6.4.2 Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal

(1) Bedömningen av om avtalsvillkor mellan näringsidkare och konsument är oskäliga ska ske i enlighet med www.avtalslagen2020.se 6.2, 6.3 och 6.4.1.

(2) Följande avtalsvillkor presumeras vara oskäliga i avtalsförhållanden mellan en näringsidkare och en konsument.

(a) Friskrivning vid personskada.

(b) Begränsning av konsumentens rätt vid avtalsbrott.

(c) Ensidig bundenhet för konsumenten.

(d) Ensidigt förverkande av förskott.

(e) Oproportionerlig ersättning för utebliven betalning.

(f) Ensidig rätt till godtycklig uppsägning.

(g) Rätt för näringsidkaren att behålla förskott vid näringsidkarens uppsägning.

(h) Rätt att säga upp avtal med obestämd varaktighet utan rimligt varsel.

(i) Automatisk förlängning av avtal med bestämd varaktighet.

(j) Bundenhet utan insyn i avtalsvillkoren.

(k) Rätt till ensidig villkorsändring utan angivet giltigt skäl.

(l) Rätt till ensidig ändring av egenskap hos vara eller tjänst utan giltigt skäl.

(m) Rätt att fastställa eller höja pris utan rätt för konsumenten att frånträda avtalet.

(n) Ensamrätt för näringsidkaren att tolka avtalets innehåll.

(o) Begränsning av befogenhet för representant.

(p) Villkor om formkrav.

(q) Ensidig fullgörelseplikt.

(r) Rätt att företa överlåtelse som kan minska konsumentens kreditsäkerhet.

(s) Inskränkning av konsumentens rätt att gå till domstol.

(t) Inskränkning av konsumentens tillgång till bevismedel.

(u) Orimligt betungande bevisbörda för konsumenten.

(3) Ett oskäligt avtalsvillkor i avtal mellan näringsidkare och konsument som inte blivit föremål för individuell förhandling är ogiltigt. Rättsföljden av oskäliga individuellt förhandlade villkor framgår av www.avtalslagen2020.se 6.2(3), 6.3(3) och 6.4.1(3).

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 36, 37 och 38 §§ avtalslagen 1915, lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare, lag om konsumentskydd vid automatisk avtalsförlängning

Avtalsvillkorsdirektivet (93/13/EG)

Rättsfall: NJA 1981 s. 400, NJA 1979 s. 483, 1979 s. 666, 1982 s. 613, NJA 1983 s. 332, NJA 2009 s. 408, NJA 2009 N3, NJA 2012 s. 776, NJA 2017 s. 113

MD 1985:16, MD 1995:3, MD 2000:24; MD 2002:23; MD 2003:12; MD 2004:22, MD 2005:34; MD 2009:35

MÖD 2012:59

PMÖD:s dom 17 april 2019 i 5886-18

EUD:s domar: 26.4.2012 C-472/10 Invitel 14.6.2012, Invitel, ECLI: C:2012:242, 26.4.2012; C-618/10, Banco Español de Crédito, ECLI: EU:C:2012:349; 30.5.2013, C-397/11, Jőrös, ECLI:EU:C:2013:340; 30.5.2013 C-488/11, Brusse, ECLI:EU:C:2013:341; 1.1.2015, C-482/13, C-484/13, C-485/13 och C-487/13, Unicaja Banco och Caixabank, ECLI:EU:C:2015:21; 21.12.2016, C-154/15 och C-307/15, Gutiérrez Naranjo, ECLI:EU:C:2016:980; 26.1.2017 C-421/14, Banco Primus, ECLI:EU:C:2017:60

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 6.3, kap. 10, kap. 14.2; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018; L. Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, 2015; J. Munukka, Utomobligatoriska anspråk mot avtalsparts kontraktsmedhjälpare och mot avtalspart, JT 2015-16 s. 410; M. Routsi, Kan skiljeklausuler i kommersiella förhållanden vara oskäliga? JT 2007–08 s. 167

Prop. 1975/76:81, prop. 1994/95:17, prop 2013/14:242

Internationella instrument: PECL 4:110, 9:509 och 8:109, DCFR II-9:401-9:410, III.-3:712 och III.-3:105, Restatement of Nordic Contract Law § 4-9

6.4.2(1) Oskälighetsbedömningen

För konsumentavtal är som utgångspunkt samma omständigheter relevanta för att avgöra oskälighet som för andra avtal. Vid en sådan oskälighetsbedömning är konsumentens ställning som underlägsen part relevant. Detta beskrivs i kommentarerna till www.avtalslagen2020.se 6.2, 6.3 och 6.4.1. Där beskrivs också specialregler om rättsföljden av oskäliga standardvillkor i konsumentavtal, se nedan 6.4.2(3).

6.4.2(2) Presumtioner beträffande vissa klausuler i konsumentavtal

Den uppräkningen av avtalsvillkor som presumeras vara oskäliga i konsumentavtal motsvarar bilagan till avtalsvillkorsdirektivet (93/13/EG) – som kallas för den grå listan. Lagförarbetena till avtalsvillkorslagen (prop. 1994/95:17 s. 47) sammanfattar direktivets villkor.

Bilagan EG-direktivet utgör inte en uttömmande uppräkning. Även andra villkor kan alltså vara oskäliga.

Presumtion

Bilagan till EG-direktivet är vägledande och det är därför villkoren endast utgör presumtioner. Det kan föreligga omständigheter som medför att villkor som till sin typ vanligen innebär en snedbelastning till konsumentens nackdel vägs upp av andra avtalsvillkor.

EXEMPEL: Näringsidkarens omfattande ansvarsbegränsning kompenseras av en försäkring som näringsidkaren tar ut på egen bekostnad till förmån för konsumenten.

  • (a) Friskrivning vid personskada
  • (b) Begränsning av konsumentens rätt vid avtalsbrott

Sannolikt följer av oskrivna konsumentavtalsrättsliga regler att näringsidkare har begränsade möjligheter att begränsa sitt ansvar. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 284.

I NJA 1981 s. 400 uttalade HD:

Det kan inte godtas att en fackman i byggnadsbranschen vid försäljning av en fastighet till enskilda konsumenter genom en allmän friskrivning frånsäger sig ansvar för dolda konstruktionsfel av allvarlig art i ett byggnadsarbete som han själv har utfört på fastigheten.

Se NJA 1981 s. 400, NJA 1979 s. 483, NJA 1982 s. 613, NJA 2009 N3, NJA 2017 s. 113.

(c) Ensidig bundenhet för konsumenten

(d) Ensidigt förverkande av förskott

Se NJA 1982 s. 613

(e) Oproportionerlig ersättning för utebliven betalning

(f) Ensidig rätt till godtycklig uppsägning

(g) Rätt för näringsidkaren att behålla förskott vid näringsidkarens uppsägning

MD 2000:24

(h) Rätt att säga upp avtal med obestämd varaktighet utan rimligt varsel

Se prop 2013/14:242 och NJA 2012 s. 776.

(i) Automatisk förlängning av avtal med bestämd varaktighet

Se NJA 2012 s. 766 och lag om konsumentskydd vid automatisk avtalsförlängning.

(j) Bundenhet utan insyn i avtalsvillkoren

(k) Rätt till ensidig villkorsändring utan angivet giltigt skäl

Se MD 1985:16; MD 2004:22; MD 2009:35 och 13 § avtalsvillkorslagen. NJA 1979 s. 666; NJA 1983 s. 332; NJA 2009 s. 408; prop. 1975/76:81 s. 118; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 189.

(l) Rätt till ensidig ändring av egenskap hos vara eller tjänst utan giltigt skäl

NJA 1979 s. 666; NJA 1983 s. 332; NJA 2009 s. 408; prop. 1975/76:81 s. 118; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 189.

(m) Rätt att fastställa eller höja pris utan rätt för konsumenten att frånträda avtalet

NJA 1979 s. 666; NJA 1983 s. 332; NJA 2009 s. 408; prop. 1975/76:81 s. 118; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 189.

Enligt 13 § avtalsvillkorslagen är avtalsvillkor utan verkan om det innebär att en konsument ska betala mer än det pris som anges i avtalet (om inte konsumenten har godkänt att binda sig till en prishöjningsklausul, t.ex. en indexklausul).

Det förekommer att kommersiella avtalsparter kommer överens om att pris ska justeras på visst sätt genom indexklausuler. Om den ena parten har getts ensidig rätt att justera priset, kan det bli aktuellt att jämka priset om den parten överutnyttjar sin rättighet. Se NJA 2005 s. 142 och UNIDROIT Principles Art. 5.1.7(2), särskilt kommentar 2).

(n) Ensamrätt för näringsidkaren att tolka avtalets innehåll

NJA 1979 s. 666; NJA 1983 s. 332; NJA 2009 s. 408; prop. 1975/76:81 s. 118; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 189.

(o) Begränsning av befogenhet för representant

Se www.avtalslagen2020.se 4.2(6)

(p) Villkor om formkrav

(q) Ensidig fullgörelseplikt

(r) Rätt att företa överlåtelse som kan minska konsumentens kreditsäkerhet

(s) Inskränkning av konsumentens rätt att gå till domstol

I NJA 1979 s. 666 åsidosatte HD en klausul som gav den starka avtalsparten rätt att välja mellan domstols- och skiljeförfarande, eftersom en sådan rätt kunde missbrukas för att försvåra för den klart underlägsna parten att komma till sin rätt beroende på de jämförelsevis höga kostnader som är förenade med ett skiljeförfarande. I fallet åberopades klausulen mot en klart underlägsen part, vilket kan ha inverkat på bedömningen.

MD 2003:12; MD 2002:23.

Se L. Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, 2015; M. Routsi, Kan skiljeklausuler i kommersiella förhållanden vara oskäliga? JT 2007–08 s. 167.

(t) Inskränkning av konsumentens tillgång till bevismedel

(u) Orimligt betungande bevisbörda för konsumenten

6.4.2(3) Rättsföljden. Ingen jämkning av standardvillkor

Rättsföljden – dvs. konsekvensen av att ett konsumentavtalsvillkor är oskäligt – skiljer sig åt beträffande individuellt förhandlade villkor och standardvillkor. Rättsföljden av oskäliga standardvillkor i konsumentavtal är ogiltighet.

Observera att möjligheten till jämkning föreligger när det är fråga om individuellt förhandlade avtalsvillkor.

Jämkning godtas inte av EU-domstolen när avtalsvillkorsdirektivet är tillämpligt (dvs. beträffande standardvillkor i konsumentavtal). Det enda som godtas är att det oskäliga villkoret kastas ut ur avtalet och ersätts med dispositiv rätt. Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, kap. 6.3.

Jori Munukka skriver (36 § som universalverktyg mot friskrivningar och ansvarsbegränsningar, JT 2017-18 s. 393, på s. 405 f.): ”Sedan drygt fem år tillbaka står det av EU-domstolens tolkning av rättsföljdsbestämmelsen art. 6 fullkomligt klart att jämkning av villkor som är oskäliga enligt avtalsvillkorsdirektivet inte får ske, utan enbart en ogiltigförklaring av det aktuella villkoret (fotnot: Se bl.a. följande avgöranden: EUD:s domar 14.6.2012, C-618/10, Banco Español de Crédito, ECLI: EU:C:2012:349; 30.5.2013, C-397/11, Jőrös, ECLI:EU:C:2013:340; 30.5.2013 C-488/11, Brusse, ECLI:EU:C:2013:341; 1.1.2015, C-482/13, C-484/13, C-485/13 och C-487/13, Unicaja Banco och Caixabank, ECLI:EU:C:2015:21; 21.12.2016, C-154/15 och C-307/15, Gutiérrez Naranjo, ECLI:EU:C:2016:980; 26.1.2017 C-421/14, Banco Primus, ECLI:EU:C:2017:60). I Sverige skulle vi visserligen kunna jämka sådana oskäliga konsumentvillkor som inte skulle anses oskäliga med en tillämpning av direktivet. Detta förutsätter dock att det enligt svensk rätt skulle råda en lägre oskälighetströskel än enligt avtalsvillkorsdirektivet. Så kanske var fallet en gång i tiden. Det är vanskligt att fastställa att så är fallet och att det aktuella villkoret inte skulle träffas av direktivet. I EU-domstolens praxis anges aldrig direkt om ett villkor är oskäligt eller inte, men väl så ofta ges indirekta men tydliga fingervisningar, som sammantaget kan uppfattas som en låg tröskel. Jag skulle vilja ge rättstillämparna det enkla rådet att aldrig jämka konsumentavtal, och att inte ens nämna jämkning som en möjlighet, utan att endast antingen låta villkoret bestå om det inte är oskäligt eller att ogiltigförklara villkoret om det är oskäligt. Enda undantaget bör vara om det står klart att det villkor som medför det oskäliga resultatet utgör ett individuellt förhandlat villkor, jfr 11 och 12 §§ AVLK. Om villkoret har ogiltigförklarats står det sedan några år tillbaka klart att rättstillämparen får fylla ut luckan med en regel som följer av nationell dispositiv rätt. När det är fråga om ansvarsbegränsningar finns det mera sällan någon sådan dispositiv rätt att falla tillbaka på, utan då utgår ett ansvar utan begränsning, bortsett en allmän möjlighet att jämka alltför långtgående skadeståndsskyldighet, jfr 70 § köplagen.”

Ogiltighet i andra avtalsförhållanden

Av en dom från EU-domstolen framgår att ett näringsrättsligt domstolsförbud att använda ett visst villkor får civilrättslig effekt på så sätt att det bortfaller i avtalsförhållandena mellan näringsidkaren och alla de konsumenter näringsidkaren har avtal med (EU-domstolens dom 26 april 2012 C-472/10 Invitel). Det är svårt att förena den domen med EU-domstolens ståndpunkt att oskälighetsbedömningen ska vila på en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter, men det kan fungera vid mycket standardiserade avtalsförhållanden. I förarbetena till avtalsvillkorslagen antogs att en marknadsrättslig förbudstalan inte skulle ha retroaktiv effekt och inte ha automatisk civilrättslig verkan (se prop. 1994/95:17 s. 90) men detta förarbetsuttalande är alltså överspelat av EU-domstolen. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 217.