Avtalslagen 2020 / 3. Ansvar vid avtalsförhandlingar som inte leder fram till avtal (culpa in contrahendo)
3. Ansvar vid avtalsförhandlingar som inte leder fram till avtal (culpa in contrahendo)
(1) En part är fri att inleda, fortsätta och avbryta avtalsförhandlingar.
(2 En part som inleder, fortsätter eller avbryter förhandlingar illojalt är ansvarig för den skada som illojaliteten orsakar motparten. Det är illojalt av en part att, bland annat, inleda eller fortsätta förhandlingar om parten inte avser att sluta ett avtal med motparten.
KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE
Senast uppdaterad den 29 maj 2023
Lagar: 2 kap. 2 § skadeståndslagen
Rättsfall: NJA 1947 s. 215, NJA 1963 s. 105, NJA 1973 s. 175; NJA 1974 s. 526, NJA 1978 s. 147, NJA 1990 s. 745, NJA 2006 s. 638, NJA 2012 s. 1095 ”Överförmyndaren”, NJA 2014 s. 648 ”Divisionschefen”, NJA 2016 s. 39 ”Budgivningsbedrägeriet”
Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt 2022, kap. 4.1; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt 1, 2016, kap. 4.24.3; M. André, Marknadsföringsansvar, s. 421 ff.; E.P. Björkdahl, Lojalitet och kontraktsliknande förhållanden, 2007; J. Cartwright & M. Hesselink, Pre-Contractual Liability, Cambridge University Press, 2009; O. Jingryd, Culpa in contrahendo vid uteblivet fastighetsköp – en problematisering, JT 2018-19 s. 91; Hj. Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, s. 83 ff; P. Klami-Wetterstein, Från förhandlingsfrihet till förhandlingsbundenhet, Turku 2016, se också en kort sammanfattning i JFT 2016 s. 485; J. Kleineman, Ren förmögenhetsskada, 1987, s. 417 ff.; J. Kleineman, Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar, JT 1991-92 s. 125; K. Krüger & P. Møgelvang-Hansen, Reklamens bindende virkning, TemaNord 2001; J. Ramberg, Pre-Contractual Liability, 1990; M. Schultz, Skadestånd för ren förmögenhetsskada, SvJT 2017 s. 820; O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015-16 s. 330; G. Woxholth, Avtalerett, 2021, kap. II:9.
Internationella instrument: UNIDROIT Principles 2.1.15; PECL 2:301; DCFR II-3:301
Innehåll
3(1) Huvudregeln
Enligt huvudregeln har en part som inlett avtalsförhandlingar ingen skyldighet att sluta ett avtal och bär inget ansvar om förhandlingarna inte leder fram till avtal.
De kostnader som förhandlingarna medför kan vara höga, t.ex. bestående i resor, tid och konsultkostnader. Vardera förhandlingsparten står för sina egna förhandlingskostnader och risken för att de blir onyttiga om motparten avbryter förhandlingarna utan att avtal kommit till stånd. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 4.1.
www.avtalslagen2020.se 2.3 beskriver hur avtalsbundenhet kan uppkomma stegvis; först för anbudsgivaren och sedan för båda parter i och med att motparten accepterar anbudet. När avtal sluts enligt anbud-acceptmodellen, är naturligtvis anbudsgivaren skyldig att sluta avtalet eftersom hen är bunden till sitt anbud. Denna bestämmelse handlar om ansvaret för parter som inte är bundna i enlighet med vad som följer av www.avtalslagen2020.se kap. 2.
3(2) Skadestånd
I undantagsfall kan förhandlingar som inte leder fram till avtal medföra skadeståndsansvar. Detta kallas på latin för culpa in contrahendo. Sådant ansvar grundas inte på det tilltänkta uteblivna avtalet utan antingen på utomkontraktuell grund eller på avtalsrättslig grund. Det är viktigt att skilja mellan ansvar på avtalsrättslig grund (inomkontraktuellt) och ansvar på annan grund (utomkontraktuellt). www.avtalslagen2020.se 3 handlar endast om ansvar på utomkontraktuell grund. Även art. 12 i Rom II-förordningen systematiserar ansvaret för culpa in contrahendo som utomkontraktuellt.
Nederst i denna kommentar behandlas kort avtal om förhandlingsansvar.
Det finns specialregler i lagarna om offentlig upphandling som ger möjlighet för en leverantör att få ersättning när den lidit skada på grund av att lagens regler om hur myndigheter ska upphandla tjänster och produkter har åsidosatts. Dessa regler är inte analogt tillämpliga på avtalsförhandlingar som inte omfattas av dessa lagars tillämpningsområde.
Utomkontraktuellt ansvar
Om en part inte åtagit sig någon avtalsförpliktelse kan ansvar uppkomma på utomkontraktuell grund. Det rör sig då om skadestånd för ren förmögenhetsskada, 2 kap. 2 § skadeståndslagen. Enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen ersätts ren förmögenhetsskada vid brott. Att inleda, fortsätta eller avbryta avtalsförhandlingar är vanligtvis inte brottsligt (se dock NJA 2016 s. 39 ”Budgivningsbedrägeriet” om oegentligheter vid budgivning på en fastighet). Av rättspraxis, förarbeten och litteratur framgår att 2 kap. 2 § skadeståndslagen inte ska läsas e contrario (motsatsvis). Det är med andra ord möjligt att få skadestånd för ren förmögenhetsskada även om det inte föreligger brott.
I finsk rätt kan förhandlingsrisken eventuellt fördelas även om ingen av parterna agerat klandervärt men när båda parter agerat oaktsamt (finska HD 1984 II 181). Enligt min bedömning finns ingen motsvarighet i svensk rätt. Men saken har inte varit föremål för prövning av svenska HD. Rubriken till det finska rättsfallet lyder: ”A, som hade för avsikt att låta uppföra en industrihall, hade utan att anskaffa de handlingar rörande byggnadsplaneringen, vilka i allmänhet bifogas offertbegäran, påbörjat underhandlingar med B om byggnadsprojektets förverkligande som helhetsentreprenad. B var medveten om att projektets förverkligande var avhängigt av finansiering från Utvecklingsområdesfonden. Sedan B på egen bekostnad anskaffat de ritningar och övriga handlingar rörande byggnadsplaneringen, vilka behövdes för lämnande av offert och även för ansökan om byggnadstillstånd, hade A, sedan Utvecklingsområdesfonden förvägrat det begärda lånet, avstått från byggnadsprojektets förverkligande. Då ansvaret för de kostnader, som förorsakats av för byggherrens räkning utfört planeringsarbete, i allmänhet inte åligger planeraren eller entreprenören, men då B som yrkesmässig byggare, trots de risker som hänförde sig till projektets förverkligande, inte tillsett, att avtal på förhand träffats om kostnaderna för detaljplaneringen, fördelades kostnaderna mellan parterna.”
Skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada kan aktualiseras om en förhandlande part agerat klandervärt (illojalt), t.ex. genom att vilseleda motparten avsiktligt eller vårdslöst. Förhandlingar ska ske i enlighet med god affärssed, vilket bland annat innebär att en part inte får lura en förhandlingspart att ta på sig onödiga förhandlingskostnader. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 4.1.
Paula Klami-Wetterstein betonar vikten av lojalitet och tillitens betydelse i samband med avtalsförhandlingar, Från Förhandlingsfrihet till förhandlingsbundenhet, Turku 2016, se också en sammanfattning av hennes avhandling i JFT 2016 s. 485. Se även www.avtalslagen2020.se 1.3.4 och 1.3.5 om lojalitetsprincipen och tillitsprincipen.
EXEMPEL: Skadeståndsskyldighet kan uppkomma om en spekulant förhandlar om ett köp utan att någonsin ha för avsikt att sluta ett avtal (t.ex. för att förhindra att försäljning sker till spekulantens konkurrent).
EXEMPEL: Skadeståndsskyldighet kan föreligga om en part förhandlar om ett avtal trots att parten är medveten om att motparten inte kommer att få erforderligt myndighetstillstånd.
EXEMPEL: Ett reklamerbjudande lockar personer att ta sig till en butik med ett inbytesobjekt som näringsidkaren erbjudit sig att ta som dellikvid till ett särskilt förmånligt pris. Näringsidkaren infriar inte sitt löfte med hänvisning till att de aktuella varorna har tagit slut. Vanligen garderar sig näringsidkaren med texten ”så långt lagret räcker”. Men om varan inte fanns för försäljning i någon nämnvärd omfattning när näringsidkaren lämnade erbjudandet, kan ett ansvar för culpa in contrahendo eventuellt aktualiseras (utöver marknadsrättsliga påföljder enligt marknadsföringslagen). Se rörande möjligheterna att utvidga ansvaret i samband med marknadsföring, K. Krüger & P. Møgelvang-Hansen, Reklamens bindende virkning, TemaNord 2001.
EXEMPEL: Tre parter samarbetar hemligen i en anbudskartell. De lämnar anbud som för anbudmottagarna framstår som fristående men i själva verket är ”riggade” på så sätt att de på förhand bestämt vem som ska få vilket avtal och till vilket pris. Detta kan medföra ansvar för culpa in contrahendo eftersom två av budgivarna aldrig avsett att sluta avtal med anbudmottagaren. (Det kan dessutom medföra konkurrensrättsliga påföljder.)
I fallen nedan ansåg HD att en part i och för sig var ansvarig för culpa in contrahendo (nedan, i samband med redogörelsen för hur skadeståndet ska beräknas, följer en mer ingående redogörelse för rättsfallen).
I NJA 1963 s. 105 ansåg HD att en förhandlande part var ansvarig för att inte ha klargjort att bundenhet inte förelåg och att det fanns risk att avtalet inte skulle komma till stånd på grund av att avtalet var beroende av ett utländskt formkrav.
I NJA 1990 s. 745 ansåg HD att ett förhandlande bolag hade åsidosatt sin skyldighet att snarast underrätta motparten om att bolaget beslutat sig för att inte anlita motparten som återförsäljare. Parterna hade förhandlat i mer än ett år och bolaget var medvetet om att motparten tog på sig kostnader i förväntan om att avtalet skulle komma tillstånd. HD uttalade att det
uppkommit viss förpliktelse för bolaget att ta hänsyn till [motpartens] intressen. Denna skyldighet har närmast haft avseende på [motpartens] intresse av att begränsa sina kostnader för det fall att något återförsäljningsavtal inte kom till stånd. Skadeståndsskyldighet bör sålunda kunna komma i fråga om bolaget i detta hänseende gentemot [motparten] uppträtt på ett sätt som måste bedömas som illojalt, t.ex. genom att underlåta att underrätta honom om förhållanden av betydelse för frågan att få till stånd ett avtal.
Av NJA 1990 s. 745 framgår att det föreligger en förpliktelse för en part som haft ingående förhandlingar med en tilltänkt avtalspart att snarast underrätta den tilltänkta avtalsparten när det står klart att avtal inte kommer att bli av, under förutsättning att parten förstår att motparten tar på sig kostnader i förlitan på att avtal ska komma till stånd. Troligtvis inträder skyldigheten att informera om att avtalsförhandlingarna inte kommer att leda fram till ett avtal först när en part beslutat sig för att inte sluta avtalet. Informationsskyldighet föreligger alltså normalt sett inte så länge som det finns en chans, om än liten, att avtal kommer att slutas med motparten. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 92. Jfr NJA 1973 s. 175 och NJA 1978 s. 147.
HD uttalade obiter dictum i NJA 2012 s. 1095 ”Överförmyndaren” att skadestånd på grund av illojalitet vid avtalsförhandlandet kan uppkomma i samband med att legala formkrav inte är uppfyllda.
HD antydde svagt obiter dictum i NJA 2014 s. 648 ”Divisionschefen” att en huvudman skulle kunna bli skadeståndsansvarig om inte huvudmannen själv – utan någon annan – gett tredje man intrycket att en mellanman har behörighet. Se även Stefan Lindskogs särskilda yttrande till domen punkt 7 om situationen då huvudmannen på ett illojalt sätt inte undanröjer risk för missförstånd beträffande mellanmannens behörighet.
EXEMPEL: Köparen var intresserad av att köpa ett bolag som ägdes av säljaren. Förhandlingar om företagsköp är kostsamma, vilket bland annat beror på att köparen anlitar konsulter som undersöker bolagets ekonomiska förhållanden (s.k. due diligence). I samband med undersökningen upptäckte köparen allvarliga problem med bolagets äganderätt till fast egendom i Polen och avbröt därför förhandlingarna med säljaren. Köparen ville ha ersättning med 1,5 Mkr av säljaren för sina onödiga konsultkostnader. Säljaren kände inte till problemen med de polska fastigheterna (det var alltså inte fråga om dolus in contrahendo). Frågan är om säljaren borde ha undersökt förhållandena i Polen innan säljaren lockade köparen att lägga ner undersökningskostnader. Frågan är, med andra ord, om säljaren är skadeståndsskyldig på grund av vårdslöshet (culpa in contrahendo). Rättsläget är osäkert. Ett snarlikt fall har avgjorts av Göta hovrätt T 3146-16.
Ansvar för klandervärt beteende kan föreligga när en huvudman orsakat tillit hos tredje man om att en mellanman är behörig. Om huvudmannen inte blir bunden (se www.avtalslagen2020.se 4.1) så kan man tänka sig att huvudmannen blir ansvarig på grund av culpa in contrahendo. Utrymmet är dock mycket begränsat, se A. Unnersjö, Skadeståndströsklen och bundenhetströskeln vid orsakande av befogad fullmaktstillit, Ny Juridik, 2023:xx.
Felaktiga uppgifter om spekulanter och bud
Det är oklart om falska påståenden om andra spekulanter och bud kan grunda skadeståndsskyldighet. Ofta vet förhandlande parter att det kan förekomma svävande och felaktiga uppgifter om förekomsten av andra spekulanter och bud. I sådana situationer föreligger vanligen inte ansvar för culpa in contrahendo.
EXEMPEL: Det förekommer att säljare under avtalsförhandlingar uppger för en spekulant att det finns andra spekulanter, trots att det inte finns någon annan som uttryckt intresse att köpa.
EXEMPEL: Det förekommer att säljare påstår att de har ett bud på en viss nivå, trots att det inte finns något sådant bud.
När det föreligger en ordnad och transparent budgivning, som syftar till att spekulanter ska få en rättvisande bild av hur efterfrågat avtalsobjektet är, föreligger sannolikt ansvar för en part som manipulerar budgivningen med falska uppgifter.
I NJA 2016 s. 39 ”Budgivningsbedrägeriet” var fråga om köp av en bostadsrätt. En person som var närstående till säljaren hade lämnat falska bud i samband med budgivningen. Avgörandet var inte ett "rent" culpa in contrahendo-fall, utan handlade om skadestånd på grund av brott med stöd av skadeståndslagen. Avgörandet visar ändå att manipulationer i samband med öppna budgivningar kan vara skadeståndsgrundande (se nedan om beräkning av ersättningen).
Hur beräknas ersättningen?
Ansvaret för culpa in contrahendo avgörs genom en tvåstegsraket.
Första frågan: Föreligger ansvar (illojalt beteende som strider mot god affärssed)?
Andra frågan: Om det föreligger ansvar, hur stort är skadeståndet?
När det föreligger ansvar i samband med avtalsförhandlingarna ska den skadelidande försättas i samma ekonomiska situation som om avtalsförhandlingarna skett på ett acceptabelt sätt (J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap 4.1). Med andra ord: Den skadelidande ska försättas i samma ekonomiska situation som om parten handlat i enlighet med god affärssed. Det ska alltså finnas ett orsakssamband mellan illojaliteten och skadan. Den skadelidande parten får ingen ersättning för den vinst parten skulle ha gjort om det tilltänkta avtalet kommit till stånd (se nedan för en mer nyanserad uppfattning i litteraturen).
I NJA 1990 s. 745 hade ett bolag gett sin motpart förhoppningar om att han skulle få bli återförsäljare av vakuumpumpar. Förhandlingarna pågick under mer än ett år. Motparten hade med anledning av förhandlingarna haft kostnader för planering och investeringar. När avtal inte kom till stånd blev dessa kostnader onyttiga. HD ansåg att bolaget hade åsidosatt sin skyldighet att snarast underrätta motparten om att bolaget beslutat sig för att inte sluta avtal med motparten. Skadestånd utgick emellertid inte eftersom det inte uppkommit någon skada för motparten under den fyraveckorsperiod som bolaget dröjde med underrättelsen. I NJA 1990 s. 745 behövde den culpösa parten inte ersätta motparten för alla förhandlingskostnader, utan endast för sådana kostnader som hade kunnat undvikas om parten agerat lojalt (och sådana kostnader förelåg inte i rättsfallet). I NJA 1990 s. 745, där den ena parten i och för sig agerat oacceptabelt, förelåg alltså inget orsakssamband mellan det oacceptabla beteendet och ekonomiska skador för motparten. Rättsfallet är kommenterat av J. Kleineman, Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar, JT 1991-92 s. 132.
Av NJA 1963 s. 105 följer att ersättning kan omfatta intäkter som den drabbade parten på grund av förhandlingspartens culpösa beteende gått miste om genom att vidta dispositioner i förlitan på att avtal skulle komma tillstånd. NJA 1963 s. 105 handlade om ett anställningsavtal mellan ett bolag och en tilltänkt VD. Bolaget företräddes vid förhandlingarna av en delägare i bolaget. Den förhandlande delägaren borde ha klargjort för VD:n att bundenhet inte förelåg och att det fanns risk att avtalet inte skulle komma till stånd. VD:n hade uppfattat att det endast kvarstod en liten formalitet och tog på sig omfattande kostnader för att börja fullgöra avtalet. Den förhandlande delägaren informerade inte VD:n om att han kände till att det fanns stor risk att formkravet inte skulle bli uppfyllt, trots att han insåg att VD:n gjorde kostsamma förberedelser. HD ålade den förhandlande delägaren skyldighet att ersätta VD:ns kostnader orsakade av att VD:n felaktigt utgått från att avtal förelåg. HD bestämde skadeståndets storlek så att VD:n försattes i samma ekonomiska läge som om den förhandlande delägaren inte hade vilselett honom. VD:n fick därför ersättning för onödiga res- och flyttkostnader samt för de intäkter han skulle ha fått om han stannat kvar i sin tidigare verksamhet. VD:n fick inte ersättning för den lön som han skulle ha fått om anställningsavtalet med bolaget slutits (dvs. ingen ersättning för utebliven vinst). Rättsfallet är intressant på så sätt att det inte handlar om motpartens (bolagets) skadeståndsskyldighet utan om den förhandlande personens skadeståndsskyldighet.
HD bekräftade (obiter dictum) i NJA 2012 s. 1095 ”Överförmyndaren” att ersättning kan
utgå för s.k. dispositionsförluster, dvs. sådana förluster som säljaren har gjort genom att ha vidtagit eller ha låtit bli att vidta rättsliga dispositioner i tillit till det förutsatta avtalet. En sådan förlust kan uppkomma för säljaren om han har avböjt att träffa ett fördelaktigt avtal med någon annan i förlitan på att avtalet med den förste köparen skulle bli bindande ...
Den drabbade parten har inte rätt att försättas i samma läge som om avtalsförhandlingar inte hade inletts (vilket ibland kallas för det negativa kontraktsintresset – ett olyckligt begrepp, se J. Kleineman, som anser att begreppet negativa kontraktsintresset inte är meningsfullt vid tillitsskador, Ren förmögenhetsskada, s. 432 not 48). I NJA 1990 s. 745 (se ovan) behövde den culpösa parten inte ersätta motparten för allaförhandlingskostnader, utan endast för sådana kostnader som hade kunnat undvikas om parten inte agerat illojalt (och sådana kostnader förelåg inte i rättsfallet).
Anbudskarteller nämns ovan som ett exempel på culpa in contrahendo. Det är möjligt att skadeståndet i ett sådant fall ska bestämmas till skillnaden mellan det avtalade priset och det lägre pris som anbudsmottagaren skulle ha fått om anbudskartellen inte funnits. Det finns emellertid inget prejudikat som ger vägledning för skadeståndsberäkningen i en sådan situation.
Skadestånd för positiva kontraktsintresset?
Den drabbade parten har inte rätt till ersättning för det positiva kontraktsintresset, dvs. inte rätt att försättas i samma ekonomiska läge som om avtal slutits.
I NJA 1989 s. 614 uttalade HD:
Enligt allmänna kontraktsrättsliga grundsatser är den förpliktade normalt skyldig att utge skadestånd beräknat efter det positiva kontraktsintresset när det redan vid avtalets ingående förelåg hinder mot fullföljandet av avtalet, under förutsättning att den förpliktade visat försumlighet genom att inte pröva sina möjligheter att fullfölja avtalet.
Mårten Schultz anser att NJA 1989 s. 614 möjligen ger stöd för att ersättning vid culpa in contrahendo kan omfatta det positiva kontraktsintresset men anmärker att HD:s uttalande är ”svårtolkat” (M. Schultz, Skadestånd för ren förmögenhetsskada, SvJT 2017 s. 820, på s. 827). Enligt min (Christina Ramberg) uppfattning är NJA 1989 s. 614 inte ett exempel på culpa in contrahendo eftersom parterna hade slutit ett avtal (de var alltså in contractu) och tvisten rörde möjligheten att få skadestånd med stöd av förutsättningsläran.
Ola Svensson utgår från att HD:s vaga uttalande obiter dictum om culpa in contrahendo i NJA 2014 s. 684 avser ersättning för det negativa kontraktsintresset (O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015-16 s. 330 på s. 352).
I praktiken blir skadeståndet ofta lågt vid culpa in contrahendo och omfattar kanske endast ersättning för onödiga resor och liknande (Prop. 2021/22:174 Ett moderniserat konsumentskydd, s. 53).
Bevisning om orsakssamband
Utgångspunkten är att den som påstår skada har bevisbördan för skadan och skadans storlek. Men HD lättade i NJA 2016 s. 39 ”Budgivningsbedrägeriet” på bevisbördan så att bevissvårigheterna inte blev alltför stora för den part som drabbats av att motparten agerat starkt illojalt. Avgörandet är inte ett "rent" culpa in contrahendo-fall, utan handlar om skadestånd på grund av brott med stöd av skadeståndslagen men avgörandet har sannolikt bäring också på ”rena” culpa in contrahendo-fall.
I NJA 2016 s. 39 ”Budgivningsbedrägeriet” var fråga om köp av en bostadsrätt. En säljaren närstående hade lämnat falska bud i samband med budgivningen. HD konstaterade att det var omöjligt att klarlägga hur budgivningen skulle ha utvecklats om den skett korrekt. Även om den skadelidande i princip har bevisbördan för påstådd skada, ansåg HD att utgångspunkten är att skadan svarar mot skillnaden mellan köpeskillingen och det högsta konkurrerande budet med påslag för en viss budförhöjning. HD uttalade:
… att det inte låter sig säkert sägas vad den konkurrerande budgivarens slutbud skulle ha varit bör gå ut över skadegöraren, eftersom det är hans eller hennes brottsliga handlande som har förstört den process som hade kunnat leda till klarhet i frågan.
Avtalsbundenhet som påföljd vid culpa in contrahendo
Extrema fall av oacceptabelt beteende i samband med avtalsförhandlingar kan leda till avtalsbundenhet.
I NJA 2006 s. 638 hade parterna kommit överens om att de skulle nå en förlikningsöverenskommelse. En läkare sände efter muntliga förhandlingar med ett Landsting (numera: Region) ett skriftligt avtal ”för underskrift”. Landstinget hörde inte av sig och läkaren fick inte tag på ansvariga personer på Landstinget. När parterna slutligen fick kontakt flera månader senare, hävdade Landstinget att det inte var bundet av något förlikningsavtal. HD ansåg att Landstingets passivitet bidrog till att avtalsbundenhet uppkommit. NJA 2006 s. 638 handlar om anmärkningsvärd passivitet. Avgörandet ger kanske uttryck för att klandervärd passivitet vid avtalsförhandlingar (vilket är en form av culpa in contrahendo) kan medföra avtalsbundenhet. Avgörandet är emellertid kontroversiellt, se J. Herre, Rättsverkan av passivitet vid mottagande av avtalsbekräftelse, JT 2006-07 s. 687. Se även www.avtalslagen2020.se 2.6 om avtal genom passivitet.
Avtalsrättsligt ansvar att förhandla på visst sätt
www.avtalslagen2020.se 3 handlar, som sagt, om utomkontraktuellt ansvar. Som tidigare påpekats, kan ansvar under förhandlingsstadiet uppkomma på avtalsrättslig grund. Sådant ansvar kan föreligga när parterna under avtalsförhandlingarna har åtagit sig att uppträda på ett visst sätt (t.ex. att iaktta sekretess eller att avstå från parallella förhandlingar med annan part).
I NJA 1978 s. 147 hade en fastighetsägare och ett livsmedelsbolag träffat ett bindande projekteringsavtal och förhandlade om en lokalhyra. Frågan rörde brott mot projekteringsavtalet. Det var alltså inte fråga om ansvar för culpa in contrahendo. Fastighetsägaren inredde lokalen i enlighet med projekteringsavtalet och ville ha ersättning för sina kostnader när livsmedelsbolaget senare inte ville sluta avtalet om lokalhyra. Båda parter var medvetna om att livsmedelsbolaget var beroende av att få etableringstillstånd och att det alltså var osäkert om avtalet om upplåtelse skulle komma till stånd. HD ansåg att livsmedelsbolaget inte hade förhandlat illojalt och därför utgick inte skadestånd för culpa in contrahendo. HD uttalade att livsmedelsbolaget varit skyldigt att lojalt verka för ett definitivt avgörande i etableringsfrågan samt hålla fastighetsägaren underrättad om hur etableringsfrågan utvecklade sig och ansåg att livsmedelsbolaget inte brutit mot dessa skyldigheter. HD uttalade att livsmedelsbolaget
i ett affärsförhållande av detta slag haft fog att förutsätta, att motparten själv skulle kunna tillvarata sina intressen utan att det från [livsmedelsbolagets] sida behövdes några särskilda påpekanden eller initiativ beträffande det tilltänkta upplåtelseavtalet.
Det förekommer att parter inför avtalsförhandlingar kommer överens om att förhandla lojalt (in good faith), t.ex. i ett Letter of Intent. I kommentaren till UNIDROIT Principles 2016 2.1.15 Comment 3, anges att brott mot en sådan lojalitetsförpliktelse innebär att ”all appropriate remedies for non-performance will be available, including the right to performance”. Det bör observeras att det endast är fråga om påföljder på grund av avtalsbrottet att inte förhandla lojalt och alltså inte påföljder på grund av att det tilltänkta huvudavtalet inte kommer till stånd.
Utomlands finns exempel på att ett Letter of Intent genom sin ordalydelse kan medföra skyldighet att förhandla lojalt (best effort obligation att förhandla för att uppnå avtalsbundenhet). Brott mot ett sådant lojalitetsåtagande har medfört avtalsbundenhet i belgisk underrätt. Se om detta T. Verhofstede, The Letter of Intent: To Be Bound or Not to Be Bound, that Is the Question…, ERPL 5-2022 s. 697.