2.5 Regelbundet återkommande avtalande

En part som regelbundet träffar avtal av samma art med motparten ska utan oskäligt dröjsmål meddela motparten om hen inte vill anta motpartens erbjudande. Om ett sådant meddelande inte ges i rätt tid har avtal kommit till stånd, under förutsättning att den som lämnar erbjudandet med fog utgått ifrån att mottagaren av erbjudandet vill binda sig.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 31 december 2020

Lagar: 3 § kommissionslagen; 19 § lagen om handelsagentur, 8 § andra stycket avtalslagen

Rättsfall: NJA 1977 s. 25, NJA 1992 s. 243

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.8; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, kap. 4.13 och 4.15; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016; Hj. Karlgren, Passivitet, 1965, s. 211–212 och 224–225; M. Vea Lund, Passivitet, Oslo, 2017; L. Vahlén i Festskrift till Karlgren, 1964, s. 375–381

Prop 2008/09:88 Ny kommissionslag

Internationella instrument: -

Utgångspunkten är att passivitet inte ger upphov till avtalsbundenhet. Enligt 3 § kommissionslagen och 19 § lagen om handelsagentur kan tidigare affärsförbindelser eller kontakter kan ge upphov till aktivitetsplikt på så sätt att en part aktivt måste avböja förslag om nya liknande avtal, vid äventyr av att de annars blir bundna av avtalsförslaget (J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.8.2). Sannolikt gäller motsvarande som en oskriven regel även utanför dessa lagars tillämpningsområden i relationer mellan parter som kontinuerligt sluter avtal med varandra.

NJA 1992 s. 243 ger stöd för att avtalsverkan kan inträda genom passivitet mellan parter som kontinuerligt avtalar med varandra. En revisor hade under många år hjälpt ett bolag och dess ägare med bl.a. skatterådgivning. HD ansåg att revisorn var bunden vid avtal med änkan till bolagets tidigare ägare, trots att de inte uttryckligen kommit överens om ett avtal. HD:s domskäl är inte glasklara. Det är möjligt att revisorns passivitet (bestående i att han inte informerade änkan om att parterna inte hade något avtal) var avgörande. Men avgörande för HD kan också ha varit (1) partsbruk och konkludent handlande eller (2) en kombination av partsbruk, konkludent handlande och passivitet.

I NJA 1977 s. 25 tog HD fasta på att det aktuella avtalet var av annan karaktär (lägre belopp och andra typer av produkter) än de tidigare avtal som parterna slutit. Därför blev köparen inte bunden av passivitet (köparen avböjde inte aktivt säljarens anbud). HD:s domskäl ger intryck av att avtalsbundenhet hypotetiskt skulle ha uppkommit om det varit fråga om samma sorts avtal som parterna slutit tidigare.

K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016 s. 115, anser att 3 § kommissionslagen ger uttryck för en allmän avtalsrättslig princip.

Regelbundet träffar avtal av samma art

I propositionen till kommissionslagen finns ett resonemang som är relevant också för andra avtal än kommissionsavtal (prop. 2008/09:88 Ny kommissionslag, s. 92):

”För att paragrafen ska vara tillämplig fordras att begäran kommer från någon som kommissionären redan står i affärsförbindelse med. Det innebär att parterna ska ha handlat med varandra tidigare i viss omfattning. Det går inte att generellt ange hur omfattande en handel mellan två personer måste vara för att dessa ska sägas stå i affärsförbindelse med varandra. Det får avgöras efter omständigheterna i det särskilda fallet. En eller annan enstaka affär grundar inte någon affärsförbindelse. Det krävs dock inte att parterna handlar på löpande räkning eller att uppdraget ryms inom ett befintligt ramavtal mellan dem. Det är inte heller nödvändigt att parternas tidigare affärer har skett i kommission. En handelskommissionär kan vid sidan av kommissionsrörelsen även ingå köpeavtal för egen räkning, och sådan handel ska också beaktas vid bedömningen av frågan om parterna har en affärsförbindelse.”

För att avtalsbundenhet ska uppkomma genom passivitet ska det vara fråga om flera tidigare avtal (jag skulle tro minst tre) av samma avtalstyp, beträffande samma sorts avtalsobjekt och i samma prisnivå. Om det är företag som avtalar gäller eventuellt också att det måste vara fråga om samma avdelning inom företagen.

Utan oskäligt dröjsmål

Hur lång tidsfristen är beror på omständigheterna i det särskilda fallet. Många faktorer kan påverka tidsfristen. Den viktigaste är antagligen hur parterna agerat tidigare och hur snabbt man har anledning anta att den erbjudande parten inrättar sig efter att avtalsbundenhet föreligger. En annan relevant omständighet för att bedöma tidsfristen är att den part som ska vara aktiv inte ges möjlighet att spekulera på motpartens risk genom att dröja med sitt meddelande. Därför är tidsfristens längd beroende av om avtalsobjektet växlar hastigt i pris. Bedömningen kan också påverkas av om parterna är näringsidkare eller privatpersoner. Man kan ofta kräva att ett meddelande ges snabbare av en näringsidkare.

Misstanke hos den som lämnar erbjudandet

Om den som lämnar erbjudandet vet eller misstänker att mottagaren inte önskar sluta avtal, uppkommer inte avtalsbundenhet.

Parterna kan också ha gett uttryck för att bundenhet inte ska uppkomma genom passivitet. Det ska respekteras, se www.avtalslagen2020.se 2.2.2 om partsbestämda formkrav för avtalsbundenhet och www.avtalslagen2020.se 5.5–5.7 om avtalsvillkor rörande passivitet.