1.3.2 Principen om avtalsbundenhet, pacta sunt servanda

Principen om avtalsbundenhet innebär att avtalsparter är skyldiga att uppfylla sina avtalslöften vid äventyr av rättsliga påföljder om så inte sker.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Kommentaren senast ändrad 31 december 2020

Lagar:

Rättsfall: NJA 1999 s. 408

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 1.4.2 med litteraturhänvisningar

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 1.3, DCFR II.-1:103

Vad är en princip? Hur kan den användas praktiskt?

Vad som utgör en rättsprincip och funktionerna med rättsprinciper är omtvistat. Jag kommer inte att hänvisa till den omfattande litteraturen rörande dessa frågor (se vidare allmän rättslära, rättsfilosofi).

Syftet med att ange principer på www.avtalslagen2020.se 1.3.1–1.3.9 är endast att peka på viktiga generella intressen som ligger till grund för specifika rättsregler. Principerna utgör inte självständiga rättsregler. Agerande som strider mot dem medför inte med automatik rättsliga konsekvenser. För att uppnå en rättsföljd krävs stöd i en rättsregel och det räcker alltså inte med stöd i en princip.

I NJA 2019 s. 23 (Den betalande sambon uttalade HD (med avseende på principen om obehörig vinst):

Obehörig vinst kan användas i olika betydelser. Det kan vara fråga om obehörig vinst som en övergripande princip (metanorm) som ligger bakom och kan förklara olika regler i rättssystemet och som kan påverka rättstillämpningen på olika sätt, t.ex. som en faktor av betydelse när regler ska tolkas. Uttrycket obehörig vinst kan emellertid också referera till en självständig rättsregel.

Principer kan praktisk användas som kraftfulla argumentationsverktyg. Eftersom principerna förklarar bakgrunden till rättsregler (ratio legis) kan hänvisningar till principerna ge vägledning om hur en rättsregel ska tillämpas i en viss situation där kanske de intressen som principen ger uttryck för är aktuell.

Ofta står olika principer mot varandra och hur de bäst ska avvägas kommer till uttryck i specifika rättsregler. Om en motpart argumenterar med stöd av en viss princip, finns ofta möjlighet att motargumentera med stöd av en annan princip.

Principen om avtalsbundenhet

Avtalsrätten bygger på principen om skyldigheten för avtalsparterna att infria avtalet (avtalsbundenhet, pacta sunt servanda). Avtalsbundenheten innebär att en part är skyldig att uppfylla sina avtalslöften. Den som vägrar att uppfylla avtalsförpliktelsen kan tvingas till detta genom tvångsåtgärder av myndighet (s.k. exekution).

Principen om avtalsbundenhet är särskilt viktig för svagare personer i samhället som inte kan utnyttja fysisk, ekonomisk eller social överlägsenhet. I NJA 1999 s. 408 betonade HD vikten av att avtal ska hållas för att säkerställa att kreditgivning inte blir onödigt restriktiv till nackdel för företag och enskilda som behöver låna pengar.

EXEMPEL: Den som lånar ut pengar vill självfallet kunna få dem tillbaka. Därför är det viktigt att personer frivilligt kan bestämma om och till vem de ska låna ut pengar (dvs. det är viktigt med avtalsfrihet). Om låntagaren inte skulle vara rättsligt förpliktad att betala tillbaka lånet (dvs. inte vara bunden av avtalet), skulle hen vid utebliven återbetalning kunna göra en oförtjänt vinst och långivaren motsvarande förlust. Om långivaren endast kunde lita på det sociala trycket, skulle långivare inte våga låna ut pengar till andra personer än sådana som ingår i den nära vänkretsen. I detta fall är principen om en rättsligt sanktionerad avtalsbundenhet lätt att acceptera.

För att varor ska kunna byta ägare utan alltför stora osäkerhetsmoment eller fördröjningar krävs att avtalsuppfyllelsen kan förutses och säkerställas effektivt. Detta brukar kallas för omsättningsintresset.

EXEMPEL: Vissa avtal rör avtalsobjekt som är utsatta för stora prisvariationer, t.ex. avtal över börser för råvaror och aktier. Sådana avtal bygger på spekulation. För att sådana marknader ska fungera krävs att ingen av parterna har möjlighet att ångra sig bara för att hen gjort en dålig affär.

Principen om avtalsbundenhet (löften ska hållas, pacta sunt servanda) är framsprungen ur grundläggande regler för mänsklig samvaro. Den kan verka självklar men dess konkreta innehåll är oklart. Principens närmare innehåll påverkas av idéhistoriska utvecklingslinjer, politiska värderingar och samhällsförhållandena i övrigt.

Rättsligt sanktionerad avtalsbundenhet är särskilt angelägen i näringsidkaravtal, där en näringsidkares prestation inte bara är viktig för att tillgodose motpartens behov utan också utgör en förutsättning för dennes avtal med andra parter.

EXEMPEL: En snickare har lovat att bygga ett garage. Om snickaren inte håller ett sådant löfte, kan husägaren normalt vända sig till någon annan snickare. Och om husägaren ångrar sig, så kan snickaren ta uppdrag från någon annan. Då är det inte självklart att löftet behöver sanktioneras rättsligt. Det är ändå motiverat med avtalsbundenhet eftersom det finns behov för parterna att kunna planera. Det är t.ex. viktigt att husägaren tidsmässigt kan synkronisera snickarens arbete med målarens. Vidare är det viktigt för snickaren att kunna förlita sig på avtalet med husägaren så att hen ”vågar” köpa arbetsmaterial för att utföra arbetet.

Den rättsligt sanktionerade avtalsbundenheten är, som vi har sett, inget självändamål. Den skapar ordning och reda i relationerna mellan avtalsparter. Genom förutsebarhet och effektivitet medverkar avtalsbundenheten till att minska kostnaderna för utbytet av varor och tjänster (de s.k. transaktionskostnaderna). Rättsekonomiska skäl talar alltså för att avtalsbundenheten säkras genom lagregler och exekutivt tvång. Men andra skäl kan tala för att i vissa fall inskränka principen om avtalsbundenhet.

Principen att avtal ska hållas är en utgångspunkt med många undantag. Sedan man accepterat huvudprincipen om avtalsbundenhet, koncentreras intresset på undantagen. Avtal behöver inte hållas under alla förhållanden (pacta non sunt semper servanda).

Det finns många lagregler som i hög grad urholkar principen om avtalsbundenhet, t.ex. 2 kap. 10 § distansavtalslagen om ångerrätt, 41 § konsumentköplagen och 42 § konsumentköplagen om avbeställning på förmånliga villkor, 67 § köplagen om begränsat ansvar för indirekt förlust, 36 § avtalslagen 1915 om jämkning av oskäliga avtalsvillkor.