11. Avtalsbrott

11.1 Definition av avtalsbrott

(1) En part som inte presterar i enlighet med avtalet begår avtalsbrott. Utgångspunkten är att motparten har rätt till påföljder som sammantagna försätter motparten i samma ekonomiska läge som om motparten fått avtalsenlig prestation. Förutsättningar för olika påföljder framgår av www.avtalslagen2020.se kap. 11 och 12.

(2) En part kan inte göra gällande att motparten gjort sig skyldig till avtalsbrott om det beror på partens eget beteende, egen underlåtenhet eller på annat förhållande som parten bär ansvar för.

11.2 Rätt att avhjälpa (rätta) eget avtalsbrott

(1) En avtalsbrytande part har rätt att avhjälpa sitt avtalsbrott på sin egen bekostnad under förutsättning att

(a) avhjälpande är lämpligt med beaktande av motpartens behov och intressen,

(b) motparten saknar rimlig anledning att vägra avhjälpande,

(c) avtalsbrottet inte är så väsentligt att det ger motparten rätt att häva avtalet, och att

(d) parten meddelar utan oskäligt uppehåll hur och när avhjälpande ska ske.

(2) Motparten har rätt att innehålla sin prestation under den tid avhjälpande pågår.

(3) Även om avtalsbrottet avhjälps, har motparten rätt till prisavdrag samt rätt till skadestånd för skada som orsakats av avhjälpandet eller inte kunnat avvärjas genom avhjälpandet.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 36 § köplagen, CISG Art. 48, 27 § konsumentköplagen, 20 § konsumenttjänstlagen

Rättsfall: NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget), NJA 2016 s. 222

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 13.6; J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt, 2.a häftet, 2020, kap. 25.5

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.2.3, PECL 9:102, DCFR III.-3:201-205, Restatement of Nordic Contract Law § 8-8(2)

Utgångspunkten är att den part som utsatts för ett avtalsbrott kan välja påföljd. Den avtalsbrytande parten kan emellertid under vissa förutsättningar kräva att få avhjälpa avtalsbrottet och på så sätt begränsa motpartens valrätt till ett krav på fullgörelse i kombination med skadestånd och eventuellt prisavdrag. Detta kallas ibland för rättelse. Hellner m.fl. kallar det för en skyldighet att motta naturafullgörande (J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt, 2.a häftet, 2020, kap. 25.5).

Rörande relationen mellan avhjälpande och prisavdrag, se kommentaren under www.avtalslagen2020.se 12.4. Rörande relationen mellan avhjälpande och skadestånd, se kommentaren under www.avtalslagen2020.se12.5.2.

Det är osäkert om www.avtalslagen 2020.se 11.2 ger uttryck för gällande rätt.

Stöd för en allmän princip om att den avtalsbrytande parten har rätt att avhjälpa sitt avtalsbrott finns i NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) om ett entreprenadavtal, där HD uttalade:

Liksom i fråga om köp har en entreprenör enligt dispositiv rätt både skyldighet och rätt att avhjälpa fel och brister i entreprenaden.

Bestämmelsen om den avtalsbrytande partens rätt att avhjälpa har samband med den allmänna principen om skyldigheten för motparten att begränsa den avtalsbrytande partens förlust, se www.avtalslagen2020.se 1.3.4 om lojalitetsprincipen; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 13.6. Se även M.B. Andersen & J. Lookofsky, Lærebog i obligationsret I, 2015, kap. 7.2.c; V. Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2011, kap. 16.3.2; DCFR III.-3:202–203.

EXEMPEL: En slarvig veterinär gipsar en hund som brutit benet så att benet läker fel. Veterinären har rätt att avhjälpa sitt avtalsbrott genom att operera hunden och gipsa om benet. En förutsättning är dock att kundens befogade förtroende för veterinären inte är raserat. Se nedan och NJA 2016 s. 222 angående förtroendet mellan parterna.

EXEMPEL: En advokat upprättar ett testamente men formulerar det på ett sätt som inte leder till de effekter klienten önskat. Advokaten har rätt att avhjälpa sitt avtalsbrott genom att omformulera testamentet (under förutsättning att klienten fortfarande lever och kan medverka till det). En förutsättning är dock att klientens befogade förtroende för advokaten inte är raserat. Se nedan och NJA 2016 s. 222 angående förtroendet mellan parterna.

EXEMPEL: En majoritetsaktieägare glömmer bort sitt åtagande enligt ett aktieägaravtal att erbjuda en styrelseplats till en annan part i aktieägaravtalet (avtalsbrott). När den drabbade personen påtalar avtalsbrottet erbjuder sig majoritetsaktieägaren att rätta avtalsbrottet genom en snabbt anordnad en extra bolagsstämma. Den drabbade avtalsparten måste sannolikt acceptera rättelsen och kan inte kräva inlösen enligt andra bestämmelser i aktieägaravtalet (beroende på hur avtalet är utformat).

I lagar finns rätt att avhjälpa eget avtalsbrott i 36 § köplagen, CISG Art. 48, 27 § konsumentköplagen och 20 § konsumenttjänstlagen. Det finns ingen bestämmelse om rätt att avhjälpa i 4 kap. jordabalken.

I 36 § köplagen, 27 § konsumentköplagen och 20 § konsumenttjänstlagen handlar rätten till avhjälpande endast om säljarens rätt att avhjälpa fel. I CISG Art. 48 är avhjälpanderätten mer omfattande och kan utövas av säljaren rörande alla typer av avtalsbrott. I UNIDROIT Principles Art. 7.2.3, PECL 9:102, DCFR III.-3:201-205 och Restatement of Nordic Contract Law § 8-8(2) finns en allmän rätt för den avtalsbrytande parten (oavsett om det är en natura- eller penningsgäldenär) att avhjälpa avtalsbrott. www.avtalslagen2020.se 11.2 ger uttryck för samma omfattande generella rätt till avhjälpande som i UNIDROIT Principles, PECL, DCFR och Restatement of Nordic Contract Law.

Mot bakgrund av att www.avtalslagen2020.se 11.2 är generellt utformad – särskilt rekvisiten om att avhjälpandet ska vara lämpligt och att den drabbade parten inte ska sakna rimlig anledning att vägraavhjälpande – tror jag (Christina Ramberg) att bestämmelsen motsvarar hur HD skulle resonera i en tvist rörande den avtalsbrytande partens rätt till avhjälpande. Jan Hellner m.fl. förefaller skeptisk till att det föreligger en oskriven allmän avtalsrättslig regel om rätt att avhjälpa eget avtalsbrott, i vart fall inte beträffande fel i immateriella tjänster (Speciell avtalsrätt, 2:a häftet, 2020, kap. 25.5.3).

Bortfall av rätten att avhjälpa

(a) Den avtalsbrytande parten har inte rätt att avhjälpa sitt avtalsbrott om det skulle vara olämpligt med hänsyn till motpartens behov och intressen. En sådan situation kan t.ex. föreligga när ett dröjsmål medfört ändrade förhållanden eller när det inte längre är aktuellt att rätta avtalsbrottet.

EXEMPEL: En advokat upprättar ett testamente men formulerar det på ett sätt som inte leder till de effekter klienten önskat. Advokaten kan inte kräva att få avhjälpa avtalsbrottet genom att omformulera testamentet om klienten redan har dött.

EXEMPEL: En känd idrottsperson har ett femårigt reklamavtal med ett bolag. Idrottaren ertappas med att stjäla varor i en butik, vilket utgör brott mot ett avtalsvillkor i reklamavtalet och får stor uppmärksamhet i media. Idrottaren kan inte kräva att få avhjälpa sitt avtalsbrott genom att lämna tillbaka de stulna varorna eftersom det inte tillgodoser bolagets behov och intressen.

(b) Den avtalsbrytande parten har inte rätt att avhjälpa sitt avtalsbrott om motparten har rimligt anledning att vägra avhjälpande. Den kanske vanligaste orsaken till att en vägran är rimlig, är att den drabbade parten förlorat förtroende för den avtalsbrytande parten.

HD uttalade i NJA 2016 s. 222:

Särskilda skäl för konsumenten att avvisa ett erbjudande om felavhjälpande kan föreligga om avhjälpandet skulle medföra betydande besvär eller olägenheter för konsumenten. Detsamma gäller om näringsidkaren har visat allvarlig oskicklighet när tjänsten utfördes, uppträtt störande, visat bristande hederlighet eller på annat sätt åsidosatt konsumentens intressen, så att denne med fog kan göra gällande att han inte har förtroende för näringsidkaren personligen eller för näringsidkarens kompetens. (Se a. prop. s. 60 och 230 f.)

EXEMPEL: En plastikkirurg som är bakfull utför en slarvig operation. Eftersom patienten med fog har bristande förtroende för plastikkirurgen, har plastikkirurgen inte rätt att avhjälpa sitt avtalsbrott.

EXEMPEL: Det visar sig att ett bolag som utför transporttjänster åt en uppdragsgivare regelmässigt överfakturerat uppdragsgivaren. Eftersom uppdragstagaren har visat bristande hederlighet och uppdragsgivaren med fog förlorat förtroendet för sin motpart, saknar uppdragstagaren rätt att avhjälpa sitt avtalsbrott.

(c) Rätten för en avtalsbrytande part att avhjälpa sitt avtalsbrott gäller inte när avtalsbrottet är så väsentligt att motparten har rätt att häva. Se www.avtalslagen2020.se 12.3.1 angående väsentlighetskravet för hävning. Detta innebär bland annat att en part som gjort sig skyldig till obefogad hävning, vanligtvis inte har rätt att avhjälpa sitt avtalsbrott genom att återkalla hävningen. Se om obefogad hävning www.avtalslagen2020.se12.3.6.

(d) Den avtalsbrytande parten förlorar rätten att avhjälpa sitt avtalsbrott om hen väntar för länge med att göra gällande sin rättighet.

Avtal om rätt att avhjälpa, rättelseklausul

Ibland regleras rätt för avtalsbrytande part att avhjälpa avtalsbrott uttryckligen i parternas avtal i en s.k. rättelseklausul. Sådana klausuler kan vara svårtolkade, se www.avtalslagen2020.se kap. 5 samt J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 244 f.

11.3 Avstående från rätt att göra gällande avtalsbrott (eftergift)

Part som drabbats av avtalsbrott kan efterge rätten att göra gällande påföljder antingen genom att godkänna prestationen helt eller delvis, eller genom att avstå från att göra gällande viss eller alla påföljder. En eftergift kan vara uttrycklig eller underförstådd (t.ex. genom konkludent handlande eller passivitet).

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 5 oktober 2021

Lagar:

Rättsfall: NJA 1961 s. 26, NJA 1993 s. 570, NJA 1992 s. 829, NJA 2002 s. 630 ”Restaurang Pelé”, NJA 2008 s. 243, NJA 2012 s. 804 ”Mammas borgen”, NJA 2017 s. 203 ”Kravmjölken”, NJA 2017 s. 1195 ”Skogssällskapet”; NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby”

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 245 f.; E.P. Björkdahl, Passivitet och konkludent handlande – särskilt i samband med hyresavtal, JT 2013-14 s. 237; C. Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996; Hj. Karlgren, Passivitet, 1965, s. 10 ff.; S. Lindskog, Preskription, 2017, 16 § kap. 3; E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 218

Internationella instrument: DCFR II.-1:102

En part som drabbats av avtalsbrott kan ensidigt avstå från (efterge) en rättighet. Den avtalsbrytande parten kan förlita sig på en sådan eftergift och eftergiften är alltså bindande för den avstående parten, se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 245 f., DCFR II.-1:102(3).

Observera att försummad reklamation behandlas på www.avtalslagen2020.se 11.4.

Rörande eftergifter i samband med oskäliga avtal, se www.avtalslagen2020.se 6.7.

Eftergift helt eller delvis

En part som drabbas av avtalsbrott, kan ”godkänna” prestationen och därigenom efterge alla sina avtalade rättigheter. Parten kan alternativt efterge delar av sina avtalade rättigheter. Parten kan, slutligen, efterge vissa eller alla påföljder med anledning av avtalsbrottet.

Tolkning av uttrycklig eftergift

Tolkningen av innehållet i en eftergift kan ske med stöd av www.avtalslagen2020.se kap. 5 (särskilt 5.3), även om den tolkningsmetoden i första hand tar sikte på ömsesidigt förpliktande avtal – till skillnad från eftergifter som är en ensidig åtgärd. Vid sådana ensidiga åtgärder väger antagligen den eftergivande partens vilja tyngre än den avtalsbrytande partens tillit, se om vilje- och tillitsprinciperna www.avtalslagen2020.se 1.3.5.

Underförstådd eftergift

En eftergift kan vara underförstådd, t.ex. genom konkludent handlande eller passivitet. Även beträffande underförstådda eftergifter är det fråga om en tolkning (se strax ovan).

I NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby” gav HD (obiter dictum) som exempel att en borgenär av misstag krävt en gäldenär på betalning av ett lägre belopp än det som enligt avtalet skulle betalas. HD ansåg att sådant beteende kan ge motparten befogad anledning att uppfatta att den betalningsberättigade parten avstått från resterande rättigheter för förfluten tid, se p. 13 med hänvisning till NJA 1973 s. 315 ”Nilcons tele-abonnemang” och NJA 1991 s. 3 ”Mjölby-Svartådalens elleveranser”.

Av prejudikat framkommer att beviskraven för underförstådd eftergift är tämligen högt ställda. HD uttalade i NJA 2012 s. 804 ”Mammas borgen” (min understrykning):

Eftersom det alltså inte står klart att B.P. har efterskänkt sin regressfordran…

Eftergift genom betalning

Det är vanligt att en part betalar. Innebär betalningen en eftergift i bemärkelsen ett godkännande av den prestation som betalningen avser? Minoriteten (2 justitieråd) i NJA 2010 s. 559 ansåg att en reservationslös betalning kan vara en eftergift (ett godkännande):

I korrespondensen härefter [efter avtalstidpunkten] bekräftades att parterna hade olika uppfattningar om vad betalningen skulle omfatta […] EMI betalade fakturan den 28 maj utan att meningsskiljaktigheterna hade klarats ut och utan att EMI samtidigt angav att betalningen förutsatte att EMI och dess försäljare i senare led fick använda fotografiet vid marknadsföringen av CD-skivan. Därmed får EMI anses ha godtagit G.N:s ståndpunkt. Ett avtal i enlighet med dennes uppfattning har därmed kommit till stånd.

Särskilt om underförstådd eftergift genom passivitet

Ett godkännande av avtalsbrott kan vara underförstått genom passivitet.

Se www.avtalslagen2020.se 11.4(4) (kontrareklamation) om eftergift av rätt att invända om för sen reklamation.

Utgångspunkten är att endast passivitet inte utgör en konkludent eftergift. Men i NJA 2002 s. 630 ”Restaurang Pelé” uttalade HD att förlust

av en rättighet på grund av passivitet kan [...] inträda enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer.

Enligt NJA 2002 s. 630 ”Restaurang Pelé” kan en rättighet gå förlorad när passivitet gett den avtalsbrytande parten befogad tillit till att motparten inte avsåg att göra gällande ansvar/påföljd.

I NJA 2017 s. 203 ”Kravmjölken” uttalade HD att det

… i vissa situationer [finns] en plikt att meddela motparten att ett anspråk görs gällande, t.ex. när en part vet att den andra parten inrättar sig på visst sätt i förlitan på en rättslig bedömning som är felaktig, när en part har gett motparten intrycket att han har eftergivit sin rätt …

I NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby” uttalade HD att en part som

tillämpar ett avtal generöst genom att inte göra gällande sina rättigheter fullt ut vid den tidpunkt de förfaller eller annars ska fullgöras av motparten, kan detta leda till att parten förlorar rätten att kräva ytterligare prestation för förfluten tid. (Jfr t.ex. NJA 1939 s. 579 och NJA 1965 s. 427.)

I NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby” ansåg HD att en passiv hyresvärd hade eftergett sin rätt till omsättningshyra genom att under ungefär tio år inte framföra krav på omsättningshyran. HD ansåg att det vid bedömningen var relevant om motparten haft fog för sin uppfattning att den passiva parten avstått från sina avtalsenliga rättigheter, om motparten drabbas orimligt hårt av det sent framförda avtalsenliga kravet samt vem av parterna som är närmast att bära risken för de negativa följderna av den avvikande avtalstillämpningen (d.v.s. vem av två passiva parter som är mest klandervärd för att missförståndet uppkommit).

NJA 2017 s. 1195 ”Skogssällskapet” rörde frågan om passivitet när den avtalsbrytande parten handlat i strid mot tro och heder. HD ansåg att en part även i ett sådant fall ska vara aktiv och uttalade:

Beträffande frågan huruvida en köpare som har vetskap om felet av lojalitetsskäl bör drabbas av passivitetsverkan gör sig olika överväganden gällande. Övergripande bör prövas ifall en underrättelse med hänsyn till omständigheterna framstår som näraliggande och naturlig. Arten och graden av illojalitet på säljarens sida kan här ha betydelse. Men också säljarens befogade intresse av att bli informerad bör beaktas. Det gäller särskilt om felet är sådant att säljaren skulle kunna åtgärda felet eller minska dess negativa verkningar för köparen. Avseende bör också fästas vid i vad mån köparen genom sin passivitet skulle kunna spekulera på säljarens bekostnad i t.ex. prisförändringar.

I NJA 2017 s. 1195 ”Skogssällskapet” underlät köparen att göra gällande skadeståndsanspråk i ungefär 4,5 år efter det att köparen fått kännedom om säljarens avtalsbrott. HD ansåg att köparen inte hade eftergett sin rätt genom passivitet. Beträffande under hur lång tid köparen kan vara passiv uttalade HD:

När en meddelandeskyldighet föreligger uppkommer så frågan hur lång tids passivitet som får godtas efter det att köparen har fått vetskap om felet. Det låter sig inte bestämmas generellt. De förhållanden som är av betydelse för frågan om någon meddelandeskyldighet alls föreligger bör vara av relevans också i detta hänseende. En utgångspunkt bör dock vara att köparen ska ha en väl tilltagen tid på sig att överväga sin situation efter vetskap om felet. En annan utgångspunkt bör vara att passivitetsverkan inte inträder förrän säljaren har haft en beaktansvärd nackdel av köparens passivitet.

Passivitet efter att en avtalsbrytande part frågat (interpellation) hur motparten ställer sig till avtalsbrottet kan utgöra en eftergift. Lindskog uttalade i ett tillägg till NJA 2008 s. 243: ”Skulle hyresgästen [den avtalsbrytande parten] fråga hyresvärden om denne har något emot ett kostsamt ingrepp i lägenheten och hyresvärden besvarar frågan nekande utan att göra förbehåll om sin uppsägningsrätt, förefaller alldeles uppenbart att han därmed förlorar denna, men det följer redan på avtalsrättsliga grundsatser. Här är det således snarare fråga om en eftergift än en rättighetsförlust på grund av en åsidosatt klargörandeplikt.” Lindskog utvecklar sin tankegång i Preskription, 2017, kap. 16.3.1.

Se om eftergift genom passivitet, E.P. Björkdahl, Passivitet och konkludent handlande – särskilt i samband med hyresavtal, JT 2013-14 s. 237, kap. 3. Hon anser att om ”dispositionen ger ett befogat intryck av att kontrahenten inte vill göra sin rätt gällande bör den inte kunna åberopas i efterhand, så länge som motparten inrättat sig härefter” och hänvisar till reglerna om condictio indebiti (s. 253). Hennes bedömning har i viss mån modifierats av HD i NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby”.

I 47 § köplagen finns en bestämmelse om fakturor: ”Har köparen fått en räkning, är han bunden av det pris som har angetts i räkningen. Detta gäller dock inte, om han inom skälig tid meddelar säljaren att han inte godkänner priset, om ett lägre pris följer av avtalet eller om det fordrade beloppet är oskäligt.”Bestämmelsen är svårförståelig eftersom den omtalar bundenhet till fakturans belopp samtidigt som den hänvisar till vad som följer av avtalet. I doktrin antas att lagrummet främst fyller en bevisrättslig funktion (J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, § 47). Lagrummet ger inte stöd för att en avtalspart som betalar en faktura eller mottar en faktura och är passiv per automatik skulle ha avstått från att göra gällande avtalsbrott.

Eftergift genom passivitet efter neutral reklamation

Det förekommer att en part framför klagomål på motpartens prestation utan att specificera vilken påföljd parten önskar göra gällande (s.k. neutral reklamation). Därefter är det möjligt för parten att uttryckligen efterge sina rättigheter till påföljder. En svår fråga är om passivitet efter neutral reklamation utgör en eftergift (se www.avtalslagen2020.se 11.4 om bortfall av rättigheter på grund av försen reklamation till skillnad från eftergift).

I NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus) hade en huvudman sagt upp en återförsäljare i förtid (avtalsbrott). Återförsäljaren reklamerade och förbehöll sig rätt till skadestånd men dröjde nio månader med att precisera skadeståndet. HD ansåg att återförsäljaren inte förlorat sin rätt till skadestånd (varken genom eftergift eller genom för sen reklamation). Men vad skulle ha gällt om återförsäljaren varit passiv under en mycket längre tid? Och vad skulle ha gällt om det varit fråga om en annan påföljd än skadestånd? Sannolikt skulle återförsäljaren inte anses ha eftergett sina rättigheter genom passivitet om återförsäljaren vid sitt första besked tydligt gett uttryck för en avsikt att återkomma med en viss påföljd. Den avtalsbrytande parten kan i ett sådant fall inte med fog utgå från att motparten eftergett sitt krav utan att interpellera och fråga om motparten om hen frånfallit sitt anspråk. Den avtalsbrytande parten måste alltså ”väcka den björn som sover”.

Observera speciella regler om reklamation för vissa påföljder på www.avtalslagen2020.se kap. 12.

Särskilt om tilläggstid (Nachfrist)

Ibland ger en part som drabbats av avtalsbrott motparten möjlighet att prestera senare (tilläggstid). Tilläggstid innebär vanligtvis att den drabbade parten är förhindrad att häva avtalet under tilläggstiden men behåller sin rätt att innehålla den egna prestationen, se www.avtalslagen2020.se 12.1 om innehållande. Det kan vara svårt att tolka innebörden i ett meddelande om tilläggstid. Utgångspunkten är att en part inte efterger annat än sin eventuella hävningsrätt under tilläggsperioden.

Se om tilläggstid: 25 § andra stycket och 56 § köplagen, 13 § andra stycket, 3 § konsumentköplagen, CISG Art. 47 och Art. 63, 14 kap 15 § sjölagen, UNIDROIT Principles 7.1.5, PECL Art. 8:106, DCFR III.-3:103, J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 245 f. och s. 257; J. Herre, Ersättningar i köprätten, 1996, ss. 52, 503; S. Lindskog, Preskription, 2017, § 10.

Om den avtalsbrytande parten meddelar motparten att den inte avser att prestera under tilläggstiden eller inte har presterat avtalsenligt när tilläggstiden gått till ända, kan den drabbade parten göra gällande påföljder, se www.avtalslagen2020.se kap. 12.

Det förekommer att en part medger tilläggstid och samtidigt klargör att när tiden gått till ända utan att avtalsenlig prestation skett, så avser parten att häva avtalet. En förutsättning för hävning i ett sådant fall är att avtalsbrottet är väsentligt (se www.avtalslagen2020.se 12.3.1). Tilläggstiden leder inte i sig till att avtalsbrottet är väsentligt när tilläggstiden överskridits.

11.4 Reklamation

(1) En avtalspart som vill göra gällande påföljder på grund av avtalsbrott ska meddela detta till den avtalsbrytande parten utan oskäligt uppehåll.

(2) Vid bedömningen av vad som utgör oskäligt uppehåll i 11.4(1) ska samtliga omständigheter beaktas, däribland:

(a) Arten och graden av illojalitet på den avtalsbrytande partens sida.

(b) Om den avtalsbrytande parten haft beaktansvärd nackdel av motpartens passivitet.

(c) Om den drabbade parten kunnat spekulera utan egen risk på den avtalsbrytande partens bekostnad.

(d) Den drabbade partens intresse av att få tid att kunna överväga sin situation.

(e) Om den drabbade parten har en giltig ursäkt för att dröja med reklamationen.

(f) Om den drabbade parten är näringsidkare och avtalet ingår i näringsidkarens ordinarie näringsverksamhet.

(3) Om sådant meddelande ges för sent är rättsföljden

(a) att all rätt till påföljder bortfaller, eller att

(b) enstaka påföljder bortfaller (se www.avtalslagen2020.se kap. 12 beträffande fullgörelse och hävning), eller att

(c) den avtalsbrytande partens ersättningsskyldighet minskas med den skada som den avtalsbrytande parten kunde ha undvikit om meddelande lämnats i rätt tid, eller

(d) förlust av en förmånlig bevisregel.

Faktorerna i 11.4(2)(a)–(f) är relevanta för att avgöra vilken rättsföljd som inträder vid för sen reklamation.

(4) En avtalsbrytande part förlorar rätten att invända för sen reklamation om hen gett motparten befogad anledning att tro att hen avstått från att göra invändning om för sen reklamation.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 2 juni 2021

Lagrum: 29, 32 §§ köplagen, 45 § kommissionslagen, 34 § handelsagenturlagen, 17 och 26 §§ konsumenttjänstlagen, 23 § konsumentköplagen, 7 § lagen om finansiell rådgivning, 41 § lagen om anställningsskydd, 4 kap. 19 a § jordabalken, 26 § fastighetsmäklarlagen, 4 kap. 17 § lag om försäkringsdistribution, fartygspassagerarförordningen artikel 24.2, tågpassagerarförordningen artikel 17, 3 kap. 31 § och 4 kap. 13 § järnvägstrafiklagen, 19 § paketreselagen, 13 kap. 38 § sjölagen.

Rättsfall: NJA 1931 s. 208, NJA 1943 s. 272, NJA 1989 s. 224, NJA 1992 s. 782 (Lastbilsleasingen), NJA 1993 s. 436, NJA 1994 s. 532, NJA 2005 s. 142, NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus), NJA 2008 s. 243, NJA 2012 s. 102, NJA 2016 s. 237 (Lokalarean), NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken), NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet), NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya), NJA 2019 s. 136 (Kioskförsäkringen), NJA 2020 s. 470 (Kommunens hävningsförklaring), NJA 2019 s. 807 (Badrummet), HD:s dom 10 december 2020 T 2829-19 (Badrummet i radhuset), HD:s dom 27 maj 2021 T2828-20 (Suterränghuset på Ekerö)

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 246; J. Andersson Inomkontraktuell reklamationsplikt, SvJT 2019 s. 376.; H. Hauge, Relativ reklamasjonsfrist på ulovfestet grunnlag ved forbrukerens misligholdskrav, SvJT 2019 s. 198; J. Herre, Något om reklamationsplikt vid köp av varor och tjänster, i festskrift till G Lennander, 2010, s 119 f; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, kap. 4.7.1.7; J. Herre i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, kap. 3.1; C. Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996; J. Kleineman, Reklamationsplikt vid rådgivaransvar, i festskrift till T Håstad, 2010, s. 333; F. Korling, Reklamation av investeringsrådgivning och diskretionär förvaltning, SvJT 20120 s. 649; S. Lindskog, Preskription, 2017, § 16.3.3; J. Marszalek, Reklamationsplikt vid fel i utförd överlåtelsebesiktning, JT 2013-14 s. 875; C. Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 142 ff.; C. Ramberg, Skiljedom om jämkning av ansvarsbegränsning, reklamation, rådgivaransvar, skadeståndsberäkning och prisavdrag, JT 2010-11 s. 91; E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 216 ff.; M. Rødvei Aagaard, Om att (inte) uppställa reklamationsregler på okodifierat område och om nordisk rätts(o)likhet, JT 2020/21 nr. 3 s. 711; P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, s. 307

Internationella instrument: UNIDROIT Principles 7.2.2.(e), PECL 9:102(3), DCFR III.-3:107

Reklamation i förhållande till andra regler

Enligt strukturen på www.avtalslagen2020.se ska man först ställa sig frågan om den som drabbats av ett avtalsbrott genom eftergift har avstått från att göra påföljder gällande, dvs. godkänt avtalsbrottet (se www.avtalslagen2020.se 11.3). Om det inte föreligger eftergift, ska frågan om reklamation bedömas enligt denna bestämmelse (11.4) (s.k. neutral reklamation). För enskilda påföljder finns i tillägg till denna bestämmelse om reklamation särskilda regler om meddelanden (s.k. påföljdsreklamation), se om fullgörelse www.avtalslagen2020.se 12.2 och om hävning www.avtalslagen2020.se 12.3.4. För prisavdragspåföljden och skadeståndspåföljden finns inga särskilda tilläggsbestämmelser om reklamation.

11.4(1) Skyldigheten att vara aktiv och reklamera

Skyldigheten att reklamera avtalsbrott är en allmän oskriven avtalsrättslig regel som alltså gäller även utan stöd i lag.

HD uttalade i NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken):

Av allmänna kontraktsrättsliga principer följer att en avtalspart som vill göra gällande påföljder på grund av avtalsbrott, t.ex. skadestånd, inte kan förhålla sig passiv …

I NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya) redovisade HD möjligheten att analogisera från olika lagbestämmelser samt lämplighetsöverväganden och uttalade:

Detta talar i sig starkt för att det normalt får anses föreligga en allmän skyldighet på detta område att inom viss tid meddela den kontraktsbrytande parten om ett krav på ersättning efter att prestationen har utförts för sent.

I NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet) ansåg HD till och med att köparen inte kunde vara passiv under hela den tioåriga preskriptionsfristen när säljaren av fast egendom agerat i strid mot tro och heder, trots att 4 kap. 19 a § jordabalken gör ett undantag för köparens skyldighet att reklamera inom skälig tid när säljaren agerat i strid mot tro och heder.

I tidigare rättspraxis har HD uttalat sig mer försiktigt om vad som gäller om reklamation utan stöd i lag, se t.ex. NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus).

I UNIDROIT Principles och PECL finns ingen regel om reklamation utöver den allmänna skyldigheten att begränsa motpartens förlust (7.4.8 resp. 9:505).

Annat gäller enligt norsk rätt, se M. Rødvei Aagaard, Om att (inte) uppställa reklamationsregler på okodifierat område och om nordisk rätts(o)likhet, JT 2020/21 nr. 3 s. 711, med redogörelse för ett avgörande i norska Högsta domstolen ((HR-2020-2401-A).

När ska reklamation ske? (utan oskäligt uppehåll)

Det är osäkert vad som gäller om reklamationsskyldighetens närmare innehåll, bland annat om när reklamationsfristen startar och hur lång reklamationsfristen är.

För att få en bild av reklamationsfristen är det relevant att känna till de intressen som skyldigheten att vara aktiv syftar till att tillvarata (regelns ändamål, ratio legis).

  • - Pacta sunt servanda (se www.avtalslagen2020.se 1.3.2)

Utgångspunkten är att den som utsatts för avtalsbrott har rätt till påföljder. En avtalsbrytande part ska inte komma undan enkelt med ett formalitetsargument om för sen reklamation.

Stefan Lindskog (Preskription, 2017, kap. 16.3.3 i en fotnot) anmärker att utgångspunkten är att en rätt föreligger och att en rätt består så länge borgenären inte har avstått från den, vilket talar för att borgenären genom passivitet inte bör gå förlorad sin rätt annat än om det följer av allmänna avtalsrättsliga principer. Se även C. Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 142, på s. 145.

  • - Lojalitetsprincipen (se www.avtalslagen2020.se 1.3.4)

Lojalitetsprincipen innebär bland annat ett krav på viss aktivitet. Den part som drabbas av ett avtalsbrott kan alltså inte vara helt passiv. Men lojalitetsplikten går inte så långt att den drabbade parten måste ådra sig kostnader eller försätta sig själv i ett sämre läge rättsligt sett. Reklamation kan ses som en del i lojalitetsskyldigheten att begränsa motpartens förlust (se www.avtalslagen.2020.se 12.5.2(5)). När den avtalsbrytande parten blir informerad om sitt avtalsbrott och om att motparten avser att göra gällande påföljder kan den avtalsbrytande parten vidta ”damage control” genom åtgärder, t.ex. genom att framföra regressanspråk mot tredje part eller genom anmälan om försäkringsfall.

  • - Tillitsprincipen (se www.avtalslagen2020.se 1.3.5) och omsättningsintresset

Mot bakgrund av att det gäller lång preskriptionsfrist för många avtalstyper, finns det risk att den avtalsbrytande parten inrättar sig efter att motparten inte kommer att framföra något anspråk. Den avtalsbrytande parten har ett legitimt behov av att kunna agera och inrätta sig efter att det inte kommer att framföras anspråk. Detta behov är särskilt starkt när den avtalsbrytande parten är omedveten om sitt avtalsbrott. När den avtalsbrytande parten känner till sitt avtalsbrott, är det ofta rimligare att den avtalsbrytande parten interpellerar (frågar) motparten om motparten avser att framföra anspråk. Den avtalsbrytande parten kan knappast fästa befogad tillit till att motparten inte framför anspråk genom att ”inte väcka den björn som sover”.

Stefan Lindskog uttalar (Preskription, 2017, kap. 16.3.3: ”För egen del menar jag dock att man bör vara försiktig med sådana analogislut [till preskriptionslagen]. Om det inte finns grund för att i ett avtalsrättsligt paradigm falla tillbaka på tillitsprincipen bör man snarare söka sig fram genom lojalitetsargument.”

I NJA 2016 s. 237 (Lokalarean) omtalade HD den avtalsbrytande partens behov att kunna överblicka situationen. Även i NJA 1992 s. 782 omtalade HD den avtalsbrytande partens behov av att inrätta sig efter att skadeståndskrav kommer att framföras. I HD:s dom 10 december 2020 T 2829-19 (Badrummet i radhuset) skriver HD:

Denna neutrala reklamation syftar till att göra klart för säljaren dels att det föreligger ett avtalsbrott som köparen önskar göra gällande, dels att informera säljaren om felet. Genom informationen skapas möjligheter för säljaren att vidta åtgärder, exempelvis avhjälpa felen.

Se C. Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 142, på s. 146. Johnny Herre omtalar att intresset för den avtalsbrytande parten att få information är grundläggande (J. Herre, i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 202 s. 821, kap. 3.1).

  • - Otillbörlig spekulation

Skyldigheten att reklamera motiveras i köplagen bl.a. med att den part som drabbats av ett avtalsbrott inte ska kunna spekulera på motpartens bekostnad utan egen risk. Risk för otillbörlig spekulation gör sig emellertid endast gällande med avseende på påföljderna fullgörelse och hävning när det är fråga om avtalsobjekt som är utsatta för prisvolatilitet. Se om dessa påföljder www.avtalslagen2020.se 12.2 och 12.3.4. Se i övrigt principen om rättsmissbruk, www.avtalslagen2020.se1.3.7.

  • - Avvecklingsbehovet

Reklamationsplikten kan ses som ett led i att ett avtalsförhållande ska avvecklas inom rimlig tid så att banden mellan parterna klipps av. Behovet av avveckling tillgodoses emellertid i första hand av reglerna om preskription. Se C. Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 142, på s. 146 f.

  • - Bevissäkringsbehovet

Snabb reklamation gör att tvister kommer upp till ytan när det fortfarande finns färsk bevisning om vad som har hänt. Vanligtvis är det den part som drabbats av avtalsbrott som lider av att bevisning om avtalsbrottet inte kan säkras, eftersom det i de flesta fall är den drabbade parten som har bevisbördan för att det föreligger avtalsbrott och för skadans omfattning.

  • - Skadebegränsningsintresset

Reklamationsskyldigheten är strängare när risken för skador på grund av avtalsbrott ökar om den avtalsbrytande parten inte får kännedom om avtalsbrottet. I de fall då skadeverkningarna av avtalsbrottet är oberoende av när reklamation framförs saknas anledning att se strängt på reklamationsskyldigheten. HD påtalade i NJA 2008 s. 1158 betydelsen av om en lång reklamationsfrist påtagligt försvårar den avtalsbrytande partens situation.

  • - Uppfostringsintresset. Handlingsdirigerande regler

I business-to-business finns ibland intresse av stränga regler som slår hårt i ett enskilt fall men som sänder tydliga uppfostrande budskap till branschen (rigor commercialis). Detta kan vara en anledning att ha rättsregler om korta reklamationsfrister och stränga rättsföljder av för sen reklamation.

Se vidare J. Herre, Något om reklamationsplikt vid köp av varor och tjänster, i festskrift till Lennander, 2010, s. 119 f.; J. Herre i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, kap. 3.1; C. Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996; J. Kleineman, Reklamationsplikt vid rådgivaransvar, i festskrift till Håstad, 2010, s. 333; S. Lindskog, Preskription, 2017, § 16.3.3; J. Marszalek, Reklamationsplikt vid fel i utförd överlåtelsebesiktning, JT 2013-14 s. 875, på s. 879; C. Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 142 ff.

I norsk rätt ser man inte lika strängt som i Sverige på reklamationsskyldighet i avsaknad av tillämplig författning. Hilde Hauge uttalar att svensk rätt möjligen i alltför liten grad har tagit hänsyn till det verkliga behovet av reklamationsfrister. Hauge anser också att ju längre bort man befinner sig från de avtalstyper som utgör kärnan i den allmänna kontraktsrätten, desto större anledning att falla tillbaka på den allmänna passivitetsnormen – istället för att tillämpa reklamationsbestämmelser analogt (H. Hauge, Relativ reklamasjonsfrist på ulovfestet grunnlag ved forbrukerens misligholdskrav, SvJT 2019 s. 198, på s. 209; M. Rødvei Aagaard, Om att (inte) uppställa reklamationsregler på okodifierat område och om nordisk rätts(o)likhet, JT 2020/21 nr. 3 s. 711).

Reklamationsfristens starttidpunkt

Det är osäkert när reklamationsfristen startar. Man kan tänka sig att reklamationsfristen startar vid olika tidpunkter;

  • - redan när avtalsbrottet begås,
  • - när motparten borde insett att det föreligger ett avtalsbrott (vilket innebär att motparten är skyldig att aktivt undersöka förekomsten av avtalsbrott),
  • - när avtalsbrottet är sannolikt,
  • - när motparten fått insikt om avtalsbrottet, eller
  • - när motparten fått insikt om avtalsbrottet och kan överblicka följderna av avtalsbrottet.

Det finns ingen gemensam starttidpunkt för alla avtalstyper eller alla avtalsbrott. HD har gett vägledning med avseende på särskilda avtalstyper och särskilda avtalsbrott.

I NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya) HD uttalade (min understrykning):

… krävs genomgående att den icke-kontraktsbrytande (berättigade) parten vid ett konstaterat avtalsbrott i allmänhet, och vid för sen prestation i synnerhet, meddelar motparten…

Detta allmänna uttalande, att reklamationsfristen börjar löpa när den drabbade parten konstaterat avtalsbrott, motsvarar den tidpunkt då den part som drabbas av avtalsbrottet fått insikt om att det föreligger avtalsbrott. Avgörandet avsåg dröjsmål vid flygresa – alltså ett avtalsbrott som är enkelt att konstatera – och därför är det osäkert om HD:s uttalande har bäring på alla avtalstyper och alla avtalsbrott.

I NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet) började reklamationsfristen löpa efter det att den drabbade parten fått vetskap om avtalsbrottet. I det fallet hade den avtalsbrytande parten agerat i strid mot tro och heder.

I HD:s dom 27 maj 2021 T2828-20 (Suterränghuset på Ekerö) tillämpade HD reklamationsregeln i 17 § konsumenttjänstlagen som dels stadgar att reklamationsfristen startar när konsumenten borde ha märkt felet, del stadgar att konsumenten alltid har rätt till ren reklamationsfrist om två månader från det att konsumenten märkt felet. HD konstaterade att konsumenten reklamerat inom en vecka efter det att konsumenten märkt felet samt att detta var i rätt tid. Beträffande bevisbördan, uttalade HD att den avtalsbrytande parten (näringsidkaren) hade bevisbördan för att konsumenten märkt felet tidigare.

I UNIDROIT Principles 7.2.2.(e), PECL 9:102(3) och Restatement of Nordic Contract Law § 8-5(2) börjar reklamationsfristen beträffande krav på fullgörelse (dvs. inte rörande andra påföljder) löpa redan när den part som drabbats av avtalsbrottet borde ha insett att avtalsbrott förelåg. I DCFR III.-3:302(3)(4) anges att starttidpunkten börjar när den part som drabbats av avtalsbrottet "could reasonably be expected to have become, aware of the non-performance".

Rättsliga fel

NJA 2012 s. 1021 rörde reklamationsfristens starttidpunkt vid rättsligt fel (servitut) i fast egendom. Enligt lagen (jordabalken) börjar reklamationsfristen löpa när köparen borde ha fått kännedom om felet. HD preciserade (min understrykning):

...den avgörande tidpunkten för reklamationsfristens början vara när ett krav från tredje man med anledning av ett rättsligt fel kan anses vara grundat på sannolika skäl. Det kan således inte krävas att belastningen har fastställts genom dom. Vid bedömningen av om sannolika skäl föreligger bör kraven på utredningen inte ställas alltför högt (se prop. 1988/89:76 s. 144 f.).

Det är ganska troligt att rättsliga fel också i andra avtalstyper än fastighetsköp ska reklameras tidigt, dvs. när det rättsliga felet sannolikt är förhanden, alltså redan innan det är 100 % fastställt att det föreligger rättsligt fel.

Dröjsmål

Enligt många lagrum börjar reklamationsfristen för avtalsbrottet dröjsmål vanligtvis i samband med att dröjsmålet upphör, dvs. i samband med att den försenade parten fullgör sin prestation. Se t.ex. 29 § köplagen. Men om en part vill göra gällande fullgörelse, så ska fullgörelse göras gällande redan under det pågående dröjsmålet. Se www.avtalslagen2020.se12.2(2)).

NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya) rörde reklamationsfristens starttidpunkt vid dröjsmål i samband med en flygresa (konsumentförhållande). HD ansåg att reklamationsfristen börjar löpa efter den försenade resans avslutande (p. 41). Sannolikt gäller för dröjsmål i de flesta avtalstyper att reklamationsfristen börjar löpa i och med att dröjsmålet upphör. Se 29 § köplagen.

Ej fackmässig konsulttjänst (vårdslös rådgivning)

Det finns inga prejudikat om när reklamationsfristen börjar löpa med anledning av felaktig konsulttjänst (vårdslös rådgivning). I lagrum om immateriella tjänster, gäller att konsumenter ska reklamera inom skälig tid från det att konsumenten märkt eller bort märka att skada har uppkommit (7 § lag om finansiell rådgivning och motsvarande regel i 4 kap. 17 § lagen om försäkringsdistribution). Det är ganska sannolikt att motsvarande gäller analogt för annan immateriell rådgivning.

J. Marszalek, Reklamationsplikt vid fel i utförd överlåtelsebesiktning, JT 2013-14 s. 875, på s. 887 skriver: ”En till synes förhärskande uppfattning i doktrin rörande konsulttjänster i allmänhet är att insikten i reklamationshänseende inte endast bör omfatta felet som sådant, utan även den skada som felet medfört hos uppdragsgivaren.” Marszalek hänvisar till J. Herre, T. Håstad, J. Kleineman och C. Ramberg. Marszalek konkluderar emellertid med avseende på besiktningstjänster (s. 888): ”Mot bakgrund av ovanstående får det anses att det inte finns tillräckliga skäl att uppställa insikt om skada som ytterligare förutsättning för att reklamationsfristen ska börja löpa … räcker det alltså för att reklamationsfristen ska börja löpa att beställaren fått kännedom om det fel i uppdragets utförande som beställaren önskar göra gällande mot besiktningsmannen.” Marszalek anser inte att beställaren har undersökningsplikt (s. 892).

I skiljedomen PCG Tools AB ./. Bergenstråhle & Lindvall AB 2012-11-26 rörande reklamation mot ett vårdslöst patentombud uttalade skiljemännen Torgny Håstad, Johan Schelin och Christer Danielsson: ”I Högsta domstolens praxis kan man spåra en betydande generositet i fråga om reklamationsfristens början och längd […] och det är inte lämpligt att – oavsett motpartens behov av snar underrättelse – möta dem som driver mindre företag med en drakonisk reklamationsplikt om man vill uppmuntra enskilda att starta företag (jfr även 36 § avtalslagen).” Skiljenämnden ansåg att uppdragsgivaren reklamerat inom skälig tid när hon anmälde att hon bytt juridiskt ombud en månad efter att hon hade föranletts ”misstänka att en menlig effekt inträtt” och det nya juridiska ombudet gjort gällande kontraktsbrott en månad efter att han fått akten från patentombudet.

Reklamationens innehåll (krav på tydlighet)

I HD:s dom 10 december 2020 T 2829-19 (Badrummet i radhuset), som rörde fel i bostadsrätt enligt köplagen, uttalade HD att reklamationen ska precisera avtalsbrottet i syfte att göra klart för den avtalsbrytande parten att det föreligger ett avtalsbrott som den reklamerande parten önskar göra gällande samt att skapa möjligheter för den avtalsbrytande parten att vidta åtgärder (troligtvis syftar HD på skadebegränsande åtgärder). Beträffande kravet på beskrivning av avtalsbrottet (felet) uttalade HD:

För att reklamationen ska uppfylla kraven förutsätts att köparen anger vari felet huvudsakligen består, hur det visar sig eller i vilket avseende som varan enligt köparens uppfattning avviker från avtalad standard. För detta ändamål krävs inte någon detaljerad beskrivning av felets beskaffenhet. (Jfr prop. 1988/89:76 s. 123 f.)

HD ansåg i HD:s dom 10 december 2020 T 2829-19 (Badrummet i radhuset) att kravet på reklamationens innehåll var tillräckligt tydligt när parterna träffats i samband med en besiktning av bostadsrätten, varvid fel antecknades i ett protokoll. Bostadsrättsföreningen informerade därvid säljaren om att bostadsrättsföreningen ställde krav på köparen att felen åtgärdades. Köparen hade alltså inte uttryckligen förklarat för säljaren att köparen ville hålla säljaren ansvarig för felen. HD ansåg att köparens felanspråk var underförstått:

Mot den bakgrunden måste det ha stått klart för säljaren att köparen gjorde gällande att badrummet var felaktigt i ett antal hänseenden och höll säljaren ansvarig för detta. Kravet på neutral reklamation är uppfyllt.

I NJA 2019 s. 136 (Kioskförsäkringen), som rörde avtalad preskription för framförande av ersättningsanspråk i försäkringsavtal, uttalade HD:

CGs anmälan per telefon den 7 augusti 2013 till Länsförsäkringar samt de ytterligare kontakter som han och hans ombud hade med bolaget (se p. 2 och 3) innebär att det måste ha stått klart för bolaget att CG gjorde gällande anspråk på försäkringsersättning. CG har därmed anmält sitt anspråk i rätt tid.

Det förefaller som om HD tagit fasta på att den avtalsbrytande parten fått insikt om att motparten ville göra gällande ett anspråk. Avgörandet är emellertid inte ”rent” eftersom HD understryker att det rör tillämpning av gamla bestämmelser och att avtalsvillkoret om framförande av ersättningskrav låg på gränsen till att strida mot tvingande lagregler i försäkringsavtalslagen.

I NJA 2020 s. 470 (Kommunens hävningsförklaring) klargjorde HD att hävningsförklaringen ska vara så tydlig att motparten förstår att den som häver vill att parternas prestationer ska återgå. HD tog hänsyn till att den avtalsbrytande parten var medveten om sitt väsentliga avtalsbrott. Sannolikt gäller motsvarande för neutral reklamation (dvs. påtalande av avtalsbrott utan angivande av påföljd). Angående krav på innehåll i hävningsmeddelanden, se kommentaren till www.avtalslagen2020.se 12.3.4.

I NJA 1992 s. 782 (Lastbilsleasingen) reklamerade en part mot en obefogad hävning. HD ansåg att den reklamerande parten hade bevarat sin rätt till skadestånd, trots att reklamationen inte innehöll ett uttryckligt förbehåll om skadestånd. HD ansåg att det av reklamationen tydligt framgick att en obefogade hävningen inte accepterades, vilket var en tillräcklig varning till den avtalsbrytande parten att ett skadeståndsanspråk kunde komma att följa.

I NJA 1988 s. 335, som handlade om fel i en köpt hjullastare, ansåg HD att råskäll i ett telefonsamtal uppfyllde kraven på innehållet i en reklamation:

… framgår att [den avtalsbrytande parten] på påskaftonens kväll mottog två telefonsamtal från en mycket upprörd Anders H. Denne framförde klagomål angående hjullastarens skick som [den avtalsbrytande parten] uppfattade som "råskäll". […] Enligt HD:s mening måste i varje fall nu nämnda telefonsamtal […] ha med önskvärd tydlighet klargjort för [den avtalsbrytande parten] att Särnabolaget var till den grad missnöjt med hjullastarens skick att det var fråga om en reklamation.

I HD:s dom 10 december 2020 T 2829-19 (Badrummet i radhuset) uttalade HD att reklamationen inte behöver specificera vilka påföljder den reklamerande parter gör gällande:

Det krävs dock inte att köparen anger vilka påföljder köparen vill göra gällande.

11.4(2) Reklamationsfristens längd

Reklamationsfristens längd varierar. Avgörandena från HD går inte att jämka samman till en allmän regel om reklamationsfristens längd. Fristerna har varierat från två månader till 4,5 år. Utanför köp- och entreprenadrätten finns det inget avgörande där HD ansett att reklamation skett för sent.

NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet) rörde skyldigheten att göra gällande krav på skadestånd för fel i fastighet som säljaren känt till. Reklamationsskyldigheten i 19 a § jordabalken var inte tillämplig, utan HD tillämpade oskrivna allmänna avtalsrättsliga regler. Köparen gjorde gällande fel i fastigheten 4,5 år efter säljarens information om felet, vilket HD ansåg inte var för sent. HD övervägde en rad omständigheter för att bedöma reklamationsfristens längd:

  • - Arten och graden av illojalitet på den avtalsbrytande partens sida.
  • - Den avtalsbrytande partens intresse av att bli informerad så att hen kan minska avtalsbrottets negativa verkningar.
  • - Om motparten kunnat spekulera på den avtalsbrytande partens bekostnad.
  • - Motpartens intresse av att få en väl tilltagen tid att kunna överväga sin situation efter vetskap om avtalsbrottet.
  • - Om den avtalsbrytande parten haft beaktansvärd nackdel av motpartens passivitet.

NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet) utvisar att man för att avgöra reklamationsfristens längd ska göra en samlad helhetsbedömning med beaktande av många faktorer. Observera att det är fråga om en samlad helhetsbedömning i vilken många faktorer ska sammanvägas (”värderingsjuridik”). Det är alltså inte fråga om logisk ”rekvisitjuridik”.

I NJA 2008 s. 1158, som rörde fel i fastighet, ansåg HD att köparen inte reklamerat för sent när reklamation skedde 4,5 månader efter det att reklamationsfristen börjat löpa.

I NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya), som rörde reklamationsfristens längd vid dröjsmål i samband med en flygresa (konsumentförhållande), ansåg HD att en reklamationsfrist på två månader skulle ha varit rättidig samt att reklamation som skett efter två år och tre månader var för sent framförd. HD uttalade:

Mot den bakgrunden kan vad som utgör skälig tid för reklamation vid försenad flygning i vart fall inte understiga två månader. En reklamation inom två månader efter resans avslutande måste därför alltid anses ha lämnats i rätt tid. Det utesluter inte att skälig tid för reklamation i något fall kan överstiga två månader.

HD ansåg alltså (obiter dictum) att en reklamationsfrist som är längre än två månader i normalfallet är för sent framförd.

J. Marszalek, Reklamationsplikt vid fel i utförd överlåtelsebesiktning, JT 2013-14 s. 875, på s. 893 ff. skriver: ”Reklamation efter 4,5 månader torde normalt sett få anses ha skett för sent, även om det inte kan uteslutas att förhållandena i det enskilda fallet motiverar att reklamationsfristen utsträcks längre än så.”

C. Ramberg (jag), Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 142, på s. 153 f., skriver: ”I NJA 2008 s. 1158 som rörde fel i fastighet ansågs köparen inte ha reklamerat för sent när reklamation skedde 4,5 månader efter det att reklamationsfristen börjat löpa. Mot bakgrund av den domen som inte rörde ett avtal där köparens lojalitetsförpliktelse är särskilt stark (det var inte ett avtal uberrimae fidei) samt att klienter intar en underlägsen ställning i förhållande till advokater/revisorer, är det min bedömning att reklamationsfristen mot advokater och revisorer kan vara sex månader eller längre.”

11.4(2)(a) Illojalitet på den avtalsbrytande partens sida

Det är helt klarlagt att klandervärt beteende – t.ex. illojalitet i form av grov vårdslöshet eller agerande i strid mot tro och heder – på den avtalsbrytande partens sida medför att reklamationsfristen förlängs betydligt. Detta har stöd i rättspraxis, NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet), samt genom laganalogier, t.ex. 4 kap 19 c § jordabalken och 33 § köplagen. Se även prop. 1989/90:77 s. 64, NU 1984:5 s. 276, prop. 88/89:76 s. 5, prop. 1989/90:80 s. 116, prop. 1990/91:63 s. 132.

HD ansåg i NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet) att när den avtalsbrytande parten agerat i strid mot tro och heder bör motparten ha en ”väl tilltagen tid på sig att överväga sin situation efter vetskap om felet” och att passivitetsverkan inte bör inträda ”förrän [den avtalsbrytande parten] har haft en beaktansvärd nackdel av [motpartens] passivitet.

11.4.(2)(b) Beaktansvärd nackdel för den avtalsbrytande parten

Den avtalsbrytande parten kan ha intresse av att få klarhet i om motparten avser att framföra anspråk så att den avtalsbrytande parten kan vidta skadebegränsande åtgärder eller på annat sätt inrätta sig efter risken att behöva kompensera sin motpart. Om den avtalsbrytande parten fått reklamation tidigt, så hade den kanske avvaktat med en riskfylld och/eller långsiktig investering. Ju mer troligt det är att den avtalsbrytande parten har behov av klarhet, desto kortare är reklamationsfristen.

Lindskog uttalade i ett tillägg till NJA 2008 s. 243: ”I ett hyresförhållande kan en hyresgäst [avtalsbrytande part] ha många skäl att vilja blir informerad om att hyresvärden överväger att säga upp avtalet […]. Han kan t.ex. bli erbjuden annan lägenhet, som han tackar nej till därför att han räknar med att få bo kvar. Han kan också tänkas vidta renoveringsåtgärder eller andra kostsamma ingrepp i lägenheten i samma tro.”

Lindskog utvecklade saken ytterligare: ”Det förhållandet att hyresvärden är klar över att det kan dröja lång tid innan han är satt i position att kunna ta slutlig ställning i uppsägningsfrågan bör särskilt beaktas vid bedömande av om hyresvärden i sådana situationer skall anses bevarad sin uppsägningsrätt utan att han har gjort förbehåll för det eller på annat sätt informerat hyresgästen om att uppsägning kan komma att ske. En lång tidsutdräkt ökar typiskt sett hyresgästens behov av vetskap, och det måste normalt också hyresvärden inse.”

Ett annat exempel på beaktansvärd nackdel av sen reklamation är om den avtalsbrytande parten på grund av den sena reklamationen går miste om möjligheten att framföra regressanspråk mot en part i ett annat avtalsförhållande.

Aktieutdelning är ytterligare exempel på att den avtalsbrytande parten kan tänkas ha avstått från om den fått tidigare reklamation. Typexemplet är ett konsultbolag som delat ut årets vinst till delägarna och först därefter får kännedom om att en uppdragsgivare riktar omfattande skadeståndsanspråk mot konsultbolaget.

I andra situationer kan det vara likgiltigt för den avtalsbrytande parten om reklamation framförs tidigt eller sent, t.ex. om anspråket täcks av en ansvarsförsäkring eller om det inte föreligger möjlighet till regressanspråk.

Reklamationsfristens längd kortas antagligen när en avtalsbrytande part aktivt begär besked (interpellation) från sin motpart om motparten avser att framföra krav med anledning av avtalsbrottet. Motparten kan i en sådan situation inte vara passiv utan måste kommunicera med den avtalsbrytande parten.

I NJA 2008 s. 243 uttalade Lindskog i ett tillägg: ”Däremot bör i vissa fall kunna tänkas att särskilda förhållanden kan föranleda en klargörandeplikt. Om t.ex. i det aktuella fallet hyresgästen hade frågat hyresvärden hur denne tänkte agera beträffande hyresavtalet, får således antas att om hyresvärden inte inom skälig tid besvarade förfrågningen rätten att vänta ut domstolens avgörande gick förlorad.”

11.4(2)(e) Giltig ursäkt

Reklamationsfristen förlängs om den reklamationsskyldiga parten har en god förklaring till varför den inte reklamerat fort. I NJA 2008 s. 243 ansåg HD att en hyresvärd haft fog för att avvakta med reklamation. Fallet rörde hävning av ett hyresförhållande där hyresvärden avvaktade med hävningen till dess det var klarlagt i brottmål att hyrestagaren misshandlat en annan hyresgäst i tvättstugan.

HD ansåg (obiter dictum) i NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya) (p. 37) att konsumenter kan få förlängd reklamationsfrist om konsumenten har en giltig ursäkt, t.ex. sjukdom eller praktiska kommunikationsproblem.

Giltig ursäkt kan tänkas vara att den part som drabbats av avtalsbrott bestående i brott mot ett konkurrensbegränsningsåtagande vill göra en intrångsundersökning med hjälp av kronofogden för att säkerställa bevisning rörande avtalsbrottet (det kan ta tid att få tillstånd en sådan med stöd av kronofogden). Det är möjligt att en reklamationsskyldig part som utsätts för avtalsbrott och har behov av att i hemlighet göra en ingående utredning för att säkerställa bevisning om avtalsbrott har giltig ursäkt att avvakta med reklamation.

Det förekommer att en part som drabbats av avtalsbrott försöker att i första hand kräva ersättning av annan än sin avtalspart. NJA 2012 s. 1021 handlade om en köpare som kunnat göra gällande felansvar mot säljaren på grund av att en fastighet belastades av ett servitut. Köparen försökte först att få fastställt att servitutet inte gällde. Först när detta inte lyckades, reklamerade köparen mot säljaren. HD ansåg att reklamation skett för sent. Köparen borde alltså ha reklamerat reservationsvis mot säljaren; om det visar sig att fastigheten belastas av ett servitut, så kommer jag att hålla dig ansvarig och framföra krav på påföljder.

Ett annat exempel är att en skattekonsult begått avtalsbrott genom att ge ett råd som inte är fackmässigt och uppdragsgivaren i första hand försöker nå framgång mot skattemyndigheten i förvaltningsrätten. Ställs det i så fall krav på uppdragsgivaren att göra en reservationsreklamation mot skattekonsulten? Eller är det en giltig ursäkt att uppdragsgivaren i första hand försökt att rädda situationen? Spelar det någon roll om skattekonsulten hållits informerad om den pågående skatteprocessen? Rättsläget är osäkert.

I NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet) som rörde fel i fastighet, försökte köparen först få ersättning av staten och vände sig därefter mot säljaren. HD förefaller inte ha fäst avseende vid detta förhållande vid bedömningen av reklamationsfristens längd.

11.4(2)(f) Om den drabbade parten är näringsidkare och avtalet ingår i näringsidkarens ordinarie näringsverksamhet

Man ställer i högre krav att näringsidkare reklamerar snabbt än privatpersoner.

I NJA 2016 s. 237 (Lokalarean) uttalade HD med hänvisning till NJA 1982 s. 301 att reklamationsfristen är kortare när den part som drabbats av avtalsbrottet är näringsidkare och avtalet har samband med den ordinarie näringsverksamheten. Man kan alltså ställa högre krav på aktivitet av en proffsig och erfaren avtalspart.

I NJA 1982 s. 301 ansåg HD att en näringsdrivande bonde saknade giltig ursäkt att dröja med reklamation trots att han insjuknat och låg på sjukhus. HD uttalade:

i egenskap av köpman har Kurt M haft att sörja för att i händelse exempelvis av hans insjuknande bl a åtgärder av här ifrågavarande slag kunde företas av behörig företrädare för honom.

Rättsfallet avgjordes enligt 1905 års köplag som gjorde stor skillnad mellan köpmän och andra.

11.4(3) Rättsföljden av för sen reklamation

Det är oklart vilken rättsföljd som gäller vid för sen reklamation när det saknas tillämplig lagbestämmelse. HD:s uttalanden är motstridiga. Förhoppningsvis kommer HD snart att ge vägledning i frågan om rättsverkningarna av för sen reklamation. För att avgöra vilken rättsföljd som är en lämplig rättsföljd är sannolikt omständigheterna i 11.4(2)a–f relevanta.

HD uttalade i NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya) rörande för sen reklamation i samband med avtalsbrottet försening vid avtal om flygresa (konsumentavtal) (min understrykning):

En konsekvens av en utebliven reklamation är i sådana fall att den berättigade parten förlorar rätten att bl.a. kräva skadestånd eller liknande ersättning.

HD:s uttalande är generellt. Enligt HD är rättsföljden att den för sent reklamerande parten förlorar rätten att göra gällande skadestånd och liknande ersättning, även om den försenade reklamationen i och för sig inte inneburit att den avtalsbrytande parten drabbats negativt av en för sen reklamation. Fallet Flyget till Antalya är emellertid speciellt på så sätt att skadeståndet enligt lagen är schabloniserat (ett vite) och det är alltså inte väl ägnat att jämka beroende på den skadebegränsning som den avtalsbrytande parten kunde ha gjort vid en snabbare reklamation. Det är därför inte självklart att rättsregeln i prejudikatet omfattar ”normalt” skadestånd.

I NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet) uttryckte HD (obiter dictum) tveksamhet om rättsföljden av för sen reklamation:

Passivitetsverkan […] behöver inte nödvändigtvis leda till att köparen helt förlorar sin rätt till varje påföljd. I vissa fall kan rätten till hävning och avhjälpande förloras men inte rätten till skadestånd. När det rör sig om skadestånd är det vidare tänkbart att passiviteten bör leda till endast en begränsning av köparens rätt, då närmast så att skadeståndet reduceras med vad som svarar mot den skada som passiviteten har föranlett säljaren. Avgörande för vad slags verkningar en passivitet som är oförenlig med köparens lojalitetsplikt kan föra med sig bör vara vad som motiverar det lojalitetkrav [sic!] som köparen har åsidosatt. Vilken nackdel säljaren kan ha haft av köparens passivitet och omfattningen av denna kan också få betydelse.

Eftersom bevisläget förändras ju mer tiden går, kan det ibland vara lämpligt att bevisbördan påverkas av för sen reklamation. I normalfallet är det den part som drabbas av avtalsbrott som ska bevisa att det föreligger avtalsbrott och hur stor skadan är. I sådana fall är det den reklamationsskyldiga parten som själv lider av att reklamationen dröjer. Men när den part som drabbats av avtalsbrott har ett fördelaktigt bevisläge ­ vanligtvis i form av att den avtalsbrytande parten bär ett exculpationsansvar, som t.ex. en hyrestagares ansvar för fel, sjötransportörens presumtionsansvar enligt 13 kap. 38 § sjölagen, förvararens presumtionsansvar för skada på det förvarade godset och entreprenörens ansvar för skada på annat än entreprenaden – kan en lämplig rättsföljd av för sen reklamation vara att det fördelaktiga bevisläget ersätts med ett ”normalt och rättvänt” beviskrav.

Åsikter om rättsföljden i juridisk litteratur

I juridisk litteratur framförs olika synpunkter de lege ferenda och de lege lata vad som utgör en lämplig rättsföljd av för sen reklamation.

Stefan Lindskog (Preskription, 2017, kap. 16.3.3 i en fotnot) anser att olika typfall bör föranleda olika bedömningar. Han uttalar att den påföljd som gäller för köp inte behöver vara motiverad för andra typavtal samt att det således goda skäl för att ställa högre krav på reklamation för rätten att häva än för rätten till skadestånd. Lindskog uttalar också (Preskription, 2017, kap. 16.3.3): ”… reklamationsregler av det slag som finns i 32 § 1 st KöpL är ganska trubbiga instrument. För egen del har jag med tiden kommit till uppfattningen att en obetingad rättsförlust till följd av att en reklamation - som många gånger kan vara en formaliehandling av närmast trollformelskaraktär - inte har skett inom en kortare frist, är något som lagstiftaren bör vara återhållsam med”. Han anser (i en anslutande fotnot) att domstolarna bör vara återhållsamma med att grunda en reklamationsplikt på allmänna rättsgrundsatser samt att bör rättsföljden av för sen reklamation i regel bör vara ett skadeståndsansvar.

I NJA 2008 s. 243 uttalade Stefan Lindskog i ett tillägg, rörande skyldigheten att reklamera ett avtalsbrott som inte omfattades av någon i lag föreskriven reklamationsskyldighet: ”… om det antas att hyresvärden hade varit helt passiv och inga särskilda omständigheter i övrigt förelåg, kan det likväl inte antas att hyresvärden genom underlåten reklamation förlorat sin rätt att säga upp avtalet. […] En särskild aspekt i sammanhanget är om påföljden vid ett åsidosättande av den klargörandeplikt som kan vara för handen i ett enskilt fall nödvändigtvis behöver vara förlust av rätten att säga upp hyresavtalet. […] Det kan nog inte uteslutas att skadeståndsansvar i vissa fall kan vara en alternativ påföljd till preklusion. Ett möjligt exempel är att hyresgästen med hyresvärdens vetskap gör investeringar i lägenheten. Det är emellertid en mycket svårbedömd fråga som jag inte kan gå närmare in på i detta sammanhang.”

Min (Christina Rambergs) inställning ansluter sig till Stefan Lindskogs, se C. Ramberg, Skiljedom om jämkning av ansvarsbegränsning, reklamation, rådgivaransvar, skadeståndsberäkning och prisavdrag, JT 2010-11 s. 91; C. Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 142 ff.; C. Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996.

Skiljedomen ProfilGruppen AB ./. KPMG 2010-12-22 (www.skiljedomsforeningen.se) rörande reklamationsplikt vid vårdslös rådgivning. Skiljenämnden (Stefan Lindskog, Axel Calissendorff och Eric M. Runesson) ansåg att det är osäkert vad rättsföljden är av försummad reklamation när den inte framgår av uttrycklig lag. Se en kommentar till skiljedomen, C. Ramberg, JT 2010-11 s. 918; C. Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996.

Lars Gorton och Niklas Arvidsson anser att det är osäkert vilken rättsföljden är av för sen reklamation och kategoriserar för sen reklamation som ett lojalitetsproblem, L. Gorton & N. Arvidsson, Passivitet inom avtalsrätten, Festskrift till Millqvist, 2018 s. 97, på s. 122.

Johnny Herre anser (i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 949) i anslutning till en kommentar till NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet) att man kan tänka sig ”förlust av avhjälpanderätten och hävningsrätten men inte skadeståndsrätten eller att skadeståndsrätten reduceras till vad som svara mot skadan av att säljaren inte fått meddelandet. Det är alltså fråga om en komplex prövning som skisserats av HD, där det är svårt att på förhand dra slutsatser när det uppkommer sådan passivitetsverkan och vilka effekter det för med sig i så fall.” Herre förefaller ha mildrat den stränga inställning som han tidigare gett uttryck för i Något om reklamationsplikt vid köp av varor och tjänster, Festskrift till Lennander, 2010 s. 119, på s 139.

I DCFR III.-3:107 finns en allmän regel om reklamationsskyldighet som sanktioneras med förlust av rätten till alla påföljder. Stefan Lindskog är kritisk till denna bestämmelse, se Preskription, 2017, kap. 16.3.3 i en fotnot.

J. Marszalek, Reklamationsplikt vid fel i utförd överlåtelsebesiktning, JT 2013-14 s. 875, på s. 897 skriver: ”Det sagda talar med tyngd mot att påföljden ska bestå i att besiktningsmannens ersättningsskyldighet minskas med den skada som hade kunnat undvikas för det fall reklamation skett i tid. Preklusionspåföljden framstår i jämförelse därmed som en betydligt mer verkningsfull sanktion. Även rättssystematiska överväganden talar till fördel för preklusionspåföljden.”

Jakob Andersson (Inomkontraktuell reklamationsplikt, SvJT 2019 s. 376, på s. 383 och s. 388) anser att NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya) ger tydligt stöd för en generell rättsregel av innebörd att rättsföljden av för sen reklamation är att den part som drabbats av ett avtalsbrott förlorar rätten att göra avtalsbrottet gällande (preklusion).

11.4(4) Kontrareklamation

En avtalsbrytande part som är passiv kan förlora rätten att göra gällande för sen reklamation. För detta finns stöd i prejudikat.

HD uttalade i NJA 1993 s. 436:

Enligt en sedan länge gällande princip kan dock säljarens rätt att invända att köparen reklamerat för sent gå förlorad, om säljaren inlåter sig i förhandlingar med köparen, utan att anmärka något om att reklamationen skett för sent. […] Av avgörande betydelse för principens tillämpning måste vara, huruvida säljaren genom sitt uppträdande har givit köparen särskild anledning att tro att han avstått från att göra invändning om för sen reklamation.

Det relevanta är alltså om den part som drabbats av avtalsbrottet inte har fått klart för sig att den avtalsbrytande parten avser att göra invändningar om sina skyldigheter. Det handlar om att den drabbade parten inte i onödan ska förledas att slösa tid och resurser på lönlösa försök att hävda sina rättigheter med anledning av avtalsbrottet. Se www.avtalslagen2020.se 1.3.4 och 1.3.5 om lojalitetsprincipen och tillitsprincipen. Regeln om kontrareklamation är alltså ett specialfall av eftergift genom passivitet, se www.avtalslagen2020.se 11.3.

I NJA 1993 s. 436 gav HD (obiter dictum) ett exempel på beteende som kan ge den drabbade parten ett felaktigt befogat intryck, nämligen att den avtalsbrytande parten ger sig in i förbehållslösa förlikningsdiskussioner:

Om säljaren ger sig in i en diskussion med köparen om det påstådda felet och därvid t ex föreslår en uppgörelse av ett eller annat slag, eller åtminstone håller frågan huruvida fel föreligger öppen, bör köparen ha rätt att utgå från, att säljaren inte senare kommer att avfärda köparens anspråk med en formell invändning om för sen reklamation.

I NJA 1993 s. 436 gav HD exempel på beteende som inte ger den drabbade parten ett felaktigt befogat intryck, nämligen att den avtalsbrytande parten är tydligt avvisande till den drabbade partens krav utan att för den sakens skull uttryckligen göra förbehåll om för sen reklamation:

Om säljaren däremot från början intar en avvisande hållning och inskränker sig till att bemöta köparens anmärkningar kan det inte anses oskäligt att han bibehåller sin rätt att senare göra invändning om att reklamation skett för sent. […] I förevarande fall har Aneby svarat på Varnäs' reklamation i brev d 28 april 1986. I brevet tillbakavisas Varnäs' krav "såsom helt grundlöst". […] Den omständigheten att Aneby tillbakavisat och bemött de anmärkningar som Varnäs framställt utgör inte skäl att anse Aneby betagen möjligheten att invända att reklamation skett för sent. Anebys invändning härom skall alltså godtagas.

Eftergift efter reklamation

En part som reklamerat ett avtalsbrott kan efterge de rättigheter som reklamationen gett. Se om detta www.avtalslagen2020.se 11.3.

EXEMPEL: En part som drabbats av avtalsbrott reklamerade i tid. Därefter var parten passiv i tre år. Risken är finns att den part som drabbats av avtalsbrottet förlorat rätten att göra avtalsbrottet gällande, trots att reklamation skett i tid. Se för dansk rätt U 1983.505 H och U 2006.1956 Ø.

Avtal om reklamation

Det är vanligt med avtalsklausuler om reklamation. Hur sådana avtalsvillkor ska tolkas framkommer på www.avtalslagen2020.se kap. 5. Jämkning av oskäliga reklamationsvillkor behandlas i kommentarerna till www.avtalslagen2020.se kap. 6.4.1 och 6.4.3.

11.5 Ansvar för avtalsbrott i flerpartsförhållanden (solidariskt ansvar)

När två eller flera parter genom avtal åtagit sig ansvar, svarar var och en för hela avtalsåtagandet i förhållande till motparten.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: kap. 2 § skuldebrevslagen, 6 kap. 3 § skadeståndslagen, 10 kap. 11 § handelsbalken, 4 kap. 2 och 5 §§ lagen om handelsbolag och enkla bolag, 47 § växellagen, 44 § checklagen

Rättsfall: NJA 1932 s. 353, NJA 1942 s. 571, NJA 1977 s. 160, NJA 2011 s. 399, NJA 2019 s. 788 (Dubbelförsäkringen)

Litteratur: J. Herre & G. Walin, Kommentar till skuldebrevslagen, kap. 2.3.1; S. Lindskog, Betalning, avsnitt 7.3.1.2; M. Mellqvist & I. Persson, Fordran & skuld, avsnitt 2.3.3.2

Internationella instrument: UNIDROIT Principles kap. 11; PECL 10:1; DCFR III.–4:1

Av rättspraxis framgår att solidariskt ansvar föreligger när gemensam ersättningsskyldighet uppstår på grund av avtalsbrott. Det solidariska ansvaret gäller även påföljder, t.ex. avtalat vite samt skyldighet att återbetalaköpeskilling efter hävning.

I NJA 1977 s. 160 ansåg HD att säljarna vid försäljning av samägd fastighet var solidariskt ansvariga för att återbetala handpenningen.

I NJA 1932 s. 353 ansåg HD att två säljare av en gemensamt ägd fastighet var solidariskt ansvariga för den skada som drabbat köparen på grund av säljarnas avtalsbrott.

I NJA 2011 s. 399 ansåg HD att utgångspunkten är att ansvaret för ersättning enligt 6 och 8 §§ samäganderättslagen är solidariskt.

NJA 1942 s. 571 rörde ett samarbetsavtal mellan tre speditörer som delade på en lagerlokal för cement. Parten C utsattes för att de andra två avtalsparterna (A och B) tagit cement av C, men det var oklart hur mycket de tagit vardera. Både A och B kände till att uttag från C skett. HD ansåg att A och B var solidariskt ansvariga för hela C:s skada. HD uttalade (obiter dictum) att A och B var solidariskt ansvariga även om det inte hade kunnat utredas vem av dem som tagit cement.

Dessa prejudikat utvisar att det finns en oskriven avtalsrättslig regel om solidariskt ansvar när två eller flera parter genom avtal åtagit sig ansvar. Regeln har också stöd i analogiskt tillämpliga lagar, internationella soft law instrument (UNIDROIT Principles kap. 11; PECL 10:1; DCFR III.–4:1) samt juridisk litteratur.

Det finns många lagbestämmelser om solidariskt ansvar. Enligt 1 kap. 2 § skuldebrevslagen är samgäldenärer in dubio solidariskt ansvariga, vilket innebär att var och en svarar för skuldens hela belopp. I 6 kap. 3 § skadeståndslagen framgår att två eller flera som ska ersätta samma skada svarar solidariskt för skadeståndet. I 10 kap. 11 § handelsbalken framgår att två eller fler personer som gått i borgen ansvarar solidariskt. Enligt 4 kap. 5 § lagen om handelsbolag och enkla bolag är bolagsmän solidariskt ansvariga mot tredje man. Enligt 4 kap. 2 § om enkla bolag, som hänvisar till 2 kap. 14 §, är skadeståndsansvaret för flera bolagsmän i förhållande till annan bolagsman solidariskt. 47 § växellagen och 44 § checklagen har också bestämmelser om solidariskt ansvar.

Gösta Walin och Johnny Herre förklarar att bakgrunden till rättsregler om solidariskt ansvar vid avtalsbrott är att gäldenärerna var för sig har ett självständigt intresse i att avtalet i dess helhet fullgörs, t.ex. när flera för gemensamt bruk förhyrt en lägenhet eller köpt en sak. Om gäldenärerna åtagit sig en odelbar prestation, finns enligt Walin & Herre särskilt skäl att ålägga dem solidarisk ersättningsskyldighet. Även om den avtalade prestationen varit delbar torde, enligt Walin & Herre, solidarisk betalningsskyldighet kunna åläggas gäldenärerna, Kommentar till skuldebrevslagen, kap. 2.3.1 (Juno 2020).

Avtal om delat ansvar

Det solidariska ansvaret kan begränsas genom särskilt förbehåll, t.ex. på så sätt att gäldenärerna ska svara efter huvudtalet. Förbehållet kan framgå av omständigheterna vid avtalets tillkomst, men Gösta Walin och Johnny Herre anser att utrymmet för underförstått förbehåll om delat ansvar är mycket begränsat. De anser att beviskravet bör vara något högre för ett sådant avtal än att borgenären endast skäligen bort inse gäldenärernas önskan om delad ansvarighet. Normalt bör enligt Walin & Herre (Kommentar till skuldebrevslagen, kap. 2.3.1, Juno 2020) krävas att borgenären visste eller inte kunde ha varit omedveten om gäldenärernas avsikt att bära delat ansvar eller åtminstone rimligen kunde förväntas ha varit medveten om gäldenärernas avsikt. Även Mikael Mellqvist och Ingemar Persson anser att det ställs höga krav för delat ansvar, Fordran & skuld, 2019, avsnitt 2.3.3.2. Se även S. Lindskog, Betalning, avsnitt 7.3.1.2, Juno 2020.

Kort om regressrätt mellan solidariskt ansvariga avtalsparter

I NJA 2019 s. 788 (Dubbelförsäkringen) klargjorde HD att en part som på grund av solidariskt ansvar har blivit skyldig att ersätta en motpart behåller sin regressrätt mot sin medansvariga avtalspart, även om motparten inte skickat en reklamation till den medansvariga avtalsparten. Av NJA 2019 s. 788 (Dubbelförsäkringen) följer att 9 § preskriptionslagen inte gäller det inbördes förhållandet mellan solidariskt ansvariga avtalsparter. Se S.O. Johansson i J. Herre & S.O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 924 f.