4.2 Fullmaktens form och omfång

(1) Fullmaktsgivaren binds till avtal med tredje man endast i den omfattning som följer av fullmaktshavarens behörighet.

(2) Behörighet uppkommer när en fullmaktsgivare uttryckligen eller underförstått genom sitt beteende gett tredje man befogad tillit att en person är fullmaktshavare och behörig.

(3) Behörighet att sluta köp-, bytes- eller gåvoavtal om fast egendom ska ges skriftligen.

(4) Behörighetens omfattning bestäms med utgångspunkt i uppdragsförhållandet mellan fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren. Om fullmaktsgivaren genom sitt beteende har gett tredje man befogad tillit till att behörigheten är mer omfattande än vad som följer av uppdragsförhållandet, har fullmaktshavaren behörighet.

(5) När en fullmaktsgivare gett en person i uppdrag att medverka vid avtalsförhandlingarna eller vid fullgörande av avtalsprestationerna, tillräknas fullmaktsgivaren den medverkande personens kunskap och agerande.

(6) Om tredje man är konsument och fullmaktsgivaren är näringsidkare, kan fullmaktsgivaren inte begränsa fullmaktshavarens behörighet beträffande avtalsvillkor eller informationsgivning som faller naturligt inom ramen för fullmaktshavarens uppdrag.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 26 maj 2021

Lagar: 10, 26 och 27 §§ avtalslagen 1915, 6 kap. 8 § sjölagen (om befälhavares behörighet), 1 kap. 3 § distansavtalslagen (om ombuds behörighet), 23 § konsumentköplagen (om behörighet att motta reklamation), 18 § köplagen (om försäljares utfästelser), 23 § lagens om handelsagenter (om agents behörighet att motta reklamation), 8 kap. 36 och 42 §§ aktiebolagslagen (om verkställande direktörs behörighet), 8 kap. 37 och 42 §§ aktiebolagslagen (om firmatecknares behörighet), artikel 50 CIM (konvention om järnväg),

Rättsfall: NJA 1927 s. 272, NJA 1929 s. 244, NJA 1940 s. 109, NJA 1948 s. 359, NJA 1949 s. 134, NJA 1968 s. 303, NJA 1975 s. 193, NJA 1977 s. 160, NJA 1985 s. 717, NJA 1986 s. 596, NJA 1987 s. 259, NJA 1990 s. 591, NJA 1992 s. 168, NJA 1992 s. 782, NJA 1998 s. 304, NJA 1998 s. 610, NJA 2001 s. 191 I och II, NJA 2002 s. 244, NJA 2012 s. 97, NJA 2012 s. 697, NJA 2012 s. 725, NJA 2013 s. 659, NJA 2014 s. 425, NJA 2014 s. 684; NJA 2015 s. 512, NJA 2017 s. 1105

AD 1977 nr 62, AD 1994 nr 11, AD 2003 nr 5, AD 2013 nr 79, AD 2019 nr 9, AD 2020 nr 12

MD 1982:8

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 3.2.2, 3.2.3 och 9.7; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016 kap. 6; R. Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013; R. Dotevall, Två rättsfall som rör ställningsfullmakt, JT 2001-02 s. 104; R. Dotevall, Något om ställningsfullmaktens utveckling, SvJT 2003 s. 637 på s. 643; R. Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, 1998 s. 279 ff; Jacob Frank, Tillräknande av ond tro inom fullmaktsrätten – dags att se bortom behörigheten?, SvJT 2017 s. 445; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016; L. Gorton, Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, 1/2002 s. 5, K. Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2010; J. Herre, Den ställningsfullmäktiges behörighet, 2005; J. Herre, Svensk rättspraxis, SvJT 2005 s. 549; J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821; T. Håstad, Avtalslagens fullmaktsregler – ett steg tillbaka från romersk rätt, SvJT 2019 s. 225; T. Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323; T. Håstad, Verkan av sidolöpare vid konsumentköp, Avtalslagen 90 år, 2005, s. 243; S. Lindskog, Denuntiation och subjektivt tillräknande, i festskrift till Torgny Håstad, 2010 s. 499 ff; S. Lindskog, Tillitsfullmakten – en replik, SvJT 2020 s. 785; K. Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015-16 s. 735; E. Nerep, Ställningsfullmakt, behörighet och befogenheter i bankvärlden. Tre oförenliga HD-avgöranden, Festskrift till Lars Gorton, 2007; L. Olsen, Konsumentskyddets gränser, 1995; M. Radetzki, Felaktiga skadereglerarlöften, JT 2010-11 s. 412; C. Ramberg, HD:s moderna fullmaktslära, JT 2013-14 s. 406; C. Ramberg, Agreed form requirements in international construction contracts: is enrichment irrelevant? In Uniform Law Review 2013 p. 1; C. Stridsberg, Avtalade formkrav i entreprenadförhållanden – entreprenörens rätt till ersättning för ÄTA-arbeten, i Affärsjuridiska uppsatser 2014, s 199–272; O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015-16 s. 330; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt 2010; O. Wännström, En fullmaktslära i förändring, SvJT 2019 s. 8; O. Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, 1997

Internationella instrument: UNIDROIT Principles 2.2.2 och 3.2.8; PECL 1:305 och 3:201; DCFR II-1:105 och II-6:103-104, Restatement of Nordic Contract Law §§ 3-2, 3-4 och 3-6

4.2(1) Fullmaktsgivarens bundenhet

När fullmaktsgivaren inte blir bunden av avtal som fullmaktshavaren ingått, är ingen av parterna – varken fullmaktsgivaren eller tredje man – bunden att prestera enligt avtalet.

4.2(2) Behörighetens uppkomst

Sammanfattande argumentationsstrategi

I och med NJA 2013 s. 659 och NJA 2014 s. 684 har den struktur som framkommer i 2 kap. avtalslagen 1915 förlorat betydelse som argumentationsmanual. Den som hävdar att avtal har träffats och att fullmaktshavaren varit behörig att sluta avtalet kan i praktiken hoppa över de grunder som tidigare brukade åberopas först. Det är ingen idé att påstå att det finns ett särskilt uppdrag eftersom tredje man nästan aldrig kan bevisa att ett sådant finns. Det är ingen idé att grunda talan på en ställningsfullmakt eftersom det är så svårt att bevisa existensen av relevant sedvana (se nedan). Toleransfullmakt är inte heller en praktiskt framkomlig väg eftersom det krävs upprepade transaktioner av samma sort och samma storlek (se nedan). Mitt råd är att gå direkt på tillitsfullmakten (som inte framgår av 2 kap. avtalslagen 1915). Det tjänar i praktiken sällan något till att slösa text och argumentation på de andra grunderna. Tag tjuren vid hornen och påstå att fullmaktsgivaren gett tredje man befogad tillit att den person som slöt avtalet hade behörighet. Lägg alltså allt krut på att visa att tredje man hade befogad anledning att uppfatta att hen förhandlade med en behörig person.

Svante O Johansson uttalar (S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 835) att HD genom NJA 2013 s. 659 och NJA 2014 s. 684 ”har skapat två huvudtyper av fullmakter; sådana som är grundade på huvudmannens vilja och sådana som är grundade på den tredje mannens befogade tillit, s.k. tillitsfullmakt. Dessa huvudtyper åtskiljs efter rekvisit som inte sammanfaller med den vanliga uppdelningen i ställningsfullmakt toleransfullmakt och kombinationsfullmakt. Den nya tillitsfullmakten synes i princip konsumera de tidigare varianterna med tolerans- och kombinationsfullmakt.” Johansson fortsätter (på s. 837): ”Genom [NJA 2014 s. 684] har HD lagt fast att det finns en fullmaktstyp bortom huvudmannens vilja.”

4.2(3) Formfrihet och formkrav

Huvudregeln om formfrihet

Fullmaktsgivaren kan ge fullmaktshavaren behörighet formlöst genom ett meddelande till tredje man eller genom meddelande till fullmaktshavaren.

Behörighet kan ges i form av ett formellt dokument, riktat till en obegränsad krets (”till den som det berör”, ”to whom it may concern”). Tanken med ett sådant dokument är ofta att fullmaktshavaren utrustas med ett original som hen visar upp för tredje män.

En annan variant är ett meddelande riktat direkt till en viss tredje man (t.ex. sådan fullmakt som ofta ges i form av pappersdokument direkt till en bank och ger personer rätt att agera som ombud i bankärenden).

En tredje variant är ett muntligt eller skriftligt meddelande som riktar sig till fullmaktshavaren (alltså inte till tredje man) där tanken är att fullmaktshavaren inte ska visa dokumentet utan endast säga till tredje man: ”Lita på mig, jag är fullmaktshavare.”

De flesta reglerna i 2 kap. avtalslagen 1915 om fullmakt tar avstamp i vilken form fullmakten lämnats. En sådan åtskillnad är inte central i modern fullmaktsrätt, bland annat beroende på utvecklingen i rättspraxis. Se vidare om återkallelse av fullmakt www.avtalslagen2020.se 4.5 samt om fullmaktens omfattning (nedan 4.2(4)).

Undantaget: Formkrav rörande överlåtelse av fast egendom

När en fastighet ska överlåtas genom köp, försäljning, byte eller gåva med hjälp av ombud, måste fullmakten vara skriftlig. Om fullmaktshavaren handlar utan skriftlig fullmakt är överlåtelsen inte civilrättsligt bindande mellan överlåtaren och förvärvaren. Detta följer av 27 § andra stycket avtalslagen 1915 och 4 kap. 1 § jordabalken.

4.2(4) Behörighetens omfattning

Det är en sak att vara behörig. Det är en annan – och ofta viktigare – sak vad behörigheten omfattar. Det är t.ex. vanligt att en fullmaktshavare har behörighet att förhandla, men saknar behörighet att sluta avtal. I så fall omfattar behörigheten i normalfallet att lämna för huvudmannen förpliktande uppgifter, trots att fullmaktshavaren är obehörig att ingå det slutliga avtalet.

I 18 § andra stycket köplagen framgår att uppgifter om en vara kan bli bindande för säljaren om någon annan än säljaren lämnar uppgifterna ”för säljarens räkning”, vilket syftar på en fullmaktshavare som saknar behörighet att sluta avtal men ändå är behörig att lämna uppgifter. Denna köplagsbestämmelse återspeglar oskriven allmän avtalsrätt.

K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016, s. 127, omtalar att en fullmaktshavaresbehörighet inte behöver ta sikte på behörighet att sluta avtal. Det kan t.ex. vara fråga om "mottagandebehörighet" (t.ex. kassörskas rätt att ta emot betalning men inte rätt att förhandla om avtalsvillkor). Se 26 § avtalslagen 1915.

Behörighetens omfattning baseras på tredje mans befogade tillit

Behörighetens omfattning är beroende av att (1) tredje man hyste faktisk tillit till att mellanmannen var behörig och (2) att tredje mannens tillit var befogad. HD uttalade i NJA 2013 s. 659 en generell regel:

Den som skapar en befogad tillit hos någon annan, om att han företräds av en behörig person i en viss avtalssituation, kan… bli bunden av personens handlande… Avgörande är de yttre förhållanden som härrör från huvudmannen och som tredje man har kunnat iaktta... Vid bedömningen av om tredje man har kunnat hysa en befogad tillit om att det fanns en behörighet, får hänsyn tas till bl.a. vilket slags avtal det rör sig om, vilken verksamhet det gäller, hur vanligt förekommande avtalstypen är och vilka åtaganden avtalet innebär.

Detta befäste HD i NJA 2014 s. 684:

Tanken att en fullmakt måste vara grundad i huvudmannens viljeförklaring har emellertid med tiden blivit ifrågasatt. Det står också klart att även i andra fall än de nämnda (ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket respektive fullmakt grundad på huvudmannens konkludenta handlande) kan huvudmannen, när omständigheterna i det enskilda fallet motiverar det, bli ansvarig för någon annans handlande i en avtalssituation… utöver att en fullmakt kan vila på en huvudmannens [sic!] viljeförklaring kan den under vissa förutsättningar ha sin grund i den tredje mannens befogade tillit.

För ingående analyser av NJA 2013 s. 659 och NJA 2014 s. 684, se citatet av S.O. Johansson ovan samt J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 67 f.; O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015-16 s. 330; O. Wännström, En fullmaktslära i förändring, SvJT 2019 s. 8.

Det är inte meningsfullt att säga att fullmakt kan grundas enbart på huvudmannens viljeförklaring, fristående från den tredje mannens befogade tillit. Om tredje man saknar befogad tillit, så ger huvudmannens viljeförklaring inte upphov till behörighet.

Vad grundar befogad tillit?

Frågan vad en tredje man med fog kan fästa tillit till om behörighetens omfattning, ska enligt HD i NJA 2013 s. 659 och NJA 2014 s. 684 lösas genom en sammanvägning av flera omständigheter. Se även AD 2019 nr 9. Följande omständigheter är relevanta i den helhetsbedömning som ska ske för att avgöra om det föreligger behörighet – eller med andra ord; för att avgöra om tredje man med fog kunnat fästa tillit vid att fullmaktshavaren var behörig (C. Ramberg, HD:s moderna fullmaktslära, JT 2013-14 s. 406). Observera att det är fråga om en samlad helhetsbedömning i vilken många faktorer ska sammanvägas (”värderingsjuridik”). Det är alltså inte fråga om logisk ”rekvisitjuridik”.

- Fullmaktsförklaringen (så som den kommit till uttryck i skrift eller muntligt)

- Vilken ställning fullmaktshavaren haft (t.ex. arbetsbefattning)

- Om fullmaktshavaren vid upprepade tillfällen tidigare uppträtt som fullmakthavare.

- Partsbruk. HD jämförde i NJA 2013 s. 659 det aktuella avtalet med andra avtal som parterna träffat tidigare och konstaterade att de tidigare avtalen inneburit väsentligt mindre riskexponering för fullmaktsgivaren. HD påpekade att de avtal som fullmaktshavaren tidigare slutit med tredje man för fullmaktsgivarens räkning rörde helt andra typer av tjänster.

- Fullmaktsgivarens underlåtenhet att undanröja yttre faktorer som ger ett befogat intryck av behörighet är av betydelse. Se NJA 2014 s. 684.

- Vad som är mest ändamålsenligt för kontraktstypen. NJA 2013 s. 659 och NJA 2014 s. 684 som refererar till ”vilket slags avtal det rör sig om”.

- Vad som är brukligt och vanligt. HD uttalade i NJA 2014 s. 684:

Om det rör sig om en väl avgränsad och självständig verksamhetsdel och chefspositionen av företagsledningen har tydliggjorts utåt, så har i regel en tredje man anledning att utgå från att chefspersonen är behörig att företa sådana rättshandlingar som normalt vidtas i och för verksamhetsgrenens vardagliga fortgång. Det ligger i linje med att en verkställande direktör i ett aktiebolag är behörig att företa rättshandlingar som hör till den löpande förvaltningen av bolaget.

- Om tredje mannen kände till att mellanmannen brukar företa ett visst slags åtgärder i förhållande till andra (NJA 2014 s. 684).

- Fullmaktsgivarens passivitet i samband med förhandlingar som pågått en längre tid och som gett tredje mannen intryck av att fullmaktsgivaren kommer att acceptera en överenskommelse som mellanmannen ingår (NJA 2014 s. 684).

- I NJA 2013 s. 659 tog HD fasta på att tredje man borde ha anat att fullmaktshavaren inte hade var behörig. Jag har en känsla av att HD ansåg att tredje man borde ha tänkt att ”this seems too good to be true” och därför borde ha säkerställt att fullmaktshavaren verkligen hade behörighet att sluta ett avtal som var oförmånligt för fullmaktsgivaren. I Fullmakt och immateriella tjänster, 2013, s. 62, uttalar R. Dotevall: ”Det är inte subjektivt försvarbart om tredje man känner till eller bort känna till att någon fullmakt inte förelåg. Det får heller inte föreligga omständigheter som rimligen borde medföra att tredje man bör vara mer uppmärksam. Förtroendet måste ha förorsakat att rättshandlingen företogs.” HD uttryckte att det hade ”funnits anledning för Asistan [tredje man] att känna beaktansvärd osäkerhet om BÖ [fullmaktshavaren] hade rätt att ingå treårsavtalet.” HD intresserade sig i NJA 2013 s. 659 för vilken grad av ekonomisk riskexponering avtalet innebar för fullmaktsgivaren. HD fäste sig vid att avtalet innebar stora fördelar för tredje man men inte medförde några beaktansvärda fördelar för fullmaktsgivaren. HD kallade detta för en analys av fullmaktsgivarens riskexponering. Rättsfallet utvisar att det är lättare för tredje man att göra gällande att fullmaktshavaren var behörig om avtalet innebär en begränsad riskexponering för fullmaktsgivaren (om avtalet innebär fördelar för fullmaktsgivaren) när parterna tidigare slutit liknande avtal eller när avtalet är vanligt förekommande i branschen. Se även AD 2019 nr. 9 som rörde ett ovanligt avtal som var mycket förmånligt vilket innebar att tredje man hade anledning att ”känna beaktansvärd osäkerhet” om fullmaktshavaren hade behörighet att sluta avtalet.

K. Grönfors & R. Dotevall sammanfattar modern fullmaktslära, efter en ingående analys av rättspraxis på s. 158-165, (Avtalslagen, 2016, s. 211): "Man gör mer rättvisa åt dessa förhållanden genom att lösgöra sig från tanken, att endast en fullmaktsförklaring av något slag ger upphov till normala fullmaktsverkningar. Sådana uppkommer genom olika typer av fullmaktsgrundande rättfakta – liksom avtal uppkommer genom olika typer av avtalsgrundande rättsfakta. Fullmaktsförklaringen är ett fullmaktsgrundande rättsfaktum, den behörighetsgrundande ställningen ett annat, tolererandet av upprepande handlingar som företrädare ett tredje, underlåtenheten att undanröja vissa andra yttre faktorer som ger iakttagaren ett befogat intryck av behörighet ett fjärde." Målsättningen med www.avtalslagen2020.se § 4.2(3) är att fånga Grönfors & Dotevalls beskrivning av gällande rätt på ett sätt som harmonierar med UNIDROIT Principles 2.2.2, PECL 3:201 och DCFR II-6:103-104.

Särskilt om härrörandekravet och organisationsrisken (fullmaktsgivarens beteende)

Det är viktigt att faktorerna ovan ”härrör från” eller kan ”knytas till” fullmaktsgivaren eller att det finns en ”tydlig koppling” till fullmaktsgivaren. Se NJA 2013 s 659 och NJA 2014 s. 684. Härrörandekravet ligger i linje med regeln att behörighet inte kan grundas på ett förfalskat fullmaktsdokument med text som ger intryck av att en person har behörighet att företräda huvudmannen.

I NJA 2001 s. 191 I och II samt NJA 2013 s. 659 ställde HD krav på att företag organiserar sig på ett sätt så att det tydligt framgår för företagets kunder och leverantörer vilka personer som är behöriga att göra vad. Det är den bild som verksamheten ger och det förtroende som därigenom skapas som tredje man kan förlita sig på. Det förtroende som organisationen av verksamheten skapar hos tredje man skyddas alltså. Företaget/fullmaktsgivaren bär med andra ord en organisationsrisk.

AD uttalade i AD 2019 nr 9:

Den arbetsgivare som organiserar sig så kan få bära risken för att rollfördelningen kan föranleda arbetstagarna att hysa tillit till att mellanchefer är behöriga att företräda arbetsgivaren även i viktigare angelägenheter.

I Fullmakt och immateriella tjänster, 2013 s. 61, uttalar R. Dotevall: ”Tredje man ska inte närmare behöva utforska om de personer han kommer i kontakt med har behörighet att företräda företaget bl.a. med hänsyn till svårigheten att få en inblick i företagets organisation.”

Av NJA 2014 s. 684 kan man få intrycket att det inte räcker att fullmaktsgivaren av oaktsamhet orsakat tredje mannens tillit. I domskälen angav HD att fullmaktsgivaren måste ha insett att det fanns en risk för missförstånd. Fullmaktsgivaren kan eventuellt undgå bundenhet genom att exculpera sig. HD uttalade i NJA 2014 s. 684:

... huvudmannen inser att han har föranlett omständigheter som skulle kunna ge någon för honom okänd tredje man anledning att hysa befogad tillit i behörighetshänseende. Om huvudmannen förmår visa att han saknade möjligheter att förhindra att en missförståndssituation uppkom, så bör han i regel undgå att bli avtalsbunden…

Ola Svensson kritiserar insiktskravet och anser att det borde vara tillräckligt att fullmaktsgivaren borde ha insett risken för missförstånd om fullmaktshavarens behörighet, O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015-16 s. 330, på s. 356. Se för liknande kritik mot uttalandet i NJA 2014 s. 684, T. Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323 och K. Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015-16 s. 735. Stefan Lindskog ger olika förklaringar till insiktskravets närmare innebörd i Tillitsfullmakten – en replik, SvJT 2020 s. 785, på s. 794. På www.avtalslagen2020.se 4.2(3) finns inget insiktskrav som ett rekvisit. Istället ligger fokus på fullmaktsgivarens agerande oberoende av vad fullmaktsgivaren subjektivt faktiskt uppfattat om vilket intryck agerandet gett tredje man. Min (Christina Rambergs) bedömning är att HD:s ovan citerade uttalande ska uppfattas på så sätt att det är relevant hur en huvudman typisk sett (objektivt) har anledning att uppfatta vilken tillit hens beteende ger upphov till hos en typisk tredje man.

I 18 § andra stycket köplagen är uppgifter som en person lämnat för säljarens räkning bindande för säljaren under förutsättning att säljaren kände till eller borde ha känt till uppgifterna. Enligt allmänna oskrivna fullmaktsrättsliga regler kan fullmaktsgivaren bli bunden också av uppgifter som en fullmaktshavare lämnat utan att fullmaktsgivaren borde ha känt till att de lämnades. Genom NJA 2013 s. 659 klargjorde HD att fullmaktsgivaren inte behöver vara medveten om att mellanmannen förhandlar med tredje man; fullmaktsgivaren kan ändå bli bunden om hen gett tredje man ett befogat intryck att mellanmannen har behörighet.

I NJA 2014 s. 648 anmärkte HD obiter dictum att fullmaktsgivaren kan bli skadeståndsansvarig om hen vårdslöst borde ha insett risken för missförstånd. Se om skadestånd för culpa in contrahendo www.avtalslagen2020.se 3.

Särskilt om BankID och andra identifieringsverktyg

När avtal sluts elektroniskt är det ofta svårt för tredje man att förstå om det är huvudmannen som agerar eller ett ombud för huvudmannen. Utgångspunkten är troligtvis att huvudmannen bär ansvar för att den som getts praktisk möjlighet att agera elektroniskt är behörig att rättshandla för huvudmannens räkning. Troligen anses en person som av huvudmannen fått tillgång till inloggningsuppgifter till webbsidor och appar vara behörig att vidta rättshandlingar för huvudmannens räkning på webbsidan/appen. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 3.2.6; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 148. Se en kommande artikel av M. Rødvei Aagaard, Kreditgivares ersättningsanspråk efter obehörig användning av bank-id, SvJT (som preprint på www.svjt.se) som påpekar att innehavaren av BankID alternativt kan bli skadeståndsansvarig på grund av avtalsbrott (avtalsbrottet att ge annan tillgång till BankID:t).

I NJA 2017 s. 1105 hävdade en bank att innehavaren av en bankdosa med personlig kod var bunden vid ett låneavtal som slutits via bankens webbsida. Banken ansåg sig ha kunnat fästa befogad tillit till att den som använde identifieringsverktyget för att signera låneavtalet hade behörighet att teckna avtalet för bankkontoinnehavarens räkning. HD prövade inte denna invändning.

Viljeförklaringsfullmakt och tillitsfullmakt

Som framkommit ovan grundas tredje mans befogade tillit på olika omständigheter. En viktig, och ofta avgörande, omständighet är huvudmannens (fullmaktsgivarens) uttryckliga viljeförklaring till tredje man. Bland annat därför anser jag att det inte fyller någon praktisk funktion att skilja mellan viljeförklaringsfullmakt och tillitsfullmakt. Se närmare om begreppsbildningen, O. Wännström, En fullmaktslära i förändring, SvJT 2019 s. 8.

Tolkning av fullmaktsdokument riktade till tredje man

Vid fullmakter där fullmaktsgivaren uttryckligen kommunicerat omfattningen av fullmaktshavarensbehörighet till tredje man, uppkommer problemet att tolka innehållet i det som kommunicerats till tredje man. Ibland begränsar fullmaktsgivaren fullmaktshavarens behörighet, t.ex. så att fullmaktshavaren får sälja endast till ett visst lägsta pris. När denna behörighetsinskränkning framgår av ett fullmaktsdokument kan tredje man vanligtvis inte fästa befogad tillit till att fullmaktshavaren skulle ha behörighet att sälja till ett lägre pris. Ibland kan inskränkningen vara mindre tydlig och då är det svårare att avgöra behörighetens omfattning.

Fullmaktsdokument har varit föremål för tolkning i äldre prejudikat, NJA 1927 s. 272, NJA 1940 s. 109, NJA 1948 s. 359, NJA 1975 s. 193, NJA 1977 s. 160. I NJA 2012 s. 697 uttalade HD:

Omfattningen av en fullmakt bör tolkas utifrån uppdragets karaktär. I litteraturen hävdas att en fullmakt ska tolkas restriktivt och att det som inte uttryckligen framgår av fullmakten i regel inte heller ger upphov till någon kompetens.

Sammanfattningsvis följer av HD:s prejudikat att fullmakter som fått skriftlig form tolkas restriktivt, dvs. till förmån för fullmaktsgivaren. Utgångspunkten för tolkningen är med andra ord att fullmaktshavarenhar liten behörighet (dvs. begränsat handlingsutrymme). Möjligen råder inte samma inställning till fullmaktsdokument som är avsedda att visas för tredje män som är konsumenter. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 62; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalslagen I, 2016 s. 197, med reservation för konsumentrelationer. K. Grönfors & R. Dotevall tycker sig kunna utläsa av rättsfallen t.o.m. år 1975 en strävan från HD att tolka fullmaktens omfång restriktivt (K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016 s. 133). I och med att den befogade tilliten numera står i centrum är det möjligt att äldre rättspraxis rörande tolkning av fullmaktsdokument förlorat i betydelse. Istället ska man sannolikt göra en allsidig tolkning och inte endast ta fasta på ordalydelsen i fullmaktsdokumentet, jämför fastställande av avtals innehåll på www.avtalslagen2020.se 5.3.

I vissa fall kan den uttryckliga ordalydelsen sättas åsido på samma sätt som man vid fastställande av avtalsinnehåll inte enbart tar fasta på avtalets ordalydelse, se www.avtalslagen2020.se 5.3. Se exempel på detta i NJA 1950 s. 86, NJA 1968 s. 375 och NJA 1985 s. 717. Se även J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 62.

Ibland kommunicerar fullmaktsgivaren begränsningar i fullmaktshavarens behörighet genom att på en blankett – eller i annan standardiserad form – ange att fullmaktshavaren inte får göra vissa saker utan fullmaktsgivarens godkännande. Sådana uttryckliga begränsningar är som utgångspunkt gällande. Tredje man kan alltså inte med fog utgå från att fullmaktshavaren har en behörighet som är mer långtgående än vad som framgår av blanketten. Det finns lagbestämmelser som avviker från huvudregeln (t.ex. 1 kap. 3 § distansavtalslagen). Se nedan 4.2(6).

Om underförstådd behörighet att beställa ÄTA-arbeten i entreprenadavtal, se C. Stridsberg, Avtalade formkrav i entreprenadförhållanden – entreprenörens rätt till ersättning för ÄTA-arbeten, i Affärsjuridiska uppsatser, 2014, s. 199, kap. 4.

Särskilt om fullmakt vid elektroniska avtalsslut

Beträffande avtal som sluts elektroniskt, anger K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 148, att part ansvarar för den som anlitats för olika typer av digitala meddelanden samt att risken ”för att behörighet finns bär den part som avsänder den här typen av meddelande såvida inte mottagaren känt till att det inte fanns någon behörighet”. Troligen anses en person som av fullmaktsgivaren fått tillgång till inloggningsuppgifter till webbsidor och appar vara behörig att vidta åtgärder för fullmaktsgivarens räkning på webbsidan/appen.

I NJA 2017 s. 1105 hävdade en bank att innehavaren av en bankdosa med personlig kod var bunden vid ett låneavtal eftersom banken kunnat fästa befogad tillit till att den som använde identifieringsverktyget för att signera ett låneavtal hade fullmakt att teckna avtalet för innehavarens räkning. HD prövade inte denna invändning.

Alternativ till www.avtalslagen2020.se 4.2(4)

Torgny Håstad anser att 10 § avtalslagen 1915 borde omformuleras för att bättre spegla gällande rätt (T. Håstad, Avtalslagens fullmaktsregler – ett steg tillbaka från romersk rätt, SvJT 2019 s. 22, på s. 232 samt T. Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323). Han anser att bestämmelsen borde ha följande lydelse (T. Håstad, Avtalslagens fullmaktsregler – ett steg tillbaka från romersk rätt, SvJT 2019 s. 22):

”10 §. Om någon ger annan uppdrag att rättshandla i uppdragsgivarens namn, får uppdragstagaren makt (fullmakt) att omedelbart berättiga och förplikta uppdragsgivaren genom en rättshandling i uppdragsgivarens namn inom uppdragets gränser. 11 §. Om uppdragstagaren handlar utom uppdragets gränser, blir uppdragsgivaren ändå bunden, om denne genom ett av uppdragstagaren oberoende meddelande eller annat beteende har gett tredje man befogad tillit till att uppdraget omfattar rättshandlingen och tredje man inte på grund av någon särskild omständighet inser eller borde inse att uppdraget överskrids.”

Alternativt föreslår han följande (T. Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323):

”Fullmakt föreligger ”a) om huvudmannen gett någon uppdrag att företa rättshandlingen i huvudmannens namn, b) om huvudmannen lämnat särskild skriftlig handling avsedd att visas upp för tredje man, c) om huvudmannen annonserat att någon har fullmakt, d) om någon genom avtal med huvudmannen har en ställning som enligt lag eller sedvana ger fullmakt, e) om huvudmannen under en tid och synbart för tredje man har godtagit att någon handlar i hans namn (toleransfullmakt), f) om huvudmannen eljest betett sig på ett sätt som är ägnat att ge tredje man ett befogat intryck av att fullmakt finns (beteendefullmakt) eller g) om huvudmannen haft särskild anledning att anta att någon, som tidigare haft fullmakt eller har viss bestämd anknytning till huvudmannen, kommer att handla i hans namn med viss tredje man och huvudmannen inte meddelar tredje mannen att fullmakt för rättshandlingen saknas (passivitetsfullmakt).”

Äldre rättspraxis som förlorat mycket (all?) betydelse

Prejudikatvärdet av följande avgöranden kan ifrågasättas mot bakgrund av nyare den fullmaktsrätt som HD utformade i NJA 2013 s. 659 och NJA 2014 s. 648. Se citatet av S.O. Johansson ovan.

I NJA 2001 s. 191 I hade en bank beviljat ett fastighetsbolag kredit på 20 miljoner kronor, för vilket en person gick i borgen. Bankens ställföreträdande regionchef och vice verkställande direktör hade muntligen utlovat att borgensåtagandet var tidsbegränsat till att endast gälla under tre månader (eftersom banken därefter skulle få annan säkerhet). Banken hävdade att direktören saknat behörighet att lämna en sådan utfästelse om tidsbegränsning. HD ansåg att banken var bunden av direktörens utfästelse.

NJA 2001 s. 191 II rörde en företagskredit för vilken lämnats säkerhet dels i form av pantbrev i fastighet, dels i form av personlig borgen. HD ansåg att en bankkontorschef hade behörighet att med för banken bindande verkan efterge borgenssäkerheten trots att kontorschefen enligt bankens interna delegationsordning saknade sådan behörighet och trots att det ledde till en "ovanlig konstruktion".

I NJA 2002 s. 244 ansåg HD att en banktjänsteman saknade behörighet att utlova två bankgarantier. Det var fråga om ett åtagande till en person som inte tidigare var kund i banken, bankkontoret utfärdade normalt sett inte bankgarantier och bankgarantierna avsåg stora belopp (totalt 50 Mkr jämfört med bankkontorets årliga omsättning om 250 Mkr).

Erik Nerep har kommenterat dessa tre rättsfall i Ställningsfullmakt, behörighet och befogenheter i bankvärlden. Tre oförenliga HD-avgöranden, Festskrift till Lars Gorton, 2007.

I ännu äldre praxis uppställde HD kravet att fullmaktsgivaren måste vara medveten om mellanmannens agerande för att bundenhet ska uppkomma (NJA 1990 s. 591). Genom NJA 2013 s. 659 klargjorde HD att fullmaktsgivaren inte behöver vara medveten om att mellanmannen förhandlar med tredje man; fullmaktsgivaren kan ändå bli bunden om hen gett tredje man ett befogat intryck att mellanmannen har behörighet.

Särskilt om behörighet-befogenhet

På www.avtalslagen2020.se 4.2(4) förekommer inte begreppsparet befogenhet-behörighet eftersom det är krångligt att förstå. K. Grönfors & R. Dotevall (Avtalslagen, 2016, s. 127 ff.) anmärker att det i många rättsordningar inte sker någon distinktion mellan fullmaktens yttre och inre sida. De pekar på problemet med att begreppsbildningen inte harmonierar med den aktiebolagsrättsliga begreppsbildningen och systematiken (Avtalslagen, 2016, s. 142 ff.).

Särskilt om ställningsfullmakt

På www.avtalslagen2020.se finns ingen motsvarighet till ställningsfullmakten i 10 § andra stycket avtalslagen 1915. Ställningsfullmakten tar sin utgångspunkt i sedvänja (och alltså inte i uppdragsavtalet och inte heller i hur saken framstår för tredje man).

Institutet ställningsfullmakt infördes för hundra år sedan och tog sikte på transaktioner som då var vanliga, standardiserade småtransaktioner. Numera har affärslivet andra behov. HD har i tidigare domar förklarat att utrymmet för ställningsfullmakt är mycket begränsat och att ställningsfullmakt handlar om rutinåtgärder. I NJA 1992 s. 782 uttalade HD (min understrykning):

Enligt bestämmelserna i 2 kap 10 § 2 st avtalslagen om ställningsfullmakt kan med anställning enligt sedvänja följa viss behörighet att handla på arbetsgivarens vägnar… I doktrinen har framhållits (Grönfors, Avtalslagen 2 uppl, s 90) att institutet ställningsfullmakt avser de schablonartade och i det dagliga livet ofta upprepade rättshandlingarna, under det att ovanliga och mera omfattande rättshandlingar har fullmaktsdokumentet som sitt naturliga instrument.

I NJA 1990 s. 591 ansåg HD att en föreståndare för en maskinavdelning inte hade ställningsfullmakt att träffa slutuppgörelse med anledning av hävning av ett köp.

I NJA 1985 s. 717 ansåg HD att en försäljare inte hade ställningsfullmakt att avge anbud rörande leverans av ett monteringsfärdigt trähus.

I NJA 1992 s. 782 ansåg HD att en skadereglerare hos ett försäkringsbolag inte hade ställningsfullmakt att avgöra om ett försäkringsfall (med försäkringsersättning i storleksordningen 20–40 miljoner kronor) förelåg.

Det är ytterst sällan som ett avtal av någon större betydelse kan företas av en person med ställningsfullmakt. Torgny Håstad anser att man kan överge de detaljerade formlerna för ställningsfullmakt (T. Håstad, Avtalslagens fullmaktsregler – ett steg tillbaka från romersk rätt, SvJT 2019 s. 22, på s. 234).

Det är opraktiskt att basera behörigheten på en svåridentifierad sedvana. Som framkommer i NJA 2013 s. 659 är det tredje man som har bevisbördan för att det föreligger en sedvana som ger fullmaktshavaren behörighet.

I NJA 2013 s. 659 viftade HD snabbt bort möjligheten att det skulle kunna vara fråga om ställningsfullmakt. I NJA 2014 s. 684 förefaller HD lägga en tung bevisbörda på den som påstår att ställningsfullmakt föreligger. HD visar alltså att det inte är aktuellt att utsträcka ställningsfullmaktens omfång.

Man kan argumentera för att det på sedvanan baserade ställningsfullmaktsinstitutet inte längre fyller en självständig funktion i svensk rätt. Man kan mot detta argumentera för att det på sedvanan baserade ställningsfullmaktsinstitutet fortfarande fyller en självständig funktion i svensk rätt. Vad som är korrekt i detta avseende är en fråga om struktur (dvs. hur fullmaktsrätten pedagogiskt förklaras) och inte en fråga om innehållet i gällande rätt.

För en praktiserande jurist som vill hävda att en fullmaktshavaren har behörighet att sluta ett visst avtal, finns ingen anledning att grunda talan på att fullmaktshavaren har en på sedvana grundad ställningsfullmakt. Det är mer effektivt att gå direkt på tillitsfullmakten där sedvanan är en omständighet bland många andra som kan medföra att fullmaktshavaren har behörighet.

I anglo-amerikansk rätt finns ingen motsvarighet till ställningsfullmakt utan man tillämpar de vanliga reglerna om fullmakt som baseras på implied and apparent authority. Ställningsfullmakt regleras inte heller särskilt i UNIDROIT Principles, PECL eller DCFR. I USA omtalas ibland power of position.

Särskilt om toleransfullmakt

HD uttalade i NJA 2013 s. 659 att toleransfullmakt kan föreligga om

… huvudmannen under avsevärd tid eller vid upprepade tillfällen låter en person rättshandla för sin räkning utan att ingripa mot detta.

Det finns förvånansvärt lite utvecklat i litteraturen om toleransfullmakt. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 67 f.; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 158 ff.

Inte i något fall har HD grundat behörighet enbart med stöd av en toleransfullmakt. I NJA 2013 s. 659 påpekade HD att det ska vara fråga om ett avtal av samma ”art” (även om det påpekandet inte ges i nära anslutning till uttalandet om toleransfullmakten). Se NJA 1943 s. 316, NJA 1973 s. 725.

Jag (Christina Ramberg) tror – men rättsläget är osäkert – att utrymmet för toleransfullmakt är begränsat (se även citatet av S.O. Johansson ovan samt T. Håstad, Avtalslagens fullmaktsregler – ett steg tillbaka från romersk rätt, SvJT 2019 s. 22, på s. 234). Enligt min bedömning föreligger toleransfullmakt under förutsättning att det är fråga om

  • - upprepade åtgärder,
  • - av samma person,
  • - åtgärder av liknande art,
  • - belopp i samma storleksordning, och om
  • - åtgärder som fullmaktsgivaren känt till (eller bort känna till) utan att göra invändningar.

Det är inte ofta som alla dessa rekvisit är uppfyllda.

Avtal med ställföreträdare för aktiebolag

Särskilda regler gäller enligt 8 kap. 42 § aktiebolagslagen när ett aktiebolag företräds av en verkställande direktör eller särskild firmatecknare. För sådana avtal gäller alltså inte de avtalsrättsliga reglerna (men sådana avtal kan bli föremål för jämkning på grund av omständigheterna i samband med avtalets ingående, se kommentaren till www.avtalslagen2020.se 6.2).

4.2(5) Tillräknande

Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning fullmaktsgivaren tillräknas kunskap och uttalanden som skett av förhandlare. I praktiken är problemet ofta om ett bolag ska tillräknas en förhandlande fysisk persons vetskap och beteende.

Det är självklart att fullmaktsgivaren tillräknas sådant som ligger inom ramen för fullmaktshavarens behörighet. Se K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 206; R. Dotevall, Mellanmannens kunskap, s. 162 ff. Detta gäller även när fullmaktshavaren är underårig. Regeln motiveras av att fullmaktsgivaren är närmast att bära risken för att den person som hen har valt som fullmaktshavare har erforderlig kompetens och har fått erforderliga instruktioner från fullmaktsgivaren. K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 127, uttalar att det är "naturligt att utgå från principen, att den som är behörig att binda organisationen vid ett avtal också genom sin faktiska kunskap kan försätta sin organisation i ond tro." (Med hänvisning till A. Christensen i SvJT 1974 s. 739 och K. Rodhe, Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt, SvJT 1979 s. 592 samt NJA 1968 s. 303).

En svårare fråga är om fullmaktsgivaren ska tillräknas vad den förhandlande personen vet, säger och gör också när förhandlaren saknar behörighet att sluta avtal eller när behörigheten är begränsad. Rättsläget är osäkert.

Prejudikat om tillräknande

Det finns ingen tydlig vägledning om tillräknande i prejudikat, även om många avgöranden tyder på att utrymmet för tillräknande utöver vad som följer av behörigheten är ganska stort.

I NJA 2014 s. 425 tillräknades en järnvägstransportör en anställd lokförares handlande och järnvägen identifierades således med sin anställda lokförare. HD tillämpade artikel 50 CIM. Man skulle kunna tänka sig en generell analogi till artikel 50 CIM där det framgår att en järnvägstransportör är ansvarig för sina anställda och andra som anlitas för att utföra befordringen. I övrigt saknas lagar att analogisera från.

Följande prejudikat visar på en generös inställning att tillräkna kunskap.

NJA 1949 s. 134 handlade om ett förlikningsavtal om avslutande av anställning. Frågan var om den anställda skulle tillräknas sitt förhandlingsombuds kunskap (närmast ett fackföreningsombud) om det som sagts vid avtalsförhandlingarna rörande omfattningen av ett konkurrensförbudsvillkor. Vid förhandlingarna diskuterade ombudet innebörden i konkurrensförbudet och de förhandlande personerna var överens om att innebörden var mer omfattande än vad som kunde utläsas av förlikningsavtalets ordalydelse. Trots att ombudet saknade behörighet att sluta förlikningsavtalet, tillräknades fullmaktsgivaren (den anställda) det ombudet sagt och den kunskap om motpartens uppfattning som ombudet fått i samband med förhandlingarna. HD uttalade:

[Ombudet] var visserligen icke behörig att på [fullmaktsgivaren] vägnar avsluta själva uppgörelsen genom överenskommelsens undertecknande, och någon allmän rättsregel om att en förhandlares goda eller onda tro skall bedömas som likvärdig med den avtalsslutande huvudmannens egen kan icke uppställas, allra minst om avtalets ordalydelse som sådan ej är tvetydig. Men i föreliggande fall lågo förhållandena till på ett särskilt sätt, såsom för övrigt i viss mån framgår redan av vad förut sagts om det sätt varpå överenskommelsen till slut åvägabragdtes. Med hänsyn till den ställning som [ombudet] intog såsom representant för en organisation, utan vars inskridande och biträde [fullmaktsgivaren] uppenbarligen -- i synnerhet med tanke på de förhållanden som voro anledning till hans skiljande från anställningen hos föreningen -- haft ringa möjlighet att gentemot föreningen genomdriva sina ekonomiska intressen, måste det anses, att den insikt som härvidlag fanns hos [ombudet] bör tillräknas [fullmaktsgivaren] själv.

I NJA 1986 s. 596, som rörde fastställande av avtalsinnehåll, tillräknades ett småhusföretag försäljarens insikter om att köparna trodde att det var fråga om ett pris som inkluderade montering. Försäljaren saknade behörighet att sluta avtal. HD uttalade:

Om en näringsidkare organiserar sin verksamhet så att försäljare tar upp anbud från konsumenter för näringsidkarens räkning med uppgift att vidarebefordra anbuden till näringsidkaren, bör vid tolkningen av träffat avtal utgångspunkten vara, att vad försäljaren har insett eller bort inse om konsumentens uppfattning rörande avtalets innehåll tillräknas näringsidkaren.

I NJA 1992 s. 782 tillräknades en försäkringstagare (företagsförsäkring) försäkringsmäklarens kunskaper och förståelse. HD uttalade:

Eftersom [mäklaren] hade [försäkringstagarnas] uppdrag att företräda dem gentemot [försäkringsbolaget] såvitt gäller de aktuella försäkringarna, får [mäklarens] vetskap tillräknas [försäkringstagarna] beträffande deras mellanhavanden med [försäkringsbolaget]. Att [försäkringsbolagets] information om villkoret synes ha varit bristfällig har alltså varit utan betydelse i just detta fall, eftersom [försäkringstagarnas] ombud likväl haft klart för sig vad villkoret innebär.

Att mäklaren försummat att informera sin fullmaktsgivare (försäkringstagarna) om försäkringsvillkorets innebörd, drabbade alltså inte försäkringsbolaget. Det var en fråga som fick lösas i avtalsrelationen mellan mäklaren och fullmaktsgivarna/försäkringstagarna.

NJA 1987 s. 259 rörde frågan om ett aktiebolag erkänt en fordrings existens och därigenom åstadkommit preskriptionsavbrott. HD uttalade:

det kan inte krävas att för ett företag som drivs av en juridisk person ett erkännande i sådan form skall lämnas eller tas emot av en ställföreträdare för den juridiska personen. Den inom företagets organisation som har att verkställa sådan åtgärd får anses handla på företagets vägnar även såvitt avser åtgärdens verkan från preskriptionssynpunkt. Det sagda gäller också om ett saldoerkännande.

Johnny Herre antyder att man inte kan dra alltför stora växlar på HD:s uttalande. Han skriver (i SvJT 2005 s. 549, på s.783): "Tolkas uttalandet enligt dess ordalydelse är det långtgående, eftersom tydligen en juridisk person skulle kunna bli bunden av ett handlande av en person långt ner i hierarkin i ett företag som ingalunda normalt skulle anses ha ställningsfullmakt. Det finns anledning att anta att uttalandet färgats av den situation som förelåg i avgörandet med en nära intressegemenskap mellan bolagen. Detta antyddes också av HD genom uttalanden om att "intressegemenskapen mellan bolagen minskar å andra sidan de betänkligheter som eljest kunde möta mot att anse att sådana personer haft behörighet att handla på respektive bolags vägnar med preskriptionsavbrytande verkan" och om att ett alltför strängt krav "i fråga om behörighet att lämna eller ta emot preskriptionsavbrytande erkännanden skulle ge bolagen möjlighet att i efterhand och till tredje mans nackdel välja den för intressegruppens medlemmar fördelaktigaste tolkningen av de vidtagna åtgärderna".

I NJA 2015 s. 512 (Lamino) tillräknades ett bolag ägt av en son ett annat bolags handlande (som ägdes av pappan, det var alltså ingen koncern). HD tillämpade en bevispresumtion för att bolagens handlande varit samordnat.

I AD 2013 nr 79, som handlade tolkning av en överenskommelse om löneutbetalning, tillräknades en arbetsgivare vad den förhandlande personen insett om motpartens uppfattning av avtalets innehåll.

NJA 1968 s. 303 handlade om svek och handlande i strid mot tro och heder. Ombudet saknade enligt en kontraktsblankett (slutsedel) behörighet att ändra standardavtalsvillkoren genom muntliga utfästelser. Fullmaktsgivaren tillräknades inte förhandlingsombudets vetskap (onda tro) om att tredje man (en konsument) endast ville sluta avtalet på andra villkor än vad som framkom av kontraktsblanketten. Fullmaktsgivaren tillräknades inte heller förhandlingsombudets vilseledande av tredje man. Trots detta, ansåg HD att konsumenten inte var bunden av avtalet eftersom fullmaktsgivaren haft kunskap om försäljningsombudets fula försäljningsmetod. Mot bakgrund av HD:s krångliga motivering bedömer jag att detta avgörande saknar prejudikatvärde.

I NJA 2012 s. 725 uttalade två skiljaktiga justitieråd: "Frågan i vilken uträckning en skadelidande genom s.k. passiv identifikation ska tillräknas annans handlande och därigenom anses vara medvållande är i svensk rätt i stora delar obesvarad. Beträffande inomkontraktuellt ansvar för ekonomisk skada, som det här är fråga om, märks att i rättsfallet NJA 2006 s. 126 tillräknades inte ett aktiebolag en styrelseledamots oaktsamhet i förhållande till en skadeståndsansvarig revisor (jfr Stefan Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag. En kommentar, 2 uppl. 2010, 2:17-6.2.4). Det avgörandet ger emellertid ingen egentlig ledning för annat än associationsrättsliga förhållanden." Dessa två skiljaktiga justitieråd ansåg också att passivt tillräknande inte bör "ske när det skademedverkande handlandet är brottsligt eller på något annat sätt av ett sådant atypiskt slag att det för den skadelidande är både svårt att förutse och besvärligt att skydda sig mot."

NJA 2004 s. 363 rörde ett avtal om rätt för Röda Korset att utnyttja en fotografs fotografier. Röda Korset företräddes under avtalsförhandlingarna av ett ombud som saknade behörighet att sluta avtal. Där diskuteras möjligheten att Röda Korset skulle tillräknas ombudets insikter, men det var inte bevisat att ombudet hade relevanta insikter.

Juridisk litteratur

Det finns olika åsikter i juridisk litteratur om innehållet i gällande rätt. De flesta verkar ha en generös inställning till tillräknande.

A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 253, anser med hänvisning till NJA 1986 s. 596 att fullmaktsgivaren kan tillräknas mellanmannens beteende även om mellanmannen saknar full behörighet att träffa avtal för fullmaktsgivarens räkning.

J. Frank (SvJT 2017 s. 445, på s. 462 f.) anser sammanfattningsvis att utgångspunkten numera är att fullmaktsgivaren inte kan bli bunden av en sidolöpare, men i ogiltighetshänseende ska stå risken för vad fullmaktshavaren vet om tredje mans uppfattning. J. Frank anser vidare att fullmaktshavarens vetskap om tredje mans uppfattning har betydelse för att fastställa avtals innehåll.

Även PECL Art. 1:305 och DCFR II-1:105 ger uttryck för att tillräknande kan ske utöver vad som följer av fullmaktens omfång. Se även Restatement of Nordic Contract Law, kommentaren till § 4, s. 138: "... it is probably sufficient that the person who acted on behalf of the principal was in mala fide, irrespective of that person's authority to enter into a binding contract."

Min prognos är att HD skulle ansluta sig till PECL och DCFR (se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 203, fotot 63).

K. Grönfors & R. Dotevall (Avtalslagen, 2016, s. 206) utgår däremot från att gränserna för tillräknandet sätts av fullmaktens omfång (dvs. av vad fullmaktshavaren har behörighet att göra) och påvisar det nära sambandet mellan tillräknande och fullmaktsregler.

Tillräknande av vad? Kunskap, insikter och agerande

Den kunskap som tillräknas fullmaktsgivaren kan avse kunskap om fullmaktsgivaren, kunskap om tredje man samt kunskap om omvärldsförhållanden.

Ofta är kunskapen relevant när man frågar sig om fullmaktsgivaren insett eller bort inse något och därför haft en skyldighet att klargöra förhållanden för tredje man, t.ex. för att undvika risken för framtida missförstånd. Det kan också vara fråga om fullmaktsgivarens ansvar för försummad upplysningsplikt.

Ett förhandlande ombud som saknar behörighet att sluta avtal (se 4.2(3)) lämnar ofta information till tredje man som tredje man fäster tillit till (se t.ex. 18 § andra stycket köplagen). När det förhandlande ombudet får kunskap om att tredje man fäster tillit till informationen kan fullmaktsgivaren tillräknas ombudets kunskap, vilket i sin tur kan aktualisera fullmaktsgivarens upplysnings- eller klargörandeskyldighet. Även om fullmaktsgivaren kommunicerat till tredje man att det förhandlande ombudet saknar behörighet att sluta avtal, kan alltså fullmaktsgivaren drabbas negativt i samband med fastställande av avtalets innehåll eller av passivitet vid avtalets ingående på grund av det förhandlande ombudets uttalanden vid förhandlingen (och ombudets därigenom uppkomna insikt om vad tredje man tagit fasta på).

Ju tydligare fullmaktsgivaren eller ombudet uppmärksammat tredje man på att ombudet saknar behörighet att lämna uppgifter och avtala om villkor, desto mindre är risken att tredje man fäster (befogad) tillit till ombudets agerande i samband med förhandlingarna.

Andra fall då tillräknande av kunskap är relevant kan handla om mottagande av reklamationer eller annan information från tredje man (se t.ex. 23 § handelsagenturlagen).

Medverkan i avtalsförhandlingarna eller vid fullgörandet

Fullmaktsgivaren tillräknas endast kunskap hos anställd personal och konsulter som medverkat i avtalsförhandlingarna eller medverkat vid fullgörande av avtalet. Med ”medverkat” avses inte endast personer som varit synliga för tredje man utan även personer som agerat i bakgrunden, t.ex. genom att lägga upp strategier eller att agera som bollplank till de förhandlande personerna.

Särskilt om avtalsvillkor om tillräknande

Det är förekommer att avtal uttryckligen reglerar vilka personers kunskap som ska tillräknas en avtalspart, t.ex. i form av definitioner av vad som ska omfattas av säljarens kunskap (Seller’s Knowlege). Som utgångspunkt är sådana avtalsvillkor giltiga. I undantagsfall kan man tänka sig att kunskap hos andra personer än de som angetts i avtalet tillräknas avtalsparten.

EXEMPEL: I ett avtal om företagsöverlåtelse omtalas att endast två namngivna personers vetskap ska tillräknas säljaren. Man kan i undantagsfall ändå tänka sig att kunskap hos en ej angiven person som ingår i förhandlingsteamet tillräknas säljaren. I första hand genom en extensivt fastställande av avtalets innehåll, se www.avtalslagen2020.se 5.3, särskilt om relevansen av vad som förekommit vid avtalsförhandlingarna. I andra hand genom jämkning på grund av oskälighet i samband med avtalets ingående, se www.avtalslagen2020.se 6.2.

Det förekommer att parterna i avtalet specificerar vilka personer eller befattningshavare som är behöriga att ta emot meddelanden. Sådana avtalsvillkor är som utgångspunkt verksamma men man kan tänka sig undantagsfall där fullmaktsgivaren tillräknas kunskapen trots att meddelandet inte lämnats till en sådan uttryckligen anvisad person. Se www.avtalslagen2020.se 5.6 om formkrav för ändringar och www.avtalslagen2020.se 5.7 om eftergift genom passivitet.

Särskilt om tillräknande vid avtal med artificiell intelligens (AI)

Ett modernt problem är i vilken utsträckning juridiska och fysiska personer tillräknas handlingar som utförts av datorer med stöd av artificiell intelligens (AI). Utgångspunkten är att den person som instruerat datorn och "tryckt på startknappen" ska tillräknas datorns handlingar, även om datorn till synes agerat självständigt på grundval av kunskap som datorn tillägnat sig "självständigt" eller på grundval av datorns "självständiga" beslutsfattande.

Särskilt om tystnadsplikt

K. Grönfors & R. Dotevall uttalar (Avtalslagen, 2016, s. 189) att fullmaktsgivaren inte tillräknas fullmaktshavarens kunskap när fullmaktshavaren har tystnadsplikt. Det är oklart vilket rättsligt stöd detta uttalande har och rättsläget är osäkert. Jag är benägen att med stöd av ändamålsöverväganden ifrågasätta om det är rimligt att övervältra risken på tredje man i en situation där fullmaktsgivaren har valt att anlita en fullmaktshavaren med tystnadsplikt (J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 9.7).

Särskilt om tillräknande när fullmakten upphört

K. Grönfors & R. Dotevall (Avtalslagen, 2016, s. 206) anser att en fullmaktshavares insikter inte tillräknas fullmaktsgivaren sedan uppdraget upphört.

Tillräknande och fastställande av avtalsinnehåll

Det finns ett nära samband mellan tillräknandefrågor och fastställande av avtalets innehåll (se www.avtalslagen2020.se 5), vilket framkommer av PECL 1:305 och DCFR II-1:105. UNIDROIT Principles Art. 3.2.8 sträcker sig inte lika långt som PECL och DCFR utan reglerar endast tillräknandet i anslutning till frågan om ogiltighet. När det gäller tillräknande i samband med fastställande av avtalets innehåll finns det anledning att inte se alltför snävt på i vad mån en förhandlares vetskap, uttalanden och beteende tillräknas fullmaktsgivaren (av samma uppfattning, J. Frank, SvJT 2017 s. 445, på s. 463). I detta avseende är rättsläget emellertid ovisst. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 9.7.

4.2(6) Tvingande om begränsningar i fullmaktshavares behörighet. Konsumenträtt

Ibland kommunicerar fullmaktsgivaren till tredje man att det finns begränsningar i fullmaktshavares behörighet, t.ex. genom att på en blankett – eller i annan standardiserad form – ange att fullmaktshavaren inte får göra vissa saker utan fullmaktsgivarens godkännande. Det kallas ibland för förbud mot sidolöpare.

EXEMPEL: ”Ombud för fullmaktsgivaren har inte behörighet att komma överens med kunder om andra villkor än de som framgår av fullmaktsgivarens allmänna leveransvillkor.”

Sådana begränsningar är normalt verksamma mellan näringsidkare, men en part kan på grund av sitt beteende och de befogade förväntningar som beteendet gett upphov till, vara förhindrad att göra gällande sidolöparförbudet (dvs. vara förhindrad att "rida" på det avtalade formkravet). Se MD 1982:8 och www.avtalslagen2020.se 2.2.2, 5.5 och 5.6.

Villkor som inskränker ombuds behörighet kan vara farligt för parter som är ovana vid avtalsteknik och kommersiella förhållanden. Därför finns en särskild skyddsbestämmelse för konsumenter i 1 kap. 3 § distansavtalslagen. Denna bestämmelse innebär att om ett försäljningsombud lämnat utfästelser vid sidan av det skriftliga kontraktet blir de bindande även om kontraktet skulle föreskriva att försäljningsombudet saknar behörighet att ge utfästelser. Ombudet har med andra ord en behörighet att lämna utfästelser som inte kan avtalas bort. Bestämmelsen i 1 kap. 3 § distansavtalslagen motsvarar sannolikt vad som gäller enligt oskriven konsumentavtalsrätt och alltså är tillämplig även utanför distansavtalslagens tillämpningsområde.

Om sidolöpare i samband med fullmakt, se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 9.7; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 224 f. Se även T. Håstad, Verkan av sidolöpare vid konsumentköp, Avtalslagen 90 år, 2005, s. 243; C. Ramberg, Agreed form requirements in international construction contracts: is enrichment irrelevant? In Uniform Law Review 2013 p. 1.