6.7 Avstående från rätt att göra gällande oskälighet

En part kan efterge rätten att göra gällande oskälighet. En sådan eftergift är endast verksam om den ges efter det att parten fått kännedom om de omständigheter som ligger till grund för oskäligheten och parten kan ge eftergiften fri från tvång. En eftergift kan vara uttrycklig eller underförstådd (t.ex. genom konkludent handlande eller passivitet).

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: -

Rättsfall: NJA 1993 s. 570, NJA 2002 s. 630 (Restaurang Pelé), NJA 2012 s. 804 (Mammas borgen), NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken)

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 245 f.; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 290; E.P. Björkdahl, Passivitet och konkludent handlande – särskilt i samband med hyresavtal, JT 2013-14 s. 237; H. Hauge, Ugyldighet ved formuerettslige disposisjoner, Bergen 2009; C. Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996; Hj. Karlgren, Passivitet, 1965, s. 10 ff.; S. Lindskog, Preskription, 2017, 16 § kap. 3; E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 218

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 3.2.16, PECL 4:114, DCFR II-7:211

Det finns inget stöd i lag för denna regel om avstående från rätt att göra gällande oskälighet.

Rörande eftergift (avstående) från rätt att göra gällande avtalsbrott, se www.avtalslagen2020.se 11.3.

Uttrycklig eftergift

En part som drabbats av oskälighet kan avstå från sin rätt att göra gällande oskäligheten genom att uttryckligen förklara att parten avstår från sin rätt. Under förutsättning att en sådan eftergift ges av fri vilja och med insikt om att parten har rättigheter på grund av oskäligheten, kan motparten förlita sig på eftergiften och den är därför bindande. En sådan eftergift (avstående) kan beskrivas som ett "godkännande" av oskäligheten (eng. waiver). Bestämmelsen överensstämmer med UNIDROIT Principles Art. 3.2.16, PECL 4:114, DCFR II-7:211. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 245 f.

Underförstådd eftergift

Eftergiften kan vara uttrycklig eller underförstådd. När eftergiften inte sker uttryckligen utan underförstått (konkludent/tyst och/eller genom passivitet) uppkommer frågan hur tydligt det underförstådda ska vara.

Siktet ska vara inställt på i vilken grad det konkludenta handlandet har medfört att motparten med fog inrättat sig efter att rättigheten har eftergetts. Det är också relevant om den konkludenta parten har insett eller bort inse att motparten fått intryck av att rättigheten har eftergetts.

I NJA 2002 s. 630 (Restaurang Pelé) uttalade HD att en

plikt att ge besked om att ett anspråk görs gällande kan däremot finnas när en part vet att den andra parten inrättar sig på visst sätt i förlitan på en rättslig bedömning som är felaktig [...] eller när en part givit motparten intrycket att han eftergivit sin rätt.

I NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken) uttalade HD att det

i vissa situationer [finns] en plikt att meddela motparten att ett anspråk görs gällande, t.ex. när en part vet att den andra parten inrättar sig på visst sätt i förlitan på en rättslig bedömning som är felaktig, när en part har gett motparten intrycket att han har eftergivit sin rätt …

Se E.P. Björkdahl, Passivitet och konkludent handlande – särskilt i samband med hyresavtal, JT 2013-14 s. 237, kap. 3. Hon anser att om ”dispositionen ger ett befogat intryck av att kontrahenten inte vill göra sin rätt gällande bör den inte kunna åberopas i efterhand, så länge som motparten inrättat sig härefter” och hänvisar till reglerna om condictio indebiti (s. 253). Hennes bedömning har i viss mån modifierats av HD i NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby). Se H. Hauge, Ugyldighet ved formuerettslige disposisjoner, Bergen 2009, kap. 6.5.3.

Av NJA 2012 s. 804 (Mammas borgen) framkommer att beviskraven för eftergift är ganska högt ställda:

Som princip gäller att en gäldenär, som påstår att en medgäldenär eftergett den regressrätt denne har enligt skuldebrevslagen, har bevisbördan för att så har skett. Ifall det görs gällande att rätten har efterskänkts, krävs att det står klart att rättshandlingen är uttryck för en verklig gåvoavsikt och syftar till rättsverkan utan någon ytterligare åtgärd, i linje med vad som gäller vid efterskänkande av en enkel fordran (jfr NJA 1987 s. 40).

Tidpunkten för eftergiften

För att eftergiften ska bli bindande måste den eftergivande parten förstå att hen gör en eftergift, dvs. förstå att hen har en rättighet att göra gällande oskälighet. Dessutom måste eftergiften ges med fri vilja.

Eftersom bestämmelserna i 3 kap. avtalslagen 1915 (www.avtalslagen2020.se 6.2-6.4) är tvingande måste den part som drabbats av oskäligheten göra eftergiften efter det att det oskäliga uppdagats eller upphört.

EXEMPEL: Om en part varit utsatt för tvång i samband med avtalsingåendet, blir den hotade partens avstående att göra gällande oskäligheten verksam först om avståendet sker efter det att tvångssituationen upphört.

Övrigt

Rörande frågan om skadeståndsskyldighet på grund av försummad reklamation avseende krav baserat på oskälighet, se www.avtalslagen2020.se 6.6.

Beträffande tolkningen av innehållet i en eventuell eftergift, se www.avtalslagen2020.se kap. 5 (särskilt 5.3), även om det i första hand tar sikte på fastställande av innehållet i ömsesidigt förpliktande avtal och eftergiften är en ensidig åtgärd.