.6; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, kap. 4.8; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.1.7 och 2.1.9, PECL 2:207, DCFR II-4:206 och 207, Restatement of Nordic Contract Law §§ 2-2 och 2-4

2.3.6(1)

Enligt anbud-acceptmodellen i avtalslagen 1915 kommer avtal till stånd om accepten kommer fram inom acceptfristen och stämmer överens med anbudet. Avtalsverkan uppstår genom rättidig accept. Om emellertid accepten kommer för sent, kommer avtal inte kommer till stånd och anbudet är inte längre bindande (se www.avtalslagen2020.se 2.3.1.

Den sena accepten utgör ett nytt anbud, denna gång avgivet av den tilltänkta acceptanten som alltså blivit ny anbudsgivare (4 och 6 §§ avtalslagen 1915).

Om det är fråga om en sen accept är situationen vanligtvis okomplicerad. Den ursprungliga anbudsgivaren ska då ta ställning till om hen vill bortse från förseningen och ingå avtalet. Det önskar hen normalt, om hen inte har fått erbjudande om bättre villkor från annat håll eller marknadsförutsättningarna har förändrats (t.ex. marknadspriset på en vara eller tjänst har ändrats under mellantiden).

K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016, s. 102, anser – utan att ge stöd i rättskällor – att principen om att en för sen accept utgör ett nytt anbud inte ska tillämpas automatiskt när det inträffar en väsentlig prisstegring under tiden eller vid starkt tidsbundna säsongsvaror. Det motiveras med att regeln är uppställd med stabila prisförhållanden som en utgångspunkt.

2.3.6(2) Aktivitetsplikt vid äventyr av avtalsbundenhet

Det kan tänkas att den som lämnat en accept felaktigt tror att den kommit fram i tid och alltså inrättar sig efter att avtalsbundenhet uppkommit för båda parter. En anbudsgivare som tar emot en accept och inser att det finns risk att acceptavsändaren tror att accepten är rättidig har en lojalitetsplikt att förebygga missförstånd och måste därför informera acceptavsändaren om att accepten är för sen.

Rättsföljden av att anbudsgivaren inte är aktiv på detta sätt är att avtalsbundenhet uppkommer. Det är alltså en sträng sanktion. Det ”naturliga” hade varit att anbudsgivaren blivit skadeståndsskyldig för culpa in contrahendo (se www.avtalslagen2020.se 3) men 4 § avtalslagen 1915 stipulerar den strängare rättsföljden avtalsbundenhet.

Bestämmelsen syftar till att förebygga missförstånd samt till att motverka att den ursprungliga anbudsgivaren spekulerar i den fortsatta utvecklingen utan egen risk. 4 § avtalslagen 1915 bygger på tanken att förhandlande parter av lojalitet ska bidra till att undanröja missförstånd genom att bl.a. klargöra för motparten att avtal inte uppkommit.

I UNIDROIT Principles, PECL och DCFR finns inte motsvarigheten till 4 § avtalslagen 1915 om att anbudsgivaren kan bli bunden av passivitet om hen inte reklamerar mot en för sen accept. I de internationella instrumenten är det omvänt: Anbudsgivaren kan genom att vara aktiv åstadkomma att acceptanten blir bunden av den sena accepten om anbudsgivaren utan oskäligt dröjsmål meddelar acceptanten att accepten är bindande trots att den kommit för sent. Detta utvisar att man bör vara restriktiv med att tolka den svenska passivitetsregeln till nackdel för anbudsgivaren.

Insiktsrekvisitet

Det ska mycket till för att en för anbudsgivare ska bli bunden av passivitet.

I 4 § avtalslagen 1915 finns ett subjektivt rekvisit, som tar sikte på att acceptmottagaren måste inse att acceptanten anser sig ha lämnat en rättidig accept (dvs. dubbla insiktsrekvisit). På www.avtalslagen2020.se har dessa subjektiva rekvisit uttrycks på så sätt att anbudsgivaren ska vara medveten om att acceptgivaren troratt accepten kommit fram i tid. Det har blivit vanligare att subjektiva rekvisit (som de i 4 § avtalslagen 1915) omvandlats till objektiva rekvisit. Mot bakgrund av att denna bestämmelse har en så sträng påföljd, saknas det antagligen utrymme att utsträcka rättsregelns tillämpningsområde till att omfatta fler fall än bevisad subjektiv medvetenhet. Det finns emellertid ett visst objektivt element i bestämmelsen eftersom det räcker med att anbudsgivaren ”borde” ha varit medveten (jfr. 4 § avtalslagen1915 ”måste inse”).

EXEMPEL: Gunilla har lämnat ett bindande anbud till Solveig och erbjudit Solveig att köpa hennes soffa för 1 000 kr. Gunilla skrev i anbudet att hennes erbjudande stod fast till den 1 augusti. Den 1 augusti är det krångel med Gunillas server som ligger nere. Påföljande dag kommer ett e-postmeddelande från Solveig att hon antar Gunillas anbud. Eftersom Gunilla kan se på e-postmeddelandet att Solveig skickade det den 1 augusti borde hon vara medveten om att Solveig tror att accepten kommit fram i tid. Om Gunilla inte längre vill sluta avtal med Solveig på villkoren i sitt anbud, måste Gunilla utan oskäligt dröjsmål meddela Solveig att accepten kommit fram för sent.

EXEMPEL (variation på föregående exempel): Gunilla har lämnat ett bindande anbud till Solveig och erbjudit Solveig att köpa hennes soffa för 1 000 kr. Gunilla skrev i anbudet att hennes erbjudande stod fast till den 1 augusti. Den 1 augusti låg hela Sveriges telekommunikationsförbindelser nere, vilket alla i landet var akut medvetna om. Påföljande dag kommer ett e-postmeddelande från Solveig att hon antar Gunillas anbud. Gunilla kan se på e-postmeddelandet att Solveig skickade det den 1 augusti. Gunilla behöver i en sådan situation inte meddela Solveig att accepten är för sen eftersom Gunilla kan räkna med att Solveig förstår att accepten blivit försenad och Gunilla alltså inte borde vara medveten om att Solveig trott att accepten kom fram i rätt tid.

Vad är ”utan oskäligt dröjsmål”?

I praktiken är det, som framgått ovan, endast sällan som en anbudsgivare har aktivitetsplikt. Hur lång tidsfristen är beror på omständigheterna i det särskilda fallet. Många faktorer kan påverka tidsfristen. När en aktivitetsplikt undantagsvis föreligger, ska anbudsgivaren agera snabbt i syfte att förebygga risken för att acceptgivaren felaktigt inrättar sig efter att avtalsbundenhet uppkommit. Ju större risk att acceptgivaren inrättar sig, desto snabbare ska anbudsgivaren klargöra att accepten kommit fram för sent.

Ytterligare en aspekt är relevant för att avgöra hur snabbt anbudsgivaren ska agera, nämligen om det finns risk att anbudsgivaren genom att vänta kan spekulera utan egen risk och helt på acceptgivarens risk. Detta är t.ex. fallet när avtalsobjektet är utsatt för snabba prisvariationer.

Tidsfristen kan också påverkas av om parterna är näringsidkare eller privatpersoner. Man kan ofta kräva att ett meddelande ges snabbare av en näringsidkare.

2.3.7 Accept med ändringar (oren accept)

(1) En accept som innehåller tillägg, begränsningar eller andra ändringar utgör både ett avslag och ett nytt bindande anbud.

(2) Anbudsgivaren ska utan oskäligt dröjsmål invända mot en accept om den, trots att den innehåller tillägg, begränsningar eller andra ändringar, ger uttryck för att utgöra ett rent antagande av anbudet. Om anbudsgivaren inte gör sådan invändning i rätt tid och under förutsättning att avvikelserna från anbudet är av liten betydelse, har avtal kommit till stånd.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 6 § avtalslagen 1915, CISG Arts. 9 och 19

Rättsfall: NJA 1913 s. 315, NJA 1917 s. 133, NJA 1937 s. 235, NJA 1949 s. 609 (minoriteten), NJA 1970 s. 478 (minoriteten), NJA 2006 s. 638

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.7; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, kap. 4.9; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016; J. Hellner, NJMF 1966 s. 206

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.1.11; PECL 2:208–210, DCFR II-4:208–210, Restatement of Nordic Contract Law § 2-6

2.8(1) Vad är en ren accept?

Huvudregeln

En oren accept betraktas som avslag av anbudet och som ett nytt anbud som den ursprungliga anbudsgivaren får ta ställning till, 6 § avtalslagen 1915. Tanken är att den som lämnat en oren accept indirekt har sagt att hen förkastar motpartens avtalsförslag och nu har ett nytt förslag.

Utgångspunkten är att varje liten förändring mellan anbudet och accepten medför att anbudet förfallit, anbudsgivaren är inte längre är bunden samt att accepten omvandlats till ett för acceptanten bindande anbud. Johnny Herre har uttalat att det inte är mycket som passerar nålsögat för att utgöra en ren accept (J. Herre, Nordisk avtalsrätt och de internationella modellagarna, i M.B. Andersen m.fl., Aftaleloven 100 år, 2015 s. 105, på s. 116).

Blankt ja och enkel precisering

Om accepten uttrycks som ett blankt ”ja” är den ren. Accepten är också ren om anbudet ger en ram för något visst villkor, t.ex. på så sätt att en säljare i ett anbud erbjuder sig att leverera den dag köparen önskar under mars månad, och köparen i sitt svar anger att hen önskar leverans den 15 mars.

Förmånligare villkor

Är accepten ren om den innehåller villkor som är mer förmånliga för anbudsgivaren? Om säljaren i sitt anbud har erbjudit expressleverans utan extra kostnad och köparen svarar att det inte är nödvändigt med expressleverans (samt antar övriga villkor i anbudet) är det fråga om en ren accept.

Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016 s. 100 f., anser att accepten är ren om den innehåller en avvikelse som är till fördel för anbudsgivaren.

Accept som preciserar tomrum i anbudet

Utgångspunkten är att preciseringar utgör tillägg och att accepter med preciseringar alltså är orena.

Somliga preciseringar kan förefalla mer förmånliga för anbudsgivaren. Innebär det att accepten är oren? Är accepten ren om säljaren t.ex. i sitt anbud inte har skrivit något om ansvar vid force majeure och köparen i sitt svar hänvisar till en force majeureklausul som är mer förmånlig för säljaren än vad som följer av tillämplig köplag? Här uppkommer i praktiken svåra problem som sammanhänger med fastställande av avtalets innehåll (se www.avtalslagen2020.se kap. 5). Det är inte alltid så att ”luckor” i avtal ska utfyllas med bakgrundsrätten (skriven och oskriven lag, handelsbruk samt branschpraxis). Kanske hade parterna tidigare träffat avtal med varandra enligt vissa leveransvillkor innehållande en force majeure-klausul som är mer förmånlig än den köparen tagit med i sitt svar? I så fall är köparens svar en oren accept. Mot bakgrund av denna problematik kan det finnas anledning att vara försiktig med att utan vidare anta att det är fråga om en ren accept.

Jag anser att försiktighet är påkallad och att följande uttalande i K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 106, är alltför kategoriskt: "Om förbehållet i accepten innebär något som anbudsgivaren redan på grund av lag eller handelsbruk är skyldig att underkasta sig, exempelvis ”betalning mot konossement”, är detta inte någon materiell avvikelse." Författarna ger inget stöd för sitt påstående utöver en referens till Hjalmar Karlgren.

NJA 1917 s. 133 rörde ett avtal om att bygga en hamn åt en kommun som i annonser med detaljerad beskrivning av arbetena bett entreprenörer inkomma med anbud. Elgström åtog sig i ett anbud att utföra arbetena. Några dagar senare bad Elgström genom telegram kommunen att lämna besked om den antagit hans anbud. Elgström krävde svar inom några timmar. Kommunen svarade inom tidsfristen att den antog Elgströms anbud under förutsättning att Elgström presterade borgen på 20 000 kr eller ställde säkerhet genom nedsättning av 12 000 kr kontant. Knäckfrågan i målet var att villkoret om borgen och nedsättning fanns med i kommunens ursprungliga annons men inte i Elgströms anbud. HD ansåg att kommunens svar var en oren accept. Idag skulle dessa förhandlingar omfattas av lagen om offentlig upphandling.

Accepten hänvisar till standardvillkor

Det är vanligt att parter som förhandlar hänvisar till standardvillkor (se om detta www.avtalslagen2020.se 5.4). Är accepten ren om anbudsgivaren inte hänvisat till några standardvillkor och acceptgivaren har med en hänvisning? Enligt Jan Rambergs och min uppfattning är en sådan accept oren eftersom den innehåller ett tillägg (J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 108 f.).

K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016 s. 106, uttalar (utan angivande av stöd): "Ett antagande svar, som innehåller en hänvisning till inom branschen välkända och också vanligen följda allmänna avtalsvillkor, innebär normalt inte en relevant materiell avvikelse, däremot ett antagande svar under hänvisning till okända och sällsynta allmänna avtalsvillkor." A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016 s. 101, instämmer men framhåller att försiktighet är påkallad, särskilt när standardvillkoren avviker från dispositiv rätt eller partsbruk.

Enligt min uppfattning kan en accept med hänvisning till standardvillkor endast betecknas som ren om parterna tidigare slutit avtal av samma typ på basis av dessa standardvillkor (partsbruk) och det alltså var underförstått i anbudet att standardvillkoren skulle utgöra en del av parternas avtal, se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019 s. 108 f. Se även J. Herre, Nordisk avtalsrätt och de internationella modellagarna, i M.B. Andersen m.fl., Aftaleloven 100 år, 2015 s. 105, som på s. 116 omtalar ”att det inte är mycket som passerar nålsögat”.

Härtill kommer att orenheten nästan alltid är väsentlig om accepten hänvisar till standardvillkor. Det beror på att standardvillkor regelmässigt innehåller klausuler med villkor som påverkar riskfördelningen mellan parterna.

I NJA 1916 s. 583 bad ett järnvägsbolag i annonser om anbud på leveranser av kol. Beijer lämnade ett anbud med villkor om kvantitet, pris, kvalitet, leveransklausul och betalning. Järnvägsbolaget svarade att det antog anbudet och skulle tillställa Beijer ett kontrakt. Järnvägsbolaget översände kontrakt med sina vanliga standardvillkor med delvis andra villkor än de som Beijer angett i sitt anbud. HD ansåg att Järnvägsbolagets svar var en oren accept eftersom hänvisningen till kontrakt utgjorde en referens till de villkor som fanns i järnvägsbolagets standardavtal (som avvek från Beijers anbud). Två justitieråd var skiljaktiga.

NJA 1949 s. 609 handlade om köp av släpvagnar. Köparen bad säljaren att lämna anbud på släpvagnar. Säljaren lämnade ett skriftligt anbud med egenskaper och pris. Parterna inledde muntliga förhandlingar. Därefter lämnade köparen ett anbud som avvek från vad säljaren först erbjudit. Säljaren svarade att han hade noterat och mottagit köparens order samt att för leveransen gällde de allmänna leveransbestämmelserna för den mekaniska verkstadsindustrin. I dessa allmänna bestämmelser fanns en skiljeklausul. HD:s domskäl behandlade inte frågan om säljarens svar var en ren eller oren accept, eftersom frågan inte gällde om avtal kommit till stånd, utan vilket avtalsinnehåll som gällde (dvs. om skiljeklausulen var en del av parternas avtal, se härom www.avtalslagen2020.se 5.4). I ett särskilt tillägg anmärkte två justitieråd att säljarens svar utgjorde en oren accept.

Accept med hänvisning till skriftlig dokumentation

En accept är många gånger oren när den innehåller ett antagande i kombination med en anmärkning om att avtalsslutet ska dokumenteras i skriftlig form. Det beror på att ett önskemål om att avtalet ska formuleras i ett skriftligt kontrakt tyder på att det inte är slutligt utformat och att parterna önskar fortsätta förhandla om villkoren innan de slutligen binder sig (J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 109; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt 1, 2016 s. 104).

NJA 1921 s. 357 rörde köp av en jordbruksmaskin. Köparen lämnade ett anbud om att köpa maskinen på vissa villkor om pris, kvalitet, leveranstid och betalning. Säljaren svarade att han antog anbudet med köparens villkor med tillägget: ”Jag emotser eder bekräftelse å köpet av maskinen.” HD ansåg att avtal kommit till stånd. Domskälen är knapphändiga. Sannolikt ansåg HD att säljarens accept var ren och att skrivningen om bekräftelse endast var en formalitet och att accepten därför var ren.

NJA 1970 s. 478 rörde fastställande av avtals innehåll. Det var inte fråga om avtalsbundenhet eftersom parterna var överens om att de var bundna av avtalet men oense om vilka villkor som gällde. Parterna hade muntliga förhandlingar om köp av abachiträ. Säljaren sände via telegram en bekräftelse till köparen där det stod att ”slutlig bekräftelse” skulle följa. Det förefaller som om HD ansåg att telegrammet var en oren accept:

Detta måste anses stödja Träimports [säljarens] påstående, att bolaget [säljaren] då ännu icke avsett att definitivt binda sig för en accept utan velat hålla möjligheten öppen att vidtaga jämkningar i och tillägg till de vilkor (sic!) som diskuterats.

2.8(2) Avtalsbundenhet till oren accept vid passivitet

Utgångspunkten är att mottagaren av en oren accept kan vara passiv; hens bundenhet till det ursprungliga anbudet förfaller (se om undantagsfall www.avtalslagen2020.se 2.6 om avtal genom passivitet). I undantagsfall har emellertid anbudsgivaren en aktivitetsplikt som syftar till att förebygga missförstånd. 6 § andra stycket avtalslagen 1915 bygger på tanken att förhandlande parter av lojalitet ska bidra till att undanröja missförstånd genom att bl.a. klargöra för motparten att avtal inte uppkommit.

Rättsföljden av att anbudsgivaren inte är aktiv på detta sätt är att avtalsbundenhet uppkommer. Det är alltså en sträng sanktion. Det ”naturliga” hade varit att anbudsgivaren blivit skadeståndsskyldig för culpa in contrahendo (se www.avtalslagen2020.se 3) men 6 § andra stycket avtalslagen 1915 stipulerar en strängare rättsföljd.

Acceptmottagaren måste vara aktiv när en accept är oren, men det verkar som om acceptanten har avsett att lämna en ren accept som medföra avtalsbundenhet för båda parter. Mottagaren ska då utan oskäligt uppehåll informera motparten om att den orena accepten inte har medfört avtalsbundenhet. Ger mottagaren inte sådan information, uppkommer avtalsbundenhet med de avtalsvillkor som framkommer i den orena accepten.

EXEMPEL: Ola erbjuder i ett anbud Susan att få köpa en begagnad lastbil för 500 000 kr. Susan svarar att hon antar anbudet och betalar om 30 dagar. Hennes accept är oren eftersom den innehåller ett tillägg. Parterna har alltså inget avtal. Ola vill inte längre sälja lastbilen. Måste han vara aktiv och meddela Susan detta? Nej, eftersom Susans tillägg tydligt utvisar att det inte är fråga om ett rent antagande av anbudet. Ola har alltså ingen skyldighet att meddela Susan att den orena accepten inte har medfört att parterna är bundna vid ett avtal. Ola kan vara passiv utan att riskera avtalsbundenhet.

Orenheten måste avse mindre betydelsefulla villkor

För att en aktivitetsplikt för acceptmottagaren ska föreligga, kan det endast vara fråga om små avvikelser från anbudet. Om det är fråga om stora avvikelser, ger accepten inte "uttryck för" att vara ren.

I CISG Art. 19 finns en bestämmelse som påminner om 6 § avtalslagen 1915. I CISG framgår, till skillnad från i 6 § andra stycket avtalslagen 1915 – att det måste röra sig om mindre väsentliga avvikelser för att avtalsbundenhet ska uppkomma. I CISG Art 19.3 förklaras att villkor som avser pris, betalning, varans kvalitet och mängd, plats och tid för avlämnande, omfattningen av den ena partens ansvarighet gentemot den andra parten eller lösning av tvister är väsentliga villkor. Det innebär att om accepten är oren i dessa avseenden, så kan avtalsbundenhet inte uppkomma på grund av anbudsgivarens passivitet. CISG Art. 19.3 begränsar i hög grad anbudsgivarens aktivitetsplikt eftersom nästan alla förändringar klassificeras som väsentliga. Det är alltså enligt CISGs ordalydelse ytterst sällan som mottagaren av en oren accept har en skyldighet att aktivt informera motparten om att accepten är oren. Se J. Herre, Nordisk avtalsrätt och de internationella modellagarna, i M.B. Andersen m.fl., Aftaleloven 100 år, 2015 s. 105, på s. 116 ff. Sannolikt gäller motsvarande regel också utanför CISGs tillämpningsområde.

Se även UNIDROIT Principles Art. 2.1.11, PECL 2:208 och DCFR II.-4:208.

Subjektiva eller objektiva rekvisit

I 6 § andra stycket avtalslagen 1915 finns en svårtillämpad regel om orena accepter som tar sin utgångspunkt i dubbla subjektiva insiktsrekvisit. Om mottagaren måste inse att motparten tror att accepten är ren får mottagaren inte vara passiv (6 § andra stycket). Om accepten inte exakt återger vad som står i anbudet (och alltså är oren) är det svårt för anbudsgivaren att inse att acceptanten trodde att den var ren. Eller med andra ord, om anbudsgivaren inser att accepten är oren, varför skulle hen tro att acceptanten inte insett samma sak? Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s.108.

I www.avtalslagen2020.se 2.3.7 framkommer inte rekvisitet med dubbla subjektiva insiktsrekvisit. Istället beskrivs en objektiv bedömning av om meddelandet från anbudsmottagaren ger uttryck för att anbudsmottagaren anser att hens svar är en accept som ska medföra avtalsbundenhet. www.avtalslagen2020.se 2.3.7 har kodifierat det som brukar kallas för "grunderna" för 6 § avtalslagen 1915, eftersom HD har hänvisat till dessa "grunder". Se äldre litteratur T. Almén s. 33 not 13; Hj. Karlgren, Passivitet, s. 202 f. samt NJA 1913 s. 315, NJA 1917 s. 133, NJA 1937 s. 235, NJA 1949 s. 609 (minoriteten), NJA 1970 s. 478 (minoriteten), NJA 2006 s. 638. Även UNIDROIT Principles, PECL och DCFR använder en objektiv metod för att bedöma konsekvenserna av orena accepter.

I CISG Art. 19 finns en bestämmelse som påminner om 6 § avtalslagen 1915. Det relevanta i CISG är inte vilka subjektiva insikter respektive parter har haft. I stället ska man med en objektiv analys avgöra om de omständigheter som gör accepten oren är tillräckligt väsentliga. I CISG är det alltså fråga om en objektiv bedömning, till skillnad från avtalslagen 1915 som tar fasta på anbudsgivarens subjektiva insikt om acceptgivarens insikt. Se även UNIDROIT Principles Art. 2.1.11, PECL 2:208 och DCFR II.-4:208.

6 § andra stycket avtalslagen 1915 ger antagligen uttryck för en allmän oskriven avtalsrättslig regel som är mer långtgående än dess strikta ordalydelse, se T. Håstad, Avtalslagens modell för ingående, dissens, fullmakt, misstag med mera, i M.B. Andersen m.fl., Aftaleloven 100 år, Köpenhamn 2015 kap. 8, på s. 177 f. Håstad varnar för risken att en allmän lojalitetsbestämmelse leder alltför långt.

Utan oskäligt dröjsmål

Mottagaren ska vara aktiv inom en viss tidsfrist. Hur lång tidsfristen är beror på omständigheterna i det särskilda fallet. Många faktorer kan påverka tidsfristen. En relevant omständighet är hur snabbt man har anledning anta att den som lämnar accepten inrättar sig efter att avtalsbundenhet föreligger. En annan omständighet för att bedöma tidsfristen är att den part som ska vara aktiv inte ges möjlighet att spekulera på motpartens risk genom att dröja med sitt meddelande. Därför är tidsfristens längd beroende av om avtalsobjektet växlar hastigt i pris. Bedömningen kan också påverkas av om parterna är näringsidkare eller privatpersoner. Man kan ofta kräva snabbare aktivitet av en näringsidkare.

Parterna börjar fullgöra sina prestationer utan att uppmärksamma att accepten är oren

Det förekommer att parterna uppmärksammar att accepten är oren först långt senare, när de båda inrättat sig efter att avtalsbundenhet föreligger och kanske påbörjat prestationerna. I så fall föreligger avtalsbundenhet. Avtalsbundenheten har då inte uppkommit genom anbud-acceptmodellen utan på grund av att parterna gett uttryck för sina avsikter att binda sig rättsligt och nått en ovillkorad överenskommelse om bundenhet (se www.avtalslagen2020.se 2.1).

När man i ett sådant fall ska fastställa avtalets innehåll, ska det ske enligt www.avtalslagen2020.se kap. 5, och alltså inte enligt anbud-acceptmodellen som ju endast handlar om avtalsbundenhet och inte om fastställande av avtalets innehåll. Visserligen anger 6 § avtalslagen 1915 att avtalet får det innehåll som framkommer av accepten, men mot bakgrund av den avtalstolkningsmodell som utvecklats av HD, är den regeln i praktiken obsolet (se vidare kommentaren till www.avtalslagen2020.se 5.3).

2.3.8 Uppmaning till motpart att lämna anbud

En part som får ett anbud av en motpart efter att själv har lämnat ett specificerat erbjudande med uppmaning till motparten att lämna ett anbud baserat på erbjudandet ska utan oskäligt dröjsmål tid aktivt avböja anbudet om hen inte önskar anta det. Om hen inte avböjer anbudet i rätt tid, blir hen bunden till avtal på samma sätt som om hen aktivt lämnat en rättidig och ren accept.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 9 § avtalslagen 1915

Rättsfall: NJA 1962 s. 276, NJA 2006 s. 638

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.8; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016 s. 90, 108 och 140; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016; L. Vahlén, Om slutande av avtal, Festskrift till Karlgren, 1964 s. 369

Internationella instrument: -

Utgångspunkten är att mottagaren av ett anbud kan vara passiv utan att bli bunden. Men det föreligger aktivitetsplikt för en part som har lämnat ett erbjudande – alltså ett erbjudande som inte är ett anbud – med preciserade villkor och samtidigt bett motparten att lämna ett anbud. Denna bestämmelse (liksom 9 § avtalslagen 1915) syftar till att förebygga missförstånd. 9 § avtalslagen 1915 bygger på tanken att förhandlande parter av lojalitet ska bidra till att undanröja missförstånd genom att bl.a. klargöra för motparten att avtal inte uppkommit.

Rättsföljden av passivitet i en sådan här situation är att avtalsbundenhet uppkommer. Det är alltså en sträng sanktion. Det ”naturliga” hade varit skadeståndsskyldighet för culpa in contrahendo (se www.avtalslagen2020.se 3) men 9 § avtalslagen 1915 stipulerar den strängare rättsföljden, avtalsbundenhet.

Den passiva partens erbjudande måste vara anbudsliknande

Inte alla uppmaningar till motparter att lämna anbud medför aktivitetsplikt. Det måste vara fråga om uppmaningar som är så specificerade att de är ”anbudsliknande”. Detta krav sammanhänger med att bundenhet på grund av passivitet endast är motiverat om motparten som svarar på erbjudandet har haft befogad anledning att tro att ömsesidig bundenhet skulle uppkomma direkt genom sitt svar.

EXEMPEL: Edith är intresserad av att köpa Gunnars begagnade silverbestick. Hon ber Gunnar att ge henne ett anbud. Gunnar återkommer efter fyra dagar och erbjuder henne silverbesticken för 10 000 kr. Edith svarar inte Gunnar. Det beror på att hon har köpt silverbestick av Johan. Medför Ediths tystnad att hon blir bunden att köpa Gunnars bestick? Nej. Det beror på att Ediths begäran om att få ett anbud inte är ett anbud och inte heller kan uppfattas som ett anbud (Edith har endast bett Gunnar om ett anbud utan att precisera några villkor).

Marknadsföringsuppgifter, annonser och andra liknande erbjudanden som riktar sig till en obegränsad krets av personer triggar inte aktivitetsplikt (se J. Ramberg & C. Ramberg., Allmän avtalsrätt, 2016, kap. 5.2.8; K. Grönfors & R. Dotevall. Avtalslagen, 2016, kommentaren till 9 § vid not 270.

Utan oskäligt dröjsmål

Hur lång tidsfristen är beror på omständigheterna i det särskilda fallet. Många faktorer kan påverka tidsfristen. En relevant omständighet är hur snabbt man har anledning anta att motparten (den som lämnar anbudet) inrättar sig efter att avtalsbundenhet föreligger. En annan omständighet för att bedöma tidsfristen är att den part som ska vara aktiv inte ska ha möjlighet att spekulera på motpartens risk genom att dröja med sitt meddelande. Därför är tidsfristens längd beroende av om avtalsobjektet växlar hastigt i pris. Bedömningen kan också påverkas av om parterna är näringsidkare eller privatpersoner. Man kan ofta kräva att en näringsidkare agerar snabbare.

Övrigt

Se vidare www.avtalslagen2020.se 2.6 om avtalsbundenhet på grund av passivitet.