4.6 Fullmakthavarens ansvar i förhållande till tredje man
(1) En fullmaktshavare som uppträder som behörig men överskrider sin behörighet är skadeståndsansvarig i förhållande till tredje man. Fullmaktshavaren är inte skadeståndsskyldig om tredje man vid tiden för fullmaktshavarens agerande kände till eller borde ha känt till att behörigheten överskreds.
(2) Fullmaktshavaren undgår skadeståndsskyldighet om fullmaktshavaren inte kände till att den saknade behörighet, under förutsättning att fullmaktshavaren antingen med fog förlitat sig på ett förfalskat fullmaktsdokument eller inte borde ha haft kännedom om att behörigheten upphört på grund av fullmaktsgivarens död, förvaltarskap eller konkurs.
(3) Skadeståndet ska försätta tredje man i samma ekonomiska position som om fullmaktshavaren hade agerat med behörighet.
KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE
Senast uppdaterad 3 april 2025
Lagar: 25 § avtalslagen 1915, 18 kap. 2 § handelsbalken, 17 kap. 5 § föräldrabalken, lagen om framtidsfullmakt
Rättsfall: NJA 1923 s. 109, NJA 1928 s. 609, NJA 1956 s. 217, NJA 1963 s. 105
Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3.2.12; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, kap. 6.18; R. Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013, kap. I.10; R. Dotevall, Om ond och god tro, 2022, kap. 3; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2023; J. Samuelsson, Svensk avtalsrätt Fullmaktsläran, 2023, kap. 9; H. Tiberg & Dotevall, Mellanmansrätt, 2010, kap. 4.7
Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.2.6, PECL 3:204(2), DCFR II-6:107, Restatement of Nordic Contract Law § 3-5
Innehåll
4.6(1) Ansvaret för falsus procurator
Utomkontraktuellt ansvar
Det föreligger inget avtalsförhållande mellan fullmaktshavaren och tredje man. Deras relation är alltså utomkontraktuell. Utgångspunkten är därför att tredje man saknar rätt till anspråk mot fullmaktshavaren. Men enligt 25 § avtalslagen 1915 (ansvaret för falsus procurator) kan fullmaktshavaren bli ansvarig mot tredje man när fullmaktshavaren helt eller delvis saknar behörighet. Motsvarande regel finns fastlagd i 18 kap. 2 § handelsbalken, 17 kap. 5 § föräldrabalken om anhörigbehörighet och i 21 § lagen om framtidsfullmakt.
En fullmaktshavare som saknar rättshandlingsförmåga (t.ex. inte kan åta sig förbindelser på grund av omyndighet eller förvaltarskap) är inte skadeståndsansvarig som falsus procurator.
Reglerna om falsus procurator i svensk rätt överensstämmer med UNIDROIT Principles, PECL och DCFR.
Ratio legis
Rörande tankegångarna bakom det stränga skadeståndsansvaret för fullmaktshavaren, se K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2023, § 25.
Ansvar för fullmaktshavaren på annan grund
Mellanmannen (fullmaktshavaren) kan vara ansvarig enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen för ren förmögenhetsskada på grund av brott eller annat kvalificerat klandervärt beteende. I så fall är skadeståndsberäkningen annorlunda: Tredje man ska försättas i samma ekonomiska läge som om mellanmannen mellanmannen (fullmaktshavaren) inte företagit det brottsliga eller kvalificerat klandervärda.
Mellanmannen (fullmaktshavaren) kan också bli ansvarig på grund av culpa in contrahendo, men då endast för den skada som hade kunnat undvikas om mellanmannen inte agerat klandervärt. Se om detta www.avtalslagen2020.se kap. 3.
Tredje mans goda tro. Vad borde tredje man ha känt till?
En förutsättning för att fullmaktshavaren ska bli ansvarig i förhållande till tredje man är att tredje man är i god tro, dvs. med fog förlitat sig på att fullmaktshavarens varit behörig.
Tredje mans goda tro är normalt sett obefogad om tredje man felaktigt drar slutsatsen att fullmaktshavaren är behörig. Med andra ord: Om tredje man felaktigt har förlitat sig på vad fullmaktsgivaren har kommunicerat om fullmaktshavarens behörighet, bär tredje man ansvar för sin egen felaktiga bedömning av fullmaktshavarens behörighet. A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 251 f., anser att undantaget för tredje mans onda tro bör "tolkas tämligen snävt".
I HD:s dom 2024-11-28 T 5880-23 ”Två fullmakter” hade tredje man betalat till en fullmäktig och förpliktades att betala beloppet (igen) till huvudmannen eftersom fullmäktigen saknade behörighet att ta emot beloppet. I avgörandet framgår inte vad som gäller i förhållandet mellan tredje man och fullmäktigen. Eftersom tredje man dragit en felaktig slutsats om fullmäktigens behörighet utan att fullmäktigen själv uttalat något om sin behörighet, är regeln om falsus procurator inte tillämplig. Men sannolikt har tredje man rätt att återfå beloppet från fullmäktigen med stöd av regler om condictio indebiti (obehörig vinst).
Fullmaktshavarens uppgifter om sin egen behörighet
I praktiken aktualiseras fullmaktshavarens skadeståndsansvar mot tredje man endast när tredje man litar på fullmaktshavarens egna uttryckliga uppgifter om sin behörighet. Fullmaktshavaren har ett ansvar i förhållande till tredje man för att vad den påstår om sin egen behörighet är korrekt. En tredje man som litar på fullmaktshavarens försäkringar om sin behörighet är ofta i god tro och har rätt till ersättning av fullmaktshavaren. Fullmaktshavaren har ett sorts garantiansvar, vilket motiverar den stränga påföljden om skadestånd för tredje mans positiva kontraktsintresse (se nedan).
Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 78; Hj. Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, 1954, s. 22 ff., J. Samuelsson, Svensk avtalsrätt Fullmaktsläran, 2023, s. 179 f.
I de fall tredje man har uttryckt oro till fullmaktshavaren och ifrågasatt fullmaktshavarens behörighet och fullmaktshavaren lämnar en felaktig uppgift om sin behörighet, blir fullmaktshavaren antagligen skadeståndsskyldig.
4.5(2) Fullmaktshavarens goda tro
Enligt huvudregeln är fullmaktshavaren ansvarig i förhållande till tredje man även om fullmaktshavaren själv trott sig vara behörig. Se K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2023, §25.4; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 2010 s. 75; J. Samuelsson, Svensk avtalsrätt Fullmaktsläran, 2023, s. 181 f.; Restatement of Nordic Contract Law, kommentaren till § 3-5.
Av 25 § andra stycket avtalslagen 1915 samt av kommentarer och förarbeten framkommer att fullmaktshavaren i undantagsfall kan undgå ansvar i förhållande till tredje man om fullmaktshavaren inte kände till att den saknade behörighet. Som exempel anges att ett skriftligt fullmaktsdokument varit förfalskat eller att behörigheten upphört utan fullmaktshavarens vetskap på grund av att fullmaktsgivaren dött, försatts i konkurs eller fått förvaltare (se www.avtalslagen2020.se 4.5 om behörighetens upphörande). Motsvarande undantag återfinns inte i UNIDROIT Principles, PECL eller DCFR.
Bevisfråga
Fullmaktshavaren har bevisbördan för att den handlat i enlighet med fullmakt. Se A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 251; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2023, § 25.2.
Förhållandet till arbetstagares begränsade skadeståndsansvar
Enligt 4 kap. 1 § och 3 kap. 1 § skadeståndslagen är arbetstagare fria från ansvar för skada som vållats genom försummelse i tjänsten och ansvaret ligger istället på arbetsgivaren (principalansvar). Arbetstagaren kan emellertid bli ansvarig enligt avtalslagens regler, vilket framgår av 1 kap 1 § skadeståndslagen som ger avtalslagen företräde. Se även Prop. 1972:5 s. 639; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 66; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 252 f.; R. Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013, kap. I.10 och III.5; J. Samuelsson, Svensk avtalsrätt Fullmaktsläran, 2023, s. 184; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 1997, s. 80.
Enligt 3 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen bär arbetsgivare ansvar för förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott. Frågan är om en arbetsgivare som inte blir bunden med stöd av fullmaktsregler kan bli ansvarig med stöd av skadeståndsregler om principalansvar. Denna fråga har inget tydligt svar eftersom referensen i 1 kap. 1 § skadeståndslagen som ger avtalslagen företräde handlar om ”avtal eller regler om skadestånd i avtalsförhållanden”. Rättslägen är osäkert och har diskuterats i juridisk litteratur, se t.ex. J. Samuelsson, Svensk avtalsrätt Fullmaktsläran, 2023, kap. 9.4, med referenser. HD framhöll behovet av restriktivitet i NJA 2000 s. 380.
4.5(3) Skadeståndets storlek
Tanken är att fullmaktshavaren har garanterat sin behörighet och därför får tredje man rätt till ersättning motsvarande det positiva kontraktsintresset. Tredje man ska alltså försättas i samma ekonomiska läge som om fullmaktshavaren varit behörig och avtalsbundenhet uppkommit. Så även enligt UNIDROIT Principles 2.2.6.
Skadeståndets storlek ska bestämmas hypotetiskt. Man ska alltså fråga sig vad som skulle ha hänt om avtal skulle ha slutits.
EXEMPEL: Fullmaktsgivaren går i konkurs strax efter det att den obehöriga fullmaktshavaren slutit ett (ogiltigt) avtal med tredje man. Fullmaktshavaren blir då skadeståndsskyldig endast för vad tredje man hypotetiskt skulle ha fått ut i konkursen om avtalet varit bindande. Se om exemplet K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2023, § 25.4; Restatement of Nordic Contract Law, kommentaren till § 3-5, s. 125.
Om ett avtal blivit ogiltigt efter att tredje man presterat, så ska fullmaktsgivaren/huvudmannen ersätta tredje man för prestationens värde om prestationen inte kan återgå (se om restitution www.avtalslagen2020.se 4.4). Man ska ta hänsyn till sådan värdeersättning vid beräkning av fullmaktshavarens skadeståndsskyldighet mot tredje man och alltså minska skadeståndet med värdeersättningen.
I övrigt om beräkning av skadestånd, se www.avtalslagen2020.se 12.5.2.
Självinträde
Fullmaktshavaren har i princip inte rätt till självinträde utan tredje mans godkännande. A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz (Avtalsrätt I, 2016, s. 250 f.) samt K. Grönfors & R. Dotevall (Avtalslagen, 2023, § 25.3) anser dock att fullmaktshavaren skulle kunna begränsa sin skadeståndsskyldighet med hänvisning till att tredje man utan skäl vägrat att godta fullmaktshavaren som avtalspart. Detta följer av den allmänna avtalsrättsliga lojalitetsprincipen om skyldigheten att begränsa motpartens förlust. Se www.avtalslagen2020.se1.3.4 om lojalitetsprincipen.