4.4 Återgång av prestationer vid överskridande av behörigheten

(1) Om tredje man har presterat innan det står klart att avtal inte föreligger, ska prestationen gå åter (restitution).

(2) Restitution omfattar avkastning på den tillgång som ska återgå samt ersättning för den nytta som fullmaktsgivaren haft av prestationen innan den återgår. Om restitution avser penningprestation, ska avkastningsränta utgå från den dag betalningen mottogs. Restitution omfattar ersättning för kvalitetsförsämringar som skett under tiden mellan prestation och återgång.

(3) Om en prestation inte kan återgå, ska ersättning ges motsvarande prestationens marknadsvärde.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagrum: 25 och 27 §§ avtalslagen 1915, 18 kap. 3 § handelsbalken, 9 kap. 6 och 7 §§ föräldrabalken, 64 och 70 §§ köplagen, 5 kap. jordabalken, 1924 års lag om avtal som ingåtts under påverkan av en psykisk störning, 2 och 5 §§ räntelagen

Rättsfall: NJA 1925 s. 685, NJA 1949 s. 305, NJA 1949 s. 352, NJA 1970 s. 294, NJA 1963 s. 195, NJA 1985 s. 573, NJA 1987 s. 845, NJA 1988 s. 457, NJA 2008 s. 392, NJA 2010 s. 709, NJA 2014 s. 1006, NJA 2016 s. 799

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 3.2.7–3.2.11; A. Adlercreutz, Med civilrätt som verksamhetsfält, Juristförlaget i Lund, Lund 2009, Om nullitet och kompetensogiltighet, s. 293, även i Festskrift till Anders Agell 1994, s. 1; A. Adlercreutz & J. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt 1, 2016 kap. 6; S. Bramsjö, Om avtals återgång, 1950; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016; J. Herre, SvJT 2005 s. 549, 585 f. samt kap. 4.7.2.8; T. Håstad, Sakrätt, 2000; T. Ingvarsson, Ogiltighet och rättsföljd, 2012; C. Ramberg, Torgny och guldägget – En saga om ogiltighet och återgång av prestation som är utsatt för prisvariationer, i festskrift till Torgny Håstad, 2010, s. 689 ff.; K. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 420 f.; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 2010; L. Vahlén, Avtal och tolkning, 1960, s. 71-72

Prop. 1975:102 s. 94 och 116

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Arts. 2.2.5 och 3.16–18, PECL 3:207 och 4:115–117, DCFR II-6:107, II-7:212–214 samt VII-5:101–104

4.4(1) Restitution

När fullmaktsgivaren inte blir bunden av det avtal som fullmaktshavaren ingått, är avtalet ogiltigt. Det innebär att ingen av parterna – vare sig fullmaktsgivaren eller tredje man – är bunden att prestera enligt avtalet. Om tredje man presterat innan ogiltigheten uppdagas är grundtanken att förhållandet ska återställas (restitution). I NJA 1963 s. 195 uttalade HD:

Av allmänna rättsgrundsatser följer, att om ett avtal är ogiltigt, vardera kontrahenten är förpliktad att återbära vad han uppburit på grund av avtalet.

NJA 1985 s. 573 rörde återgång av ett avtal som blivit ogiltigt enligt 1924 års lag om avtal som slutits under inflytande av en psykisk störning. HD ansåg att den godtroende avtalsparten skulle försättas i "i samma ställning som om avtalet alls inte slutits".

HD uttryckte i NJA 1987 s. 845 att uppgörelsen vid återgång bör medföra att det förmögenhetsläge som gällde innan parterna ingick det ogiltiga avtalet återställs och att ingendera parten slutligen ska vinna på en ogiltig transaktion. Johnny Herre anser att detta är en allmän oskriven rättsregel för ogiltiga avtal, se Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, på s. 754.

65 § köplagen är en källa för analogier rörande återgång vid hävning, se NJA 2008 s. 392.

Regeln om återgång vid ogiltighet har sitt principiella ursprung i den allmänna principen om obehörig vinst, se www.avtalslagen2020.se 1.3.8. Regeln kommer till uttryck i PECL 4:115, UNIDROIT Principles Art. 3.17 samt DCFR VII-5:101–104. Se även prop. 1975:102 s. 94 och 116; T. Ingvarsson, Ogiltighet och rättsföljd, 2012, s. 99; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 155.

De sakrättsliga konsekvenserna av ogiltighet behandlas inte här. Se G. Millqvist, Sakrättens grunder, 2015, s. 94 f.; T. Håstad, Förutsättning eller kontraktsvillkor, i Festskrift till Anna Christensen, 2000, s. 157 ff.; U. Göranson, Ogiltighet i sakrätten, 1984 s. 29 ff. och 65 f.; T. Ingvarsson, Ogiltighet och rättsföljd, 2012, kap. 7. Beträffande norsk rätt, M. Rødvei Aagaard, Virkninger av formuerettslig ugyldighet, 2018.

4.4(2) Avkastning och kvalitetsförsämringar

Nyttoersättning

Fullmaktsgivaren ska ersätta tredje man för den nytta fullmaktsgivaren haft av prestationen innan tredje man fick tillbaka prestationen. Sådan nyttoersättning följer av principen om obehörig vinst (18 kap. 3 § handelsbalken samt 27 § tredje stycket avtalslagen 1915). Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 3.2.9; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 1997, s. 28 f.; www.avtalslagen2020.se 1.3.8.

Avkastningsränta

Enligt 2 och 5 §§ räntelagen ska ränta med referensräntan plus 2 procent utgå på fordran till följd av återgång av betalning.

I NJA 2008 s. 392 skulle ett avtal om upplåtelse av bostadsrätt gå åter och bostadsrättsföreningen därför återbetala insatskapitalet. Bostadsrättsföreningen skulle också betala avkastningsränta på det insatta kapitalet enligt 2 § räntelagen eftersom bostadsrättsföreningen hade haft tillgång till insatskapitalet. Se T. Ingvarsson, Ogiltighet och rättsföljd, 2012, s. 99.

HD uttalade i NJA 2016 s. 799:

en part [ska] inte ska få inneha motpartens prestation räntefritt om prestationen sedermera ska gå åter. Det som ska ersättas är alltså principiellt betalningsmottagarens utbyte eller nytta av att under en tid ha innehaft pengar som han eller hon annars inte skulle ha haft.

Beträffande avkastningsräntans storlek uttalade HD i NJA 2016 s. 799:

Utgångspunkten är dock att avkastningsräntan, liksom dröjsmålsräntan, ska vara schabloniserad och att ersättning därför ska kunna utgå utan avseende på de närmare omständigheter som gäller i ett enskilt fall. Det betyder att en betalningsmottagares möjligheter att i det enskilda fallet erhålla en högre eller lägre avkastning på kapitalet normalt inte ska ha någon betydelse för rätten till avkastningsränta. (Jfr a. prop. s. 97 och prop. 1988/89:76 s.. 219.) Ett visst, om än begränsat, utrymme för en annan bedömning torde dock finnas, åtminstone när det skulle vara fråga om en analogisk tillämpning av bestämmelsen.

Beträffande avkastningsränta på moms finns två avgöranden, NJA 2014 s. 1006 och NJA 2016 s. 799. Av NJA 2014 s. 1006 framgår att avkastningsränta på moms ska ersättas när restitutionen avser betalningen för en tjänst. Av NJA 2016 s. 799 framgår att avkastningsränta inte ska betalas när restitutionen handlar enbart om en återbetalningsskyldighet avseende ett för högt mervärdesskattebelopp.

Värdeförändringar

Problem kan uppkomma när en prestation som ska återgå har undergått värdeförändringar, t.ex. när det är fråga om aktier eller råvaror som är utsatta för prisförändringar. Se C. Ramberg, Torgny och guldägget – En saga om ogiltighet och återgång av prestation som är utsatt för prisvariationer, Festskrift till Håstad, 2010. Se även kommande doktorsavhandling av Marigó Ouli (Uppsala universitet). Näraliggande svåra problem uppkommer om den prestation som ska återgå har utsatts för kvalitetsförsämringar eller kvalitetsförbättringar.

4.4(3) Prestation går inte att återbära. Substitution. Värdeersättning

Om prestation inte kan återgå ska restitution istället ske genom ett substitut i form av monetär värdeersättning. I praktiken blir detta aktuellt t.ex. när tredje man utfört en tjänst (t.ex. rådgivning eller entreprenadarbete) eller när en tredje man fått nyttjanderätt till en sak eller en immateriell rättighet. Värdeersättningen ska motsvara nyttan. För detta finns stöd i lagrummen 18 kap. 3 § handelsbalken och analogt 9 kap. 7 § föräldrabalken som båda hänvisar till nyttan.

Regeln om värdeersättning kan i praktiken medföra att slutresultatet blir detsamma som om parterna hade slutit ett avtal.

Frågan om vad som utgör likvärdig prestation innefattar svåra filosofiska problem, se T. Ingvarsson, Ogiltighet och rättsföljd, 2012, kap. 3.4.3, samt T. Håstad, Sakrätt, 2000, s. 166.