KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast ändrad 12 mars 2025

Lagar: -

Rättsfall: -

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 1.4.7 med litteraturhänvisningar. B. Flodgren, Tillit i avtalsrätten – några intryck från senare svensk rättspraxis, Festskrift till M.B. Andersen, 2018, s. 403; K. Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, 1993; J. Heidbrink, Avtals uppkomst – dags att se bortom avtalslagen, SvJT 2007 s. 737; O. Wännström, En fullmaktslära i förändring – reflektioner kring NJA 2014 s. 684, SvJT 2019 s. 8

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art 1.8, PECL 1:302 och 2:102, DCFR II-4:102

Vad är en princip? Hur kan den användas praktiskt?

Vad som utgör en rättsprincip och funktionerna med rättsprinciper är omtvistat. Jag kommer inte att hänvisa till den omfattande litteraturen rörande dessa frågor (se vidare allmän rättslära, rättsfilosofi).

Syftet med att ange principer på www.avtalslagen2020.se 1.3.1–1.3.9 är endast att peka på viktiga generella intressen som ligger till grund för specifika rättsregler. Principerna utgör inte självständiga rättsregler. Agerande som strider mot dem medför inte med automatik rättsliga konsekvenser. För att uppnå en rättsföljd krävs stöd i en rättsregel och det räcker alltså inte med stöd i en princip.

I NJA 2019 s. 23 ”Den betalande sambon” uttalade HD (med avseende på principen om obehörig vinst):

Obehörig vinst kan användas i olika betydelser. Det kan vara fråga om obehörig vinst som en övergripande princip (metanorm) som ligger bakom och kan förklara olika regler i rättssystemet och som kan påverka rättstillämpningen på olika sätt, t.ex. som en faktor av betydelse när regler ska tolkas. Uttrycket obehörig vinst kan emellertid också referera till en självständig rättsregel.

Principer kan praktisk användas som kraftfulla argumentationsverktyg. Eftersom principerna förklarar bakgrunden till rättsregler (ratio legis) kan hänvisningar till principerna ge vägledning om hur en rättsregel ska tillämpas i en viss situation där kanske de intressen som principen ger uttryck för är aktuella. Se vidare om detta A. Norlén & C. Ramberg, Vigilansprincipen i förmögenhetsrätten, SvJT 2021 s. 373.

Ofta står olika principer mot varandra och hur de bäst ska avvägas kommer till uttryck i specifika rättsregler. Om en motpart argumenterar med stöd av en viss princip, finns ofta möjlighet att motargumentera med stöd av en annan princip.

Vilje-, tillits- och förklaringsprinciperna

En persons val kommer till uttryck genom en viljeförklaring. Det uppkommer problem när viljeförklaringen inte motsvarar vad personen verkligen vill. Vad ska då väga tyngst; det personen ville (viljeprincipen), det personen uttryckt (förklaringsprincipen) eller det som mottagaren av meddelandet uppfattade och fäste tillit till (tillitsprincipen)? Detta problem är fundamentalt i avtalsrätten och har diskuterats intensivt av jurister sedan 1800-talet.

Utgångspunkten är att en part blir förpliktad därför att parten vill bli förpliktad. Att viljan är avgörande för om och till vad parten är förpliktad kallas för viljeteorin eller viljedogmen. Viljan att bli bunden och till vad en part vill binda sig måste på något sätt komma till uttryck. Det är viljeförklaringen som medför att parten blir förpliktad (förklaringsteorin). Men viljeförklaringen är inte tillräcklig för att förpliktelsen ska uppkomma. Förklaringen måste också uppfattas av motparten (tillitsteorin). Det skulle inte vara meningsfullt att den person som lämnar en viljeförklaring blev bunden om ingen uppfattat viljeförklaringen och i sitt medvetande påverkats av den.

Teoretiskt sett är bundenhetens uppkomst ett samspel mellan partens vilja, uttrycket för viljan (viljeförklaringen) och hur motparten uppfattar viljan (tilliten). På engelska talar man om intention, expression och reliance. Svåra juridiska problem uppkommer när vilja, viljeförklaring och tillit inte harmonierar. Se K. Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 passim; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt 2019, kap. 1.4.10.

Viljeprincipen innebär att en person endast blir förpliktad till vad den avsett att förplikta sig till, oavsett vad personen har gett uttryck för och oavsett vad motparten har fäst tillit till. Det förekommer att personer handlar på ett visst sätt med vetskap om att handlandet medför rättsverkan (dvs. är rättsligt sanktionerat). I sådana fall är viljan orsak till den rättsliga effekten.

Tillitsprincipen växte fram som en motreaktion mot viljeprincipen. Den handlar om att tillgodose det allmänna samhällsintresset av förtroende (eng. trust) som är en viktig byggsten i ett välfungerande samhälle. Ju mer förtroende och tillit, desto mindre behov av omständliga och dyra kontroller. Tillitsprincipen handlar om att rättsreglerna ska motsvara parters förväntningar och den kallas ibland för förväntningsprincipen (förväntningsteorin).

I NJA 2020 s. 624 ”Den oskäliga skifteslikviden” jämförde HD familjerättsliga bodelningsavtal med förmögenhetsrättsliga avtal och uttalade:

En viktig skillnad är att hänsynen till omsättningsintresset inte gör sig gällande på samma sätt som på förmögenhetsrättens område. Detta motiverar att partsviljan bakom ett avtal tydligare får komma i förgrunden i stället för vikten av att skydda en avtalsparts tillit.

Tillitsprincipen kommer också till uttryck i principen om venira contra factum proprium (se www.avtalslagen.2020.se 1.3.7) samt UNIDROIT Principles Art. 1.8: A party cannot act inconsistently with an understanding it has caused the other party to have and upon which that other party reasonably has acted in reliance to its detriment.

Viljeprincipen och tillitsprincipen bygger på subjektiva analyser av vad de individuella personerna velat respektive fäst tillit till. Vid en subjektiv analys tar man fasta på vad en individuell person verkligen velat och vilken tillit en individuell person verkligen haft. För att finna en bättre analysmodell, växte en princip fram som bygger på en objektiv analys, den s.k. förklaringsprincipen.

Vid en objektiv analys tar man inte tar fasta på vad de individuella förhandlande parterna avser och förstår. Istället bygger analysen på vad en person som uttalar en viss sak vanligen vill och på hur uttalanden och uppträdanden vanligen uppfattas samt vilka krav man i allmänhet kan ställa på personers aktsamhet (hur de borde ha agerat).

Förklaringsprincipen är baserad på en samlad bedömning av vad som utgör en ändamålsenlig riskfördelning där man väger personernas motstående intressen mot varandra; den ena partens intresse av att endast bli bunden av det hen vill och motpartens intresse av att bundenhet uppkommer på grundval av vad hen fäster tillit till.

Förklaringsprincipen finns uttryckt i internationella soft law instruments, t.ex. i DCFR II-4:102: ”The intention of a party to enter into a binding relationship ... is to be determined from the party’s statements or conduct as they were reasonably understood by the other party.”

När lagtext eller domar omtalar att tillit ska vara ”befogad” betyder det att prövningen är objektiv, till skillnad från subjektiv. Även andra uttryck i lagtext markerar att analysen är objektiv, t.ex. ”bort inse”, ”haft anledning räkna med” eller ”med fog kunnat förutsätta”. När lagen använder sådana uttryck ska man göra en objektiv bedömning – och alltså inte bry sig om vad den individuella avtalsparten subjektivt faktiskt avsett, insett, räknat med eller förutsatt.