KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 3 april 2025

Lagar: 10 § första stycket och 26 § avtalslagen

Rättsfall: NJA 1914 s. 318, NJA 1927 s. 573, NJA 1937 s. 312, NJA 1991 s. 412, NJA 1998 s. 343, NJA 2014 s. 978

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, kap. 6; R. Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2023; T. Håstad, Avtalslagens fullmaktsregler – ett steg tillbaka från romersk rätt, SvJT 2019 s. 225; J. Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, 2007, kap. 6.6; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 2010

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Arts. 2.2.1 och 2.2.3–2.2.4, PECL 3:101, DCFR II-6:101 och II-6:606

4.1(1) Terminologi

Här kallas parterna fullmaktsgivare, fullmaktshavare och tredje man. Tidigare kallades fullmaktsgivaren för huvudman.

Det är oegentligt att kalla tredje man för tredje man eftersom den egentligen är ”andre man”, dvs. den motpart som fullmaktsgivaren sluter avtal med. Trots detta har jag behållit uttrycket tredje man.

Fullmaktshavare kallas ibland för fullmäktig eller fullmaktstagare. Fullmaktshavaren kallas ibland för ”mellanman”, vilket är ett vidare begrepp som omfattar också handelsagenter, kommissionärer m.fl.

Avtalsrelationerna

Vid fullmakt uppkommer typiskt sett två avtalsrelationer;

1. 1. Uppdragsavtalet mellan fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren
2. 2. Huvudavtalet mellan fullmaktsgivaren och tredje man

Sedan finns en tredje relation, den mellan fullmaktshavare och tredje man. Det är ett utomkontraktuellt förhållande, se www.avtalslagen2020.se 4.6.

I annans namn (fullmaktsgivarens namn) eller i eget namn (fullmaktshavarens namn)?

Det finns en presumtion att personer handlar i eget namn om de inte tydligt klargör att de handlar i annans namn, J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3.1 och kap. 3.6.3; UNIDROIT Principles Art. 2.2.4. HD uttalade i NJA 2014 s. 978:

Har mellanmannen inte genom sitt uppträdande klargjort sin mening att handla i eget eller i annans namn, måste mellanmannen i allmänhet anses ha handlat i eget namn [...] Presumtionen grundar sig på att det vanligaste är att en part handlar för egen räkning. För att presumtionen ska brytas krävs ett klargörande att så inte är fallet.

Denna presumtion har kritiserats av K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2023 § 10 första stycket punkt 8, med hänvisning till att det i det moderna samhället är vanligt att avtal sluts med hjälp av fullmäktige eller mellanmän. Frågan är hur stark presumtionen är och vilket mått av klargörande som krävs av fullmaktshavaren. K. Grönfors & R. Dotevall menar att den teoretiska presumtionsregeln är uppmjukad i praktiken och att beviskravet för den som i efterhand påstår sig ha handlat för ett bolags räkning satts tämligen lågt. Se även H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 2010, s. 44. A. Adlercreutz & L. Gorton (Avtalsrätt I, 2011, s. 222 f.) anser att det vore olämpligt om mellanmannen på lösa grunder skulle kunna komma ifrån ansvar under åberopande av att den handlat i fullmaktsgivarens namn eftersom det är angelägnare att skydda en motpart/tredje man som inte fått fullmaktssituationen klart för sig än den fullmäktig som inte klargjort att fullmaktssituation är för handen (uttrycket är mer försiktigt i senaste upplagan, A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 240 ff.).

I rättspraxis ligger bevisbördan på den som hävdar att den inte handlat i eget namn, även om beviskraven ställts ganska lågt, se NJA 1914 s. 318, NJA 1927 s. 573, NJA 1937 s. 312, NJA 1991 s. 412, NJA 1998 s. 343.

I NJA 1998 s. 343 godtog HD inte ett påstående att bostadsrättsköp skett av en person som ombud för en stiftare till ett under bildning varande bolag när det skriftliga avtalet undertecknats med personens egna namn.

I NJA 2014 s. 978 hade en resenär bokat en flygbiljett med hjälp av en resebyrå. HD ansåg att resebyrån var förmedlare (mellanman) och inte part i avtalet mellan resenären och flygbolaget.

I NJA 1983 s. 229 ansåg HD att en person slutit ett avtal om elabonnemang för ett aktiebolags räkning, trots att personen angett fel namn på aktiebolaget. HD ansåg att det var tillräckligt att aktiebolagets korrekta registreringsnummer framgick av avtalsblanketten.

Enligt UNIDROIT Principles Art. 2.2.3 är det relevanta vad tredje man känner till eller borde ha känt till om fullmaktsförhållandet. Enligt UNIDROIT Principles ska alltså saken bedömas med hänsyn till hur situationen framstår för tredje man. I DCFR II-6:606 är utgångspunkten att den mellanman som rättshandlar i eget namn handlar för egen räkning.

4.1(2) Behörighet enligt lag eller myndighetsbeslut

Behörighet kan framgå av associationsrättsliga lagar (8 kap. 29 och 36 §§ aktiebolagslagen samt 7 kap. 29 och 35 §§ lagen om ekonomiska föreningar). Även i familjerätten finns behörighet för ställföreträdare som förmyndare, god man eller förvaltare. Två ganska nya institut påminner om fullmakt enligt avtalslagen, nämligen anhörigfullmakt (17 kap. föräldrabalken) och framtidsfullmakt enligt lagen (2017:310) om framtidsfullmakter. I 6 kap. 8 och 9 §§ samt 16 kap. 3 § andra stycket sjölagen finns bestämmelser om fartygsbefälhavares behörighet att binda rederi, lastägare och fartygsägare. I 1 kap. 3 § distansavtalslagen finns regler om näringsidkares ombuds behörighet i förhållande till konsument. I 23 § lagen om handelsagentur finns regler som ger viss behörighet till handelsagenter.

Avtalsrättsliga regler om fullmakt kan gälla parallellt med lagstadgade regler om behörighet, t.ex. kan en verkställande direktör med viss behörighet/befogenhet enligt aktiebolagslagen också ha fullmakt som ger mer vidsträckt behörighet enligt avtalsrättsliga regler.

4.1(3)(a) Relationen mellan fullmaktsgivaren och tredje man

Avtalsbindningen uppkommer mellan fullmaktsgivaren och tredje man (se 10 och 25 §§ avtalslagen 1915).

4.1(3)(b) Relationen mellan fullmaktshavaren och tredje man

Se www.avtalslagen2020.se 4.6.

4.1(4) Relationen mellan fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren

Fullmaktshavaren kan bli skadeståndsskyldig i förhållande till fullmaktsgivaren om fullmaktshavaren handlar på annat sätt än vad som följer av fullmaktsgivarens instruktioner. Fullmaktshavarens ansvar mot fullmaktsgivaren regleras inte i avtalslagen 1915 utan följer av regler om uppdragsavtal (som delvis är reglerat i 18 kap. handelsbalken och i övrigt följer av oskriven avtalsrätt) eller av regler om anställningsavtal i arbetsrätten. Starkt förenklat ska fullmaktshavaren agera i enlighet med villkoren i uppdragsavtalet och vara lojal i mot fullmaktsgivaren. Om fullmaktshavaren lojalt försummar fullmaktsgivarens intressen, blir den skyldig att ersätta fullmaktsgivaren för skada som illojaliteten medfört. Se om det interna förhållandet mellan fullmäktig och fullmaktsgivare, R. Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013,, kap. X; J. Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, 2007, kap. 6.6; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 1997, kap. 2.