1. Inledande bestämmelser

1.1 Tillämplighet

(1) www.avtalslagen2020.se avser att återspegla gällande rätt beträffande sådana förmögenhetsrättsliga avtalstyper som inte är specialreglerade i lag samt beträffande sådana förhållanden som inte är reglerade i speciallagar om särskilda avtalstyper.

(2) Parterna kan genom sitt avtal avvika från www.avtalslagen2020.se under förutsättning att det inte är fråga om tvingande rättsregler.

(3) www.avtalslagen2020.se omfattar inte familjerättsliga avtal, men kan tillämpas analogt när det är lämpligt.

(4) www.avtalslagen2020.se omfattar inte alla rättshandlingar.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

1.1(1) Tillämpningsområde

www.avtalslagen2020.se är en beskrivning av svensk allmän avtalsrätt. Syftet är att återspegla gällande rätt i ”paragrafform” med kommentarer. Förhoppningen är att praktiserande jurister känner igen sig i interfacet eftersom det liknar en lag med lagkommentar. Förhoppningen är att webbsidan kan hjälpa juridiska ombud att hitta rättsliga grunder för anspråk samt hjälpa domare att formulera domskäl och att fungera effektivt vid processledning.

www.avtalslagen2020.se behandlar rättsliga problem som inte regleras i den omoderna avtalslagen från 1915, t.ex. vad som gäller om culpa in contrahendo, fastställande av avtals innehåll och avtalsbrott. Dessutom omstruktureras, omformuleras och utökas omfattningen av många lagbestämmelser i avtalslagen från 1915. I vissa avseenden avviker www.avtalslagen2020.se från strukturen och terminologin i 1915 års avtalslag. Jag har eftersträvat lättillgänglighet för en yngre generation jurister. Den avvikande strukturen och terminologin är avsedd att medföra samma materiella resultat vid rättstillämpningen.

www.avtalslagen2020.se är ingen lag, den har alltså inte antagits av Sveriges riksdag. Författningar, inklusive lagar som antagits av Sveriges riksdag är självklart en “starkare” rättskälla än www.avtalslagen2020.se. Med andra ord: Om en lagbestämmelse avviker från vad som framgår av www.avtalslagen2020.se, så har lagen företräde.

www.avtalslagen2020.se syftar, som sagt, till att återspegla innehållet i gällande svensk rätt (de lege lata). Jag har försökt att identifiera rättsreglerna genom att analysera rättskällor i form av författningar, analogier till författningar, motsatsslut till författningar, prejudikat från HD, förarbetsuttalanden, ändamålsanalyser (de lege sententia ferenda), juridisk doktrin – inklusive soft law instrument som UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts (UPICC), Principles of European Contract Law (PECL) och The Draft Common Frame of Reference – samt utländsk rätt.

Innehållet i gällande rätt är många gånger osäkert. Det kan bero på att starka rättskällor (författning och prejudikat) saknas eller på att rättskällor är motstridiga. I många fall har jag behövt göra gissningar om vilka rättsregler jag tror att HD kommer att formulera om den får möjlighet att ta ställning till det osäkra rättsläget (prognosteorin). Vissa frågor regleras inte i www.avtalslagen2020.se, trots att de hör hemma i avtalsrätten. Det kan bero på att det inte är möjligt att med tillräcklig säkerhet fastslå vad som är gällande rätt.

www.avtalslagen2020.se är inte min personliga drömlag. Om jag hade makt att påverka avtalsrättens innehåll skulle flera av bestämmelserna ha ett annat innehåll.

1.1(2) Tvingande och dispositiv rätt

Vissa bestämmelser i avtalslagen 1915 är dispositiva, vilket innebär att avtalsparterna kan avvika från dem genom sitt avtal. Andra bestämmelser är till sin natur tvingande, det gäller särskilt dem på www.avtalslagen2020.se kap. 6 om oskälighet.

1.1(3) Familjerättsliga avtal

Frågan om i vad mån förmögenhetsrätten gör sig gällande i familjerätten har diskuterats i litteraturen, se t.ex. Ö. Teleman, Bodelning under äktenskap och vid skilsmässa, 2016; Ö. Teleman, Äktenskapsförord, 2020; K. Grönfors, Festskrift till Sveriges Advokatsamfund, s. 217.

Det finns många rättsfall där förmögenhetsrättslig avtalsrätt tillämpats analogt på familjerättsliga avtal, t.ex. NJA 1936 s. 598 (underhållsbidrag), NJA 1939 A 167 (bodelningsavtal), NJA 1961 s. 124 B (underhållsbidrag till maka), NJA 1965 s. 345 (bodelningsavtal), NJA 1982 s. 230 (bodelningsavtal), NJA 2003 s. 650 (bodelning vid samboförhållande), NJA 2019 s. 23 (Den betalande sambon) NJA 2020 s. xxx (den oskäliga skifteslikviden)

1.1(4) Rättshandlingar

Avtalslagen 1915 omfattar alla rättshandlingar. www.avtalslagen2020.se omfattar, till skillnad från avtalslagen 1915, endast rättshandlingar som är aktuella i samband med avtal. Vissa avtalsrättsliga rättshandlingar är ensidiga, t.ex. meddelanden om reklamation, och behandlas på webbsidan.

Det råder viss oklarhet om begreppet rättshandling, se uppsats av Oskar Mossbergs studentuppsats från 2013 (http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:588744/FULLTEXT01.pdf) med hänvisningar till litteratur. I möjligaste mån har jag försökt att undvika begreppet rättshandling på www.avtalslagen2020.se.

1.2 Definition av avtal

Ett avtal är en överenskommelse som är avsedd att medföra ömsesidiga rättsligt sanktionerade förpliktelser för parterna.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Denna definition är en markering mot sådana överenskommelser som endast är avsedda att medföra moraliskt(och inte rättsligt) sanktionerade förpliktelser. När privatpersoner kommer överens om saker, är ofta inte avsikten att det ska inträda rättsliga sanktioner om de bryter mot överenskommelsen. På samma sätt är affärsmän som under förhandlingsstadiet åtar sig olika saker ofta inställda på att åtagandena är preliminära och att brott mot dem inte ska föranleda annan sanktion än dåligt rykte (sociala sanktioner) (se vidare www.avtalslagen2020.se 3 om ansvar under avtalsförhandlingar).

Det är endast parterna som binds till avtalet och endast parterna som är förpliktade till avtalet. Detta framkommer bl.a. i NJA 2017 s. 289 (Gåvovillkoret om samäganderättslagen) där ett villkor i en gåva inte innebar skyldigheter för en person som senare köpte gåvan av gåvomottagaren. HD uttalade:

Ett villkor om begränsning i förfoganderätten är principiellt sett bara av obligationsrättslig beskaffenhet. Villkoret binder parterna personligen men är inte utan vidare bindande mot den som förvärvar egendomen eller annars har ställning som tredje man, även om denne skulle ha känt till villkoret (jfr bl.a. ”Grammofonskivorna” NJA 1949 s. 645 och ”De enstegstätade fasaderna II” NJA 2015 s. 1040). För att en tredje man ska bli bunden av villkoret mot sin medkontrahents fångesman krävs i princip att den tredje mannen har lovat fångesmannen att följa detta. Om det förhållandet att villkoret inte kan göras gällande mot den tredje mannen medför skada för den som har ställt upp det, kan han enligt allmänna regler i stället ha rätt till ersättning av den som har brutit mot det. Olika sakrättsliga hänsyn kan dock behöva tas beroende på vad för slags villkor det rör sig om. […] Slutsatsen är att den som köper en andel i en fastighet inte utan vidare blir bunden av ett villkor, som föreskrivits i samband med gåva av andelen till säljaren, om att fastigheten inte får bjudas ut till försäljning på offentlig auktion enligt samäganderättslagen. Ett sådant villkor har som princip bara obligationsrättslig verkan. Att förvärvaren är i ond tro saknar sakrättslig betydelse.

Avtal eller annan relation?

Ibland är det svårt att avgöra om parter har en avtalsrättslig relation eller om det är fråga om någon annat rättsligt förhållande. Om parterna inte tydligt uttalat att de har en avtalsrelation kan osäkerhet om relationens karaktär uppkomma.

Det är särskilt svårt när ena parten är en myndighet eller annat offentligt organ. HD har klargjort att föräldrar som frivilligt har barn i kommunal barnomsorg och betalar avgift har ett avtalsförhållande med kommunen (NJA 1998 s. 656 och NJA 2008 s. 642). I NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften) förklarade HD att en student som betalar studieavgift för studier vid högskola har ett avtalsförhållande med högskolan. HD förklarade att de offentligrättsliga reglerna inte täcker alla aspekter av rättsförhållandet. Även om högskolan ägnar sig åt myndighetsutövning, såsom antagning och examination, kan högskolan bära ansvar på kontraktsrättslig grund. Se även RÅ 1982 2:62, NJA 2011 s. 600.

1.3.1 Principen om avtalsfrihet

Principen om avtalsfrihet innebär att personer själva ska kunna bestämma om de vill avtala, med vemavtalet de önskar avtal och på vilka villkor personen önskar ingå avtal.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Kommentaren senast ändrad 31 december 2020

Lagar:

Rättsfall:

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 1.4.2 – 1.4.5 med litteraturhänvisningar

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art 1.1, PECL 1:102, DCFR II.-1:102

Vad är en princip? Hur kan den användas praktiskt?

Vad som utgör en rättsprincip och funktionerna med rättsprinciper är omtvistat. Jag kommer inte att hänvisa till den omfattande litteraturen rörande dessa frågor (se vidare allmän rättslära, rättsfilosofi).

Syftet med att ange principer på www.avtalslagen2020.se 1.3.1–1.3.9 är endast att peka på viktiga generella intressen som ligger till grund för specifika rättsregler. Principerna utgör inte självständiga rättsregler. Agerande som strider mot dem medför inte med automatik rättsliga konsekvenser. För att uppnå en rättsföljd krävs stöd i en rättsregel och det räcker alltså inte med stöd i en princip.

I NJA 2019 s. 23 (Den betalande sambon uttalade HD (med avseende på principen om obehörig vinst):

Obehörig vinst kan användas i olika betydelser. Det kan vara fråga om obehörig vinst som en övergripande princip (metanorm) som ligger bakom och kan förklara olika regler i rättssystemet och som kan påverka rättstillämpningen på olika sätt, t.ex. som en faktor av betydelse när regler ska tolkas. Uttrycket obehörig vinst kan emellertid också referera till en självständig rättsregel.

Principer kan praktisk användas som kraftfulla argumentationsverktyg. Eftersom principerna förklarar bakgrunden till rättsregler (ratio legis) kan hänvisningar till principerna ge vägledning om hur en rättsregel ska tillämpas i en viss situation där kanske de intressen som principen ger uttryck för är aktuell.

Ofta står olika principer mot varandra och hur de bäst ska avvägas kommer till uttryck i specifika rättsregler. Om en motpart argumenterar med stöd av en viss princip, finns ofta möjlighet att motargumentera med stöd av en annan princip.

Principen om avtalsfrihet

Avtalsrätten bygger på principerna om rätten för var och en att fritt ingå avtal (avtalsfrihet, freedom of contract eller party autonomy). Avtalsfriheten innebär att individer själva ska kunna bestämma

(i) om de överhuvudtaget vill avtala,

(ii) med vem avtalet ska ingås, och

(iii) avtalsinnehållet.

Avtalsfriheten tillgodoser intresset av grundläggande respekt för den enskilda individens preferenser och förmåga att ta ansvar för sina handlingar. Detta liberala tankesätt har modifierats med regler om rättshandlingsförmåga och tvingande regler som skyddar individer mot oförmånliga effekter.

Avtal är det grundläggande byggelementet i marknadsekonomier där personer disponerar över sina tillgångar med hjälp av avtal. Principen om avtalsfrihet har alltså särskilt stor betydelse i rättsordningar som principiellt accepterar en fri marknad där varor och tjänster tillhandahålls i fri konkurrens där priser och avtalsvillkor styrs av tillgång och efterfrågan. Trots detta finns betydelsefulla inskränkningar i principen om avtalsfrihet i länder som baseras på marknadsekonomi. Sådana inskränkningar kan vara motiverade av att t.ex. skydda medborgarnas liv och hälsa eller av att tillförsäkra dem möjligheter att på rimliga villkor tillfredsställa sina behov. Då kan staten tvinga medborgarna att avstå från vissa avtal, att de ingår vissa avtal, att endast tillåta dem att avtala med vissa avtalsparter eller med ett visst ”kontrollerat” avtalsinnehåll. Avtalsfriheten är alltså relativ och påverkas av rådande värderingar, samhällsorganisation och avtalsteknik.

Kontraheringsplikt

I vissa situationer måste personer avtala trots att de inte vill det. Då föreligger kontraheringsplikt.

Vissa tvång att avtala motiveras av att bidra till en bättre infrastruktur i samhället.

EXEMPEL: Vägran att tillhandahålla produkter och tjänster kan strida mot konkurrensrättsliga regler i konkurrenslagen. Det finns tvång att delta för att få till stånd fastighetsrättsliga gemenskapsanläggningar enligt anläggningslagen. I lagen om elektronisk kommunikation finns begränsningar i avtalsfriheten som syftar till att skapa tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer.

Sociala skyddshänsyn kan ligga bakom en skyldighet att ingå avtal.

EXEMPEL: Hyresgäster har rätt till förlängning av hyresavtal (12 kap. 46 § jordabalken). Arbetstagare har uppsägningsskydd (7 § lagen om anställningsskydd) och företrädesrätt vid nyanställning (25 § lagen om anställningsskydd). Enligt 3 kap. 1 § försäkringsavtalslagen får ett försäkringsbolag inte vägra en konsument att teckna en försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten. På samma sätt är bankerna enligt lagen om betaltjänster skyldiga att tillhandahålla betalkonto till konsumenter.

Se O. Svensson, Avtalsfrihet och rättvisa, 2012; A. Victorin, Om kontraheringstvång inom civilrätten, SvJT 1976 s. 436; L. Pehrson, Kontraheringsplikt, 1977; F. Nybergh, Avtalsfrihet, 1997.

EXEMPEL: Enligt diskrimineringslagen är det förbjudet att diskriminera personer på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Se om detta www.avtalslagen2020.se 1.4.

En part kan genom sitt eget handlande ålägga sig själv en plikt att avtala, t.ex. genom föravtal eller optionsavtal, men detta beror på avtalspartens egen vilja och bör hållas isär från en kontraheringsplikt enligt lag.

Kontraheringsförbud

Ibland är det förbjudet att avtala (kontraheringsförbud). Det kan finnas ett allmänt intresse av att parter inte sluter vissa avtal. HD har avvisat möjligheten att analogisera till kontraheringsförbud. NJA 1992 s. 66 rörde frågan om jordabalkens ”förbud” mot optionsavtal var tillämpligt på optionsavtal avseende upplåtelse av bostadsrätt. HD uttalade:

Vad gäller annan egendom är utgångspunkten att optionsavtal är bindande. Detta är en naturlig följd av den inom den allmänna avtalsrätten rådande viktiga principen om avtalsfrihet. Från denna huvudregel om giltigheten av optionsavtal angående lös egendom kan undantag ske genom lagstiftning eller om särskilda omständigheter föranleder det.

Se om avtal som omfattas av legala förbud, www.avtalslagen2020.se 7.

Tvingande rättsregler

Tvingande regler är undantag från principen om avtalsfrihet och pacta sunt servanda. Ofta är regeln ensidigt tvingande för endast den ena parten på så sätt att det är tillåtet att avtala om förmånligare villkor för den andra parten.

1.3.2 Principen om avtalsbundenhet, pacta sunt servanda

Principen om avtalsbundenhet innebär att avtalsparter är skyldiga att uppfylla sina avtalslöften vid äventyr av rättsliga påföljder om så inte sker.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Kommentaren senast ändrad 31 december 2020

Lagar:

Rättsfall: NJA 1999 s. 408

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 1.4.2 med litteraturhänvisningar

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 1.3, DCFR II.-1:103

Vad är en princip? Hur kan den användas praktiskt?

Vad som utgör en rättsprincip och funktionerna med rättsprinciper är omtvistat. Jag kommer inte att hänvisa till den omfattande litteraturen rörande dessa frågor (se vidare allmän rättslära, rättsfilosofi).

Syftet med att ange principer på www.avtalslagen2020.se 1.3.1–1.3.9 är endast att peka på viktiga generella intressen som ligger till grund för specifika rättsregler. Principerna utgör inte självständiga rättsregler. Agerande som strider mot dem medför inte med automatik rättsliga konsekvenser. För att uppnå en rättsföljd krävs stöd i en rättsregel och det räcker alltså inte med stöd i en princip.

I NJA 2019 s. 23 (Den betalande sambon uttalade HD (med avseende på principen om obehörig vinst):

Obehörig vinst kan användas i olika betydelser. Det kan vara fråga om obehörig vinst som en övergripande princip (metanorm) som ligger bakom och kan förklara olika regler i rättssystemet och som kan påverka rättstillämpningen på olika sätt, t.ex. som en faktor av betydelse när regler ska tolkas. Uttrycket obehörig vinst kan emellertid också referera till en självständig rättsregel.

Principer kan praktisk användas som kraftfulla argumentationsverktyg. Eftersom principerna förklarar bakgrunden till rättsregler (ratio legis) kan hänvisningar till principerna ge vägledning om hur en rättsregel ska tillämpas i en viss situation där kanske de intressen som principen ger uttryck för är aktuell.

Ofta står olika principer mot varandra och hur de bäst ska avvägas kommer till uttryck i specifika rättsregler. Om en motpart argumenterar med stöd av en viss princip, finns ofta möjlighet att motargumentera med stöd av en annan princip.

Principen om avtalsbundenhet

Avtalsrätten bygger på principen om skyldigheten för avtalsparterna att infria avtalet (avtalsbundenhet, pacta sunt servanda). Avtalsbundenheten innebär att en part är skyldig att uppfylla sina avtalslöften. Den som vägrar att uppfylla avtalsförpliktelsen kan tvingas till detta genom tvångsåtgärder av myndighet (s.k. exekution).

Principen om avtalsbundenhet är särskilt viktig för svagare personer i samhället som inte kan utnyttja fysisk, ekonomisk eller social överlägsenhet. I NJA 1999 s. 408 betonade HD vikten av att avtal ska hållas för att säkerställa att kreditgivning inte blir onödigt restriktiv till nackdel för företag och enskilda som behöver låna pengar.

EXEMPEL: Den som lånar ut pengar vill självfallet kunna få dem tillbaka. Därför är det viktigt att personer frivilligt kan bestämma om och till vem de ska låna ut pengar (dvs. det är viktigt med avtalsfrihet). Om låntagaren inte skulle vara rättsligt förpliktad att betala tillbaka lånet (dvs. inte vara bunden av avtalet), skulle hen vid utebliven återbetalning kunna göra en oförtjänt vinst och långivaren motsvarande förlust. Om långivaren endast kunde lita på det sociala trycket, skulle långivare inte våga låna ut pengar till andra personer än sådana som ingår i den nära vänkretsen. I detta fall är principen om en rättsligt sanktionerad avtalsbundenhet lätt att acceptera.

För att varor ska kunna byta ägare utan alltför stora osäkerhetsmoment eller fördröjningar krävs att avtalsuppfyllelsen kan förutses och säkerställas effektivt. Detta brukar kallas för omsättningsintresset.

EXEMPEL: Vissa avtal rör avtalsobjekt som är utsatta för stora prisvariationer, t.ex. avtal över börser för råvaror och aktier. Sådana avtal bygger på spekulation. För att sådana marknader ska fungera krävs att ingen av parterna har möjlighet att ångra sig bara för att hen gjort en dålig affär.

Principen om avtalsbundenhet (löften ska hållas, pacta sunt servanda) är framsprungen ur grundläggande regler för mänsklig samvaro. Den kan verka självklar men dess konkreta innehåll är oklart. Principens närmare innehåll påverkas av idéhistoriska utvecklingslinjer, politiska värderingar och samhällsförhållandena i övrigt.

Rättsligt sanktionerad avtalsbundenhet är särskilt angelägen i näringsidkaravtal, där en näringsidkares prestation inte bara är viktig för att tillgodose motpartens behov utan också utgör en förutsättning för dennes avtal med andra parter.

EXEMPEL: En snickare har lovat att bygga ett garage. Om snickaren inte håller ett sådant löfte, kan husägaren normalt vända sig till någon annan snickare. Och om husägaren ångrar sig, så kan snickaren ta uppdrag från någon annan. Då är det inte självklart att löftet behöver sanktioneras rättsligt. Det är ändå motiverat med avtalsbundenhet eftersom det finns behov för parterna att kunna planera. Det är t.ex. viktigt att husägaren tidsmässigt kan synkronisera snickarens arbete med målarens. Vidare är det viktigt för snickaren att kunna förlita sig på avtalet med husägaren så att hen ”vågar” köpa arbetsmaterial för att utföra arbetet.

Den rättsligt sanktionerade avtalsbundenheten är, som vi har sett, inget självändamål. Den skapar ordning och reda i relationerna mellan avtalsparter. Genom förutsebarhet och effektivitet medverkar avtalsbundenheten till att minska kostnaderna för utbytet av varor och tjänster (de s.k. transaktionskostnaderna). Rättsekonomiska skäl talar alltså för att avtalsbundenheten säkras genom lagregler och exekutivt tvång. Men andra skäl kan tala för att i vissa fall inskränka principen om avtalsbundenhet.

Principen att avtal ska hållas är en utgångspunkt med många undantag. Sedan man accepterat huvudprincipen om avtalsbundenhet, koncentreras intresset på undantagen. Avtal behöver inte hållas under alla förhållanden (pacta non sunt semper servanda).

Det finns många lagregler som i hög grad urholkar principen om avtalsbundenhet, t.ex. 2 kap. 10 § distansavtalslagen om ångerrätt, 41 § konsumentköplagen och 42 § konsumentköplagen om avbeställning på förmånliga villkor, 67 § köplagen om begränsat ansvar för indirekt förlust, 36 § avtalslagen 1915 om jämkning av oskäliga avtalsvillkor.

1.3.3 Vigilansprincipen

Vigilansprincipen innebär att avtalsparter ska vara noggranna, aktsamma och vaksamma på riskerna med avtalet.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Kommentaren senast ändrad 31 december 2020

Lagar: 32 § avtalslagen

Rättsfall:

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 1.4.8 med litteraturhänvisningar. A. Norlén, Oskälighet och 36 § avtalslagen, 2004 kap. 4.5.

Internationella instrument:

Vad är en princip? Hur kan den användas praktiskt?

Vad som utgör en rättsprincip och funktionerna med rättsprinciper är omtvistat. Jag kommer inte att hänvisa till den omfattande litteraturen rörande dessa frågor (se vidare allmän rättslära, rättsfilosofi).

Syftet med att ange principer på www.avtalslagen2020.se 1.3.1–1.3.9 är endast att peka på viktiga generella intressen som ligger till grund för specifika rättsregler. Principerna utgör inte självständiga rättsregler. Agerande som strider mot dem medför inte med automatik rättsliga konsekvenser. För att uppnå en rättsföljd krävs stöd i en rättsregel och det räcker alltså inte med stöd i en princip.

I NJA 2019 s. 23 (Den betalande sambon uttalade HD (med avseende på principen om obehörig vinst):

Obehörig vinst kan användas i olika betydelser. Det kan vara fråga om obehörig vinst som en övergripande princip (metanorm) som ligger bakom och kan förklara olika regler i rättssystemet och som kan påverka rättstillämpningen på olika sätt, t.ex. som en faktor av betydelse när regler ska tolkas. Uttrycket obehörig vinst kan emellertid också referera till en självständig rättsregel.

Principer kan praktisk användas som kraftfulla argumentationsverktyg. Eftersom principerna förklarar bakgrunden till rättsregler (ratio legis) kan hänvisningar till principerna ge vägledning om hur en rättsregel ska tillämpas i en viss situation där kanske de intressen som principen ger uttryck för är aktuell.

Ofta står olika principer mot varandra och hur de bäst ska avvägas kommer till uttryck i specifika rättsregler. Om en motpart argumenterar med stöd av en viss princip, finns ofta möjlighet att motargumentera med stöd av en annan princip.

Vigilansprincipen

Parter som slarvar eller struntar i att förebygga problem är inte skyddsvärda. Det är ett allmänt samhälleligt intresse att avtalande parter är noggranna och aktsamma (vigilanta).

Vigilansprincipen handlar om att en part måste räkna med att världen är tuff och därför i eget intresse ska vara vaksam på riskerna med avtalet.

Det finns många lagbestämmelser som ”straffar” slarviga parter, t.ex. 32 § avtalslagen 1915 som utgår från att personer som gör misstag när de uttrycker en viljeförklaring blir bundna. Ett annat exempel är regler i köprätten att köparen ska undersöka varan innan köparen sluter köpavtalet.

Vigilansprincipen kan vara relevant för att bedöma om avtal är oskäliga enligt 36 § avtalslagen 1915 (se www.avtalslagen 2020.se kap. 6) samt för att fastställa innehållet i avtal (se www.avtalslagen 2020.se kap. 5).

1.3.4 Lojalitetsprincipen

Avtalsparter ska agera ärligt och lojalt med beaktande av motpartens intressen i enlighet med god affärssed.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Kommentaren senast ändrad 31 december 2020

Lagar: 36 § avtalslagen, CISG Art. 7.1

Rättsfall: NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken), NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet); NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby)

Litteratur: J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap 1.4.6. E. P. Björkdal, Lojalitet och kontraktsliknande förhållanden, Iustus, 2007; L Gorton, Good faith (loyalty) in contractual relations in Liber Amicorum Reinhold Fahlbeck, 2005; A Holm, Den avtalsgrundande lojalitetsplikten, 2004; O Lando, Each contracting party must act in accordance with good faith, Festskrift till Jan Ramberg, 1997 s. 345; C Martinson, Säljarens upplysningsplikt en fråga om "att gå över ån efter vatten", JT 1992-93 s. 436; J Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, Jure 2007; J Munukka, SvJT 2010 s. 837; H Nazarian, Lojalitetsplikt i kontraktsforhold, Olso 2007; C Ramberg, Lojalitet i engelsk och svensk avtalsrätt. TfR 2013 s. 521; P Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011R Zimmermann & S Whittaker, Good Faith in European Contract Law, 2000; G. Lennander, Rättsmissbruk genom att dra fördel av eget illojalt beteende, Festskrift till Lindskog, 2018 s. 421

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art 1.7(1), PECL 1:201, DCFR I.-1:103, Restatement of Nordic Contract Law § 1-6

Vad är en princip? Hur kan den användas praktiskt?

Vad som utgör en rättsprincip och funktionerna med rättsprinciper är omtvistat. Jag kommer inte att hänvisa till den omfattande litteraturen rörande dessa frågor (se vidare allmän rättslära, rättsfilosofi).

Syftet med att ange principer på www.avtalslagen2020.se 1.3.1–1.3.9 är endast att peka på viktiga generella intressen som ligger till grund för specifika rättsregler. Principerna utgör inte självständiga rättsregler. Agerande som strider mot dem medför inte med automatik rättsliga konsekvenser. För att uppnå en rättsföljd krävs stöd i en rättsregel och det räcker alltså inte med stöd i en princip.

I NJA 2019 s. 23 (Den betalande sambon uttalade HD (med avseende på principen om obehörig vinst):

Obehörig vinst kan användas i olika betydelser. Det kan vara fråga om obehörig vinst som en övergripande princip (metanorm) som ligger bakom och kan förklara olika regler i rättssystemet och som kan påverka rättstillämpningen på olika sätt, t.ex. som en faktor av betydelse när regler ska tolkas. Uttrycket obehörig vinst kan emellertid också referera till en självständig rättsregel.

Principer kan praktisk användas som kraftfulla argumentationsverktyg. Eftersom principerna förklarar bakgrunden till rättsregler (ratio legis) kan hänvisningar till principerna ge vägledning om hur en rättsregel ska tillämpas i en viss situation där kanske de intressen som principen ger uttryck för är aktuell.

Ofta står olika principer mot varandra och hur de bäst ska avvägas kommer till uttryck i specifika rättsregler. Om en motpart argumenterar med stöd av en viss princip, finns ofta möjlighet att motargumentera med stöd av en annan princip.

Lojalitetsprincipen

En önskan att främja lojal samverkan mellan avtalsparter utgör ibland en underliggande förklaring till vissa lagregler och avtalsklausuler.

Många avtal förutsätter en lojal samverkan mellan avtalsparterna under avtalstiden. Parterna har lojalitetsförpliktelser mot varandra för att möjliggöra och underlätta en riktig avtalsuppfyllelse. Tanken är att båda parter ska hjälpa varandra att få ut så mycket som möjligt av avtalet. Lojalitetsprincipen innebär att en part inte enbart ska tillvarata sitt eget intresse, en part ska också vara lojal och hjälpa motparten. Grundidén är att en part i första hand får tänka på sig själv men om det inte kostar för mycket ska parten vara aktiv till förmån för motparten.

Man kan betrakta avtalet på två olika sätt. Det kan liknas vid en paj som parterna ska dela på. Ju mer den ena parten tar av pajen, desto mindre får den andra parten. Om man ser avtalet som en paj, är det underligt att tala om lojalitet. Det kan inte krävas att en part ska vara snäll mot motparten och dela med sig av pajen eftersom det ju automatiskt innebär att parten försämrar för sig själv. Pajbilden är emellertid inte rättvisande eftersom avtalet avser att skapa ett mervärde för båda parter.

Alternativt kan avtalet betraktas som en "lyckotrappa". Innan avtalet sluts kanske den ena parten står på lyckosteg tre och den andra parten på lyckosteg åtta. När parterna sluter avtalet beror det på att båda två hamnar högre upp på lyckotrappan, kanske på steg tio respektive nio. Om man ser avtalet som en lyckotrappa är det mer naturligt att resonera i termer av lojalitet. Båda parter har skyldighet att hjälpa varandra så högt upp på trappan som möjligt, så länge som det inte medför att parten själv hamnar på ett lägre trappsteg än det parten stod på innan hjälpåtgärden. Se närmare J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 1.4.6.

Lojalitetsförpliktelserna understryks numera ofta genom generella bestämmelser om "good faith". Så hänvisas t.ex. i CISG Art. 7.1 beträffande tolkningen av konventionen till "the observance of good faith in international trade". Generella bestämmelser om good faith finns även i UNIDROIT Principles Art 1.7(1), PECL 1:201 och DCFR I. -1:103.

36 § avtalslagen 1915 om oskälighet ger uttryck för lojalitetsprincipen, se även www.avtalslagen2020.se kap. 6.

HD har tidigare varit återhållsam med referenser till lojalitet men referenserna har ökat. HD uttalade i NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken):

Många avtal, särskilt sådana som gäller under längre tid och som rymmer ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, förutsätter en lojal samverkan mellan parterna under avtalstiden. I det ligger bl.a. att parterna har en skyldighet att i vissa för avtalet väsentliga delar lämna varandra upplysningar eller klargöra sin uppfattning i olika avseenden. Det gäller även i situationer då den ena parten gör sig skyldig till ett avtalsbrott.

HD använde lojalitetsargument också i NJA 2012 s. 1095, NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet) och NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby).

Se C. Ramberg, Avtalslagen 100 år, SvJT 2015 s. 561. Se många referenser till norska rättsfall med hänvisning lojalitet, K. Krüger, Terskelen for avtaleinngåelse, i M.B. Andersen m.fl., Aftaleloven 100 år, 2015 s. 189.

Lojalitetsprincipen ligger bakom regler om är skyldighet att underrätta motparten om händelser av betydelse, t.ex. vid köp när en transport beräknas ankomma, så att motparten i tid kan vidta åtgärder för att avsända respektive ta emot varan. Ett annat exempel är att försäkringstagare måste upplysa försäkringsbolag om vissa risker så att försäkringsbolaget kan beräkna en korrekt försäkringspremie. Vid konsumenttjänster har näringsidkaren skyldighet att avråda konsumenten från tjänster som med hänsyn till priset och andra omständigheter inte kan beräknas medföra skälig nytta (6 § konsumenttjänstlagen)

Lojalitetsprincipen ligger också till grund för skyldighet att begränsa motpartens förlust när motparten gjort sig skyldig till avtalsbrott, se www.avtalslagen2020.se 12.5.1, 72 och 73 §§ köplagen om vårdplikt samt 8 § konsumenttjänstlagen om näringsidkarens skyldighet att utföra tilläggsarbete.

1.3.5 Vilje-, tillits- och förklaringsprinciperna

Viljeprincipen innebär att en avtalspart endast blir förpliktad till vad hen avsett att förplikta sig till.

Tillitsprincipen innebär att en avtalspart får de rättigheter i förhållande till motparten som avtalsparten fäst tillit till.

Förklaringsprincipen innebär att en avtalsparts rättigheter och skyldigheter i förhållande till motparten ska bedömas med hänsyn till avtalspartens befogade uppfattning av motpartens uttalanden och beteenden. Vad som är befogat ska bedömas med hänsyn till vad avtalsparter i motsvarande situation vanligen önskar, vanligen uppfattar och vanligen har anledning att förvänta sig samt vilka krav man i allmänhet kan ställa på personers aktsamhet.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast ändrad 31 december 2020

Lagar: -

Rättsfall: -

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 1.4.10 med litteraturhänvisningar. B. Flodgren, Tillit i avtalsrätten – några intryck från senare svensk rättspraxis, Festskrift till M.B. Andersen, 2018, s. 403; K. Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, 1993; J. Heidbrink, Avtals uppkomst – dags att se bortom avtalslagen, SvJT 2007 s. 737

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art 1.8, PECL 1:302 och 2:102, DCFR II-4:102

Vad är en princip? Hur kan den användas praktiskt?

Vad som utgör en rättsprincip och funktionerna med rättsprinciper är omtvistat. Jag kommer inte att hänvisa till den omfattande litteraturen rörande dessa frågor (se vidare allmän rättslära, rättsfilosofi).

Syftet med att ange principer på www.avtalslagen2020.se 1.3.1–1.3.9 är endast att peka på viktiga generella intressen som ligger till grund för specifika rättsregler. Principerna utgör inte självständiga rättsregler. Agerande som strider mot dem medför inte med automatik rättsliga konsekvenser. För att uppnå en rättsföljd krävs stöd i en rättsregel och det räcker alltså inte med stöd i en princip.

I NJA 2019 s. 23 (Den betalande sambon uttalade HD (med avseende på principen om obehörig vinst):

Obehörig vinst kan användas i olika betydelser. Det kan vara fråga om obehörig vinst som en övergripande princip (metanorm) som ligger bakom och kan förklara olika regler i rättssystemet och som kan påverka rättstillämpningen på olika sätt, t.ex. som en faktor av betydelse när regler ska tolkas. Uttrycket obehörig vinst kan emellertid också referera till en självständig rättsregel.

Principer kan praktisk användas som kraftfulla argumentationsverktyg. Eftersom principerna förklarar bakgrunden till rättsregler (ratio legis) kan hänvisningar till principerna ge vägledning om hur en rättsregel ska tillämpas i en viss situation där kanske de intressen som principen ger uttryck för är aktuell.

Ofta står olika principer mot varandra och hur de bäst ska avvägas kommer till uttryck i specifika rättsregler. Om en motpart argumenterar med stöd av en viss princip, finns ofta möjlighet att motargumentera med stöd av en annan princip.

Vilje-, tillits- och förklaringsprinciperna

En persons val kommer till uttryck genom en viljeförklaring. Det uppkommer problem när viljeförklaringen inte motsvarar vad personen verkligen vill. Vad ska då väga tyngst; det personen ville (viljeteorin), det personen uttryckt (förklaringsteorin) eller det som mottagaren av meddelandet uppfattade och fäste tillit till (tillitsteorin)? Detta problem är fundamentalt i avtalsrätten och har diskuterats intensivt av jurister sedan 1800-talet.

Teoretiskt sett är bundenhetens uppkomst ett samspel mellan partens vilja, uttrycket för viljan (viljeförklaringen) och hur motparten uppfattar viljan (tilliten). På engelska talar man om intention, expression och reliance. Svåra juridiska problem uppkommer när vilja, viljeförklaring och tillit inte harmonierar. Se K. Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 passim; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt 2019, kap. 1.4.10.

Utgångspunkten är att en part blir förpliktad därför att parten vill bli förpliktad. Viljan har ”rättsskapande kraft”. Att viljan är avgörande för om och till vad parten är förpliktad kallas för viljeteorin eller viljedogmen. Viljan att bli bunden och till vad en part vill binda sig måste på något sätt komma till uttryck. Det är viljeförklaringen som medför att parten blir förpliktad (förklaringsteorin). Men viljeförklaringen är inte tillräcklig för att förpliktelsen ska uppkomma. Förklaringen måste också uppfattas av motparten (tillitsteorin). Det skulle inte vara meningsfullt att den person som lämnar en viljeförklaring blev bunden om ingen uppfattat viljeförklaringen och i sitt medvetande påverkats av den.

Viljeprincipen innebär att en person endast blir förpliktad till vad hen avsett att förplikta sig till, oavsett vad hen har gett uttryck för och oavsett vad motparten har fäst tillit till. Det förekommer att personer handlar på ett visst sätt med vetskap om att handlandet medför rättsverkan (dvs. är rättsligt sanktionerat). I sådana fall är viljan orsak till den rättsliga effekten.

Tillitsprincipen växte fram som en motreaktion mot viljeteorin. Den handlar om att tillgodose det allmänna samhällsintresset av förtroende (eng. trust) som är en viktig byggsten i ett välfungerande samhälle. Ju mer förtroende och tillit, desto mindre behov av omständliga och dyra kontroller. Tillitsprincipen handlar om att rätten ska motsvara parters förväntningar och den kallas ibland för förväntningsteorin.

I HD:s dom T 1314-19 den 9 juli 2020 NJA 2020 s. xxx (Den oskäliga skifteslikviden) jämförde HD familjerättsliga bodelningsavtal med förmögenhetsrättsliga avtal och uttalade:

En viktig skillnad är att hänsynen till omsättningsintresset inte gör sig gällande på samma sätt som på förmögenhetsrättens område. Detta motiverar att partsviljan bakom ett avtal tydligare får komma i förgrunden i stället för vikten av att skydda en avtalsparts tillit.

Viljeprincipen och tillitsprincipen bygger på subjektiva analyser av vad de individuella personerna velat respektive fäst tillit till. Vid en subjektiv analys tar man fasta på vad en individuell person verkligen velat och vilken tillit en individuell person verkligen haft. Liksom viljeprincipen, leder tillitsprincipen till orimliga konsekvenser om den skulle gälla utan undantag. För att finna en bättre analysmodell, växte en princip fram som bygger på en objektiv analys, den s.k. förklaringsprincipen.

Vid en objektiv analys tar man inte tar fasta på vad de individuella förhandlande parterna avser och förstår. Istället bygger analysen på vad en person som uttalar en viss sak vanligen vill och på hur uttalanden och uppträdanden vanligen uppfattas samt vilka krav man i allmänhet kan ställa på personers aktsamhet (hur de borde ha agerat). När lagtext eller domar anger att tilliten ska vara ”befogad” betyder det att prövningen ska vara objektiv, till skillnad från subjektiv. Andra uttryckssätt för att analysen är objektiv är ”bort inse”, ”haft anledning räkna med” eller ”med fog kunnat förutsätta”. Jfr t.ex. 32 § avtalslagen ”insåg eller bort inse”, 4 kap. 19 § jordabalken ”haft anledning räkna med”, 17 § tredje stycket köplagen och 16 § konsumentköplagen ”med fog kunnat förutsätta” som alla ger uttryck för en objektiv bedömning. Enligt dessa lagbestämmelser ska man alltså inte göra en subjektiv bedömning av vad den individuella avtalsparten faktiskt insett, räknat med eller förutsatt.

Förklaringsprincipen är baserad på en samlad bedömning av vad som utgör en ändamålsenlig riskfördelning där man väger personernas motstående intressen mot varandra; den ena partens intresse av att endast bli bunden av det hen vill och motpartens intresse av att bundenhet uppkommer på grundval av vad hen fäster tillit till.

Förklaringsprincipen finns uttryckt i internationella soft law instruments, t.ex. i DCFR II-4:102: ”The intention of a party to enter into a binding relationship ... is to be determined from the party’s statements or conduct as they were reasonably understood by the other party.”

När lagtext eller domar omtalar att tillit ska vara ”befogad” betyder det att prövningen är objektiv, till skillnad från subjektiv. Även andra uttryck i lagtext markerar att analysen är objektiv, t.ex. ”bort inse”, ”haft anledning räkna med” eller ”med fog kunnat förutsätta”. När lagen använder sådana uttryck ska man göra en objektiv bedömning – och alltså inte bry sig om vad den individuella avtalsparten subjektivt faktiskt avsett, insett, räknat med eller förutsatt.

1.3.6 Ekvivalensprincipen

Ekvivalensprincipen innebär att avtalsparternas prestationer ska vara balanserade.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast ändrad 31 december 2020

Lagar: -

Rättsfall: -

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 1.4.7 med litteraturhänvisningar. R. Dotevall, Ekvivalensprincipen och jämkning av långvariga avtal, SvJT 2002 s. 441; O. Svensson, Avtalsfrihet och rättvisa, 2012 kap. 5.D och 8.A.

Internationella instrument:

Vad är en princip? Hur kan den användas praktiskt?

Vad som utgör en rättsprincip och funktionerna med rättsprinciper är omtvistat. Jag kommer inte att hänvisa till den omfattande litteraturen rörande dessa frågor (se vidare allmän rättslära, rättsfilosofi).

Syftet med att ange principer på www.avtalslagen2020.se 1.3.1–1.3.9 är endast att peka på viktiga generella intressen som ligger till grund för specifika rättsregler. Principerna utgör inte självständiga rättsregler. Agerande som strider mot dem medför inte med automatik rättsliga konsekvenser. För att uppnå en rättsföljd krävs stöd i en rättsregel och det räcker alltså inte med stöd i en princip.

I NJA 2019 s. 23 (Den betalande sambon uttalade HD (med avseende på principen om obehörig vinst):

Obehörig vinst kan användas i olika betydelser. Det kan vara fråga om obehörig vinst som en övergripande princip (metanorm) som ligger bakom och kan förklara olika regler i rättssystemet och som kan påverka rättstillämpningen på olika sätt, t.ex. som en faktor av betydelse när regler ska tolkas. Uttrycket obehörig vinst kan emellertid också referera till en självständig rättsregel.

Principer kan praktisk användas som kraftfulla argumentationsverktyg. Eftersom principerna förklarar bakgrunden till rättsregler (ratio legis) kan hänvisningar till principerna ge vägledning om hur en rättsregel ska tillämpas i en viss situation där kanske de intressen som principen ger uttryck för är aktuell.

Ofta står olika principer mot varandra och hur de bäst ska avvägas kommer till uttryck i specifika rättsregler. Om en motpart argumenterar med stöd av en viss princip, finns ofta möjlighet att motargumentera med stöd av en annan princip.

Ekvivalensprincipen

Det finns en grundläggande motsättning i avtalsrätten. Å ena sidan utgångspunkten att parter själva bäst avgör vilka avtal de önskar ingå och att rättssystemet inte ska göra ingrepp i avtal – enligt det liberala tankesättet god man reder sig själv (se principen om avtalsbundenhet, www.avtalslagen2020.se 1.3.2. Å andra sidan finns tanken att avtal ska vara balanserade på så sätt att parterna ska få jämförbara prestationer av varandra – denna tanke bygger på balanserat utbyte och ekvivalens (eller rättvisa) mellan prestationerna.

Ekvivalenstanken bygger på idén att avtalsprestationer har objektiva värden som ska stå i balans till varandra. Problemet är att det inte finns objektiva (riktiga) värden.

Det finns å ena sidan ett allmänt samhällsintresse att premiera personer som har skaffat sig unika kunskaper genom dyra investeringar. Detta talar för att personerna inte ska behöva ”gratis” upplysa andra om sina kunskaper. Å andra sidan är det angeläget att samhället skyddar individer från oförmånliga avtal som äventyrar deras ekonomi. Ett av de svåraste problemen i avtalsrätten är att ta hänsyn till å ena sidan en avtalsparts egen förmåga att själv bedöma vad som är bäst och vilket värde ett avtal har för honom samt å andra sidan tillgodose behovet av att ”hjälpa” avtalsparten att undgå effekterna av avtal som är oförmånliga (se om lojalitetsprincipen, www.avtalslagen2020.se 1.3.4.

36 § avtalslagen 1915 ger uttryck för ekvivalenstanken genom att stadga att ett avtal kan vara oskäligt och jämkas, trots att parterna frivilligt slutit det.

Ekvivalensprincipen är också en förklaring till rättsregler som innebär att en part inte ska kunna utnyttja att motparten är ensidigt bunden och på så sätt spekulera utan egen risk på motpartens bekostnad.

1.3.7 Principen om rättsmissbruk, venire contra factum proprium

Principen om rättsmissbruk innebär att en avtalspart inte ska dra fördel av sitt eget oredliga eller illojala agerande.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast ändrad 31 december 2020

Lagar: CISG Art. 80

Rättsfall:

Litteratur: K. Grönfors, Missbruk av privaträttens regler, JT 1993–94 s. 170; G. Lennander, Rättsmissbruk genom att dra fördel av eget illojalt beteende, Festskrift till Lindskog, 2018 s. 421; J. Munukka, Rättsmissbruk, i Stockholm center for commercial law, årsbok 2008, s. 135–164

Internationella instrument: UNIDROIT Principles 7.1.2, PECL 8:101(3), DCFR III.-3:101(3)

Vad är en princip? Hur kan den användas praktiskt?

Vad som utgör en rättsprincip och funktionerna med rättsprinciper är omtvistat. Jag kommer inte att hänvisa till den omfattande litteraturen rörande dessa frågor (se vidare allmän rättslära, rättsfilosofi).

Syftet med att ange principer på www.avtalslagen2020.se 1.3.1–1.3.9 är endast att peka på viktiga generella intressen som ligger till grund för specifika rättsregler. Principerna utgör inte självständiga rättsregler. Agerande som strider mot dem medför inte med automatik rättsliga konsekvenser. För att uppnå en rättsföljd krävs stöd i en rättsregel och det räcker alltså inte med stöd i en princip.

I NJA 2019 s. 23 (Den betalande sambon uttalade HD (med avseende på principen om obehörig vinst):

Obehörig vinst kan användas i olika betydelser. Det kan vara fråga om obehörig vinst som en övergripande princip (metanorm) som ligger bakom och kan förklara olika regler i rättssystemet och som kan påverka rättstillämpningen på olika sätt, t.ex. som en faktor av betydelse när regler ska tolkas. Uttrycket obehörig vinst kan emellertid också referera till en självständig rättsregel.

Principer kan praktisk användas som kraftfulla argumentationsverktyg. Eftersom principerna förklarar bakgrunden till rättsregler (ratio legis) kan hänvisningar till principerna ge vägledning om hur en rättsregel ska tillämpas i en viss situation där kanske de intressen som principen ger uttryck för är aktuell.

Ofta står olika principer mot varandra och hur de bäst ska avvägas kommer till uttryck i specifika rättsregler. Om en motpart argumenterar med stöd av en viss princip, finns ofta möjlighet att motargumentera med stöd av en annan princip.

Principen om rättsmissbruk

Principen om rättsmissbruk innebär att en part inte kan dra fördel av sitt eget oredliga eller illojala agerande.

Denna princip kommer till uttryck bland annat i 33 § avtalslagen 2015 om handlande i strid mot tro och heder. Se även www.avtalslagen 2020.se kap. 7 om avtal som strider mot legala förbud.

1.3.8 Principen om obehörig vinst

En vinst är obehörig om den innebär att en part obehörigen berikas på någon annans bekostnad utan att den berikande parten har en befogad ansvarsfrihetsgrund.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast ändrad 31 december 2020

Lagar: -

Rättsfall: NJA 1925 s. 184, NJA 1975 s. 298, NJA 1993 s. 13, NJA 2006 s. 206, NJA 2007 s. 519, NJA 2009 N 40; NJA 2019 s. 23 (Den betalande sambon).

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 15.12 med litteraturhänvisningar. J. Hellner, Om obehörig vinst, 1950; J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821; H. Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, 1982; J. Munukka, Rättsmissbruk, i Stockholm center for commercial law, årsbok 2008, s. 135–164; J. Munukka, Är obehörig vinst en svensk rättsprincip? Ny Juridik 3:09 s. 26; A. H. Persson, Obehörig vinst som grund för betalningskrav, 2008 s. 1–12; M. Schultz, Nya argumentationslinjer – Obehörig vinst rediviva, SvJT 2009 s. 946 f.; M. Schultz, Obehörig vinst – motiveringar, SvJT 2012 s. 327; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 82.

Internationella instrument: DCFR Book VII

Vad är en princip? Hur kan den användas praktiskt?

Vad som utgör en rättsprincip och funktionerna med rättsprinciper är omtvistat. Jag kommer inte att hänvisa till den omfattande litteraturen rörande dessa frågor (se vidare allmän rättslära, rättsfilosofi).

Syftet med att ange principer på www.avtalslagen2020.se 1.3.1–1.3.9 är endast att peka på viktiga generella intressen som ligger till grund för specifika rättsregler. Principerna utgör inte självständiga rättsregler. Agerande som strider mot dem medför inte med automatik rättsliga konsekvenser. För att uppnå en rättsföljd krävs stöd i en rättsregel och det räcker alltså inte med stöd i en princip.

I NJA 2019 s. 23 (Den betalande sambon uttalade HD (med avseende på principen om obehörig vinst):

Obehörig vinst kan användas i olika betydelser. Det kan vara fråga om obehörig vinst som en övergripande princip (metanorm) som ligger bakom och kan förklara olika regler i rättssystemet och som kan påverka rättstillämpningen på olika sätt, t.ex. som en faktor av betydelse när regler ska tolkas. Uttrycket obehörig vinst kan emellertid också referera till en självständig rättsregel.

Principer kan praktisk användas som kraftfulla argumentationsverktyg. Eftersom principerna förklarar bakgrunden till rättsregler (ratio legis) kan hänvisningar till principerna ge vägledning om hur en rättsregel ska tillämpas i en viss situation där kanske de intressen som principen ger uttryck för är aktuell.

Ofta står olika principer mot varandra och hur de bäst ska avvägas kommer till uttryck i specifika rättsregler. Om en motpart argumenterar med stöd av en viss princip, finns ofta möjlighet att motargumentera med stöd av en annan princip.

Principen om obehörig vinst

Rätten att göra vinster är en grundsten i marknadsekonomiskt orienterade rättsordningar. Somliga vinster är emellertid inte acceptabla, och de kallas ibland för obehöriga vinster. För att en vinst ska vara obehörig uppställs en rad krav.

Det ska föreligga ett berikande (vinstargumentet). Här råder svårigheter beträffande frågan om när i tiden berikandet ska föreligga; vid förmögenhetsöverföringen eller senare.

Berikandet ska sakna rättslig grund (obehörighetsargumentet). Vad som ligger i detta är svårt att avgöra när det inte är fråga om kriminella handlingar. Ett berikande är inte obehörigt om det grundar sig på en avtalad rättighet.

Berikandet ska ha skett på någon annans bekostnad (bekostnadsargumentet).

Den berikade parten ska inte ha befogad ansvarsfrihetsgrund.

Principen om obehörig vinst kommer till uttryck i särskilda lagbestämmelser, t.ex. i 65 § köplagen och 18 kap. 3 § handelsbalken. Principen om återgång och värdeersättning vid ogiltighet har sitt principiella ursprung i principen om obehörig vinst. Detta gav HD uttryck för i NJA 2016 s. 799, där en part hade rätt till avkastningsränta på det kapitalbelopp som motparten skulle återlämna.

I juridisk litteratur är det omstritt om obehörig vinst endast är en princip eller om den dessutom är en självständig oskriven rättsregel, se J. Hellner, Om obehörig vinst, 1950; H. Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, 1982; J. Munukka, Rättsmissbruk, i Stockholm center for commercial law, årsbok 2008, s. 135–164; J. Munukka, Är obehörig vinst en svensk rättsprincip? Ny Juridik 3:09 s. 26; A. H. Persson, Obehörig vinst som grund för betalningskrav, 2008 s. 1–12; M. Schultz, Nya argumentationslinjer – Obehörig vinst rediviva, SvJT 2009 s. 946 f.; M. Schultz, Obehörig vinst – motiveringar, SvJT 2012 s. 327; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 82.

1.3.9 Förutsättningsläran

Enligt förutsättningsläran är en avtalspart skyddsvärd

(a) om parten haft en förutsättning som varit synbar för motparten, och

(b) den inverkat bestämmande på förutsättningspartens vilja att ingå avtalet på överenskomna villkor, samt

(c) det är skäligt att lägga risken för förutsättningsfelet på motparten.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast ändrad 31 december 2020

Lagar: -

Rättsfall: NJA 1924 s. 372, NJA 1981 s. 269, NJA 1985 s. 178. I NJA 1993 s. 319, 1996 s. 410, NJA 1997 s. 5, NJA 1999 s. 575

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 11.6. A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016; C.J. Arnholm, Privatrett I, 1964, s. 247 ff.; C.J. Arnholm, Tre utsnitt av den almindelige privatrett, 1975, s. 20; J. Hellner & R. Hager & A. H. Persson, 2:a häftet, 2020, kap. 16.2.3; J. Kleineman, Förutsättningsläran tre steg tillbaka? JT 1996–97 s. 438; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2019, kap. 11.5; B. Lehrberg, Förutsättningsläran – en rättsregel i modern svensk rätt, SvJT 1990 s. 187; Vahlén, Bör förutsättningsläran avskaffas? TfR 1953 s. 394,

Internationella instrument: Restatement of Nordic Contract Law § 4-6, kommentaren (s. 150).

Vad är en princip? Hur kan den användas praktiskt?

Vad som utgör en rättsprincip och funktionerna med rättsprinciper är omtvistat. Jag kommer inte att hänvisa till den omfattande litteraturen rörande dessa frågor (se vidare allmän rättslära, rättsfilosofi).

Syftet med att ange principer på www.avtalslagen2020.se 1.3.1–1.3.9 är endast att peka på viktiga generella intressen som ligger till grund för specifika rättsregler. Principerna utgör inte självständiga rättsregler. Agerande som strider mot dem medför inte med automatik rättsliga konsekvenser. För att uppnå en rättsföljd krävs stöd i en rättsregel och det räcker alltså inte med stöd i en princip.

I NJA 2019 s. 23 (Den betalande sambon uttalade HD (med avseende på principen om obehörig vinst):

Obehörig vinst kan användas i olika betydelser. Det kan vara fråga om obehörig vinst som en övergripande princip (metanorm) som ligger bakom och kan förklara olika regler i rättssystemet och som kan påverka rättstillämpningen på olika sätt, t.ex. som en faktor av betydelse när regler ska tolkas. Uttrycket obehörig vinst kan emellertid också referera till en självständig rättsregel.

Principer kan praktisk användas som kraftfulla argumentationsverktyg. Eftersom principerna förklarar bakgrunden till rättsregler (ratio legis) kan hänvisningar till principerna ge vägledning om hur en rättsregel ska tillämpas i en viss situation där kanske de intressen som principen ger uttryck för är aktuell.

Ofta står olika principer mot varandra och hur de bäst ska avvägas kommer till uttryck i specifika rättsregler. Om en motpart argumenterar med stöd av en viss princip, finns ofta möjlighet att motargumentera med stöd av en annan princip.

Förutsättningsläran

Grundtanken i förutsättningsläran är att avtal inte alltid behöver hållas. A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz påpekar att förutsättningsläran inte är enhetlig och att olika förutsättningsläror utvecklats (Avtalsrätt I, 2016 s. 310 f.).

I juridisk litteratur är det omstritt om förutsättningsläran endast är en princip eller om den dessutom är en oskriven självständig rättsregel. A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, pekar på att förutsättningslärans klassificering i avtalsrätten är oklar (s. 313) men anser att den fortfarande har en funktion att fylla (s. 333). U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018 s. 166 f., förefaller anse att förutsättningsläran fortfarande spelar en viss självständig roll. B. Lehrberg har de lege ferenda förordat att förutsättningsläran i stor utsträckning bör styra det juridiska tänkandet och på detta sätt utgöra ett viktigt komplement inte bara till avtalslagens ogiltighetsregler utan också vid avtalstolkning och tillämpning av sådana etablerade och preciserade regler i lagstiftning och rättspraxis som ger en parts befogade förutsättningar rättslig relevans (Förutsättningsläran – en rättsregel i modern svensk rätt, SvJT 1990 s. 187).

På www.avtalslagen2020.se behandlas förutsättningsläran som en princip och inte som en självständig rättsregel. Det beror på att den saknar praktisk betydelse som självständig rättsregel eftersom den helt täcks av specifika rättsregler, främst om oskäliga avtal (36 § avtalslagen 1915, se www.avtalslagen2020.se kap. 6) och oskrivna rättsregler om fastställande av avtals innehåll, se www.avtalslagen2020.se kap. 5. Möjligheten att i praktiken nå framgång med åberopande av förutsättningsläran när en part inte lyckats komma i mål med tillämpning av regler om fastställande av avtalets innehåll eller med tillämpning av regler om oskälighet, är obefintlig. Det går inte att konstruera ett enda exempel där förutsättningsläran fyller en självständig funktion vid sidan av 36 § avtalslagen och principerna för fastställande av avtals innehåll.

Rekvisiten i förutsättningsläran inbjuder till en subjektiv metod, dvs. att försöka fastställa om en part faktiskt haft en väsentlig förutsättning och om motparten faktiskt insett detta. I praktiken är det svårt för en part att vinna framgång med ett påstående i efterhand att hen haft en förutsättning om den inte omtalats uttryckligen i samband med avtalandet. Det är möjligt att inom ramen för förutsättningsläran ta hänsyn till typförutsättningar – dvs. vad parter i motsvarande situation normalt förutsätter – och i så fall är analysen objektiv.

Ofta har den part som påstår sig ha haft en förutsättning över huvud taget inte tänkt på saken vid tiden för avtalets ingående. Det rör sig då i själva verket inte om förutsättningar utan om en tillämpning av avtalet i en ny situation. Eller, som norrmannen Carl Jacob Arnholm har uttryckt det; det är i själva verket inte fråga om förutsättningar utan om ”bakutsättningar”. (C.J. Arnholm, Privatrett I, 1964, s. 247 ff.; C.J. Arnholm, Tre utsnitt av den almindelige privatrett, 1975, s. 20.) Se redogörelsen för förutsättningsläran av J. Hellner & R. Hager & A. H. Persson, 2:a häftet, 2020, kap. 16.2.3, samt för tillämpning av förutsättningsläran efter tillkomsten av 36 § avtalslagen, NJA 1981 s. 269 och NJA 1985 s. 178. I NJA 1993 s. 319 ansåg HD att det inte förelåg hinder att ogiltigförklara ett köp när köparen medgett säljarnas talan att köpet skulle ogiltigförklaras på grund av parternas gemensamma oriktiga förutsättning beträffande skattekonsekvenserna av köpet. Prejudikatvärdet av rättsfallet är inte stort, dels eftersom HD hänvisade till ”denna speciella situation”, dels på grund av köparens medgivande.

Utgångspunkten är att vardera parten bär risken för sina egna felaktiga förutsättningar. Det räcker alltså inte att det förelegat en väsentlig förutsättning som varit synbar för motparten. För att förutsättningsläran ska vara relevant krävs att det finns goda skäl att kasta över risken på motparten (den s.k. relevansbedömningen), se härom www.avtalslagen2020.se 6.3 om ändrade förhållanden.

EXEMPEL: I NJA 1997 s. 5 prövades förutsättningslärans tillämplighet. En kvinna hade köpt en bostadsrätt av en nybildad bostadsrättsförening. På grund av dåliga konjunkturer visade det sig att ca 90 procent av lägenheterna i föreningen inte kunde säljas. Bostadsrättsföreningen hyrde istället ut lägenheterna som vanliga hyreslägenheter. Kvinnan hävdade att hennes köp skulle förklaras ogiltigt enligt förutsättningsläran eftersom det varit en väsentlig förutsättning för henne att bo i ett bostadsrättsområde och inte i ett hyreshusområde. Till saken hör att kvinnan åberopade avtalstolkning och 36 § avtalslagen utan framgång. HD ansåg att förutsättningen var väsentlig och synbar för motparten/bostadsrättsföreningen. Vid relevansbedömningen kom HD fram till att det inte förelåg skäl att övervältra risken för den bristande förutsättningen på bostadsrättsföreningen. Rättsfallet är kommenterat av J. Hellner, Förutsättningsläran 1997, JT 1997–98 s. 201. I NJA 1999 s. 575 avvisade HD en tillämpning av förutsättningsläran med hänvisning till att det inte förelåg några skäl att lägga risken på motparten för att förutsättningen slagit fel.

Förutsättningsläran kommer till uttryck i 33 § avtalslagen 1915, 32 § avtalslagen 1915 om misstag, 17 § köplagen om att en vara ska motsvara köparens befogade förutsättningar samt 36 § avtalslagen 1915 som bland annat handlar om avtal som är oskäliga på grund av ändrade förhållanden.

Det finns visst stöd för att förutsättningsläran är en oskriven självständig rättsregel – och alltså inte endast en metanorm. I svensk rättspraxis tillämpades förutsättningsläran tämligen ofta från 1900 fram till ca 1950. Därefter har HD föredragit metoden att antingen beakta förutsättningen vid fastställande av avtalets innehåll eller tillämpa 36 § avtalslagen. I NJA 1996 s. 410 avvisade HD en tillämpning av förutsättningsläran och fastställde i stället avtalets innehåll. HD uttalade:

... giltighet av ett avtal enligt reglerna i en allmän förutsättningslära kommer i fråga först om för en bedömning relevanta villkor, uttryckliga eller tolkningsvis fastställda, särskilda regler beträffande avtalstypen eller i övrigt tillämpliga lagbestämmelser saknas. Förutsättningsläran kan med andra ord ses som ett komplement till främst avtalstolkning och ogiltighetsgrunderna i avtalslagen.

Rättsfallet är kommenterat av J. Kleineman, Förutsättningsläran tre steg tillbaka? JT 1996–97 s. 438. Det var av betydelse i konkursrättsligt hänseende om avtalet var ogiltigt enligt förutsättningsläran eller kunde hävas på grund av avtalsbrott.

1.4 Diskriminering

Ett avtal som inskränker någons rättigheter eller skyldigheter enligt diskrimineringslagen (2008:567) är utan verkan i den delen.

Denna bestämmelse är endast en påminnelse om diskrimineringslagen. Se även DCFR II. Chapter 2 Non-discrimination.

1.5 Meddelanden

1) Meddelanden sänds på avsändarens risk med undantag för vad som följer nedan.

(2) Under förutsättning att meddelandet sänts på ett ändamålsenligt sätt sänds meddelande på mottagarens risk när avsändaren

(a) har skyldighet att klargöra att avtal inte kommit till stånd, eller

(b) gör gällande jämkning, ogiltighet, eller påföljd på grund av avtalsbrott.

(3) Ett meddelande som en konsument sänt till en näringsidkare på ett ändamålsenligt sätt går på mottagarens (näringsidkarens) risk.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 11 januari 2021

Lagar: 4, 6, 9, 40 §§ avtalslagen, 82 § köplagen (med hänvisning till 23, 24, 29, 32, 35, 39, 47, 52, 53, 59, 61 §§), 3 § kommissionslagen, 36 § handelsagentlagen, 33 § försäkringsavtalslagen; 2 kap. 11 § andra stycket distansavtalslagen

Rättsfall: NJA 1997 s. 734, NJA 1998 s. 750, NJA 2012 s. 172, NJA 2012 s. 435, NJA 2017 s. 252 (Polisstationen i Flemingsberg), NJA 2019 s. 526 (Tvådagarsposten), NJA 2020 s. 186 (Den uteblivna e-posten); NJA 2020 s. 470 (Kommunens hävningsförklaring)

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.12; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 69 och s. 97; S. Bratt, Meddelanderisk - förseningsrisk och bevisning i partskommunikation, JT 2016-17 s. 43, K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 94

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art 1.10(2), PECL 1:303, DCFR I. - 1:109, United Nations Convention on the Use of Electronic Communications in International Contracts Art. 10

1.5(1) Huvudregeln

Huvudregeln är att meddelanden sänds på avsändarens risk. Avsändaren bär alltså risken för att ett brev försvinner i posten eller kommer fram för sent, NJA 2020 s. 470 (Kommunens hävningsförklaring). Se nedan om elektronisk kommunikation.

Denna huvudregel motiveras av många skäl. Bland annat av att avsändaren anlitar en medhjälpare för att översända meddelandet (t.ex. Postnord eller en internetleverantör) och avsändaren ansvarar för sina egna kontraktsmedhjälpare. Om Postnord slarvar bort brevet, är det alltså samma sak som om avsändaren själv slarvat bort det.

Tidpunkt för avsändande och mottagande av meddelanden

Av lagbestämmelser framgår inte när elektroniska meddelanden är avsända (dispatched) respektive mottaget (received). Enligt United Nations Convention on the Use of Electronic Communications in International Contracts Art. 10 är de relevanta tidpunkterna när meddelandet lämnar avsändarens informationssystem respektive når mottagarens informationssystem. Se www.uncitral.org.

Köplag... regel om att risken för meddelanden rörande påföljder går på mottagarens risk utgör en allmän avtalsrättslig princip (J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.12). 82 § köplagen hänvisar till en rad bestämmelser som alla (med undantag för 47 § om reklamation mot faktura och 61 § om stoppningsrätt) rör meddelanden om påföljder på grund av avtalsbrott. Enligt 2 kap. 11 § andra stycket distansavtalslagen går konsumentens meddelande om utövande av ångerrätten på mottagarens (näringsidkarens risk), vilket behandlas mer nedan under (3).

Stina Bratt analyserar ingående frågorna om när ett meddelande kommit fram och avsänts (S. Bratt, Meddelanderisk - förseningsrisk och bevisning i partskommunikation, JT 2016-17 s. 43).

1.5(2) De allmänna undantagen

Undantaget gäller meddelanden som sänds i motpartens intresse. Mottagaren bär alltså risken för att meddelanden inte når fram när meddelandet sänds för att uppmärksamma mottagaren på att den antagligen missförstått förhållandena eller begått ett avtalsbrott (reklamation). (Annorlunda enligt UNIDROIT Principles Art 1.10(2) som anger att alla typer av meddelanden sänds på avsändarens risk.) HD uttalade i NJA 2020 s. 470 (Kommunens hävningsförklaring) p. 19:

Meddelanden som skickas för att uppmärksamma mottagaren på att han eller hon har begått ett avtalsbrott anses däremot som regel skickas på mottagarens risk. Detta motiveras bl.a. med att skyldigheten att reklamera är stadgad i mottagarens intresse.

Undantagsregeln kommer till uttryck i 40 § avtalslagen 1915 som innehåller en särskild regel för meddelanden som sänds för att undvika avtalsverkan. Transmissionsrisken ligger enligt den regeln på adressaten om meddelandet har inlämnats för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts. Se även 59 och 82 §§ köplagen om hävningsförklaringar och NJA 2020 s. 470 (Kommunens hävningsförklaring).

I NJA 2020 s. 470 (Kommunens hävningsförklaring) analyserade HD vad som utgör ett ändamålsenligt avsändningssätt. Där klargjorde HD att ett brev som sänts till fel adress på grund av vad som framkommit på en webbsida (som inte tillhörde mottagaren eller Bolagsverket) inte var ändamålsenligt.

1.5(3) Konsumentundantaget

Rättslägen är osäkert. Det är inte säkert att innehållet i (3) motsvarar gällande rätt.

Enligt 2 kap. 11 § andra stycket distansavtalslagen går konsumentens meddelande om utövande av ångerrätten på mottagarens (näringsidkarens risk). Det är osäkert om detta är en oskriven rättsregel för alla meddelanden mellan konsument och näringsidkare. HD har i NJA 2002 s. 644 gett uttryck för att konsumentskyddsregler kan tillämpas analogt. NJA 2002 s. 644 handlade om avbeställningsrätt med analogi till 42 § konsumenttjänstlagen rörande en fråga som inte behandlades i direkt tillämplig lag. Det saknas i och för sig direkt tillämplig lag rörande risken för andra meddelanden än sådana som sänds i mottagarens intresse (40 § avtalslagen 1915) men huvudregeln att meddelanden sänds på avsändarens risk är mycket väl etablerad. Man kan tänka sig att HD inte skulle vara benägen att analogisera till distansavtalslagen rörande risken för meddelanden. Min prognos är emellertid, att HD kommer att anse att en analogi är motiverad.

Bevisproblem

Problemet med på vems risk ett meddelande sänds är i praktiken ofta av bevisrättslig natur. Det är svårt för avsändaren att bevisa att ett meddelande nått fram till mottagaren i tid eller att den avsänt ett meddelande (se NJA 1977 s. 734 och NJA 1998 s. 750). Därför kan det vara lämpligt att använda sig av e-post som producerar bevismedel i form av loggar för in- och utgående meddelanden. Ett annat alternativ är att sända rekommenderade brev.

Stina Bratt analyserar ingående bevisfrågor rörande meddelanden (S. Bratt, Meddelanderisk - förseningsrisk och bevisning i partskommunikation, JT 2016-17 s. 43).

Bevisning om att brev kommit fram

I NJA 2012 s. 172 ansåg HD att det var tillräckligt för preskriptionsavbrott att avsändaren (som står risken för att meddelandet når adressaten) kunde visa genom sitt datasystem att den sänt 27 kravbrev till adressatens fem olika folkbokföringsadresser (varav ett brev returnerats). HD uttalade att adressaten haft anledning att bevaka sin post på sin folkbokföringsadress även om adressaten inte bott där.

NJA 2012 s. 435 (plenum) rörde återställande av försutten tid för överklagande. HD ansåg att adressaten inte fått del av meddelandet om avgörandet genom att tingsrätten sänt ett meddelande till hans adress. HD uttalade:

Enligt HD:s praxis i ärenden om återställande av försutten tid har den som påstår laga förfall bevisbördan för de omständigheter som åberopas till stöd för ansökningen. Eftersom det är förenat med avsevärda svårigheter och i de flesta fall omöjligt att i efterhand prestera fullt bevis för att en försändelse som har avsänts inte har kommit adressaten till handa, har HD satt beviskravet för att så har skett lågt (se t.ex. NJA 1998 s. 60 och NJA 2000 C 32). Men även ett lågt ställt beviskrav är svårt att möta, om bevismedel saknas. [...] Det händer att en försändelse kommer bort under postbefordran. Risken för att så sker har i HD:s praxis ansetts vara beaktansvärd på andra rättsområden (se bl.a. NJA 1996 s. 809, jfr NJA 2007 s. 157 och HD:s beslut den 4 april 2012 i [NJA 1912 s. 172]. Även i ett fall som det förevarande bör risken beaktas. När en part påstår att han inte har fått ett avgörande som domstolen har expedierat till honom, bör alltså påståendet inte omedelbart lämnas utan avseende. Detta avgörande tyder på att det normalt sett krävs mer än ett brev. Fallet rör vett meddelande från en myndighet till en privatperson och sannolikt gäller minst en lika sträng bedömning mot en avsändare som inte är myndighet.

I NJA 2020 s. 186 (Den uteblivna e-posten), som rörde expediering av en dom, uttalade HD att risken för att e-post inte kommer fram ska behandlas på samma sätt som vanlig post och påpekade att man inte kan bortse från risken att ett meddelande inte kommer fram. HD påpekade att tillförlitligheten av teknisk utredning om e-post kommit fram inte alltid är tillförlitlig. Jag antar att HD syftade på att in-post-loggar kan vara manipulerade. HD konkluderade:

Slutsatsen blir därför att om ett mål har avgjorts på handlingarna och en part inte i förväg har underrättats om när avgörandet skulle meddelas, så bör ett påstående om att ett avgörande som expedierats med e-post inte har kommit fram till parten godtas, om inte omständigheterna talar emot påståendet.

NJA 2017 s. 252 (Polisstationen i Flemingsberg) handlade om delgivning av kallelse till ett brottmål. Personen hade meddelat att han var hemlös och saknade folkbokföringsadress men kunde nås via polisstationen i Flemingsberg. HD ansåg att den förenklade delgivningen inte kunde sändas till polisstationen i Flemingsberg.

Danska högsta domstolen bedömde i U 2011.2643/1 H om ett betalningskrav från en bostadsrättsförening hade kommit fram till mottagaren. Avsändaren hade bevisligen lämnat flera brev till mottagarens angivna postadress. Avsändaren, som visste att mottagaren hade flyttat från adressen, hade tidigare haft kontakt med mottagaren genom e-post men inte fått någon ny postadress. Eftersom avsändaren tidigare haft kontakt med mottagaren genom e-post ansåg domstolen att avsändaren borde ha skickat betalningskravet till mottagarens e-postadress. Avgörandet tar närmast sikte på avsändarens insikt om att meddelandet inte har kommit till adressatens kännedom.

Bevisning om hur lång tid det tagit för brevet att komma fram

NJA 2019 s. 526 (Tvådagarsposten) handlar om hur lång tid avsändaren kan räkna med att det tar för ett brev som sänts för postbefordran att nå mottagaren. HD uttalade:

…den som lämnar in ett överklagande för postbefordran en viss dag inte har anledning att förvänta sig annat än att det delas ut eller avskiljs för domstolen först två arbetsdagar efter dagen för inlämnande. Det finns även nu anledning att – som Högsta domstolen angav i rättsfallet NJA 1985 s. 862 – räkna med att mindre förseningar i postbefordringen kan uppkomma av skilda anledningar. Laga förfall bör därför anses föreligga om brevet inte kommit fram i tid men har lämnats in före angiven senaste inlämningstid minst tre arbetsdagar före sista dag för överklagandet.

NJA 2019 s. 525 (Tvådagarsposten) rörde om överklagande skett i rätt tid, men har med sannolikt bäring också på avtalsrättens område. Tvådagarsfristen kan påverkas av ändringar i postförordningen eller i Post- och telestyrelsens föreskrifter. Postnord har framfört önskemål om ändring i postförordningen så att längre tid medges för utdelning av postförsändelser.

1.6 Partsbyte

Vad som gäller när en avtalspart ersätts av en annan person framkommer i skuldebrevslagen (1936:81) och av allmänna fordringsrättsliga principer.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Förhållandet mellan de ursprungliga avtalsparterna omfattas inte av denna bestämmelse. Deras relation är avtalsrättslig och om en part överlåter sina rättigheter eller skyldigheter, trots att ett avtalsvillkor förbjuder sådan överlåtelse, så föreligger avtalsbrott (se om detta www.avtalslagen2020.se kap. 11 och 12).

Denna bestämmelse handlar om relationen mellan en part som övertagit rättigheter eller skyldigheter å ena sidan och den kvarvarande parten å andra sidan. Bestämmelsen är endast en påminnelse om att vissa problem som kan uppfattas som avtalsrättsliga bättre kan lösas med fordringsrättsliga resonemang.

Ett exempel på det är NJA 2010 s. 629, som visserligen inte rör fordringsöverlåtelse. Där hade en underentreprenör slutit ett direktavtal med beställaren om ansvarsbegränsning för det fall en nyckel tappades bort. Beställaren vände sig mot sin avtalspart (entreprenören) och krävde fullt skadestånd, vilket entreprenören betalade ut i enlighet med avtalet mellan beställaren och entreprenören. När entreprenören sedan vände sig mot underentreprenören med ett regressanspråk, invände underentreprenören att han begränsat sitt ansvar genom avtalet med beställaren. Entreprenören argumenterade för att det avtalet inte påverkade avtalsförhållandet mellan entreprenören och underentreprenören. HD tillämpade fordringsrättsliga principer och uttalade att den som vill regressa mot annan ska efterhöra om den andra har en invändning som parten kan åberopa mot den som kräver betalning, vid äventyr av att regressrätten annars kan falla bort.

Särskilt om överlåtelseförbud (non-assignment klausuler)

Det förekommer att parterna i avtal kommer överens om överlåtelseförbud, att det inte ska vara tillåtet med borgenärsbyte (non-assignment clauses). Frågan om de fordringsrättsliga verkningarna av sådana avtal är osäker. Mycket talar för att en förvärvare av rättigheter kan göra gällande rättigheten i förhållande till gäldenären, till och med när förvärvaren känt till det avtalade överlåtelseförbudet, se NJA 1966 s. 97; NJA 2015 s. 1040 (De enstegstätade fasaderna II); NJA 2016 s. 51; NJA 2017 s. 113. Se vidare DCFR III.-5:107, UNIDROIT Principles 9.1.9 samt Håstads tillägg i NJA 2008 s 733; Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2001, s. 208 (not 139). Se dock Tiberg som anser att överlåtelseförbudet i regel är fullt ut verksamt mot förvärvaren (Skuldebrev, växel och check, 1995, kap. 3.d.4). Lindskog anser de lege ferenda att en skiljeklausul inte är bindande för gäldenären i förhållande till förvärvaren när borgenären överlåtit avtalet i strid mot ett avtalat överlåtelseförbud (Lindskog, Skiljeförfarande en kommentar, 2005, vid § 1-6 Kapitel 5.2.1-2).