4. Fullmakt

4.1 Tillämpningsområde

(1) Detta kapitel handlar om när en person (fullmaktshavare) rättshandlar med tredje man för en annan persons (fullmaktsgivarens) räkning i fullmaktsgivarens namn.

(2) Detta kapitel behandlar inte behörighet som getts en person genom lag eller myndighets beslut.

(3) Detta kapitel behandlar endast relationen mellan

(a) fullmaktsgivaren och tredje man, samt

(b) fullmaktshavaren och tredje man.

(4) Avtalsrelationen mellan fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren framgår av handelsbalk (1736:1232) kapitel 18 och av oskriven sysslomannarätt bland annat så som den beskrivs på www.avtalslagen2020.se. När fullmaktshavaren är anställd av fullmaktsgivaren framgår deras relation av arbetsrättsliga lagar och avtal.


KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 17 juli 2022

Lagar: 10 § första stycket och 26 § avtalslagen

Rättsfall: NJA 1914 s. 318, NJA 1927 s. 573, NJA 1937 s. 312, NJA 1991 s. 412, NJA 1998 s. 343, NJA 2014 s. 978

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, kap. 6; R. Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016; T. Håstad, Avtalslagens fullmaktsregler – ett steg tillbaka från romersk rätt, SvJT 2019 s. 225; J. Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, 2007, kap. 6.6; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 2010

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Arts. 2.2.1 och 2.2.3, PECL 3:101, DCFR II-6:101 och II-6:606

4.1(1)

Terminologi

Här kallas parterna fullmaktsgivare, fullmaktshavare och tredje man. Tidigare kallades fullmaktsgivaren för huvudman.

Det är oegentligt att kalla tredje man för tredje man eftersom den egentligen är ”andre man”, dvs. den motpart som fullmaktsgivaren sluter avtal med. Trots detta har jag behållit uttrycket tredje man.

Fullmaktshavare kallas ibland för fullmäktig eller fullmaktstagare. Fullmaktshavaren kallas ibland för ”mellanman”, vilket är ett vidare begrepp som omfattar också handelsagenter, kommissionärer m.fl.

Avtalsrelationerna

Vid fullmakt uppkommer typiskt sett två avtalsrelationer;

  1. 1. Uppdragsavtalet mellan fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren
  2. 2. Huvudavtalet mellan fullmaktsgivaren och tredje man

Sedan finns en tredje relation, den mellan fullmaktshavare och tredje man. Det är ett utomkontraktuellt förhållande, se www.avtalslagen2020.se 4.6.

I annans namn (fullmaktsgivarens namn) eller i eget namn (fullmaktshavarens namn)?

Det finns en presumtion att personer handlar i eget namn om de inte tydligt klargör att de handlar i annans namn, J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3.1 och kap. 3.6.3. HD uttalade i NJA 2014 s. 978:

Har mellanmannen inte genom sitt uppträdande klargjort sin mening att handla i eget eller i annans namn, måste mellanmannen i allmänhet anses ha handlat i eget namn [...] Presumtionen grundar sig på att det vanligaste är att en part handlar för egen räkning. För att presumtionen ska brytas krävs ett klargörande att så inte är fallet.

Denna presumtion har kritiserats av K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016 s. 137 f., med hänvisning till att det i det moderna rättslivet är vanligt att avtal sluts med hjälp av fullmäktige eller mellanmän. Frågan är hur stark presumtionen är och vilket mått av klargörande som krävs av fullmaktshavaren. K. Grönfors & R. Dotevall menar att den teoretiska presumtionsregeln är uppmjukad i praktiken (s. 137 f.) och att beviskravet för den som i efterhand påstår sig ha handlat för ett bolags räkning satts tämligen lågt. Se även H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 2010, s. 44. A. Adlercreutz & L. Gorton (Avtalsrätt I, 2011, s. 222 f.) anser att det vore olämpligt om mellanmannen på lösa grunder skulle kunna komma ifrån ansvar under åberopande av att den handlat i fullmaktsgivarens namn eftersom det är angelägnare att skydda en motpart/tredje man som inte fått fullmaktssituationen klart för sig än den fullmäktig som inte klargjort att fullmaktssituation är för handen (uttrycket är mer försiktigt i senaste upplagan, A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 240 ff.).

I rättspraxis ligger bevisbördan på den som hävdar att den inte handlat i eget namn, även om beviskraven ställts ganska lågt, se NJA 1914 s. 318, NJA 1927 s. 573, NJA 1937 s. 312, NJA 1991 s. 412, NJA 1998 s. 343.

I NJA 1998 s. 343 godtog HD inte ett påstående att bostadsrättsköp skett av en person som ombud för en stiftare till ett under bildning varande bolag när det skriftliga avtalet undertecknats med personens egna namn.

I NJA 2014 s. 978 hade en resenär bokat en flygbiljett med hjälp av en resebyrå. HD ansåg att resebyrån var förmedlare (mellanman) och inte part i avtalet mellan resenären och flygbolaget.

I NJA 1983 s. 229 ansåg HD att en person slutit ett avtal om elabonnemang för ett aktiebolags räkning, trots att personen angett fel namn på aktiebolaget. HD ansåg att det var tillräckligt att aktiebolagets korrekta registreringsnummer framgick av avtalsblanketten.

Enligt UNIDROIT Principles Art. 2.2.3 är det relevanta vad tredje man känner till eller borde ha känt till om fullmaktsförhållandet. Enligt UNIDROIT Principles ska alltså saken bedömas med hänsyn till hur situationen framstår för tredje man. I DCFR II-6:606 är utgångspunkten att den mellanman som rättshandlar i eget namn handlar för egen räkning.

4.1(2) Behörighet enligt lag eller myndighetsbeslut

Behörighet kan framgå av associationsrättsliga lagar. Även i familjerätten finns behörighet för ställföreträdare som förmyndare, god man eller förvaltare. Två ganska nya institut påminner om fullmakt enligt avtalslagen, nämligen anhörigfullmakt (17 kap. föräldrabalken) och framtidsfullmakt enligt lagen (2017:310) om framtidsfullmakter.

4.1(3)(a) Relationen mellan fullmaktsgivaren och tredje man

Avtalsbindningen uppkommer mellan fullmaktsgivaren och tredje man (se 10 och 25 §§ avtalslagen 1915).

4.1(3)(b) Relationen mellan fullmaktshavaren och tredje man

Se www.avtalslagen2020.se 4.6.

4.1(4) Relationen mellan fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren

Fullmaktshavaren kan bli skadeståndsskyldig i förhållande till fullmaktsgivaren om fullmaktshavaren handlar på annat sätt än vad som följer av fullmaktsgivarens instruktioner. Fullmaktshavarens ansvar mot fullmaktsgivaren regleras inte i avtalslagen 1915 utan följer av regler om uppdragsavtal ( som delvis är reglerat i 18 kap. handelsbalken och i övrigt följer av oskriven avtalsrätt) eller av regler om anställningsavtal i arbetsrätten. Starkt förenklat ska fullmaktshavaren agera i enlighet med villkoren i uppdragsavtalet och vara lojal i mot fullmaktsgivaren. Om fullmaktshavaren lojalt försummar fullmaktsgivarens intressen, blir hen skyldig att ersätta fullmaktsgivaren för den skada som illojaliteten medfört. Se om det interna förhållandet mellan fullmäktig och fullmaktsgivare, R. Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013,, kap. X; J. Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, 2007, kap. 6.6; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 1997, kap. 2.

4.2 Fullmaktens form och omfång

(1) Fullmaktsgivaren binds till avtal med tredje man endast i den omfattning som följer av fullmaktshavarens behörighet.

(2) Behörighet uppkommer när en fullmaktsgivare uttryckligen eller underförstått genom sitt beteende gett tredje man befogad tillit att en person är fullmaktshavare och behörig.

(3) Behörighet att sluta köp-, bytes- eller gåvoavtal om fast egendom ska ges skriftligen.

(4) Behörighetens omfattning bestäms med utgångspunkt i uppdragsförhållandet mellan fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren. Om fullmaktsgivaren genom sitt beteende har gett tredje man befogad tillit till att behörigheten är mer omfattande än vad som följer av uppdragsförhållandet, har fullmaktshavaren behörighet.

(5) När en fullmaktsgivare gett en person i uppdrag att medverka vid avtalsförhandlingarna eller vid fullgörande av avtalsprestationerna, tillräknas fullmaktsgivaren den medverkande personens kunskap och agerande.

(6) Om tredje man är konsument och fullmaktsgivaren är näringsidkare, kan fullmaktsgivaren inte begränsa fullmaktshavarens behörighet beträffande avtalsvillkor eller informationsgivning som faller naturligt inom ramen för fullmaktshavarens uppdrag.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 17 juli 2022

Lagar: 10, 26 och 27 §§ avtalslagen 1915, 6 kap. 8 § sjölagen (om befälhavares behörighet), 1 kap. 3 § distansavtalslagen (om ombuds behörighet), 4 kap. 2 § konsumentköplagen (om behörighet att motta reklamation), 18 § köplagen (om försäljares utfästelser), 23 § lagens om handelsagenter (om agents behörighet att motta reklamation), 8 kap. 36 och 42 §§ aktiebolagslagen (om verkställande direktörs behörighet), 8 kap. 37 och 42 §§ aktiebolagslagen (om firmatecknares behörighet), artikel 50 CIM (konvention om järnväg),

Rättsfall: NJA 1927 s. 272, NJA 1929 s. 244, NJA 1940 s. 109, NJA 1948 s. 359, NJA 1949 s. 134, NJA 1968 s. 303, NJA 1975 s. 193, NJA 1977 s. 160, NJA 1985 s. 717, NJA 1986 s. 596, NJA 1987 s. 259, NJA 1990 s. 591, NJA 1992 s. 168, NJA 1992 s. 782 ”Lastbilsleasingen”, NJA 1998 s. 304, NJA 1998 s. 610, NJA 2001 s. 191 I och II, NJA 2002 s. 244, NJA 2012 s. 97, NJA 2012 s. 697, NJA 2012 s. 725, NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten”, NJA 2014 s. 425 ”Akzo Nobel”, NJA 2014 s. 684 ”Divisionschefen”; NJA 2015 s. 512 ”Lamino”, NJA 2017 s. 1105 ”Låneavtalet med 4Finance”, NJA 2021 s. 1017 ”Låneavtalet med Svea Ekonomi”

AD 1977 nr 62, AD 1994 nr 11, AD 2003 nr 5, AD 2013 nr 79, AD 2019 nr 9, AD 2020 nr 12

MD 1982:8

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3.2.2–3.2.9; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, kap. 6; R. Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013; R. Dotevall, Om ond och god tro, 2022, kap.2; R. Dotevall, Två rättsfall som rör ställningsfullmakt, JT 2001-02 s. 104; R. Dotevall, Något om ställningsfullmaktens utveckling, SvJT 2003 s. 637 på s. 643; R. Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, 1998, s. 279 ff; Jacob Frank, Tillräknande av ond tro inom fullmaktsrätten – dags att se bortom behörigheten?, SvJT 2017 s. 445; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016; L. Gorton, Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, 1/2002 s. 5, K. Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2010; J. Herre, Den ställningsfullmäktiges behörighet, 2005; J. Herre, Svensk rättspraxis, SvJT 2005 s. 549; J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821; T. Håstad, Avtalslagens fullmaktsregler – ett steg tillbaka från romersk rätt, SvJT 2019 s. 225; T. Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323; T. Håstad, Verkan av sidolöpare vid konsumentköp, Avtalslagen 90 år, 2005, s. 243; S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821; S. Lindskog, Denuntiation och subjektivt tillräknande, i festskrift till Torgny Håstad, 2010, s. 499 ff; S. Lindskog, Tillitsfullmakten – en replik, SvJT 2020 s. 785; K. Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015-16 s. 735; E. Nerep, Ställningsfullmakt, behörighet och befogenheter i bankvärlden. Tre oförenliga HD-avgöranden, Festskrift till Lars Gorton, 2007; L. Olsen, Konsumentskyddets gränser, 1995; M. Radetzki, Felaktiga skadereglerarlöften, JT 2010-11 s. 412; C. Ramberg, HD:s moderna fullmaktslära, JT 2013-14 s. 406; C. Ramberg, Agreed form requirements in international construction contracts: is enrichment irrelevant? In Uniform Law Review 2013 p. 1; C. Stridsberg, Avtalade formkrav i entreprenadförhållanden – entreprenörens rätt till ersättning för ÄTA-arbeten, i Affärsjuridiska uppsatser 2014, s 199–272; O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015-16 s. 330; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 2010; O. Wännström, En fullmaktslära i förändring, SvJT 2019 s. 8; O. Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, 1997

Internationella instrument: UNIDROIT Principles 2.2.2 och 3.2.8; PECL 1:305 och 3:201; DCFR II-1:105 och II-6:103-104, Restatement of Nordic Contract Law §§ 3-2, 3-4 och 3-6

4.2(1) Fullmaktsgivarens bundenhet

När fullmaktsgivaren inte blir bunden av avtal som fullmaktshavaren ingått, är ingen av parterna – varken fullmaktsgivaren eller tredje man – bunden att prestera enligt avtalet.

4.2(2) Behörighetens uppkomst

Sammanfattande argumentationsstrategi

I och med NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten”, NJA 2014 s. 684 ”Divisionschefen” och NJA 2021 s. 1017 ”Låneavtalet med Svea Ekonomi” har den struktur som framkommer i 2 kap. avtalslagen 1915 förlorat betydelse som argumentationsmanual. Den som hävdar att avtal har träffats och att fullmaktshavaren varit behörig att sluta avtalet kan i praktiken hoppa över de grunder som tidigare brukade åberopas först. Det är ingen idé att påstå att det finns ett särskilt uppdrag eftersom tredje man nästan aldrig kan bevisa att ett sådant finns. Det är ingen idé att grunda talan på en ställningsfullmakt eftersom det är så svårt att bevisa existensen av relevant sedvana (se nedan). Toleransfullmakt är inte heller en praktiskt framkomlig väg eftersom det krävs upprepade transaktioner av samma sort och samma storlek (se nedan). Mitt råd är att gå direkt på tillitsfullmakten (som inte framgår av 2 kap. avtalslagen 1915). Det tjänar i praktiken sällan något till att slösa text och argumentation på de andra fullmaktstyperna. Tag tjuren vid hornen och påstå att fullmaktsgivaren gett tredje man befogad tillit att den person som slöt avtalet hade behörighet. Lägg alltså allt krut på att visa att tredje man hade befogad anledning att uppfatta att den personen som förhandlade hade behörighet.

I NJA 2021 s. 1017 ”Låneavtalet med Svea Ekonomi” uttalade HD tydligt att tillitsfullmakten är en egen fullmaktstyp, som alltså inte är en del i ställningsfullmakten:

[Avtalsl]agens bestämmelser är inte avsedda att vara uttömmande och en fullmakt kan alltså komma till stånd även på andra sätt än de som anges i lagen […] Med utgångspunkt i vad som anses gälla i fråga om tolerans- och kombinationsfullmakter har Högsta domstolen i rättsfallen ”Reseföretagsrepresentanten” NJA 2013 s. 659 och ”Divisionschefen” NJA 2014 s. 684 utvecklat vissa kriterier för s.k. tillitsfullmakter.

Svante O Johansson uttalar (S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 835) att HD genom NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten” och NJA 2014 s. 684 ”Divisionschefen” har ”skapat två huvudtyper av fullmakter; sådana som är grundade på huvudmannens vilja och sådana som är grundade på den tredje mannens befogade tillit, s.k. tillitsfullmakt. Dessa huvudtyper åtskiljs efter rekvisit som inte sammanfaller med den vanliga uppdelningen i ställningsfullmakt toleransfullmakt och kombinationsfullmakt. Den nya tillitsfullmakten synes i princip konsumera de tidigare varianterna med tolerans- och kombinationsfullmakt.” Johansson fortsätter (på s. 837): ”Genom [NJA 2014 s. 684 ”Divisionschefen”] har HD lagt fast att det finns en fullmaktstyp bortom huvudmannens vilja.”

4.2(3) Formfrihet och formkrav

Huvudregeln om formfrihet

Fullmaktsgivaren kan ge fullmaktshavaren behörighet formlöst genom ett meddelande till tredje man eller genom meddelande till fullmaktshavaren.

Behörighet kan ges i form av ett formellt dokument, riktat till en obegränsad krets (”till den som det berör”, ”to whom it may concern”). Tanken med ett sådant dokument är ofta att fullmaktshavaren utrustas med ett original som hen visar upp för tredje män.

En annan variant är ett meddelande riktat direkt till en viss tredje man (t.ex. sådan fullmakt som ofta ges i form av pappersdokument direkt till en bank och ger personer rätt att agera som ombud i bankärenden).

En tredje variant är ett muntligt eller skriftligt meddelande som riktar sig till fullmaktshavaren (alltså inte till tredje man) där tanken är att fullmaktshavaren inte ska visa dokumentet utan endast säga till tredje man: ”Lita på mig, jag är fullmaktshavare.”

De flesta reglerna i 2 kap. avtalslagen 1915 om fullmakt tar avstamp i vilken form fullmakten lämnats. En sådan åtskillnad är inte central i modern fullmaktsrätt, bland annat beroende på utvecklingen av tillitsfullmakten i rättspraxis. Se vidare om återkallelse av fullmakt www.avtalslagen2020.se 4.5 samt om fullmaktens omfattning (nedan 4.2(4)).

Undantaget: Formkrav rörande överlåtelse av fast egendom

När en fastighet ska överlåtas genom köp, försäljning, byte eller gåva med hjälp av ombud, måste fullmakten vara skriftlig. Om fullmaktshavaren handlar utan skriftlig fullmakt är överlåtelsen inte civilrättsligt bindande mellan överlåtaren och förvärvaren. Detta följer av 27 § andra stycket avtalslagen 1915 och 4 kap. 1 § jordabalken.

4.2(4) Behörighetens omfattning

Det är en sak att vara behörig. Det är en annan – och ofta viktigare – sak vad behörigheten omfattar. Det är t.ex. vanligt att en fullmaktshavare har behörighet att förhandla, men saknar behörighet att sluta avtal. I så fall omfattar behörigheten i normalfallet att lämna för huvudmannen förpliktande uppgifter, trots att fullmaktshavaren är obehörig att ingå det slutliga avtalet. På motsvarande sätt kan en person vara behörig att ta del av information, utan att ha behörighet att ändra eller fatta beslut på grundval av informationen.

I 18 § andra stycket köplagen framgår att uppgifter om en vara kan bli bindande för säljaren om någon annan än säljaren lämnar uppgifterna ”för säljarens räkning”, vilket syftar på en fullmaktshavare som saknar behörighet att sluta avtal men ändå är behörig att lämna uppgifter. Denna köplagsbestämmelse återspeglar oskriven allmän avtalsrätt.

K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 127, omtalar att en fullmaktshavares behörighet inte behöver ta sikte på behörighet att sluta avtal. Det kan t.ex. vara fråga om "mottagandebehörighet" (t.ex. kassörskas rätt att ta emot betalning men inte rätt att förhandla om avtalsvillkor). Se 26 § avtalslagen 1915.

Tillitsfullmakt

För att bedöma om huvudmannen blir bunden på grund av en tillitsfullmakt krävs en omfattande analys i fyra steg.

STEG 1: Behörighetens omfattning är beroende av att

1:1 tredje man hyste faktisk tillit till att mellanmannen var behörig samt att

1:2 tredje mannens tillit var befogad.

STEG 2: För att avgöra om tilliten är befogad ska man göra en samlad helhetsbedömning där bland andra följande omständigheter relevanta

2:1 vilket slags avtal det är fråga om

2:2 vad som är brukligt och vanligt i branschen

2:3 hur parterna betett sig i tidigare transaktioner (partsbruk)

2:4 vilken verksamhet avtalet gäller

2:5 hur vanlig avtalstypen är

2:6 vilka åtaganden avtalet innebär

2:7 huvudmannens passivitet

STEG 3: Tilliten är befogad endast under förutsättning att

3:1 huvudmannen själv direkt eller indirekt har bidragit till att tredje man fäst tillit till att fullmaktshavaren var behörig, dvs. att det finns en koppling till huvudmannen (det s.k. härrörandekravet), och att

3:2 huvudmannen insett risken för att omständigheterna skulle kunna föranleda en tredje man att hysa befogad tillit till att fullmaktshavaren är behörig (dvs. att huvudmannen kan klandras för att ha gett upphov till tredje mans missförstånd).

STEG 4: Huvudmannen kan, trots att det föreligger befogad tillit enligt steg 1–3, undgå bundenhet om huvudmannen kan visa att huvudmannen saknat möjlighet att förhindra att missförstånd uppkom.

Dessa fyra steg framgår av HD:s uttalade i NJA 2021 s. 1017 ”Låneavtalet med Svea Ekonomi”:

För att en tillitsfullmakt ska föreligga krävs att tredje man har faktisk tillit till att mellanmannen är behörig att företräda huvudmannen. Det fordras också att denna tillit är befogad. Vid bedömningen av om tilliten är befogad får hänsyn bl.a. tas till vilket slags avtal det rör sig om, vilken verksamhet avtalet gäller, hur vanligt förekommande avtalstypen är och vilka åtaganden som avtalet innebär. Även andra omständigheter, såsom huvudmannens passivitet, kan få betydelse. […] En ytterligare förutsättning för att en tillitsfullmakt ska föreligga är att de omständigheter som ligger till grund för bedömningen att det har förelegat en befogad tillit på ett relevant sätt kan knytas till huvudmannen. Det innebär att dessa omständigheter måste ha en tydlig koppling till huvudmannen.[…] Ett tredje förutsättning för att det ska föreligga en tillitsfullmakt är att huvudmannen i vart fall ska ha insett risken för att omständigheterna skulle kunna föranleda en tredje man att hysa befogad tillit till att mellanmannen är behörig. […] Huvudmannen kan dock, trots att kraven på en tillitsfullmakt i övrigt är uppfyllda, undgå avtalsbundenhet om han eller hon inte av oaktsamhet har orsakat den tredje mannens felaktiga uppfattning. Om huvudmannen förmår visa att han eller hon har saknat möjligheter att förhindra att missförstånd uppkom, kan det leda till att huvudmannen inte blir bunden av mellanmannens handlande

De resonemang som HD redogör för i NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten” och NJA 2014 s. 684 ”Divisionschefen” (se även AD 2019 nr 9) ligger i harmoni med NJA 2021 s. 1017 ”Låneavtalet med Svea Ekonomi” och är till stora delar överspelade genom det senaste prejudikatet i praktiken överspelade. Viss konkretion kan dock hämtas i de tidigare avgörandena.

- Det är relevant vilken ställning fullmaktshavaren haft (t.ex. arbetsbefattning).

- Partsbruk, dvs. hur parterna agerat mot varandra tidigare, är relevant. HD jämförde i NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten” det aktuella avtalet med andra avtal som parterna träffat tidigare och konstaterade att de tidigare avtalen inneburit väsentligt mindre riskexponering för fullmaktsgivaren. HD påpekade att de avtal som fullmaktshavaren tidigare slutit med tredje man för fullmaktsgivarens räkning rörde helt andra typer av tjänster.

- Om fullmaktshavaren vid upprepade tillfällen tidigare uppträtt som fullmakthavare.

- Fullmaktsgivarens underlåtenhet att undanröja yttre faktorer som ger ett befogat intryck av behörighet är av betydelse. Se NJA 2014 s. 684 ”Divisionschefen”.

- Vad som är brukligt och vanligt. HD uttalade i NJA 2014 s. 684 ”Divisionschefen”:

Om det rör sig om en väl avgränsad och självständig verksamhetsdel och chefspositionen av företagsledningen har tydliggjorts utåt, så har i regel en tredje man anledning att utgå från att chefspersonen är behörig att företa sådana rättshandlingar som normalt vidtas i och för verksamhetsgrenens vardagliga fortgång. Det ligger i linje med att en verkställande direktör i ett aktiebolag är behörig att företa rättshandlingar som hör till den löpande förvaltningen av bolaget.

- Fullmaktsgivarens passivitet i samband med förhandlingar som pågått en längre tid och som gett tredje mannen intryck av att fullmaktsgivaren kommer att acceptera en överenskommelse som mellanmannen ingår (NJA 2014 s. 684 ”Divisionschefen”).

- Om tredje mannen kände till att mellanmannen brukar företa ett visst slags åtgärder i förhållande till andra (NJA 2014 s. 684 ”Divisionschefen”).

- I NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten” tog HD fasta på att tredje man borde ha anat att fullmaktshavaren inte hade var behörig. Jag har en känsla av att HD ansåg att tredje man borde ha tänkt att ”this seems too good to be true” och därför borde ha säkerställt att fullmaktshavaren verkligen hade behörighet att sluta ett avtal som var oförmånligt för fullmaktsgivaren. I Fullmakt och immateriella tjänster, 2013, s. 62, uttalar R. Dotevall: ”Det är inte subjektivt försvarbart om tredje man känner till eller bort känna till att någon fullmakt inte förelåg. Det får heller inte föreligga omständigheter som rimligen borde medföra att tredje man bör vara mer uppmärksam. Förtroendet måste ha förorsakat att rättshandlingen företogs.” HD uttryckte att det hade ”funnits anledning för Asistan [tredje man] att känna beaktansvärd osäkerhet om BÖ [fullmaktshavaren] hade rätt att ingå treårsavtalet.” HD intresserade sig i NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten” för vilken grad av ekonomisk riskexponering avtalet innebar för fullmaktsgivaren. HD fäste sig vid att avtalet innebar stora fördelar för tredje man men inte medförde några beaktansvärda fördelar för fullmaktsgivaren. HD kallade detta för en analys av fullmaktsgivarens riskexponering. Rättsfallet utvisar att det är lättare för tredje man att göra gällande att fullmaktshavaren var behörig om avtalet innebär en begränsad riskexponering för fullmaktsgivaren (om avtalet innebär fördelar för fullmaktsgivaren) när parterna tidigare slutit liknande avtal eller när avtalet är vanligt förekommande i branschen. Se även AD 2019 nr. 9 som rörde ett ovanligt avtal som var mycket förmånligt vilket innebar att tredje man hade anledning att ”känna beaktansvärd osäkerhet” om fullmaktshavaren hade behörighet att sluta avtalet.

Det är inte meningsfullt att säga att fullmakt kan grundas enbart på huvudmannens viljeförklaring, fristående från den tredje mannens befogade tillit. Om tredje man saknar befogad tillit, så ger huvudmannens viljeförklaring inte upphov till behörighet.

Det finns många analyser av NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten” och NJA 2014 s. 684 ”Divisionschefen”, se citatet av S.O. Johansson ovan samt J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 67 ff.; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 158-165 och 221; T. Håstad, Avtalslagens fullmaktsregler – ett steg tillbaka från romersk rätt, SvJT 2019 s. 22, på s. 232; T. Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323; K. Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015-16 s. 735. S. Lindskog, Tillitsfullmakten – en replik, SvJT 2020 s. 785, på s. 794; C. Ramberg, HD:s moderna fullmaktslära, JT 2013-14 s. 406; O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015-16 s. 330; O. Wännström, En fullmaktslära i förändring, SvJT 2019 s. 8; , O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015-16 s. 330, på s. 356. I HD:s dom 2021-12-09 T 930-21 ”Låneavtalet med Svea Ekonomi” har HD gjort så många klargöranden att dessa analyser i litteraturen minskat i betydelse.

Särskilt om härrörandekravet och organisationsrisken (fullmaktsgivarens beteende)

Det är viktigt att faktorerna kan ”knytas till” fullmaktsgivaren eller att det finns en ”tydlig koppling” till fullmaktsgivaren. Härrörandekravet ligger i linje med regeln att behörighet inte kan grundas på ett förfalskat fullmaktsdokument med text som ger intryck av att en person har behörighet att företräda huvudmannen.

I NJA 2001 s. 191 I och II samt NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten” ställde HD krav på att företag organiserar sig på ett sätt så att det tydligt framgår för företagets kunder och leverantörer vilka personer som är behöriga att göra vad. Det är den bild som verksamheten ger och det förtroende som därigenom skapas som tredje man kan förlita sig på. Det förtroende som organisationen av verksamheten skapar hos tredje man skyddas alltså. Företaget/fullmaktsgivaren bär med andra ord en organisationsrisk.

AD uttalade i AD 2019 nr 9:

Den arbetsgivare som organiserar sig så kan få bära risken för att rollfördelningen kan föranleda arbetstagarna att hysa tillit till att mellanchefer är behöriga att företräda arbetsgivaren även i viktigare angelägenheter.

I Fullmakt och immateriella tjänster, 2013, s. 61, uttalar R. Dotevall: ”Tredje man ska inte närmare behöva utforska om de personer han kommer i kontakt med har behörighet att företräda företaget bl.a. med hänsyn till svårigheten att få en inblick i företagets organisation.”

Av NJA 2014 s. 684 ”Divisionschefen” kan man få intrycket att det inte räcker att fullmaktsgivaren av oaktsamhet orsakat tredje mannens tillit. I domskälen angav HD att fullmaktsgivaren måste ha insett att det fanns en risk för missförstånd. HD klargjorde i HD:s dom 2021-12-09 T 930-21 ”Låneavtalet med Svea Ekonomi” att det räcker med att huvudmannen insett risken för att omständigheterna skulle kunna föranleda en tredje man att hysa befogad tillit.

I 18 § andra stycket köplagen är uppgifter som en person lämnat för säljarens räkning bindande för säljaren under förutsättning att säljaren kände till eller borde ha känt till uppgifterna. Enligt allmänna oskrivna fullmaktsrättsliga regler kan fullmaktsgivaren bli bunden också av uppgifter som en fullmaktshavare lämnat utan att fullmaktsgivaren borde ha känt till att de lämnades. Genom NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten” klargjorde HD att fullmaktsgivaren inte behöver vara medveten om att mellanmannen förhandlar med tredje man; fullmaktsgivaren kan ändå bli bunden om hen gett tredje man ett befogat intryck att mellanmannen har behörighet.

I NJA 2014 s. 648 ”Divisionschefen” anmärkte HD obiter dictum att fullmaktsgivaren kan bli skadeståndsansvarig om hen vårdslöst borde ha insett risken för missförstånd. Se om skadestånd för culpa in contrahendo www.avtalslagen2020.se 3.

Särskilt om BankID och andra identifieringsverktyg samt elektroniska avtalsslut

För att ett avtal som sluts med användande av en e-signatur ska vara bindande krävs som utgångspunkt att e-signaturen härrör från innehavaren av e-signaturen. Detta uttalade HD i HD:s dom 2021-12-09 T 930-21 ”Låneavtalet med Svea Ekonomi”. I domen klargörs också att obehörig användning av e-signaturen – t.ex. genom att någon utomstående manipulerat det tekniska systemet eller att någon kommit över säkerhetskoder genom tillgrepp eller vilseledande – inte leder till att signaturinnehavaren blir bunden av avtal (se även NJA 2017 s. 1105 ”Låneavtalet med 4Finance”).

Vid avtal som sluts elektroniskt är det ofta oklart för tredje man om huvudmannen agerar själv eller med hjälp av någon annan, t.ex. när någon använder en annan persons e-legitimation. Av NJA 2021 s. 117 ”Låneaavtalet med Svea Ekonomi” framgår att tredje man kan utgå från att ett BankID används av e-legitimationens innehavare eller sker med innehavarens tillåtelse. En innehavare av BankID som överlämnar legitimationen till någon annan skapar alltså en tillitsfullmakt. Men om transaktionen är ovanlig har tredje man mindre anledning att hysa befogad tillit, särskilt när huvudmannen är konsument. HD uttalade under rubriken Överlämnande av en e-legitimation kan skapa en tillitsfullmakt:

En tredje man har typiskt sett anledning att utgå från att en e- legitimation med en hög säkerhetsnivå, såsom ett BankID, normalt används enbart av e-legitimationens innehavare själv eller, i vart fall, att användningen sker med innehavarens tillåtelse. Om innehavaren överlämnar e-legitimationen till någon annan i syfte att mottagaren ska använda denna för att företa en eller flera transaktioner, skapar han eller hon en tillitssituation där kriterierna för en tillitsfullmakt är uppfyllda […] Överlämnandet av e-legitimationen ger alltså i denna situation mottagaren behörighet att företa rättshandlingar för innehavarens räkning och denna behörighet kan omfatta även andra rättshandlingar än de som huvudmannen har avsett att mottagaren skulle företa […]Mottagarens behörighet sträcker sig emellertid aldrig längre än den befogade tilliten hos tredje man. […] Tredje man har normalt anledning att ha befogad tillit till att sådan användning som avser ordinära transaktioner, däribland upptagandet av mindre lån, härrör från e- legitimationens innehavare. Om e-legitimationen däremot används för rättshandlingar av mera speciellt slag, såsom upptagandet av större lån, har tredje man mindre anledning att hysa befogad tillit. Det gäller i synnerhet när innehavaren är en konsument. I sådana fall kan det krävas att tredje man gör ytterligare kontroller för att få bekräftat att rättshandlingen härrör från innehavaren.

Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 67 ff.; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 148. Se även M. Rødvei Aagaard, Kreditgivares ersättningsanspråk efter obehörig användning av bank-id, SvJT 2021 s. 235, som påpekar att innehavaren av BankID alternativt kan bli skadeståndsansvarig på grund av avtalsbrott (avtalsbrottet att ge annan tillgång till BankID:t).

I NJA 2017 s. 1105 ”Låneavtalet med 4Finance” hävdade en bank att innehavaren av en bankdosa med personlig kod var bunden vid ett låneavtal som slutits via bankens webbsida. Banken ansåg sig ha kunnat fästa befogad tillit till att den som använde identifieringsverktyget för att signera låneavtalet hade behörighet att teckna avtalet för bankkontoinnehavarens räkning. HD prövade inte denna invändning.

Viljeförklaringsfullmakt och tillitsfullmakt

Som framkommit ovan grundas tredje mans befogade tillit på olika omständigheter. En viktig, och ofta avgörande, omständighet är huvudmannens (fullmaktsgivarens) uttryckliga viljeförklaring till tredje man. Bland annat därför anser jag att det inte fyller någon praktisk funktion att skilja mellan viljeförklaringsfullmakt och tillitsfullmakt. Se närmare om begreppsbildningen, O. Wännström, En fullmaktslära i förändring, SvJT 2019 s. 8.

Vid tillitsfullmakter är det irrelevant om huvudmannen lämnat inskränkande behörighet till mellanmannen, vilket HD förklarade i NJA 2021 s. 1017 ”Låneavtalet med Svea Ekonomi”:

Om en fullmaktshavare med tillitsfullmakt handlar i strid med huvudmannens instruktioner, blir huvudmannen därför bunden av de rättshandlingar som fullmaktshavaren vidtar, under förutsättning att rättshandlingarna ligger inom ramen för den befogade tillit som fullmakten bygger på.

Tolkning av fullmaktsdokument riktade till tredje man

Vid fullmakter där fullmaktsgivaren uttryckligen kommunicerat omfattningen av fullmaktshavarensbehörighet till tredje man, uppkommer problemet att tolka innehållet i det som kommunicerats till tredje man. Ibland begränsar fullmaktsgivaren fullmaktshavarens behörighet, t.ex. så att fullmaktshavaren får sälja endast till ett visst lägsta pris. När denna behörighetsinskränkning framgår av ett fullmaktsdokument kan tredje man vanligtvis inte fästa befogad tillit till att fullmaktshavaren skulle ha behörighet att sälja till ett lägre pris. Ibland kan inskränkningen vara mindre tydlig och då är det svårare att avgöra behörighetens omfattning.

Fullmaktsdokument har varit föremål för tolkning i äldre prejudikat, NJA 1927 s. 272, NJA 1940 s. 109, NJA 1948 s. 359, NJA 1975 s. 193, NJA 1977 s. 160. I NJA 2012 s. 697 uttalade HD:

Omfattningen av en fullmakt bör tolkas utifrån uppdragets karaktär. I litteraturen hävdas att en fullmakt ska tolkas restriktivt och att det som inte uttryckligen framgår av fullmakten i regel inte heller ger upphov till någon kompetens.

Sammanfattningsvis följer av HD:s prejudikat att fullmakter som fått skriftlig form tolkas restriktivt, dvs. till förmån för fullmaktsgivaren. Utgångspunkten för tolkningen är med andra ord att fullmaktshavaren har liten behörighet (dvs. begränsat handlingsutrymme). Möjligen råder inte samma inställning till fullmaktsdokument som är avsedda att visas för tredje män som är konsumenter. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3.2.7; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalslagen I, 2016, s. 197, med reservation för konsumentrelationer. K. Grönfors & R. Dotevall tycker sig kunna utläsa av rättsfallen t.o.m. år 1975 en strävan från HD att tolka fullmaktens omfång restriktivt (R. Dotevall, Om ond och god tro, 2022, s 44 ff.; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 133). Rolf Dotevall uttalar (Om ond och god tro. 2022, s. 44): ”En allmän utgångspunkt bör vara att fullmakten tolkas så vidsträckt att den omfattar vad som krävs för att syftet med den ska uppnås”.

I och med att den befogade tilliten numera står i centrum är det möjligt att äldre rättspraxis rörande tolkning av fullmaktsdokument förlorat i betydelse. Istället ska man sannolikt göra en allsidig tolkning och inte endast ta fasta på ordalydelsen i fullmaktsdokumentet, jämför fastställande av avtals innehåll på www.avtalslagen2020.se 5.3.

I vissa fall kan den uttryckliga ordalydelsen sättas åsido på samma sätt som man vid fastställande av avtalsinnehåll inte enbart tar fasta på avtalets ordalydelse, se www.avtalslagen2020.se 5.3. Se exempel på detta i NJA 1950 s. 86, NJA 1968 s. 375 och NJA 1985 s. 717. Se även J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3.2.7.

Ibland kommunicerar fullmaktsgivaren begränsningar i fullmaktshavarens behörighet genom att på en blankett – eller i annan standardiserad form – ange att fullmaktshavaren inte får göra vissa saker utan fullmaktsgivarens godkännande. Sådana uttryckliga begränsningar är som utgångspunkt gällande. Tredje man kan alltså inte med fog utgå från att fullmaktshavaren har en behörighet som är mer långtgående än vad som framgår av blanketten. Det finns lagbestämmelser som avviker från huvudregeln (t.ex. 1 kap. 3 § distansavtalslagen). Se nedan 4.2(6).

Om underförstådd behörighet att beställa ÄTA-arbeten i entreprenadavtal, se C. Stridsberg, Avtalade formkrav i entreprenadförhållanden – entreprenörens rätt till ersättning för ÄTA-arbeten, i Affärsjuridiska uppsatser, 2014, s. 199, kap. 4.

Äldre rättspraxis som förlorat mycket (all?) betydelse

Prejudikatvärdet av följande avgöranden kan ifrågasättas mot bakgrund av nyare den fullmaktsrätt som HD utformade i NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten” och NJA 2014 s. 648 ”Divisionschefen”. Se citatet av S.O. Johansson ovan.

I NJA 2001 s. 191 I hade en bank beviljat ett fastighetsbolag kredit på 20 miljoner kronor, för vilket en person gick i borgen. Bankens ställföreträdande regionchef och vice verkställande direktör hade muntligen utlovat att borgensåtagandet var tidsbegränsat till att endast gälla under tre månader (eftersom banken därefter skulle få annan säkerhet). Banken hävdade att direktören saknat behörighet att lämna en sådan utfästelse om tidsbegränsning. HD ansåg att banken var bunden av direktörens utfästelse.

NJA 2001 s. 191 II rörde en företagskredit för vilken lämnats säkerhet dels i form av pantbrev i fastighet, dels i form av personlig borgen. HD ansåg att en bankkontorschef hade behörighet att med för banken bindande verkan efterge borgenssäkerheten trots att kontorschefen enligt bankens interna delegationsordning saknade sådan behörighet och trots att det ledde till en "ovanlig konstruktion".

I NJA 2002 s. 244 ansåg HD att en banktjänsteman saknade behörighet att utlova två bankgarantier. Det var fråga om ett åtagande till en person som inte tidigare var kund i banken, bankkontoret utfärdade normalt sett inte bankgarantier och bankgarantierna avsåg stora belopp (totalt 50 Mkr jämfört med bankkontorets årliga omsättning om 250 Mkr).

Erik Nerep har kommenterat dessa tre rättsfall i Ställningsfullmakt, behörighet och befogenheter i bankvärlden. Tre oförenliga HD-avgöranden, Festskrift till Lars Gorton, 2007.

I ännu äldre praxis uppställde HD kravet att fullmaktsgivaren måste vara medveten om mellanmannens agerande för att bundenhet ska uppkomma (NJA 1990 s. 591). Genom NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten” klargjorde HD att fullmaktsgivaren inte behöver vara medveten om att mellanmannen förhandlar med tredje man; fullmaktsgivaren kan ändå bli bunden om hen gett tredje man ett befogat intryck att mellanmannen har behörighet.

Särskilt om behörighet-befogenhet

På www.avtalslagen2020.se 4.2(4) förekommer inte begreppsparet befogenhet-behörighet eftersom det är krångligt att förstå. K. Grönfors & R. Dotevall (Avtalslagen, 2016, s. 127 ff.) anmärker att det i många rättsordningar inte sker någon distinktion mellan fullmaktens yttre och inre sida. De pekar på problemet med att begreppsbildningen inte harmonierar med den aktiebolagsrättsliga begreppsbildningen och systematiken (Avtalslagen, 2016, s. 142 ff.).

NJA 2021 s. 1017 ”Låneavtalet med Svea Ekonomi” utvisar att skillnaden mellan behörighet och befogenhet är irrelevant vid tillitsfullmakt.

Särskilt om ställningsfullmakt

På www.avtalslagen2020.se finns ingen motsvarighet till ställningsfullmakten i 10 § andra stycket avtalslagen 1915. Ställningsfullmakten tar sin utgångspunkt i lag och sedvänja.

Institutet ställningsfullmakt infördes för hundra år sedan och tog sikte på transaktioner som då var vanliga, standardiserade småtransaktioner. Numera har affärslivet andra behov. HD har i tidigare domar förklarat att utrymmet för ställningsfullmakt grundad på sedvänja är mycket begränsat och handlar om rutinåtgärder. I NJA 1992 s. 782 uttalade HD (min understrykning):

Enligt bestämmelserna i 2 kap 10 § 2 st avtalslagen om ställningsfullmakt kan med anställning enligt sedvänja följa viss behörighet att handla på arbetsgivarens vägnar… I doktrinen har framhållits (Grönfors, Avtalslagen 2 uppl, s 90) att institutet ställningsfullmakt avser de schablonartade och i det dagliga livet ofta upprepade rättshandlingarna, under det att ovanliga och mera omfattande rättshandlingar har fullmaktsdokumentet som sitt naturliga instrument.

I NJA 1990 s. 591 ansåg HD att en föreståndare för en maskinavdelning inte hade ställningsfullmakt att träffa slutuppgörelse med anledning av hävning av ett köp.

I NJA 1985 s. 717 ansåg HD att en försäljare inte hade ställningsfullmakt att avge anbud rörande leverans av ett monteringsfärdigt trähus.

I NJA 1992 s. 782 ansåg HD att en skadereglerare hos ett försäkringsbolag inte hade ställningsfullmakt att avgöra om ett försäkringsfall (med försäkringsersättning i storleksordningen 20–40 miljoner kronor) förelåg.

Det är ytterst sällan som ett avtal av någon större betydelse kan företas av en person med ställningsfullmakt. Torgny Håstad anser att man kan överge de detaljerade formlerna för ställningsfullmakt (T. Håstad, Avtalslagens fullmaktsregler – ett steg tillbaka från romersk rätt, SvJT 2019 s. 22, på s. 234).

Det är opraktiskt att basera behörigheten på en svåridentifierad sedvana. Som framkommer i NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten” är det tredje man som har bevisbördan för att det föreligger en sedvana som ger fullmaktshavaren behörighet.

I NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten” viftade HD snabbt bort möjligheten att det skulle kunna vara fråga om ställningsfullmakt. I NJA 2014 s. 684 ”Divisionschefen” förefaller HD lägga en tung bevisbörda på den som påstår att ställningsfullmakt föreligger. HD visar alltså att det inte är aktuellt att utsträcka ställningsfullmaktens omfång.

Man kan argumentera för att det på sedvanan baserade ställningsfullmaktsinstitutet inte längre fyller en självständig funktion i svensk rätt. Man kan mot detta argumentera för att det på sedvanan baserade ställningsfullmaktsinstitutet fortfarande fyller en självständig funktion i svensk rätt. Vad som är korrekt i detta avseende är en fråga om struktur (dvs. hur fullmaktsrätten pedagogiskt förklaras) och inte en fråga om innehållet i gällande rätt.

För en praktiserande jurist som vill hävda att en fullmaktshavaren har behörighet att sluta ett visst avtal, finns ingen anledning att grunda talan på att fullmaktshavaren har en på sedvana grundad ställningsfullmakt. Det är mer effektivt att gå direkt på tillitsfullmakten där sedvanan är en omständighet bland många andra som kan medföra att fullmaktshavaren har behörighet.

I anglo-amerikansk rätt finns ingen motsvarighet till ställningsfullmakt utan man tillämpar de vanliga reglerna om fullmakt som baseras på implied and apparent authority. Ställningsfullmakt regleras inte heller särskilt i UNIDROIT Principles, PECL eller DCFR. I USA omtalas ibland power of position.

Särskilt om toleransfullmakt

HD uttalade i NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten” att toleransfullmakt kan föreligga om

… huvudmannen under avsevärd tid eller vid upprepade tillfällen låter en person rättshandla för sin räkning utan att ingripa mot detta.

Det finns förvånansvärt lite utvecklat i litteraturen om toleransfullmakt. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 68; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 158 ff.

Inte i något fall har HD grundat behörighet enbart med stöd av en toleransfullmakt. I NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten” påpekade HD att det ska vara fråga om ett avtal av samma ”art” (även om det påpekandet inte ges i nära anslutning till uttalandet om toleransfullmakten). Se NJA 1943 s. 316, NJA 1973 s. 725.

Jag (Christina Ramberg) tror – men rättsläget är osäkert – att utrymmet för toleransfullmakt är begränsat (se även citatet av S.O. Johansson ovan samt T. Håstad, Avtalslagens fullmaktsregler – ett steg tillbaka från romersk rätt, SvJT 2019 s. 22, på s. 234). Enligt min bedömning föreligger toleransfullmakt under förutsättning att det är fråga om

  • - upprepade åtgärder,
  • - av samma person,
  • - åtgärder av liknande art,
  • - belopp i samma storleksordning, och om
  • - åtgärder som fullmaktsgivaren känt till (eller bort känna till) utan att göra invändningar.

Det är inte ofta som alla dessa rekvisit är uppfyllda.

Avtal med ställföreträdare för aktiebolag

Särskilda regler gäller enligt 8 kap. 42 § aktiebolagslagen när ett aktiebolag företräds av en verkställande direktör eller särskild firmatecknare. För sådana avtal gäller alltså inte de avtalsrättsliga reglerna (men sådana avtal kan bli föremål för jämkning på grund av omständigheterna i samband med avtalets ingående, se kommentaren till www.avtalslagen2020.se 6.2).

4.2(5) Tillräknande

Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning fullmaktsgivaren tillräknas kunskap och uttalanden som skett av förhandlare. I praktiken är problemet ofta om ett bolag ska tillräknas en förhandlande fysisk persons vetskap och beteende.

Det är självklart att fullmaktsgivaren tillräknas sådant som ligger inom ramen för fullmaktshavarens behörighet. Se R. Dotevall, Om ond och god tro, 2022, kap.2; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 206; R. Dotevall, Mellanmannens kunskap, s. 162 ff. Detta gäller även när fullmaktshavaren är underårig. Regeln motiveras av att fullmaktsgivaren är närmast att bära risken för att den person som hen har valt som fullmaktshavare har erforderlig kompetens och har fått erforderliga instruktioner från fullmaktsgivaren. K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 127, uttalar att det är "naturligt att utgå från principen, att den som är behörig att binda organisationen vid ett avtal också genom sin faktiska kunskap kan försätta sin organisation i ond tro." (Med hänvisning till A. Christensen i SvJT 1974 s. 739och K. Rodhe, Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt, SvJT 1979 s. 592 samt NJA 1968 s. 303).

En svårare fråga är om fullmaktsgivaren ska tillräknas vad den förhandlande personen vet, säger och gör också när förhandlaren saknar behörighet att sluta avtal eller när behörigheten är begränsad. Rättsläget är osäkert.

Rörande fullmaktshavares passiva behörighet, t.ex. behörighet att ta emot meddelanden eller betalning, se R. Dotevall, Om ond och god tro, 2022, kap. 2. Han uttalar på s. 55: ”Utgångspunkten är att en person som är behörig att företa en rättshandling för huvudmannen också har behörighet att vara mottagare av sådana rättshandlingar som är riktade till huvudmannen och som faller inom ramen för fullmäktigens behörighet. Det finns inga hinder för att en fullmäktig enbart har en passiv behörighet. Det motsatta är också möjligt. En person kan ha behörighet att utföra vissa rättshandlingar men inte att ta emot betalning. Någon fullkomlig symmetri mellan aktiv och passiv behörighet behöver inte finnas. […] Det innebär att om en fullmäktig har kunskaper som kan vara av betydelse för huvudmannen men som faller utanför fullmakten gäller som huvudregel att denna kunskap inte tillräknas.”

Prejudikat om tillräknande

Det finns ingen tydlig vägledning om tillräknande i prejudikat, även om många avgöranden tyder på att utrymmet för tillräknande utöver vad som följer av behörigheten är ganska stort.

I NJA 2014 s. 425 ”Akzo Nobel” tillräknades en järnvägstransportör en anställd lokförares handlande och järnvägen identifierades således med sin anställda lokförare. HD tillämpade artikel 50 CIM. Man skulle kunna tänka sig en generell analogi till artikel 50 CIM där det framgår att en järnvägstransportör är ansvarig för sina anställda och andra som anlitas för att utföra befordringen. I övrigt saknas lagar att analogisera från.

Följande prejudikat visar på en generös inställning att tillräkna kunskap.

NJA 1949 s. 134 handlade om ett förlikningsavtal om avslutande av anställning. Frågan var om den anställda skulle tillräknas sitt förhandlingsombuds kunskap (närmast ett fackföreningsombud) om det som sagts vid avtalsförhandlingarna rörande omfattningen av ett konkurrensförbudsvillkor. Vid förhandlingarna diskuterade ombudet innebörden i konkurrensförbudet och de förhandlande personerna var överens om att innebörden var mer omfattande än vad som kunde utläsas av förlikningsavtalets ordalydelse. Trots att ombudet saknade behörighet att sluta förlikningsavtalet, tillräknades fullmaktsgivaren (den anställda) det ombudet sagt och den kunskap om motpartens uppfattning som ombudet fått i samband med förhandlingarna. HD uttalade:

[Ombudet] var visserligen icke behörig att på [fullmaktsgivaren] vägnar avsluta själva uppgörelsen genom överenskommelsens undertecknande, och någon allmän rättsregel om att en förhandlares goda eller onda tro skall bedömas som likvärdig med den avtalsslutande huvudmannens egen kan icke uppställas, allra minst om avtalets ordalydelse som sådan ej är tvetydig. Men i föreliggande fall lågo förhållandena till på ett särskilt sätt, såsom för övrigt i viss mån framgår redan av vad förut sagts om det sätt varpå överenskommelsen till slut åvägabragdtes. Med hänsyn till den ställning som [ombudet] intog såsom representant för en organisation, utan vars inskridande och biträde [fullmaktsgivaren] uppenbarligen -- i synnerhet med tanke på de förhållanden som voro anledning till hans skiljande från anställningen hos föreningen -- haft ringa möjlighet att gentemot föreningen genomdriva sina ekonomiska intressen, måste det anses, att den insikt som härvidlag fanns hos [ombudet] bör tillräknas [fullmaktsgivaren] själv.

I NJA 1986 s. 596, som rörde fastställande av avtalsinnehåll, tillräknades ett småhusföretag försäljarens insikter om att köparna trodde att det var fråga om ett pris som inkluderade montering. Försäljaren saknade behörighet att sluta avtal. HD uttalade:

Om en näringsidkare organiserar sin verksamhet så att försäljare tar upp anbud från konsumenter för näringsidkarens räkning med uppgift att vidarebefordra anbuden till näringsidkaren, bör vid tolkningen av träffat avtal utgångspunkten vara, att vad försäljaren har insett eller bort inse om konsumentens uppfattning rörande avtalets innehåll tillräknas näringsidkaren.

I NJA 1992 s. 782 tillräknades en försäkringstagare (företagsförsäkring) försäkringsmäklarens kunskaper och förståelse. HD uttalade:

Eftersom [mäklaren] hade [försäkringstagarnas] uppdrag att företräda dem gentemot [försäkringsbolaget] såvitt gäller de aktuella försäkringarna, får [mäklarens] vetskap tillräknas [försäkringstagarna] beträffande deras mellanhavanden med [försäkringsbolaget]. Att [försäkringsbolagets] information om villkoret synes ha varit bristfällig har alltså varit utan betydelse i just detta fall, eftersom [försäkringstagarnas] ombud likväl haft klart för sig vad villkoret innebär.

Att mäklaren försummat att informera sin fullmaktsgivare (försäkringstagarna) om försäkringsvillkorets innebörd, drabbade alltså inte försäkringsbolaget. Det var en fråga som fick lösas i avtalsrelationen mellan mäklaren och fullmaktsgivarna/försäkringstagarna.

NJA 1987 s. 259 rörde frågan om ett aktiebolag erkänt en fordrings existens och därigenom åstadkommit preskriptionsavbrott. HD uttalade:

det kan inte krävas att för ett företag som drivs av en juridisk person ett erkännande i sådan form skall lämnas eller tas emot av en ställföreträdare för den juridiska personen. Den inom företagets organisation som har att verkställa sådan åtgärd får anses handla på företagets vägnar även såvitt avser åtgärdens verkan från preskriptionssynpunkt. Det sagda gäller också om ett saldoerkännande.

Johnny Herre antyder att man inte kan dra alltför stora växlar på HD:s uttalande. Han skriver (i SvJT 2005 s. 549, på s.783): "Tolkas uttalandet enligt dess ordalydelse är det långtgående, eftersom tydligen en juridisk person skulle kunna bli bunden av ett handlande av en person långt ner i hierarkin i ett företag som ingalunda normalt skulle anses ha ställningsfullmakt. Det finns anledning att anta att uttalandet färgats av den situation som förelåg i avgörandet med en nära intressegemenskap mellan bolagen. Detta antyddes också av HD genom uttalanden om att "intressegemenskapen mellan bolagen minskar å andra sidan de betänkligheter som eljest kunde möta mot att anse att sådana personer haft behörighet att handla på respektive bolags vägnar med preskriptionsavbrytande verkan" och om att ett alltför strängt krav "i fråga om behörighet att lämna eller ta emot preskriptionsavbrytande erkännanden skulle ge bolagen möjlighet att i efterhand och till tredje mans nackdel välja den för intressegruppens medlemmar fördelaktigaste tolkningen av de vidtagna åtgärderna".

I NJA 2015 s. 512 ”Lamino” tillräknades ett bolag ägt av en son ett annat bolags handlande (som ägdes av pappan, det var alltså ingen koncern). HD tillämpade en bevispresumtion för att bolagens handlande varit samordnat.

I AD 2013 nr 79, som handlade tolkning av en överenskommelse om löneutbetalning, tillräknades en arbetsgivare vad den förhandlande personen insett om motpartens uppfattning av avtalets innehåll.

NJA 1968 s. 303 handlade om svek och handlande i strid mot tro och heder. Ombudet saknade enligt en kontraktsblankett (slutsedel) behörighet att ändra standardavtalsvillkoren genom muntliga utfästelser. Fullmaktsgivaren tillräknades inte förhandlingsombudets vetskap (onda tro) om att tredje man (en konsument) endast ville sluta avtalet på andra villkor än vad som framkom av kontraktsblanketten. Fullmaktsgivaren tillräknades inte heller förhandlingsombudets vilseledande av tredje man. Trots detta, ansåg HD att konsumenten inte var bunden av avtalet eftersom fullmaktsgivaren haft kunskap om försäljningsombudets fula försäljningsmetod. Mot bakgrund av HD:s krångliga motivering bedömer jag att detta avgörande saknar prejudikatvärde.

I NJA 2012 s. 725 uttalade två skiljaktiga justitieråd: "Frågan i vilken uträckning en skadelidande genom s.k. passiv identifikation ska tillräknas annans handlande och därigenom anses vara medvållande är i svensk rätt i stora delar obesvarad. Beträffande inomkontraktuellt ansvar för ekonomisk skada, som det här är fråga om, märks att i rättsfallet NJA 2006 s. 126 tillräknades inte ett aktiebolag en styrelseledamots oaktsamhet i förhållande till en skadeståndsansvarig revisor (jfr Stefan Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag. En kommentar, 2 uppl. 2010, 2:17-6.2.4). Det avgörandet ger emellertid ingen egentlig ledning för annat än associationsrättsliga förhållanden." Dessa två skiljaktiga justitieråd ansåg också att passivt tillräknande inte bör "ske när det skademedverkande handlandet är brottsligt eller på något annat sätt av ett sådant atypiskt slag att det för den skadelidande är både svårt att förutse och besvärligt att skydda sig mot."

NJA 2004 s. 363 rörde ett avtal om rätt för Röda Korset att utnyttja en fotografs fotografier. Röda Korset företräddes under avtalsförhandlingarna av ett ombud som saknade behörighet att sluta avtal. Där diskuteras möjligheten att Röda Korset skulle tillräknas ombudets insikter, men det var inte bevisat att ombudet hade relevanta insikter.

Juridisk litteratur

Det finns olika åsikter i juridisk litteratur om innehållet i gällande rätt. De flesta verkar ha en generös inställning till tillräknande.

A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 253, anser med hänvisning till NJA 1986 s. 596 att fullmaktsgivaren kan tillräknas mellanmannens beteende även om mellanmannen saknar full behörighet att träffa avtal för fullmaktsgivarens räkning.

J. Frank (SvJT 2017 s. 445, på s. 462 f.) anser sammanfattningsvis att utgångspunkten numera är att fullmaktsgivaren inte kan bli bunden av en sidolöpare, men i ogiltighetshänseende ska stå risken för vad fullmaktshavaren vet om tredje mans uppfattning. J. Frank anser vidare att fullmaktshavarens vetskap om tredje mans uppfattning har betydelse för att fastställa avtals innehåll.

Även PECL Art. 1:305 och DCFR II-1:105 ger uttryck för att tillräknande kan ske utöver vad som följer av fullmaktens omfång. Se även Restatement of Nordic Contract Law, kommentaren till § 4, s. 138: "... it is probably sufficient that the person who acted on behalf of the principal was in mala fide, irrespective of that person's authority to enter into a binding contract."

Min prognos är att HD skulle ansluta sig till PECL och DCFR (se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3.2.4, fotnot 13).

R. Dotevall, Om ond och god tro, 2022, kap. 2; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 206, utgår däremot från att gränserna för tillräknandet sätts av fullmaktens omfång (dvs. av vad fullmaktshavaren har behörighet att göra) och påvisar det nära sambandet mellan tillräknande och fullmaktsregler.

Tillräknande av vad? Kunskap, insikter och agerande

Den kunskap som tillräknas fullmaktsgivaren kan avse kunskap om fullmaktsgivaren, kunskap om tredje man samt kunskap om omvärldsförhållanden.

Ofta är kunskapen relevant när man frågar sig om fullmaktsgivaren insett eller bort inse något och därför haft en skyldighet att klargöra förhållanden för tredje man, t.ex. för att undvika risken för framtida missförstånd. Det kan också vara fråga om fullmaktsgivarens ansvar för försummad upplysningsplikt.

Ett förhandlande ombud som saknar behörighet att sluta avtal (se 4.2(3)) lämnar ofta information till tredje man som tredje man fäster tillit till (se t.ex. 18 § andra stycket köplagen). När det förhandlande ombudet får kunskap om att tredje man fäster tillit till informationen kan fullmaktsgivaren tillräknas ombudets kunskap, vilket i sin tur kan aktualisera fullmaktsgivarens upplysnings- eller klargörandeskyldighet. Även om fullmaktsgivaren kommunicerat till tredje man att det förhandlande ombudet saknar behörighet att sluta avtal, kan alltså fullmaktsgivaren drabbas negativt i samband med fastställande av avtalets innehåll eller av passivitet vid avtalets ingående på grund av det förhandlande ombudets uttalanden vid förhandlingen (och ombudets därigenom uppkomna insikt om vad tredje man tagit fasta på).

Ju tydligare fullmaktsgivaren eller ombudet uppmärksammat tredje man på att ombudet saknar behörighet att lämna uppgifter och avtala om villkor, desto mindre är risken att tredje man fäster (befogad) tillit till ombudets agerande i samband med förhandlingarna.

Andra fall då tillräknande av kunskap är relevant kan handla om mottagande av reklamationer eller annan information från tredje man (se t.ex. 23 § handelsagenturlagen).

Medverkan i avtalsförhandlingarna eller vid fullgörandet

Fullmaktsgivaren tillräknas endast kunskap hos anställd personal och konsulter som medverkat i avtalsförhandlingarna eller medverkat vid fullgörande av avtalet. Med ”medverkat” avses inte endast personer som varit synliga för tredje man utan även personer som agerat i bakgrunden, t.ex. genom att lägga upp strategier eller att agera som bollplank till de förhandlande personerna.

Särskilt om avtalsvillkor om tillräknande

Det är förekommer att avtal uttryckligen reglerar vilka personers kunskap som ska tillräknas en avtalspart, t.ex. i form av definitioner av vad som ska omfattas av säljarens kunskap (Seller’s Knowlege). Som utgångspunkt är sådana avtalsvillkor giltiga. I undantagsfall kan man tänka sig att kunskap hos andra personer än de som angetts i avtalet tillräknas avtalsparten.

EXEMPEL: I ett avtal om företagsöverlåtelse omtalas att endast två namngivna personers vetskap ska tillräknas säljaren. Man kan i undantagsfall ändå tänka sig att kunskap hos en ej angiven person som ingår i förhandlingsteamet tillräknas säljaren. I första hand genom en extensivt fastställande av avtalets innehåll, se www.avtalslagen2020.se 5.3, särskilt om relevansen av vad som förekommit vid avtalsförhandlingarna. I andra hand genom jämkning på grund av oskälighet i samband med avtalets ingående, se www.avtalslagen2020.se 6.2.

Det förekommer att parterna i avtalet specificerar vilka personer eller befattningshavare som är behöriga att ta emot meddelanden. Sådana avtalsvillkor är som utgångspunkt verksamma men man kan tänka sig undantagsfall där fullmaktsgivaren tillräknas kunskapen trots att meddelandet inte lämnats till en sådan uttryckligen anvisad person. Se www.avtalslagen2020.se 5.6 om formkrav för ändringar och www.avtalslagen2020.se 5.7 om eftergift genom passivitet.

Särskilt om tillräknande vid avtal med artificiell intelligens (AI)

Ett modernt problem är i vilken utsträckning juridiska och fysiska personer tillräknas handlingar som utförts av datorer med stöd av artificiell intelligens (AI). Utgångspunkten är att den person som instruerat datorn och "tryckt på startknappen" ska tillräknas datorns handlingar, även om datorn till synes agerat självständigt på grundval av kunskap som datorn tillägnat sig "självständigt" eller på grundval av datorns "självständiga" beslutsfattande.

Särskilt om tystnadsplikt

K. Grönfors & R. Dotevall uttalar (Avtalslagen, 2016, s. 189) att fullmaktsgivaren inte tillräknas fullmaktshavarens kunskap när fullmaktshavaren har tystnadsplikt. Det är oklart vilket rättsligt stöd detta uttalande har och rättsläget är osäkert. Jag är benägen att med stöd av ändamålsöverväganden ifrågasätta om det är rimligt att övervältra risken på tredje man i en situation där fullmaktsgivaren har valt att anlita en fullmaktshavaren med tystnadsplikt.

Särskilt om tillräknande när fullmakten upphört

K. Grönfors & R. Dotevall (Avtalslagen, 2016, s. 206) anser att en fullmaktshavares insikter inte tillräknas fullmaktsgivaren sedan uppdraget upphört.

Tillräknande och fastställande av avtalsinnehåll

Det finns ett nära samband mellan tillräknandefrågor och fastställande av avtalets innehåll (se www.avtalslagen2020.se 5), vilket framkommer av PECL 1:305 och DCFR II-1:105. UNIDROIT Principles Art. 3.2.8 sträcker sig inte lika långt som PECL och DCFR utan reglerar endast tillräknandet i anslutning till frågan om ogiltighet. När det gäller tillräknande i samband med fastställande av avtalets innehåll finns det anledning att inte se alltför snävt på i vad mån en förhandlares vetskap, uttalanden och beteende tillräknas fullmaktsgivaren (av samma uppfattning, J. Frank, SvJT 2017 s. 445, på s. 463). I detta avseende är rättsläget emellertid ovisst. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 7.5.4.

4.2(6) Tvingande om begränsningar i fullmaktshavares behörighet. Konsumenträtt

Ibland kommunicerar fullmaktsgivaren till tredje man att det finns begränsningar i fullmaktshavares behörighet, t.ex. genom att på en blankett – eller i annan standardiserad form – ange att fullmaktshavaren inte får göra vissa saker utan fullmaktsgivarens godkännande. Det kallas ibland för förbud mot sidolöpare.

EXEMPEL: ”Ombud för fullmaktsgivaren har inte behörighet att komma överens med kunder om andra villkor än de som framgår av fullmaktsgivarens allmänna leveransvillkor.”

Sådana begränsningar är normalt verksamma mellan näringsidkare, men en part kan på grund av sitt beteende och de befogade förväntningar som beteendet gett upphov till, vara förhindrad att göra gällande sidolöparförbudet (dvs. vara förhindrad att "rida" på det avtalade formkravet). Se MD 1982:8 och www.avtalslagen2020.se 2.2.2, 5.5 och 5.6.

Villkor som inskränker ombuds behörighet kan vara farligt för parter som är ovana vid avtalsteknik och kommersiella förhållanden. Därför finns en särskild skyddsbestämmelse för konsumenter i 1 kap. 3 § distansavtalslagen. Denna bestämmelse innebär att om ett försäljningsombud lämnat utfästelser vid sidan av det skriftliga kontraktet blir de bindande även om kontraktet skulle föreskriva att försäljningsombudet saknar behörighet att ge utfästelser. Ombudet har med andra ord en behörighet att lämna utfästelser som inte kan avtalas bort. Bestämmelsen i 1 kap. 3 § distansavtalslagen motsvarar sannolikt vad som gäller enligt oskriven konsumentavtalsrätt och är alltså tillämplig även utanför distansavtalslagens tillämpningsområde.

Om sidolöpare i samband med fullmakt, se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s 202 ff.; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 224 f. Se även T. Håstad, Verkan av sidolöpare vid konsumentköp, Avtalslagen 90 år, 2005, s. 243; C. Ramberg, Agreed form requirements in international construction contracts: is enrichment irrelevant? In Uniform Law Review 2013 p. 1.

4.3 Godkännande i efterhand. Ratihabering

(1) Fullmaktsgivaren kan i efterhand godkänna en åtgärd som fullmaktshavaren gjort med överskridande av sin behörighet. Om åtgärden godkänns har den samma rättsverkan som om den gjorts med behörighet.

(2) Om tredje man vid tiden för fullmaktshavarens åtgärd inte kände till eller borde ha känt till att fullmaktshavaren saknade behörighet, kan tredje man undgå att bli bunden enligt föregående stycke genom att innan fullmaktsgivarens godkännande i efterhand meddela att hen inte önskar vara bunden.

(3) Tredje man kan uppmana fullmaktsgivaren att i efterhand godkänna en åtgärd som fullmaktshavaren gjort med överskridande av sin behörighet. Om fullmaktsgivaren inte lämnar godkännande inom skälig tid, är fullmaktsgivaren förhindrad att göra gällande att tredje man är bunden vid fullmaktshavarens åtgärd.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 17 juli 2022

Lagar: § 27 avtalslagen 1915, 18 § lagen om handelsagentur

Rättsfall: NJA 1925 s. 685, NJA 1949 s. 305, NJA 1949 s. 352, NJA 1970 s. 294

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3.2.9, 5.5 och 5.8; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt 1, 2016, kap. 6; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 2010

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.2.9, PECL 3:204 och 3:207 och 3:208, DCFR II-6:107 och 6:111,

4.3.(1) Godkännande i efterhand

Denna bestämmelse handlar om ratihabering (ratihabition), dvs. att fullmaktsgivaren godkänner ett avtal slutits av en obehörig fullmaktshavare. Se NJA 1925 s. 685, NJA 1949 s. 305, NJA 1949 s. 352, NJA 1970 s. 294. Det finns en bestämmelse om detta i 18 § lagen om handelsagentur. Se även J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3.2.9, 5.5 och 5.8; UNIDROIT Principles Art. 2.2.9 samt PECL 3:207.

Godkännandet kan vara uttryckligt eller underförstått, t.ex. genom fullmaktsgivarens konkludenta beteende på så sätt att fullmaktsgivaren börjar fullgöra sin prestation. Se www.avtalslagen2020.se 4.2(5) rörande tillräknande.

I praktiken innebär denna bestämmelse att tredje man är ensidigt bunden under en period. Efterhandsgodkännande kan inte ske efter det att tredje man fått befogad anledning att tro att fullmaktsgivaren inte önskar vara bunden vid fullmaktshavarens obehöriga åtgärd.

4.3(2) Tredje man protesterar innan fullmaktsgivarens godkännande i efterhand

En tredje man som i efterhand inser att fullmaktshavaren saknat behörighet kan genom ett meddelande till fullmaktsgivaren undgå att bli bunden vid avtal genom fullmaktsgivarens efterhandsgodkännande. Tredje man blockerar därigenom fullmaktsgivarens möjlighet att godkänna avtalet. Meddelandet måste ges innan fullmaktsgivaren godkänt avtalet.

Motivet till denna regel är att tredje man inte ska behöva vara ensidigt bunden under en period då fullmaktsgivaren kan spekulera utan egen risk på tredje mans bekostnad.

Denna regel är svår för tredje man att tillämpa i praktiken. Fullmaktsgivaren kan vanligtvis när hen tar emot protesten invända att fullmaktshavaren varit behörig (t.ex. genom en muntlig fullmakt) och att avtal uppkommit. Det är endast när fullmaktsgivaren dröjer oskäligt länge med en sådan invändning, som tredje man kan undgå avtalsbundenhet i praktiken.

4.3(3) Tredje mans interpellation

En tredje man som i efterhand inser att fullmaktshavaren saknat behörighet kan interpellera och begära att fullmaktsgivaren ratihaberar/godkänner/erkänner avtalet vid äventyr av att det annars förfaller. Syftet med bestämmelsen är att tredje man inte ska behöva sväva i ovisshet om avtalsbundenhet föreligger.

Om fullmaktsgivaren är passiv – och alltså inte klargör sin inställning för tredje man – kan tredje man dra slutsatsen att fullmaktsgivaren inte önskar bli bunden. Efter att ha varit passiv på detta sätt förlorar fullmaktsgivaren möjligheten att godkänna den obehöriga fullmaktshavarens agerande.

Det finns ingen motsvarighet till denna bestämmelse i avtalslagen 1915. Den motsvarar UNIDROIT Principles 2.2.9(2), DCFR II-6:111 och PECL 3:208.

4.4 Återgång av prestationer vid överskridande av behörigheten

(1) Om tredje man har presterat innan det står klart att avtal inte föreligger, ska prestationen gå åter (restitution).

(2) Restitution omfattar avkastning på den tillgång som ska återgå samt ersättning för den nytta som fullmaktsgivaren haft av prestationen innan den återgår. Om restitution avser penningprestation, ska avkastningsränta utgå från den dag betalningen mottogs. Restitution omfattar ersättning för kvalitetsförsämringar som skett under tiden mellan prestation och återgång.

(3) Om en prestation inte kan återgå, ska ersättning ges motsvarande prestationens marknadsvärde.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 17 juli 2022

Lagrum: 25 och 27 §§ avtalslagen 1915, 18 kap. 3 § handelsbalken, 9 kap. 6 och 7 §§ föräldrabalken, 64 och 70 §§ köplagen, 5 kap. jordabalken, 1924 års lag om avtal som ingåtts under påverkan av en psykisk störning, 2 och 5 §§ räntelagen

Rättsfall: NJA 1925 s. 685, NJA 1949 s. 305, NJA 1949 s. 352, NJA 1970 s. 294, NJA 1963 s. 195, NJA 1985 s. 573, NJA 1987 s. 845, NJA 1988 s. 457, NJA 2008 s. 392, NJA 2010 s. 709, NJA 2014 s. 1006, NJA 2016 s. 799, HD:s dom 2022-03-02 ”Lägenheten på Karlaplan”

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3.2.11; A. Adlercreutz, Med civilrätt som verksamhetsfält, Juristförlaget i Lund, Lund, 2009, Om nullitet och kompetensogiltighet, s. 293, även i Festskrift till Anders Agell 1994, s. 1; A. Adlercreutz & J. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt 1, 2016, kap. 6; S. Bramsjö, Om avtals återgång, 1950; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016; J. Herre, SvJT 2005 s. 549, 585 f. samt kap. 4.7.2.8; T. Håstad, Sakrätt, 2000; T. Ingvarsson, Ogiltighet och rättsföljd, 2012; C. Ramberg, Torgny och guldägget – En saga om ogiltighet och återgång av prestation som är utsatt för prisvariationer, i festskrift till Torgny Håstad, 2010, s. 689 ff.; K. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 420 f.; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 2010; L. Vahlén, Avtal och tolkning, 1960, s. 71-72

Prop. 1975:102 s. 94 och 116

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Arts. 2.2.5 och 3.16–18, PECL 3:207 och 4:115–117, DCFR II-6:107, II-7:212–214 samt VII-5:101–104

4.4(1) Restitution

När fullmaktsgivaren inte blir bunden av det avtal som fullmaktshavaren ingått, är avtalet ogiltigt. Det innebär att ingen av parterna – vare sig fullmaktsgivaren eller tredje man – är bunden att prestera enligt avtalet. Om tredje man presterat innan ogiltigheten uppdagas är grundtanken att förhållandet ska återställas (restitution). I NJA 1963 s. 195 uttalade HD:

Av allmänna rättsgrundsatser följer, att om ett avtal är ogiltigt, vardera kontrahenten är förpliktad att återbära vad han uppburit på grund av avtalet.

NJA 1985 s. 573 rörde återgång av ett avtal som blivit ogiltigt enligt 1924 års lag om avtal som slutits under inflytande av en psykisk störning. HD ansåg att den godtroende avtalsparten skulle försättas i "i samma ställning som om avtalet alls inte slutits".

HD uttryckte i NJA 1987 s. 845 att uppgörelsen vid återgång bör medföra att det förmögenhetsläge som gällde innan parterna ingick det ogiltiga avtalet återställs och att ingendera parten slutligen ska vinna på en ogiltig transaktion. Johnny Herre anser att detta är en allmän oskriven rättsregel för ogiltiga avtal, se Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, på s. 754.

65 § köplagen är en källa för analogier rörande återgång vid hävning, se NJA 2008 s. 392.

Regeln om återgång vid ogiltighet har sitt principiella ursprung i den allmänna principen om obehörig vinst, se www.avtalslagen2020.se 1.3.8. Regeln kommer till uttryck i PECL 4:115, UNIDROIT Principles Art. 3.17 samt DCFR VII-5:101–104. Se även prop. 1975:102 s. 94 och 116; T. Ingvarsson, Ogiltighet och rättsföljd, 2012, s. 99; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 6.4.1.

De sakrättsliga konsekvenserna av ogiltighet behandlas inte här. Se G. Millqvist, Sakrättens grunder, 2015, s. 94 f.; T. Håstad, Förutsättning eller kontraktsvillkor, i Festskrift till Anna Christensen, 2000, s. 157 ff.; U. Göranson, Ogiltighet i sakrätten, 1984 s. 29 ff. och 65 f.; T. Ingvarsson, Ogiltighet och rättsföljd, 2012, kap. 7. Beträffande norsk rätt, M. Rødvei Aagaard, Virkninger av formuerettslig ugyldighet, 2018.

4.4(2) Avkastning och kvalitetsförsämringar

Nyttoersättning

Fullmaktsgivaren ska ersätta tredje man för den nytta fullmaktsgivaren haft av prestationen innan tredje man fick tillbaka prestationen. Sådan nyttoersättning följer av principen om obehörig vinst (18 kap. 3 § handelsbalken samt 27 § tredje stycket avtalslagen 1915). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3.2.11; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 1997, s. 28 f.; www.avtalslagen2020.se 1.3.8.

Avkastningsränta

Enligt 2 och 5 §§ räntelagen ska ränta med referensräntan plus 2 procent utgå på fordran till följd av återgång av betalning.

I NJA 2008 s. 392 skulle ett avtal om upplåtelse av bostadsrätt gå åter och bostadsrättsföreningen därför återbetala insatskapitalet. Bostadsrättsföreningen skulle också betala avkastningsränta på det insatta kapitalet enligt 2 § räntelagen eftersom bostadsrättsföreningen hade haft tillgång till insatskapitalet. Se T. Ingvarsson, Ogiltighet och rättsföljd, 2012, s. 99.

HD uttalade i NJA 2016 s. 799:

en part [ska] inte ska få inneha motpartens prestation räntefritt om prestationen sedermera ska gå åter. Det som ska ersättas är alltså principiellt betalningsmottagarens utbyte eller nytta av att under en tid ha innehaft pengar som han eller hon annars inte skulle ha haft.

Beträffande avkastningsräntans storlek uttalade HD i NJA 2016 s. 799:

Utgångspunkten är dock att avkastningsräntan, liksom dröjsmålsräntan, ska vara schabloniserad och att ersättning därför ska kunna utgå utan avseende på de närmare omständigheter som gäller i ett enskilt fall. Det betyder att en betalningsmottagares möjligheter att i det enskilda fallet erhålla en högre eller lägre avkastning på kapitalet normalt inte ska ha någon betydelse för rätten till avkastningsränta. (Jfr a. prop. s. 97 och prop. 1988/89:76 s.. 219.) Ett visst, om än begränsat, utrymme för en annan bedömning torde dock finnas, åtminstone när det skulle vara fråga om en analogisk tillämpning av bestämmelsen.

Beträffande avkastningsränta på moms finns två avgöranden, NJA 2014 s. 1006 och NJA 2016 s. 799. Av NJA 2014 s. 1006 framgår att avkastningsränta på moms ska ersättas när restitutionen avser betalningen för en tjänst. Av NJA 2016 s. 799 framgår att avkastningsränta inte ska betalas när restitutionen handlar enbart om en återbetalningsskyldighet avseende ett för högt mervärdesskattebelopp.

Värdeförändringar

Problem kan uppkomma när en prestation som ska återgå har undergått värdeförändringar, t.ex. när det är fråga om aktier eller råvaror som är utsatta för prisförändringar. Se M. Ouli, Värdeersättning vid återgång, 2021; C. Ramberg, Torgny och guldägget – En saga om ogiltighet och återgång av prestation som är utsatt för prisvariationer, Festskrift till Håstad, 2010. Näraliggande svåra problem uppkommer om den prestation som ska återgå har utsatts för kvalitetsförsämringar eller kvalitetsförbättringar.

4.4(3) Prestation går inte att återbära. Substitution. Värdeersättning

Om prestation inte kan återgå ska restitution istället ske genom ett substitut i form av monetär värdeersättning. I praktiken blir detta aktuellt t.ex. när tredje man utfört en tjänst (t.ex. rådgivning eller entreprenadarbete) eller när en tredje man fått nyttjanderätt till en sak eller en immateriell rättighet. Värdeersättningen ska motsvara nyttan. För detta finns stöd i lagrummen 18 kap. 3 § handelsbalken och analogt 9 kap. 7 § föräldrabalken som båda hänvisar till nyttan.

Regeln om värdeersättning kan i praktiken medföra att slutresultatet blir detsamma som om parterna hade slutit ett avtal.

Frågan om vad som utgör likvärdig prestation innefattar svåra filosofiska problem, se T. Ingvarsson, Ogiltighet och rättsföljd, 2012, kap. 3.4.3; T. Håstad, Sakrätt, 2000, s. 166; M. Ouli, Värdeersättning vid återgång, 2021.

4.5 Behörighetens upphörande

(1) Fullmaktshavaren är behörig i förhållande till tredje man intill dess tredje man fått kännedom om eller bort känna till att

(a) behörigheten har återkallats,

(b) fullmaktsuppdraget har fullgjorts, eller

(c) tiden för en tidsbestämd behörighet har gått till ända.

(2) Fullmaktsgivare ska klargöra särskilt för en tredje man att behörigheten återkallats om fullmaktsgivaren har anledning att misstänka att tredje man saknar kännedom om att den återkallas och inser att det finns risk att fullmaktshavaren agerar som om hen är behörig. Om fullmaktsgivaren försummar ett sådant klargörande, kan hen inte åberopa att behörigheten har återkallats.

(3) När fullmaktsgivaren får en förvaltare enligt föräldrabalken, har fullmaktshavarens åtgärder inte större rättsverkan än de skulle ha haft om fullmaktsgivaren själv företagit dem. Detsamma gäller när fullmaktsgivaren går i konkurs.

(4) Behörigheten kvarstår efter fullmaktsgivarens död även om tredje man käner till att fullmaktsgivaren dött.

(5) Även om behörighet upphört att gälla, är fullmaktshavaren behörig att vidta sådana handlingar som är nödvändiga för att förhindra att fullmaktsgivaren, fullmaktsgivarens konkursbos eller arvingars intressen skadas.


KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 17 juli 2022

Lagar: 12-24 §§ avtalslagen 1915, 12 kap. 19 § rättegångsbalken, 6 § prokuralagen, 7 kap. 11 § föräldrabalken, 28 § lag om framtidsfullmakt, 18 kap. 8 § handelsbalken, 18 kap. ärvdabalken

Rättsfall: NJA 2012 s. 328, NJA 2020 s. 179 ”Förvaltarskapsfullmakten”, NJA 2020 s. 446 ”Fullmaktsgivarens död”,

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3.2.10; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016 kap. 616 och 6.17; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016; T. Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323; C. Ramberg, Fullmakten och döden, SvJT 2017 s. 464; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 2010, kap. 4.5

SOU 2004:112; Ds 2014:16, prop. 2016/17:30 s. 131

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.2.10, PECL 3:209, DCFR II-6:112, Restatement of Nordic Contract Law § 3-3

4.5(1) Olika sätt att återkalla fullmaktshavarens behörighet

I www.avtalslagen2020.se 4.7 finns alla regler om hur behörighet upphör samlade på ett ställe, till skillnad från avtalslagen 1915 som har flera bestämmelser om bland annat en rad företeelser som knappast existerar längre i praktiken. 4.7(1) motsvarar 20 § avtalslagen 1915 som är det i praktiken viktigaste lagrummet.

T. Håstad anser – i linje med www.avtalslagen2020.se 4.7 – att återkallelsereglerna i avtalslagen 1915 skulle kunna förenklas och bara ange att en fullmakt kan återkallas på det sätt som den meddelats och alltid genom en underrättelse till tredje man jämte nuvarande dödningsbestämmelse, se T. Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323.

Meddelande direkt till tredje man

Fullmaktshavarens behörighet återkallas mest effektivt genom ett meddelande direkt till tredje man. Detta är enkelt och okomplicerat när ett fullmaktsdokument riktar sig till en viss tredje man, t.ex. fullmakter för att utföra bankärenden på bankens (tredje mans) egna blankett.

Återkallelse av skriftliga fullmaktsdokument riktade till okända tredje män

Fullmaktsgivaren kan inte meddela tredje man direkt när fullmaktsgivaren saknar kunskap om vem som är potentiell tredje man. I praktiken handlar det framför allt om skriftliga fullmaktsdokument som riktar sig till den det berör och som är avsedda att fullmaktshavaren ska visa upp. I sådana fall kan det vara lämpligt för fullmaktsgivaren att kräva att fullmaktshavaren lämnar tillbaka fullmaktsdokumentet i original. Det är förklaringen till varför en tredje man ibland inte godtar kopior av fullmaktsdokument. Eftersom en originalfullmakt kan återkallas genom att fullmaktsgivaren tar tillbaka originalet, anses en tredje man vara i ond tro om hen inte säkerställer att fullmaktshavaren uppvisar (och helst överlämnar) originalet.

Man kan tänka sig att en fullmaktshavare har ”dubbla” behörigheter dels genom ett skriftligt fullmaktsdokument, dels i form av tillitsfullmakt. I så fall räcker det inte att huvudmannen återkallar fullmaktsdokumentet, huvudmannen måste dessutom förstöra tredje mans befogade tillit (se strax nedan).

Återkallelse av tillitsfullmakt när tredje man är okänd

Tillitsfullmakter kan vara besvärliga att återkalla. Eftersom de bygger på tredje mans befogade tillit, måste fullmaktsgivaren rasera tredje mans tillit. Det är, som sagt, enkelt när fullmaktsgivaren vet vem som är tredje man. Det är svårare när fullmaktsgivaren inte har kännedom om vilka tredje män som fullmaktshavareninteragerar med. Här får den s.k. organisationsrisken ofta stor betydelse. Det innebär att en fullmaktsgivaren som har organiserat sig på ett sådant sätt att hen inte klarar av att tydligt signalera utåt att anställda inte längre är anställda eller har fått nya arbetsuppgifter och inte heller säkerställt att anställda och före detta anställda åtlyder ändrade interna direktiv, riskerar att bli bundna av åtgärder.

Återkallelse som kommit till handa

Enligt 13 § avtalslagen 1915 är det tillräckligt att fullmaktsgivarens återkallelse av fullmakten kommer tredje man till handa. Tredje man behöver alltså inte ta del av återkallelsen för att fullmaktsgivaren ska undgå bundenhet. Det är en skillnad i förhållande till www.avtalslagen2020.se. I praktiken är skillnaden inte stor; tredje man har en uppförsbacke om hen försöker göra gällande att hen inte borde ha känt till återkallelsen när fullmaktsgivaren kan visa att hen skickat en återkallelse till tredje man. Detta gäller särskilt om återkallelsen skett genom e-post eller sms som ju tredje män snabbt och enkelt kan ta del av. Skillnaden i förhållande till avtalslagen 1915 krymper ytterligare om man beaktar 19 § avtalslagen 1915 som ålägger fullmaktsgivaren ett särskilt aktivitetskrav när det finns risk att fullmaktshavaren kommer att agera som om hen hade fullmakt.

4.5(2) Fullmaktsgivarens aktivitetsplikt. Klargörandeskyldighet. Reklamationsplikt

Fullmaktsgivaren är skyldig att agera genom att varna tredje man om fullmaktsgivaren i och för sig återkallat fullmaktshavarens behörighet på samma sätt som den gavs men samtidigt misstänker att tredje man inte har fått kännedom återkallelsen samt inser att det finns risk att tredje man kommer att agera i den felaktiga tron att fullmaktshavaren är behörig. Om fullmaktsgivaren är passiv och underlåter att klargöra för tredje man att behörigheten återkallats, binds fullmaktsgivaren på samma sätt som om behörigheten inte återkallats.

Bestämmelsen motsvarar 19 § avtalslagen 1915.

Rekvisiten för fullmaktsgivarens aktivitetsplikt är stränga. Hen ska för det första misstänka att tredje man saknar kännedom om återkallelsen. Det förutsätter dels att fullmaktsgivaren kan identifiera en bestämd tredje man, dels förutsätter det stor empatisk förmåga hos fullmaktsgivaren eftersom en normal fullmaktsgivare har anledning att räkna med att hens återkallelse är verksam. För det andra förutsätter bestämmelsen att fullmaktsgivaren inser att det finns en risk att fullmaktshavaren agerar som om hen är behörig. Observera att det är ett krav på faktisk, subjektiv insikt. Det är alltså inte tillräckligt att fullmaktsgivaren borde ha haft insikt.

Se K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 124 och s. 169 f.

Risken för att fullmaktsgivarens klargörandemeddelande inte når tredje man ligger på tredje man, se www.avtalslagen2020.se 1.5.

När rekvisiten i denna bestämmelse inte är uppfyllda, t.ex. om fullmaktsgivaren saknat faktisk insikt om risken för att fullmaktshavaren agerar trots återkallelsen men borde ha insett det, är det möjligt att fullmaktsgivaren blir ansvarig på grund av culpa in contrahendo, se www.avtalslagen2020 3.

4.5(3) Fullmaktsgivaren får förvaltare eller går i konkurs

Förvaltare

Bestämmelsen att behörigheten i princip förfaller om rätten förordnar om en förvaltare för fullmaktsgivaren framgår av 22 § avtalslagen 1915. Regeln innebär att fullmaktsgivarens skyddsbehov väger tyngre än behovet att skydda tredje mans tillit.

I NJA 2020 s. 179 ”Förvaltarskapsfullmakten” ansåg HD att den som har rätt att klaga på ett beslut om förvaltarskap också har rätt att lämna fullmakt till en person att överklaga beslutet.

Fullmaktsgivaren förlorar sin beslutskompetens

En praktiskt förekommande fråga som inte får svar i avtalslagen 1915 är vad som gäller när fullmaktsgivaren gett en fullmaktshavare behörighet och därefter förlorar sin beslutskompetens (på grund av t.ex. demenssjukdom). Kan man i så fall analogisera från reglerna i 21–22 §§ avtalslagen och dra slutsatsen att behörigheten kvarstår? Upphör behörigheten när tredje man får kännedom om att fullmaktsgivaren förlorat sin beslutskompetens?

Frågan har inte varit föremål för prövning i HD och rättsläget är osäkert (J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 76). Rättsläget är så osäkert att det inte varit möjligt att formulera en rättsregel på www.avtalslagen2020.se.

... samband med införande av anhörigfullmakt i 17 kap. föräldrabalken och lag om framtidsfullmakt beslöts att inte genom lagstiftning bestämma vad som händer med en fullmakt när fullmaktsgivaren förlorat sin beslutskompetens. Det fanns ett lagförslag att en fullmakt formlöst ska förlora sin verkan när fullmaktsgivaren förlorar sin beslutsförmåga (och därmed möjligheten att övervaka hur fullmakten används). Se Ds 2014:16, s. 62 f. (med hänvisning till SOU 2004:112 s. 476) som uttalar att gällande rätt är osäker. I SOU 2004:112, s. 506, anges att lagförslaget torde motsvara gällande rätt. T. Odlöw, Ställföreträdare för vuxna – Kamrer eller handledare?, 2005, kap. 3, anser att nu gällande rätt inte motsvaras av lagförslaget.

Konkurs

Vad som gäller vid konkurs följer av 23 § avtalslagen 1915. Eftersom fullmaktsgivaren saknar möjlighet att själv disponera över konkursboets egendom eller ingå avtal för konkursboets räkning, är det naturligt att en fullmaktshavares behörighet är inskränkt på samma sätt.

Likvidation (utan konkurs)

HD klargjorde i NJA 2012 s. 328 att fullmakten förfaller vid likvidation som beslutats av Bolagsverket (bolaget gick i konkurs dagen efter Bolagsverkets likvidationsbeslut). HD uttalade:

Övervägande skäl talar för att en fullmakt som ett aktiebolags styrelse utfärdat för någon att företräda bolaget upphör att gälla när bolaget träder i likvidation och likvidator har utsetts.

4.5(4) Fullmaktsgivarens död

Enligt 21 § avtalslagen kvarstår fullmaktshavarens behörighet trots att fullmaktsgivaren dör och trots att tredje man känner till att fullmaktsgivaren har dött. Detsamma gäller om rättegångsfullmakt, som inte förlorar sin verkan i och med att fullmaktsgivaren avlider, 12 kap. 19 § rättegångsbalken. Detta innebär att fullmaktshavaren har behörighet parallellt med den behörighet som tillkommer dödsbodelägare och närstående enligt ärvdabalken.

Dödsboet måste återkalla fullmaktshavarens behörighet för att den ska upphöra att gälla. Om dödsbodelägarna inte kan enas, kan en boutredningsman återkalla behörigheten.

Beträffande uppdragsförhållandet mellan fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren när fullmaktsgivaren dör, se 18 kap. 8 § handelsbalken. Se www.avtalslagen2020.se 4.7 om intressemotsättningar mellan fullmaktshavarenoch dödsboet.

Undantaget i 21 § avtalslagen 1915

I 21 § avtalslagen finns ett undantag som är tillämpligt när tredje man känner till att fullmaktsgivaren dött. Enligt NJA 2020 s. 446 (Fullmaktsgivarens död) är undantagsregelns tillämpningsområde så begränsat att den i praktiken är obsolet. Därför finns undantaget inte beskrivet på www.avtalslagen2020.se.

NJA 2020 s. 446 ”Fullmaktsgivarens död” handlade om giltigheten av en generalfullmakt – dvs. en fullmakt som gav fullmaktshavaren behörighet att företa alla åtgärder för fullmaktsgivarens räkning – när tredje man (en bank) känt till att fullmaktsgivaren dött. HD ansåg att fullmaktshavaren hade behörighet att mer än två månader efter fullmaktsgivarens död instruera banken att göra betalningsöverföringar om mer än 600 000 kr. Betalningarna avsåg fakturor avseende dels cirka 125 000 kr för packning, transport och bortforsling av egendom från den avlidnes lägenhet, dels drygt 500 000 kr för skydd och säkerhetstjänster avseende värdefulla veteranbilar.

HD klargjorde i NJA 2020 s. 446 ”Fullmaktsgivarens död” att bestämmelsen i 21 § avtalslagen 1915 om särskilda omständigheter endast ska tillämpas i rena undantagsfall. HD uttalade (p. 17):

Det står klart genom uttalandena i förarbetena att särskilda omständigheter endast föreligger i rena undantagsfall. Det framgår vidare att undantagsregeln tar sikte på fall då förutsättningarna för fullmaktens brukande upphörde till följd av dödsfallet. Typiskt sett uppkommer här en skillnad mellan fullmakter i affärsförhållanden som ofta avser en viss typ av handlande över tid och fullmakter lämnade av en privatperson, som ofta avser ett avgränsat och preciserat uppdrag att vidta viss åtgärd, t.ex. ett inköp eller försäljning av en viss vara. Genom det i förarbetena valda exemplet, liksom genom de exempel som lämnas i litteraturen, tydliggörs att de rättshandlingar som avses typiskt sett är sådana som har ett starkt samband med fullmaktsgivarens person då denne levde och som förlorar sin mening i och med dödsfallet.

I NJA 2020 s. 446 ”Fullmaktsgivarens död” gav HD ett exempel på en undantagssituation, då alltså fullmaktshavaren saknar behörighet:

… fullmakten avsett inköp av byxor eller festkläder till fullmaktsgivaren eller inköp av charterresa för henne eller honom.

I NJA 2020 s. 446 ”Fullmaktsgivarens död” gav HD ett annat exempel på en undantagssituation, då alltså fullmaktshavaren saknar behörighet. HD:s exempel är emellertid vagt eftersom HD uttalade att fullmaktshavaren bör avhålla sig från rättshandlingen och inte uttryckligen angav att rättshandlingen inte skulle vara bindande i förhållande till tredje man:

Omständigheterna kan vara sådana att fullmaktshavaren bör avhålla sig från att företa en rättshandling som i och för sig faller inom fullmaktens gränser. Exempelvis kan fullmaktsgivaren, i det enda syftet att skaffa en för sina personliga förhållanden lämpad bostad, ha gett någon fullmakt att köpa bostaden. Om fullmaktsgivaren sedan avlider innan köpet ägt rum bör – liksom i andra undantagsfall där förutsättningarna för fullmaktens brukande inte längre är för handen – fullmakten genom fullmaktsgivarens dödsfall förlora sin giltighet.

Självklart bör en fullmaktshavare omedelbart upphöra att vidta åtgärder för den döda fullmaktsgivarens räkning om det inte är fråga om nödhandlingar, se www.avtalslagen2020.se4.5(5). Annars riskerar fullmaktshavaren skadeståndsskyldighet mot dödsboet enligt regler om uppdragsavtal, se t.ex. 18 kap. 8 § handelsbalken. Om tredje man känner till att fullmaktsgivaren är död, ska tredje man vara särskilt uppmärksam på risken för intressekonflikter i syfte att undvika att avtalet blir ogiltigt, se www.avtalslagen2020.se 4.7.

4.5(5) Nödhandlingar

Av 24 § avtalslagen 1915 följer att fullmaktshavaren kan vidta nödvändiga åtgärder efter konkursen för att skydda fullmaktsgivaren eller konkursboet.

Se K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016.

4.6 Fullmakthavarens ansvar i förhållande till tredje man

(1) En fullmaktshavare som uppträder som behörig men överskrider sin behörighet är skadeståndsansvarig i förhållande till tredje man. Fullmaktshavaren är inte skadeståndsskyldig om tredje man vid tiden för fullmaktshavarens agerande kände till eller borde ha känt till att behörigheten överskreds.

(2) Fullmaktshavaren undgår skadeståndsskyldighet om fullmaktshavaren inte kände till att hen saknade behörighet, under förutsättning att fullmaktshavaren antingen med fog förlitat sig på ett förfalskat fullmaktsdokument eller inte borde ha haft kännedom om att behörigheten upphört på grund av fullmaktsgivarens död, förvaltarskap eller konkurs.

(3) Skadeståndet ska försätta tredje man i samma ekonomiska position som om fullmaktshavaren hade agerat med behörighet.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 17 juli 2022

Lagar: 25 § avtalslagen 1915, 18 kap. 2 § handelsbalken, 17 kap. 5 § föräldrabalken, lagen om framtidsfullmakt

Rättsfall: NJA 1923 s. 109, NJA 1928 s. 609, NJA 1956 s. 217, NJA 1963 s. 105

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3.2.12; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, kap. 6.18; R. Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013, kap. I.10; R. Dotevall, Om ond och god tro, 2022, kap. 3; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016; H. Tiberg & Dotevall, Mellanmansrätt, 2010, kap. 4.7

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.2.6, PECL 3:204(2), DCFR II-6:107, Restatement of Nordic Contract Law § 3-5

4.6(1) Ansvaret för falsus procurator

Utomkontraktuellt ansvar

Det föreligger inget avtalsförhållande mellan fullmaktshavaren och tredje man. Deras relation är alltså utomkontraktuell. Utgångspunkten är därför att tredje man saknar rätt till anspråk mot fullmaktshavaren.

Undantagsvis kan fullmaktshavaren bli ansvarig mot tredje man när fullmaktshavaren helt eller delvis saknar behörighet. Detta följer av 25 § avtalslagen 1915 (ansvaret för falsus procurator). Motsvarande princip finns fastlagd i 18 kap. 2 § handelsbalken, 17 kap. 5 § föräldrabalken om anhörigbehörighet och i 21 § lagen om framtidsfullmakt. Reglerna om falsus procurator är i svensk rätt överensstämmande med UNIDROIT Principles, PECL och DCFR.

Ratio legis

Rörande tankegångarna bakom det stränga skadeståndsansvaret för fullmaktshavaren, se K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 198 f.

Ansvar för fullmaktshavaren på annan grund

Mellanmannen (fullmaktshavaren) kan också bli ansvarig på grund av culpa in contrahendo, men då endast för den skada som hade kunnat undvikas om mellanmannen inte agerat klandervärt. Se om detta www.avtalslagen2020.se kap. 3

Tredje mans goda tro. Vad borde tredje man känt till?

En förutsättning för att fullmaktshavaren ska bli ansvarig i förhållande till tredje man är att tredje man är i god tro, dvs. med fog förlitat sig på att fullmaktshavarens varit behörig.

Tredje mans goda tro är normalt sett obefogad om tredje man felaktigt drar slutsatsen att fullmaktshavaren är behörig. Om tredje man felaktigt har förlitat sig på vad fullmaktsgivaren har kommunicerat om fullmaktshavarens behörighet, bär tredje man alltså ansvar för sin egen felaktiga bedömning av fullmaktshavarens behörighet. A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 251 f., anser att undantaget för tredje mans onda tro bör "tolkas tämligen snävt".

Fullmaktshavarens uppgifter om sin egen behörighet

I praktiken aktualiseras fullmaktshavarens skadeståndsansvar mot tredje man endast när tredje man litar på fullmaktshavarens egna uttryckliga uppgifter om sin behörighet. Fullmaktshavaren har ett ansvar i förhållande till tredje man för att vad hen påstår om sin egen behörighet är korrekt. Det är fråga om ett sorts garantiansvar för fullmaktshavaren, vilket motiverar den stränga påföljden om skadestånd för tredje mans positiva kontraktsintresse (se nedan).

En tredje man som litar på fullmaktshavarens försäkringar om sin behörighet är ofta i god tro och har rätt till ersättning av fullmaktshavaren.

I de fall tredje man har uttryckt oro till fullmaktshavaren och ifrågasatt fullmaktshavarens behörighet och fullmaktshavaren lämnar en felaktig uppgift om sin behörighet, blir fullmaktshavaren antagligen skadeståndsskyldig. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 78; Hj. Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, 1954, s. 22 ff.

4.5(2) Fullmaktshavarens goda tro

Enligt huvudregeln är fullmaktshavaren ansvarig i förhållande till tredje man även om fullmaktshavaren själv trott att hen var behörig. Se K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 199 f.; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 2010 s. 75; Restatement of Nordic Contract Law, kommentaren till § 3-5.

Av 25 § andra stycket avtalslagen 1915 samt av kommentarer och förarbeten framkommer att fullmaktshavaren i undantagsfall kan undgå ansvar i förhållande till tredje man om fullmaktshavaren inte kände till att hen saknade behörighet. Som exempel anges att ett skriftligt fullmaktsdokument varit förfalskat eller att behörigheten upphört utan fullmaktshavarens vetskap på grund av att fullmaktsgivaren dött, försatts i konkurs eller fått förvaltare (se www.avtalslagen2020.se 4.5 om behörighetens upphörande). Motsvarande undantag återfinns inte i UNIDROIT Principles, PECL eller DCFR.

Bevisfråga

Fullmaktshavaren har bevisbördan för att hen handlat i enlighet med fullmakt. Se A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 251; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 197.

Förhållandet till arbetstagares begränsade skadeståndsansvar

Enligt 4 kap. 1 § och 3 kap. 1 § skadeståndslagen är arbetstagare fria från ansvar för skada som vållats genom försummelse i tjänsten och ansvaret ligger istället på arbetsgivaren (principalansvar). Avtalslagens regler om falsus procurator gäller oberoende av 4 kap. 1 § skadeståndslagen enligt skadeståndslagens förarbeten (Prop. 1972:5 s. 639). Se även A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 252 f.; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 1997, s. 80; R. Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013, kap. I.10 och III.5.

4.5(3) Skadeståndets storlek

Tanken är att fullmaktshavaren har garanterat sin behörighet och därför får tredje man rätt till ersättning motsvarande det positiva kontraktsintresset. Tredje man ska alltså försättas i samma ekonomiska läge som om fullmaktshavaren varit behörig och avtalsbundenhet uppkommit.

Skadeståndets storlek ska bestämmas hypotetiskt. Man ska alltså fråga sig vad som skulle ha hänt om avtal skulle ha slutits.

EXEMPEL: Fullmaktsgivaren går i konkurs strax efter det att den obehöriga fullmaktshavaren slutit ett (ogiltigt) avtal med tredje man. Fullmaktshavaren blir då skadeståndsskyldig endast för vad tredje man hypotetiskt skulle ha fått ut i konkursen om avtalet varit bindande. Se om exemplet K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 200; Restatement of Nordic Contract Law, kommentaren till § 3-5, s. 125.

I övrigt om beräkning av skadestånd, se www.avtalslagen2020.se 12.5.2.

Självinträde

Fullmaktshavaren har i princip inte rätt till självinträde utan tredje mans godkännande. A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz (Avtalsrätt I, 2016, s. 250 f.) samt K. Grönfors & R. Dotevall (Avtalslagen, 2016, s. 201) anser dock att fullmaktshavaren skulle kunna begränsa sin skadeståndsskyldighet med hänvisning till att tredje man utan skäl vägrat att godta fullmaktshavaren som avtalspart. Detta följer av den allmänna avtalsrättsliga lojalitetsprincipen om skyldigheten att begränsa motpartens förlust. Se www.avtalslagen2020.se1.3.4 om lojalitetsprincipen.

4.7 Intressekonflikt

(1) Fullmaktsgivaren kan göra gällande att avtalet med tredje man ska jämkas eller lämnas utan avseende (se www.avtalslagen2020.se 6.2) när en fullmaktshavare träffat ett avtal som innefattar en intressekonflikt mellan fullmaktshavaren och fullmaktsgivaren som tredje man vid tiden för fullmaktshavarens agerande kände till eller kan antas ha känt till.

(2) En intressekonflikt föreligger om fullmaktshavaren företrädde tredje man eller träffade avtal med sig själv eller en sig närstående.

(3) Fullmaktsgivaren är förhindrad att göra gällande jämkning eller att avtalet ska lämnas utan avseende enligt första stycket om hen känt till intressekonflikten utan att invända mot den.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 17 juli 2022

Lagar: 36 § avtalslagen 1915, 18 kap. 3 § handelsbalken, 17 § lag om framtidsfullmakt

Rättsfall: -

Litteratur: Prop 2016/17:30, J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 88

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.2.7, PECL 3:205, DCFR II-6:109

4.6(1) Allmänt om intressekonflikt

Det är osäkert om denna bestämmelse motsvarar gällande svensk rätt.

Avtalslagen 1915 behandlar inte intressekonflikter mellan fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren. I 18 kap. 3 § handelsbalken framgår att en fullmaktshavare är oredlig om den brukar list mot fullmaktsgivaren eller vänder sig hans gods till nytta.

I 17 § lagen om framtidsfullmakt framgår att fullmaktshavaren saknar rätt att företräda fullmaktsgivaren om den har intressen som strider mot fullmaktsgivarens intressen, men det framgår inte av lagtexten om detta endast är ett åtagande i förhållande till fullmaktsgivaren eller om det också påverkar åtgärdernas giltighet i förhållande till tredje man.

I prop 2016/17:30 framgår i kommentaren till 17 §: ”Bestämmelsen i första stycket anger gränserna för fullmaktshavarens behörighet när fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren kan ha motstridiga intressen. I en sådan situation saknar fullmaktshavaren rätt att företräda fullmaktsgivaren.” Detta tyder på att åtgärden inte är bindande ens om tredje man är i god tro.

Det är osäkert om 17 § lagen om framtidsfullmakt är analogt tillämplig på andra fullmaktsförhållanden. Min bedömning är att bestämmelsen ger uttryck för en oskriven avtalsrättslig regel som alltså gäller även utanför lagens tillämpningsområde. Det stöds av att motsvarande regel kommer till uttryck i UNIDROIT Principles Art. 2.2.7, PECL 3:205 och DCFR II-6:109. Möjligen finns stöd även i 19 § kommissionslagen om självinträde.

Min bedömning stöds också av att fullmaktsgivarens intresse av att inte bli bunden väger tungt vid en intresseavvägning mellan en fullmaktsgivare som "lurats" av en fullmaktshavare och tredje man att sluta ett för fullmaktsgivaren oförmånligt avtal.

Ett exempel på intressekonflikt är när en fullmaktsgivare dör och fullmaktshavarens behörighet kvarstår (enligt www.avtalslagen2020.se 4.5) och fullmaktshavaren också är dödsbodelägare eller arvinge.

I LexNova i augusti 2014 har jag (Christina Ramberg) kommenterat ett hovrättsavgörande om en förhandlande parts lojalitetsansvar och intressekonflikt vid försäljning av samtliga aktier i ett aktiebolag (kommentaren finns på min webbsida www.christinaramberg.se under artiklar).