2.3.1 Bindande anbud

(1) Ett bindande anbud föreligger om det är

(a) tillräckligt preciserat för att kunna ligga till grund för avtalsbundenhet, och

(b) utvisar anbudsgivarens vilja att bli rättsligt bunden i och med att anbudet accepteras, och

(c) har utgivits.

(2) Ett bindande anbud kan rikta sig till en eller flera personer. Ett erbjudande som är riktat till en obegränsad krets utgör inte ett bindande anbud.

(3) Ett bindande anbud är ensidigt bindande för anbudsgivaren under den tid som framgår av anbudet eller som på annat sätt indikerats av anbudsgivaren. Om ingen tidsfrist indikerats, är anbudsgivaren ensidigt bunden under skälig tid. Ett muntligt anbud som inte antas omedelbart är inte bindande.

(4) En anbudsgivare som förklarat sig ensidigt bunden tills vidare (stående anbud) kan säga upp sin ensidiga bundenhet med skäligt varsel genom ett meddelande till motparten.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 2, 3, 5, 8, 35 och 39 §§ avtalslagen 1915, CISG Arts. 14, 16 och 20

Rättsfall: NJA 1920 s. 446, NJA 1945 s. 193, NJA 1962 s. 276, NJA 1977 s. 92, NJA 2000 s. 747 I och II, NJA 2004 s. 862, NJA 2016 s. 1195 (Skåpet på Internetauktionen)

AD 1998 nr. 149

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.2 och 5.2.3; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, kap. 4; M. André, Marknadsföringsansvar, 1984, s. 220 ff.; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016; J. Hellner, Kommersiell avtalsrätt, 1993, s. 27; C. Hultmark, Elektronisk handel och avtalsrätt, 1998, s. 45 och kap 5c; S.O. Johansson i J. Herre & S.O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, kap. 1.2.1.2; E. Lindell-Frantz, Den legala acceptfristen, 2005; P.J. Nordell, Avtalsfrihet och prisinformation, SvJT 1995 s. 132; TemaNord 2009:507 Avtalsslutande vid internationella köp av varor

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.1.2 och 2.1.7, PECL 2:201(3) och 2:206, DCFR II-4:201 och II-4:206, Restatement of Nordic Contract Law §§ 1-3, 2-2, 2-3, 2-8, 2-9

2.3.1(1) Vad kvalificerar sig som ett bindande anbud?

Anbud vs. bindande anbud

Det bindande anbudet är den åtgärd som sätter igång avtalsmekanismen enligt anbud-acceptmodellen. Därför är det viktigt att avgöra vad som utgör ett bindande anbud.

Det är vanligt att förhandlande parter utväxlar inte endast två meddelanden – ett anbud och en accept. Istället sänder parterna en mängd dokument till varandra. Det kan då vara svårt att i efterhand reda ut vilket dokument som ska klassificeras som anbud och vilket som utgör accept eller om kanske inte något dokument kan ligga till grund för avtalsbundenhet enligt anbud-acceptmodellen.

Parter förhandlar ofta om villkor (t.ex. om priset eller omfattningen) under en förhandlingsfas innan de är mogna att lämna skarpa anbud som är rättsligt förpliktande. När det är fråga om okomplicerade avtal – t.ex. köp av en vara vars kvalitet är självklar och där priset är det enda villkoret som parterna förhandlar om – kan det förekomma att redan parternas första kommunikation utgör ett bindande anbud.

Så snart avtalet är komplext på så sätt att parterna behöver komma överens om flera villkor, är emellertid det vanliga att parterna först förhandlar genom att lämna (oförbindande) förslag och efter ett tag övergår i skarpt läge med utväxling av (bindande) anbud och accept.

Det spelar nästan ingen roll vad de förhandlande parterna använder för terminologi. Bara för att det står "anbud" betyder det inte att det utgör ett rättsligt förpliktande anbud. Vanliga namn på dokument som utväxlas är "förfrågan", "beställningsunderlag", "erbjudande", "offert", "prislista", "beställning", "bekräftelse", "konfirmation" och "anbud". Ibland kallas inte dokumentet för någonting alls. För att avgöra om ett dokument är ett bindande anbud måste man göra en analys och kan inte endast fästa sig vid vad dokumentet kallas.

Kravet att ett bindande anbud ska vara preciserat

Enligt CISG Art. 14(1) ska ett anbud vara "sufficiently definite".

I praktiken är det ofta svårt att avgöra om erbjudanden är tillräckligt konkreta för att utgöra bindande anbud (T. Almén och & R. Eklund, Lagen om avtal på förmögenhetsrättens område, 1960, s. 10). Hjalmar Karlgren anser att det avgörande för om ett meddelande är ett anbud i avtalslagens mening, är om det är utformat så att det direkt kan utgöra underlag för accept (Studier i allmän avtalsrätt, 1935, s. 149–153 samt Passivitet, 1965).

EXEMPEL: I ett norskt rättsfall Rt 1924 s. 929 skrev en styvfar ett brev för sin styvsons räkning till styvsonens långivare beträffande återbetalning av lånet: "Beklagar att det inte kan ordnas med så kort frist som tills i morgon. Men Ni kan vara förvissad om att det skall bli ordnat med det första." Långivaren tolkade detta som att styvfadern avsett att överta styvsonens skuld. Højesterett ansåg att uttalandet var alltför vagt för att binda styvfadern. (G. Woxholth, Avtalerett, 2017 s. 70 f.; J. Giertsen, Avtaler, 2014, kap. 8.1)

Vilja att förplikta sig rättsligt

Ett anbud ska inte bara vara preciserat. Det ska dessutom utvisa att anbudsgivaren vill förplikta sig rättsligt. Många gånger ges erbjudanden i samband med förhandlingar och syftar till moralisk men inte rättslig bundenhet. Detta gäller särskilt i samband med komplicerade förhandlingar som rör många detaljerade avtalsvillkor. En part kan t.ex. ge ett anbud på pris i ett komplicerat avtal (t.ex. ett outsourcingavtal eller en företagsöverlåtelse). Avsikten är då vanligen att detta pris ska vara en utgångspunkt för fortsatta förhandlingar och den part som angav priset avsåg inte därmed att förhandlingarna var avslutade och att parterna var bundna. När man ska bedöma om det är fråga om ett anbud, ska man alltså fråga sig om parterna fortfarande befinner sig på förhandlingsstadiet eller om deras kommunikation är av slutlig karaktär.

I praktiken framgår sällan tydligt om ett meddelande är avsett att vara ett rättsligt bindande anbud eller om de endast är avsett som en inledande förhandlingssondering. K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016, s. 51, förklarar att gränsdragningen mellan förhandlingstrevare och anbud i lagens mening kan erbjuda svåra avvägningsproblem. Se även J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 96 och kap. 5.4.

I CISG Art. 14(1) uppställs kravet att anbud ska "indicate the intention of the offeror to be bound in case of acceptance". Även i UNIDROIT Principles Art. 2.1.2, PECL 2:201(3), DCFR II-4:201 framhålls betydelsen av att det finns en vilja från anbudsgivaren att bli avtalsrättsligt bunden. Se även J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 96.

I NJA 1977 s. 92 förklarade ett bolag sig ”berett” att träffa en uppgörelse med motparten på vissa villkor, varvid bolaget tillade att ”nödvändiga avtal” skulle tillställas motparten så snart bolaget hade mottagit motpartens godkännande av brevet. Innebar denna förklaring att bolaget var ensidigt bunden? HD ansåg att bolagets förklaring inte var ett bindande anbud. Bolagets förklaring gav inte tillräckligt tydligt uttryck för att bolaget önskat förplikta sig rättsligt. Bolagets förklaring var istället en förhandlingstrevare, d.v.s. ett meddelande i ett ”uppvärmningsskede” innan parterna kommit så långt att det blivit dags för dem att lämna rättsligt bindande anbud- och acceptmeddelanden. (HD ansåg att parterna blivit bundna av avtal men avtalsbundenheten grundades inte på att bolagets förklaring var ett anbud.)

I K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016, s. 50 uttalas: "Viljeförklaringen" måste skiljas från sådana förklaringar som förekommer i det dagliga livet utan anspråk på att vara i juridisk mening bindande." Och på s. 40 f: "Endast bindande viljeförklaringar kan betecknas som anbud och svar i lagens mening. För att kunna avgöra, om det rör sig om ett bindande anbud, måste man alltså veta om anbudet är bindande." Tore Almén framhöll i förarbetena till avtalslagen 1915 att endast bindande viljeförklaringar är anbud i avtalslagens mening.

Ibland framgår det tydligt av meddelandet att det är avsett att vara bindande.

EXEMPEL: Jag erbjuder dig att få köpa denna tavla för 10 000 kr. Mitt erbjudande står fast till på måndag.

I andra fall kan det framgå klart att anbudet inte är bindande.

EXEMPEL: Jag erbjuder dig att köpa hallon för 20 kr litern, men jag förbehåller mig rätten att slutligen bekräfta att avtal har slutits.

En part som vill lämna ett obindande erbjudande kan markera detta genom att förklara sig ”beredd att diskutera” ett avtal på vissa villkor eller genom att be om ett anbud från den andra parten istället för att använda termen ”anbud”. Ett alternativ är att uttryckligen förklara att erbjudandet inte är bindande.

Erbjudanden som uppfyller kraven för ett anbud, men som förses med tillägget ”utan förbindelse”, ”friblivande”, ”utan obligo” eller liknande, är inte anbud i avtalslagens mening (dessa uttryck, som återfinns i 9 § avtalslagen 1915, används numera sällan), se Restatement of Nordic Contract Law § 2-9.

När det inte framkommer tydligt om ett förhandlingsmeddelande är avsett att vara juridiskt bindande, måste man göra en analys av sammanhanget. Utgångspunkten är att ett bindande anbud måste vara preciserat och på något sätt indikera att avsändaren avser att slutligt bli bunden – dvs. beredd att ta på sig det ansvar som följer vid avtalsbrott – om motparten accepterar erbjudandet. Samma tankegång återfinns i Restatement of Nordic Contract Law § 1-3 som omtalar en motparts reasonable expectations given the commercial, financial or social context.

I juridisk litteratur finns uttalanden som ger intryck av att inte ställa lika höga krav på att erbjudandet ska kommunicera en vilja att bli slutligt bunden.

K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016 s. 78, uttalar: "Ett under förhandlingar skrivet och översänt brev med angivande, att avsändaren är beredd att sluta avtal med visst innehåll och avser att senare upprätta särskilda avtalsdokument kan av motparten missuppfattas som ett anbud om slutligt avtal, om övriga omständigheter bidrar till att ge ett sådant intryck vilket framgår av NJA 1977 s. 92. Det ankommer på den som vill uppskjuta sitt slutliga ställningstagande till frågan om avtals ingående att verkligen klargöra detta för sin motpart." Det viktiga i detta citat är "om övriga omständigheter bidrar till att ge ett sådant intryck". Det är alltså inte så att det alltid föreligger en klargörandeplikt. Det är naturligtvis bra att vara klargörande till undvikande av missförstånd. Men en part som mottar ett brev där det står att avtalsdokument senare ska upprättas, kan normalt sett inte fästa befogad tillit till ett slutgiltigt avtal och därför skyddas avsändaren av erbjudandet mer än mottagaren. Se www.avtalslagen2020.se 2.2.2 om underförstådd avtalad skriftform.

Axel Adlercreutz och Lars Gorton anser att det avgörande för om det är fråga om ett anbud i avtalslagens mening är vilket befogat intryck mottagaren fått samt att det inte är nödvändigt att meddelandet uttryckligen klargör att det är fråga om ett rättsligt förpliktande erbjudande (Avtalsrätt I, 2011, s. 133). Motsvarande uttalande återfinns inte i den senare upplagan.

Se vidare T. Håstad, Avtalslagens modell för ingående, dissens, fullmakt, misstag med mera, i M.B. Andersen m.fl., Aftaleloven 100 år, Köpenhamn 2015 kap. 8, s. 183.

Oförbindande respektive bindande men återkalleliga anbud

Det är skillnad mellan anbud som är helt oförbindande (dvs. inget anbud alls i avtalslagens mening) och återkalleliga anbud, dvs. anbud som kan återkallas ända till dess att anbudsmottagaren har accepterat dem. Ett oförbindande erbjudande kan tas tillbaka även efter att det har "accepterats" medan ett återkalleligt anbud endast innebär att anbudet kan återkallas intill dess att det har accepterats men inte därefter (motsvarande reglerna om revocation och withdrawal i CISG, UNIDROIT Principles och PECL).

Ett bindande men återkalleligt anbud kan direkt ligga till grund för ett antagande svar så att avtalsverkan uppkommer.

Det är ofta svårt att avgöra om ett erbjudande är avsett att vara oförbindande eller återkalleligt. Förklaringen till att avsändaren uttrycker sig otydligt, är att hen sällan förstår de juridiska konsekvenserna. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 98.

Betydelsen av bekräftelser (konfirmation)

Det händer att en part säger att avtal ska föreligga först när hen har bekräftat förhandlingsresultatet (konfirmation). Ofta är det oklart om bekräftelsen är avsedd att utgöra ett slutled i avtalsmekanismen (dvs. en förutsättning för avtalsbundenhet) eller endast syftar till att säkerställa bevisning om ett redan existerande avtal.

Ett dokument som kallas "bekräftelse" kan få olika juridiska verkningar beroende på hur och i vilket skede det lämnas. Om en bekräftelse endast avser att dokumentera avtalsinnehållet så föreligger redan ett avtal och om bekräftelsen innehåller ett felaktigt återgivande av avtalets innehåll så innebär det inte att den avtalsbundenhet, som redan föreligger, upplöses. Annorlunda förhåller det sig om "bekräftelsen" lämnas innan avtalsbundenheten uppstått. Den kan då bli betraktad som en accept.

Kravet att anbudet ska ha utgivits

För att ett anbud ska vara bindande måste det vara utgivet. Det räcker inte att en part bara tänker att hen vill, parten måste kommunicera sin vilja genom att t.ex. säga det, skriva det eller genom sitt uppträdande ge uttryck för det (s.k. konkludent handlande). Detta har stöd genom ett motsatsslut (e contrarioslut) från 35 § avtalslagen 1915 som enbart reglerar löpande skuldebrev och andra värdepapper. Av 35 § avtalslagen 1915 framgår att löpande handlingar är förpliktande för gäldenären mot en förvärvare i god tro, även om de kommit i omlopp utan att gäldenären haft för avsikt att utge dem. Den bestämmelsen gäller enbart för värdepapper. För alla andra transaktioner gäller motsatsen. Detta motsatsslut har kritiserats som ett alltför generöst upprätthållande av viljan med de risker som följer för godtroende tredje man. Dessa risker är dock i praktiken inte så allvarliga eftersom den som påstår att ett undertecknat dokument kommit ur hens besittning utan hens vilja har bevisbördan för påståendets riktighet. Se K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 253, samt rättsfallet NJA 1945 s. 193. Dessutom är det ofta så att dokument som kommer i omlopp har vidarebefordrats genom anställda med behörighet.

Se NJA 2000 s. 747 I och II samt NJA 2012 s. 1095 om vilka krav som ställs för att ett undertecknat kontrakt ska vara utgivet. Se även www.avtalslagen2020.se 8 om skenavtal. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 100.

EXEMPEL: Ahmed har skrivit ett e-postmeddelande till Bibbi. Ahmed har inte tryckt på sänd-knappen. Meddelandet ligger i hans Utkast-mapp. Meddelandet är ännu inte utgivet. Ahmed är inte bunden av meddelandet.

2.3(2) Erbjudanden till en obegränsad krets

I avtalslagen 1915 finns ingen bestämmelse om erbjudanden till en obegränsad krets. Enligt CISG Art. 14(2) är erbjudanden som riktar sig till en obegränsad krets inte bindande.

Det saknas säkert stöd i lag eller prejudikat om vad som gäller i svensk rätt när CISG inte är tillämplig. I doktrinen antas allmänt att erbjudanden som riktas till en obestämd krets av personer inte är bindande, se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 97; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016, s. 56; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 90. Det skulle bli praktiskt svårt att upprätthålla en regel om bundenhet vid erbjudanden som riktar sig till en obestämd krets av personer. Anbudsgivaren skulle ju då vara bunden i förhållande till var och en av dem.

Anne Kuttenkeuler, Lagen om distansavtal, kommentaren till 1 kap. 2 §, redogör för ARNs praxis.

Enligt PECL 2:201(3) presumeras att ett erbjudande i en katalog eller annons är bindande anbud, men begränsat till lagret av varor eller tjänsteleverantörens kapacitet att utföra tjänster.

Moderna kommunikationsmetoder gör det möjligt att sända meddelanden till en stor krets som uppfattas vara personligt riktade till en viss mottagare, vilket försvårar bedömningen av om meddelandet ska klassificeras som ett anbud i lagens mening. Det relevanta är om mottagaren med fog uppfattar att det är fråga om ett masserbjudande.

I dansk rätt har Højesteret ansett bindande anbud föreligga när en vara exponerades i ett skyltfönster, men kunden ansågs i det aktuella fallet ha varit i ond tro och fick inte köpa varan - en TV-apparat - till det felaktiga priset (U1985.877 H), se om domen MB Andersen, Grundlæggende aftaleret, 2015 s. 176 f; LL Andersen & PB Madsen, Aftaler och mellemmaænd, 2006 s. 54 f.; Gomrad, Godsk Pedersen & Madsen, Almindelig kontaktsret, 2012, s. 120. Se även UfR 1991.43 H. Danska motsvarigheten till Allmänna Reklamationsnämnden (Forbrugeklagenævnet) anser att erbjudanden på internet är bindande anbud även om de riktar sig till en obegränsad krets och även om det inte finns varor kvar i lager. Förklaringen anges vara att säljaren enkelt kan ta bort erbjudandet så snart varan är slut i lager.

Det är också osäkert om annonsering på internet och hemsidor som är interaktiva utgör bindande anbud. Rolf Dotevall anser (med hänvisning till dansk doktrin) att i "dessa fall talar mycket för att det är att betrakta som bindande anbud om det är fråga om ett erbjudande av generiska varor dvs. varor som marknadsförs som varor av visst slag och inte genom ett varumärke."

För att komma tillrätta med oärliga näringsidkare som konsekvent anger fel pris i skyltfönster eller på webbsidor finns marknadsrättsliga sanktioner i marknadsföringslagen.

2.3(3) Hur lång tid är anbudsgivaren ensidigt bunden (acceptfristen)

Den tid under vilken anbudsgivaren är ensidigt bunden kallas för acceptfristen. Det är oförmånligt för anbudsgivaren att vara ensidigt bunden och i tveksamma fall är därför acceptfristen kort.

Acceptfristen för muntliga anbud

För muntliga löften gäller i praktiken ingen ensidig bundenhet (3 § andra stycket avtalslagen 1915). Den som mottar ett muntligt anbud och vill sluta ett avtal ska omedelbart anta anbudet. K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 100 anser att bestämmelsen om muntliga anbud är ett "... erkännande av det faktum, att lagmodellen anbud-accept inte följs vid muntliga förhandlingar mellan närvarande".

Den som avger ett muntligt anbud kan dock förklara att hen åtar sig ensidig bundenhet och i så fall gäller ensidig bundenhet enligt vad som framgår nedan.

Vad som utgör muntligt är ibland oklart, t.ex. när det är fråga om chatt-liknande kommunikation. Chatt-kommunikation kan å ena sidan sparas och liknar på så sätt skrift men å andra sidan liknar parternas förhållningssätt i samband med chatt mer det muntliga – det upplevs inte som lika seriöst som skriven kommunikation. Jag gissar att man kommer att utgå från att det inte råder någon acceptfrist i samband med chattkommunikation och att anbud i samband med chatt alltså måste antas omedelbart. Jag bedömer däremot att e-postmeddelanden inte utgör muntliga anbud (se nedan).

Angiven acceptfrist (och underförstådd acceptfrist)

Acceptfristens längd kan vara bestämd av anbudsgivaren. Den kan ha bestämts uttryckligen (2 § avtalslagen 1915), t.ex. att accept ska komma anbudsgivaren tillhanda senast visst datum och klockslag.

Ibland framgår inte från när en tidsfrist ska börja löpa. I CISG Art. 20 ges en hjälpregel för sådana fall. Om det t.ex. står i ett brev att acceptfristen är tre dagar, ska tredagarsperioden räknas från den dag brevet är daterat, inklusive helgdagar. CISG ger uttryck för att man vid tveksamhet ska tolka acceptfristens längd till fördel för anbudsgivaren, dvs. en så kort acceptfrist som möjligt. En sådan tolkningsmetod är naturlig eftersom anbudsgivaren är ensidigt bunden under acceptfristen. Se även Restatement of Nordic Contract Law § 2-3.

Acceptfristens längd kan vara underförstådd eller följa av parts- eller handelsbruk (1 § andra stycket avtalslagen 1915). Av NJA 2004 s. 862 framkommer obiter dictum att partsbruk, dvs. hur snabbt parterna tidigare under förhandlingarna svarat på erbjudanden, kan vara relevant för att avgöra acceptfristens längd. Det är alltså inte så att man alltid ska falla tillbaka på den legala acceptfristen när det saknas en uttryckligt angiven acceptfrist. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.4).

Acceptfristen när den varken framgår uttryckligen eller underförstått

Om fristens längd inte har preciserats av anbudsgivaren gäller legal acceptfrist. Under denna tid får anbudsgivaren i princip inte återkalla anbudet. För anbud som ges i brev eller telegram gäller enligt 2 § avtalslagen 1915 att anbudsgivaren är ensidigt bunden under en skälig tid. Samma regel gäller för anbud som ges i e-postmeddelanden.

I NJA 2004 s. 862 ansåg HD – föga förvånande – att den legala acceptfristen hade gått ut 24 dagar efter anbudet. HD angav att acceptfristens längd är beroende av en rad faktorer; (1) avtalets beskaffenhet, (2) om parterna är affärsmän eller privatpersoner, (3) om avtalsobjektet är föremål för prisväxlingar, (4) avtalsföremålets värde, (5) kostnaderna för långdragna förhandlingar, (6) om acceptanten i samband med tidigare förhandlingar var bekant med det tilltänkta avtalets ekonomiska konsekvenser samt (7) om det av parternas tidigare avtal kan utläsas något partsbruk rörande hur snabbt anbud och accept utväxlas.

För att bedöma vad som utgör skälig acceptfrist tar man hänsyn till å ena sidan hur lång betänketid anbudsmottagaren behöver och å andra sidan hur lång tid det är rimligt att anbudsgivaren är ensidigt bunden. Det är betungande för anbudsgivaren att vara ensidigt bunden eftersom anbudsgivaren under den perioden är helt i händerna på den andra parten som är fri att välja mellan att anta eller förkasta anbudet. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 102. K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016 s. 100 uttalar: "Det är emellertid inte skäligt att anbudstiden utsträcks så länge att 'förutsättningarna för dess avgivande antas vara rubbade'."

Acceptfristen är i de flesta fall mycket kort. Detta gäller särskilt om avtalsföremålet är utsatt för snabba prisförändringar. Då är det viktigt att inte hålla ena parten ensidigt bunden, eftersom det möjliggör för motparten att spekulera i prisförändringar utan egen risk (J. Hellner, Kommersiell avtalsrätt, 1993 s. 27; C. Hultmark, Elektronisk handel och avtalsrätt, 1998 kap. 5 c; E. Lindell-Frantz, Den legala acceptfristen, 2005). Det är ofta inte så allvarligt om acceptfristen går ut och anbudsgivarens ensidiga bundenhet upphör, eftersom mottagaren av anbudet kan lämna ett nytt anbud. Inget hindrar att parterna fortsätter att förhandla och kommer överens om ett avtal som de båda önskar ingå, se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.2.4.

EXEMPEL: Temur erbjuder sig i ett e-postmeddelande till Sissi att sälja tio ton aluminium för 1 800 US dollar per ton. Sissi svarar inte samma dag. Hon vill avvakta och se hur aluminiumpriset utvecklas på världsmarknaderna för råvaror. Nästa dag, då hon kan konstatera att marknadspriset för aluminium stigit med 5 %, svarar hon Temur att hon antar hans anbud. Temur anser att han inte längre är bunden av anbudet. Han anser att acceptfristen endast varade några få timmar, inte ett helt dygn. Temur anser att det vore orimligt att Sissi skulle kunna spekulera i hur priset på aluminium utvecklade sig utan att ta någon egen risk. Eftersom priset på aluminium varierar starkt, är acceptfristen kort och har gått till ända i detta exempel. Temur och Sissi har alltså inte slutit något avtal. Sissi kan sannolikt komma överens med Temur om att få köpa aluminiumet av Temur för dagens marknadspris (1 890 US dollar per ton).

Man kan ta hänsyn till att anbudsgivaren efter det att anbudsmottagaren tagit del av anbudet har preciseratacceptfristens längd eller genom interpellation begär besked av anbudsmottagaren. Det följer av 8 § första stycket avtalslagen 1915. Se även K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016, s. 96; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 101 f.

Förr i tiden, när det tog lång tid att överföra anbud, kunde acceptfristen vara ganska lång och det kunde vara betungande för anbudsgivaren att under en lång tid vara ensidigt bunden av anbudet. Numera, när kommunikationerna via t.ex. e-post går snabbt, blir det sällan fråga om särskilt långa perioder av ensidig bundenhet.

Acceptfristen avbryts om adressaten avslagit anbudet, 5 § avtalslagen 1915 och www.avtalslagen2020.se 2.3.3 och 2.3.7. Den som avslagit ett anbud kan alltså inte ångra sig och kräva att få anta anbudet inom den ursprungliga acceptfristen.

Tvingande regler om acceptfrist

I 13 a § konsumentkreditlagen ges konsumenten rätt att under minst sju dagar överväga ett erbjudande om en bostadskredit.

Avtalstidpunkten

Ibland ställs frågan när ett avtal har slutits, dvs. om avtalstidpunkten. Den exakta tidpunkten för avtalets ingående är sällan av intresse (och enligt anbud-acceptmodellen inträder bundenheten vid olika tidpunkter för de två parterna). Det intressanta i praktiken är vanligtvis om avtalsbundenhet över huvud taget föreligger och, i vissa fall, om anbudet kan återkallas.

2.3(4) Stående anbud

En anbudsgivare som förklarat sig ensidigt bunden tills vidare (stående anbud), kan säga upp sin ensidiga bundenhet med skäligt varsel genom ett meddelande till motparten. Detta följer av 8 § avtalslagen 1915.

Skäligt varsel lika långt som den legala acceptfristen i 2.3(3). Det rör sig alltså om ganska kort varseltid.

Se the Consumer Rights Directive 2011/83/EU Article 27. Se ävan NJA 1962 s. 276 och NJA 1977 s. 92 samt Restatement of Nordic Contract Law § 2-8.