10. Avtalstiden, förtida uppsägning och avbeställning

10.1 Avtalstiden

(1) Ett avtal gäller tills vidare om inte annat följer av avtalet. Tillsvidareavtal kan sägas upp med skälig uppsägningstid av endera parten.

(2) Avtal som enligt parternas avtal gäller under lång tid är giltiga men kan jämkas eller lämnas utan avseende på grund av ändrade förhållanden (se www.avtalslagen2020.se 6.3).

(3) En part som säger upp avtalet utan att iaktta avtalstid eller uppsägningstid begår avtalsbrott (se www.avtalslagen2020.se kap. 11 och 12).

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: lagen (2014:1449) om konsumentskydd vid automatisk avtalsförlängning, 24 § lagen om handelsbolag och enkla bolag, 9 kap. 2 § jordabalken, 33 § kommissionslagen, 24 § lagen om handelsagentur, 2 kap. 24 § andra stycket lagen om handelsbolag och enkla bolag, 5 kap. 15 § sjölagen, 24 kap. 3 § ärvdabalken

Rättsfall: NJA 1946 s. 679, NJA 1961 s. 642, NJA 1992 s. 439, NJA 1994 s. 359, NJA 2004 s. 167, NJA 2004 s. 288, NJA 2008 s. 24, NJA 2009 s. 672 (Malmbergsbagarn), NJA 2012 s. 776, NJA 2018 s. 19 (Traktoråterförsäljaren)

PMÖD 3243-19 12 oktober 2020

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 11.5; N. Arvidsson, Aktieägaravtal, 2010; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 182; S. Fagerlund, Aktieägaravtal och bolagslagen, JT 2005-06 s. 741; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 31; S. Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2019; M. Nyman, Riskkapital, 2012, kap. 7.3.6; C. Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011, kap. 14; E.M. Runesson, Licensavtal, 2014, s. 82; D. Stattin & C. Svernlöv, Introduktion till aktieägaravtal, 2013, kap. 7.

Prop. 2013/14:242 Ett stärkt konsumentskydd vid automatisk avtalsförlängning

Internationella instrument: UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts Art. 5.1.3; DCFR IV.E.-2:302

10.1(1) Tillsvidareavtal

Vissa avtal upphör i och med att prestationerna fullgjorts, t.ex. köp och entreprenadavtal. För andra typer av avtal (varaktiga avtal, perdurerande avtal) gäller som utgångspunkt att parterna är bundna tills vidare, dvs. på obestämd tid. Typexempel är prenumerationsavtal, hyresavtal, aktieägaravtal, licensavtal och återförsäljaravtal. Tillsvidareavtal kan bringas att upphöra när endera parten så vill (med skälig uppsägningstid).

I UNIDROIT Principles Art. 5.1.3 står: ”Contracts for an indefinite period may be terminated by either party by giving notice a reasonable time in advance.”

Det behövs ingen anledning till varför ett tillsvidareavtal sägs upp. Den uppsägande parten behöver inte lämna någon förklaring till uppsägningen.

Terminologi

Uppsägning – dvs. att bringa ett avtal att upphöra i enlighet med avtalet – är en annan sak än hävning(avskedande, förverkande), som innebär att en part bringar avtalet att upphöra i förtid på grund av motpartens avtalsbrott. Avbeställning kan vara avtalsenlig, men kan också innebära att avtalet upphör i förtid, se om avbeställning www.avtalslagen2020.se 10.2.

Skälig uppsägningstid

Tillsvidareaavtal (avtal på obestämd tid) kan sägas upp av endera parten med skälig uppsägningstid (varselfrist, eng. notice period). Det är svårt att på förhand bedöma hur lång en skälig uppsägningstid är. HD har gett viss vägledning i domar där uppsägningstiden bestämts till mellan tre till tolv månader.

I NJA 2018 s. 19 (Traktoråterförsäljaren) ansåg HD att uppsägningstid om sex månader var skälig. Det var fråga om ett tjugotvåårigt återförsäljaravtal. HD uttalade:

[…] finns det goda skäl för att utgångspunkten vid långvariga återförsäljaravtal utan villkor om uppsägningstid bör vara att återförsäljaren vid en uppsägning från leverantören har rätt till en uppsägningstid om sex månader. I vissa situationer kan omständigheterna vara sådana att återförsäljaren inte har behov av en sådan uppsägningstid. Så kan vara fallet om handelsbruk på området utvisar en annan praxis eller om återförsäljarens skyddsbehov är begränsat (jfr NJA 2009 s. 672). Å andra sidan kan det inte uteslutas att i särpräglade fall en återförsäljare kan behöva en uppsägningstid som skäligen bör vara längre än sex månader.

Johnny Herre kallar detta för ett mångfacetterat test, S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 939.

NJA 2009 s. 672 (Malmbergsbagarn) rörde ett återförsäljaravtal som pågått i sju år. HD ansåg att tre månader var skälig uppsägningstid samt angav vilka faktorer som är relevanta för skälighetsbedömningen, nämligen avtalstidens längd samt den uppsagda partens investeringar och omställningskostnader.

I NJA 2004 s. 288, som rörde ett tidsobestämt avtal om benefik upplåtelse av nyttjanderätt till en brunn, ansåg HD att skälig uppsägningstid inte bör

understiga sex månader och i detta fall med hänsyn till odlingssäsongerna snarare anses vara tolv månader.

Lagar om uppsägningstid kan ge en fingervisning om vad som utgör skälig uppsägningstid utanför lagarnas tillämpningsområde. Det handlar om uppsägningstider på en till sex månader, ibland är bestämmelserna tvingande.

Dispositiva regler om uppsägningstidens längd: Enligt 5 kap. 15 § sjölagen om partrederi gäller en uppsägningstid om 6 månader. Enligt 24 § handelsagenturlagen gäller en månads uppsägningstid under första året och därefter förlängs den med en månad per år avtalet har varat till max sex månader. Enligt 2 kap. 24 § lagen om handelsbolag och enkla bolag gäller sex månaders uppsägningstid. Enligt 24 kap. 3 § ärvdabalken om oskiftat dödsbo gäller tre månaders uppsägningstid.

Det finns tvingande lagregler om minsta längd på uppsägningstid: Enligt 33 § andra stycket kommissionslagen får parterna inte avtala om kortare uppsägningstid än en månad under det första året och tre månader därefter. Enligt 24 § andra stycket handelsagenturlagen får parterna inte inskränka uppsägningstiden för agenten och endast delvis inskränka uppsägningstiden för huvudmannen. Frågan om 2 kap. 24 § handelsbolagslagens tvingande karaktär är omstridd.

För litteratur om skälig uppsägningstid, se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 11.5; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 182; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2016, s. 31.

Avtalade uppsägningstider, varselfrister

Den allmänna principen om att tillsvidareavtal kan sägas upp med skäligt varsel är dispositiv. Parter kan alltså avtala om uppsägningstidens längd. För vissa avtalstyper finns tvingande lagregler om uppsägningstider (t.ex. handelsagenter och kommissionärer) men i övrigt råder avtalsfrihet.

Oskäligt korta uppsägningstider kan jämkas med stöd av 36 § avtalslagen 1915, se www.avtalslagen2020.se6.4.1 och 6.4.2. HD erinrade om jämkningsmöjligheten i NJA 2008 s. 24 och NJA 2009 s. 672 (Malmbergsbagarn).

Avtalad avtalstid

Parter är fria att komma överens om avtalets giltighetstid. Det finns olika metoder att bestämma ett avtals giltighetstid. Vissa avtal gäller under en bestämd avtalstid och innebär att avtalet automatiskt upphör när den bestämda tiden har gått till ända.

EXEMPEL: Detta avtal upphör att gälla den 15 juli 2030.

Det är vanligt att parterna fastställer en inledande fast avtalsperiod och bestämmer att avtalet därefter gäller tills vidare med viss uppsägningstid.

EXEMPEL: Detta avtal gäller i tre år från avtalsdagen. Avtalet kan sägas upp av endera parten med tre månaders varsel innan avtalstidens utgång. Om avtalet inte sägs upp fortsätter det att gälla tills vidare med en uppsägningstid om tre månader.

Ytterligare en vanlig variant är att parterna bestämmer en inledande period och förklarar att avtalet automatiskt förlängs på nya bestämda tidsperioder om det inte sägs upp senast viss tid före varje periods utgång.

EXEMPEL: Detta avtal gäller till den 31 december 2030. Om avtalet inte har sagts upp senast tre månader innan det upphör, förlängs avtalet med ett år i taget. Avtalet kan då sägas upp av endera parten med tre månaders varsel innan avtalstidens utgång.

Avtalstid som inte anknyter till ett bestämt datum

Ibland anknyter parterna avtalstiden till ett visst förhållande och inte till ett visst datum. Sådana avtal är giltiga.

Det förekommer att parter anknyter avtalsperioden till en avtalsparts livstid. Även sådana avtal är giltiga, se t.ex. 24 § lagen om handelsbolag och enkla bolag samt 9 kap. 2 § jordabalken.

Långa avtal kan jämkas på grund av ändrade förhållanden med stöd av 36 § avtalslagen 1915, se www.avtalslagen2020.se 6.3.

Särskilt om avtalstider i aktieägaravtal

Parter i aktieägaravtal kan anknyta avtalstiden till den tid som någon äger aktier i ett aktiebolag. I litteraturen finns olika åsikter om vad som gäller om aktieägaravtal vars längd anknutits till parternas aktieinnehav i målbolaget. Tyvärr ger varken lag eller rättspraxis klarhet om vad som gäller. Därför går det inte att med säkerhet uttala sig om gällande rätt i denna fråga. Niklas Arvidsson anser att det på många punkter är oklart var gränsen mellan bestämd och obestämd tid går (Aktieägaravtal, 2010, s. 25 not 27). Se allmänt om avtalstider i aktieägaravtal, M. Nyman, Riskkapital, 2012, kap. 7.3.6; C. Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011 kap. 14; D. Stattin & C. Svernlöv, Introduktion till aktieägaravtal, 2013, kap. 7.

Vissa författare anser att en anknytning till aktieinnehav i målbolaget är så vagt att det inte utgör bestämd tid. Dessa författare har dragit slutsatsen att handelsbolagslagens regel om sex månaders uppsägningstid är tillämplig på den typen av tidsbestämning i aktieägaravtal. Se S. Fagerlund, Aktieägaravtal och bolagslagen, JT 2005-06 s. 751, på s. 755 f.; S. Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2019, kap. 4.1.5 och 4.1.6 till 2:24. Stefan Lindskog anser att avtalstiden måste anknyta till ett förhållande som klart kommer att inträffa inom rimlig tid. Lindskog menar att överenskommelser att avtalstiden ska anknyta till en hästs livstid ska upprätthållas under det att avtalstider som anknyter till sköldpaddors livstid (eventuellt flera hundra år) inte ska upprätthållas. Konsekvensen av Lindskogs resonemang är att även om det är klarlagt att parterna avsett att vara bundna till aktieägaravtalet under en lång tid och det av avtalstexten framkommer att bundenhet ska föreligga under lång tid, så kan vem som helst av parterna undkomma bundenheten genom att säga upp aktieägaravtalet med sex månaders varsel.

Jag (Christina Ramberg) anser att begreppet bestämd tid innefattar att parterna angett en speciell händelse som till sin natur är sådan att det, när den inträffar, är enkelt att konstatera att den är för handen. Bestämd tid behöver alltså inte anknyta till ett visst datum eller inträffa inom någon kortare tidsrymd. Min slutsats är att ett aktieägaravtal som anknyter avtalstidens längd till parternas aktieinnehav i målbolaget utgör bestämd tid och att part alltså inte kan säga upp aktieägaravtalet så länge som parten är aktieägare.

På samma sätt anser jag att aktieägaravtal vars längd anknutits till den dag målbolagets aktier börsnoterats utgör ett avtal på bestämd tid som inte kan sägas upp innan börsnotering skett. Det är svårt att bilda sig en klar uppfattning om var Lindskog står i denna fråga beträffande avtal i allmänhet och aktieägaravtal (S. Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2019, kap. 5.2.3 till 2:24).

Underförstådd avtalad avtalstid

Även om parterna inte uttryckligen bestämmer att avtalet ska gälla viss tid, kan avtalstiden följa underförstått av avtalets karaktär, t.ex. om någon förbinder sig att inte använda ett visst varumärke eller annan beteckning. Se S. Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2019, kap. 4.1.2 till 2:24.

I NJA 1992 s. 439 var frågan om avtalstidens längd i ett avtal mellan varuhuset Åhléns och skokedjan Sko-City. I avtalet åtog sig Åhléns att inte använda namnet ”City” vid marknadsföring av skor. Åhléns sa upp avtalet efter några månader. Avtalet innehöll ingen bestämmelse om hur länge det skulle gälla. HD ansåg att en naturlig tolkning var att parterna avsett att reglera förhållandet mellan parterna så länge Åhléns användning av namnet ”City” skulle kunna föranleda tvist. Åhléns saknade därför rätt att säga upp avtalet efter så kort tid.

I PMÖD 3243-19 12 oktober 2020 ansåg Patent och marknadsöverdomstolen att ett patentlicensavtal som saknade uttryckligt villkor om avtalstiden skulle fyllas ut med ett underförstått avtalsvillkor att licensavtalet gällde på bestämd tid under patentets hela livslängd. Se B. Domeij, Patentavtalsrätt, s. 367 f.; E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, s. 83.

NJA 1961 s. 642 handlade om upplåtelse av en dansbana på en fastighet som en senare ägare till fastigheten önskade säga upp. HD konstaterade att frågan om upplåtelsens avsedda varaktighet är "i första hand att bedöma med hänsyn till bakgrunden till upplåtelsen och ändamålet med densamma". HD ansåg att avtalet inte skulle kunna sägas upp "annat än om förutsättningarna för upplåtelsen ändrades på ett mera avgörande sätt, såsom att dansbanan vansköttes eller icke längre behövdes för sitt ändamål".

NJA 2004 s. 288 rörde fastställande av avtalstiden beträffande benefik upplåtelse av rätt att nyttja en brunn. Av avtalet framkom inget om avtalstiden. HD ansåg att det saknades stöd för antagande att upplåtarens avsikt skulle ha varit att upplåtelsen skulle gälla för all framtid. Därför ansåg HD att det var fråga om ett tillsvidareavtal som kunde sägas upp med skäligt varsel. HD uttalade:

Vissa typer av upplåtelser kan antas normalt gälla för all framtid, andra normalt för obestämd tid, dvs. tills vidare, men någon allmän tolkningsregel har ansetts svår att uppställa (jfr bl.a. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 701).

NJA 2004 s. 167 rörde avtal om benefik upplåtelse av jakträtt (intecknad) utan uttryckligt avtalsvillkor om avtalstidens längd. HD ansåg att avtalet gällde för all framtid (evighetsavtal). HD uttalade:

När tidsbegränsning saknas i ett avtal kan vissa typer av avtal, såsom servitutsavtal, antas normalt gälla för all framtid, medan andra typer av avtal kan antas normalt gälla för obestämd tid, dvs. tills vidare. En allmän tolkningsregel har emellertid ansetts svår att uppställa (jfr Rodhe, Obligationsrätt, 1956 s. 701, och Tiberg, Fordringsrätt, 1996 s. 58 f.). Utslagsgivande i detta fall, som gäller benefika upplåtelser, blir vad E.L. avsåg (jfr Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, 1 häftet, Särskilda avtal, 1996 s. 244 ff., och Jan Ramberg, Allmän avtalsrätt, 4 uppl. s. 129). Detta gäller oberoende av makarna P:s möjligheter att vid sitt förvärv av fastigheten få kännedom om hennes avsikter (jfr Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 569 ff., och prop. 1970:20 del A s. 249 ff.).

Konsumentskydd

I lagen (2014:1449) om konsumentskydd vid automatisk avtalsförlängning finns civilrättsliga bestämmelser om att en näringsidkare måste påminna en konsument om att ett tidsbestämt avtal kommer att förlängas automatiskt om konsumenten inte säger upp det. Se prop. 2013/14:242 Ett stärkt konsumentskydd vid automatisk avtalsförlängning, samt NJA 2012 s. 776.

10.1(2) Långa avtalstider, evighetsavtal

Parter kan komma överens om långa avtalstider, t.ex. på 100 år eller på evig tid/för all framtid (evighetsavtal). Utgångspunkten är att sådana avtal är bindande. För detta finns tydligt stöd i rättspraxis.

I NJA 2004 s. 167 upprätthöll HD ett benefikt evighetsavtal om jakträtt.

I NJA 1994 s. 359 uttalade HD att man inte utan vidare kan betrakta evighetsavtal som ”oskäliga i och för sig” och att en bestämmelse om avgifter för all framtid inte utgör ett ”ensamt skäl för jämkning”. HD upprätthöll avtalet om avgiftsbefrielse, eftersom det endast hävdades att den skulle gälla så länge som den avgiftsbefriade fysiska personen bebodde den berörda fastigheten. Två skiljaktiga ansåg att en utsträckning av avgiftsbefrielsen under mer än 40 år måste anses oskälig. Se om rättsfallet J. Hellner, Jämkning av långvarigt avtal m.m., JT 1994–95 s. 137.

HD gjorde ett uttalande obiter dictum i NJA 2004 s. 288 som talar för att evighetsavtal är giltiga.

I NJA 1946 s. 679 ansåg dissidenten i HD – till skillnad från majoriteten – att en utfästelse utan begränsning i tiden inte borde tillerkännas rättslig giltighet. Se vidare K. Grönfors, Avtal och omförhandling, 1995, s. 46 f.

Stefan Lindskog anser att orimligt långa tidsbestämda avtal inte ska tolkas i enlighet med sin ordalydelse utan ska betraktas som tillsvidareavtal och vara möjliga att säga upp med skäligt varsel (S. Lindskog, Marknadsideologin och pacta sunt servanda, i Festskrift till Gorton, 2008, s. 356). Lindskog redogör inte närmare för vad som utgör orimligt långa tidsbestämningar eller för hur lång skälig uppsägningstid skulle vara vid sådana avtal. Han hänvisar till en bedömning i varje enskilt fall. Det är oklart om han uttalar sig de lege lata eller de lege ferenda. Se även S. Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, kap. 4 till 2:24.

Bo Svensson anser att en avtalstid på 100 år är orimligt lång i bolagsförhållanden (B. Svensson, Handelsbolagslagen, 1981, s. 108).

Min (Christina Rambergs) bedömning av gällande rätt (de lege lata) är att tidsbestämda ”evighetsavtal” är giltiga och upprätthålls i enlighet med parternas överenskommelse. Stöd för detta finns i de ovan redovisade prejudikaten. Jag anser att detta är en lämplig rättsregel (de lege ferenda) eftersom långvariga avtal kan jämkas eller lämnas utan avseende om det på grund av ändrade förhållanden är oskäligt att avtalsbundenheten består (36 § avtalslagen 1915, se www.avtalslagen2020.se 6.3 om ändrade förhållanden). 36 § avtalslagen 1915 fungerar som en säkerhetsventil när utvecklingen har medfört att det blivit oskäligt att hålla parterna bundna till avtalet. Därför saknas behov av en oskriven rättsregel om att evighetsavtal per automatik skulle kunna sägas upp när som helst med skäligt varsel. Se C. Ramberg, Aktieägaravtal, kap. 14.2. Se även E.M. Runesson, Licensavtal, 2014, s. 82.

10.1(3) Avtalsstridig uppsägning

En part som säger upp ett avtal i förtid på ett sätt som strider mot avtalsvillkoren begår avtalsbrott och riskerar att motparten gör gällande rätt till påföljder (se www.avtalslagen2020.se kap. 12). En förtida uppsägning kan utgöra en obefogad hävning (se www.avtalslagen2020.se 12.3.6). Ibland föreligger rätt till avbeställning (se www.avtalslagen2020.se 10.2) eller möjlighet att rätta (avhjälpa, återkalla) den förtida uppsägningen (se www.avtalslagen2020.se 11.2).

10.2 Avbeställning

(1) I avtal mellan näringsidkare och konsument har konsumenten rätt att säga upp avtalet i förtid (avbeställning). Näringsidkaren är då förhindrad att kräva fullgörelse.

(2) När en konsument säger upp avtalet i förtid har näringsidkaren rätt till ersättning för utförd prestation och prestation som måste utföras trots avbeställningen. Ersättningen ska motsvara det pris som skulle ha gällt om avtalet endast avsett vad som har utförts. Under förutsättning att konsumentens syfte med avtalet inte blivit förfelat utan konsumentens försummelse, har näringsidkaren dessutom rätt till skäligt skadestånd för förlust avseende kostnader och för att näringsidkaren på annat sätt inrättat sig efter uppdraget.

(3) Ovanstående stycken är tvingande till konsumentens förmån. Näringsidkaren får dock förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid avbeställning om ersättningen är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en näringsidkare enligt föregående stycken.

(4) Andra parter än konsumenter i avtal med näringsidkare saknar rätt att säga upp avtalet i förtid (avbeställa) om inte annat följer av parternas avtal, se www.avtalslagen2020.se 10.1,www.avtalslagen2020.se 6.3 om jämkning av avtal på grund av ändrade förhållanden samt www.avtalslagen2020.se kap. 11 och 12 om avtalsbrott och om påföljder vid avtalsbrott.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 42 och 43 §§ konsumenttjänstlagen, 37 och 41 §§ konsumentköplagen, 52 § köplagen, 3 kap. paketreselagen (2018:1217), 32 och 36 §§ konsumentkreditlagen, 13 kap. 11 § och 14 kap. 32 och 34 §§ sjölagen, distansavtalslagen

Rättsfall: NJA 2002 s. 644

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 17; D. Dryselius, Avtalsviten, 2019, kap 5.3.2; J. Hellner m.fl. Speciell avtalsrätt, 2a häftet, 2020, kap. 17; J. Herre, Ersättningar i köprätten, 1996 s. 645 ff.; L. Olsen, Avbeställning och utbildningsavtal, JT 2003–04 s. 119; J. Ramberg, Om avbeställningsrätt vid tillverkningsavtal, Ekonomiskt forum, 1963, s. 21.

Internationella instrument:

10.2(1) Konsumentskydd och avbeställning

Finns en allmän regel om rätt för konsument att avbeställa?

I flera konsumentlagar finns regler som ger konsumenten rätt att avbeställa utan att näringsidkaren har rätt att kräva fullgörelse, t.ex. 42 § konsumenttjänstlagen, 37 och 41 §§ konsumentköplagen, 3 kap. paketreselagen samt 32 § konsumentkreditlagen. Det är en oskriven konsumentavtalsrättslig regel som gäller även utan uttryckligt lagstöd, t.ex. beträffande avtal om hyra av lös egendom, evenemangsavtal och avtal om bilbesiktning.

I NJA 2002 s. 644 gav HD uttryck för att konsumenttjänstlagens avbeställningsregel är analogt tillämplig på avtal om utbildningstjänst:

Något avtal om hur parternas ekonomiska mellanhavanden skulle regleras i den uppkomna situationen har inte visats föreligga. Det finns inte heller någon direkt tillämplig lagstiftning. Däremot kan ledning hämtas från lagstiftningen inom närliggande områden. Som HovR:n framhållit är i förevarande fall konsumentlagstiftningen, främst konsumenttjänstlagen (1985:716), av särskilt intresse (se prop. 1984/85:110 s. 142).

Det bör uppmärksammas att HD uttalade sig endast om utbildningsavtal och alltså inte om andra avtalstyper. Rättsfallet är kommenterat av L. Olsen, Avbeställning och utbildningsavtal, JT 2003–04 s. 119.

Se närmare om rätt att kräva fullgörelse, www.avtalslagen2020.se 12.2.

10.2(2) Beräkning av avbeställningsersättning

Ersättning för utförd prestation

Skyldigheten att betala fullt pris för utförd del av avtalet gäller som en oskriven konsumentavtalsrättslig regel. Enligt den grundläggande principen om obehörig vinst (se www.avtalslagen2020.se 1.3.8) ska en part utge ersättning för sådant som kommit parten till nytta.

I NJA 2002 s. 644 uttalade HD:

Vid beräkningen av N.A:s ersättningsskyldighet leder en tillämpning av de principer för vilka ovan redogjorts till att han först och främst skall betala den del av kursavgiften som hänför sig till de kursavsnitt som han deltog i.

Konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen utgår från att konsumenten måste betala för den prestation som näringsidkaren utfört vid tiden för avbeställningen samt för arbete som måste utföras trots eller på grund av avbeställningen (42 § konsumenttjänstlagen och 41 § konsumentköplagen). I samma anda ska konsument som säger upp en kredit i förtid betala ränta och avgifter som belöper sig på tiden fram till uppsägningen enligt 36 § konsumentkreditlagen.

Skadestånd för förlust avseende avbeställd del

Enligt 41 § konsumentköplagen och 42 § konsumenttjänstlagen har näringsidkaren dessutom rätt till skälig ersättning för förlust beträffande den avbeställda del av avtalet som inte utförts, vilket inte är samma sak som ersättning för utebliven vinst. Enligt 36 § andra stycket konsumentkreditlagen har näringsidkaren rätt till viss begränsad ränteskillnadsersättning, vilket på sätt och vis motsvarar ersättning för kreditgivarens förlust. Med stöd av analogier till dessa lagar samt med stöd av NJA 2002 s. 644 gäller sannolikt som en oskriven konsumentavtalsrättslig regel att näringsidkaren har rätt till ersättning för förlust, men inte rätt till ersättning för utebliven vinst.

I NJA 2002 s. 644 förklarade HD att avbeställningsersättningen kan bli lika hög som ett vanligt skadestånd (dvs. motsvara ersättning för utebliven vinst) under förutsättning att avbeställningsersättningen inte överstiger förlusten:

Det som nu sagts innebär att konsumenten trots sin avbeställning i vissa fall kan bli skyldig att betala lika mycket som om tjänsten hade utförts. […] Förlusterna i de nu berörda fallen beräknas med utgångspunkt i den uteblivna vinsten på det uppdrag som näringsidkaren har underlåtit att ta på sig (inte det som avbeställts; ersättningen får dock inte överstiga förlusten till följd av avbeställningen). Den uteblivna vinsten utgörs av det beräknade priset för det mistade uppdraget med avdrag för de kostnader som näringsidkaren har besparat sig genom att detta uppdrag inte kom till utförande.

Beträffande bevisfrågor förklarade HD i NJA 2002 s. 644 att det

ankommer i princip på näringsidkaren att styrka den förlust han har lidit genom att tjänsten avbeställts.

Skadestånd för att näringsidkaren inrättat sig efter uppdraget

Näringsidkaren har rätt till ersättning för onödiga kostnader till följd av att näringsidkaren inrättat sig efter avtalet. Det är en delpost i näringsidkarens totala förlust på grund av avbeställningen.

Beräkningen av skadeståndet i NJA 2002 s. 644 är svårförståelig, vilket kan bero på hur konsumenten förde sin talan. HD tillämpade en subtraktionsberäkning med utgångspunkt i utebliven vinst:

Av det förhållandet att kursen var fulltecknad får anses följa att E.L. skulle ha kunnat ta emot en annan elev, om N.A. inte hade anmält sig. Hon får därmed anses ha inrättat sig efter N.A:s beställning och är följaktligen berättigad till ersättning för förlust i övrigt, dvs. utebliven vinst. Denna utgörs av den avgift som en alternativ kursdeltagare hade betalat utöver vad N.A. enligt vad som nyss har sagts måste betala minus de kostnader som E.L. kunnat spara genom att platsen stod tom under en del av kursen. Dessa besparingar kan, som HovR:n funnit, uppskattas till 2 000 kr. Ytterligare en förutsättning för att N.A. skall vara skyldig att ersätta E.L. för hennes uteblivna vinst är att E.L. inte kunnat rekrytera annan deltagare sedan N.A. avbrutit kursen. Denna förutsättning är, som ovan nämnts, uppfylld.

I NJA 2012 s. 1095 (som inte rörde avbeställningsersättning) omtalade HD ersättning för dispositionsförluster:

Härutöver kan ersättning utgå för s.k. dispositionsförluster, dvs. sådana förluster som säljaren har gjort genom att ha vidtagit eller ha låtit bli att vidta rättsliga dispositioner i tillit till det förutsatta avtalet. En sådan förlust kan uppkomma för säljaren om han har avböjt att träffa ett fördelaktigt avtal med någon annan i förlitan på att avtalet med den förste köparen skulle bli bindande…

Detta uttalande beskriver vilken typ av skadestånd som näringsidkaren har rätt till vid konsumentens avbeställning.

Undantaget: Ingen ersättning för förlust

Enligt 42 § konsumenttjänstlagen har näringsidkaren inte rätt till ersättning för förlust om konsumentens syfte med tjänsten har blivit förfelat, t.ex. på grund av att föremålet för tjänsten har förstörts utan att konsumenten kunnat rå för det eller att konsumenten på grund av författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut eller liknande omständigheter utanför hens kontroll hindrats att dra nytta av tjänsten. Ett liknande undantag beträffande ersättning för förlust finns i 41 § tredje stycket konsumentköplagen. Enligt dessa lagar kan konsumenten alltså vid s.k. privat force majeure överföra risker på näringsidkaren. Motsvarande undantag för ränteskillnadsersättning saknas i 32 och 36 §§ konsumentkreditlagen.

I NJA 2002 s. 644, som rörde avbeställning av utbildningstjänst, uttalade HD:

Grundprincipen är att näringsidkaren har rätt till ersättning för den del av tjänsten som redan har utförts samt för arbete som måste utföras trots avbeställningen. Om avbeställning skett därför att konsumentens syfte med tjänsten blivit förfelat på grund av vissa oförutsedda omständigheter, som inte kan läggas honom till last, eller vissa andra omständigheter utanför hans kontroll, behöver han inte erlägga någon ytterligare ersättning. Så snart konsumenten har ett godtagbart skäl för sin avbeställning kan ersättningsskyldigheten således stanna vid det som nu nämnts.

NJA 2002 s 644 samt analogier till konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen ger starkt stöd för att det finns en oskriven konsumentavtalsrättslig regel av innebörd att konsumenten undgår att betala skadestånd om syftet med tjänsten blivit förfelat på grund av omständigheter som inte kan läggas konsumenten till last. Detta ligger också i linje med jämkning av skadestånd på grund av ändrade förhållanden (oskälighet), se www.avtalslagen2020.se 6.3. Men rättsläget är osäkert.

10.2(3) Avtal om avbeställning

Reglerna om konsumentens avbeställningsrätt och beräkning av avbeställningsersättningen är sannolikt tvingande men rättsläget är osäkert. Det bör uppmärksammas att domskälen i NJA 2002 s. 644 obiter dictum ger intryck av att konsumenttjänstlagens avbeställningsregel inte är tvingande utanför sitt tillämpningsområde.

I syfte att förenkla är det enligt 41 § konsumentköplagen och 43 § konsumenttjänstlagen tillåtet att avtala om en på förhand bestämd avbeställningsersättning. En förutsättning är dock att en sådan schablonersättning ligger i linje med och inte överstiger vad man vid tiden för avtalet kan anta att näringsidkaren skulle ha rätt till. Detta gäller sannolikt som en oskriven konsumentavtalsrättslig regel.

Den på förhand bestämda avbeställningsersättningen bör ta höjd för två olika situationer; en lägre ersättning när konsumentens syfte blivit förfelat och en högre ersättning för andra fall. Dessutom behöver den avtalade avbeställningsersättningen sannolikt ta höjd för varierad avbeställningsersättning beroende på vid vilken tidpunkt avbeställningen sker.

Tillåtligheten av på förhand bestämd avbeställningsersättning har nära samband med jämkning av oskäliga avtalsvillkor, se www.avtalslagen2020.se 6.4.1 och 6.4.2.

10.2(4) Avbeställning av part som inte är konsument

Avbeställningen innebär i praktiken att den avbeställande parten uppmanar motparten att inte prestera. Genom avbeställningen förklarar den avbeställande parten att hen avser att inte uppfylla avtalet. Detta är ett exempel på befarat (anteciperat) avtalsbrott (se www.avtalslagen2020.se 12.1 och 12.3.3).

Eftersom motparten i vissa fall har rätt att kräva fullgörelse (se www.avtalslagen2020.se 12.2), finns ingen generell regel om avbeställningsrätt mot full ersättning. Rätt för en avbeställande part att undgå fortsatt avtalsbundenhet genom att betala ersättning till motparten framgår enligt lagar för vissa avtalstyper, t.ex. av 52 § andra stycket köplagen om tillverkningsköp, 32 och 43 §§ kommissionslagen samt 14 kap. 32 § sjölagen. Enligt andra lagar saknas avbeställningsrätt, t.ex. 23 § samt 52 § första stycket köplagen (och andra köplagar) som ger part rätt att kräva fullgörelse.

Se om avtal rörande avbeställning (friköpsklausuler) D. Dryselius, Avtalsviten, 2019, kap. 5.3.2.

Särskilt om viktig grund

I 26 § andra punkten lagen om handelsagentur, 35 § andra punkten kommissionslagen och 2 kap. 25 § lagen om handelsbolag och enkla bolag finns bestämmelser om rätt att utan ersättningsskyldighet frånträda avtalet i förtid om det finns en viktig grund att frånträda avtalet. Detta är en parallellregeller till 36 § avtalslagen 1915 som möjliggör att avtalet upphör i förtid om fortsatt avtalsbundenhet är oskälig på grund av senare inträffade omständigheter (se www.avtalslagen2020.se 6.3 om oskälighet på grund av ändrade förhållanden).